Media och lagar...

Kan man bli gladare än när man tar upp sin telefon på morgonen kl 07,30 och de står ett meddelande om att en människa längtar efter en, sånt gör en glad hela dagen. Sådana meddelande får jag. *Ler*

Vi var på en trevlig lunch igår, de var jag och Mollie och tre andra mammor och sex andra barn där, det var fullt hus kan man säga, ungar överallt, myset blev trött och sov nästan hela tiden i soffan.
Skönt så jag kunde äta och prata ostört.
Tänk att vi är mammor allihopa, de kunde man inte tro när våra vägar möttes för första gången, men roligt är det.

Var i kontakt med soctanten igen, via mail, men hon ville att jag skulle ringa henne på måndag, brrr, blir lite svett av sånt, gillar inte socialainrättningar precis, men det är väl lika bra att göra som man blir tillsagd.
Jag undrar just hur det går med faderskapsutredningen, ska bli spännande att höra om.
Sen var det lite annat som skulle luftas med, det är mycket att tänka på när man får små knattar, men nu väntar vi då på härliga måndag...

Igår fick jag ett mail från fotografen André, han skickade mej lite bilder på mej och Mollie som han tog.
De var underbara bilder, på vårt vardagsliv, precis som det är en dag i Jockarp.
Jag är super glad över dom, nu får jag ju som sagt var inte lägga ut några här på bloggen än, utan måste vänta till några månader efter tidningssläppet.
Men det hindrar ju inte mej att sitta och titta och njuta av dom, även om jag nu föredrar att kolla live på myset.

Kvällen delades men kanske den sjukaste människan i mitt liv just nu, (med sjukaste menar jag låghumornivå, inte sjuk, sjuk som min sk fru är)
Vi åt en god middag, som alltid, mitt middagstips var pannkakor, men det bjöds på fläskfilé och potatisgratäng, tja de fick väl duga :)
Sen skrattade vi så vill höll på att bryta ihop totalt, tårarna sprutade. Jag är väldigt mycket i mot de här med att skratta åt någon annan person, men i går kunde faktiskt inte jag heller hålla mej, ja herregud, den kvällen går nog till historien.
Tack..

Jag tycker att det är lite roligt, för i allt elände som jag har varit med om den sista tiden, allt detta tokiga vansinniga som hänt mej de sista året, så har det ändå hänt så mycket bra.
Från de att myset kom till alla nya och gamla underbara människor jag träffar.
Tänk alla nya människor som korsat min väg, nya människor man har samtalat med och lärt sej så mycket av.
Alla gamla människor som funnits i ens liv förr, för länge länge sedan, att våra vägar återigen har mötts.

Tänk möjligheten att få komma ut i media och berätta vad som hänt mej och hur tokiga lagarna är i Sverige.
Som en vän sa till mej, tänk att du kanske kan vara med om att ändra lagen i Sverige, tänk att du kanske ska kunna säga det till Mollie en dag, att nu är det si istället för så i Sverige tack vare att jag blivit utsatt för det jag blivit utsatt för.
Och för att jag har kämpat med att nå ut med detta och varit öppen men denna vidriga historia.
Jag hade ju kunnat lägga locket på och göra som min sk fru, gömma och glömma, sticka huvudet i sanden och sitta med min lilla Mollie och vara nöjd här på berget.
Vilket förmodligen min sk fru hade uppskattat.

Men jag är inte sån.
Och jag hade definitivt inte viljat läsa i tidningen om fem, tio år att någon blivit utsatt för något liknande, och veta att jag hade kunnat förhindra det. Så det är upp till kamp.
Ja jag vet att jag drömmer mej iväg just nu, men det kan faktiskt slå in, de kan faktiskt bli så.
Jag vet vad media har för genomslagskraft och jag hoppas innerligt att min dröm kan slå in och bli sann.
För återigen, de jag blivit utsatt för av både min sk fru och att den svenska lagstiftning är ute på cykelbanan och visat sej vara helt  förlegat i detta ärendet, så önskar jag ju givetvis ingen annan detta.

Jockarp.