Kan inte sluta le...

Ringmärkt...

Hehe...ja vad ska man säga, jag vaknade ju i går av att jag inte var i form, jag kände att livet var märkligt och att jag tvivlade på att jag någongång mera skulle kunna känna riktig kärlek till en annan vuxen människa, jag var helt enkelt väldigt låg och låst i mitt tänkande. Vilket också kanske märktes i mitt inlägg.
Men jag piggnade på mej av denna nu så fega kommentarskrivare, de är märkligt ändå vad mycket fega människor det finns runt om i vårt land.
Men kommentaren resulterade ju till ännu ett litet inlägg, jag är egentligen i mot att bryta mitt mönster i bloggen, ett inlägg om dagen om mina känslor brukar vara lagom, men igår kände jag att vi fick göra ett litet undantag.
När jag skrev inlägget i går var jag lite små irriterad på den människan som skrivit kommentaren men nu när jag funderat och låtit de smälta lite så är jag glad och lycklig.

Knäppskalle tänker ni nu, o ja de är möjligt.

Men mina tankar idag...
För det första, har jag nu fattat att min blogg berör, att hela denna sjuka story berör, att Mollies och mitt liv och vår framtid berör.
Att detta berör alla som dagligen läser min blogg, som läser om bergodalbanan i mitt liv.
Alla känslor som svallar i min kropp.
Känslor jag varit främmande för i hela mitt liv, fram till min sk fru öppnade upp den delen av mitt hjärta som varit stängd och som borde varit stängd för alltid.
De berör.

Jag är även glad över att en människa som verka tycka att jag ska skaffa mej ett liv, sitter och läser just om mitt liv.
Vad tyder det på?
Tydligen är det då ganska intressant och spännande, att man sen till och med orkar med att bemöda sej att skriva kommentarer, gör ju bara de hela mer skoj.
Jag undrar just vem det är som inte har nåt liv.*fniss*
Sen var det det här med fula kärring. Hehe. Det är så roligt, för det är så att jag har aldrig i hela mitt 34 åriga liv fått så många kommentarer om just mitt utseende som jag fått den sista tiden, och det är bara fina kommentarer.
Alltifrån att jag är skitsnygg till att jag är en vacker mamma, att det lyser och strålar om mej.
Det är till och med så jag fått varma öron på kuppen..
Jag undra just hur kommentarskrivaren ser ut.
Jag vill ju inte verka nertyckande men jag har hört något om att blondiner ska ha lite svårare för sej i livet, så jag skulle nog tippa på de.
En annan sak jag känner vällust av är att man kan skrämma människor så fruktansvärt mycket av att bara skriva om sina känslor och om sanningen. (Visserligen en vidrig sanning)
För den person som skrev kommentaren måste ju vara rädd. Skiträdd till och med.
För varför skriver man annars inte ut sitt namn?

Nu är det ju inte meningen att det ska bli någon pajkastning mellan mej och mina läsare, men med tanke på min öppenhet i min sårbara situation, så kan jag inte låta bli att tycka att jag kan få det tillbaka av människor som kommentera mitt liv med negativa rader, så lite öppenhet uppskattas.

Nu till lite annat som pågår i mitt liv.
I natt har vi haft övernattningsgäster här, de var väldigt mysigt, mina fina gäster kom med en present som jag/vi väntat på så länge och nu så var den äntligen klar.
Jag har saknat min förlovningsring ganska mycket, vigselringen hann man ju inte vänja sej vid, men just förlovningsringen har gjort sej påmind och saknad.
Men numera behöver jag inte fundera på det nåt mer, för nu sitter de en ring på fingret med den sanna kärlekens namn in graverat på. Den tjejen kan man lita på. Mollie mys Vilhelmsson....
Så tack min fina vän för ringen, den betyder mycket.

Det kom ett samtal i går kväll, jag svarade lite skeptiskt.
Vem ringer en söndagkväll mitt i bingolotto, som förövrigt gick bra igår, vinst igen.
Det var en fotograf vid namn André de loisted som ringde, och han ville komma för att ta lite bilder på mej och myset till den där tidningen vi ska vara med i, så i morgon kommer han hit körandes från Malmö.
Vi får väl se om han kan göra något underverk med den "fula kärringen" Jag kommer att återkomma med de.





Bingokväll..

Ett liv pågår i allra högsta grad i Jockarp.