Framsteg....

Ja det finns ingen stopp på vad lilla hjärtat klarar av, nu kan hon ta ut nappen med sin lilla hand.
Innan flög den iväg som om det vore en spottkobra jag hade som dotter.
Hon är nu stark som en liten björn i nacken och håller huvudet på rätt plats.
Jag undrar just om det inte möjligtvis kan vara lite tänder med på gång, för fingrarna åker ofta in i munnen och dreglet är ett faktum.
Hon ler inte bara nu utan nu skrattas det högt och tydligt hon nästan kiknar, de är underbart att höra hennes skratt. Jag älskar det och vill bara höra de mer och mer, men vi skrattar även tillsammans, det är viktigt.
Hon verkar vara trygg i sej själv och en riktig liten livsnjutare.
Vi känner varandra ganska bra nu, jag förstår hennes signaler, och det är så skönt att hon är större nu och inte så ömtålig, vi har det fint tillsammans myset och jag.
Säger som den gamla trudelutten med Ernst Rolf. Det blir bättre och bättre dag för dag.

Pratade med min vän i norr igår och hon var så söt så söt.
Hon sa till mej att hon tyckte de var jobbigt att hon träffade Mollie i helgen, och jag frågade varför då?
Då sa hon, jo för nu har jag två att sakna, innan saknade jag bara dej men nu saknar jag ju prinsessan med.
Vilka vänner man har va. Blev ju riktigt rörd.

Nu håller jag på som bäst med att försöka få till en liten roadtripp till huvudstaden och tjena på kungen.
Nej det är inte därför jag ska upp.
Jag tänkte hälsa på fina vänner och visa upp mitt lilla underverk.
Kolla in lite hus, och även se om det finns någon rolig passande bil till mej och myset, kärran jag är ute efter är inte den lättaste att få tag i så jag ska göra ett tappert försök att förena nytta med nöje i den kungliga huvudstaden.
Vi får se om vi lyckas pussla i hop nåt inom dom närmsta veckorna.
Men de känns iallafall inte som om de skulle bli några problem att köra dom 60 milen med myset, vi är i god form och vi gillar utmaningar.

I går var vi på en liten föräldragrupp, det är vänner som har barn i samma åldrar som träffas ibland, de är väldigt trevligt att se hur ungarna växer, och Mollie är ju minst så jag jämför och frågar mycket om hur och när deras ungar gjorde si eller så.
De är ju konstigt att man inte ger sej, de kommer väl när de kommer, om dom går när dom är nio månader eller om dom går när dom är 13 månader, de spelar väl ingen roll.
Jag kände av de lite på bvc sist jag var där, de var en som skröt om sin tre månaders baby, så man trodde ju nästan att bebisens moppen stod utanför, ja herregud.
Nej man ska nog låta dom få ta de i sin egen takt, även om det ibland är svårt.

Lägger upp lite bilder efter vår lilla kameralek igår...

Jockarp.