Ont i hjärtat....

Jag blir så ledsen, besviken och helt skogstokig.
Jag känner ju en massa par som försöker och som verkligen kämpar med att få sin dröm om ett litet barn och en familj att slå in.
Dom kämpar med sej själva sina partner och alla demoner, hopp och förtvivlan, månad ut och månad in, men dom kämpar även med myndigheterna.
Ett par i min närhet som har kämpat länge nog kan tyckas, lyckades att bli gravida.
Lyckan var total för mej som vän.
Men dom själva vågade inte riktigt jubla, att man inte ska våga känna glädje inför något så stort som ska hända i sitt liv är bedrövligt tycker jag, men jag förstår dom.
Varför skulle dom lyckas? det finns ju så många andra par som lyckas så varför skulle just dom lyckas få ett litet barn.
Tänk att behöva gå med den känslan och den oron när man bara skulle känna glädje och vällust.
Tänk att önska något så innerligt och äntligen händer det, man blir gravid, men man vågar inte känna glädje.
Tänk er sen när ens värsta farhågor besannas, att det lilla liv som växer i en inte fortsätter att följa en på vägen fram, allt bara tar slut.
Hur mår man då?
Ja det är något jag inte kan svara på och heller ingen annan som inte varit med om en sån sak, jag kan bara försöka förstå denna tomhet och uppgivenhet dom just nu känner.
Det finns en mening med allt som händer, men vad är meningen med detta?

Jag blir skogstokig över att man ska behöva gå med vässade armbågar och öppna pengabörsen för att kunna förverkliga sin dröm, att det ska vara väntetider på kliniker som ska hjälpa ofrivilligt barnlösa till att få ett barn.
Att man ska behöva känna sej förnedrad för att man inte har lika lätt att kunna bli gravid som A-lagarna på parkbänken.
Att dom till och med ska ha semesterstängt att inga provrörsbarn ska kunna bli till på sommarmånaderna, det är absurt.
Jag blir tokig.
I dessa stunder kan jag bli så vansinnigt arg på min sk fru, som hade allt detta avklarat, ett friskt litet barn, som hon bara skiter i, som en vän sa till mej hon sköt bort Mollie lika enkelt som man skjuter iväg en snorkråka.
Jag blir tokig.

Mina tankar går till mina fina vänner som går igenom sitt egna helvete just nu.
Mina tankar kan inte hjälpa dom, men jag har låtit dom förstå att jag finns för dom om de behövs, var som helst, när som helst.
Sånt som vänner gör.

Om det är möjligt tittar jag idag med ännu tacksammare ögon på mitt allt, min solstråle i livet, min lilla dotter, min Mollie.
Jag är lyckligt lottad, lyckligast.


Nära till tårar i Jockarp.