Pyjamas party....

Flippflopp hej...

Kenyan distansen, den var intressant men jag tror inte att det kommer bli ett pass som jag kommer att älska framöver precis. Jag antar att det tempot jag fick för dagen bara var honungsmånad mot vad som komma ska. Men jag försökte njuta av att jag var extremt stark dom sista kilometerna, behaglig känsla. 12 km dundrade jag till med.

Vädret var perfekt, hej vår, ja det var verkligen den känslan jag fick. Solen vräkte ner, de var varmt när man höll sej i söderläge.
Vintergäcken blommar och det bara spritter i kroppen. Det är så lite som behövs för att det ska starta upp inom mej. Men det pirrar verkligen. Jag känner livet i mej och jag vill bara ha mer av det. Känslan av att topplocket måste lätta och det av välmående känslor, inte av ilska eller frustration som det kanske vanligtvis kan vara, nej det är ljuset som strålar, magisk känsla.

Jag funderade lite på det där, vart tog vintern vägen, den bara passerade utan att jag hann med (eller så kommer den snart) Jag har kanske befunnit mej någon annanstans, andra tankar och känslor, jag säger kanske.

Mollie skulle ha pyjamasparty och det krävde lite förberedelse så det styrde vi upp under förmiddagen.
Vi bäddade till tre små jäntor. Mollie var på bettet, hon har stora planer och enorma förväntningar när det är party på gång.

Lite vedkörande, jag körde traktor och Mollie cyklade efter, hon hade flippflopp på sej och det i kombo med lerig väg är inte optimalt. Totalt dynglerig kom hon och gapade om att hon behövde ett bad. Jag bara flinade åt henne och sa till henne att cykla hem till mormor och tvätta fötterna. Hon drog iväg i full fart och även hon flinade åt sina nergrisade fötter.

Kvällen, jo, party, tre tjejer checkade in på hotell Månsagården. Vi lagade mat, åt och dukade av. Godis och chips åkte fram. Det lektes, sprangs och gnälldes lite om vartannat. Stora delar av kvällen roade dom sej själva vilket var toppen.
Mammorna drog kort, analyserade, pratade om livet, skrattade och snurrade om förr, nu och framtid. Underbara samtal och snurrande. Jag behöver det ibland. Att bara flumma ut helt totalt utan någon som dömer. Sen kan jag spatsera tillbaka till vekligheten igen, starkare än nånsin.

Runt niosnåret kom en liten dam och bad att få åka hem. Ok inga problem vi löser det. Dom är bara sju år så jag var ganska säker på att det kunde uppstå en viss hemlängtan.
Dom andra fortsatte dock festandet ett par timmar till innan dom stupade i bingen ;)

Jag tog och andades lite lugn i soffan innan även jag traskade in och kröp ner under täcket.

En liten hög med tjejer :)

Jockarp.