Borta med vinden.....

Gaaa en väska kort.....

En dotter med hög feber och som vägrar ta febernedsättninsprepparat resulterade i att mamman fick sitta vid hennes sida hela natten och vända på en blötlagd handduk för att kyla ner hennes lilla kropp.
Att börja dagen med att kräkas på grund av febern är allt annat man önskar sej när en flygresa på 12 timmar väntar.

Vi tog oss i alla fall till flygplatsen utan fadäser, i alla fall med hälsan. Fadäs blev det dock när vi kom fram till att vår väska inte var med ;) Vi skrattade lite åt de och fick vackert vänta med incheckningen till taxin kommit med vårt bagage, detta gjorde att tiden blev väldigt knapp innan vi skulle borda. Full rulle alltså.

I luften och det fortsatte som natten innan, Mollie var skållhet, hon var i ett töcken ömsom sov hon ömsom gnydde hon av febern.
En kvinna som satt bakom kom fram till mej. Jag hör att din dotter är dålig kan jag hjälpa dej.
Jag önskar att du kunde det sa jag men hon vägrar ta medicin. Jag förespråkar att låta kroppen ta hand om dom uppkomna bekymerna utan medicin men i vissa lägen hade det var bra att kunna sänka kroppstemperaturen lite snabbt.
Jag fortsatte alltså hela flygresan med att kyla henne med en kall handduk medans hon låg i min famn.

När vi skulle kliva av kom det fram en annan passagerare och sa. Du har haft en tuff flygning du, Wow vilken mamma du är, jag har suttit och tittat på er stora delar av resan, så fint att se er tillsammans trots att din dotter inte mår bra.
Jag måste sett ut som en fågelholk för jag fattade nog inte riktigt vad det var hon hade sett. För mej var det en självklarhet. Givetvis landade det i mej under vägen hem och jag blev väldigt glad över komplimangen, det var dock försent att berätta det för den andra passageraren, våra vägar hade i det läget skilts åt.

Tåget hem och Mollie somnade även där, hon var verkligen risig. Men hon piggnade på sej när vi under spöktimmen satte fötterna på Kristianstads tågstation och möttes av mormor och en av kamphundarna.
Vi kramades om och jag fick äran att köra bilen hem. Väldigt ovant minsann, jag har inte kört bil på 15 dagar. En ny framruta hade jag minsann fått på suven med under vår resa. Toppen att slippa stenskotten.

Bums i loppådan när vi kom innanför dörren i palatset. Gosse vad trötta vi var.

En av oss är iaf hyfsat ok....

Jockarp.