Ibland kan jag känna en form av tristess. Den där känslan av att livet bara tuffar på och det händer inget, dagarna går, månader och årstider skifta i en ryslig fart.
Det fanns en tid då mitt liv var väldigt hektisk, det skedde mycket under korta perioder. När jag var uppe i ett extremt varv och tempo.
Där när jag befann mej i ett smärre känslomässigt kaos. Jag gillade det inte då, absolut inte. Jag var rädd och visst inte vart livet skulle ta mej hän. Men när jag ser tillbaka på det så är jag glad över upplevelserna och erfarenheterna. Det är det som kallas för livserfarenhet tänker jag.
När jag bar ett litet barn på armen och polisen knackade på dörren och allt kände så stort, för stort för mej. När jag satt i en rättegång och mötte min stora kärlek, när jag väntade på att domen skulle falla. När jag vaknade upp och förstod att Mollie Vilhelmsson endast hade en förälder och hennes liv låg enbart i mina händer. Att jag ensam skulle klara allt. Gosse vad rädd jag var.
Men med den erfarenheten och lite till så är jag här idag och tycker att livet ibland är för lugnt, för ohändelerikt. Att jag ens nyter säga det ;) jag flinar lite åt mej själv och mina tankar. Men nej jag njuter faktiskt också väldigt mycket av just lugnet.
Att går här hemma på gården och drar fötterna i den Jockarpska myllan. Att Se Ekarna slå ut, småhästarna i hagen, Kennet som hoppar runt. Att lägga armen om min dotter och säga att jag älskar henne. Det känns som ett väldigt bra liv det där. Egentligen allt jag kan önska mej och lite till.
Så Vad är det då för fel på människan?
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar