Jag tog en långpromenad med Kennet på berget efter att jag stigit upp. Det var en behaglig tur. Han och jag på stigarna helt ensamma. Det skira, ljust ljust gröna är så påfallande nu så vart man än tittar är färgen grön. Jag älskar grönt. Batterierna laddades upp och jag var redo att dag två ta min dotter till vårdcentralen. Vi hade haft ett rejält samtal gällande det som inträffade dagen innan. Hon var förberedd och jag hjälpte henne med att plugga in hörlurarna i hennes öron och starta spotify. Hon la sej på britsen och samma sköterskor från dagen innan var på plats. Nålen sattes och fem rör med blod fylldes. 20 sekunder senare var det klart. Jag tror att vi alla var chockade över det som precis hänt.
Vi tackade sköterskorna och jag kramade om min dotter och jag berättade hur stolt jag var över henne.
Hon berättade att det kändes men att det inte gjorde ont. Nä du ser hjärtat sa jag.
In i bilen och ner till glassbåten, har man varit grym förtjänar man en laktosfri glass men hasselnötskross på. Jag berättade flera gånger under dagen hur grym jag tyckte att hon varit och hon tackade artigt för komplimangerna. Nu hoppas vi på att få ett snabbt och gynnsamt svar på proverna så vi kan lägga detta bakom oss.
Kvällen betydde handboll på beachplanen för myset och för mej väntade löpning. Jag sprang vägen ner till Blekinges sydligaste udde Björkenabben. Turen slutade på 9 km. En bra dag rörelsemässigt och vi var minsann inte klara där. När vi käkat kvällsmat och duschat tog vi med Kennet ut på en kvällstur. Rakt in i bokskogen. När vi var hemma igen var klockan redan nio.
Vi kramades god natt och ännu en gång berättade jag för min dotter hur glad jag var att hon fixat blodprovstagningen utan att vara alltför rädd och ledsen.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar