Överkänslig.....

En sån kväll...

Att uppstigning ska ske innan fem, att jag ändå vaknar innan klockan ringer gör att jag funderar över vad som gör att vissa människor är morgonmänniskor och vissa inte. Jag är glad att jag är det och att min kropp är villig att dra igång vid den tiden på dygnet. För det är tidigt.

Jobb i vedsvängen till 14.00. Efter det har jag lekt på berget i löparskorna. Ena dagen tog jag mördabacken och motståndet var blygsamt. Jag var ruskigt stark uppför och det fick mej självklart att le. Det är en skön känsla.

Tisdag betyder scouterna för Mollie och även det ger utrymme för rörelse för min del. Jag tog vägen ner mot Siesjö, det var otroligt vackert i solnedgången, jag hade saknat solen märkte jag. Det mesta har varit grått vädermässigt de senaste dagarna.
Jag sprang ner på fjädrande spänger ute vid vattnet, brädorna var täckta av löv.
Jag stannade till och såg solen speglas i vattnet och näckrosbladen guppade vackert i de sparsamma små vågorna. Det var en vacker kväll.

Jag lämnade sjön och vände upp mot berget, det blev mörkt snabbt och jag var väldigt glad över mina pigga ben, jag parerade lätt stock, sten och rötter som kom i min väg. Sista kilometerna gick brant utför och jag släppte på. Benen fick rassla på i den hastighet dom ville. En skön känsla.
När jag närmade mej scouternas kojor såg jag massa små ficklampor som lyste inne i skogen, jag log åt tanken att mitt lilla mys var där med sina scoutkompisar. Det var fina tankar.

Hon hämtades upp och vi åkte hem. Läxan lästes ännu en dag och hon är verkligen inne i ett stim nu. Hon vill läsa mer och mer och mer. Och ja, det hade väl varit bra, om det nu inte varit så att mamman som ska lyssna på den sorgliga boken om den lilla hundvalpen håller på att börja lipa varje dag under lässtunden. Jag fattar inte att man kan skriva så hemskt sorgliga böcker till barn. Eller är jag kanske överkänslig ;)

Jockarp.