Längtan....

Jag hade en del på agendan men jag visste inte vart jag skulle börja.
En kopp kaffe var dock en given start på söndagen.

Jag tog mej ut i ett fantastiskt väder, solen sken men vinden var hård och lite kylig, men det bättrar sej helt klart.
Mollie var ute och röjde i trädgårdslandet och hon tjöt rakt ut när hon hittade lite gamla morötter. Hon ropade på mej och berättade att hon hade en överraskning till mej inne på köksbordet. När jag kom in såg jag en fin bukett blommor. Jag kramade om min dotter, hon vet vad jag uppskatta ;)

Hon ville leka med en kompis så det styrdes upp bums. Kompis kom klockan elva och tjejerna klarade sej själva.
Under tiden tog jag tag i vedkörningen, för dagen manuellt med skottkärra från A-B, ett terapijobb men ett bra jobb, jag behövde vara i rörelse och jag behövde sysselsätta mej.

Varför? Jo eftersom fröken särbo befinner sej toklångt från Jockarp just nu och kommer så att göra några veckor till. Det gnager i mej, saknaden och vetskapen om att vi inte kan ses svider. Jag tänker om jag fyller mina dagar så minskar längtan en aning. Hittills har det inte funkat något vidare men jag kämpar på.

Mollies kompis åkte hem och vi luffsade upp till undantaget, jag var löparklädd och var redo för ännu ett långpass.
Jag tror jag haft en form av löparvinterdepression, jag har sprungit på mina mil men efter helgens pass kände jag en extra krydda glädje, om det var ljuset som påverkade vet jag inte men jag var ruskigt stark både uppför och utför. Jag pressade på ordentligt uppför, använde armarna och kände kraften, en form av muskulatur på ryggens sidor spändes och jag kände en enorm kraft även där. Woow är nog känslan som beskriver helgens fem mil bäst.

Middag lagades och åts. Vi tog söndagsduschen både myset och jag. Efter det satte vi oss under täcket iklädda morgonrockar i soffan och tittade på valpakademin. En trevlig pjäs må jag säga.

Längtan efter henne hängde dock kvar....

Hon.....

Jockarp.