Svenska flaggans dag. Ja som vilken söndag som helst. 12 timmars kneg från tidig morgon till 18:00 på kvällen. En stökig dag jobbmässigt och jag nåddes av sorgligheter på vägen hem.
Sen Mollie föddes har jag blivit extremt känslig och jag försöker oftast skärma av mej när det gäller ledsamheter, men ibland gå det inte, jag får liksom informationen ändå. Jag mådde dåligt rent fysiskt när jag tänkte på händelsen och jag klarade inte trycka undan den.
Jag tänker ofta på hur man kommer vidare, kommer man vidare, är det ens lönt att kämpa vidare i vissa lägen. Jag vet inte hur en så stor sorg skulle hanteras. (vilket jag är tacksam över)
Men kvällen blev extra viktigt och den blev fin. Jag körde bara hem och hämtade upp min lilla familj sen körde vi till havet. Det var förvånansvärt varmt i vattnet, Kennet och Mollie lekte en lång stund. Det var så himla fint att se och det var lite av nypamejiarmen känsla över det. Min lilla dotter och vår lille hund. En sån vacker bild. Svårt att ta in att dom tillhör min familj <3
Kennet var den som började frysa först men då bestämde sej Mollie för att det var färdig badat. Hon är rädd om honom, vilket är bra.
Innan läggdags sa jag till Mollie att hon var väldigt viktig för mej och att jag älskar henne väldigt väldigt mycket. Hon log mot mej, sen vände hon på klacken och tänkte gå till sitt rum, Jag skoj morrade på henne och hon vände sej om mot mej och log ännu bredare. Hon visste vad jag var ute efter. EN stor lång varm kram och innan jag släppte mina armar från henne sa jag till henne att hon var det bästa som hänt mej. Hon muttrade något, hoppade iväg och sa att hon ville ha gröt till frukost. Jag flinade åt henne och gjorde en honnör och sa:
-Ska bli fröken.
 |
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar