Vi lämnade Härjedalen efter att vi varit och studerat myskoxar lite närmre. Vi kände att det var viktigt att vara med och stötta projektet med att bevara myskoxarna i landet. Och det var verkligen en fantastisk upplevelse att få se urtidsdjuren.
Men efter det besöket tog vi sikte på Storulvånsfjällstation. Tanken var att vandra Jämtlandstriangeln. Vädret skulle bli ostadigt och jag visste inte hur många dagar vi behövde ha på oss så vid halv fyra på eftermiddagen bar det iväg efter att vi obligatoriskt vägt våra ryggsäckar. Min vägd 14,5 och Mollies 5,5 kilo. En okej deal tycker jag.
Vi började traska och det var uppför, uppför och uppför. Men vi var pigga och förväntansfulla över vad som skulle ske. Fjället var folktomt vid denna tiden på dygnet vilket var skönt. Vi passerade Lillulvåns hängbro, Mollie tycker den va lite ostabilt att gå på och Kennet höll jag under armen för att minimera risken för fadäser.
Vi gick halva sträckan mot Sylarna och när vi stod vid skylten som berättade just det så kände sej Mollie inte riktigt klar för dagen så ja, vi gick vidare. 3 km senare satte vi upp vårt tält och nu regnade det och blåste rejält. Kennet frös och Våra kläder var blöta dom med, bara på utsida som väl var. In i tältet och godnatt. Jag sov inte mycket den natten, jag vakade över min flock.
Och det slog mej när jag på morgonen öppnade tältet och gick ut att jag var extremt liten. Stora fjäll överallt runt om mej och där stod jag med ansvaret över mitt gäng. Hua jag rös till lite av tanken. Samtidigt som frågan om -Vad har jag gjort? for förbi.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar