Utlopp....

Vi....

1,5 år har gått sen jag sist satt i tandläkarstolen, nu var jag på plats igen och betyget jag fick när jag lämnade var med beröm godkänt. Att jag älskar att borsta tänderna har säkert en stor betydelse för att garnityret är skinande vackert.
Mollie var med mej och hon babblade på och var all over the Place, lika mycket som jag älskar tandborsten älskar jag hennes nyfikenhet.

Det blev hennes sista dag på fritids, nu ska hon vara ledig i 10 v, nja hon ska dit fyra korta dagar under den tiden men dom är så korta så dom räknas knappt ;)
Själv blir det jobb hela midsommarhelgen men efter den väntar en väldigt lång och härlig ledighet för mej med. Den friheten är enormt lyxig.

Vi fick ett fint kort i brevlådan och det stundar party med dom kära bönderna sen 2017. Det ska bli ett kärt återseende. Jag ogillar att ha med mej Mollie på fester där alkoholhaltiga drycker ibland kan intagas utan måtta, men i detta läget har vi inget alternativ och jag hoppas och tror att det blir en fin tillställning. Planen just nu är i alla fall att två klänningsklädda damer från Jockarp kommer medverka.

Sista dagen med gästinstagrammandet på sodraimorrum och det har varit kul och vi har fått så mycket god feedback. Personligen har jag fått utlopp för så mycket kreativitet vilket har varit härligt. Grabbarna förstod inte riktigt hur jag tänkte mej just när bilderna togs men innan vi var klara hade polletten trillat hela vägen ner. Vi avslutade med en bild med väldigt mycket reklam, så jobbar vi ;)

Me and my gang.....

Jockarp.

Barndomsminnen.....

En talande bild, både stor och liten behövs ;)

Planen var en lite lätt löprunda men vädret var perfekt för löpning och allt kändes på topp, så jag fortsatte en stund till. Jag höll mej till berget och grusade vägar under fötterna. Jag höll på att bli på sprungen av ett skrämt rådjur, hade jag sträckt fram min arm så hade det blivit närkontakt. Mäktigt.

Jag kom hem till undantaget och mötte min dotter som hade mormors glasögon på näsan. Där väckte hon minnen från min egen barndom, då när jag provade min mormors glasögon. Jag älskar när hon väcker dessa minnen i mej, minnen som försvunnit för längesen, men som nu åter väcker den där känslan av glädje och trygghet.

Jag skulle infinna mej på en plats för att ta del av kunskap gällande Lean. Jag gillar nya saker och nyfikenheten är första steget för utveckling. Att jag även träffade nya människor höjde nivån ytterligare ett snäpp.

Det där gäst instagrammandet som grabbarna och jag pysslar med på sodraimorrum verkar göra succé. Någon var lite motsträvig i början men när vi fick en enormt positiv feedback så lossnade det även där, vilket var glädjande. Vi blandar hejvilt, allt från seriöst, humor, till det informativa. Jag känner att jag får utlopp för min kreativa sida, att blanda bilder med texter, det är så sjukt roligt och jag ser ingen hejd på vad vi kan åstadkomma. Det viktigaste är att hålla en positiv stämning, och eftersom vi lever och verka där det mesta är ljust så är det inga stora problem för oss att hålla oss i gott mod ;) Det känns som om vi satt ribban för kontots framtid. En hög ribba.

Hon väcker så mycket vackert i mej....

Jockarp.

Yrkesstolthet....

Mer stock behöver inte jag ;)

Att ge sej upp på berget en sommarmorgon när det mesta är helt stilla, en känsla av renhet. En dag som är helt oförstörd. Inga sorger eller hemskheter hade ännu nått eller påverkat mej. Jag funderade över det en stund, det att vi människor kan vara så elaka mot varandra, varför är det så? Jag tror att det är en av anledningarna till att jag inte tittar på tv, jag orkar helt enkelt inte med det massiva hatet som visas upp. Jag funderade även på det där med att även om det finns vackra saker, så som tillexempel kärlek, så är det ändå någon som ser sej ha rätten att smutsa ner det. Anledningen är oklar men det är så sorgligt.
Jag vill omge mej av glädje, kärlek och positivitet, ja det kan tyckas var ett önsketänkande, men det är ändå min vision. Att få finnas där och tassa runt i mitt paradis med den känslan.

Mina tankar förändrades när jag kände doften av vildkaprifol, första tanken var, shit blommar dom redan, det måste var tidigt det. Andra tanken var. Njut Leonora njut. Ja för jag älska verkligen doften av kaprifolen som man i bland inte ser man bara känner av den, känner dess närvaro och det räcker så väl. Jag sög in doften och sprang vidare med ett leende på läpparna.
Blommor, ja jag älskar blommor, jag sprang förbi en trädgård där en superstor rosenbuske klättrade sej högt upp mot ett staket. Blommorna var blodröda och jag kände en enorm längtan efter att få plocka en ros och ge till den där speciella kvinnan som öppnar mitt hjärta. Jag befann mej i ett ögonblick av lycka. Att få springa och känna den inre renheten till doften av vildkaprifol och med blicken på blodröda rosor. Vilken löptur säger jag bara.

Hem och upphämtning av myset, vi drog till stan för att träffa en journalist. 100 dagar 100 röster innan valet var ämnet, jag var en av rösterna. Jag tror inte att det som sas kommer att påverka eller förändra men jag sa vad jag tyckte i alla fall och det är en bra utgångspunkt kan jag tycka.

Jag fick även uppdraget att instagramma på ett annat konto. Det var roligt och det allra roligaste var nog att jag fick med mej hela grabbgänget på tåget. Jag tror att dom kände en stolthet över att få visa upp vår vardag bland pinnar och flis. Fortsätt gärna att följa oss, vi har två dagar kvar av uppdraget. Häng med på sodraimorrum.

Grabbarna och jag....

Jockarp.

Sämsta dagen.....

Dagen började vackert och den slutade väldigt fint, det var bara lite tjorr mitt på dagen och det sög verkligen.
Jag vaknade av att Mollie ropade på mej, jag bytte rum och jag bytte säng. Vi låg och filosoferade en stund, vi pratade om vad vi ville göra under dagen. Hon ville baka så baka skulle vi.
Frukost sen drog vi till affären, det var snålt med folk vilket var väldigt skönt.
Hem och bullbaket tog fart. Vi hade en supermysig stund ihop. När bullarna var klara så vält vi ner dom ljumna godsakerna. Jag tror att vi slök 15 stycken bums, groteskt jag vet men bullar blir aldrig godare än just när dom är nybakade.

Några vänner kom på besök och jag var massivt trött, jag låg på soffan och samtalade, skönt när man inte behöver göra sej till med varken klädsel och kroppshållning.
Kidsen var som flugor innan ett åskväder. Så enormt lättretade. Som väl var så lättade det en aning och innan vi sa hejdå så skrattade dom faktiskt ihop åt samma sak. Bra där.

Mollie och jag var på kollisionskurs flera gånger under dagen. Jag tror att jag var lättretad på grund av en separationsångest light. Något saknades men samtidigt hade jag allt. Sjukt känsla.
Mollie var retslig och lättstött så inte hjälpte det upp situationen precis. Vi klippte gräset och lagade middag ihop i alla fall vilket var upplyftande.
Under kvällen tog vi en promenad och då sa hon:
- Mamma, idag har det varit min sämsta dag i livet.
Har det sa jag, varför? Hon babblade på om anledningarna sen frågade hon mej vilken min värsta dag har varit.
Jag la armen om hennes nacke och axel och flinande sa jag att jag antagligen inte upplevt den än. Jag tillade att jag antagligen inte heller upplevt den bästa dagen i mitt liv och jag har ju haft en väldigt massa braiga dagar i mitt liv.
Hon nöjde sej inte utan sa att man måste ju ha en sämsta dag i livet.
Det är möjligt sa jag men jag vet faktiskt ingen specifik dag som varit dunderkass i mitt liv.

Vi spelade lite badminton innan vi för kvällen gick in och stängde dörren bakom oss.
En retslig men fin dag var till ända.

Just det ja, jag måste tipsa om en instagramsida som jag kommer att ta över under tre eftermiddagar mån-ons. Jag hoppas kunna förändra bilden på synen gällande skogsindustrin en aning. Så välkomna att hänga med, det kommer bli kul. Sidan heter kort och gott sodraimorrum.....Hoppas vi ses.

Jockarp.

Ego....

Under en veckas tid har det varit extremt fokus på vem Leonora Vilhelmsson är. Vad jag känner, vad jag tycker och vad jag behöver i mitt liv.
Att sitta timtals och prata om dessa saker är något jag brukar älska, jag brukar lära mej saker under samtal. Men det var just det, jag hade inte någon motspelare, jag fick ingen respons jag fick inte tillbaka något om vad min mottagare tyckte eller kände när jag sa si eller så. Helt klart en ny situation, en lärorik situation.

Under gårdagen samtalade jag med två supermodiga kvinnor, i det läget var förståelsen enormt viktig för mej, jag ville verkligen att dom skulle förstå. Och dom förstod. Hjärtat var rent och jag var fjäderlätt när vi förenades i en kram.

Och så det där vemodet. När avsked ska ske, jag försöker göra det med glädje men i bland är det tokjobbigt. Jag har kommit människor väldigt nära under en superkort tid och vi har gjort en gemensamresa men med helt skilda känslor. Men det har förenat oss. Detta är en resa jag älskat att göra och en resa som jag kommer minnas med värme i mitt hjärta.

Men det där egot. Efter närmare 60 mil i bilen mötte jag hon, hon den där speciella lilla tjejen som berikar mitt liv i det totala. Hon mötte mej vid grinden och där släppte mitt ego. I det ögonblicket fanns bara hon. Jag såg att hon hade gråt i sitt vackra lilla ansikte. Jag hade varit saknad och det syntes så tydligt. I den stunden stannade tiden och kvinnan Leonora försvann, i det ögonblicket var jag enbart mamman Leonora.
Det fanns inget ego, där fanns bara Mollie <3

Jockarp.

Är i kärleken.....

Jag mådde inte helt prima när jag vaknade, det var inte ångest men det var en liten smak åt det hållet. Jag ville inte att det skulle utvecklas till något större än vad det var så jag hoppade i mina träningskläder och gick ut.
I stället för en löptur tog jag en promenad till vattnet, det var stilla och stilla behövde jag efter rörelsen.
Jag ringde till Mollie som sovit över hos mormor, hon var på hugget och pratade om att skaffa en katt, nja jag är nog inte riktigt i samma fas som hon så nu får jag vackert förbereda mej på en sittning runt förhandlingsbordet.

Jag mådde helt perfekt efter min morgon och jag kände glädjen i mej. Jag funderade på min chans, kanske min enda chans och att det är smart att jag tar den.
Jag hade ett intressant samtal på telefonen under eftermiddagen och samtalet handlade om kärlek.
Att jag har kärlek i mitt liv, att jag är i kärleken, att kärlek ger kärlek och att jag förtjänar den. Men att jag för den sakens skull ändå måste lyssna till mitt hjärta. Jag förstod så väl orden.
Det är viktigt att jag håller mej positiv, att det positiva kommer leda mej rätt.

Positivt, ja det är det inte gällande min arm, den smärtar och är stel, nu har det även blivit lite bekymmer med långfingret på handen, det känns som om det sitter en nerv i kläm. Om de är så vet ja inte men ont gör det.

Det blev en kväll som blev annorlunda mot vad som var tänkt, antagligen är det någon mening med det och kvällen blev väldigt fin ändå. Jag umgicks med fyra supertrevliga människor och det berättades historier som var svåra att förstå. Det var verkligen en skön och chill kväll.

Morgonhäng.....

Jockarp.

Följa flödet....

Jag ogillar att dela säng med min dotter men i bland händer det att behovet är massivt. Att jag vaknade upp halv tre i hennes säng och bara låg och tittade på henne i två timmar tillhör inte heller vanligheterna nu längre. Men jag behövde det och det var viktigt för mej att suga in allt av henne.

Jag bara låg där helt stilla och noterade varje litet andetag från henne, varje lite rörelse som hon var helt ovetande om att hon utförde noterades på min näthinna. Jag kröp intill henne och myste in mej i hennes stora nu oruffsiga hår. Ett djupt andetag och doften av henne togs upp av mitt inre. Jag var hemma. Hon och jag det kändes så tydligt. Den styrka hon ger mej den är enorm och jag har svårt att förklara den. Ögonblicket kändes heligt för mej.

Jag fick lämna henne sovande för att fortsätta i livet. In i bilen och i väg.

Jag nådde mitt mål och distansen från platsen hade bådes stärkt mej och försvagat mej. Jag var stark men skör.

Jag har lärt mej att vissa saker kan jag inte påverka hur gärna jag än vill, i bland måste jag bara följa flödet. 

Men när det handlar om känslor blir jag väldigt svag, det handlar om respekt mot andra människor och det handlar om att minimera smärtan. Jag har gett saken en chans och var tvungen att fatta ett beslut. 

Vissa människor gör mer avstamp i mitt liv än andra så är det, vissa människor gör så stora avstamp så dom finns kvar, kanske inte hela livet men en lång tid. Just nu söker jag efter det där avstampet.
Nån som kan klampa in med full kraft, som jag kan tillåta få ta del av mitt innersta. Jag är inte där än. Men hoppet om att en dag få känna det där igen lever vidare i mej och fram till det får jag följa flödet och kanske försöka ge ödet en knuff i rätt riktning (vilken de nu är)

Jockarp.

Min dotter.....

Redo....

Ännu en morgon när jag vaknade låg, jag vaknade tidigt men jag hade ett uppdrag tidigt vilket gjorde det omöjligt att ta en löptur.
Jag fick ett par kramar och det surrades en del, det gjorde att jag kom på fötter och åter kände mej stark.
Jag var i väg på aktiviteten och det var trevligt. Något pressad var jag, ett plan skulle lyfta och ombord skulle jag helst finnas. Det hängde över mej en del.

Jag hann till planets avgång och jag andades ut, ett lugn och en förväntan fyllde mej. Jag hämtade ute en hyrbil och körde bums till mysets skola och hämtade upp henne. Vi kramades och det var en magisk känsla att ha henne i min famn. Jag blev varm i hela kroppen och mina ögon fylldes av tårar. Som jag älskar den där lilla tjejen.

Vi körde hem och käkade jordgubbar och glass, vad passar bättre när man precis slutat skolan för terminen?
Hon badade och jag kammade hennes fina tjocka hår. Jag sög i mej varje lite sekund med henne, det var en viktig tid för mej. Jag samlade kraft, hon som är den viktigaste i mitt liv hon gav mej styrkan. Jag vet att hon finns för mej, att det är vårt liv ihop som är det viktigaste för oss båda. Jag log av känsla som fyllde mej.

Skolavslutningen i kyrkan började och min dotter gick fram till mikrofonen. Hon berättade högt och tydligt sin egnskrivna dikt. Usch vad jag har lätt till lipen nu för tiden. Jag är extremt känslig när det gäller Mollie både när hon mår bra och som i detta fallet när hon är nervös och övervinner det. Hela kroppens skin kryllade sej på mej. Jag var så oerhört stolt över henne. Min dotter.

Jockarp.

Val.....

Behov av ro....

Att man genom möten utvecklas är en klar sanning. Jag möter nya människor, jag finner en extrem nyfikenhet i det. Hjärna och hjärta vidöppet och söker svar. Finns dom? Kanske.
Jag är osäker på vad som är rätt och fel. Rädd för att såra andra människor. Rädd för att såra Mollie, rädd för att öppna mina egna hjärtanssår. Jag behöver vila i hjärtat. Jag behöver en ro.
Det är svårt, det där som ska vara så lätt. Att älska och att älskas.

De finns tider på dygnet när jag är extremt stark, när jag skulle kunna bära hela jorden på mina axlar. Men det finns självklart också motsatsen. Känslan när jag är liten, skör och osäker. Att vakna upp på ett nytt ställe och känna sej svag är ingen toppen feeling precis. Då är jag glad över att det finns en famn som är öppen för mej. En varm skön kram kan vända mörkt till ljust.

Teamkänslan, att en grupp människor som inte känner varandra men som ställs inför samma situation kan bli ens trygghet, en känsla av tillhörighet. Skratt och en hand på en axel. Ett leende, en kram eller bara några vänliga ord. Jag har haft en otrolig tur i livet, jag har fått möjligheten att testa nya saker spränga mina egna gränser. Det ibland andra människor som jag tycker om. Det är vackert med en grupp, en grupp med glädje och respekt. Jag lever det livet just nu och jag är väldigt glad över det.

De ska självklart göras val i livet. Så är det. Hela livet består av val och riskbedömningar. Vad händer om jag gör detta valet eller vad händer om jag gör såhär? Ja det är bara framtiden som har svaren på mina frågor, på mina val. Jag är nyfiken på framtiden. Vansinnigt nyfiken. Jag vill vara där nu...

Det mesta är glädje....

Jockarp.

Civilkurage....

Snacka om civilkurage....

Jag fick tillbaka ett prov som jag gjort efter några kursdagar. Provet var med beröm godkänt. Jag blir så där extra nöjd när jag klarar proven. Jag är klipskare än vad jag tror ibland. Det återstår en kursvecka till sen är jag förhoppningsvis klar och med det ännu klokare.

Klok känner jag mej också när jag markerar att saker inte är okej om det är så jag tycker. Jag hade en mycket livlig diskussion med produktionsbolaget. Jag kände att jag inte var i linje med deras tankar och det var jag tvungen att markera. Jag besitter just nu en enorm mängd av civilkurage. Vilket betyder att stå för sin meningen även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskapen om öppet eller latent motstånd från omgivningen. Ja jag tar hellre ett par käftsmällar i dessa lägen än låter mej kuvas eller manglas. Så jobbar jag.

Och så har vi lilla fröken Vilhelmsson, hon som är helt fenomenal på att fixa party. Nu har hon fixat med inbjudningskort till sitt kommande pyjamasparty. Hon har funderat, skrivit och även tjatat. Nu gick hon segrande vidare och köpte frimärke till kuverten som ska läggas på lådan. 10 Barn ska bjudas in för övernattning och just nu ler jag bara. Trots att jag ogillar partyn så är hon mitt liv och jag älskar det. Det kommer bli fantastiskt.

Min dag såg jag annars mest från insidan av en bilruta. Jag körde i ett högt tempo och jag älskar det.
55 mil senare strosade jag med en fager kvinna på Gärdet i Stockholm. Vi hade väldigt goda samtal och förståelsen var slående. Den känslan är mäktig. Jag skulle gärna fortsatt samtalen och promenaden men min tid var knapp. Jag skulle infinna mej för en middag 20.00 på ett hotell.
Jag träffade tre fantastiska människor som innan varit helt okända för mej. Jag skrattade så tårarna rann under middagen. Gode gud säger jag bara vilket gäng. Ibland klickar man bara ;)

Lika speciell nu som då :)

Jockarp.

Blått....

Mycket blåa nyanser ;)

En supermorgon. Jag kröp ner i Mollies säng och gosade in mej under hennes täcke. Där låg vi och vaknade upp ihop till en ny dag, Hon pillade mej lite i håret och klappade mej på armen med frågan om hur det kändes. Helt okej svarade jag.

Uppstigning och morgonbestyren sköttes undan. Hon hoppade i taxi och orden jag älskar dej kom från båda våra munnar innan jag stängde dörren till bilen. Det är en fin start på dagen det.

Jag attackstädade huset sen drog jag till stan för att träffa sjukgymnasten. Vi kollade rörligheten, och det var bättre än förväntat, endast 15 graders nedsättning. Jag har jobbat på bra helt enkelt. Vilket givetvis var mycket glädjande att höra.
Lycklig som en lärka körde jag hem igen och gick upp på berget med kamphundarna. Jag stötte åter på en huggorm. Jag måste ge mej själv lite beröm där, jag blir modigare och modigare. De fanns en tid när jag inte kunde se en orm på TV utan jag skrek rakt ut. Den tiden är förbi helt klart.

Hem med kamphundarna och i löparskorna, en liten skön tur mitt i solgasset resulterade i en massiv svettning. Den känslan är inte fel.

Jag hämtade upp myset på skolan och hon var sprudlande glad, dom hade varit i kyrkan och tränat inför skolavslutningen och efter det hade dom gått hem till en av fröknarna för lite mysande med glass och bus. Mollie har verkligen fått ett par riktiga toppenfröknar, tacksamheten är stor över det.

Eftermiddagen och kvällen innefattade vänhäng. Vi körde till en sjö och där låg vi pladask ett par timmar. Vi fortsatte sen med tacomys och kidsen åt fredagsgodis.
Vi vuxna hade mys i söderläge, jag med kaffe och min vän med en cider. Det var världsklass på den aftonen.....Lättlevt.
Myset och jag var inte hemma i palatset förrän halv elva på kvällen. Hua vilka nattsuddare ;)

Jockarp.

Skört.....

Som jag älskar sommarblommor....

Jag mötte en fantastisk morgon, det är absolut det bästa med att vara vaken tidigt, man får uppleva det där lugnet som inte går att beskriva i ord. Allt är i harmoni, syn, doft och hörsel. De där mäktiga när dom tre delarna njuter helt av samma sak, det är underljuvligt.
Vesan var så vacker med sina vajande sädesfält, en lätt dimma steg och solen var enormt stor i öster. Jag ville vara kvar i det, stanna tiden och stanna känslan som gjorde mej helt lugnt.
Men mitt liv fortsätter och vedsvängen väntade, men innan jag kom på plats tog jag en avstickare till havet. Samma känsla, allt i symbios, alla sinnena njöt. Jag andades in och log.

Jag hade en kul jobbdag som avslutades med ett möte gällande arbetsmiljö. På vägen hem fick jag ett samtal som gjorde att jag höll på att köra av vägen av skratt. Handsfree i all ära men det är minst lika ickebra att skratta hysteriskt när bilen framförs. Ett gott skratt ska ju helst förlänga livet, inte förkorta det ;)

Mitt mys hämtades upp och en vän skulle följa med. Ja det var väl bara att lasta in dom bägge fröknarna och bege sej hemåt.
När barnen lekte och jag satt och lyssnade på dom tänkte jag bara. Detta är livet, vad jag än kommer gå igenom dom närmaste dagarna, den närmaste veckan, månaden och året så är det ändå Jockarp och Mollie som är det som är mitt liv. Jag fick ännu ett skrattanfall när jag tänkte på hur mitt liv ser ut just nu och vad som väntar mej. Ingen ska någonsin säga att jag inte utmanar mej själv i alla fall.

En vän kom inom och jag behövde henne verkligen. Vissa dagar behöver man människor extra mycket, människor som förstår, som har den där vackra empatin, som kan sätta sej in i mina känslor. Jag har tur jag som har sådan människor runt mej.

Vännen kramades om och myset och jag satte fart med middagsmaten. Under måltiden höll mitt liv på att ta en drastisk vändning, jag satte maten i halsen. Det tog inte ens en sekund förrän Mollie stod med sina armar runt min mage. Har du satt i halsen mamma, frågade hon när jag sökte luft för mitt liv. Man ska trycka på magen mamma, det vet du va?
Ingen fara lyckades jag trycka fram.
Det slog mej med full kraft hur skört livet är. Hur sårbar jag är, att jag är ensam med Mollie. Efter maten grät jag över hela situationen. Jag vill inte känna mej svag, jag vill inte vara rädd över att inte finnas för min dotter. Ja jag grät över att alltid behöva vara stark, den starkaste.

Och som jag älskar henne....

Jockarp.

Dom band som binder oss...

Vi.....

Mor och dotter. Den relationen är speciell, den är unik, i varje fall. Min och Mollies relation, våra band är extremt starka. Det har funnits människor under korta perioder i vårt liv som försökt sej på att försvaga dessa band. Som jag nu i efterhand konstaterat att det fanns en tydlig plan med att stärka sina egna band till min dotter och försvaga hennes och mina. Jag ser det tydligt nu. Planen misslyckades och Mollies och mina band stärkte än mer.

Jag satt i soffan och berättade för Mollie om att jag tänkte vara med i bonde söker fru även i år. Hon vänder sej då mot mej med sorgsen blick och säger:
- Nej mamma var inte med i år, tänk om du träffar någon ny tjej som kommer göra dej ledsen.
Hmm, de var kanske inte riktigt den responsen jag förväntade mej. I det läget hade jag god lust att prata med produktionen och be dom lösa situationen till mej, att jag inte skulle medverka. Men nej riktigt så jobbar inte Leonora Vilhelmsson.
I stället pratade jag med Mollie, jag förklarade för henne att jag kommer vara försiktig, att hon inte behövde oro sej för mina känslor. Jag berättade att det finns jätte många fina tjejer som tänker lite annorlunda och att jag tänkt mej hitta en sån tjej. En tjej som förstår och uppskattar henne och mej, en tjej som förstår att vi två är ett par riktiga toppen tjejer.
Hon mjuknade i sitt ansiktsuttryck och sa leende.
- Det blir bra mamma.

Jag var så nära lipen när jag förstod hur mycket hon förstått från min tidigare relation. Att hon sett och märkt att jag var sårad och skör..
Men hon är ett barn och hon ska inte behöva känna det och framförallt inte oroa sej för mej och mina känslor.
Hon är ett barn och det är precis det hon ska vara. En trygg och glad lite tjej.
När jag förstod vilka starka band vi har, att mitt mående påverkat henne så mycket, ja då blev jag både ledsen och glad.
Jag förstod att våra band är unika och dom banden måste vårdas väldigt ömt.

Ja jag har lite att leva upp till, min Mollie är viktigast.

Perfektion......

Jockarp.

Hon gör som hon vill.....

Hon går sin egen väg....

Det stundar rockfestival nere i Blekinge, närmare bestämt i Sölvesborg/Norje. Det är ett stenkast från Jockarp och självklart så anammar skolorna detta och det blir givetvis ett tema. Mollie skulle klä ut sej till en rockare och det skulle klippas hål i jeans. En jeansjacka pimpades, hon skrev Love på den och ritade hjärtan. Håret skulle sprayas med färg, färgen investerades och färgerna blev inte som jag kanske trodde svart, nepp det blev visst rosa och lila. Hon gör som hon vill.

När dagen för rockfesten kom så ville hon inte ta på sej kläderna utan tog dom med sej i en påse till skolan.
När jag frågade henne vid avslutad dag om hon varit rockare svarade hon nej mamma jag ville inte. Nä du gör som du vill du sa jag. Jag gillar det skarpt det där att hon går sin egen väg, det är viktigt och jag känner mej i dom ögonblicken extra lyckad som mamma.

Men det händer nån gång då och då att jag kommer i en situation där jag tvivlade på mej själv, jag tror att det är ganska normalt, jag tror att det är sunt.
Att reflektera över vem är jag? och vilket är mitt värde? Ibland funderar jag över hela min existens, vad är min mening här på jorden. Ibland känner jag mej svag och hittar inte min styrka.
Ibland dryfta jag dessa tankar för människor i min närhet

Jag är extra glad över att jag har vänner som slår ner solskyddet i bilen och säger:
- Spegla dej för helvete.
När jag tvivlar på min charm.

Att jag även under gårdagskvällen fick ett sms skickat till mej där det kort och gott stod:
- Jag sitter ensam i mitt stora hus och tänker på positiva människor. Den första jag tänkte på var du. Take Care så hörs vi/
Det messet kom från en herre i 70 års åldern som just nu befinner sej i Norge.

När sånt sker förstår jag att jag har det och jag förmedlar det. Det där speciella.
Jag blir då urstark.

Urstark är jag dock inte i löpningen just nu. Jag har dundrat på med fyra dagars löpning på rad med varierande längd och fart. Jag är glad över att armen inte smärtar men jag är klen i löpningen. Jag räknar med någon veckas träning till innan jag vågar ge mej ut på längder runt halvmaraton distansen. Lyssna på kroppen är det sagt ;)

Jockarp.

Torkan....

Dagens löparoutfit ;)

En lugn morgon. Jag tog en vända med dammsugaren och det är verkligen en värmekälla utan dess like, jag var svett efter passet och ändå rörde jag mej sakta jag nästan svävande fram.

Vi skulle hälsa på en vän, hon hade fyllt 60 år så en lite blomma att uppvakta med var givet. Mollie fick välja kortet och hon skrev och ritade på kortet. Hon älskar att fira, både sej själv och andra. En fin egenskap hos min dotter.
Bilens utetemperatur visade på 30 grader, en galet het dag alltså. Vi fikade och vi tog en promenad i en fantastisk trädgård. Massa vackra blommor och träd. Galet fint, jag konstaterade att jag gillar att se inte göra en fin trädgård.
Mollie fick tag på en skruvdragare och tillhörande skruvar. Fantasin gick i spinn och hon gjorde en karusell för hundar. Den tjejen alltså.

Vi lämnade min vän och körde mot Jockarp. Av med kläderna och i poolen. Så såg lilla frökens värld ut resten av dagen.
Själv tog jag en löptur. Den löpturen började med att jag för första gången på väldigt många år kände av en viss träningsvärk, snacka om att träning är en färskvara. För tre veckor sen sprang jag ett Marathon och nu hade jag spända ljumskar efter en tur på 6 km.
Det hände ju efter långlopp att jag är mör, men det brukar mer yttra sej som matthet i musklerna, nu smärtade det. Okej, ett undantag är när jag sprang vasaloppet, då gjorde det ont i alla delar av kroppen utom hårfästet och handflatorna. Resten av muskelfibrerna skrek av smärta.
Jag levererade i alla fall en mil och trots att jag var i princip naken när jag sprang så formligen pumpade svetten ur mej, jag fick springa inom byns fotbollsplan för att dricka och ösa vatten på min stora kaluffs för att få lite kylning.
När jag kom hem välte jag i mej en halvliter vatten på stående fot och intaget fortsatte under kvällen.

Middag och tanken var att vi skulle grilla, men eftersom man går runt på en riskzon just nu. Allt är som fnöske och det känns som om det skulle kunna börja brinna av att man bara tittar på en tändsticka så lät vi bli grillen och använde den magiska spisen i stället. Det gick bra det med.
Kaffe på altanen och så var den dagen över och förbi.

Svårt att ta det lugnt vid nattningen...Bus.

Jockarp.

Mästerverk.....

Jordgubbspaus....

Att ge sej ut halv sju en sommarmorgon iklädd löparskor på fötterna var en känsla av frihet. I 19 dagar har jag varit avhållsam från löpning och jag tänker att alla som utövar någon form av aktivitet och gillar det förstår känslan. Det var magiskt.
Solen steg över Vesan och åkrarna var ett enda stort hav av färgen grönt. Det var ett mästerverk som ingen någonsin skulle kunna avbilda tillräckligt rätt. Det var en bild från mitt öga till min själ.
Ord som skulle beskriva de jag såg, det jag kände finns inte. Jag är inte ens säker på att någon annan skulle kunna uppleva det jag upplevde, det totala på något märkligt sätt.

Löpningen funkade fint, armen var okej. Rörligheten var nedsatt men smärtan uteblev. Jag var lite trött i armen när jag åter var hemma i palatset men värre var det inte. Tack för det.

Mollie var på bettet hon spelade badminton med en boll, den där bollen råkade som hon sa, trilla upp på taket. Jag log åt hennes förklaring och hämtade en stege, vi fick hjälpas åt att få stegen på plats, min arm var i det läget obrukbar.
Bollen fick jag ner men Mollie konstaterade under momentet med att ställa upp stegen att det var bättre på den tiden när vi hade fyra händer. Jag skrattade och höll med men sa ändå lite positivt att den tiden kommer snart igen. Tur det mamma blev hennes svar ;)

Vi hämtade upp en kompis till Mollie och drog i väg för lite poolhäng. Kidsen låg i fem timmar av dom sex vi var på plats, helt galet. Själv var jag på land sex av sex timmar. Badkruka hej....

Kvällen blev av förståeliga skäl väldigt lugn, middag åts, lite badminton och chill på altanen. En sån där lagom skön sommarkväll. En kväll helt in min smak.
Nattningen skedde tidigt och i raketfart. Hon var helt färdig min lilla tjej. Sjön suger så att säga.

Inte helt bäst....;)

Jockarp.

Klänningsköp....

Humf....

Jag vaknade upp klockan fyra och nä det var verkligen inte kul. Jag försökte lura mej själv om att jag sov men jag var vaken. Jag öppnade ögonen och låg och tittade på det helt fantastiska taket jag har i mitt sovrum. Jag började räkna dom stora spikarna. Samtidigt funderade jag över dess historia. Dessa spikar har passerat ett antal händer och vidare har dom hållt taket på plats sen år 1830. Det är bannemej historia på hög nivå det.
Två små övernattande kamphundar kom och talade tydligt om att frukosten skulle serveras. Bara att lyda befallningen annars skulle det ta hus i helvetet i palatset. Dom är precis som skalman i serien om Bamse. Mat och sov klockan är inställd och den ska följas.

Myset väckts och åkte till skolan, hon skulle visa upp sädesslaget korn så det hade hon med sej i sin skolryggsäck, jag är imponerad av hur lärandet går till idag. Smarta fröknar helt enkelt som ber eleverna själva fixa samtalsämnena, jag tror dom minns bättre i delaktigheten.

Själv körde ja och hämtade upp en vän och vi begav oss av på shoppingtur, vi gick fullständigt bananas. Känns precis som om jag har kläder för en livstid just nu.
Jag investerade i en ny klänning. Den provade jag under kvällen och visade upp för Mollie. Jag frågar henne om hon tyckte den var fin? Den ser ut som ett nattlinne svarade hon. Humf själv såg jag en bedårande, ljuvlig vacker kvinna iklädd en mjuk, soft somrig och superhet klänning. Hur kunde vi se så olika på saken?

Mollie hade en kompis med sej hem från skolan och det första dom bägge berättade när dom hoppade ur taxin var att Mollie ska framföra en egenskriven dikt på skolavslutningen. Jag blev redan där rörd, så jag vet inte hur jag ska klara diktläsningen i kyrkan utan att storgråtande spricka av stolthet över hur fantastisk hon är min lilla tjej. Hon pratade om dikten vid nattningen och drog all text från början till slut. Hon sjöng även alla sångerna som dom ska riva av på avslutningsdagen. Hon var bra på texten men det lät förfärligt, Vi skrattade hysteriskt åt det och det är väl för väl att man kan skrattat åt falsksången ;)

Ett mys i ett kornfält <3

Jockarp.

Lilllöparen....

Jag tog examen i kursen gällande arbetsmiljö, läraren avslutade med att säga att han var imponerad över att jag varit så enormt glad under tre dagars arbete med att tyda lagtexter.
Det är sån jag är och vi var ett väldigt glatt och härligt gäng vilket gjorde det hela väldigt enkelt.

När inte jag kan springa så fick lilla fröken i familjen försvara dom Vilhelmssonska färgerna. Hon sprang Kalvinknatet, ett lopp på 1500 meter. Loppet gick i Kristianstad och det var mängder av barn till start. Mollie hon sprang för kung och fosterland i en temperatur på omkring 25 grader. I mål kom hon med färgen likt en pion in huvudet. Hon hämtade andan sen var det endast stolthet som lyste runt henne. Hela supportgänget kramade om henne innan hon likt sin mamma bet i medaljen som hängde stolt runt hennes nacke.

Vi gick från målet till en restaurang, myset höll på att somna av trötthet innan maten kom till bordet. Väl mat på bordet så åt hon glupskt och pratade om loppet. Under vår måltid kommer det in ett helt gäng med gubbar, dessa gubbar var mina kollegor för 15 år sen. Jag kramade om dom och vi blurrade en stund. Så härligt att se dom ;)

Jag har passat på att gå på lunchdejt med en kär vän, ibland är jag sändaren och ibland mottagaren, för dagen fick jag agera mottagare. Det är det vänner är till för. Att kravlöst kunna ge och ta. Även om det var jobbiga saker vi pratade om så körde jag därifrån full av energi.

Mollie kom hem från skolan och ansiktsmålningen drog åter igång, gah hon är helvild med det just nu. Målandet övergick till en önskan om en egen pool. Ja hon är bortskämd, alltid med kärlek och ibland även med saker. Poolen skulle köpas, en lite pool utan pump och grejer, det var det vi förhandlat om. Men väl i affären visade det sej att just dom poolerna var slutsålda, så ja hem kom vi med en pool med pump och massa andra pinaler. Hua.

Jockarp.

Vuxenmobbning.....

De fanns inget regelbrott....Okej!

Åter en mycket intressant kursdag, vi pratade mycket om det högaktuella ämnet kränkning, mobbning och trakasserier. Hur mycket ska man tåla och vem avgör vad som är kränkning, mobbning och trakasserier?
Att vuxenmobbning förekommer det vet jag så väl, frågan jag ställer mej är, hur ska vi kunna lära våra barn att det inte är okej att trycka ner någon annan när vi vuxna själva gör det. Diskussioner kom upp om att Tv-programmet Robinson var vuxenmobbning och det på bästa sändningstiden. Jag vet inget om det för jag tittar inte på tv.
Men jag vet ju själv att vissa människor ser sej ha rätta att trycka ner andra på sociala medier, anledning oklart.
Tydligen har det även förekommit i nutid gällande mej själv och min kommande medverka i årets Bonde söker fru.

Vad är det människor inte förstå? Vilka som ska medverka avgör varken dom eller vi. Det finns en produktion som bestämmer det. Så att skriva taskiga saker om något man inte kan påverka överhuvudtaget ser jag som en lågbegåvning. Helt meningslöst alltså. Och så är det ju faktiskt så att mej veterligen så finns det ingen som sitter men en pistol riktad mot huvudet och tvingas att titta på programmet. Rätta mej gärna om jag har fel.
Men ett hett tips, det kan vara värt att titta på programmet i år :)

Självklart hade jag kunnat tacka nej. Men varför. Varför skulle jag missa världens chans att hitta min livs kärlek?
Jag funderar klart även på om tv tittarna hade föredragit att vi spelat ett spel förra året? Reglerna var oklara då och där är en av anledningarna till att kontraktet i år har skrivits om, där är en av anledningarna till att tv inte ställde mej inför rätta för att jag föll pladask för vad jag trodde var The One. Det fanns liksom inget regelbrott som så många pratar om. Det var bara ren skär kärlek. Så ja, kom igen folket, sluta mobbas och ge våra barn en chans till att växa upp i kärlek och respekt.

Jag försöker vara en god förebild för Mollie, visst ibland misslyckas jag, men då pratar vi om sakerna som har påverka oss till tårar. Men ofta skrattar vi och skojar med varandra på ett kärleksfullt sätt. Hon vet att jag tål det mesta och jag tuffsar till henne med ibland, ett tagande och givande.
Gårdagen var super. Hon var sjövild och passade på att rota fram ansiktsmålningsfärgerna (Långt ord) när jag var ute och hängde tvätt. Jag flinade åt henne när jag kom in och hon var väldigt nöjd över sin bedrift :)

Hon frågar mej ofta saker, hon är vetgirig nu, vissa saker kan jag och andra saker får jag också lära mej av. Hon frågade hur många hav det finns. Intressant, hon hävdade sju hav. Och det har man väl hört "dom sju haven". Men så är inte fallet, den finns fem hav och ca 80 bihav. Frågor på det ;)

Vi har pratat Bibeln och Jesus också nu under ett tag. Vilka var dom första människorna på jorden. Eva visste hon men Adam har hetat både, André, Adreas, Knut och Henrik. Hon trodde att Adam och Evas barn hette Annelie och Katja. Det var så roligt så vi kunde knappt sluta flina... Hon är sjukt rolig den där lilla tjejen ;)

Humf....

Jockarp.

Sädesärlor.....

Mollie ville ha middagsmat till frukost, så det blev det. Jag tror hon ligger efter lite gällande maten sen febertoppen. Pigg är hon och äter friskt. Det är bra det.
Jag lämnade henne vid taxin och gav info om att jag skulle inte komma och hämta henne förrän 16:30. Det blev en ovanligt sen hämtning men jag hade en utbildningsdag, eller rättare sagt tre utbildningsdagar framför mej.
Kursen var intressant ämnet var arbetsmiljö och det var ett glatt gäng, det gör minsann mycket för lärandet det.

Jag hämtade upp mitt mys och vi hade en sagolikt härlig kväll. Bara hon och jag. Vi tände grillen, delar av lilla grisen lades på gallret, det doftade underljuvligt.
Mollie skulle fixa efterrätten och gick fullständigt bananas i köket, Jag fick inte vistas där, och ja, jag förstår nog varför.
Hon plockade blåklint som hon satte i en vas och ställde ute på bordet. Ja det dukades upp som värsta Nobellmiddagen.

Vi åt sen tog vi en badminton match, Mollie skrattade så hon höll på att krypa hur skinnet när jag buttert ställde henne frågan om: Stod jag där eller? när fjädern landade 100 meter från platsen där jag stod parkerad.
Vi tog en promenad ner på Vesan och sädesfälten var bedårande vackra. Dom böljade för vinden likt ett gigantiskt grönt hav. Jag log och kände ett välbehag rusa igenom min lyckliga kropp. Vilken plats vi bor på.
Mollie kallade axen för sädesärlor, jag bara flinade åt henne och ruffsade om henne lite i håret.
Vi traskade pratandes hem genom kastanjeallén upp mot palatset. Gosse vilken kväll, vilket liv, vilken plats. Det var nästan så jag blev religiös :)

Jockarp.