underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

onsdag 12 december 2018

Kärlek åt alla......




Jag vaknade innan klockan ringde, helt sjukt egentligen med tanke på att sömnen varit snål i några nätter. 04:40 slog jag upp mina grönbruna ögon och log. Jag kände ett sug efter dagen.
Min kropp var något stel när jag lättade från sängkanten men jag välkomnade känslan. Det ska kännas att man har ett Marathon i benen.

Vedsvängen väntade och ja det var ett vansinnigt tempo från start till mål. Vissa dagar gillar jag högt tempo men för dagen tyckte jag inte ens att det var lite kul, jag hade annat i tankarna som jag tycket var betydligt mer trevligt att låta bubbla upp, men viss koncentration på uppgiften behövs.

Efter avslutat jobb väntade julbord, något som jag helt missat att jag skulle delta på. Något smått förvirrad alltså.
Mollie ringde och berättade att hon skulle hänga med en kompis hem och jag informerade henne om att hon skulle bli upphämtade halv sex på aftonen, hon blev lycklig över den infon.

När hon hämtats upp så blev de en snabb vända till affären. Hon fick en paket salami chips som hon envisades med att öppna i bilen, jag höll på att kräka när paketen öppnades. Jag skojade lite med henne och surade över stanken. Hon bara flinade och sa mums ;)

Hem och pannkakor gräddades och frystes in. Mollie badade, och en total rengöring i form av nagelvård, utkamning av kalufs och även en vända med tandborsten styrdes upp i all hast. Ungen var som ny innan läggdags. Så mysigt.

Jag kollade självklart på sista programmet av kärlek åt alla.
Ja nu är episod två av bonde söker fru avklarad för min del. Det har varit en fin höst och jag tycker verkligen att produktionen och Tv4 gjort ett rysligt fint, respektfullt och trevligt program. Ett program om helt vanliga människor som har ett hopp och en tro på kärleken. Vackert.



Jockarp.

tisdag 11 december 2018

Malaga marathon...

Där satt den....

Vi lämnade byn för färd till Kastrup och vidare till Malaga. Det slog kärleksgnistor till staden bums. Vilken fantastisk stadskärna. Små smala gränder med bedårande vackra hus, balkongerna var små och blomlådorna fyllda med blommande blommor. Ett lugn bland ett myller av människor.
En sån där perfekt balans. Vi strosade runt bland caféer och barer och vi njöt i det vackra vädret.

Att Malaga är Pablo Picassos födelsestad är knappast någon nyhet för någon. Så inte heller för oss. Men vad jag inte visste förrän ett par dagar innan avfärd var att det fanns ett Picasso museum i staden, ja jag borde ju kanske fattat det men nä det var för mej okänt.
Men självklart gjorde vi ett besök där. Mollie intresserade sej inte så mycket över konsten utan det var mest audioguiden som intresserade henne, hon gick och lyssnade på den engelska beskrivningen över konstverken ;)

Vi tog det chill och besökte lite lekplatser och vi strosade på strandpromenaden.
Mitt resesällskap välte ner mängde med glass, jag lät bli. Jag var tvungen att sköta kosten inför mitt lopp.

Mkt glass blir det...


Ja loppet ja. Ett fantastiskt vackert lopp men ganska svårsprunget på grund av de gamla kullerstensgatorna.
Men för mej blev det ett historiskt lopp. Mollie var med mej vid starten. Hon vinkade av mej och skickade slängpussar när jag passerade starten.
Jag hade svårt med andningen den första milen vilket jag analyserade en del men jag kom faktiskt inte fram till någon anledning till bekymret. Pulsen var för hög och jag svettades enormt första halvan av loppet. Något var inte hundra rätt.

Vid 22 km stod hon plötsligt framför mej och formade sina händer till ett hjärta mot mej. Jag höll på att spricka av glädje och stolthet. Mollie Vilhelmsson den lilla, den stora. Jag hjärta fylldes av kärlek. Jag kramade henne, hon blev sur för att jag var svett men jag bara log. Jag kunde inte göra något annat.

Jag hade en skön stund efter 25 km fram till ca 38 km. Där träffade jag väggen stenhårt. Det var tvärstopp i hela kroppen och jag kände en liten förvarning till kramp, vilket jag aldrig känt på ett lopp innan. Några funktionärer på cykel stoppade och sprayade kyla på baksidan på mina ben, det hjälpte något. Men jag var enormt trött.
I det läget ställde jag mej frågan:
- Varför gör du detta, tycker du att det är kul?
Nja jag tyckte inte det var superkul just då men jag visste så väl vad som väntade, smaken av medaljen fick mej att le och fortsätta framåt.

När jag kommer upp på målrakan ser jag henne igen. Hon som de senaste åtta åren av mitt liv gett en mening som ingen förut gjort. Hon kommer med flippflopp springandes mot mej. Jag tar hennes lilla hand i min och vi springer sida vid sida in över mållinjen på mitt 14:e maraton och där brister det för mej. Tårarna kommer. Jag var så trött, jag var så lycklig och jag var så otroligt stolt, stolt över oss. Den bilden jag precis upplevt var något som jag drömt om sen jag sprang mitt första Marathon. Drömmen besannades, drömmen om att springa i mål på ett Marathon ihop med min dotter.

Medaljen runt halsen och målområdet lämnades. Vi lufsade hemåt mot hotellet och efter att jag tagit ett kräkstopp i en vackert blommande hibiskusbuske så mådde jag faktisk ganska bra. En dusch sen väntade det ett rejält skrovmål.

Ett fantastiskt lopp där för dagen huvudet var extremt mycket starkare än kroppen och vilket avslut. Ja det var värt varenda meter av smärta.
Så tack för den magiska upplevelsen, den kommer att bäras med i mitt hjärta för alltid.

Trött men väldigt nöjd.....


Jockarp.

fredag 7 december 2018

En dag i Lund......



Mollie lämnades som vanligt vid taxin. Vi tävla ner och självklart vann hon. Taxichaffisen undrade hur jag skulle kunna lyckas springa ett Marathon när jag var andfådd efter 200 meter löpning i allén. Jag skakade på huvudet, rev av ett leende och sa: Du! det undrar jag med ;)

Jag kramade min dotter sen begav jag mej söderut. Under bilfärden fick jag ett samtal från radion som vill prata om Kärlek åt alla. Självklart ställde jag upp och orden om att jag var en stjärna avslutade vårt samtal. Jag log för mej själv när jag körde vidare. Stjärna, jo jag tackar jag.

Vad skulle jag då. Jo jag skulle på en dejt.
Det kan ju vara så att många tycker att det är nära inpå slutvalet i kärlek åt alla. Men så är det inte. Vi spelade in programmet i Juni månad och nu är det som alla vet tomtemånaden. Och väldigt mycket har hänt under den tiden.

Min dejt och jag började med ett besök i Domkyrkan. Jag har inte varit där sen jag var barn och det är ju ett tag sen ;)
Vi intervjuade en guide i kyrkan, jag hade läst någonstans att kyrkan var den mest besökta kyrka i Sverige och jag var nyfiken på hur det kunde vara så. Mycket turister och väldigt många Danskar tog sej tydligen över sundet för att gå i kyrkan. 700 000 människor besöker varje år kyrkan och nu var minsann vi två av dom.
Jag ville se jätten Finn och jag måste säga att det var en besvikelse. Jätte? Han var mindre än mej och jag klassas inte som jätte någonstans jag ;)

Vidare till café och intag av kaffe. Soffhänget varade ett par timmar sen promenerade vi vidare till ett mathak vid namn Stärket. Vacker miljö och helt okej mat. (tror jag)
En vända inom Panduro innan hemfärd hanns det med.

Jag kom hem till mitt mys och vi hade piskan på ryggen att packa våra väskor. Dags att dra ut i världen igen.
Och med det sagt så är det snålt med inlägg framledes. Men på insta kommer det bli livat :)



Jockarp.

torsdag 6 december 2018

Julbord....

Om jag bara hade haft vett att sluta efter glöggen :)


Jag lät myset sova ut, hon hade studiedag och skulle inte till skolan. Jag skrev en lapp till henne med infon om att jag var ute och körde ved och att jag älskar henne.
Jag gick ut och jobbade undan en stund men kaffesuget blev för starkt så jag luffsade in igen. Jag möter då min dotter i full tomtemundering. Jag ler, frågar henne om hon sovit gott och varför hon har tomtedräkten på sej. Svar kommer:
- Jag har sovit i den i natt.
Har du svarar jag förvånat och flinar lite åt henne, hon är påhittig minsann.

Jag frågar henne om hon läst min lapp och hon svarar ja, och fortsatte sen. Men du mamma det var några ord som du inte skrivit så bra, hur klarade du skolan egentligen? Jag flinade igen och la min arm runt min dotter och sa:
- Jag hade mina knep ;)

Korv och nudlar beställdes till frukost och hon åt och jag drack kaffe. Min mat uteblev för jag behövde spara mej lite inför kvällen.

Jag sprang en väldigt liten och lätt runda, det var min sista tur innan söndagens Marathon, jag kändes bra.
Myset fick lift med mormor till stan och till fritids och jag själv drog i väg på en truckkortsförnyelsekurs (långt ord) Jag tror att det är över 20 år sen jag fösta gången satt i en truck och sen dess har det blivit många timmar bakom ratten i olika fordon. Men man ska inte bli stursk för det, uppdateringar och lite påminnelser är alltid bra för att fortsätta att vara fokuserad. Kursen var lättsam och väldigt rolig.

Hem och upphämtning av mys, lite mat lagades till henne sen skulle hon vidare till undantaget för att kampera med morfar under kvällen.
Själv skulle jag på baluns i form av julbord.

En trevlig tillställning men som vanligt när det gäller julbord så åt jag så jag var på sprickningsgränsen. Kräkvarning.
Jag lämnade bordet tidigt, jag ville hem till nattningen.
Och den ja, det blev en seg historia det. Mollie hade haft sovmorgon och det märktes minsann i kvällsänden.

Skoldag....


Jockarp.

onsdag 5 december 2018

Hjärtat är rent.....



Jag försökte tända min sänglampa men jag misslyckades, jag morrade lite över att lampan gått sönder, förvisso hade jag inte bytt lampan på 13 år så det var inte konstigt om den tackat för sej. Men inget annat i strömväg fungerade heller och tydligen var hela byn plus grannbyarna utan ström.

Jag brassar pannkakor som jag sen styckfryser och tar upp till Mollie när hon blir sugen, oftast vill hon ha en till frukost. Det var också det hon beställde dagen innan. Jag funderade på det en stund, hur ska jag kunna tina och värma en pannkaka till henne. Men nöden är uppfinningarnas moder. Så ja, jag löste det i form av värmeljus. Jag var väldigt nöjd över min smarta lösning och jag lät bli att berätta det för Mollie, jag ville höra om hon märkte något annorlunda, men icke sa Nicke hon åt som vanligt glupskt upp den. Jag flinade när jag frågade henne om hon visste hur jag värmt hennes frukost.

Skola för unga fröken och arbete för den något äldre. Jag hade ett par möten inplanerade och ett par riskanalyser skulle genomföras. Dagen gick i en rasande fart.

När jag hämtade upp myset kom första frågan bums när jag mötte henne. Kan vi köra till badhuset? Ehh nja, tja. Jag var tvungen att sortera skallen en aning innan ja svarade ja på hennes fråga.

Hem en snabbis för att packa badväskan, jag informerade henne om att jag inte ville bada, jag var verkligen inte sugen. Hon köpte det.
Jag satte mej istället och läste i en bok jag lånat på bibblan. Intressant må jag säga.

När myset två timmar senare var nöjd åkte vi inom maxi en snabbis och sen vidare hem.
Mat lagades och självklart tittade jag på programmet kärlek åt alla.
Hur det gick, ja. För mej var det ju inget nytt, men det var ändå väldigt fint att se hur vi alla tre hanterade känslorna. För alla hade vi gått in med tron om att hitta den stora kärleken.
Jag var även sjukt imponerad av mej själv att jag på ett respektfullt och moget sätt beskrev för mina dejter vad jag kände. Ja Jante du kan dra, för jag är väldigt stolt, stolt över min ärlighet, min artighet och hur jag bemöter andra människor.
Men vad jag är allra stoltast över, det är min ärlighet mot mej själv, att mitt hjärta är rent.



Mitt team, jag  och Hicke <3



Jockarp.

tisdag 4 december 2018

Vackra kurvor.....



3:e december, det var dagen som var min dotters planerade födelsedag. En tanke slog mej när jag kravlade mej upp ur sängen. Jag funderade på om allt blivit annorlunda om hon kommit på den utsatta dagen.
Jag har på sista tiden trott mej förstå att allt är förutbestämt, att alla möten redan är förutbestämda. Vi tror att vi gör valen själva men att det är fel.
Att allt har en mening och dessa vägar för mej precis dit jag ska, jag förstår det inte alltid när det sker men i sitt sammanhang efter reflektion så ser jag anledningen.

Jag skulle under dagen träffa en kvinna jag aldrig förut mött, en kvinna som jag för några veckor sen inte visste existerade. Jag hade ingen aning om hennes liv, hennes historia och hennes vägar. Men att vårt mötet var bestämt är min sanna övertygelse. Mötet blev enkelt. Förståelsen var total och det är så otroligt vackert. Jag älskar dessa möten med människor där allt känns så enkelt, rent och rätt. Våra resor formar oss, ibland slipas vi lika varandra och ibland olika. Jag behöver likheten. Jag behöver känslan av att grunden jag står på är trygg och stabil. Jag har det i mitt liv i form av mitt hem, mitt jobb min familj och mina vänner, det har rustat mej för blåsiga dagar. Och ja, jag gillar stormen. Vad jag gillar mer, nej en rättelse. Jag gillar inte, jag formligen älskar leende människor och dagen bjöd på mycket tandvisningar ;)

Jag blev lite åsidosatt under eftermiddagen, Mollie följde med en väninnan hem från plugget och jag fick genast två timmar oplanerad tid att fylla med något för mej själv, den pilsnern kan ibland var lite svår att knäck. Men jag började med att trycka i mej lite sagolikt goda julkolor made by me.
Efter det kom jag på att jag skulle besöka bibblan. jag älskar det, att bara strosa runt bland hyllorna, se, och röra på bokryggarna. Så rogivande, så lyxigt.
Jag lånade två böcker, jag förhandlade lite med bibliotekarien om att jag skulle få låna böckerna till en bit in på nästa år. Tanken är att dom ska hänga med på en liten tripp.
Tillmötesgående delux jag fick låna dom till in i januari. Tack för det.

Mollie hämtades upp hos kompisen, hem och lagning av mat. Lite chill i soffan sen läxläsning och matteuppgifter. Och ja jag är galet imponerad av hennes förståelse i ämnet matte. 4 blad med matteuppgifter vilket inte tog henne mer än några minuter. Jag hann liksom inte med.



Jockarp.

måndag 3 december 2018

Brand och Pepparkakshus....



Att helga vilodagen är inget som ligger för oss. Vi drog igång söndagsmorgonen men en grötfrukost, för mej väntade sen en löptur. Mollie gick till mormor för att se på julkalendern.
En lite lätt runda i ett gråtråkigt väder.

Biltvätt vilket var extremt nödvändigt, jag hade flis på hela bilen och även insidans mattor var fulla av dela av träbitar. Sjukt tråkigt men ett måste alltså.
Jag fortsatte sen med att köra ved, gott med kroppsarbete och även det är nödvändigt. Värme i huset och varmvatten ja vill man ha det så behövs det ved till pannan. Det hänger liksom ihop det där :)

Det kom en kompis till Mollie och fröknarna gastade om att dom var hungriga. Mat lagades och jag tog en paus i arbetet. Lite kaffe på det sen var jag redo igen. Mer jobb.

Eftermiddagen stundade det julbak med några vänner. Mollie önskade sej ett pepparkakshus och hennes estetiska ådra gick bananas fullständigt. Själv blev jag impad av att vi klarade bygga det så lätt. Det höll liksom.

Grym med kniven.....


Vi hörde en smäll och jag förstod bums vad det var. Något hade hänt med ljuslyktan. Den hade exploderat och värmeljuset satte fyr på byrån snabbt som ögat. Jag var rådig och gick och hämtade en kastrull. Det brann med full låga på byrån och det var väldigt obehagligt hur snabbt elden spred sej.
Ungarna sprang ut utan skor vilket var glädjande. Jag vet att dom tränar i skolan i form av brandövningar men nu var det faktiskt skarpt läge och då kan saker förändras. Men icke. Dom sprang ut utan skor precis som dom lärt sej.
Efter att elden släckts pratade jag med kidsen och sa att dom skötte sej exemplariskt och gjorde precis rätt.
Lite skärrade var dom och byrån fick ett stort svart märke men ingen skadade skedd.

Efter avslutat bak satt vi oss ner och drog lite kort. Lugnt skönt och lite analyserande. En chill avslutning på en vilodag ;)


Tadaaaa....

Jockarp.

söndag 2 december 2018

Aktiv....




Sparsamt med sömn efter nattjänstgöring. I löparkläderna och en lätt, snabb tur på asfalt, jag behövde ha lite stumt mot fötter och ben. 42 195 ska snart avverkas och det är bra att kroppen är med på banan.
Hem och upphämtning av mitt mys. 
Vi började julpynta lite smått i palatset och som vanligt är det någon som varit på vinden och micklat med lamporna och förstört dom sen vi hängde upp julstjärnorna efter säsongens, detta året blev jag inte ens trött över det inträffade utan skrev bara upp infon på handlingslistan om att köpa lampor.

Vi släppte det där med pyntet och packade badväskan och drog norröver till badhuset i Olofström, där hängde vi några timmar. En överraskning i form av ett besök i badhuset av en av mina bästa vänner. Hon behövde träffa lite annat folk än familjen och det folket var jag ;) Vi satt och tjittjattade om allt som händer i våra liv. Så galet mysigt. Mollie hon badade och träffade lite andra tjejer i badhuset som hon knöt kontakt med.
En kvinna kom fram och frågade mej hur det gick med kärleken, jag flinade lite var på hon säger, ja jag vet att du inte får säga något. Hon fortsatte med att beskriva att hon tyckte att det var så sorgligt de där som hände förra året. Mm vad ska man svara på det?

När en vän kommer förbi i badhuset ;)


Från badhuset till Maxi för att investera lite ingredienser för julbakandet som ska till att ske. Jag träffade en snubbe jag gillar och vi gick och pratade om saker som hänt honom den sista tiden, förändringar och vad det kan betyda för hela familjen.
När vi stod och valde bland glasyfärger till peppakakshuset så kom det fram en kvinna och sa att hon kände igen mej, hon önskade mej lycka till med kärleken och hon tyckte att jag var som klippt och skuren för TV. Att jag var så naturligt enkelt och att ord som kommer från hjärtat träffar så mycket starkare.
Tack svarade jag ödmjukt.

Från maxi och Olofström till Karlshamn. Mollie ville gå på restaurang så det gjorde vi. Och valet föll som så ofta på thairestaurangen. Servitrisen var grymt imponerad över att Mollie tömde hela fatet med mat. Det är inte jag sa jag. Hon äter som en häst ;)

Vi for hem och jag var så sjukt sömnig så jag trodde det var sömnpiller i maten. Galet trött. Väl hemma kastade jag mej på sofflocket och attackvilade några minuter sen var det full fart igen tills den tidiga nattningen. En bra och aktiv dag.



Jockarp.

fredag 30 november 2018

Jas 39 Gripen....

En provtur....


Jag är så sjukt glad och tacksam över alla möjligheter som ramlar över mej stup i kvarten. För några dagar sen fick jag förfrågan om jag ville gå en utbildning och som vanligt så öppnar ett nej inga dörrar, så jag tackade självklar ja till det.
Kursen hålls av en kustjägare, ingen duvunge alltså.
När jag läste materialet så blev jag både fundersam, glad och lite fnittrig. Jag kunde läsa rader som.
-Obligatorisk närvaro under hela utbildningen krävs för godkännande samt ett aktivt deltagande. Kursen är en process vilket kräver att deltagarna närvarar både fysiskt och mentalt genom hela tankekedjan-
Hur säkerställer man att folk är närvarande mentalt?
Jag kunde även ta del av klädkoden. Att militärer som skulle medverka skall bära vardagsdräkt enligt nån form av kod.
Här fanns inte utrymme för något trams det förstod jag :)

Så vad var det för utbildning då? Jo det extremt viktiga ämnet Likabehandling, detta ämne som bara blir mer och mer aktuellt. Att människor slutar att respektera varandra och är i många fall även elaka, det är en hemskt utveckling.
I utbildningen får jag ta del av diskrimineringslagen, styrdokument gällande likabehandling, maktstrukturer och härskartekniker. Ja fatta vad spännande.

Kursarna var från helikopterplutonen, telesektionen, Marinen-HMS Stockholm och från flyget. Ett smörgårdsbord för min vetgiriga ådra. Jag intervjuade min kursare om sina arbeten så fort jag fick en chans. Jag sonderade möjligheten att få ta en provtur i ett Jas 39 Gripen. Jag möttes av ett leende och svaret att detta inte var möjligt.

Kursdag ett blev rolig, spännande och även känslosam.
Jag tycker det är väldigt vackert när män visar känslor och det var precis vad som hände. En kille stod i sin uniform och såg hård och kall ut. Men när han öppnade munnen var hans ord känslosamma och han visade sej totalt avskalad och sårbar. Han grät när han berättade om sin döde far.
Jag blev rörd av hans ord och det han beskrev. En sån fantastisk upplevelse med människor jag bara träffat ett par timmar.

Hem kom jag när det blivit mörkt, jag fick ta del av min dotters dag, vi ser det som viktigt i vår familj att ta del av och lyssna på varandras dagar. Hon hade varit i badhuset med sin klass och det hade varit toppen. Jag hade skickat med henne en extra bikini, vår tanke var att någon kanske glömt sin hemma och med det inte skulle kunna delta i badövningen. Glädjande nog berättade Mollie att det varit en liten tjej i hennes klass som faktiskt inte hade med sej några badkläder och fick alltså låna bikinin av myset. Så fint att hon kunde hjälpa till.

Kepa på :)


Jockarp.

torsdag 29 november 2018

Hänt Extra....



Mollie och jag såg på programmet kärlek åt alla och det är ju galet roligt att höra vad som tar plats i henne känslomässigt och vad som får henne att reagera. En sak är säker att hon tänker på helt andra saker än jag.

När jag i programmet går på middagsdejten och vi sitter och äter så höjer jag mitt glas och skålar för en trevlig afton. Mina bordsdamer dricker vin och själv tar jag en klunk av min äppeljuice. I samma ögonblick vänder sej Mollie mot mej och säger:
- Men mamma du dricker ju inte sånt.
Jag fattar ju vad hon menar och förklarar att det är juice i glaset och inget annat, aha säger hon då och så kommer följdfrågan:
-Var det gott.
Flinande lägger jag armen runt min dotter och säger:
-Jag hade föredragit vatten.

Jag funderade på det i efterhand just det där med alkohol och den relation som Mollie har till det. Den är ju liksom noll egentligen, ingen i hennes närhet dricker, vilket jag ser som väldigt skönt. Jag funderade även på om det faktum att jag är absolutist kommer att forma hennes framtida val och relation till alkohol. Mm det är mycket jag funderar över.

Jag är inte ensam om att fundera, nepp, jag har på den senaste tiden fått frågan ett antal gånger gällande den guldring jag bär på mitt vänstra ringfinger. Hur vida det är en förlovningsring eller inte.
Jag svara att det är en kärleksring. För det är det i allra högsta grad.
Ringen jag bär närmast mitt hjärta bär texten Mollie 201122. Alltså min dotters namn och hennes födelsedatum.

Hänt extra låg verkligen i med rubriker under gårdagen, jag gillar Hänt, dom relaterar oftast till mina egna ord från min blogg eller hör dom av sej för att få information, inget påhitt alltså. Att dom får rubrikerna till att låta som något annat bryr jag mej inte ett dugg om, innehållet är de sanna och det är respektfullt av sladdepressen ;)
En rubrik under gårdagen handlade om min dejt om att det blev pinsamt tyst och ja så var det nog men det fanns en plan i det.
Jag kände att jag skulle ta ett steg tillbaka och inte vara den drivande. Jag hade under inspelningsveckan varit den drivande i väldigt många samtal med min dejt och nä det ligger absolut inte bara på en part att få fart på samtalen.
Så jag tog för dagen av mej målvaktshandskarna och kände bara att nej jag ska inte rädda situationen, det är inte min boll. Sen vet jag ju att jag har svårt för att låta bli att prata men jag försökte verkligen ;)
Det sorgliga i mötet var att min dejt inte kunde känna sej avslappnad och trygg i min närhet och det är något som är väldigt viktigt för mej. Det är nog det starkaste jag tar med mej från kvällen och något som jag funderade på ett tag på min kammare.
Men hur som helst så har jag mer möte med damerna så mycket kan fortfarande hända ;)



Jockarp.

onsdag 28 november 2018

Från silver till guld....



Jag har haft några dagars avhållsamhet från att skriva och det beror inte på att det inte hänt något i mitt liv utan helt tvärtom.
Det började med att jag jobbade många timmar på dygnet och när jag inte gjort det har vi haft besök i palatset, vilket gjort att en omprioritering varit nödvändig.

Ja det började med arbetet i vedsvängen, två tuffa tolvtimmaspass med att köra ved. När jag pysslade med det så fick jag besök av Mollie. Det är verkligen sånt som gör att agnarna skiljs från vetet och att rutinarbeten förändras från silver till guld.

Finbesök <3


I slutet av helgen fick vi besök vilket gjorde att fokus las på träning, kost och att umgås.
Vi körde gemensamt iväg till affären och gjorde en storinvestering, vi köpte ingredienser till att kunna styra upp det årliga lussebullsbaket.
Vi hann knappt innanför dörren förrän myset drog igång och smula jästen.
Samtidigt som detta gjordes så vändes det pannkakor för framtida frukostar och utfärder. Vi började laga kött från oxen, koka potatis och göra iordning för middagen. Samtidigt som det skedde så kom hovslagaren som skulle göra hästanas hova vinterfina. Så från spisen ut i stallet. Det var ett högt tempo vilket gjorde det var än mer trevligt att landa i soffans hörn med en koppkaffe och ett par lussebullar.

Vi har  tränat och jag hjälpte mitt sällskap till att springa världsrekord. På ett frostigt, kyligt men soligt och sagolikt vackert berg drog vi till med 17 km löpning. Livskvalité. 

Ja det har varit sköna, fartfullda, chilliga dagar med människor jag tycker om.
Tycker om ja, idag är det dejtdags på webben och kanal 7. Och tanken med det är ju just det, att jag ska träffa någon jag tycker om ;)




Jockarp.


lördag 24 november 2018

Att känna....



En löptur som inte var som dom vanliga turerna. Min dotter fyllde år och jag lämnade henne i skolan, sen gav jag mej upp på berget. Jag var nog inte riktigt beredd på vad som skulle hända men jag vet att det var bra.

Jag trummade på och jag började fundera över hur min dag såg ut för exakt åtta år sedan.
När jag avmagrad med min gravida magen befann mej på Kristianstad lasarett.
Jag började tänka på när jag låg i sängen och Tant N la sej bakom mej som den stora skeden, när hon la sin hand på min mage. När jag behövde närheten och invaggas i tryggheten om att hon inte skulle lämna mej. Då när jag kände inget, då när jag kände allt.

Jag sprang på och kände hur ångesten bet sej fast i mej, den rev och slet i mitt inre. Jag lät den göra det, jag kände att jag var stark ,att jag skulle kunna hantera det, jag lät det komma. All smärta.

Jag tänkte på när jag skrev dom sista raderna till min fru. Raderna: Jag är på BB nu och du är saknad. Att jag levde på ett hopp som jag visste inte fanns, men jag vill inte släppa det. Jag saknade henne och jag ville ha henne hos mej när jag skulle föda vårt barn.

Jag sprang och bilder for förbi mej när personalen berättade för mej att mitt barn inte mådde bra och att dom var tvungna att sätta igång förlossningen, när jag spydde rakt ut i korridoren. När jag svettades och baddades med kalla handdukar av tant N och min mamma.
När jag kämpade mot smärtan och utmattningen i timmar.
Jag var helt orädd samtidigt som jag var livrädd, jag balanserades på den tunnaste tråden någonsin.
Då när jag inte brydde mej om mitt eget liv samtidigt som det var det viktigaste av allt för att det skulle ge ett nytt liv. Likgiltigheten och betydelsefullheten två motsatser som slet och drog i mej.

Jag upplevde åter den söndertrasade känslan av mitt inre, när jag var som allra svagast i mitt liv och samtidig behövde jag vara som starkast.
Jag mådde illa av känslan men jag lät den komma. Jag fortsatte att släppa på tankarna från den 22/11-10 jag lät det komma.
Tårarna kom av den inre smärtan. Det gjorde inget. Jag fick svårt att andas men det gjorde inget, jag ökade på farten. Jag snorgrät och sprang som en idiot uppe på berget. Jag var glad över att kunna känna den vidriga känslan, att jag kunde komma tillbaka, jag har inte gjort det på så länge och jag tror att jag behövde det. Rensa ut smärtan.
Jag sprang, jag var svag och jag var starkare än nånsin, urkraften från Jockarp dundrade på i rörelse framåt och jag kände.
Jag lät hela bilden komma, ensamheten, sårbarheten och övergivenheten. Allt det sköra fick utrymme under ett par timmars löpning.

När jag passerade bilderna av när min mamma kom in i rummet på BB och såg sitt lilla barnbarn liggande på sin dotters mage, när hon klippte navelsträngen så log jag.
Jag log även åt tanken att Tant N hade varit ock köpt lussebullar som vi firade mysets födelse med. Det var skönt att kunna blanda ett leende ihop med snoret och tårarna.

När jag var hemma efter rundan, så kände jag mej lätt. Det var som om jag stod och väntade på ett fluffigt moln som skulle passera och jag skulle hoppa på och guppa vidare mot ljuset. Jag var så lätt, och så ren i hjärtat.
Det var som att se mörkret, känna av det, men ändå ha styrkan att välja ljuset.

Jag gillade min känslomässiga återblick och jag tror att det med denna upplevelse nu är historia. Jag vet att jag bestigit det högsta berget och just nu står jag där uppe och njuter av utsikten. Jag vet att det kommet rulla nerför. Jag vet att det värsta är över. Jag vet det, för det har en klok kvinna berättat för mej.
Det värsta är över......



Jockarp.

fredag 23 november 2018

Åtta åringen.....


Vilken morgon.....


Jag gick upp tidigt, två pannkakor och en kanelbulle tinades upp och jag satte åtta ljus i födan.
En ballong blåstes upp och paketer las på hög på en bricka. Jag sjöng några rader när jag gled runt i köket i min morgonrock. Jag var vid väldigt gott mod.
Jag tände ljusen och gick sjungandes in till min dotter. Hon rörde sej sakta sen rörde hon sej likt ljusets hastighet när hon kom på vad det var för dag.

Hon blåste ut ljusen och vi startade dagen med att kramas. Jag gratulerade henne på åtta års dagen och sa att jag älskade henne. Sen bad jag henne öppna presenterna. Hon öppnade på och när hon kom till den lysande renen (som hon redan visste att hon skulle få) så såg jag att hela ungen sken upp. Hon blev så otroligt lycklig.

Vi myset lite till i sängen sen hasade vi oss upp, ut till köksbordet och där låg ett kort från mormor och morfar. Informationen på kortet löd. Gå ut på altanen. Hon gick ut inlindad i sitt täcke och på altanen möttes hon av en sjungande mormor och en ny cykel. Hon kastade sej i mormors famn.

När man fyller år ska man inte åka taxi till skolan, nä mamma ska köra. Det gjorde jag och med oss hade vi renen och några strumpor som hon också fått i födelsdagsgåva. Hon hade fått tid på sej i plugget att visa upp sina saker och jag vet hur stort det var för henne. Så jag är väldigt glad över att möjlighet gavs.

Jag sprang ett par mil under tiden Mollie var i skolan. Det var en händelserik löptur som jag ska skriva om när jag funnit ord för att beskriva känslan.

Jag hämtade upp henne när skolan slutat och vi for hem och började göra en tårta. Medans tårtan kyldes ner så tog vi en cykeltur. Hon körde som en galning.

Hehe, oslagbar.....


Bowlinghallen intogs, det var ett tag sen vi spelade så det var väldigt kul. Att stora fröken Vilhelmsson gick ut som segrare gjorde ju inte saken mindre förnöjsam precis ;)
Efter det blev det middag på vår favvothairestaurang. Galet gott som vanligt.
Hem och sen angrep vi tårtan.
Under tårtintaget fick myset en bok av mormor och morfar om svenska djur, hon blev sjövild över boken och började läsa och lyssna på djurens läten bums.
Vi satte oss i soffan och bläddrade tillsammans och tja där avslutade vi min dotters åttonde födelsedag.
Det hade varit en magisk dag med så mycket glädje och kärlek men vi var helt slut båda två.
God natt tidigt och lilla fröken önskade sej fotmassage vid nattningen så självklart, fotmassage blev det.


Så fin och så nöjd. Tårtfixaren....

Jockarp.

torsdag 22 november 2018

Mjukis.....

Säkerheten framför allt....


Jag lämnade min dotter vid taxin, vi kramades hej då sen åkte hon.
Jag hade varselvästen på mej, det var inte ljust och det var rått. Vinden blåste snålt runt min kropp, jag huttrade lite och tog mina fösta löpsteg efter fem dagars ofrivillig vila. 
Jag kände en enorm glädje och en styrka i kroppen jag sällan känt. Jag fick hålla igen, spara på krutet. Jag tog en liten runda men den innefattade mördabacken. När jag var uppe på toppen log jag över att kroppen var så stark trots nattlig hosta. Hjärta och lungor var i en härlig symbios med övriga delar av kroppen. Vad mer kan man önska sej än att kroppen är frisk och stark? Jo en väldig massa andra saker men just uppe på toppen av mördabacken var det de enda som fyllde mitt sinne. Lycka och tacksamhet över kroppens styrka.

Lite mat och kaffe på det sen började jag projekt inslagning av Mollies presenter.
Hon snokade reda på presenterna i garderoben och har med det antagligen ganska bra koll på vad hon ska få, men hon ska i alla fall få brottas lite med pappret, det är min plan det. Så paketerna slogs in och jag blev väldigt nöjd, det ät liksom inte min paradgren men jag gör så gott jag kan och det är gott nog.

Jag lämnade byn för att medverka på ett möte, som förtroendevald medför det vissa förpliktelse, bland annat att gå på möten, intressera sej och försöka förbättra saker. Inte sällan handlar det nu för tiden om människor, dom så kallade mjuka frågorna. Många mår dåligt av stress och pressen av att inte räcka till. Att man känner sej felbehandlad och så vidare. Jag tycker det är intressant just hur bemötandet av andra människor är när klimatet hårdnar. Ett par timmar med funderande kring detta sen var det dags för ett pass i vedsvängen.
Det var ett glatt gäng som mötte mej och eftermiddagen och kvällen blev kanonbra.
Jag vände inte hemåt förrän klockan 22:00 och när jag var hemma låg mitt mys och sov tryggt i sin säng.
En bra dag var till ända.



Jockarp.

onsdag 21 november 2018

Vänskap....



Fortfarande inte okej i halsen för löpning. Jag mår förträffligt bra för övrigt men hostan håller sej kvar. Så jag lyssnar på kroppen.
En lite stress inför mitt kommande Marathon börjar sakta skava i mej, jag behöver träningen men samtidigt så måste jag lita på min rutin och min kropps styrka. Jag är ruskigt stark i kropp och knopp just nu så jag litar på den känslan.

En lätt promenad med hundarna i ett ruskigt kyligt regnigt väder. Det var verkligen inte fint någonstans.
Jag lämnade byrackorna och drog vidare bums. Till ett café det stundade frukostbuffé med en kär vän. Så mysigt att sitta hela förmiddagen och äta, småprata, dra kort och analysera. Det var på tok för längesen vi satt i den sitsen ;) Bränslet tankades upp på max.

När jag åter var hemma i byn så kollade jag på dagens programmet av kärlek åt alla. Det var ett lätt men samtidigt tungt program. Det var lättsamt för mej men en av mina vänner beslutade sej för att lämna gården och åka. Tänk att jag knappt minns att det var så det var. Vi var en så tight grupp, det var vi fyra och vår egna bodyguard som skulle se till att vi mådde bra under vistelsen på gården. Vilket vi inte alltid gjorde. De fanns mycket smärta och mycket minnen som bubblade upp under inspelningen, så mycket historia och så mycket hopp om framtiden. Vi blev varandras styrka och vi fanns för varandra och banden blev starka. Jag tror att en evig vänskap skapades där och då. Så vackert.

Dom tre och vår älskade bodyguard <3


Mitt mys kom hem från plugget och vips var jag tillbaka i nutiden och till de som är det viktigaste i livet.
Hon har snöat in på att städa så hon drog fram dammsugare igen och drog iväg. Att jag vet att hon inte klara hålla saker hemligt är ingen nyhet och således kröp det fram ganska snart att hon varit i min garderob och hittat sina födelsedagspresenter. De sura var att jag inte hade slagit in alla än så hon såg precis vad det var. Nja lärdom av det? slå in presenterna bums för små nyfikna krabater är överallt och snokar. Och tänk, jag vet precis hur jag själv var ;)

Hon lagade mat till mej, för dagen blev det potatismos och hamburgare och pepparsås till det, helt okej faktiskt.
Resten av eftermiddagen och kvällen gnällde hon mest om att klockan aldrig blev åtta så hon kunde möta mormor och morfar på tågperrongen. Själv fick jag hål i huvudet av tjatet.. Hua.




Jockarp.

tisdag 20 november 2018

Presentinköp....


Mys överallt....


Ännu en natt med glöffande, ett par klunka hostmidusin så blev jag något bättre. Tillräckligt bra så jag kunde somna igen.
När jag vaknade lät det som en knarrande dörr från mina stämband. Hua vad trött jag blir. Mollie tycket det var kul och det var ju kul det.

Jag gick med henne till taxin och för dagen var det en ny chaffis, vi presenterade oss för varandra och myset hoppade in.
Jag tog en lugn tur på berget med kamphundarna och jag förstod att löpningen kunde jag för dagen glömma, jag var ur form för den aktiviteten.

Istället för löpning roade jag mej med att fixa presenter till min dotters 8 års dag. In på Elgiganten, ut därifrån igen och in på Media markt. En ny Ipad ska hon få, min gamla har 8 år på nacken och med det lite småtrög.
Medans paddan rotades fram på lagret stod jag i affären och bjöd på selfis ihop med massa gubbar ;)
Det började med att dom fotade och glatt sa: Du är väl van vid att bli fottad, Jajamensa sa jag lite käckt och så sa jag till dom att är det inte roligare om vi tar en selfi ihop... Hur gör man det blev frågan.
Just då kände jag mej super hipp och väldigt kunnig på området ;)
Lite tjittjattande och så lyckönskades jag i min resa mot den stora kärleken.Trevligt må jag säga.

Mollie har önskat sej en självlysande ren som vi kan ha på trappan på palatset, jag är måttligt road av just den utstyrseln till mitt hem, men ibland får jag helt enkel bara släppa det. Det är väl klart att vi ska ha en självlysande ren. De ska bli väldigt roligt att se minen på unga fröken Vilhelmsson när hon öppnar paketet, för senast i går sa hon, jag önskar mej en ren men jag vet att jag aldrig kommer att få det. Nä så kan det va sa jag och flinade.

Hon kom hem med taxin och var på bettet bums,, hon ville köra fyrhjuling. Det behövdes inte harvas på ridbanan men vi gjorde det i alla fall, hon körde hela banan själv och jag satt bakom henne och peppade. Så roligt att hon lär sej och att hon vågar.

Det sista gräset/nässlorna röjdes undan och källaren är nu åter fylld av ved så ja, nu kan vintern komma när helst den vill. Jag är redo.

Mollie gick bananas med dammsugaren och hon fixade med lakanen i sin säng. Hon börjar minsann bli stor nu. Och glad är jag för det. Hej frihet.

Myset tog ett välbehövligt bad och sen tog vi datorn med oss in i min säng, där kröp vi ner tillsammans och tittade på filmen Narnia prins Caspian. Så galet mysigt.
Ännu en fin dag till ända. Tack för det.



Jockarp.

måndag 19 november 2018

Julmarknad....



Shoppare....


Någon dag ska jag göra ingenting. Ja jag har bestämt mej för det, jag vet bara inte när och jag vet absolut inte hur det ska gå till. Men jag ska. Och jag tror att det skulle kunna vara hälsosamt för mej, eller?

Söndag morgon började med massivt mys med min dotter. Hon vaknade med solsken, hon verkade helt utvilad, det var inte jag. Jag har nattlig hosta så jag hade pysslat med det innan jag tog mej i kragen och drack en slurk hostmedicin, vilket hjälpte.

Djuren fick mat och hundarna fick en morgonpromenad, det var kyligt och det blåste snålt från alla håll. Men det var friskt och jag kände livet i mej.
Mollie pysslade och jag körde lite ved, kroppen kändes extremt starkt, jag har inte sprungit på två dagar och jag tror att det gör att styrkan i kroppen känns. milslöpningar är ju annars just nu normalläge för min kropp.

Vi piffade till oss och hoppade in i bilen, vi drog över berget för att hämta upp vårt sällskap för dagen. Kidsen i baksätet och mammorna fram sen körde vi mor Grimslöv och Huseby med dess julmarknad. Barnen grymtade något om att dom inte skulle tycka att det var kul men tja ibland måste dom helt enkelt överbevisas.

Vi provsmakade en massa godsaker, ost, korv, glögg, knäcke och sylt. En härlig blandning. Mollie hon stannade och pratade med knallarna och skulle hon handla så fixade hon det med. Bra träning där.
Vi kollade på polkagristillverkning och lät oss väl smakas av dom ljumna randiga grisarna. Smarrigt.

När vi lufsade hemåt och sammanfattningen för dagen gjordes så sa småfolket. Det var inte roligt men det var väldigt mysigt. Ett bra betyg tycker jag.
En skön söndag helt klart.

Den bästa.....


Jockarp.

söndag 18 november 2018

Teamwork....




En sen fredagskväll blev även till en sen uppstart på lördagen. Jag öppnade mina grönbruna ögon och möttes av dagsljus. Jag låg stilla och funderade över vad klockan kunde vara. Det visade sej att jag sovit ända till åtta. Nästan personbästa ;)
Mollie sov fortfarande som en lite gris, hon var helt färdig efter starten på helgen.

Jag drog i gång med måstena gällande matning av hästar och hundar. Jag satte fyr i vedpannorna sen tog jag tag i biltvätt. När Mollie gått upp och käkat frulle tog vi en sväng med kamphundarna på berget. Vi hade en härlig stund när vi sakta gick på stigen och filosoferade om livet. Hon var pratglad men seg i kroppen. Hon gick väldigt sakta. Ja, så sakta så det kröp i hela min energifyllda kropp.

Vi harvade ridbanan och även ridhuset fick sej en tillräfsning. Mollie fick testa att gasa på fyrhjulingen, hon gör små framsteg och det måste göras under kontrollerade former. Även om hon tror att hon kan allt så kan hon faktiskt inte det har jag märkt.

Vi bytte fyrhjulingen mot gräsklipparen, den 17/11 blir nog sista klippningen på detta året. Inte klokt egentligen, jag har knappt klippt gräset på hela sommaren men när vi är inne i vintermånaden så luktar det nyklippt gräs i Jockarp.

Tant N kom och gav oss vila. Mollie var lite sliten det märktes men hon mjuknade när hon fick en lite för tidig födelsedagspresent i form av nån själv pratande och lysande katt. Tydligen var det den populäraste barnleksaken 2018. Hur kunde jag har missat det är ju frågan.
Tiden med min vän var behövlig. Vi har funnits i varandras liv sen vi var sex år gamla och fortfarande träffas vi och ser samtalen som givande. Självklart har ämnena ändrats under våra år tillsammans men det känns fullständigt normalt det.

Tant N lämnade oss efter ett kramkalas. Jag gick ut och röjde det sista för dagen. Röjsågen åkte fram och gräs runt palatset slogs av. Jag avslutade min utevistelse med att köra in lite ved. Det går bra nu.

In och middagen börjades laga, Mollie skalade potatis för glatta livet och jag skar upp fläsket som skulle stekas.
En galet god måltid sen blev resten av kvällen chill.
En bra lördag alltså.

I dag väntar julmarknad i Huseby. Det ska bli skoj. (hoppas jag)

Min lilla potatis skalare ;)


Jockarp.

lördag 17 november 2018

Tid för stillhet.....

Mössa på ;)


Himlen var helt rosa. Dimman låg över åkrarna och det kändes frostigt i luften. Jag gick tillsammans min dotter ner genom allen och tacksamheten kliade i mitt inre. Just nu har jag världens bästa liv på världens bästa plats. 
Jag kramade om Mollie och hon hoppade ombord i taxin. Chaffisen och jag önskade varandra en trevlig helg sen vände jag blicken upp mot palatset och långsamt gick jag upp mot mitt hem med ett leende på läpparna.

Hästarna fick mat och hundarna tog jag med mej upp på berget. Solen steg sakta och ljuset var magiskt mellan trädstammarna.
Min lista för dagen var full av saker jag borde göra, borde hinna. Men jag satte mej i stället ner på en stubbe och njöt av naturen och av livet. Det fanns tid för stillhet, tid för ro. Livet tedde sej väldigt enkelt där på en stubbe i en skog, och ja, livet är enkelt. (Just nu)

Jag tog mej hem igen, full av lugn, full av liv. I löparkläderna och ut på berget igen. 15 km blev turen och rundan innefattade ett par raster. Jag stötte ihop med några bybor som var pratsjuka. Så prata gjorde vi.

Ved kördes till lilla fröken Vilhelmsson med väninna kom hem från skolan, sen var det kört med arbete ;)
Mat lagades och åts sen packades badväskorna. Badhuset väntade. Vi spenderade flera timmar ihop, jag badade inte hela tiden, jag var tvungen att stilla min sociala ådra en aning. Det är många som spenderar fredagseftermiddagen/kvällen i plurret, många att prata med helt enkelt. 

Vi piffade till oss, körde hem och matade och rastade kamphundarna sen for vi vidare över berget. Vi var bjudna på tacomiddag. 
Galet skönt att komma till dukat bord. 
Efter maten lekte kidsen och vi vuxna slappade med samtal i soffan. Hemfärd sent, väninnan lämnades av och Mollie somnade i samma ögonblick som huvudet träffade kudden. Dagen hade varit lång för henne. Lång och bra....


Nybadade...

Jockarp.


fredag 16 november 2018

Spegel spegel....

Grönt är skönt.....


Fånga dagen jo minsann det brukar jag försöka göra.
Uppstigning ännu en dag alldeles för tidigt, Mollie väcktes och gjordes redo för skolan. Jag vinkade av henne och tjittjattade lite med taxichaffisen.

Jag satte fyr i pannan, det behövs värme och varmt vatten. Rep om hundarna sen gick jag.
Hästarna fick mat på vägen sen gick jag upp på berget.
Mitt älskade berg, jag gick sakta och stannade till ibland och såg mej om, det förändras. De slog mej att jag varit med om skiftningarna i höst, så galet vackert med alla färgerna.
Jag stannade till vid en ung bok, den hade spräckt sina knoppar och det hängde skira gröna blad på trädet. Är det vettigt? halva November och träden har vårkänslor. Jag funderade över bladen en stund och traskade vidare.

Hem och in med byrackorna sen drog jag åter upp på berget nu iförd löparkläder. Två mil på grusade vägar i ett hyfsat högt tempo, jag var stark i kroppen och på väldigt bra humör.

En snabb måltid vältes ner på stående fot när jag väl var hemma igen. Sen gick jag ut igen. Jag började angripa vedhögen. Äntligen, lite fysiskt arbete med att lasta och knuffa på skottkärran, jag gillar det, det är en form av terapi. Jag kände dock att armen jag bröt i våras inte var helt återställd för det arbetet, men jag såg det som en form av rehab ;)

Mollie kom hem och vi tog en promenad med hundarna, hon tar ansvar den tjejen, det är bra.
Middagen lagades sen gemensamt, för dagen min paradrätt. Hel kyckling, potatis och sås. Galet gott.
Mollie ville ha efterrätt och jag är extremt flexibel när det kommer till just den biten, vi bryr oss inte speciellt mycket över vilken dag det är.

Tja Monopolet åkte sen åter fram. Hua......Jag fick henne på andra tankar så efter några vändor så pausade vi och satte på filmen om snövit.



Jockarp.