underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 17 december 2017

Obefogad oro.....

Min skogshuggare....


En morgontur på berget med löparskorna på fötterna, jag angrep mördabacken, jag behövde motstånd. Hon gjorde mej dock för dagen besviken. Jag virvlade upp som en tornado för backen. Ibland är allt så väldigt enkelt.

Mollie var redo när jag kom hem, hon stod med en såg i högsta hugg. Hennes gran skulle fällas. Jag älskar dessa stunder och traditioner. Jag älskar känslan av att gå i sin egen skog och fälla sin egen gran, det är lyxigt och det är speciellt. Hon spanade efter den perfekta granen och självklart fann hon den.
Jag fick äran att såga av den, men bära hem den skulle hon minsann göra själv.
Vi klädde den sen ihop och det var en underbar stund.

Efter projekt granklädning var det dags för inköp av klapp till mormor och morfar. Det är inte lätt att ge saker till människor som anser sej har allt dom behöver i livet. Förvisso vackert att kunna känna så men ändå småknepigt för mej och Mollie :)

För tredje dagen i rad så drog jag kortet Harmoni och nu börjar jag bannemej bli lite småsvett, vad vill kortet säga mej? Jag ska analysera det lite till, men att jag behöver vila och att jag ska bli mjukare och självklart finns det där vackra runt hörnet, det obeskrivbara. Tror det finns i mej, bara det att det är dolt bakom en massa annat skräp.
Jag vet inte om jag vågar fortsätta dra kort, jag kanske behöver vila även från de ;)

Jag har nu kollat på uppföljningsprogrammet av bonde söker fru som ska sändas på onsdag. Den dagen kommer jag inte se programmet, jag kommer att sitta och flytta ved i en stor truck. Det känns helt rätt.
Programmet då? ja det smärtade, även om jag såg Louise på ett helt annat sätt nu så sved det till.
Jag såg sårad och sliten ut vilket jag självklart var. Jag kände att mina energier var betydligt lägre då än nu, och det stärkte mej klart, jag är på väg i rätt riktning.
Men det var sorgligt att höra Louise fråga Linda Lindorff om hon ville komma på vårt bröllop, det kändes så orent på något sätt när man nu vet utgången och vilken enorm lögn det faktiskt var. De sved ordentligt. Något ljust och vackert som svärtades ner så totalt där.

En sak jag även noterade det var att jag såg stel ut i kroppen, de slog mej ganska omgående att jag precis kommit hem från en solsemester i Miami och att jag två dagar innan inspelningen sprungit mitt tionde Marathon i New York så ja det var kanske inte så konstigt ;)

Programmet gjordes vackert och producenten som är en helt makalös godhjärtat kvinna har gjort det igen. Så otroligt mycket respekt hon visat mej under hela bonde resan. Hon har haft bekymmer med mej, men hon har även fått min totala ärlighet och jag är säker på att där har vi bron som förenar oss. Hon liksom jag talar från hjärtat. Hon ser människa bakom händelserna. Det är vackert.
Jag vet att Louise har varit orolig inför detta kommande program, men det finns inget att oroa sej över. Det är respekt ut i fingerspetsarna. Så Louise du kan slumra rofullt på din kudde, ingen gör något för att skada dej, vi jobbar inte riktigt så. Vi tror på kärlek och ärlighet.

Jag fick ett mess från en av mina bondevänner. Denna fantastisk undeljuvliga man, som även han trott att han funnit sin livs kärlek. Bom. Tack och hej.
Hans medelande smärtade mej hårt när han beskriver en tomhet och en tryckande smärta i hela kroppen, hans tårar var slut och jag vet precis vart han befinner sej, jag känner så väl igen den smärtan han beskriver. Jag är inte där nu men jag vet.
Jag försökte, men det finns inga ord som är tillräckliga i den situationen han befinner sej i. Kärlek är så otroligt vackert men den kan även vara hjärtslitande, krossande och totalt söndertrasande. Och då finns det inte tillräckligt med ord för att hela. Det är endast tid och en ny kärlek som kan bleka såren.

Något som hjälpt mej på vägen är självklart min prinsessa, jag är lyckligt lottad som har henne även om hon också även är min akilleshäl, min oro och min rädsla. Så är det hon som faktiskt stärker mej, som får mej att se livet ljust, för ibland hade jag vilja dra täcket över huvudet och bara ligga kvar där under, gråta och gömma mej. Men det ger inte Mollie Vilhelmsson mej utrymme till. Tack för det, för jag tror ändå på att läkning sker igenom glädje och inte genom sorg.

Hon min glädje är liksom jag i stort behov av väldigt mycket närhet just nu, det går i perioder och när dom där perioderna inträffa samtidigt för oss båda då blir det mysande på hög nivå.
En skål smågodis hälldes upp och vi satt nära nära och snaskade i oss. Sockerkicken som kom efter snaskandet använde vi sen till att städa hela palatsets nedervåning. Helt sjukt vad bra det blev då, tror jag ska använda den där taktiken oftare. Den funkade utmärkt.

Vi hade en skön Lördag i Jockarp med mycket närhet och mycket hjälpsamhet, precis så en familj ska vara. Det var en lördag som gav läkning.

På språng ;)



Jockarp.

lördag 16 december 2017

Vandraren....

Här satt jag en stund, för att jag ville....



Loreens låt Jupiter Drive spelats nu väldigt mycket i det Månsagårdska palatset. Ett sånt otroligt skönt gung i den låten, texten är vacker men på ett smärtsamt sätt, får inte riktigt grepp om det. Starkt, skört på samma gång.
Ibland ställer jag mej bara rakt upp och ner på golvet, sluter ögonen och gungar med. Så avslappnande och skönt.
I går var en dag som jag vaknade upp till med en konstig känsla, jag behövde röra på mej men jag ville inte så dans blev min utväg på problemet.
När jag vinkat av Mollie vid taxin gick jag in och drog tre kort, än en gång fick jag upp kortet Harmoni och det är i en lek med 79 kort så sannolikheten att de ska komma är ju faktiskt inte så särskilt stort. Men som en vän till mej säger. Korten kommer till du lyssnar på dom ;)
Jag blev stärkt av korten jag fick och jag började röra mej till musiken, jag lättade och det var helt uderljuvligt att känna det.

I stället för en löptur tog jag på mej mina vandringskängor och traskade upp på berget. Jag behövde röra mej sakta och ta in det som hände runt om kring mej.
Jag satte mej ner och plockade upp en pinne som det satt ett litet löv på. Jag såg något vackert, det där lövet blev sett utan att kräva det. Jag tänkte på Mollie, hon blir också sedd av mej utan att kräva det. Jag kände kärlek och jag kände en enorm saknad efter min dotter.
Promenaden fortsatte och något jag aldrig gör när jag springer det är att höja blicken mot skyn, jo möjligen om jag stannar till någon gång, men nu när jag gick så såg jag ett hav av småfåglar som aldrig tycktes ta slut. Hela himlen täcktes av dom små och alla var dom på väg någonstans, så vackert, dom var på väg mot sitt mål och jag var på väg mot mitt mål. Så olika men ändå så lika. Jag blev lite förälskade i livet just där och då.

Det hände så mycket i mej under promenaden. Jag såg det underljuvliga hav av vitsippor framför mina ögon, jag kände känslan av livet i mej när jag drömmande ligger på ryggen och kittlas av doften och känslan av vår.
Bilder kom upp på en sommaräng, när jag under sommarmånaderna alltid har nyplockade blommor på köksbordet. Allt i från valmor, lupiner, syrener, prästkragar och vanligt ogräs. Jag vill dit igen och jag känner att det är tiden för en vändning.

Från sommaräng till julbord på Eriksbergs Natur&vilt. Kontrasten var stor. Julbordet var fint och jag skrattade så mycket och jag behövde det så väl.
När jag kom med min gröttallrik sa min bordskavaljer:
Du Leonora, Du är en tjej man vänder sej en andra gång efter, vet du det?
Jag tackade för komplimangen, la min hand på hans axel, rev av ett stort leende och sa. Synd att vi inte spela på samma planhalva då ;)

När jag kom hem så sov min dotter, men hon hade lämnat ett spår på min huvudkudde i form av en önskelista. Jag har en förkärlek till små lappar i vardagen, jag älskar att skriva kärlekshälsningar och lägga både här och där, det saknar jag faktiskt nu kände jag. Så när jag fick hennes önskelista på min huvudkudde kände jag en otrolig kärlek till den lilla fröken som låg vägg i vägg med mej.
Underbara lilla unge.


<3

Jockarp.

fredag 15 december 2017

Bonde uppföljning....

Måste bli bättre på det....


Det har en tendens att bli väldigt sena nätter just nu. Jag har mycket samtal som görs under den senare delen på dygnet. Detta resulterar i att jag är sjukt trött på morgonen, det är jag ovan vid så det är kämpigt.
Jag kryper ner till Mollie varje morgon och ligger och gosar en stund och då är det ännu värre att ta sej upp.

Jag möttes av en tanke som jag aldrig förut tänkt. Det var att ställa in morgonens löppass. Jag måste vara på väg att bli sjuk helt enkelt. Jag funderade över den där tanken om varför den kom, svarslös kom jag hem igen efter löpturen, jag duschade och klädde mej och fortsatte mitt liv.

Jag körde till ett fikahak och möttes upp av min vän. Vi åt en långfrukost den varade från nio till halv ett ;) Vi blurrade och vi drog kort. För dagen hade vi två lekar och det var intressant vad mycket som stämde mellan lekarna och även då in på oss. För mej är det viktigt med lugnet, ett kort jag får hela tiden är harmoni och i förklaringen till kortet står det att det är viktigt att vara i vila i hjärtat. Att en outsäglig glädje väntar på mej, precis runt hörnet och att jag inte kommer kunna hitta ord att beskriva den med.
Det är intressant för jag tycker mej vara grym på att beskriva tankar och känslor. Men ja vi får se precis runt hörnet vad som kommer och är obeskrivbart för mej. Spännande.

Jag avskyr färgen grå och dagen var helt grå. Det var en dag som inte ville bli riktigt ljus. Så för att utsidan såg ut som den gjorde så gjorde vi allt för att lätta upp för att få en annan nyans av färgerna. Mycket sång, musik och dans i vårt liv just nu och det är bra, det får oss att lysa upp.

Jag gav under gårdagen även ett par intervjuer inför nästa program med bonde söker fru där jag kommer att medverkar under uppföljningen. Jag känner mej lite orolig för mina känslor inför att se programmet. Det kommer vara delar när jag och Louise är tillsammans och delar där vi inte är det. Just nu känner jag en enorm kärlek till henne och samtidigt en stark avsky. Den kombon är lite jobbig att deal med känner jag. Jag tror att avskyn bottnar sej mest i dom löften hon gav, kanske framförallt till Mollie. Barn saknar ibland möjligheten till att se nyanserna, tja det gör jag med faktiskt:)
Hur som så kommer jag få svar under dagen på hur jag känner inför programmet för jag var i kontakt med en av mina kontakter på TV4 löfte gavs om att jag får programmet sänt till mej under dagen. Tack för det.

Joho, och så det här med dejt. Jag hade en inplanerad sådan till helgen, en vända till västkusten var det tänkt. Men något gjorde att jag inte var helt ren i det. Jag vet inte varför med det kändes som 9/10 Jag vill ha känslan 10/10 så efter diskussion med den tänkta dejten så blåste vi moget av det hela. Jag tror att det var ett klokt beslut. Det som ska ske det sker och det mötet skulle inte ske helt enkelt. Så tror jag att det är.

Jag har däremot en 10/10 känsla som jag gärna skulle utveckla lite mer men jag är inte riktigt där än. Men känslan är ljus och helt utan krav, just nu i alla fall. Framtiden får utvisa vad som finns där för mej. Just nu vilar jag i hjärtat ett tag.

Väldigt nöjd med min nya mössa....


Jockarp.

torsdag 14 december 2017

Tomtekärlek....

Rörelse är bra ;)



Rutiner. Jovars. Väckning, morgonmys, mat, tandborste, kam och toabesök, taxin en kram och orden jag älskar dej och glöm nu inte att du ska åka taxi hem. En puss och sen hej då.
Hopp i löparkläderna och ut, halvljust ute men ledsyn räcker fint. Hem, dusch och vidare i väg för att investera i ett par julklappar till myset.

Eftersom vi ska till Thailand ett par dagar efter jul så blir det snålt med paket. 
Men jag köpte en fin klocka till henne i märket Gul, jag vet att dom är bra för jag hade en själv i min ungdoms glans dagar. Jag hade två krav på klockan till min dotter och det var att det skulle vara siffror och inte streck för timmarna och det andra kravet var att den skulle vara vattentät. Denna dyrgrip uppföljde mina krav. Turkos blev färgen, hon har helt snurrat in på den färgen. Stövlar och overall är i turkos. Den var fin så jag hoppas hon blir glad.
Jag köpte ett par byxor till henne och så lyckades även efter diverse tips på instagram hittat gips och gipsfigurer. Detta var något jag själv uppskattade att göra som barn och då får man betänka att jag avskyr och avskydde allt vad pyssel heter/hette. Men jag ser framemot och se vad hon säger och även uppleva gamla härliga pysselminnen ;)

Ja den här veckan har jag vigt åt att vara ledigt, jag känner verkligen inte för att jobba och då låter jag bli. Istället har jag dansat med min dotter, kramat henne massivt, suttit nära henne när hon grejat eller tittat på tv. Vi har lagat mat ihop och vi har bara hängt. Att vara ifrån varandra i fyra dygn var det längsta vi varit i från varandra och det kändes nog för oss båda. Men nu är ordningen återställd och vi ska snart umgås alla dygnets timmar, semester när det är som bäst.

Lucia, självklart skulle vi tåga ihop myset och jag. vi klädde oss i våra kläder och sötare tomte har nog aldrig tassat runt på vår planet. Hon var sockersöt, själv gick jag inte riktigt under den benämningen.
Vi tog pepparkakor i en korg och gick till undantaget och rev av ett par sånger och fikade.
Supermysigt.

När vi kom hem igen hade vi Luciarock, var det inte så när man var yngre att man var på krogen lucianatten? Jo jag vill minnas att det var så. Detta var tusen gånger bättre, vi dansade runt i vardagsrummet och vi hade bara levande ljus tända. Det var mäktigt.
Lite chill i soffan och Mollie hade högläsning för mej, det är ett uppskattat inslag i vår vardag. För både henne och mej.


HON <3


Jockarp.

onsdag 13 december 2017

Terapiknarkare......

Mkt gay i blaskan nu, det är bra det ;)



Jag kröp ner till min dotter, hon vaknar och säger.
Är det redan tisdag mamma? vad härligt.
Ja visst är det härligt med tisdagar sa jag ;)
Att höra att hon är så sugen på livet gör mej så otroligt glad.

Morgonbestyren fixades och julkalendrarna öppnades. Jag lämnade henne vid taxin, hon ville inte bli hämtad på fritids förrän klockan 15:30. Humf jag vill inte jobba så länge så det kan vara att jag kommer lite tidigare, är det ok?
Hon tittade lite under lugg och sa, okej mamma, lite tidigare då.

De var sista passet på simskolan så vi köpte en fin julblomma till simfröken och vi slog till och köpte en vad Mollie kallar det för "Tantblomma" till mormor också för att hon är så snäll och hjälpsam. Det är fint att kunna visa uppskattning lite då och då. Det är så lite som krävs.

Det är svårt att känna doften av rosorna när man springer. Så nu när jag landat efter kursen så har en del intressanta saker slagit mej.
En sak som slog mej var det här med Terapiknarkare. De fanns människor som hade varit i alla möjliga former av terapier i över tio års tid och fortfarande höll dom på. Jag funderar på, vad är det dom tror att dom ska hitta och vad är det dom söker?
Jag förstår människor som kommit i en livskris att det kan finnas behov av professionell hjälp och kanske även piller. Jag förstår faktiskt även människor som jag själv som vill testa nya saker och av den anledningen gör det. Lite som att hoppa fallskärm, man testar och känner vad man tycker sen hittar man nya saker att utforska.


Ja, det behöver inte vara svårare än så. Livet alltså ;)

Jag upplevde mycket intressant när jag var på kursen och det är ju så det ska vara, men någonstans måste man ändå förstå att det är här på utsidan av kursgården som vi lever våra liv. Det är här ute vi måste finna en balans, att få livet att fungera. Jag funderade vidare på detta när jag tog en löptur, och en sak som slog mej extra hårt var, varför vill man provocera fram ilska? jag vill leva i fred och frid. Jag vill inte ha våld och hårda ord i mitt liv. så varför? Om man går utanför dom dörrarna och tror att det är okej att visa upp hela sitt register när helst man vill, ja då är man ute på väldigt hal is. Jag har levt med en sån person. Och en sak jag förstod nu är att det inte finns utrymmer för såna människor i Mollies och mitt liv.
Så ja nu när jag stod jordad i den Jockarpskamyllan och kände doften av rosorna så kom jag fram till att jag är glad att jag testat och att jag kanske gör det igen nån gång  men det är här bland doften av rosor och kärlek till människorna jag älskar jag ska leva mitt liv. Det är inte med att banka skiten av kuddar eller på madrasser med andningsövningar, det är just här, just nu jag lever mitt liv.

I det livet så innerfatta bland annat nattning av ett mys, jag låg och kliade henne på ryggen, hon sa stopp och jag fortsatte att smeka hennes hår och massera hennes hårbotten, hon har alltid tyckt att jag var sämre på det än min partner men nu var hon tillfreds med att det var mina fingrar som mötte hennes huvud. Hon pratade lite och jag frågade henne om det inte var dags att försöka somna. Men det är så mysigt att ligga och prata i sängen mamma.
Ok en liten stund till då. Hon pratade hela tiden till hon inte orkade längre, jag hörde att hennes andetag blev tyngre och jag log för mej själv när jag lämnade hennes säng. Hon var så stilla och hon såg så otroligt trygg ut där hon låg omhuldad av en massa gosedjur.
Det är precis så ett barn ska ha det.

Exakt. och dit kom jag igår....;)


Jockarp.

tisdag 12 december 2017

Skört och vackert...

Att komma hem till detta....


Klockan sex på morgonen gick jag upp till mina föräldrar och kröp ner i sängen bredvid min sovande dotter. Jag drog in doften från hennes lilla kropp och jag kände att jag var på helt rätt plats. En helhet formades. Vi är bitarna som passar så perfekt, hon och jag.

Hon rörde på sej och jag sa viskande, god morgon min sköna. Hon vände sej blixtsnabbt om och slog sina armar om min nacke.
- Åhh mamma jag har saknat dej, jag älska dej.
Gosse ska veta att jag älskar dej med sa jag och kramade om henne ömt.

Jag tror att orden jag saknar dej är dom vackraste orden man kan få höra. Och jag tror faktiskt att det var första gången jag hörde henne säga det.

Hon flög upp ur sängen och ut i vardagsrummet för att hämta ett kort hon gjort. Alltså den tjejen säger jag bara. Tårarna rann ute med mina kinder när jag läste kortet hon gjort till mej. Hon är en sällsynt liten tjej den där Mollie mys Vilhelmsson.

Jag pratade med min mamma lite senare på dagen och då berättade hon att Mollie sagt att hon saknade mej. Hon börja bli stor, hon börja få mer koll på sina känslor, vad dom betyder och var i kroppen dom känns, det är intressant och det är fint.

När jag var i väg på kursen så ringde jag hem och pratade med henne. Jag behövde det nog mer än hon just då, jag mådde inte bra, jag var extremt låg och känslorna östes runt i min kropp. Jag funderade på att lämna kursen och bege mej hem till det som är viktigast för mej. Men när jag pratade med henne så säger hon plötsligt.
- Mamma vet du. Idag har jag varit med morfar i skogen och huggit en julgran och jag älskar dej.
När hon sa det så var jag med ens övertygad om att jag lyckats.
Hon säger en sak om något praktiskt samtidigt som hon kände en kärlek till mej, vilket hon ville förmedla bums.
Jag studsade in till middagen den kvällen och där i det ögonblicket vände allt. Jag var fulkomligt total i mina känslor och mina sinnen var vidöppna och extremt mottagliga för allt som skedde i min kropp.

Jag led under tiden min dotter var i skolan och på något sätt kändes det som om hade samma känsla, hon kom hem och liksom sniffade runt mej som om det var något nytt, att jag var ny och att hon gillade det. Det var mäktigt och så fyllt med kärlek. Vi var så nära varandra resten av dagen för att vi båda hade ett behov av det och för att vi båda vill det.
Kärlek när den är som vackrast <3

Jag hade köpt en liten present till Mollie när jag var i väg, den slog jag in och la henne på hennes säng, jag skrev ett litet kort sen fick den ligga där.
Jag satt i telefon med en vän när jag märker att hon gått in på sitt rum, jag hör att hon prasslar. Alltså har hon hittat gåvan.
Jag går mot hennes rum och hon kommer och möter mej, hon kramar mej och säger gråtandes. Jag läste på kortet mamma.
Ja den tjejen berikar mitt liv med så mycket färg, former och känslor. Jag blir bara tacksammare och tacksammare över att dela livet med henne. Hon är fenomenal på alla sätt.

Jag älskar att överraska....


Jockarp.

måndag 11 december 2017

Resan inåt.....

Nu vet jag varför jag älskar färgen grön så mycket....



Jag har träffat så otroligt många fina människor, människor med extremt tunga ryggsäckar. Mitt liv har i sammanhanget varit busenkelt och det är jag väldigt glad över.
Att åka iväg på en kurs som handlar om att upptäcka saker i det själsliga hjärtat är inget jag gör så ofta. En resa långt utanför min låda.

Så vad hittade jag då?
Jo jag konstaterade väldigt snabbt att jag är en helt fantastisk mamma. Mollie får nästan alltid utrymme att befinna sej i dom känslorna hon har, är hon glad är det ganska enkelt, men ibland är hon ledsen eller rysligt arg. Hon får lov att vara det, jag tystar henne inte. Hon får vara i sin sinnesstämning så länge hon behöver. Det är viktigt för barn. Väldigt viktigt har jag lärt mej.
Det var nu bland annat detta även jag skulle låta mej vara. Vissa saker var tvunget att provoceras fram. Ilska var en sån sak och jag hade väldiga problem med det. Jag ogillar våld och nu skulle jag utföra en våldslig handling. Det tog ett tag innan jag fick fart under vingarna men det kom. Jag pryglade upp mina ex och en och annan gris till svärfar fick sej några duvningar. Det gick så långt så att kudden jag angrep var helt täckt av mitt blod. Men ska det göras ska det göras redigt.

Vi mediterade och det var en intressant upplevelse för en som aldrig förut mediterat, inte annat än i form av löpning.
Det var  aktiv meditation och jag gillar aktivt.

Samtal två och två, samtal i liten grupp och samtal i stor grupp. Det var offer, förövare och mellanmjölk som jag i samma grupper. Vilken man än var fanns det så otroligt mycket kärlek. Så vackert. Ingen dömde någon för något. Helt rent.

Vi gjorde andningsövningar och det var bland det häftigaste jag gjort. Jag var inte säker på om jag trodde att det skulle funka så något skeptisk var jag. Jag började andas och det dröjde inte länge förrän det började sticka i fingrarna, händerna och hela vägen upp till axlarna. Shit det funkar. Utgången blev den samma varje gång. Totalt uppgiven, storgråtandes av smärta och sorg. Och det var inte min sorg, sorgen tillhörde en annan människa som jag älskat/älskar. Det var en otrolig jobbigt men samtidigt en skön upplevelse.

All tid utanför kurslokalen så skulle tystnad mellan deltagarna råda. Det var mäktigt. Vi hasade runt barfota eller i filttofflor och ibland möttes blickar och man förenades i en öm varm kram. Ibland mötte man någon som slog ner blicken och då respekterade man personen och fällde sin egen blick.
Ibland kände man en hand på sin axel, blicken mötte en människa som var så naken och skör som ville bli omfamnad, så skört, så vackert. Ibland möttes man av ett leende och ibland av ängslan, eller tårar.

Glädje och frihet, jag dansade så jag fick blodblåsor under fötterna, svetten öste av mej och jag bara log. Det fanns inte utrymme för något annan än glädje just då.
Glädjen vände och tårarna sprutade ur mej, vändningen kunde vara brutalt snabb. Jag älskade det. Jag behövde inte bry mej allt fick komma ut när helst det ville. En otrolig skön känsla

Jag kramade en man i 30 minuter, jag smekte hans skäggiga kind. Jag tittade in i hans ögon och jag såg så otroligt mycket, det fanns inte en tanke på att slå ner blicken, jag ville bara stå där och se honom i ögonen. Det var en märklig upplevels med det var vackert, allt var könlöst, det handlade enbart om känslor.

När kursen avslutades kom en av assistenterna fram till mej och sa. Din energi den är helt otrolig, mod, kraft, glädje blandad med en sårbarhet. Fantastisk.
Detta säger en person som jag tittat in i ögon i 10 sekunder och kramar i 30 sekunder. Det är ju helt sanslöst vad jag sänder ut enbart med min kropp. Jag hade inte i det läget sagt ett ord till personen. Nu sa jag tack och log.

En man kom fram och kramade mej och sa:
- Ditt leende är bland det vackraste jag sett.
En annan man kom och sa:
- Du får inte köra här i från förrän jag en sista gång får se in i dina ögon, dom är magiska.
En kvinna kom fram och sa:
Du har och du visar så otroligt mycket känslor Leonora, det är så vackert.

Jag blev helt rörd av allt vackert alla sa till mej, det verkar som om jag sänder ute en massa fint som jag inte har en aning om. Hmm, ja jag var stolt och jag var fjäderlätt när jag gick och satte mej bakom ratten för att köra hem till det viktigaste.
Det var fina dagar, även om jag ett tag hade funderingar på att köra hem innan kursen var avslutas, men det är en annan historia det :)




Jockarp.