underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

torsdag 20 september 2018

Skrapat knä....

På tur.....


Ännu en tidig morgon i vedsvängen. Det var mycket att göra, olika sysselsättningar och många människor som passerade min dag.
Jag fick ett glädjande besked av en kollega som gjorde mej väldigt glad och med det lugn inför framtiden. 

Mollie har fått egen nyckel till palatset och hon tog sej själv hem med taxin och in i huset. Att jag anlitat mormor eller morfar till att speja på henne har hon inte en aning om. Hon är stolt över att vara hemma "själv" tills jag kommer hem. Hon växer med ansvaret det är ett som är säkert.

Jag kom hem och det var ett bedårande väder. En löptur var tvunget. Det var verkligen inte mycket Power i benen, jag tog det i väldigt sakta mak, lyssnade på kroppen helt enkelt.
Svetten öste av mej efter en pytterunda. Galet vad svett man kan bli av 5 km löpning.

Mollie ville cykla så cykla gjorde vi. Det var mysigt och när hon blev trött stannade vi till och satte oss på en slänt med gräs. Hon fotograferade lite och tittade på människor som kom körandes på vägen i sina bilar.
När vi drog igång igen så kom vi inte så långt förrän hon slog i backen med en smäll. Självklart blev hon ledsen, det var hål på byxans knä, även skinnet var det hål på och blodet sipprade ner mot smalbenet. 
Vi cyklade en bit till medans jag ringde till morfar som fick komma till undsättning med sin bil och plocka upp både myset och cykeln.
Hos mormor blev det dusch av knäet och omplåstring.
Vi stannade kvar och åt mat ihop innan vi gick hem och slängde oss med ett brak i soffan ;)



Jockarp.

onsdag 19 september 2018

Kan det vara nåt?



Lite sömn, anledningen var ett nattligt telefonsamtal som drog i väg med tiden.
Det är helt okej att kliva upp klockan fem på morgonen efter några få timmars vila när hjärtat skrattar och ler.
I kroppen var jag lite stel när jag tog mina första steg men jag ser det inte som något konstigt, inte alls faktiskt ;)
Ibland är det nog bra, att vara trött i knopp och kropp. Det är sällan att det hänger ihop har jag märkt, men just denna morgon så var dom två i nån form av härlig trött symbios.

Jag gav maratonet en tanke, kanske just för att det stramade lite i mina muskelfiber. Men tänk ändå att jag sprang mitt lopp i hop med en snubbe som slog till med världsrekordet på sträckan. Tja att han kom in i mål ett par timmar före mej var egentligen inget jag la så mycket fokus på. Men mäktigt ändå.

Vedsvängen och det gav mej ännu mer tid att tänka, fundera och känna.
Kär och kärlek, det är något jag oftast gillat att fundera över. Ja det har ju funnits livskriser där anledningen just har handlat om det, som då inte varit allt för kul att tänka, fundera och känna av. Men oftast är det ljust.
Det slog mej under mitt filosoferande i ämnet att jag har inte den blekaste aning om hur det är att vara kär i mej. Inte heller har dom damer jag blivit förälskade i och där det gått över till kärlek haft en aning om hur jag har älskat dom. Är inte det en märklig tanke?

Självklart snurrade jag lite till och funderade på hur jag skulle beskriva kärlek för en person som jag är kär i. Är det ens möjligt att förklara den känslan i ord och behövs det?
Det är kanske så med kärlek att det inte går att beskriva utan det måste verkligen upplevas.
Och när vet man att det inte bara är passion, kanske en passion som inte övergår i kärlek, hur vet man det? När är det kärlek?

Det finns dom som råder mej att inte filosofera och snurra så förbaskat mycket på allt men jag tvivlar på att jag skulle kunna sluta. Och varför skulle jag? jag tycker att det oförklarliga är väldigt intressanta ämnen.
Så vad är meningen med livet? -Skojar bara- Tror vi lämnar det därhän idag ;)
Men ett par varv till av snurr blir det nog med all sannolikhet innan jag släpper tanken på kärlek.

Lite mer praktiska övningar i form av att klippa gräset pysslade jag med under eftermiddagen, det luktade sagolikt gott. Som jag saknat den doften under sommaren. Jag hoppas på en grönskande höst helt enkelt.
Kvällen bjöd på ett pass på golfbanan, jag provslog lite med Mollies lånade klubba. Tror minsann att det kan bli min nästa utmaning, jag vet att Mollie tror på mej i alla fall och det räcker långt för att jag ska ge det ett försök. Men inte denna säsongen. Men kanske nästa ;)



Jockarp.

tisdag 18 september 2018

Tretton.....



Vi lämnade palatset för att ta oss till Berlin. Resan gick fint och humöret var på topp.
Jag är alltid lite försiktig med kosten innan ett långlopp så jag fick hålla igen på godsakerna. Men det gjorde minsann inte resesällskapet :)

När vi landat tog vi oss bums till Expot för att hämta ut min nummerlapp till mitt trettonde Marathon. Vidare åkte vi till hotellet och tog det väldigt chill. En pasta middag på det sen var det god natt.

Upp tidigt och frukostbuffén lät sej väl smakas. Vi var redo för en tur i staden. Tunnelbanan till East Side Gallery. Ett ställe jag besökt förr men jag gillar stället. En tragisk plats, en fin plats.
En plats som består av 160 olika målningar av konstnärer som skildrar sin politiskasyn på Tyskland under 90-talet. Jag försökte förklara för Mollie om varför den nästan 44 mil långa muren byggdes. Att den byggdes av Östtyskland för att stoppa människor att fly över till väst. Jag vet inte hur väl jag lyckades men jag sjöng även Ebba gröns låt Die Mauer i ett annat försök om att få henne att förstå hur det kan upplevas att dela ett folk, ett land.
Hon flinade lite när jag drog vers efter vers på låten, slutar den aldrig mamma blev frågan. Nää svarade jag och flinade och sjöng vidare. En fin låt med ett ledsamt innehåll.

Vi tog en vända till Alexanderplatz, ett historiskt betydelsefullt torg där även Berlins berömda TV-torn står. Där avnjöts det glass i stora lass.
En cykeltaxi vidare till Brandenburger Tor även kallad fredsporten. Det var på denna plats Öst och Väst möttes efter Berlin murens fall 1989.

Men jag hade ett lite annat uppdrag än att turista i Belin, min trettonde mara skulle genomföras.
Min tänkta sista mara.
Jag lämnade hotellet tidigt på söndagsmorgonen efter en bamse kram av min dotter. Buss till starten. 40 000 löpare ställde upp sej i startfållorna. Jag hade en tanke i huvudet när jag stod och väntade på startskottet och det var att ha roligt, att njuta. Jag hade bestämt mej tidigt för att köra utan klocka och enbart gå på känsla. Den brutna armen ställde till det tidigt på året och jag räknade med att med det inte hinna komma i form för att slå mitt världsrekord ;) Nä nu skulle jag springa och må bra helt enkelt.
Starten gick och jag tuffade på, km efter km. Jag var så inne i mina positiva och mysiga tankar så jag höll på att missa dom så trevliga och viktiga vätskestationerna, det tror jag aldrig hänt förut.
Banan var lätt och eftersom mitt huvud hela tiden fokuserade på fina tankar så märkte jag knappt när jag passerade tre mils linjen. Jag rullade på och njöt, log och tittade på människor. 40 000 löpare och över en miljon åskådare. Tja det fanns en och annan att titta på alltså :)

Cirka 500 meter innan mål passerade jag fredsporten. Och jag vet inte vad det var men jag började gråta. Jag var trött, självklart men jag var glad, men ja hela upplevelsen var väl så stark för mej helt enkelt så det brast totalt.
Jag samlade mej något och tog mej i mål på en topp tre tid. Självklart var jag stolt och faktiskt lite förvånad över hur lätt loppet gick.

Jag möttes upp av myset som köpt en ballong för att fira att jag åter nått mitt mål. Hon ville dock inte krama mej för hela kroppen var täckt av salt.
Medaljen firades med en bamse pizza och en kopp kaffe på det.

Ännu ett fint Marathon och en fin resa. Tack för det.



Jockarp.

fredag 14 september 2018

Skolklar.....

Stressigt.....


Efter en fadäs under morgon så lämnade jag palatset något försenad. Stressigt värre. Men i väg kom jag och första stoppet var att hämta upp en manlig bekant som genomgår samma utbildning som jag.
Vi hade en chill tur i bilen och nivån på samtalen var så där ruskigt låga, skönt att skratta redan under de första kvartarna på dagen.

Utbildningen gick fint, i alla fall för mej, det fanns en del tröttmössor i lokalen som hade haft lite tuffare nätter än jag, jag flinade lite åt dom och funderade över hur dom orkade vara uppe och rumla på nätterna och kursa sej på dagarna.
Mina egna problem var emellanåt att lyckas hålla fokus, jag hade något fint, skönt och vackert som störde mej då och då. En sån där känsla som är jobbigt skön. Jag älskar känslan men det är liksom i fel sammanhang och det är antagligen därför den blir så extremt kraftfull. 
Nu återstår det sista tuffa slutprovet sen är jag klar med utbildningen och förhoppningsvis åker jag iväg till våren och hämtar mitt certifikat under pompa och ståt. 

Hem och upphämtning av myset på fritids. Hon var pigg och glad. Hem till byn och löpning för mej, ett litet blygsamt pass på 6 km. Jag sprang i ett lugnt tempo och kände av kroppen. Den var het, den ville ha mer, men näpp det blev inget av med det. Den som spar han har heter det ju och jag behöver ha lite extra gry i benen på söndag.

Kvällen bestod av packning. Vi var tvungna att se över vad vi behövde ha med oss och vad vi klarar oss utan, vi reser lätt jag och lilla fröken Vilhelmsson. Det har vi alltid gjort. Mollie prioriterar alltid sina kramdjur och i mitt fall är det alltid löparkläder och skor som prioriteras och visst speciellt i detta fallet och på denna resa.
Det 13:e maratonet är i loopen så jag kommer åter lämna ett liv pågår lite i vila i några dagar.
Instagram kommer vi med all sannolikhet att håll igång, så häng gärna med oss där på vårt äventyr ;)

Trevlig helg folket.

All Runners Are Beautiful
-så ska mitt lopp springas.


Jockarp.

torsdag 13 september 2018

Triss i damer....

Damhäng ;)


En vanlig morgon, den startade dock något tidigare än vanligt, jag vaknade på tok för tidigt. Jag vet inte vad det beror på men när jag väl vaknat är det omöjligt att somna om. Kan det kanske hänga ihop med åldern tro?
Jag låg kavar nån timme men halv sex gick jag upp, kokte kaffe och tog en dusch. Jag kände mej våldsamt sliten trots både kaffet och duschen. Men dagen hade startat och jag hade ett liv som skulle levas.

Mollie lämnades av vid taxin som vanligt och jag studsade in i bilen. Jag körde en stund till ett hus, till en dam. Kramandet sattes igång och det blev många leenden och skratt.
Den kära programlederska för bondeprogrammet kom och chillade med oss en stund, det var ett kärt återseende.

Min dag fortaste dock, jag hade inte tid att hänga så länge med damerna för min utbildning är i full gång så vidare i livet. Ännu mer skratt och samtal om känslor och om frustrationen på grund av känslor. Jag vi snurrade på i en icke sinande snurr :) Älskar dessa samtal.
Vi var på ett studiebesök vilket var lagom givande. Man blir liksom inte profet i sin egen hemstad. Vi hade liksom koll på det mesta redan innan.

Hem igen och mitt mys hade blivit upphämtad av mormor, hon åt och sen väntade en cykeltur, det gäller minsann att passa på och cykla när andan faller på.
Vi körde till lekplatsen och hängde där en stund, jag frös som en gris innan jag äntligen lyckades få min dotter på samma spår som jag, "cyklahemspåret" hon hade superroligt och jag har full förståelse för att hon ville leka mer, men livet är inte enbart lek.

Hem kom vi och Mollie hängde lite i soffan en stund medans jag samtalade med ett par väldans trevliga damer i luren. Nattningen blev en kort historia. pang bom så sov hon.
Jag avslutade kvällen med en tallrik riskgrynsgröt och funderade på julen.

Kamerateamet- De finns dom jag skojar lite extra med ;)



Jockarp.

onsdag 12 september 2018

Jackjakt....



04:20. Ring ring. Att det betydde att jag ska gå upp då kändes helt overkligt. Trött som en gnu hasade jag mej upp. Jag gick förbi hallspegeln och blev något skrämd av vad min blick mötte. Usch jag såg allt annat ut än just levande.
Blixtsnabbt arbete med morgonbestyren sen vidare ut i bilen.
uppdraget var solklart, jag skulle vara behjälplig vid en alkotest.

Uppdraget slutfördes 08:00 och därifrån fortsatte min dag. Mot Ronneby för en utbildning.
Utbildningen har innefattat två tidigare tillfällen och människorna har jag börjat gilla skarpt. Det blev ett kärt återseende och det var kramar och massor av skratt.

Eftermiddagspasset bestod av ännu mera skratt, jag hade varit uppe på tok för tidigt för att klara hålla mej för skratt när tillfälle gavs. Jag fick ett extremt starkt skrattanfall och nä det gick inte att hejda på något sätt i världen. Jag lät de komma och jag lät det passera. Det med tårarna sprutandes. Även mina klasskompisar flinade med mej, det utan att egentligen veta anledningen till anfallet. Jag var inte heller på det klara med vad jag egentligen skrattade åt, det var nog bara min trötthet och min något tokiga hjärna som gick igång ;) Härligt var det i alla fall.

Dom andra skulle bo över på hotellet men jag hade en väntande dotter hemma i Jockarp. Golfträning stod på vårt gemensamma schema och det gick förträffligt bra.
Hon spelade för dagen sitt allra första golf hål. Ett par 3 hål. Det krävdes dock några fler slag för att nå hålet, men hon tog sej imponerande hela vägen dit. Hon var glad, jag var glad.

Hem och lite mat i magarna sen väntade en jakt på en jacka. Vi sökte igenom hela palatset utan att nå ett tillfredställande resultat. Hur kan något bara försvinna? Nu är jackan även sökt på fritids och i skolan. Måtte vi hitta den, men hur är det nu, - den som söker den ska finna. Så ja, vi söker vidare.


Jockarp.

måndag 10 september 2018

Ensamma mammor....



Att vakna upp, inte stark inte skör. Bara helt neutral, lite som ett vacuum, känner inget bara är.
Att klä på sej, ge sej ut på berget i en underbar höstdag. Allt tyst, stilla. Dimman över sjön, konturer av människor som väntar på napp. Så galet vackert. Andas in andas ut, njuter, känner en lycka. Ett rus i ett lugn.

Bilden förändras. En text, spelas upp i mina öron, likt diabilder byts bilderna snabbt framför mina ögon.
Att ta mej tillbaka i tiden gör att jag förstår hur långt jag kommit.

Gud gav mej gåvan att leda ett liv.
Jag hörde musiken, jag hörde texten, jag kände rädslan, jag kände hur sårbar jag varit/är. Jag kände glädjen, jag kände styrkan.
Raden om att ensam blir stark, ja, ensam måste bli stark det finns ingen annan väg.

Att få en kram av sitt barn och orden jag älskar dej mamma. Raden träffade mej likt en pil i bröstet. Så starkt, så ärligt, härligt så på riktigt. Min upplevelse ihop med Ken Rings sång gjorde att jag började gråta. Innan jag var hemma snorgrät jag. Jag behövde det, det var ett måste.

Kommit så långt, ensam och tillsammans.
Livet är en cirkel det här är bara en del av det. Jag har klarat den delen och det ger mej ett stort hopp in i framtiden...



Jockarp.

söndag 9 september 2018

Min röst, mitt val......



Löpning i en fantastisk morgon och dagen startade magnifik. Men efter att Mollie och jag cyklat till vallokalen och jag lagt min demokratiska röst på Moderaterna så fick jag ett glåpigt meddelande med en fråga hur jag kunde rösta på moderaterna när jag är öppet homosexuell med tanke på att Moderaterna sympatiserar med SD. Jag hade verkligen behövt en löpttur till efter det för jag blev faktiskt tjurig över påhoppet.

För för det första anser jag att jag har min röst och den gör jag vad jag vill med. Ingen ska döma mej eller anklaga mej för hur jag använder den. Det är just det som är demokrati.
Jag skulle aldrig i livet klanka ner på någon för att dom är miljöpartist, sosse eller för den delen röstar på Fi. Jag tror att människor röstar på partierna av olika anledningar. Jag gjorde mitt val utifrån mina värderingar, mina filosofier och mitt liv i Jockarp. Meddelandeskrivaren gjorde med all sannolikhet sitt val utifrån sitt liv.
Det är det vackra med demokrati, att man kan lägga sin röst på vilket parti man vill. Om inte skulle diktatur råda.
Ja jag blev sur på personen som skrev anklagande gällande min röst. För att moderaterna sägs sympatisera med SD, jag vet inget om det. Jag röstade på Moderaterna inte på SD. Vilka moderaterna kommer regera med har jag inte en aning om. Jag kan ju knappast lägga min röst på något parti bara för att ja är orolig för vika dom ska samarbeta med. Eller?

För det andra är jag något så otroligt sur och bedrövad över hur människor behandlar varandra. I valkampanjen råder en vuxenmobbning som får mej illamående. Hur kan människor kasta skit på varandra på det vidriga sätt. Var är Sverige på väg? Vad lär vi våra barn? Jag har sett på ett par debattprogram och att Partiledaren för SD överhuvudtaget orkar med att behandlas så illa är för mej en gåta. Hur vore det att lära sej att göra skillnad på sak och person? Att han och hans familj blivit mordhotad gör mej rädd. Han för ett partis talan. Men även Åkeson är en människa, en familjefar som värnar om sin familj. Antagligen är även han rädd för sina barns framtid, precis som jag är. Hur vore det att se på varandra med lite mer kärleksfullblick. Hur vore det att börja behandla människor som man själv vill bli behandlad? Hur vore det att börja respektera varandra.
Är vuxenmobbning ok?

Jag är Moderat och jag är en öppen moderat. Jag la min vackra demokratisk röst på det parti jag tycker för den politik jag sympatiserar med. Hade jag ansett att SD förde den politik jag fördragit så hade jag lagt min röst i deras korg.
Min röst mitt val.




Jockarp.

lördag 8 september 2018

Mästerfotografen :)



Ett löppass efter en icke tillgodosedd sömn. Turen gjorde mej mer levande, jag vaknade till och jag såg kontrasterna klarare. Ögonen öppnades och kunde åter möta dagen seende.

Mollie kom hem och vi tog en liten snabb cykeltur, hon hade en ruggig fart på sin lilla cykel i medvinden. Vi pratade och hon sa:
- Mamma detta är framtid men var vill du bli begravd när du dör.
Jag flinade lite och sa, ja det hoppas jag verkligen, att det är framtiden, långt fram. Vi pratade lite om det och jag förklarade om jag inte kunde begravas i Jockarp så finns det redan en plats på kyrkogården som tillhör gården. Denna plats lovade jag att jag skulle visa inom en snar framtid. Intressanta, mogna och viktiga samtal som kan uppkomma under en cykeltur.

Hem en snabbis, ombyte av kläder skedde. Mot Karlshamn i bilen och in på en lekplats. vi behövde busa av oss lite innan vi skulle gå på restaurang. Mollie såg en vägg och hon såg nån form av bild i att huvud och hon ville fota mej. Ok vi kör sa jag. Jag undrar just om det där konstnärliga och placerandet av motiven kommer att fortsättas och utvecklas i unga fröken Vilhelmsson. Men jag tänker, så länge hon ser det som kul så får hon testa och jag ställer mer än gärna upp som modell ;)

Middag ja. Ja eftersom mitt liv korsars av människor, människor som ibland blir extremt viktiga för mej så är det av ytterst vikt för mej att bibehålla relationerna och vårda dessa.
Så dagens middagssällskap bestod av några väldigt viktiga personer i mitt liv.
Middagen varade i över tre timmar och notan stod på mej, vilket kändes väldigt fint. Det var intressanta samtal som avlöste varandra, det var skratt och kramar. En fin kväll. En kväll helt i min smak.

För mej väntade ännu en natt i vedsvängen och myset fick lift hem och inhystes på undantaget.
Natten gick fint och jag hade intressanta och viktiga samtal över telefonen under morgontimmarna.
Jag konstaterade under soluppgången på vägen hem att livet har så mycket att ge och att jag helt klart får ta del av det.



Jockarp.

fredag 7 september 2018

Bomullsmjukt....



Ännu en dag som var vigd för sömn, det gick ungefär lika risigt som dagen innan, men jag bet mej kvar i sängen. Jag låg helt still och kände när min kropp åter fylldes med liv. Jag blundade och tänkte, här vill jag ligga och jag vill inte se, jag vill känna. Det pysslade jag med en stund. Jag bara låg helt stilla och kände. Jag fångade tankarna som flög förbi, fångade och släppte dom. En magisk känsla. Jag behövde inte gå upp till något, det fanns inga måsten. Kroppen fick tid att vänja sej vid rörelse. Ett Bomullsmjukt uppvak. Så brukar det inte vara. Det brukar vara att mitt huvud har en idé bums när jag vaknar och då få kroppen följa med, vare sej den vill eller inte ;)

Jag fick en idé och den fångade jag och gick upp. Skor på fötterna och ut på begret, joggandes. Jag tog det lugnt och jag låg stadigt i rörelse och tankar. Jag analyserade känslan och jag konstaterade att det sällan finns dalar och toppar när jag är inne i natttjänsten. Kroppen är avslappnad på något märkligt sätt som den annars aldrig är. Den är oftast på helspänn, redo för nya saker att uppleva i livet. Bra det med så klart men skillnaden var stor och jag gillade det väldigt när insikten landat i mej.
Lugn, ro och frid är nog ord jag vill använda gällande den känslan.

En mils löpning och kaffe på det. Ett samtal med Bonde produktionen vilket var trevligt. Jag fick lite info om hur  klippningen fortlöpte och hur framtiden kommer te sej.

Mollie hörde av sej om att hon skulle hänga med en kompis hem, detta gav mej mer tid att fylla. Jag tog en promenad på berget, jag samtalade med en trevlig böna hela rundan, efter att pratat under milen var jag sliten i rösten, men jag fick ta det helt enkelt ;)

Mollie hämtades från kompisen och lämnades av bums på undantaget. Själv skulle jag bege mej på föräldramöte. Det har varit en intensiv vecka och det ser ut att hålla i sej ett tag till.
Föräldramötet gick fint. Därifrån vidare till ännu en natt i vedsvängen. Hua.

kl 02.30-mindre än pigg...


Jockarp.

torsdag 6 september 2018

Filterlöst.....

I Jockarp behövs inga filter....


Efter en avverka natt av fyra lämnade jag skrattande mina underbara kollegor 05:40, jag satte mej i bilen och ringde ett samtal. Att ha sällskap på vägen hem efter nattpass är ovanligt, det är inte många som är sugna att prata under den tiden på dygnet, Många vill vakna upp sakta till dagen. Jag uppskattade det väldigt. Att köra bil och samtala om glatt till en helt bedårande vacker soluppgång det går verkligen inte av för hackor.
Tacksam är jag som får ta del av dygnets alla timmar i vaket tillstånd, att få se alla skiftningarna i vår natur. Septembermorgonen var så otroligt vacker så hela mitt inre fylldes med vällust. Att andas in den friska höstmorgonen hemma i Jockarp innan man kryper ner under täcket är en känsla av ro, en känsla av frid.

Friden varade inte så länge dock. Vaknade redan halv nio, på tok för tidigt när man har tre nätter till att diska undan innan arbetsveckan är slut. Jag tvingade mej att ligga kvar och det övningen höll jag på med till halv elva, sen gav jag upp och luffsade upp och ut. Jag lät för dagen bli löpning och tog i stället en promenad på berget. Behövligt och behagligt.

Ännu ett möte angående arbetsmiljön, det bjöds på morotskaka och det satt verkligen som en smäck kaffe på det och jag kände mej pigg. Allt avhandlades och jag begav mej åter hem till byn. Mollie hämtades upp och hon ville cykla. Det ville inte jag. Jag hade ont i rumpan av cykelsadeln och jag kände ett stort behov att få till en vila innan ytterligare en natt i vedsvängen. Så ja, förhandling skedde. Utgången blev bra för oss båda.

Jag älskar att överraska och avskyr överraskningar. Mollie älskar dock överraskningar så det passar ju perfekt.
Jag gjorde iordning en tallrik glass till henne, den pimpade jag med tomtebloss och sen gick jag fram till henne. Ögonen lyste och jag såg at hon uppskattade det även om hon blev lite rädd för blossen.
Det är så lite som behövs för att förändra en vanlig kväll till fest....



Jockarp.

onsdag 5 september 2018

En kväll i världsklass....



Dagen började så som den ofta gör. Avvinkning av min dotter och en löptur på det.
En dusch vilken blev väldigt kall för dagen, Mollie hade badat kvällen innan och gjort slut på varje lite droppe varmtvatten. Tack för det ;)

Vidare på ett möte gällande skydd och arbetsmiljö, alltid lika härligt att höra och känna av engagemanget. En ny strategi och ett nytt arbetssätt fnulas det på. Tiderna förändras och det känns helt rätt att även vi gör det.

Hem och uppmötning av Mollie från skolan, mer luft i cykeldäcket sen bar det av mot stan, det var dags för utvecklingssamtal.
Vi kom tidigt men fick komma in bums, service minsann.
Mollie sköter sej ypperligt i skolan, hon trivs och hon lär sej.
Nya grupperingar har skett under sommaren och jag tror mej veta att Mollie inte riktigt har hittat rätt än. Det smärtar men jag vill/kan inte lägga mej i allt, vissa situationer måste hon klara själv. För att växa. Jag avvaktar helt enkelt ett tag till och håller mej alert på vilket håll det går åt. Hon är min Akilles häl och självklart smärtar det ibland att inte kunna hjälpa och få till in lösning.

På cykeln hem igen, lite attackchill i soffan sen var det dags för golfträning.
Som jag har längtat sen förra tisdagen att få följa med och se min dotters glädje. Hon tycker verkligen att det är roligt och jag förstår henne. En utomordentligt bra ledare som får barnen med sej, skoj och bus blandas med läran i sporten. Vackert att se. Att även septemberkvällen bjöd upp till en magisk vy över vår fina stad gjorde inte saken sämre. Allt var bra. Och jag bara var i det.




Jockarp.

tisdag 4 september 2018

Min hjälte....

Hon. Hjälten.


Jag tänkte mej ett lite lagom löppass efter att jag lämnat av myset för ännu en skoldag. Jag drog upp på berget och det var en tät dimma som låg runt trädtopparna. Stammarna på dom stora bokarna såg ut som stora pelare och en bit upp anade jag en trädkrona. Att solen försökte pressa sej igenom dimman gjorde det hela helt magiskt, det var drömskt och det kände mystiskt. Det var nästan så att jag förväntade mej att en liten vätte sittandes vid en trädstam.
Jag älskar verkligen naturens skådespel, det finns så många olika skepnader, färger och former. Ljus som bryts på olika sätt och gör helt nya bilder för mina ögon. Mäktigt.
Två mil slutade rundan på och jag upplevde mycket i mitt inre under den resan.

In till stan för att köpa bedövningssalva som jag lovat min dotter. Hon kom hem och perfekt nog hade vi en sjuksköterska på besök. Det hjälpte dock inte, för salvan var ett måndags ex eller hade det hänt något på vägen. Obrukbar var den i alla fall. Vi körde en fuling och kletade på en helt annan salva vilket vi visste inte skulle nå samma resultat.
In till vårdcentralen och där utspelades giganternas kamp.
Jag tog min spruta först och det gick fint. Mollie blev helt panikslagen när det var hennes tur. Det retade mej att jag inte kunde göra henne trygg. Jag förhandlade, jag peppade henne men inget hjälpte. Hon satt i mitt knä och jag höll hennes båda armar i ett stadigt grepp. Pang spruta ett gick fint. Ny förhandling, panik, rädsla och tårar. Jag avskyr det verkligen men det var tvunget att göras. 45 minuter senare var vi klara, vi var svetta båda två och Mollie sa att hennes ben var som spagetti. Hon var en hjälte, det var blod svett och tårar men vi fixade det.

Jag hade lovat henne en citronplanta, bums drog vi iväg för inköp. Tyvärr möttes vi av infon att dom inte gick att få tag på under denna tiden på året. Okej sa Mollie jag ska kolla om jag hittar något annat.
Det gjorde hon, två nya blommor pryder nu palatset och min dotter är nöjd.
Hon köpte fem biskvier som var tänkta till en lite dejt.

Grillen och mat hämtades upp sen möttes vi upp av våra vänner. Vi gick över bron och ut på Kaninholmen, där satte vi oss i en glänta och började grilla. Gosse vilken kväll. Galet vacker och galet skönt efter den tuffa stunden på vårdcentralen. Maten smakade utsökt och sällskapet gjorde kvällen än mer behagfull.
Vi lämnade stället och drog till parkourparken i stan. Roligt för kidsen och chill för mammorna.

Hem till byn och en snabb kopp kaffe på undantaget sen ett välbehövligt bad för unga fröken Vilhelmsson, hon hade haft en svettig eftermiddag :)
Sängen väntade oss och hon somnade väldigt snabbt. Det hade varit en känslomässigt tuff dag för oss båda...

En sån där härlig kväll....

Jockarp.

måndag 3 september 2018

Cyklaren.....



Ännu en tidig morgon för ett tolvtimmarspass i vedsvängen. Lagom kul att vakna redan klockan tre på natten och ligga i nåt halvvaket tillstånd. Lite sms konversation under Arla morgon sen bar det av.
Jobbet gick bra och vi hade öppna härliga och lättsamma samtal under hela passet.
Jag pratade med Mollie i telefon under dagen och vi hade bestämt att vi skulle ta en tur med hennes cykel när jag kom hem. Hon är helt insnöad på att cykla just nu, vilket klart är bra.

När jag kom hem lagom seg i mössan så åkte mina löparkläder på bums. Jag luffsade upp till undantaget och där stod myset redo att ge sej iväg på cykeln, jag lurade av min far en femtiolapp, den tänkte jag använda till en glass till myset.

Vi drog iväg, hon cyklandes och jag springandes. Vi hade våra gula fina västar på oss, säkerheten framför allt. Vägen är galet smal och de saknas cykelbana. Trafiken är i tung och ofta är det höga hastigheter. Jag vaktar min dotters rygg hela tiden trots att hon gång på gång visar att hon är väldigt mogen. Hon kör in till kanten och stannar om hon kommer i obalans, bra där.

Vi drog in till stan och till lekplatsen, myset åt glass och vi lekte en stund.
Det kändes sådär för mej att komma igång igen efter pausen men jag fick bita ihop.
Vi kom inte så långt förrän vi träffade lite kändisar, där stannade vi givetvis till. En kram och sen blurrade vi en stund.

Färden hem gick smärtfritt, jag fick hjälpa till att knuffa på lite i dom värsta uppförsbackarna men annars fixade lilla fröken 8 km helt själv.
Grymt och jag smakar på friheten och samtidigt glädjen över att hon ville hänga med på en kvällstur.

Vi läste skolläxan och sen somnades det bums. Ett aktivt liv tar på krafterna minsann ;)


Jockarp.

söndag 2 september 2018

Rullande....

God morgon typ......


Ännu en tidig morgon. Ett tolvtimmars pass i vedsvängen väntade mej. Jag lämnade palatset lite efter fem, pigg var jag men jag såg allt annat än pigg ut. Konstigt det där.
Vi började med att bälja i oss en massa kaffe, samtala och skratta. Vi fortsatte med smörgårdstårta och mer skratt. Elva kaffet intogs med kladdkaka och glass. Mer skratt.
Middagen avnjöts klockan två. Mm det var verkligen mycket intag av mat mellan jobben.

Vi lossade några tåg och jag var bara tvungen att samtala med lokföraren. Intressanta möten. Det visade sej att han kom från grannbyn och nu bodde han i city. Lite värld. Vi pratade högt och lågt och jag frågade honom om han hade nån relation, nån tjej eller om han var bög. Tyvärr inget av det fick jag till svar med ett stort leende. Verkligen ett utbyte i de sociala. Jag älskar det. Jag älskar verkligen öppenheten han bjöd på. En fin dialog bland pinnar och flis.

Hem kom jag och mötte mitt mys. Hon och mormor hade varit i Kristianstad. Det hade tydligen även Jimmy Åkesson varit och det hade Mollie en lång utläggning om. Hon beskrev honom som killen som kom från stan och som vill bli stadsminister. Jag log åt min lilla tjej och smekte henne över ryggen i en varm kram. När jag hörde henne prata om allt som hänt i hennes liv kunde jag inte låta bli att flina lite. Så Underljuvligt att lyssna på henne när hon sänder likt en radiokanal.

Hon hade investerat i ett nytt klockarmband en ny cykelhjälm och en ny fin faktabok om djur. Hon hade alltså varit i bokhandeln, hon älskar bokaffärer.
Självklart skulle cykelhjälmen testas. Jag tog på mej min och hon tog på sej sin sen drog vi i väg. För första gången cyklade vi tillsammans på landsvägen, Helt idiotiskt att det inte finns en cykelväg, men mitt hopp är att det snart finns det ;)
Folk körde som dårar och jag höll mej utanför myset hela tiden och saktade ner trafiken. Vi cyklade till grannbyn och lekte på lekplatsen en stund. Sen bar det av hemåt igen. Vi var ute i två timmar och Mollie beskrev hur livet på en cykel var.
- Jag ser allt mycket vackrare och jag känner allting. Solen har aldrig varit finare när den är på väg ner. Så är det inte när jag åker bil mamma.
Jag log åt henne och jag njöt över att hon beskrev sina känslor så fint.

Jag konstaterade också att hon växt ifrån ännu en cykel. Det väntar en ny till hennes födelsedag kan tänkas.

Hem och lite lördagsgodis sen blev det en stunds läsning sen nattning.
Det var en vacker kväll i det Månsagårdskapalatset.

På rull <3

Jockarp.



lördag 1 september 2018

Lurad....

Ibland plåtas jag av proffs ;)


Att kliva upp klockan fem känns ofta onödigt tidigt. Men fredagsmorgonen gick fint. Jag vaknade innan klockan ringde och fem minuter senare satt jag i bilen. Att se dagen gry är något jag alltid älskat, att allt börjar om, en ny dag, även om jag gör samma sak så är det något nytt.

Morfar hjälpte Mollie med morgonbestyren. Jag pratade med honom efter han lämnat av henne vid taxin och han berättar då att hon hade på sej sin nya vinterjacka. Jaha du blev mitt svar. Hon lyckades alltså lura dej. Min order löd att hon inte skulle börja använda jackan än, även om jag sett att hon varit sugen på det.
Kan bara föreställa mej hur lycklig och stolt min dotter var när hon gick till skolan med sina nya jacka, sin vinterjacka.

En extrem hunger, jag åt groteska mängde mat under dygnet. Jag förstår att förbränningen just nu är hög. Rörelse varje dag och långpassen kräver påfyllning.
Gällande rörelse så blev jag lite fundersam, jag blev stel i kroppen under eftermiddagen. Antingen börjar jag bli gammal eller är jag helt enkelt otränad. Men det verkar som att mina tre timmar på berget stramade till kroppen lite.
För att få bukt på det så tog jag ett väldigt lugnt pass på 6 km. Under löpturen hade jag sällskap i telefonen. Det var en ny erfarenhet men det funkade verkligen superfint.
Löpturen fyllde sin funktion, jag mjuknade i kroppen och även om jag kände mej seg så var jag stark. Skön känsla.

Kvällen bestod av mat och en massa mys med min lilla dotter. Hon berättade om sin dag och vi pratade politik. Just nu gillar hon inte folkpartiet för att dom vill att barn ska få betyg redan i tredje klass. Jag gillar skarpt att lyssna på henne när hon berättar, filosoferar och analysera.

Mycket folk behövs tydligen ;)


Jocakrp.

fredag 31 augusti 2018

Grädda moset.....

Soffliggare.....


Löpning, möten och jobb, ja det är så mina senaste dagar sett ut. Bra dagar. Men när jag fick en dag ledigt så skulle den användas till mej efter att jag vinkat av myset till skolan. Jag roade mej med det jag ville och det började med ett rejält långpass i löparskorna. Sista riktiga långpasset innan jag står på startlinjen för mitt 13:e Marathon. Tre timmars skogslöpning och för dagen tog jag på min camelbak på ryggen med 1,5 liter vatten, nja något mindre blev det nog efter att Mollie testdruckit ur den.
Jag tuffade uppför på berget, lagom varmt och jag tog det lugnt och kände mej pigg hela rundan och den varade i tre timmar. Jag träffade lite kändisar vilka jag stannade till och samtalade med. Viktigt och väldigt trevligt.
När jag kom hem var jag galet hungrig, löptur på en fastande magen gjorde sej minsann påmind. En stor bit fläskpannkaka vältes ner bums.

Jag tog en tur till stan, jag var tvungen att hämta ut vaccinen till sprutan vi ska ta. En lusentapp fattigare lufsade jag ut från apoteket. Humf kostar på att hålla sej på benen.

Mollie kom hem och vi satte igång med ett rejält bus i köket. Alla plattorna på Royce rolls spisen användes. Det stektes fläsk, kotletter och lax. Potatis koktes och sås gjordes. Det väntar långa dagar för mej i vedsvängen till helgen och då är matförberedelserna en dygd.

Vi körde tomt på potatisen så vi fick ta oss ner på Vesan och plocka upp ett par nya spannar, Det under värsta regnskuren. Bara att bita ihop ;)

Kvällen fortsatte med regn och vi passade på att bada, tvätta och kamma hår. Gahh jag är i ett superbehov av en klippning just nu, Håret satt som en handboll i nacken. Tjorvigt värre. Hua.
Vi behövde grädda moset lite så vi tog och poppade lite pop corn sen satt vi tätt ihop, åt och njöt. Det var en sån där stund, en sån där stund som ger så mycket utan att man tänkt eller gjort något aktivt för det.. Magiskt.

Mat till bordet.....


Jockarp.

onsdag 29 augusti 2018

Golfaren....



Dagarna fortsätter med träning, jag har varit inne i ett enormt bra stim, jag har lyckats lösa logistiken för Mollie vilket gett mej tid till att träna så mycket jag vill och ska.
Jag har tuggat mil efter mil och jag känner att jag stärks. När andningen inte är kraftigare än när man hänger i soffan en kväll, då när jag känner att jag inte vill sluta springa, då när jag känner kärleken till rörelsen. Ja kroppen börja kännas redo för ett långt pass. Marathon hej ;)
Att jag är stark och pigg gör att allt blir så enkelt. Jag springer lätt, jag har ett bra klipp i steget och jag ler, jag leker och njuter.
Jag är pigg och kraftfull under dagarna, det gynnar hela mitt och min familjs liv. Mm rörelse är viktigt inget snack om den saken. Löpningen räddar liv, den har räddat mitt liv.

Efter avslutad morgonträning blev det en snabb dusch och vidare in till barnmorskan. Det var dags för cellprov. Makalöst trevlig måsta jag säga. Jag hade hoppats att få träffa och krama om min gamla barnmorska men jag nåddes av informationen om att hon gått i pension. Istället var det en annan böna som tog hand om mej. Hon var nog 75 år gammal och helt fenomenal på sitt yrke. Hon jobbade en dag i veckan för att hon ville. Vi tjittjattade och skojade om det mesta.
Jag tackade för besöket och drog vidare i livet, hon knegade nog vidare ett tag till ;)

Jag skulle knega jag med, en eftermiddag i vedsvängen, det gick bra och vi hade roligt. Mollie ringde mej och berättade om sin första golfträning. Både mormor och morfar hade varit med och det hade gått super bra. Hon hade tyckt att det var så himla roligt. Där och då i det ögonblicket när jag hörde min dotters glädje så blev jag med ens lite sorgsen, jag missar vissa delar i hennes liv.
Det slog mej nog extra hårt eftersom vi haft hela sommaren ihop, jag har knappt missat en sekund i hennes liv. Jag fick verkligen bita ihop när jag lyssnade och tog del av hennes glädje.

Som väl är så är det snart tisdag igen och då kommer jag inte missa hennes träning för allt smör i Småland ;)



Jockarp.

tisdag 28 augusti 2018

Rösten....



Morgonen började med ett väldigt tydligt förtydligande gällande Mollies taxitider. När jag var klar frågade jag chaffisen om vi förstod varandra så att missödet med att Mollie blev ifrånkörd skulle för alltid vara historia. Det verkade på honom som vi överens. Tack för det liksom.

Vidare en rejäl luftninga av kroppen. 20 km löpning på ett höstigt berg. Jag hade långärmat på mej och kanske att det var lite väl mycket. Men futtiga 10 grader vid starten gjorde mej lite småfeg. Jag ogillar skarpt att frysa.
När jag kom hem stod det ett dukat frukostbord på undantaget. Mysigt och lyxigt. Vi åt och blarrade en stund därefter fick vi ta tag i lite förflyttning av hästar.
Nytt bete och gräset var tjockt och dyblött. Dynsura dojor hej.

Eftermiddagen började med ett möte vidare var det fullt ös i vedsvängen. Min fösta arbetsdag gav mersmak, vi hade galet skoj och det pratades oavbrutet om allt som hänt under sommaren, många historier och många minnen.
En av mina närmaste kom med ett sorglig besked. Han tänker lämna oss. Ibland tar livet nya vändningar och i hans liv finns det ingen annan väg. Familjen först vilket är väldigt vackert.
Men saknaden kommer bli massiv, vi har dela våra historier, våra jobba dela i livet. Pratat, lyssnat, kramats och funnits där.
Det är fint att bära det med sej. Ljust och vackert.

Mollie Vilhelmsson hängde med mormor och morfar under eftermiddagen och nu har hon för första gången varit och röstat. Hon slickade igen kuvertet och det första hon sa till mej när hon slog upp sina bruna ögon var:
- Kuvertet var jättegott att slicka på.
Jag bara log åt henne och tänkte vilket bra fösta minne hon fick av att lägga sin (mormors) demokratiska röst.



Jockarp.

måndag 27 augusti 2018

Sommaren.....



Ja det där med att vardagen med arbete nu står och knacka på dörren är ju lite märkligt med tanke på att jag varit hemma i 9 veckor. En ångest borde kanske krypa sej på lite när man möte en almanacka som är totalt bombaderad av måsten, förvisso många roliga "måsten" men trots allt totalt nerklottrad. Men nä ingen ångest över att börja förtjäna mitt dagliga bröd finns, vilket är skönt.

Jag har ofta mötts de senaste veckorna av människor som ska tillbaka till vardagen som säger:
- Ja vart tog denna sommaren vägen, allt gick så snabbt.
Jag kan inte förstå.
Min sommar har varit magisk. Jag har samlat på mej så oerhört många fina minnen, allt från människor till platser till upplevelser.
Det har varit en lugn och stilla sommar samtidigt som vi varit i gång och rört oss mer än nånsin. Men det har funnit en ro i att Mollie och jag har kunnat styra vårt liv åt vilket håll som helst. Tänk att börja hemma i Jockarp, köra genom allén och när man kommer till första vägskälet ställa sej frågan. Höger eller vänster? Ja och därifrån startar en ny resa men ny upplevelser.

Jag ser på sommaren ur ett barns perspektiv. Ur Mollies perspektiv.
Det har funnits massa dagar då vi varit på stranden, vid nån sjö med vänner, det har varit lata dagar, dagar av skratt. Vi har åkt karusell, ätit glass, träffat människor och djur. Vi har klättrat i berg, vandrat i fjällen, vi har åkt båt på sjö och öppet hav. Det har tältats, vi har sovit under bar himmel med ett gigantisk tak av stjärnor över våra huvuden. Det har brutits ny mark, det har sprängts gränser, rädslor har förvandlats till självförtroende genom ett stort mod. Modet av att våga.
God mat i vacker miljö, bullbak, håret vilt flygande mot ansiktet under motorcykelfärder. Blommor har plockats till bukett. Gyllenbrun hud och bländande leende. Vi har varit tillsammans dag som natt jag och lilla fröken speciell.
Sommaren 2018 har innehållit allt. Och ja, vi är redo för att börja vår vardag på varsitt håll och tillsammans. Vi är redo för en ny höst, vinter och vår, jag tror aldrig vi varit mer redo. Frågan är om höst, vinter och vår är redo för oss ;)




Jockarp.