underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

tisdag 21 november 2017

Jag är för bra för att vara singel...

Grötkocken...


Måndag morgon och jag skulle få den stora äran att följa med min dotter till skolan och medverka på gympans hinderbana. Det är stort för oss båda ;)

Men innan dess så skulle jag vara med på radion och jag tycker verkligen att det är roligt. Efter intervjun fick jag faktiskt frågan om jag kunde tänka mej att vara med i någon form i radio. Vad blev mitt svar tro?
Jo självklart, ett NEJ öppnar inga dörrar. Jag kickar verkligen på att göra saker som jag inte gör dagligdags. Det får mej att utvecklas, att övervinna mina uppmålade begränsningar. Jag har inga begränsningar och det är det jag vill visa mej själv och kanske även andra. Hopp i båten och ut på okänt vatten det är min melodi det :)

Intervjun blev bra vi tog formaliteteran först om varför det blev som det blev med Louise men sen gick vi över till lite roligheter och det var gällande min tänkta eller otänkta comeback i programmet, det blev mycket skratt.
Jag hörde på radiopratarna att dom gillade min formuleringar om att jag är för bra för att var singel.
Om någon är sugen på att höra på en del av intervjun så finns den på denna länken (förhoppningsvis, om jag nu gjort rätt vill säga)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6825217

Hinderbanan ja. Min lilla prinsessa visar sin stolthet över sin mamma och jag är stolt över att känna det från henne. Hon var så otroligt lycklig över att jag var med på gympapasset.
Stolt och lite fundersam blev jag även över att det var en liten tjej som sa till mej att hon önskade att jag var hennes mamma.
Jag tror att det betyder väldigt mycket för både lärarna och alla eleverna att föräldrar medverkar och visar sitt intresse för skolan. Många föräldrar förstår nog faktiskt inte hur viktigt det är. Jag har heller inte fattat det förrän nu. Men nu gör jag det.
Jag var bara med på gympapasset sen drog jag vidare i livet. Jockarp och mitt älskade berg iförd löparskor. För dagen åkte mössan på huvudet, det var kyligt och jag är ovan vid kylan.

Jag mötte en man, en vän. Jag stannade och frågade hur det var. Han berättar då att han precis lämnat sin fru på operation för cancer. Fan denna fruktansvärda sjukdom, jag blir så trött.
Vi pratade om utsikterna för henne och om hur han mådde.
Han ställer sen frågan till mej om hur jag mår. Och ibland blir jag verkligen helt slagen av hur vacker mänskligheten kan te sej. Vilken man. Han var mitt uppe i sin oro över sin frus mående men likväl kunde han fråga mej hur mitt brusta hjärta klarat sej. Helt otrolig. Det var stort.

Vi sa till varandra att vi skulle vara rädda om oss sen pluggade jag in min lurar i öronen igen. Och låten som spelades när jag började springa igen var den fantastiskt vackra låten av Moa Lignell som just handlar om cancer och om att överleva och att återkomma till livet. Jag rös till lite där på min väg över att den kom upp i min lista just där och då. Men det var väl någon mening med det tänker jag.



Mitt mys kom hem med taxin och hon kände ett enormt sug att baka så ja baka baka liten kaka blev det.
Jag gillar det, lärandet i vardagslivet. Hon räknade msk, hon hällde upp i decilitersmått och hon skar exakt 50 g smör. Ugnen skulle stå på 175 grader och det fixade hon. Vi hade en supermysig stund i köket.

Vi har investerat i en ny dammsugare och den provkörde vi på kvällskvisten, det var ett riktigt odjur. Den sög så jag trodde att hela parketen skulle flyga upp. Mollie tyckte det var roligast att snurra in sladden och tänk att det tyckte jag med var lajbans när jag var liten. Så lika vi är ;)


Hon är bäst <3


Jockarp.

måndag 20 november 2017

Recension och ett uppriktigt förlåt....

På rull...


Jag vaknade och hörde att regnet öste ner. Jag låg kvar och lyssnade. Det är vackert, jag älskar att lyssna på regnet. Helst delar jag upplevelsen med den jag älskar men det gick bra i ensamheten också.
Min dotter kom in och kröp ner under täcket. Det är verkligen lyxigt att ha en dotter som älskar fysisk kontakt. Vi är så otroligt lika i det avseendet.

Dagen var blank och det är alltid lite trist tycket jag. Jag vill att livet ska levas, jag kan inte förmå mej att sitta i soffan en hel dag och bara glo rakt ut. Jag fungerar inte så och jag har noll förståelse för människor som gör det. Livet är kort.

Jag frågade Mollie om hon kände sej taggad för att åka lite bil. Jag älskar att köra bil och lyssna på bra musik. Det är en riktigt höjdare det.
Hon var på bettet och frågade vad jag hade tänkt mej, nja lite spontant föreslog jag Ullared för henne. 45 mil hej.
Okej mamma blev svaret och vi gick upp och styrade upp våra små morgonmåsten sen drog vi iväg.

Mollie kollade på tv och jag sjöng med i låtarna, drack kaffe och njöt av friheten. Vi mötte den fösta snön och min passagerare tjöt av lycka. Vi babblade lite om pulka och snöänglar och Thailandsresan. Det var fina samtal där i bilen.

Samtal ja, jag fick ett samtal på telefonen som jag blev väldigt glad över. Det var två kvinnor som hade ett vuxet och vackert samtal. (Hon och jag) Hon kände skuld men det gjorde jag allt för att hon skulle släppa. Vi pratade om barn och om livet.
Jag blev så oerhört glad över att hon hörde av sej. Det var stort. Och vi sa på återhörande. Ibland är ett litet samtal allt som behövs för att få saker bekräftat. Men många vågar inte ta steget. Denna kvinna vågade det. Tack.

Vi behövde verkligen inget i affären jo lypsyl och en nagelsax behövde vi. Men annars var jag mest sugen på att glo på folk, och folk det var det gott om. Helt hysteriskt. Hela parkeringen var proppfull och så även butiken.
Vi gjorde några timmar, vi käkade middag och gick ut från butiken utan lypsyl och nagelsax men ändå med fyra loppor mindre på kontot, visst är det väl märkligt ;)

Jag fick ett mail som gjorde mej oerhört stolt. Jag tror inte någon som inte själv skrivit en självbiografi kan förstå hur det känns att någon feedbackar ens bok och då även ens liv. Recensionen jag fick av denna kvinna var verkligen mäktig att få till sej. Jag börjar nu förstå vilka avtramp jag sätter i människors liv.
Delar av mailet kommer här....Stort tack.

Hej!

Fredagskvällen tillägnades din bok, skrev till dig tidigare att jag var imponerad av hur du skriver på bloggen.

Efter att ha läst din bok är imponerad bara förnamnet, tror hela känsloregistret för genom kroppen under läsningen. De kändes som en stormvind av kärlek, glädje, förtvivlan, förvirring, ledsamhet, ilska och förhoppning.

Att du har kunnat sätta alla känslor o händelser på print är fantastiskt, du var trots allt mitt i stormens öga.
Du har totalt utlämnat dig själv och gått rakryggad genom allt.

Jag är tacksam att få tagit del av din resa genom din bok. Tack.

Jag vill avsluta dagens inlägg med en ursäkt. Jag ska och kan inte skryta med om att jag har koll på alla socialamedier och hur det funkar fullt ut. (men jag lär mej) detta har nu ställ till det lite. Jag har nämligen hittat funktioner på både FB och Insta som göra att människor velat komma i kontakt med mej. Det gäller allt i från min resa till barn, till kommentarer om mitt utseende, att man gillar mina möbler till om jag kan tänka mej en middagsdejt. Allt detta har jag nu missa för att jag inte haft kunskapen.
Jag tänker att vi börjar om på noll där.
Dom som av någon anledningen (vilken som) vill kontakta mej gör det via mail. Leonoravilhelmsson@hotmail.com eller leonora@xn--underregnbgen-yfb.se

Tack och förlåt.



Lillchillaren ;)


Jockarp.
 

söndag 19 november 2017

Kalas och dans.....

Presentöppning...



Pinjata....
Det var helt svart när jag började min löptur. Jag drog upp på berget och jag körde med pannlampa dom första kilometrarna.
Att möta en ny dag med duggregnet mot mitt ansikte, vägen våt och ljuset vagt. Det var bara jag, musiken i mina öron, mina andetag, mitt hjärtas slag och mina inspirerande intressanta tankar. Det var 21 km njutning trots att jag bearbetade en hel hög med saker som kom upp i mitt inre.

Jag kom hem till en liten tjej som var i spinn, det väntade sju-års kalas och som hon längtat. Hon klädde på sej sin fina långklänning och hon var så otroligt fin.
Hon är så liten men ändå så stor.

Vi packade in alla sakerna och begav oss till stan, vi tog en vända till posten för att återigen leverera en laddning böcker till Adlibris. Vidare drog vi till pizzerian och beställde fyra gigantiska familjepizzor till kalaset. (Tre av dom blev inte uppätna.)
Vi körde vidare till gympasalen och Mollie chefade med mej med allt som skulle tas fram, det var bockar, madrasser, rep och ringar.
Vi satte ihop bänkar som var tänkta till matplats, det blev kanon det.
Min kära icke kaffedrickande vän kom till undsättning. När mitt liv kastas om från dag till dag så är det underljuvligt att ha vänner som ser det som självklart att stötta och hjälpa till. En vuxen läs jag hade varit för lite till 30 barn så hjälpen tog tacksamt emot.
Morfar var pizzbud vilket även det var vänligt. Allt flöt liksom på och det är jag glad för, jag ville nämligen att min lilla prinsessa skulle får ett kanonkalas. Det var viktigt för mej.

Hon fick en hel hög med fina presenter och hon är helt fantastisk. Hon samlade alla barnen i mittcirkeln på gympasalen och lät alla barnen få öppna varsin present. Vilka andra barn skulle gjort så? förmodligen inga. Detta är något hon själv kommit på och det är likadant varje år. Och varje år håller jag på att börja lipa när jag ser det. Hon är en väldigt speciell liten tjej den där Mollie Vilhelmsson.

Pinjatan likaså, hon brydde sej inte om att ställa sej i ledet över huvudtaget hon ställde sej bredvid och tittade på kompisarna när dom drog i snörena. När godiset välde ut kastade sej alla barnen i en enda stor hög och plockade godis.
Chips och läsk i hela salen, det krävdes sina kvinnor att hålla den ren.
Vi vände hem till lugnet i byn trötta, nöjda och glada. Jag älskar att se min dotter nöjd och glad.

Hon hade fått något slags ljusstavar så dom gick vi bananas med till musik. Danshattarna sattes på huvudet och vi körde stenhårt i över en timme. Vi hade verkligen galet kul.

Det var den lördagen det, den bara försvann typ.
Imorgon ska jag vara med i skolan men först blir det en intervju på radion, halv åtta på morgonkvisten och då ska jag försöka förklara vad som hänt i mitt liv dom senaste månaderna. Det kan bli givande det.


Fullt össss ;)


Jockarp.

lördag 18 november 2017

Meningen?....



Ibland vaknar jag och känner ett jättebehov av att skriva. Det skedde klockan fyra en morgon, tankar behövdes sättas på pränt för att blir begrundade och landa. Och vad var det för tankar då?

Jo det här med att jag har en övertygelse om att det som sker det sker och det sker av en anledning. Jag har fortsatt att snurra dom tankarna en del.
Jag tänker så här. Fem månader i en relation är ju en väldigt kort period av en människas liv. Men det måste ju varit menat på något sätt att min och Louise väg skulle korsas annars hade dom ju aldrig gjort det.
Jag tror att vi behövdes för varandra på något märkligt sätt. Just i detta nu tror jag att jag behövdes lite mer för henne än tvärt om.

Jag hoppas och tror att detta blir starten för henne, att hon får hjälp med sina problem så att hon ska kunna leva ett så normalt och bra liv som möjligt. Hon är ung och det vore sorgligt att inte vända skutan innan den sjunker helt. Jag tror att jag kanske var språngbrädan i det läget. Att äntligen förstår både hon och omgivningen att även med den tryggheten som jag kunde erbjuda så gick det inte.
Jag är helt övertygad om att Louise älskade mej på riktigt och att hon ville ha det livet som jag kunde ge henne, ett lugnt liv på landet med barn, en familj. Men som läget är så har hon inte förmågan att klara av det. Men kanske kommer det en dag, jag hoppas verkligen det.

Hon då, vad fyllde hon för funktion för mej. Jo, som sagt fem månader är en kort tid men likväl så lärde jag mej mer om mej själv än jag gjort på ett par år. (och då har jag ändå lärt mej mycket dom senaste åren)
Hon lärde mej att jag kan hantera negativ fysisk och psykisk påverkan från andra människor. Jag kom i kontakt men en del av mej som jag tycker väldigt mycket om. Att stå helt stadigt och tryggt när det viner till både fysiskt och psykiskt. Jag tog liksom inte betet att hamna i affekt. Jag tillät mej inte att provoceras. Och hade jag vetat hennes hemlighet då så hade jag stått ännu mer stadigt och varit ännu mer grundad och trygg i dom uppkomna situationerna. Då hade jag varit total i dom nya lägena jag ställdes inför.

När jag nu fått lite distans på det så ser jag hur otroligt mycket detta förhållande faktiskt gav mej. Faktum är att jag tror att detta förhållande har gett mej mer än något av mina andra förhållanden har gjort.
Jag har vuxit enormt. Här kan vi snacka personlig utveckling. Och faktiskt insikten om att se det.
Jag får väl helt enkelt skicka fröken Louise ett stort varmt tack för det ;)

Gällande öppenheten så gick jag så långt under ett samtal med en kvinna att jag frågade henne rakt ut om hon hade några psykiska defekter som hon funderade på att hemlighålla för mej, gör inte det i så fall var min vädjan.
Ja det kan tyckas att jag gick över gränsen där men vid närmare eftertanke så känns det ändå helt befogat och helt rätt. Jag måste vidta försiktighets återgärder
Denna nya kvinna som ska komma in i mitt och Mollies liv hoppas jag och självklart tror jag att hon ska leva med mej till slutet.
Att min samtalspartner började prata om en kurs uppe i Rättvik gjorde att jag blev på min vakt och kände att jag behövde fråga ännu mer, jag frågade på, jag behövde det.
Denna gången ska jag vara extremt tydlig med vad jag vill ha och vad jag förväntar mej i en relation. Jag tror att det kan vara bra.

Mitt huvud har avslutat relationen med Louise men hjärtat hänger inte riktigt med. Jag är skör och konflikt uppstår emellanåt mellan dessa delar och det är något jag ska vara extremt tydlig med så länge jag känner så. Jag kommer vara ärlig med det, ärlig både mot mej själv och andra människor som kommer i min väg. Så jobbar jag ;)



Jockarp.


fredag 17 november 2017

No Fear....

Muffins med extra allt ;)


Ja det där med att göra en bamsehöna av en lite gullig mjuk fjäder har jag upplevt mycket av den senaste tiden och det verkar bannemej fortsätta.
Jag skrev ett inlägg för några dagar sen där jag avslutade en mening i ironi och det var gällande min medverkan i TV programmet Bonde söker fru 2018.
Expressen anammade det och den kära programlederska högg bums. Hon gör verkligen allt för att lansera programmet och jag fetgillar det.
Hon frågade mej om jag var seriös och mitt svar var att jag skrev det just i ironi men att tidningen inte fattat det ;)
Men ju mer vi dialogiserade oss i ämnet desto närmare kom jag faktiskt att det vore helt okej. Vi skojade om att jag förmodligen skulle få ett gigantiskt kontakt att skriva på och det skulle vara väldigt tydligt vad som fick göras och inte göras. Jag flinade åt det men jag förstår ju.
Men helt ärligt tror jag inte att jag är i behov av mer marknadsföring för att finna min drömkvinna. Jag är helt övertygad om att hon vet vem och var jag är, hon ska bara våga ta steget fullt ut att göra sej sedd.
Men visst det hade sannerligen blivit sjukt bra TV. Ja jag tror att vi får ta oss en funderare på saken. Fortsättning följer alltså. (kanske)

Mollie följde med en klasskompis hem efter skolan och dom hade bakat muffins. Dessa muffins hade verkligen extra allt. Dom var underljuvliga i smaken. Det är så härligt när små blir större så dom kan vara med och leverera.


Rädslorövervinnare ;)

Jag hade djupa samtal på jobbet. Psykossocialarbetsmiljö. Människor intresserar mej enormt just nu och ju mer jag lär mej om olika människors känslor och tankar desto mer känner jag att jag måste byta jobba. Jag vill helt enkelt arbeta med människor.
Ja så nu drar alltså dom tankarna i gång igen. Men jag vet att jag har sjukt mycket att ge bara jag får chansen. Och den kommer jag att få ;)
Jag pratade med en äldre herre som jag har väldigt stor respekt för yrkesmässigt. Han tyckte att jag skulle fundera på att byta bana helt och ge mej in på försäljningsyrket. Supersocial och med det enkelheten att prata med olika typer av människor. Det skulle passa dej som handen i handsken fick jag till mej. Nja kanske det. Jag får nog ta mej en funderare på det helt klart.

Jag tog en löptur på berget när jag kom hem och visst det välde ut tankar och funderingar. Jag kände att jag inte ville tänka så för att få stopp på tankarna så jobbade jag med löpsteget i uppförslutet. Jag tryckte på enormt och jag kände hur mycket kraft jag hade i steget. Urkraften från Jockarp släpptes lös och jag bara njöt.

När jag kom hem var jag tillfredsställd och lugn. Mollie och jag bestämde oss för att köra till badhuset. Vi rotade bland badkläderna och jag hittade en strass som jag köpte för över tio år sedan. Den passade fortfarande, den var till och med i största laget.
Vi badade ett par timmar och lilla fröken övervann sin rädsla och hoppade från trampolinen, hon var grym.
Det kom fram en kvinna till mej och frågade om Mollie var min dotter, ja sa jag lite tveksamt och tänkte varför undrar hon det? Hon säger sen, vilken otroligt vacker och charmig lite tjej. Eh tack, ja visst är hon sa jag lite stolt men generat ;) Vilka människor det finns va?
Efter bad och bastu tog vi en vända till gula M:et, helfestligt en helt vanlig torsdag.
Jag fick en kram av en man på M:et så det blev liksom ännu bättre.

Sa jag att jag älskar livet?


Senaste badmodet, (för tio år sen) ;)


Jockarp.

torsdag 16 november 2017

Diplom.....

Hon har gjort en ny bok....


Är man snäll är man odödlig då blir man en ängel. Man kan till och med leva om sitt liv om man är snäll. Är man dum åker man ner. Ner vad då frågade jag nyfiket. Ja ner till djävulen säger hon då.
Detta är min dotters filosoferande under en bilfärd. Jag frågade henne vem hon pratat med gällande detta. Fröken sa det ena och sen har jag hört det på Androider. Aha då förstår jag precis, eller inte ;) Det är i alla fall väldigt stora och djupa funderingar just nu i unga fröken. Jag jag skulle vilja säga ogreppbara funderingar.

Jag hade ännu en toppendag arbetsmässigt. Jag pratade med så mycket människors så jag kände mej som ett socialt monster. Jag var som en kardborre, vart jag än gick fastnade jag i någon diskussion. Det var både med människor jag kände sen innan och även för mej helt främmande personer. Jag bara älskar det. Helt sliten i halsen när jag kom hem men det var det värt.

Lilla fröken Vilhelmsson hade varit hos frisören och klippt topparna en bit. Efter klippet hade hon och mormor gått på café, vilka lyxlirare. Jag var faktiskt lite avundsjuk. Hon var pigg och glad när jag kom innanför dörren och det kickar ju mej alltid lite extra. Livet blir mer lättlevt.

Hon fortsatte med sina planer för kalaset och jag försökte verkligen släppa det och bara lyssna på hennes planerande med halva örat, det är risk för hjärntvättning på hög nivå annars.

Diplom i läsläxa. Bra där!


Vi lagade middag ihop och stötningen av potatismosen skötte unga fröken Vilhelmsson och hon gjorde det väldigt bra. Jag älskar när jag får hjälp i köket.
Det känns som hon är mer med mej nu när det bara är hon och jag i palatset. Det känns som om hon vill vara nära mej så mycket hon bara kan och jag tycker det är supermysigt. När jag stod vid spisen och förberedde hoppade hon från diskbänken, upp och ner om och om igen.
Jag bara flinade åt henne, det är så mycket energi i hennes lilla kropp, och viss del av den måste pysa ut lite, det märks tydligt.

Vi läste läxan, hon är duktig och jag gillar att lyssna på henne när hon ljuda fram orden. Hon känner igen många ord nu och dom läser hon utan ljudning, det går framåt minsann. När det gäller matten är hon oslagbar. Jag fattar inte vad hon fått sitt mattehuvud ifrån. Jag suger verkligen på att räkna så det måste vara från den käre donatorns sida. Tack för det får jag väl säga.

Hon levererade en ny bok som hette sagan om dom sju små kattungarna och den onda hunden. Hon tejpade ihop bladen, hon skrev texten, hon ritade bilderna och på baksidan skrev hon informationen om att författaren till boken hette Mollie Vilhelmsson. Hon är helt underljuvlig. Två författare i palatset där den ena av oss skrivit en bok och den andra har skrivit ett dussin böcker. Vi kan vi ;)

Läsläxa...
Det var ju onsdag i går och med det var det ju dags för ett nytt program av bönnerna. Expressen var inte sena på bollen över att jag skrev (i ironi) att jag kunde tänka mej att söka till nästa års säsong. Det föranledde till att jag och den kära programlederska hade en dialog under kvällskvisten. En mycket trevlig dialog :) Mer om det i morgondagens inlägg.


Humf...

Jockarp.

onsdag 15 november 2017

Leende....

Mörkerlöpning....


Att vakna upp innan fem på morgonen och inse att klockan inte ringt på utsatt tid gjorde att min första tanke när jag satte fötterna på fiskbensparketen var. Attan nu blir det att ösa på. Min andra tanke var: Livet. Och jag log.

Jag kom in på bruket i tid och det väntade alkokontroll. Jag skulle agera dörrvakt. Jag mötte 300-400 personer under morgontimmarna och jag bara log.
Många frågade hur jag mådde efter allt som hänt och jag tror att det blev konflikt i huvudet på en del människor när jag leende sa att det var bra.
Jag förklarade i stora drag anledningen till att jag mådde bra. Att jag fått ta del av en hemlighet och den hemligheten hade personen som tänkt sej leva med mej tänkt att hålla just hemlig.
Det ihop med innehållet i hemligheten gjorde att jag kände en stor glädje över att jag just nu är singel. Så ja, jag log.

Jag fick så många kramar under alcokontrollen så jag tappade räkningen, jag bara log och konstaterade att de finns så många fina människor. Många uppmuntrade mej med ord om att du kommer snart hitta din prinsessa, hon som förtjänar dej Leonora. Jag bara log.

Jag fick styra upp lite saker skyddsmässigt och fick lite spydigheter slängt upp i ansiktet. Men ja det gick inte att få bort mitt leende. Jag förklarade bara milt att jag påpekar detta för att ni ska kunna komma hem till era nära och kära, jag säger inte detta för min skull. Det är ni som utsätter er för risken att inte komma hem i kväll inte jag. Dom förstod och jag fick ett leende tillbaka.

Jag körde till stan en runda, jag hittade ingen parkering och jag log åt det. Att det blev röd gubbe på trafikljuset när jag skulle gå över gatan fick mej att le. Jag kunde helt enkelt inte sluta att le.

Mollie åkte med mormor på simskola och jag tog på min pannlampa och löparskor och drog iväg på ett kolsvart berg och jag log.
Jag sprang ner med mina nya Acisc rakt ner i ett lerhål så dom var helt oigenkännliga. Vad hände? Jo jag log.

Like i´m Gonna Lose you Låten som spelades under kyssen mellan mej och Louise på Sundbyholmsslott kom upp i låtlistan och den borde knycklat ihop mitt hjärta till ett russin. Men jag var helt ren. Jag sjöng med i låten och kände bara. Ja jag älskade dej som om jag skulle förlora dej. Hjärtat var helt rent. Och jag log.

Jag kom hem och Mollie fortsätter att planerar sitt kalas och hon tjatar hål i huvudet på mej gällande allt som ska göras på kalaset. Men nä inte heller med ett hål i huvudet kunde jag för dagen sluta le.
Jag funderade över att det kommer komma en dag då jag inte kan le och det är ju hemsk men jag var faktiskt tvungen att le även åt det.

Min övertygelse är att skulle mitt hjärta slutat att slå den 14/11-17 så skulle jag bannemej haft ett leende på läpparna ;)



Jockarp.