tisdag 30 november 2010

Bada, bada, bada.

Vintermys.
Nu börjar änglen bekänna färg. I natt har det inte blivit många timmars sömn, de var en liten sötnos som bara låg och sprattlade och pratade, det var helt omöjligt att få henne att sluta, jag bytte och matade henne men de hjälpte inte, hon var inte ett dugg trött. Det tog nog fyra timmar sen gav hon upp och somnade på min mage. Det gör mej inte så mycket, för de är mysigt att de är lite liv i henne, och mitt liv består nu endast till att vara en bra mor för Mollie.

Men all vaken tid ger ju också tid till funderingar, på gott och ont, problemet är att dom oftast handlar om samma saker, nämligen min sk fru.
I natt gick tankarna runt om det hon alltid sagt till mej, att hon är uppvuxen på landet och att hon älskar de livet. När hon var liten hade dom grisar, höns, kaniner och allt vad det nu var. Det har varit österlen hit och österlen dit.
Och när vi varit på resande fot har hon alltid gnällt om sin astma, enda gången jag inte hörde något om det var nog när vi vandrade på kalfjället, som förövrigt var en alldelse underbar resa, de tyckte vi båda två, vi vandrade bland renarna och var rädda för att stöta på björn, vi gjorde små romantiska stopp som tex i oscarsstugan som låg en bit upp på fjället, vinden tjöt runtom kring oss, men vi bara njöt av varandras närhet.
Älskar man nu detta livet på landet så mycket så förstår jag inte varför man vill bo i en storstad, men jag har ju faktiskt inte förstått hennes tanke gångar alls dom senaste månaderna, så jag räknar nog med att detta också är ett påhitt i samma anda, om de nu inte är så att hon bara snackat dom andra åren, så kan det ju med vara förstås.
Men än en gång så förstår jag mej inte på henne.

Det är väldigt mycket pappersexercis när man fått barn, det är faderskapsutredning hit och skattemyndigheterna dit, det kommer nya blanketter varje dag som ska fyllas i, vad ska barnet heta, vems efternamn, mammans eller pappans, Hmmm mycket att fundera över :) Och Mollie ligger helt oberörd och bara är, önskar nästan ibland att jag hade kunnat ha det så ett tag.

Mollie har tagit sitt första dopp i baljan idag och hon verkade gilla det, hon bara låg där och mös när jag tvättade hennes mörka vackra hår och hennes lilla bebis kropp, jag blev nästan tårögd när jag ser på henne och ser hennes välbefinnande att hon njuter av att finnas till.
Kan bara se det som ännu en dag i paradiset med min lilla ängel.


Mollie mys.
Jockarp

måndag 29 november 2010

Trolldeg och nappar...

Liten sömntuta ;)
Gårdagens afton bjöds de på kalas hos moster som fyllt år. Det var en trevlig tillställning, när vi väl kom dit. Det var ju värsta snöstormen ute och vagnen fick jobba på bra för att ta sej fram. Jag fick ha en handduk över vagnen så det inte skulle snöa in på lilla änglen.
Vi fick god mat och snaskig efterrätt, och Mollie sov klart hela tiden, men efter en stund så kom det då äntligen lite ljud från vagnen, till moster och kusinernas glädje.

Vi hade bestämt att vi skulle göra en avmålning av Mollies fot och hand för jag har planer på att tatuera in det. Så Jockarps egen Ernst kirchstiger hjälpte oss med det. På med lite vattenfärg och sen lilla foten på ett papper, så var det klart, värre blev det dock med handen, knipreflexen är ett faktum, så den får vi göra om någon annan dag, när hon sover kanske.
Vi gjorde även en avgutning i trolldeg, kan ju vara roligt och ha när hon har blivit stora tjejen, och det gick lättare med lilla handen med.

Idag fira jag en vecka med Mollie. Tänk vad tiden går och tänk allt fantastiskt, underbart och sagolikt jag varit med om denna veckan. Det måste nog vara den bästa veckan i mitt liv.
De ledsamma är ju att jag inte kan dela detta med den kvinna som varit en så stor del i mitt liv och kvinnan som hjälpt mej och sett till att mitt barn blev till. Det värker i mitt hjärta när jag tänker på allt vi planerat att vi skulle gör med vårt barn, allt underbart vi pratat om och att vi skulle hjälpa och stötta varandra och att vi minsann skulle visa alla att vi skulle bli dom bästa föräldrarna som finns, och att vårt/våra barn skulle uppfostras med kärlek och respekt, och inte med en massa överflödiga onödiga saker som man inte kan ha någon relation med....det viktigaste var ordet kärlek.

Det skulle varit så roligt om hon hade viljat träffa detta fantastiska underverk och se vad det verkligen är vi gjort tillsammans, se resultatet av allt slit och alla tvära kast mellan hopp och förtvivlan som vi båda två fick gå igenom och må dåligt av, en förtvivlan som vi bearbetade på olika sätt, men som vi ändå var tvungna att ta oss igenom. Och den lyckan som vi tillslut äntligen fick igenom att plusset kom den där dagen i slutet av Mars....Att det till slut resulterade i en gåva från ovan i form av lilla Mollie.
Men hon verkar tyvärr inte ha det minsta intresse av att möta detta underverk.

Mollie är en riktig liten prinsessa och det märks med tanke på alla gåvor hon får, det kommer folk varje dag och brevlådan är fullproppad med saker till henne, där kan ju dom tre vise männen gå och lägga sej och ta med sina rökelser.
Idag låg det ett litet sött brev i lådan, och det innehöll tre nappar, nu vet jag inte om Mollie vill ha napp, men dom var jätte fina och roliga, de kom ända ifrån Västerås från mina nya underbara vänner som jag har haft långa djupa samtal med under min jobbiga tid, Vi kan bara niga och tacka...För både samtalen och napparna.


Queen of Jockarp.

söndag 28 november 2010

Mys, bröst och systrar....

Natten har varit lugn och skön, Mollie ligger på min mage hela nätterna, och jag skiter fullständigt i att en del människor tycker att dom ska ligga i sina egna sängar, Mollie är lycklig på min mage och det är det viktigaste.
Jag hoppas att denna lyckan håller i sej,och att hon fortsätter vara denna lilla lyckliga snälla dotter,  men det borde det ju med tanke på vilken snäll mamma hon har,hehe.

Uppstigning halv 8, matning, bytning och påklädninge, sen bar det av på en förmiddagspromenad på berget. Och idag har vi tittat ut en julgran som vi ska ha ute, den blir nog jätte fin. Jag känner att vi börjar få in lite små rutiner. Ca: en timme på berget gör under både för henne och mej, det blir ofta lite soffhäng när vi kommer hem i den varma stugan igen, och då ligger vi bara och myser och prata.

Idag har morfar varit här och hjälpt oss med julstämningen, sju nya julstjänor skulle upp i fönsterna.
Egentligen är jag inget fan av julen överhuvudtaget, tycker att det är enbart jobbigt och ett påhitt för att vi ska konsumera en massa.
Nej lillpojken Jesus vet nog inte vad han ställde till med när han föddes den där dagen .
Men nu när man har barn så får man ta sej i kragen och försöka få till lite julstämning, för Mollie ska ju inte behöva lida för att hennes mamma dissar hela jul påhittet....

Sen är det de här med bröst och mjölk, just nu känns det som om jag skulle kunna föda upp halva afrikasbarn på min mjölk och att Lolo ferrari kan gå och gömma sej någonstans. Det är helt sjukt vad kroppen förändras när man blir mor.
Men nu är jag snart nere i matchvikt igen, ställde mej på lilla vågen idag och den stod på 64 kg, så ett par kg till och spänna till skinnet lite över magen så ska nog pink magen vara på plats innan beachen 2011.

Jo och sen var det ett litet brev som har kommit till mej medans jag varit på BB, ett litet märkligt brev där det stod stämning....Detta blir bara smutsigare och smutsigare, tydligen kan man skicka i skillsmässopapprerna igenom tingsrätten för att dom ska skynda på ärendet, men jag har ändå sex månaders betänketid på mej så jag förstår inte varför hon gjort det, för det går inte snabbare för det. Var det ett försök till att skrämmas?      
Synd för min sk fru i så fall, jag räds ingenting som har med henne att göra, hon kan inte göra mej mer illa än hon redan gjort.
Eller kan det kanske vara så att hon inte vill träffa mej och mitt lilla underverk så det är därför hon går igenom tingsrätten, jag jag får bara fler och fler frågor vad det gäller henne och hennes beteende. Men vi måste träffas vare sej hon vill det eller ej, hon har saker som är mina och jag har saker som är hennes.
Och jag förstår att hon inte vill ses, för när hon till och med måste gömma sej när hon är i någon butik och inte kunna uppföra sej och prata med folk hon känner, så måste hon må fruktansvärt dåligt, inget högt huvud där inte och nej det är inte konstigt....

Och vad det gäller min sk "syster" som sååååå gärna ville bibehålla kontakten med mej även om mitt förhållande var över med hennes syster, så blir jag faktiskt spyfärdig, att det finns så fega sjuka människor och att dom har funnits runt omkring mej i fem års tid, de fattar jag inte...Sjukare människor får man leta efter. Om nu "syster" gillar mej såååå mycke, varför har hon inte grattat mej till underverket eller höra av sej, jag vet ju att hon vet att Mollie har kommit till världen.... Men kan det vara som så att hon skäms för sin riktiga systers beteende???
Nej det tvivlar jag på, för alla dom lögnerna hon spridit ut om mej såna lögner kan bara en person som har samma blod i sej  köpa och dom har köpt dom rätt av....Återigen HANDLING säger mer än ORD. Jag blev lämnad nygift och höggravid...

Men en vacker dag om dom nu mot all förmodan själva skulle bli gravida så kanske, men bara kanske kan dom förstå vilket helvete jag har gått igenom pga deras systers handlinga.
Och risken är ju inte så stor att dom själva ska bli utsatta för detta som nu jag blivit utsatt för.
För som väl är så är det ju inte så många människor i vårt land som beter sej så fruktansvärt fegt, omoget, egotrippat och sätter andra människor i en sits som dom absolut inte själva har någon möjlighet att påverka och tar livet med en så lätt klackspark som nu min sk fru gjort i detta fallet..

Hon lär nog leva ett lyckligt liv.
Julstämning i Jockarp..

lördag 27 november 2010

Fyra månader sen bröllopet....

fin stassen på.
Jaha, då var det månadsdag igen då, idag har vi varit gifta i fyra månader, tiden går fort, och de skulle ju varit frid och fröjd,och vi skulle varit dom lyckligaste föräldrarna på jorden just nu. Ja jag är ju det, men jag tvivlar starkt på att min sk fru är lycklig, hur skulle hon kunna vara det? Inte ens om hennes nya kvinna skulle vara självaste Angelina jolie, så tror jag inte att hon kan vara så lycklig idag.

Och när jag själv tänker tillbaka på den tiden som varit så tycker jag att det är helt otroligt att jag över huvudtaget är i livet.
Jag har stått med ena foten över stupet och med snaran runt halsen, men jag är glad idag att jag inte tog steget ut över kanten. För när jag vaknar på morgonen med ett leende på läpparna och jag slår upp min grön bruna ögon så ser jag anledningen till varför jag finns till och varför jag inte tog det sista steget ut.
Jag är så frutansvärt förälskad så det gör ont i mej, tårarna kommer så fort jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som fått ett sånt här fullt friskt och underbart barn.
Det gör det ännu mer förvirrat med tanke på att min sk fru älskar barn, hon har alltid varit tokig i barn, mycket tokigare än jag någonsin har varit och ändå har hon valt att överge detta åttonde underverk.....

I kväll har Mollie varit på sitt första julbord, visserligen sov hon sej igenom det, till kusinernas stora förtret, dom gjorde allt för att få fart på lilla loppan, men hon är så lugn och trygg så det är ingen som gungar hennes värld. Hon har bara trygga starka kärleksfulla människor omkring sej, och så hoppas jag att det ska förbli.
Hon kommer att växa upp med människor som älskar henne och som kan lära henne vad rätt och fel är, det viktigaste för mej just nu är att vi har stöd och hjälp från människor som vi kan lita på.


Jag ser på min ängel och hon är så fin och de bästa är att hon är min....bara min


super hungrig efter julbordet...
 Sent i Jockarp

fredag 26 november 2010

Munkavel, bortfall, och under....





Skogspromenad.
 Tack för alla kommentarer här på bloggen. Många gratulationer. Och en del kommentarer är stöttande andra beklagande och frågande och sen har vi ju dom som är ilskna. Precis så är mitt liv just nu, det är som en bergodalbana, ibland går det upp en bit men sen går det neråt i en rasande fart. Men jag känner ju att jag mår bättre av att prata och skriva om detta sjuka jag varit med om.
Dom första två veckorna efter vi hade separerat så var jag belagd men så kallad munkavel, för att min sk fru skulle sitta på sin kammare och fundera över hur hon ville leva sitt liv, om hon skulle välja mej och vårt lilla barn eller om hon skulle börja ett nytt liv men en dröm om ett jetset liv i huvudstaden. Svårt val....

Men den första veckan men den sk munkavlen rasade jag åtta kg, så jag var nästan nere på den vikt jag hade när jag blev gravid och då var det bara tio veckor kvar till förlossningen, så det var minsann en reäl bantningskur. De intressanta i detta är att när jag blev gravid så var min sk fru jätte noga med att jag skulle få i mej rätt mat, hon var så söt och omtänksam som hon alltid varit mot mej, De skulle vara fisk två tre gånger i vecka, och frukt och grönt, och gnäll om att jag åt för mycket godis.
Men hux flux betydde det ingenting.
Det spelade henne ingen som helst roll hur jag och vårt barn mådde, hon lyfte knappt på ögonbrynen när jag sa att jag rasat så mycket i vikt pga att jag saknade att ha henne nära och i mitt liv.
Hon sa bara att hon fått magsår, en diagnos som hon ställt på sej själv, inte visste jag att hon studerat till läkare, och losec åt hon minsann också, fast dom var givetvis inte på recept.
Jag sa till henne en dag, att vi mår dåligt båda två och det beror ju klart på att vi älskar varandra annars hade vi ju mått fin fint. Hon flinade till lite och sa iskallt. Ja du säger det.

Samma dag när jag var nere hos henne där hon nu bor, så skrattade hon och jag sa att jag tyckte det var mysigt och härligt att höra henne skratta. För skratt är vackert och hon är vacker och vackrast är hon när hon skrattar.
Men då säger hon bara till mej. Jag skrattar åt dej och inte med dej, hmm hur kan man bete sej så mot en person som man levt med så länge, jag bara undrar?
Hon har satt upp en sköld mot mej, en sköld som hon absolut inte behöver ha mot mej.Hon borde ju vaknat upp när alla vännerna vänt henne ryggen. Men om jag förstått rätt så är det ingen som upplyst henne om vad hon har gjort, hon har vänt en fru och de barn som skulle bli hennes ryggen och det tycker jag är sorgligt. Hon behöver förmodligen hjälp och någon både ju kunna hjälpa henne.

Förövrigt har jag räknat lite på hur många som försvunnit från mitt liv dom sista åtta veckorna och det är inte mindre än två hästar en katt och en fru. Men jag ska absolut inte klaga jag har ju fått de vackrast som finns, och lilla änglen ligger nu och vilar sej för idag har hon varit ute på promenad och kollat till Månsagårdens imperi med både mamma,mormor, morfar och hundarna.
Det måste börjas i tid.

Jag känner att jag börjar få ordning på mitt liv, trots bergodalbanan , det var känslomässigt på förlossningen och på BB, pga att på BB fick bara partnern vistas, och de resulterade ju i att jag och Mollie inte kunde ta imot så värst mycket besök, för partner hade jag ju inte. Men jag messade en hel del och de var ju trevligt men trevligaste av allt var nog att min gamle vän hörde av sej och grattade, han som vänt mej ryggen för att han inte kunde få ha en egen uppfattning om vad som hänt i denna soppan. För en person som jag känt i 20 år, vet jag hur han tänker och det är inte som hans sambo med familj och de gladde mej oerhört att han äntligen kunde stå upp för det han tycker...och höra av sej, det finns hopp.

Men väl hemma på gården och i vår lugna vrå så myser vi mest hela tiden...och njuter av varandras närhet, vi ligger och tittar, tar och lär känna varandra och jag tycker det är hur häftigt som helst, jag älskar mitt nya liv...Det kan ju bara bli bättre och bättre....



Mys Mollie, mitt allt.


Lycka i Jockarp

torsdag 25 november 2010

Underbarnet är hemma...


fantastiska dolan :)

Den vackraste stunden i livet var den när du kom Mollie Mimmi Vilhelmsson.



Mamma och Mollie




Att föda barn är det häftigaste, mäktigaste och vackraste jag någonsin varit med om.
Att känna all den smärtan i sin kropp och ändå välkomna och njuta av den, det är en otrolig känsla.
Det är den största utmaning jag tagit mej ann, och jag tror inte att det finns något som skulle kunna utmana mej till något större.....
Jag tror helt enkelt att jag älskar att föda barn.

Och jag som bara skulle gå upp i Måndags morse kl 02,30 och släppa ut katten och gå på toa, toa besöket resulterade i att vattnet gick och jag som varken hade tankat bilen eller packat den berömda väskan, nu gick allt i en raslig fart, ringde mamma och min dola, vi körde och tankade och vidare och hämta upp min vän och dola.
Väl framme så gick det lugnt till, iallafall i början, men vid elva tiden så beslöt dom att vi skulle sättas i gång, allt pga att fostervattnet var grönt, vilket tyder på att lilla knytet var stressat av någon anledning.
En timme senare var allt i gång. Jag gick i koridoren och vid varje värk fick jag massage på ryggen och en påminnelse av min fantastiska dola om att jag skulle tänka på andningen. Jag kräktes och hade väldiga smärtor, men trots de var jag bara öppen en cm, jag fick en spruta i dom bakre regionerna som skulle få livmodertappen att öppna sej, de gjorde den med, men bara till tre cm, och man får tydligen inte krysta förens man är öppen tio, vilket då resulterade i några väldigt plågsamma timmar.
Men med lustgas och en hand att hålla i så tog vi oss igenom pärsen dolan och jag.
Och när det väl var fritt fram att krysta så gick det snabbt, fem sex värkar tror jag sen låg det ett fantastiskt underverk på min mage och jollrade.

När man ser detta underbara resultat så kan man inget annat än att le.
Gud var god när du blev till Mollie, mitt vackra barn....

Inget kunde förstöra denna stund, inte ens min så kallade fru, men hon gjorde ju ett tappert försök, jag var gullig nog och skickade henne ett mess när vi var på BB för att informera henne om att vi åkt in och att hon var saknad.
Jag skulle föda vårt barn, även om hon valt bort allt detta vackra så trodde jag faktiskt att hon hade lite kvar av sitt hjärta i sitt bröst, men nu finns det inga tvivel hon är helt klart hjärtlös.
Det var helt tyst, inte ens ett litet lycka till, inte ett ord om att hon hoppades på att de skulle gå bra för oss, och att vi skulle må bra, de liv som hon och jag skapat ingenting, tyst som i graven,, och snart hoppas jag nog på att hon hamnar just där.
Man beter sej inte så känslokallt mot ett barn som inte valt att få komma till denna världen, de valet de gjorde hon och jag i September månad förra året....Jag stod upp för vårt barn , hon gjorde det inte.

Men hon ska få stå där med skammen mot vad hon har gjort mot oss, det kommer att följa med henne i hela hennes liv, och jag ska inte göra något för att hejda det.
Hon kan försöka att dra fler lögner om mej och MITT barn....
Jag har lovat Mollie att jag ska se till att sanningen kommer fram, om hur hon blivit behandlad, vilket hon för tillfället är lyckligt ovetande om.

Jag skäms för att säga det, och jag tänker på det varje dag att det inte är klokt att jag fortfarande har känslor för denna hjärtlösa människa. Mollie förtjänar inte att ha sådana människor runt omkring sej, hon är ett underbart barn som enbart ska behandlas med respekt, ärlighet och KÄRLEK, så som jag själv trodde att jag skulle bli behandlad av den människa jag lovade evig trohet...

Men jag hade fel.

kusiner.

Hemma.

Nytt liv i Jockarp

söndag 21 november 2010

Glad gubbe, kalkon och krossade hjärtan....

Lundatjejerna förgyllde verkligen min eftermiddag igår. Det var samtal, fika, mys med magen och även ett litet sk pojkstreck, dom kom fram till att lilla magen skulle målas. Sagt och gjort, och den blev väldigt fin, problemet var bara det att när vi läste på pennorna så stod det att dom var vattentålig,hehe så det kan ju bli tufft att få bort den glade gubben. Det kunde i och för sej vara lite komiskt att komma in på förlossningen och glädja en och annan sköterska. Men jag vet inte om det skulle uppskattas..

Sen bar det av till listerlandet på kalkon middag, det var varmt och öppenhjärtligt precis som vanligt med den familjen, det tackar vi för.
Det var fler brustna hjärtan där vilket ledde till samtal i just detta ämne.
Jag blir så ledsen när jag hör att den ena efter den andra blivit bedragna och lämnade, vad är det för fel på mänskligheten? Eller har det alltid varit så och jag har levt ett bekymmersfritt liv. Kan de vara så att bara för att man själv sitter med ett blödande hjärta så tar man in allt elände som händer runt omkring en?

En annan tanke som jag brottats med sen mitt inlägg igår är frågan om varför min sk fru inte hört av sej och viljat lösa alla formaliteter med mej, och hämta resten av sina saker som står här och bränner.
Vill hon verkligen inte lösa detta innan knytet kommer, det måste ju vara betydligt mycket värre att behöva komma hit när vårt fantastiska lilla barn ligger här och joddlar.
Jag tror att jag skulle blivit alldeles förkrossad om jag gjort som hon och sen hade sett det lilla kärleksfulla underverket som är lyckligt ovetande om allt tragiskt som har hänt.
Jag får liksom ingen ordning på hur hon tänker, om hon ens gör det. Eller är det helt enkelt så att hon är i Stockholm hela tiden hos sin stora förälskelse?

Jag har också varit upp över öronen förälskad, och då var det som om allt bara kretsade runt henne och mej, och dom känslorna är ljuvliga att få ha upplevt, det är jag tacksam för att jag fått gjort.
Men jag funderar på om dom känslorna kan vara så starka så att man är villig att offra så mycket som hon gjort, hon har offrat ett underbart hem, en fru och kanske det vackraste som kan hända i ens liv, att få vara med om att få barn, och vara med det så länge man lever.
Kan denna förälskelse vekligen varit värd allt detta? Ja det återstår väl att se de, när de första starka förälskelse känslorna svalnar en aning och livet blir till vardag och allt går på rutin, precis så som det gjort i vårt liv de sista året.
Det här med bröllop och barn det såg jag som en utveckling och början på något nytt, stort och fint i vårt förhållande, något som skulle utveckla oss och ta oss framåt till oanade höjder.

Hon måste sett på det med helt andra ögon.



Förmiddag i Jockarp

lördag 20 november 2010

Tårar, Tårar och åter Tårar....

Den årliga trivselaktiveteten med jobbet gick av stapeln igår, i år stod bowling på schemat, men nu när jag har gått in i vecka 39 av min graviditet så stod jag över bowlingen och fokuserade enbart på planksteken som serverades.
Det var en trevlig tillställning, om än lite jobbig eftersom att rycktet givetvis hade nått fram även där, men jag drog bara den kortfattade versionen om att jag blivit lämnad och bedragen, jag orkade helt enkelt inte ta upp alla svek och ledsamheter.
Jobbigt var så klart också att se allas blänkande vigselringa som satt på fingrarna och tindrade så fint, när jag tänker på att mina ligger ensamma i en låda.

Så med ringarna i tankarna och kom änglar "vår låt" av Lasse Winnerbäck på cd på väg från bowlingen hem till min dola, så kunde jag inte stoppa tårarna som föll över mina kinder.
Jag hoppas verkligen att det var dom sista tårarna som föll för henne, men mitt tvivel är starkt.
Jag har alltid sagt till min sk fru att man ska spara på tårarna, och att man bara ska använda dom när dom verkligen behövs, inte till att få saker gjorda eller att få någon annan att må dåligt.
Hon sa tilll mej en gång att hon tyckte det vara märkligt att jag bara gråtigt fem-sex gånger under våra år tillsammans.
Mitt svar kom blixtsnabbt, jag har inte behövt att gråta jag har varit lycklig.
Men dom sista två månaderna så har jag nog kunnat fulla hinkar med alla mina tårar så jag har nog använt alla tårar som hon har tyckt att jag skulle gråtit och kanske mer därtill.
Jag gråter av att jag ibland känner mej ensammast i världen bristen på närhet och ömhet, den saknaden gör mej sjuk. Jag skulle ge vad som helst för att få vakna som den lilla skeden med hennes armar runt min mage, men den tiden är förbi och kommer kanske aldrig tillbaka.

Detta tunga släppte iallafall när jag väl kom innanför dörren hos min dola och vän, Hennes grabbar ville att vi skulle spela Wii, kan ju villigt erkänna att det inte är min starkaste gren. I golfen gick det inget vidare, men tro det eller ej bowlingen sopade jag banan med dom, säger bara ost och macka..
Vi avslutade me lite youtube klipp och sen var det gonatt för både dom små och mej, men det var en skön avslutning, barn kan verkligen få en att tänka på annat.

Idag har det städats och handlats, skönt att ha det gjort, men de snurrar så många tankar.
Jag fick ta del av ett brev som min sk fru har skrivit, och det var inga fina ord om mej där inte.
Hon skriver att att äktenskapet är något heligt för henne, jag vet inte de jag, men visst räknas det att var gift i tre veckor och sen hoppa i säng men en annan som heligt, så har vi definitivt inte samma värderingar på vad ordet heligt betyder.
Hon  skriver även att hon aldrig skulle vara otrogen om inte vårt förhållande hade varit dött, ja jag sitter som ett ? var det alltså inte dött när vi gifte oss, men tre veckor senare var det sten dött, då dör det snabbt för henne, kanske därför hon har kunnat gå vidare så lätt med sitt hjärta och mitt fortfarande är brustet och sargat.
Det står även att det har tagit lång tid för henne att komma fram till detta beslut just för att jag var gravid, men frågan kvarstår VARFÖR lova en annan människa evig trohet och att lova att stå vid min sida i nöd och lust, detta är nöd, och var är hon?

Hon skriver även att det är skillnader på våra berättelser för att jag inte säger sanningen, hon vill att jag ska berätta för alla vad som hänt i början av vårt förhållande, vad som hände för 4-5 år sedan, jag tycker faktiskt inte att det är relevant, har hon inte kommit över det och gått vidare så fattar jag ännu mindre varför hon ville skaffa barn och gifta sej med mej....Hon skriver att hon tycker det är jobbigt att förklara sej hela tiden när det borde vara jag som skulle stå till svars för mitt beteende. Hmm är det jag som lämnat henne nygift och höggravid?
Finns det verkligen ingen människa i hennes närhet som kan öppna hennes ögon, eller få henne under vård, för det är något som inte stämmer här.
Och jag har tydligen satt käppar i hjulen för henne vad det gäller att skriva på skillsmässopapprena, jag gör det när hon har skrivit på mitt papper om att hon överlåter spermiedoserna till mej, för jag vill inte riskera att mitt lilla knyte står där en dag och har ett halvsyskon med henne som en oansvarlig mor.

Och frågan som jag ställer mej är varför har hon inte själv skrivit på pappert, skriva ut det på dator hade väl jag med klarat av, hon kunde skrivit på så hade ju jag kunnat posta de, jag klara faktiskt sånt.
Nej min älskade fru detta håller inte, stå upp för att du har känslor för en annan kvinna och berätta för nära och kära att du lämnat mej och vårt barn för att du ville det. Det var du som hoppade i säng med en annan kvinna och det är du som vill skiljas så försök inte skylla på mej. Stå vid ditt ord och ditt handlande..

Nu väntar jag finbesök från Lund, ska bli mysigt dom kör hit endast för att få se på min lilla magen, underbart vilka vänner man har, jag är så väldigt tacksam över det...

Kvällen ska avslutas i Hällevik, och sist jag var där såg det ut så här. (se bilden) Så det kan sluta hur som helst, men det blir garanterat en rolig kväll, rapport kommer kanske i morgon...


Jockarp

fredag 19 november 2010

Vackra minnen....

Ja jag får väl börja med att tacka alla bloggläsare, det var inte mindre än 1177 sidvisningar igår, och det tolkar jag som bra med tanke på att det var första dagen  min blogg låg ute. Jag är glad över att det finns ett så stort intresse av att läsa det jag skriver och det jag varit med om.
Jag vet ju givetvis att det finns många nyfikna själar i vårt avlånga land (jag är en av dom) men jag bryr mej inte av vilken anledning som folk läser min blogg, bara jag får ut den hemska sanningen som utspelats i mitt liv den senaste tiden.

Som ni då redan säkert har förstått efter inlägget i går och att jag öppnade min blogg så kom inte min sk fru till psykologen i går. Jag hoppades givetvis på att hon skulle det för då hade hon ju bevisat att det hon sagt till sin familj om att hon gärna ville lösa vår situation stämmnde, men det gjorde de då alltså inte. Jag blev klart väldigt besviken för det sista som överger en är ju hoppet. Och jag hade hoppats på att vi skulle kunna bli den familj som både hon och jag hade tänkt oss en gång.

Men gårdagen bjöd på mer, jag fick bekräftat igenom ett mail att hon är tillsammans med kvinnan som hon inte kunde hålla tassarna borta från när hon var nygift med mej, frågan är bara är detta bigami, nu är hon visserligen inte gift med den andra kvinnan, men vi är fortfarande gifta. Men jag kan fortfarande inte förstå att man efter alla dessa år ihop med mej bara kan kasta sej in i en annans kvinnas famn när man väntar sitt första barn. Behöver människan inte bearbeta allt som hänt?
Kan man vara så kall att man kan gå vidare med en axelryckning?
Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det inte finns något enkelt svar.

Jag känner ju att jag måste försöka gå vidare, jag måste försöka få bort alla fina och lyckliga minnen och tankar jag har om henne, och försöka glömma allt fint vi gjort dessa åren.
Måste sluta tänka på när vi var en månad i USA och blev fottade vid Golden gate bron, eller på vår förlovningsresa till Maldiverna då vi simmade ut till ett flygplan som låg vid vår strand, eller när vi såg pyramiderna och sfinx. Måste försöka sluta tänka på nyåret i Paris när effeltornet skimrade i alla regnbågensfärger.
Sluta tänka på papegojorna i Venezuela som stal mat från buffebordet, eller när vi köpte så mycket pälor så det täckte våra nakna kroppar. Glömma Italien, holland, London,våra små mysiga utflykter till ven och tjärö, ja jag måste nog försöka sudda ut mina fem år med henne, för det smärta fruktansvärt att tänka på allt detta vackra vi haft.
Och vackert är ju allt som ses med kärlekens ögon.

Men nu börjar snart ett nytt rikt liv för mej,ett liv ihop med mitt barn. Ett barn som min sk fru nu visat på flera olika sätt att hon inte vill ha.
Hon kommer givetvis också börja ett nytt liv, förmodligen långt här i från, ett betydligt fattigare liv, utan barn och med en sjuk kvinna.
Men är hon bara lycklig så, hur man nu kan vara det när man har lämnat fru och barn. Men förändra sej kan ingen med bättra sej kan alla, så det får vi ju hoppas på att hon lyckas göra.

Det var många vänner som försvann på hennes FB sida igår, jag var en av dom.
Kan det var så att det var lite känsligt att sanningen kom fram i min blogg, jag har iallafall kört med öppna kort, jag informerade henne om att jag bloggar och att jag tänkte släppa den i går 10,30 jag har även berättat för henne att jag ska gå ut med min story i andra forum, men jag tänker vänta till knytet är hos mej.
Jag har berättat allt detta för henne i mail och mess. Och det har jag gjort för min egen skull, för att jag ska slippa må dåligt, för att hon skulle tycka att jag fört henne bakom ljuset, när jag gått ut med mitt liv som hon har varit en väldigt stor del av. Jag gör inte de mot en person som  jag levt med och som jag älskar.

Efter allt detta som hände i går, så behövde jag lite luft under mina vingar, så jag åkte till mitt jobb och åt pizza med grabbarna, det var ett kärt återseende, ,humorn var lika låg som vanligt och det var nära till skratt, det är så skönt att vissa saker inte förändras..
Efter maten åkte jag vidare till bingohallen i bellevueparken, det var jag och en vän som trodde vi skulle lyckas kamma hem storkovan, men vi bedrog oss som vanligt.
Det verkar som om man har otur i både spel och kärlek.
Men det är iallafall en syn för gudarna de här bingokvällarna, när alla små gråhåriga människor samlas och plocka upp sina små väskor där dom har duttpennor och tejprullar och andra små saker som man BARA måste ha för att vara en seriös bingospelare.
In för sista spelet åker alla ytterkläder på, mössa vantar och halsduk, allt för att man ska kunna åka därifrån först av alla, det är full panik på alla dom små grå....

Kort och gott så avslutades den märkliga dagen på ett alldeles utomordentligt trevligt sätt.
Jag kan bara tacka alla inblandade.


Förlovningsresan till Maldiverna.
Regn i Jockarp                              

torsdag 18 november 2010

Sista tåget har gått....

                     Ja kära vänner nu öppnar jag min bok.

Jag hade hopp om att denna blogg aldrig skulle läggas ut till allmän beskådning, det var tänkt att de skulle vara min sk dagbok och att jag skulle bearbeta mina innersta tankar och funderingar under en jobbig tid i mitt liv.
Jag trodde att mitt liv skulle ordna upp sej så att ingen skulle behöva ta del av och läsa detta grymma som jag ändå varit med om dom två senaste månaderna.
Ett svek och en mardröm som jag inte skulle önska mina värsta ovänner.
Ett svek som ingen människa någonsin skulle behöva gå igenom.

Men eftersom jag räckt ut min hand och delat ut min sista chans till min sk fru och hon tog varken chansen eller min hand, då ser jag ingen anledning till att andra människor INTE ska få läsa och se vad hon har gjort mot mej och vårt ofödda barn.
För er som inte läst bloggen så finns det en kortfattad bakgrundsberättelse på första sidan den 1:e nov, så att det blir lättare att förstå.

Nu är det två veckor kvar till lilla knytet ska komma, och min sk fru har vänt oss ryggen en sista gång, så det är väl dax att gå vidare, stolt och stark och med huvudet högt för jag har iallafall gjort allt som står i min makt för att försöka få henne att förstå att jag och vårt barn behöver henne.
Men valet har varit hennes och det har det varit sen den dagen hon beslutade sej för att lämna oss.
Hon valde att lämna mej i kanske den känsligaste tiden i hela mitt liv, när det var 10 veckor kvar tills vårt barn skulle födas.
Jag har mått fruktansvärt dåligt i två månaders tid nu.
Jag har svävat mellan hopp och förtvivlan, jag har känt en rädsla och en maktlöshet som jag aldrig känt förut.
Allt pga en enda människas val och handling.
Om vi nu hade gjort inseminationen i Sverige, ja då hade vi aldrig suttit i denna sitsen, då hade hon varit tvungen att ta sitt ansvar för sina handlingar, men nu när knytet är gjort av kärlek i vårt grannland Danmark så har hon ingen laglig skyldighet mot varken mej eller knytet, inte ens nu när vi är gifta ( Det är på gott och ont)
Men jag personligen tycker att lever man i Sverige så ska man gå under svensk lag, men det är en sak jag ska jobba på att informera andra människor som är i samma sits, att detta faktiskt kan hända. Även om det inte finns i ens vildaste fantasi att man ska bli lämnad och bedragen när man är mitt uppe i det vackraste som kan hända i ens liv.

Som jag sagt innan så kan jag inte förstå att jag sitter i denna sitsen. Dom kunde inte ens hitta på ett avsnitt i dallas om detta stora svek, så Dallas släng dej i väggen, här kommer Jockarp.
Men vi har bott i hop i fem år och ändå känner man inte människan, jag kan inte förstå att en människa som stått vid min sida i fem års tid, en människa som stått stadigt vid min sida när det stormat reält, vi har gått igenom så mycket tillsammans, och nu hade vi äntligen nerförsbacke.
Vi väntade vårt första barn och hade planer på fler, vi var nygifta och jag var lycklig och kär.
Men då var hon tvungen att fördärva allt, har det gått för lätt för henne?
Hon kom på att hon skulle förverkliga sej själv, det är ju så dax nu, och enda sättet hon tyckte de skulle gå att göra det på var att förnedra mej och vårt barn.
Först slänga iskallt i ansiktet på mej att hon inte ville ha vårt barn och sen erkänna rätt och slätt att hon hoppat i säng med en annan kvinna tre veckor efter vårt bröllop, det var minsannn starkt gjort.
Jag vet faktiskt inte om hon kunnat gjort på något annat sätt, så det skulle kunna såra mej mer. Bra jobbat.
Och nu sprider hon ut och kallar sej misshandlad, Haha välkommen till min värld.

Men jag hoppas att som många har sagt till mej att de är hon som kommer att må dåligt i all framtid (frågan är bara har hon vett till de)  för detta hon ha gjort mot oss, hon kommer att undra och fundera på hur vårt barn mår och vad de gör. Hon kommer att tänka om tre fyra år vad Fan har jag gjort.
De kan hon ju göra, för då sitter jag i soffan och lyssnar på små barnfötter som tassar runt på vardagsrumsgolvet och leker och lär sej livet.

Och då har jag förhoppningsvis kommit över denna självupptagna egoistiska människa och mitt hjärta tillhör någon som förtjänar det betydligt mer än vad hon någonsin gjort, och vem vet det är kanske fler små knyten på väg.....

Så till er nya som gamla läsare så skulle jag vilja uppmana er till att om ni tycker att min blogg är läsvärd och att det känns viktig att andra människor får veta hur snett det kan gå, så hjälp mej sprida detta.
Det är iallafall otroligt viktigt för mej att folk vaknar upp och att min sk fru får sej en reäl tankeställare till vad hon ställt till med, så att hon inte sätter fler barn till världen och sedan bara lämnar dom i sticket och hoppa på nästa tåg....


Tack


Ett liv pågår i Jockarp.

onsdag 17 november 2010

Bilder, Avatar och drömmar...




















03,30 Vaknade av en molnande värk i nedre delen av magen, de kan väl inte var på gång än, kan de vara så kallade förvärkar?
En kickboxningsmatch mot mina revben är nästa pina, vad är problemet, knytet som varit så snällt igenom hela graviditeten börjar nu ta ton, jobbigt.  Men tänk vad otroligt de ligger nu en helt färdigutvecklad människa i min mage. De kan man tänka på mer än en gång, och ändå begriper man det inte. Vilka under man får vara med om.

Har varit och hämtat mina magbilder i dag, dom var väldigt fina tycker jag.
Ganska nöjd med min lilla mage,och när man hör många andra som varit gravida som knappt kan röra sej sista tiden och har ett hemskans jobb med att vända sej i sängen om nätterna, jag har inga problem och det är jag tacksam och glad för.
Men jag får det kanske till förlossningen fast jag har en vision om att det bara kommer att säga slurp sen är det klart. Dream on va...

Har varit hos min dola och hittat mitt eget pandora i avatar, det var en härlig och märklig känsla, hoppas jag kan hitta dit där igen, men träning ger färdighet. Avslappnande och fokus på andningen började de med och vips så var jag i min egen värld. Så den upplevelsen får vi tacka för. Har även fått klart för mej vad som ska packas i den lilla berömda väskan, de kan kanske var dax att förbereda de nu.

I morgon är det så dax för ett litet samtal hos psykologen igen hoppas nu inte de blir inställt, för jag har bjudit in min sk fru dit och nu är det sista chansen för henne. Efter morgondagen så stängs alla dörrar, jag har nu stäckt ut mina armar och haft min famn öppen för henne i två månader och hon har inte vilja komma in i den.
Jag har till och med uppvaktat henne den första månaden och ändå har hon inte fattat vad hon betyder för mej och vårt barn, men som några vänner sagt till mej, det är hon som varit otrogen mot dej, så det är hon som ska krypa för dej och be att få komma tillbaka. Jaja sa jag men man måste ju försöka, och de har jag nu gjort. Och som sagt efter i morgon är det då färdig försökt. Men drömmen är i liv tills det motbevisats att hon inte kommer. Men jag är lite nervös, tänk om hon kommer, kan vi då lyckas?
För brustet rep kan ju knytas ihop, men knuten sitter ju kvar.
Men viljan finns där iallafall från mitt håll.


Blåsig kväll i Jockarp.

tisdag 16 november 2010

Bebiskläder och cancer.....

Babyvakten är nu investerad, det var ju inga billiga grejer precis,1300:- fick jag hosta upp, men jag köpte den vassaste, den skulle räcka 800 meter, men eftersom att mitt hus är gjort av tegel både uteväggarna och inneväggarna så tyckte jag att det var smartast.
Det var fett med funktioner på den, båder vibrator, lampa och temperaturmätare, frågan är nu bara om den funkar till de den ska. Hoppas verkligen de.

Vi var inne i alla barnaffärer vi hittade igår, vi letade efter en liten overall med små öron, och som väl var så hittade vi en på HM den är jätte söt, men vi köpte den inte, de får göras när knytet är ute.
Hittade även en liten sparkdräkt som såg ut som en frack, den var vit upptill och hade en liten fluga och sen var den då svart nertill, den tänkte jag köpa om de nu visar sej bli en gosse, vi ska nämligen på flatbröllop den 15 jan. Blir det en tös lär det ju inte vara några problem att hitta klänningar, de går ju som sagt var 13 på ett dussin. Roligt var det iallafall, det känns så nära nu, och även om jag helst hade behållt de lilla knytet i magen ett tag till, så vill man ju förenas med de i verkligheten.

Nu har ryktet på byn nått mina små söta öron om att min sk fru ska flytta till Stockholm, det är ju bara hörsägen för tillfället, men ingen rök utan eld.
Ska bli roligt och höra om hon tänker berätta det för mej, eller hon bara hade tänkt att fly.
Men jag förstår henne, det finns inte en chans till att hon ska kunna bo kvar här efter allt som hänt, hon kanske inte ens kan bo kvar i sverige när jag är klar med min lilla process. Sanningen ska fram och sanningen kommer att göra ont för vissa. För den som inte begriper sin chans kommer att grubbla resten av livet, och ingen, jag menar ingen kan säga att jag inte gett henne en chans, till att försöka lösa allt, jag har stångat min panna blodig i att försöka få henne att förstå att mitt hjärta tillhör henne.

Jag vet att det finns en anledning till allt som händer, frågan är bara vad den är.
Men jag har läst någonstans att den som inte värdesätter liv förtjänar det inte heller,  jag tycker att de speglar min sk fru för tillfället, hon vädersätter inte detta lilla barn som vi gråtigt så många tårar för och som vi kämpat för så länge.
Så hon förtjänar kanske inte liv, eller inte ett liv med mej och vårt barn, hon förtjänar kanske att leva i hop med en cancersjuk människa som hon kan ta hand om på dödsbädden, om de nu är så allvarlig med henne det vet ju inte jag, men cancer i mina öron betyder vård.
Fast det är klart hon var ju inte sämre än att hon kunde hoppa i säng med min sk fru även om hon visste att vi var nygifta och väntade ett litet barn, och det spelade henne ingen större roll att hon umgicks med oss en hel vecka i Stockholm, och att det var kram hit och kram dit när vi sågs.
Men hon har tydligen cancer på hjärnan så det kan ju vara att den inte fungerar som på oss vanliga människor, men borde dom gå fritt i vårt samhälle då?
Människor som fördärvar andra människors liv borde sitta bakom lås och bom. Och hon har då lyckats att fördärva våra liv.

Men jag tycker om min sk fru för att hon är vacker men jag älskar henne för att hon är hon, frågan är bara då, behöver jag undersökas, med tanke på vad hon gjort och ändå så känner jag så...Men att leva är väl att lida, och lidigt det har jag gjort...

Knytet vinkar :)

förmiddag i Jockarp.

måndag 15 november 2010

Kärlek och hat....

Ja, då har min sk fru fördärvat mitt söndagsnöje med nu då. Igår var det en dam som ringde in till bingolotto och hon kom ifrån Hult.
Hult ligger vid Eksjö och det var just där i en stuga vid en sjö som min sk fru kastade kläderna första gången för en annan kvinna den 3-5/9 tre veckor efter vårt fantastiska bröllop.
Det hette att hon skulle upp och fiska kräftor med ett par vänner, jag bad om att få följa med, men de gick absolut inte.
Hon var nu mera tvungen att ha egna vänner, vilket hon inte behövt de första fem åren av vårt gemensamma liv. Då var mina vänner hennes och hennes mina, men vindarna vänder snabbt ibland. Men nu i efterhand så förstår jag ju varför inte jag fick följa med, det skulle visst göras mer än att fiska kräftor, men det är ju klart kvinnan som hon kastade kläderna för fyllde ju år, så det var kanske därför brallorna rök av så kvickt. Jag undrar hur det blir på min födelsedag...

En annan grej som jag märkt att jag tycker är jobbigt det är om jag ser en HTC telefon, jag blir faktiskt fysiskt illamående, vet inte om det är hjärnan som spelar mej ett spratt, men det var så mycket tisslande och tasslande och smygande med den där telefonen, jag fick inte ens titta på den eller hålla den, vad tyder det på?
Men det är väl märkligt hur kroppen beter sej och kommer ihåg och lägger ihop saker och ting bara för att man inte ska glömma de stor otäcka svek som man trots allt blivit utsatt för.

Nu har det uppdagats ett nytt försök till smutskastning, ska detta aldrig ta slut? de senaste var tydligen att jag HATAR min sk fru....gör jag, nej men jag borde göra det pga allt hon ställt till med för mej och för lilla knytet och för människor i min närhet, familj och vänner.
Men nej jag har inte vett till att hata, inte än, jag har sagt att hon har på sej till förlossningen, sen ska jag slå på stora trumman för att göra livet surt för henne, men ordet hatar har aldrig lämnat mina läppar i sammband med min sk frus namn. Där i mot ordet ÄLSKAR har kommit allt som oftast och det är en väldig skillnad.
Några andra ord som lämnat mina läppar de sista månaderna är VARFÖR och jag FÖRSTÅR inte. Och dom orden får jag nog leva med för resten av mitt liv.

Men det närmar sej med stormsteg nu till att lilla knytet kommer ut och har hon då inte visat att hon frisknat till, ja då blir det dax att bygga murar och rasera broar....För nära mitt barn kommer hon då inte.




Kärlek i Jockarp

söndag 14 november 2010

Rosor,navelsträngar, hundmat och farsdag....

Ja gårdagen var minst sagt en givande dag, bilen som investerades på fredagskvällen var inte de klippet som den utgav sej för att vara, den stannade i går med, vilket resulterade i att den lämnades tillbaka, så nu ska den gamla ägare ha den ett tag till och kolla upp vad som är problemet med rishögen.

Dagen fortsatte sedan med att min dola kom, och hon hade med sej tio röda rosor till mej, vilket betyder att hon vill gifta sej med mej, villket jag dock inte känner mej mogen för just nu.
Men det var ju ett tag sedan man blev uppvaktad med röda rosor, så jag blev riktigt rörd..
Vi pratade och läste lite i barnboken om värkarbete och utdrivningsfaser, verkar lite små otrevligt de där, men det är väl lite sent att ändra sej för mej nu, det är ju lättare för en del andra att bara stänga dörren och säga att nu skiter jag i detta. Jag sitter redan i den så kallade hissen
Det var en fråga som kom upp som jag tyckte var väldigt jobbigt och en fråga som jag inte ens skänkt en tanke.
Vem ska klippa navelsträngen?
Ja du i min värld så är det ju partnern som ska få den stora äran till de fantastiska uppdraget....Men där får jag nog med tänka om. Vi pratade fram och tillbaka om de, och det är nog så att man till och med kan göra det själv om man är i form, så jag tror att planen är den för tillfället.

Pokern var iallafall avslappnande även om det kändes som om något fattades, har aldrig varit på tunering utan min sk fru, så man saknade ju att de inte var någon som kom och pussade på en i pauserna.
Men lilla knytet och jag fick en hel del mys på magen och de är ju alltid välkommet.

Frågan kom klart upp var min sk fru var, och jag sa att hon valt att lämna mej.....
Va skämtar du????
Nej tyvärr gör jag inte de, även om jag har blivit begåvad med sjuk humor så riktigt så sjuk är den inte.
En kille som var med blev så förbannad på mej när jag sa att jag ville ha henne tillbaka, så han sa rent ut att en sådan människa som gör något sådant duger endast till hundmat. Tja så kan man kanske se på de hela om man ser det utifrån och utan känslor.
Men min syn på det hela är att de finns människor som gör världen speciell bara av att vara i den, och hon är en sådan människa för mej.
trots allt så längtar jag och mitt hjärta finns här för henne.

För övrigt  har jag idag anammat orden helga vilodagen, Jag har alltså inte gjort många knop. Men de är ju farsdag så middag på salvatores blev det för att fira far, det blev lite känsligt när man ser alla andra som har en familj och jag inte har det, jag menar visst har jag en familj, men det är något som saknas, och saknaden är stor vid sådana tillfällen...
Men nu ska söndagskvällen som vanligt avslutas med bingolotto, önska mej lycka till :-)


                                              
Jockarp                                                                                                                                                                        

lördag 13 november 2010

Lördag = Andning, poker och filosoferingar....

I går kväll satt jag och pappa och kollade på bilar på blocket, vi fick ett infall och hux flux så hade jag ringt till en snubbe och lagt ett bud på en bil. Vi körde dit och köpte bilskrället.
Lite senare på kvällen när jag pratade med mamma så berättade hon att bilhelvetet stannat två gånger när pappa skulle köra hem den från sölve.
Sen när mamma öppnade dörren och skulle kolla inne i den så stannade den igen, när hon berättade de så skrattade jag så jag höll på att göra ner mej. Vilket klipp alltså :)

I dag har jag tagit en morgonpromenad på vesan, jag måste ju försöka hålla min späda kvinnokropp i trim tills de är dax för det stora provet. Om jag förstått det hela rätt, så lär det bli en svettig process, och jag som hatar att svettas.
I dag ska min lilla dola komma och träna med mej, vi får väl se hur mycket andning och hur mycket snack det blir. Jag tror på mest snack och lite, lite hockey.

Jag har även fått upp julkalendrarna där dom ska sitta, men det är en skillnad i år mot andra år för egentligen skulle de suttit tre kalendrar på kylskåpet, en till mej en till min fru och en till knytet, men de blir bara två i år med, tyvärr, en till mej och en till knytet.....Men de får väl gå ändå..

Och i  kväll ska då åter poker hajarna drabbas samman på brunsgatan 4, och jag ska göra som ladygaga och ta på mej mitt bästa pokerface och visa en gång för alla vad skåpet ska stå. Jag vet att jag har en stor fördel och det är att jag är nykter och det är ingen annan som är det.
Jag känner mej stark och jag tror på mej själv, nu era gamla pokerrävar ska ni få en reäl  match.

Förövrigt händer det inte mycket på den sk fru fronten, det var tydligen ingen panik men att få skilsmässopapprena påskrivna, kanske inte så kul nu när jag med hade ett lite känsligt blad som skulle undertecknas. Men jag har ingen panik, det är som sagt var inte jag som vill skiljas. Men det verkar som om hon är rädd för att såga av den grenen hon sitter på. Så jag vänta jag vänta...

Och medans jag vänta så funderar jag på livets stora gåta, dom säger att det är älska, glömma och förlåta.
Vad ska jag älska?
Vad ska jag glömma?
Vad ska jag förlåta?
Jag har ingen att älska.
Ingen jag vill glömma.
Och allt har jag förlåtit.                           
Hmmm vad är då meningen med mej?


Jockarp.

fredag 12 november 2010

Är blod tjockare än vatten? Japp bevis finns....

Maskeradmordet på ortholmen var verkligen trevligt, de var lite kallt i lokalen, men de värmdes snabbt upp av spänningen, och den goda maten.
Tyvärr klarade jag inte lösa det i år heller, men pappa min gjorde de, och de var ju skönt att någon stod upp för de Vilhelmska färgerna.
När vi skulle köra hem var det full storm ute, de var lite ruggigt efter alla mord man bevittnat på kvällen.

I morse när jag vaknade så tändes då återigen hoppet om att vi kanske skulle kunna bli den familj som de en gång var tänkt.
Jag vaknade och de första jag tänkte på var två gamla damer med rullatorer, ni kanske undrar, vad menar hon nu.
Jo de är så att så fort jag och min sk fru såg ett äldre par på stan av det kvinnliga könet så tittade vi på varandra och sa det där är ju vi när vi blir gamla, vi sa de ofta och det var så mysigt, vi log och tog på varandra och de kändes verkligen som att det skulle bli så..
Jag har inte en aning om varför jag tänkte på de just denna morgon, kan det betyda något tro?

Och så var det en annan sak som for igenom mitt huvudet i morse en sak som inte var lika gullig och söt som dom små damerna.
Den 22/9-10 så fick jag ett mess av min sk frus syster där det stod att hon tyckte att det var så tråkigt att de blivit som du blivit, och att hon hoppades på att allt skulle lösa sej och bli bra igen, att hon tyckte om mej som sin egen syster och att hon hoppades på att vi skulle kunna hålla kontakten hur det än blev i framtiden.
Så långt är det väl inte så konstigt, de var ju vänligt och sött skrivet.
Men jag är idag tacksam för att jag inte har en sådan "syster", jag har inte hört ett ljud ifrån henne på 5-6 veckor och med tanke på att då hennes "syster" precis blivit övergiven och lämnad av sin sk fru och att hon då snart ska bli "moster", så hade kanske "systern" behövt stöd och tröst, närhet och kärlek från sin syster.
Men jag är så vansinnigt trött på alla tomma ord, och varför ljuga när det finns så många sätt att säga saningen på?
Hon vill inte ha mej som sin "syster". Blod är tjockare än vatten, så hur illa hennes riktiga syster nu än betett sej i mot mej så hjälper det inte, dom står där dom står, men varför inte bara säga det då.
Men en lögnare blir bara trodd en gång. Så jag vet ju vad jag har min så kallade syster, och dessutom är jag inte intresserad av att ha en sådan syster, jag har en helt underbar bror så det räcker och blir över.

 Ju mer man älskar desto mer lider man. Jag tror på kärleken och det är mitt största fel.

                  Jockarp                     

torsdag 11 november 2010

Skulle vilja sväva på ett moln....

Jag kände mej lugn, lycklig, harmonisk och med en känsla av upprymdhet när jag gick till sängs i går kväll. Allt Håller på att falla på plats, och det känns verkligen som om allt kommer att lösa sej och bli bra.
Det var många knutar som löstes upp i går, och den största de var den vad det gäller förlossningen, den som varit min stora stötesten så länge, och det är underbart att planen är så gott som klar, att man ens ska behöva ha en plan. Grrr, det är inte klokt.

Men min vän som jag hade hoppats på skulle ställa upp på mej gjorde det med, utan bedövning, hon tog det till och med som en ära, är det inte fantastiskt, vad folk är villiga att göra för andra människor.
Ja tänk om fler människor hade varit som mina vänner, då hade de aldrig varit några problem här i världen.

Men sen finns det ju andra sorters människor, som typ min sk fru. Ju mer jag tänker på de destå sämre mår jag, hur fan kan man göra som hon gjort? de är helt otroligt.
Om hon nu hade försökt att sätta sej in i att de varit tvärt om att jag hade lämnat henne i sticket, jag vet det är omöjligt, för jag hade aldrig gjort något sådant, jag är ordentligt uppfostrad och har lärt mej sen barnsben att man ska ta ansvar för sina ord och handlingar.
Men det är det socialistiska som lyser igenom, nu dömer jag inte alla sossar, men dom lever oftast efter att dom har alla rättigheter och inga skyldigheter, och de stämmer ju in perfekt för min sk fru. men om vi leker med tanken att du blivit lämnad 10 v innan knytet skulle komma ut, vad hade de funnit för känslor då?  Nej det är inte lätt eller hur?
Så har jag haft det nu i sju veckor, jag har letat under varje liten sten, men jag har inte funnit  några svar, finns det några svar till varför man gör en sådan sak?

Mina föräldrar sa redan från första dagen när hon stack att jag skulle vara glad att jag blivit av med en sådan skitstövel, svikare, fegis, ja sen sa dom en hel hög till med andra superlativ...Men jag stod upp på min fru och försvarade vad hon gjort,och sa att hon måste fått en knäpp av något slag och att hon skulle komma tillbaka, när hon tänkt över det hela, att hon måste komma tillbaka, pga vårt barn och för att vi är gjorda för varandra, och för att vi älskar varandra, vi är helt klart det perfekta paret....
Vad fel jag har haft, hon är verkligen den lilla omogna bortskämda skitstövel som mina föräldrar menade att hon var. Hon är en person som inte är myndig nog till att kunna ta ansvar för sina handlingar, det är så synd bara att vi ska behöva lida för detta.
För det har vi och det kommer vi att få göra, jag glömmer inte tårarna och såren efter att hon svikit mej, bedragit mej, hon har lämnat mej, glömt och lurat mej. Hon har stulit mina korta glada dagar i den här graviditeten.
Hoppas verkligen att hon aldrig kommer att bli mor, hon förtjänar inte det och barnet kommer att leva ett olyckligt liv med en så oansvarlig mor, och med sådana morföräldrar och mostrar, nej stackars barn.

Jag har dock ett litet problem, mitt hjärta tillhör fortfarande henne.

Har iallafall tagit mej ut på en liten tur idag, först var jag på plantskolan i ljungsled för att fixa med en present till min svägerska.
Sen tog jag en sväng inom stora staden Sölvesborg också, hade ju vunnit på bingolotto nu igen så vinsten skulle hämtas ut.
Och sen fick jag min dom av vår rörmokare, jag var tvungen att sätta  i en ny laddomat till pannan, och ett nytt roster, räkningen slutade på 8000:- kul, så inom bankomaten blev det med, och där träffade jag en gammal jobbarkompis sen nymölla tiden, och han undrade klart vad som hänt, jag drog historien i snabba drag och de enda han sa var, vilket omoget beteende, Hmmm kan man säga va.
Stan var full av kändisar i dag, den ene efter den andre kom förbi bankomaten, liten stad liten värld..

Nu ska knytet och jag ligga o päsa på soffan, hade behövt räfsa löv, men de gäller att prioritera, för i kväll ska vi till ortholmen och lösa ett mord, så då måste man var utvilad.

Tänk på att man ska leva så man inte skadar någon annan, frågan är bara får man skada någon som skadat dej?

Så här var det tänkt att bli.
Jockarp

onsdag 10 november 2010

Tre månader sen....förändringens vindar blåser snabbt..


Ja vad ska man säga?
Det har varit en minst sagt givande natt i natt, vaknade som så många andra nätter med näsblod, börjar bli ganska trött på de nu, sen gör det ju inte saken bättre att de är supertäppt i näsan så att man ska behöva andas som en torsk på torra land, nä nu är det dax att "killförkylningen" går över.

Har haft en del stora funderingar i natt vad det gäller både det ena och de andra, jag har kommit fram till en hel del faktiskt.
Pratade med min mor i går vad det gäller förlossningen, hon undrade hur jag hade tänkt mej de hela, hon ville veta om hon skulle följa med eller inte. I natt kom jag fram till att jag inte har hjärta att utsätta henne för det, de är ju inte normalt att ens mor ska följa med, men jag vill gärna ha henne med som trygghet och som chaufför, så lösningen på allt detta är att jag ska försöka få med mej två personer. Mor och en vän, en vän som är väldigt duktig både på massage och på andningsteknink och en vän som jag har stor tillit till, måste bara fråga så det är ok för henne med, ,de blir mitt lilla projekt idag.

Sen snurrade de en annan tanke i huvudet hela tiden, fick ett mail från min sk fru för ett tag sen.
Det handlar om vårt liv. Det handlade om många saker, framför allt att hon inte trivdes med sej själv och på sitt jobb.Att jag tog för mycket plats och att saker skulle göras på mitt sätt för det var de enda rätta. Det handlade om allt vi gått igenom den senaste tiden när vi försökt att få barn och varje gång blev ett misslyckande. Att vi behövde prata mer i vårt förhållande.
Men en sak som fastnat i mitt huvud var det om att hon tyckte att de var jobbigt att jag tog på henne och att jag ville vara nära, problemet var tydligen att min beröring påverkade henne så mycket så hon fick svårt att koncentrera sej. Hmmm kan man klaga på närhet?
Brevet avslutades med, jag citera.
Det känns som att vi kan lösa det här men då MÅSTE vi börja prata med varandra och komma fram till gemensamma beslut,
som personer som älskar varandra gör!

//Din

Visst är det fina ord, men ser man på det nu så var det väldigt tomma ord, för helgen efter dom orden skrevs så ramlade kläderna för en annan kvinna. Frågan är då hur ska man hinna förändra något på några få dagar? jag känner att jag inte fått en ärlig chans, jag känner också att de måste vara den mest egoistiska människan som går i ett par dojjor som jag är gift med. Hårda ord kanske, men de enda hon tänker på är sej själv, varken jag, barnet, vänner eller familjen betyder någonting för henne, de skulle möjlligtvis vara hennes "nya" fina vänner från 08 området då, men vi får väl se hur länge dom står imot när stormarna river.

Nej det är väl så att antingen så finner man en väg eller gör man en. Och hon har gjort en väg som går rätt ner i helvetet. Men man lärde sej som liten att man skulle behandla andra som man själv vill bli behandlad, så den vägen är nog den enda rätta att hjälpa henne att gå. För man behandlar inte en annan eller rättare sagt två människor på de vis hon gjort. Men sent ska syndaren vakna.



Hur kan man se så lycklig ut när man är så olycklig?
Duktig skåderspelerska

Gryning i Jockarp