onsdag 30 november 2016

Fönster blåsning....

Bunker....


Att sömnen inte riktigt är vad den borde är kanske inte så konstigt och som gammal skiftare så är det inget jag egentligen oroar mej för. Jag vet att jag sover mer nästa natt eller nästa.
Men att vara helt sömnlös en hel natt det stör mej. Fördelen var att jag hade en böna att prata med genom hela långa natten. Skiftjobb kan vara livlinan ibland. Tack för samtalen.
Jag passade på att smyga in till min dotter, skulle jag ändå vara vaken kunde jag sitta hos henne en stund och lyssna till hennes underbara andetag, sånt gör man inte så ofta.

Jag hoppade över träningen och lämnade inte palatset förrän efter halv sju på morgonen, flextid är perfekt när vardags förhållandena förändras.
Jag hade mycket att prata om med grabbarna under morgonkaffet. Ja, jag pratade, dom var tysta, det fanns ingen annan möjlighet för jag pratade på både ut och in andningen. Lika bra att få det ur sej. Skönt.

Jag är just nu lite orolig för min vikt, det verkar som om det är ett hål i min kropp någonstans. Jag äter men det fäster sej inte. Att minska ca 7-8 kg  när man redan är liten är inte bra. Min bulliga och härlig rumpa försvinner och mina schysta lökar likaså, inte okej ;)
Detta gör även att jag fryser mycket och är det något jag hatar så är det just att frysa. Långkallingar på alltså.
Jag ska ge det en vecka till och minskar jag mer, så blir det vila från träning för fortsatt utvärdering. Jag mår ju bra och är stark så att det skulle vara något fel fysiskt ser jag som mindre sannolikt, men man vet aldrig.
Får väl börja äta socker igen om det skulle behövas...


Härlig morgon på bruket ;)


Gällande mitt svajiga humör häromdagen så hade jag ta mej tusan rätt ännu en gång, jag blir så imponerad av mej själv över att jag känner min kropp så väl. Tja det är inte lättare att hantera gråtattackerna och ilskan i PMS:en men man kan få lite bättre förståelse över varför man agerar
På ett speciellt sätt.

Jag är inne i en fas med att lyssna extremt mycket på musik. Jag har egentligen alltid gjort det, ja förutom när jag varit i ett förhållande, då har det mest blivit i bilen och i trucken på jobbet.
Men jag älskar musik och nu har jag ingen redig stereo så det problemet måste avhjälpas. Ett annat problem är myset, hon är inne i en fas att inte lyssna på musik. Vi är alltså inte i fas där.
Jag har varit inne på Sonos system och är väl egentligen fortfarande det. Det ska vara ett snyggt ljud och möjligheten till att blåsa ut fönstrena i palatset är ett måste ;)
Ja en djupstudie ska till i ärendet, det är en sak som är säker.

Kvällsaktiviteten var simning. Och hur det än är att man är bunden till händer och fötter av ansvar när man har barn så ser dom ändå till att vardagen blir just vardag. Att vi har våra rutiner som ska följas. Det är en överlevnadsstrategi när man hamna i en kris.
Jag minns så väl förra gången livet föll i kras då när jag gick med min tjocka mage, då hade jag inga rutiner och ingen vardag. Jag var hemma dygnets alla timmar och det var skadligt.
Förutsättningarna är alltså bra mycket bättre just nu att ta sej tillbaka på banan och känna glädje och lycka i livet. Jag tror på detta.


En bild som jag tog ämnad för en annan, nu kickar jag själv på den ist :)



Jockarp.

tisdag 29 november 2016

Lisa och Maria.....

Min rygg är full, ni får ta en annans eller ställ er på kö...



Vad är väl bättre än att kicka igång måndagsmorgonen med lite uppvärmning av kroppen. Jag var på gymmet vid halv sex och på bandet. Jag drog lite intervaller bara för att jag kunde det, inte för att jag egentligen gillar det, eller jo, det kanske var just därför. För att jag tycker att det är så *klök* tråkigt. Så jag vill busa med mitt psyke lite.
Det kom in en snubbe efter att jag sprungit ett tag och med tanke på hans kroppshydda erbjöd jag honom löpbandet, han behövde det betydligt mer än jag. Jag gick över och körde lite mage. Skitjobbigt men väldigt skönt.

Livet fortsatte och visst är det väl sjukt intressant. De som skulle ske på kvällskvisten hade jag inte kunnat föreställa mej när jag grymtade på lunchen om att maten i matlådan blivit för varm. En sån petitess som borde tagit 0 energi från mej jämfört med vad som sedan skedde.

Nu ställer jag mej frågan.
Hur är det möjligt att av två möjliga förhållande bli så in i helvetets rövknullad i båda som jag nu har blivit.
Jag skulle in i Gunnies rekord bok för denna bedriften, detta borde vara helt omöjligt.
I två förhållande har jag gett hela mej, hela mitt hjärta och hela min själ.

I de andra förhållandet var jag på min vakt, jag funderade länge på om jag skulle inleda en relation med Maria. Hon fick kämpa ganska länge för att få mej. Men när det skedde då var jag hennes, fullt ut.
Det var tydligen inte ömsesidigt. Likt den första damen, hon min sk fru så användes och utnyttjades jag.
Det boddes gratis i palatset, det tankades bilar fritt under 3,5 år, det restes och notan stod på mej. Möjligheten till att bara behöva jobba 75% när barnen var små kunde ske under mitt ekonomiska beskydd.
Och kärleken östes över familjen.

Och vad är då tacken för det?
Jo man hittade en annan som man tyckte verkade latjo att hänga med. Maria träffar Lisa, eller tvärt om.
Lisa var en människa som fanns bredvid mej under min svåra tid med min sk fru. Hon var hemma hos mej, hon var med på rättegången, det var kramar och kämparop. En vän helt enkelt.
Nu såg hon sej plötsligt ha rätten att ligga med min tjej.
Jag kan inte beskriva vilket svek detta är.

Så till er två. Lisa och Maria!
Jag vet att ni båda varit otrogna förut och nu har ni funnit varandra.
Jag tänker inte önska er lycka till. Vilket jag lätt skulle kunna göra för ni förtjänar varandra.
Men det finns två små fina oskyldiga barn som levt stora delar av sina liv ihop med mej. Jag önskar dom inte Lisa i sina liv -Punkt-

För min egen del så kommer jag lätt att skratta åt detta om några år, när jag går hand i hand med en kvinna som har vett att uppskatta mej för den jag är.
Men just nu finns det inget skratt i min kropp hur mycket jag än söker och försöker.
Det enda jag vet med all säkerhet är att jag har en väg att gå och det är uppåt, det är enkelt att veta när man som jag befinner sej på botten.
Busenkelt faktiskt.





Jockarp.

måndag 28 november 2016

Svajig....

Uppdukat i palatsets sal.....


Ännu en helgmorgon kickade jag igång med en löptur. Jag var glad och lycklig men ändå dämpad på något märkligt sätt. Jag vet att löpning är helande för mej men igår misslyckades jag. Jag kunde inte lyckas med att sätta mitt lilla finger över känslan jag hade i mitt hjärta och det störde mej oerhört. Att Lisa Ekdahls tolkning av låten Amelia dundrade ur högtalarna i mina öron och slog huvudet på spiken varje mening gjorde störning ännu värre. Jag kände i det ögonblicket att det var jag som var Amelia och inte Leonora. Att låten är otroligt bra kunde jag inte ta in just då. Men jag vet ju det annars hade den inte befunnit sej på min spellista. Nepp.
11 km blev det i ialla fall och det är nog så gott.

Hem och en tidig lunch, det stundade ju kalas. Efter maten blev det bad.
När min dotter låg i badet och jag satt vid kanten så formade hon sina händer till ett hjärta och blåste iväg det mot mej.
Jag började gråta av tacksamhet över hennes agerande. Hon frågade varför jag var ledsen. Tårarna rann ner för mina kinder och jag log mot henne och sa:
Jag är inte ledsen jag är så otroligt glad över att jag har dej i mitt liv.
Jag vet inte vad det var men jag var så extremt känslig. Jag lipade flera gånger under dagen och det är verkligen inte likt mej. Anledning till det skulle kunna vara PMS. Blir så trött.
Eller kan det vara att jag saknar den sista smulan i min kakburk. Jag kämpade på i alla fall.
Och det enda man kan vara säker på är att det vänder. Både topp och dal.

Något som vände tårar till styrka och mod var när jag läste utkastet på intervjun jag gav för några veckor sen.
Otroligt bra skrivit. Ödmjukt och med ett jävlarinamma. Precis som jag är ;) Jag behövde den styrka just där. Perfekt.



Paket öppning, alla fick öppna. Storsint av myset.

Godisjakt...


Min dotter skulle fira sin födelsedag med sina vänner. Det blev ett härligt gäng med barn och vuxna som firade.
Barnen var ute och hoppade studsmatta vilket jag var glad över. Alltid kul när dom vill vara ute. Små kalla fötter och rosiga kinder var det som åter kom in i värmen. Härligt.
Vi grillade korv och åt glass, vi bankade på pinjatan vilket uppskattades av alla, någon liten olycka hände men det blir lätt så när man är på godisjakt.

En mamma som var på plats skickar varje år ett mess till mej på morsdag och gratulerar mej och ord om att jag är det starkaste mamman hon känner.
Jag kramade om henne och tackade henne för att hon alltid tänker på mej den dagen. Vi pratade lite om svårigheterna om att inte ha någon annan som ansvarar och som man kan bolla problem med.
Det var skönt att prata med henne och att berätta hur mycket jag uppskattar messen.

När festligheterna var slut så började pysslande direkt. Tacksam var jag över att mysets kusin stannade kvar och pysslade med henne, jag har väldiga problem med just den uppgiften.


Kvällspyssel....


Jockarp.

söndag 27 november 2016

Julskrud....

Tungt att vara skogsägare...


Sov som en gris till halv sju, det behövdes minsann. Myset sov ännu längre, henne fick jag väcka så hon inte skulle missa gröten.
Jag hoppade över frukosten och fokuserade på en kopp kaffe. Fasteträning en lördagsmorgon var planerad. Den bästa träningen helt klart.
Jag gav mej ut och känslan med grusade vägar under fötterna fick mej pirrig i hela kroppen. Gud vad jag älskar att springa på berget och helst då i mina egna marker. Den totala lyckan.
Jag dundrade upp för mördabacken och styrkan i kroppen gjorde att det enda jag kunde göra var att le när jag trummade uppför. 
Jag tänkte att det är dom tunga stenarna som sjunker till botten, dit ska inte jag, jag är lätt som en fjäder. 
Nerför var det brant men jag öste på även där. Tillbaka efter en mil i benen och där stod hon igen, min älskade backe. Vända två upp och jag andades lite mer, vilket var skönt. Motvinden slet i min kropp men jag hukade mej inte för vinden, jag sträckte på mej och gjorde mej större och tog emot den med hela min kropp. En urkraft släpptes lös i mej och jag välkomnade vinden och motlutet. Jag sökte mer motstånd.
Människan är av naturen lat och jobbar oftast efter att leva livet med minsta möjliga motstånd. Så är inte denna människan funtad just nu. Jag ville ha mer, mer och mer motstånd.


Full rulle hem...

Det var dags att fixa en utegran till palatsets borggård.
Vi drog upp på berget och hittade en ganska omgående. Den var stor men det är även Månsagården så det passar perfekt.
Myset och jag satt på flaket och höll granen hela vägen hem och hon tjöta av lycka. Jag sa till henne att sånt här får man bara göra på landet.
Hon vände sej om mot mej och sa:
- Jag är glad över att vi bor på landet mamma.
Jag med blev mitt självklara svar :)

Nytt för i år var att vi satt granen efter lite avskalning på stammen i en parasollfot. Så smart, så enkelt, så perfekt.
Jag tyckte att det fattades lite ris nertill så jag tog motorsåget och gick upp på en nyplanteringen bakom huset och sågade ner ytterligare en gran. Vi blev nöjda.

Vi var inte klara där, nepp. Vi handlade till mysets kalas som går av stapeln idag och vi köpte med oss attiraljer för att kunna sno ihop lite lussebullar. Det pysslade vi med på kvällskvisten. Det blev en sen kväll men så är det i adventsstöket och det blev en mycket bra dag.
Pang ner men den i braiga lådan.


Palatset i julskrud...


Jockarp. 

lördag 26 november 2016

Ingen minns en fegis....

En vårdag?


Jag förväntade mej en vårdag i November. Ungefär så är mitt liv. Att jag vill se en ljusning i allt mörker.
Det är kanske fel men visst är det så att framtiden kommer av sej själv men framstegen måste vi göra själv.
Vill man förändra något så är det upp till en själv, jag är inne i förändringsfasen. Ny tjej och nytt jobb det är dit jag är på väg och det hänger på mej att ta mej dit, ingen annan. Och just nu har jag en form av hatkärlek till det.
Jag gillar mitt jobb men det finns en tid satt på det.
Jag gillade min tjej men hon gillade inte mej ;) alltså är det egentligen två saker jag varit väldigt nöjd med men ändå tvingas jag till en förändring. Och hur ska man då ta det?
Jag pratade med en trevlig tjej häromdagen och hon skrev ord som:
- Ingen minns en fegis.
Hon skrev det i ett helt annat ämne men jag tyckte det var bra. Visst är det så.
Vågar man inget vinner man heller inget. Och då kan man heller inte förändra något, tvingad till det eller ej.

Så nu då? Ja, det är väl så att det inte är rätt läge för mej att byta jobb, för det första finns jag med i brottsregistret (på grund av min djupt kriminella bakgrund) ;) och bara det kan ju göra det lite knivigt, förvisso blir det en lite intressantare utmaning men nja.
För det andra är jag ensam med Myset och det är ju stor risk att det kan tillstöta komplikationer där. Men är det inte så. Det blir aldrig riktigt rätt läge?
Det är bara mesar som väntar på rätt läge, är jag en mes? knappast :)
Så nu börjar projekt nytt jobb.

På brudfronten känns det faktiskt väldigt bra, jag har frågat chans på en och friat till en annan. Ja så är det faktiskt, lite skämtsamt då. För gifta mej det är jag inte riktigt säker på om jag någonsin blir redo för igen.
Jag ser ett bröllop endast som en stor lögn och en stor sorg, så var det ju för mej.
Ja Intressenter finns det men frågan är om dom är redo att faca snyggeflatan?
Jag är redo, likt en scout alltid redo:)
Jag står i kärlekens tjänst just nu.

Vi fixade lamporna till julstjärnorna, gosse så vackert det är i palatset. Jul, jul, kom när du vill. Vi är redo även för dej.

Kalas på en restaurang i Kristianstad. Det var en lättsam och mysig fredagskväll. Jag åt en helt fantastisk middag med Chevré, pinjenötter och honung bland annat. Massa kramar av mysets kusiner vilket var helt underbart.
Vi var först i sällskapet för att tacka för oss, men vi var både trötta och så hade vi kamphundarna att ta hand om med. Plikten framför allt.

Mina nya boyfriend jeans, snygga och sköna G-Star = kärlek ;)


Jockarp.

fredag 25 november 2016

Löparmage...

Ingen muffins här inte. endast 52 pannor muskler :)


Uppstigning 04:15 pigg som en mört. Vet inte varför men så är det.
Mot gymmet och jag var där tidigt vilket var skönt, helt ensam.
Jag hoppade upp på bandet och började springa. Jag var lätt och stark. Hastigheten ökade hela tiden och jag kände inget stopp. Jag öste bara på.

Jag gjorde lite andra övningar och när jag spände mej i spegeln började jag flina. Jag såg så grymt fitt ut.
Jag måste vara sjukt lätttränad, jag har nämligen blivit så fitt av enbart lite löpning. Därför började jag snurra i min hjärna om det där med löparmage. Oftast associerar man just det ordet med en liten vända ut i skogen bakom en buske eller sten, under löpturen. Jag har gjort det massa gånger och fler lär det säkert bli. Jag har två löparmagar. Jag flinade åt mitt snurrande om magar och tog en bild på min löparmage, den utan nerdragning av brallorna då :)
Den såg bra ut. En snart fyrtiåring i topptrim. Jaajamensan så är det helt klart, eller?

Det lutade åt övertid på jobbet, jag tog höjd för det med min bror, att han skulle hämta myset om det behövdes. Men ett smärre haveri gjorde att vi avbröt vårt lilla test. Detta ändrade förutsättningarna så jag stämplade ut redan klockan tre. Upphämtning av mys och vidare för ett presentköp.

Hem och vi började med julbestyret. Detta är helt sjukt, men av sex julstjärnor som endast hängt snyggt och prydligt på vinden var fem lampor trasiga. Hur är det möjligt?
Smått tokig så funderade jag på om vi skulle köra och köpa lampor, men nej där gick gränsen, jag är en logistiker och avskyr onödiga körningar. De blir nog jul ändå och innan dess lär vi nog fått tag på lamporna.

Vi lagade en mycket smarrig middag. Jag tror jag ska bli kock i mitt nästa liv, enbart för att låta andra människor ta del av min fantastiska kokkons ;)
Mollie tog om och om och om. Jag me.

Och så är vi hund och hästvakt igen. Detta gör att vi har lite annat att sköta. Mat, vatten och rastning av hundarna. Mat, vatten och tillsyn av hästarna. Vi hjälps åt i familjen vilket underlättar det hela.
Och vi har väldigt roligt på kuppen.

En av sex....Sjukt men grant.



Jockarp.

torsdag 24 november 2016

Lögner och svek.....


Tops konst by myset :)


Dagens dilemma.
Ja, om man har en person som man brytt sej väldigt mycket om men som sårat en ganska rejält. Ska man då varna den personen för en fara eller ska man låta bli och låta vederbörande få upptäcka faran själv. Vilket då oftast brukar bli lite för sent?
Jag är en väldigt snäll människa och jag hade faktiskt tanke på att just varna och det genom ett telefonsamtal. Men när man då inte ens kan bemöda sej med att uppföra sej med ett Hej till svar då surnar jag till. Jag kände bara nej. Hon kan gott ha det. Jag tänker inte varna. I det läget skiter jag både i personen i sej och dennes barn.

Men sen är jag ju som jag är. Jag har ju väldigt svårt att leva med mej själv om jag vet något som jag kan göra för att göra skillnad, och när det i förlängningen kan handlar om barn, nja då är det ännu värre. För frågan är nog inte om faran kommer utan det är nog i stället en fråga om när. Om det inte redan börjat?
Så ja, nu står jag mellan dom jättestora hötapparna och kan inte komma till ett vettigt beslut i ärendet. Varför ska jag bry mej?
Jo för att jag är en kärleksfull och godhjärtad person? ja kanske.
Men även godhjärtade och kärleksfulla personer kan ibland komma till den gränsen att nu får det vara nog.
Någon som känner för att hjälpa och ge mej ett par moralkakor i hur jag ska bete mej i frågan? Jag är idel öra.
Helst innan hela huvudet flugit i luften av allt analyserande om för och emot ;)




När jag kan släppa dilemmat lite så fick jag minsann en del gjort. Kartan kom äntligen på plats på väggen och studierna startade direkt. Det är inte lite platser jag varit på, på vår jord och fler lär det bli om man får ha livet i behåll.
Mollie var väldigt intresserad och det är minsann inte lite platser hon heller har befunnit sej på i sitt korta liv. Jag tror att hon varit i USA fem eller sex gånger. Singapore, Australien, massa städer i Europa. Helt galet egentligen vilka möjligheter hon har. Lyckligt lottad lilla loppan.



Jobbet har gått bra, lite tradiga möten emellanåt men det är bara att bita ihop. Jag vet ju att det lättar och ja, jag gillar mitt bruk. Men jag var faktiskt väldigt less så i ett försök att bli lite uppmuntrad skickade jag en bild till en böna ;)

Myset och jag hade en väldigt chill kväll, vi målade med vattenfärger och samtalade lite smått. Jag försökte mej på att lyssna på lite musik men då tjurade lilla fröken ihop och gnällde om att hon inte kunde koncentrera sej.

På kvällen när myset somnat och jag satt i soffan slog det mej åter igen vad fint jag har det. Jag sa högt för mej själv, vilket stort fint hus jag har, vilket vardagsrum golv, vilken hall, vilka nya fina toaletter. Jag fnös och flinade sen lite åt det. Men samtidigt är jag tacksam och jag är tacksam över att jag kan se allt jag har att vara tacksam för, psss lite knäpp det är jag nog, men det underlättar i den allt mörkare värld vi lever i. En värld med lögner och svek.


3000 bilder av myset på kvällskvisten. Radera..

Jockarp.

onsdag 23 november 2016

Seriös sexåring...

Prinsessan af Månsagården....


När man har världens bästa jobb och världens bästa jobbakompisar då kan man ta ledigt en dag när man behöver. Jag behövde det när min dotter firade sin sex års dag.

Jag vaknade alldeles för tidigt, jag analyserade mitt liv där jag just befann mej, det var sådär.
Lika bra att gå upp och sjunga lite för min dotter. Hon blev överlycklig, hon blåste ut sex ljus och paket öppnades. Vi kramades och pussades och sa att vi älskade varandra. Kanelbullen som varit ljushållare for ner i magen sen var det frukostdags, lite tvärtom sådär.
Jag lämnade henne på skolan och det var mysigt att vara delaktig, myset var nöjd.

När hon pluggade styrde jag upp med bankärende, piniata uthämtning och en löptur i mördabacken. För dagen tog jag backen två gånger och känsla att jag skulle kunna springa i den hela dagen infann sej. Jag älskar när kroppen är stark. Om det beror på att jag lättat i vikt eller om det var att sinnet var lätt, det vet jag inte. Jag brydde mej inte heller om att analysera det. Allt behöver inte analyseras. Bara nästan allt..

Myset hämtades upp och jag fick vara med på avslutningssången i klassrummet vilket var mysigt. Vi drog vidare i livet, till ekohallen och styrde upp lite inköp. Vidare till gula M:et, myset ville det och självklart så fick hon bestämma. Jag åt inget, kände verkligen inte för det.
Vidare var det ett pass på simskolan, det får man inte missa bara för att man fyller år. Hon var glad i plurret och hon berättade stolt för simfröken att hon fyllde år ;)

Man kan hitta lek överallt..



Mollie hade ett seriöst samtal med mej häromdagen.
Jag sa till henne att idag när du går och lägger dej är du fem år och i morgon när du vaknar så är du en sexåring.
Hon frågade när på dygnet hon föddes och jag berättade det för henne. Hon fortsatte sen med att säga:
- Innan jag föddes bodde du med en tjej. Sen föddes jag och sen flyttade Maria in. Ja sa jag, det stämmer.
Då säger hon rätt och slätt:
- Ja, ska vi inte skippa de nu mamma.
Hehe ja det var inte lätt att låta bli att flina, jag förstod ju precis vad hon menade och jag fick verkligen anstränga mej för att inte skratta rakt ut.
Det verkar som hon uppskattar mitt sällskap väldigt och inte vill ha någon mer människa i sitt liv. Intressant.

Hon tittade på teve och skrattade åt något roligt i program. Jag satt och chittcattade med en böna om allt möjligt. Vi hade en sjukt låg nivå och det var allt från glass till dvärgar och skor. Jag skrattade högt flera gånger där jag satt i soffan så till slut frågade Mollie vad jag skrattade åt. Hon uppfattade tydligen att det inte var åt samma sak som hon. Tja det är inte alltid enkelt att förklara. Men det var så otroligt skönt att skratta och jag lossas slog henne lite på hakan och kramade om henne, sen var det ögonblicket över och förbi.
Det är väldigt skönt med barn, som släpper saker på ett enkelt sätt vare sej det är glädje eller sorg. Blir lite avis där faktiskt.

Fest middag....


Jockarp.

tisdag 22 november 2016

Årsdagar......



För exakt sex år sedan var jag ett vrak med tjock mage. Min familj och mina vänner hade kämpat i veckor med att hålla mej i liv. Kroppsvikten hade rasat och utan kulan på magen var det bara skinn och ben. Inget fungerade själsligt, kroppen var stark men även den fick ta stryk.
Kaoset när vattnet gick och bilen inte var tankad var inget jag bekymrade mej om, jag var ett vrak som bara följde med.
Någonstans försökte jag hitta en gnista inom mej men det var svårt.

När jag på BB skrev den sista raden till min fru. Raden: Jag är på BB, du är saknad. Svar uteblev.
När Tant N la sej sked bakom mej och höll om min mage, då när tårarna kom, ensamhetens tårar.
När jag fick informationen om att barnet i min mage inte mådde bra, att i gångsättning skulle ske, jag ifrågasatte inget, jag bara följde med.
När jag blev baddad på pannan av människor som egentligen inte skulle vara där. Men som just då var hela min värld.
När jag födde mitt barn, jag bara följde med och gjorde vad jag blev tillsagd att göra.

När jag sargad kom hem till palatset från BB efter dålig behandling psykiskt. Då när jag jag såg orättvisorna i dagens Sverige. När jag gick runt ensam inom fyra väggar med ett spädbarn på armen. Då när jag förstod så lite men varit med om så mycket.

Hmm ja det är delar som tillhör min historia. Det är delar som har format mej till den person jag är idag. En person som jag just i detta nu älskar. En person som är stark och känslig.
Jag har lärt mej vad som är viktigt. Givetvis famlar jag i mörkret ibland. Ibland uppskattar jag inte det jag har och ibland är jag svag och okänslig. Ja, jag är en människa helt enkelt.

Det som slår mej varje år vid tiden runt min dotters födelsedag är, att nu har vi överlevt ännu ett år tillsammans. Att vi har klarat det ihop. Visst att det finns andra människor runt om kring oss, jag tackar gud för det. Men sist om syvenes så är det jag som har det fulla ansvaret om myset, stort och skrämmande många gånger när jag tänker på det. Vilket jag oftast då gör på hennes årsdagar.

Men idag är det bara lycka. Och vi kommer att ha en toppendag tillsammans.

Honojag....


Jockarp.


måndag 21 november 2016

Kalasande.....

Inte bara fin, god me...


Min vana trogen vaknade jag tidigt. Det gjorde inte myset, hon tog en rejäl sovmorgon. Jag gick upp och började fixa i borgen. Eld i pannan, kaffe koktes och dracks. Halv åtta fick jag nog av ensamheten och tystnade. Jag gick in till myset och kröp ner i sängen. Hon vaknade och de första ord hon säger är.
Idag ska vi ha kalas för mej och Sigge. Jajamensan sa jag men vi har lite att styra upp innan dess, vi hade spisen full kan man säga.

Gröt för myset och hon valde mannagryn. Jag tittade på och tog ännu en kopp kaffe.
Löpning var planerad och det är effektivt på fastande mage. Jag sprang eller ska jag kanske beskriva det hoppade fram. Det har hänt så mycket bra den sista veckan så jag höll på att kugga över fullständigt när jag fick löparskorna på fötterna och sol i ansiktet.
Jag log, skrattade högt, jag sjöng och ja jag körde till och med lite intervaller bara för att jag kunde det. Den känslan alltså.

Bilen tvättades och rabatten tömdes på vissna blommor. Myset badade och jag duschade. In på ICA och det var en munter shopping. Jag träffade på en böna som komplimangade mej med att hon tyckte jag var snygg. Tack sa jag och sen upplyste jag henne om att jag måste ju se till att vara gångbar på marknaden. Jag flinade sen gott. Ett väldigt bra humör besitter min kropp just nu. Det är bra det.

Hem med varorna, damsugning och moppning av golv följde sen, det behövdes egentligen inte, men nu är det gjort. Skön känsla.

Kalaset startade med mat. glupska gänget var på plats och det är gott att se att dom hugger i.
Tårta var ju självklart och mysets lille vapendragare som blir 9 år fick vara med och pryda tårtan. För dagen tog även jag en bit tårta, det är ju ett måste när myset har kalas.

Mollie höll i lekarna, först var det någon form av nyckellek som jag inte fick grepp om, vidare var det hela havet stormar för att sen lugnas ner något till den gamla luriga leken hänga gubbe.
Gubben hängdes och festfolket lämnade palatset.
Tandborsten för myset och hopp i lopplådan. Hon kickade nog något på sockret för hon var inte enkel att få att blunda, kan ha varit att det varit en stor dag också, inte varje dag man firar att man ska fylla sex år.

I år körde vi med glödlampa i tårtan :)

Jockarp.



söndag 20 november 2016

Balanserad....

Moln fabriken är igång....


Uppstigning. Jag hoppade upp klockan fem när klockan ringde, jag var tvungen att hoppa upp annars hade jag inte kommit upp på flera timmar. Jag var sjukt trött efter en lång natt med härliga samtal. Men självklart var det värt det. Sova kan jag göra en annan gång.

Jag satte fyr i pannan sen lämnade jag palatset och körde till gymmet. Ett lite lagom pass innan dusch, kaffe och arbetets start.
Ja dagen var inne när vi agnarna skulle skiljas ut från vetet. Det var uppstart försök ett av fabriken.
Vi jobbade på i ett grymt team. Jag satt bakom dator och skötte styrsystemet och grabbarna sprang som små illrar ute i fältet.
Smått galen höll jag på att bli på alla larm som tutade. Stressfaktorn var hög, men det är en konst och en övning att hålla sej lugn. Jag är inte riktigt färdig övad i ämnet, men det tar sej.

Min nya bekantskap förgyllde stora delar av dagen med trevliga samtal och bilder, det lättar upp minsann. Tiden går fort när man längtar och sen får svar ;)

Middag och för dagen stod pizza på menyn, det var sådär, jag fattar inte varför jag äter de, supergott när man trycker i sej de, sen blir det klök äckligt efteråt. För mycket liksom.

Jag fick ett mail av en person som jag inte kände, ett fantastiskt mail. Hon berättade att hon följde min blogg och hade gjort det sen dag ett typ. Att jag gav henne inspiration trots det tuffa jag gått igenom och att jag hela tiden fortsatte att kämpa på. Att jag har hjärtat på rätta stället.
Självklar var min tacksamhet mot henne stor. Att få den feedbacken av en främmande människa är stort, väldigt stort. Jag funderade lite på om hon kunde vara den som skickat blomman till mej. Mysteriet är fortfarande olöst i detta nu. Väldigt skumt men blomman är fin ;)

Det blev en sen avslutning men vår del av fabriken hickade slutligen igång. Vilket var super skönt. Vi lyckades ännu en gång med det vi var ålagda att göra.
Jag körde upp på palatsets gårdsplan när klockan slog fem. Mitt lilla mys hade hängt med morfar stora delar av dagen och dom hade haft det toppen, räfsat löv och gått på kamphundspromenad.

En lätt middag och lite lördagsmys i soffans hörn, tja det var den lördagen det.

Kvällen gick sen i utveckla tecknet. Min nya bekantskap och jag spenderade timmar i hop med att analysera, känna och utveckla känslor. Jag älskar detta stadiet med att lära känna en helt ny människa.
Hypotesen stämmer sällan överens med teorin.
Nu är vi inne i "När ska vi ses fasen" och ja visst är det lite pirrigt. Men egentligen så är det ju bara den ytliga delen, den känslomässiga och våra olika värderinga har redan framkommit. Spännande är det i alla fall.
Önska mej gärna lycka till ;)

Än så länge håller jag balansen ;)


Jockarp.

lördag 19 november 2016

Lammkött.....

Fröken pyssel...

Att somna sent och vakna tidigt är en dålig kombo när man förväntas jobba som en gnu. Men det var min natt det.

Jag packade mysets frukt i väskan, hennes gympakasse och en liten påse med fredagsmys som skulle till undantaget för kvällens begivenheter. Allt fixat för mysets dag alltså. Min kvar. Dator, matlåda och nya underkläder. Allt tvingas man tänka på.

Det är ett intensivt skede på jobbet då fabriken ska tuffa igång, det krävs mycket jobb av alla avdelningar. Hela skutan hänger liksom ihop i alla ändar. Mycket som ska klaffa.
Det blev mycket funderande och problemlösning under dagen och inte blir det mindre att funderar över eftersom jag har en ny bekantskap som intresserar mej väldigt. En person som gör att jag väntar mej nya meddelande hela tiden. Detta är självklart ett ämne jag diskuterar med mina kära jobbarkompisar. Dom tycker att det är väldigt roligt att lyssna på mina spekulationer i ämnet. Att följa en kanske kommande kärlekshistoria på så nära håll har dom nog aldrig förut gjort. Och så öppet. Själv är jag lycklig över att jag kan bubbla mina känslor, så har det nämligen aldrig varit innan i mina förhållanden. Jag har alltid varit tvungen att vara tyst för att respektera antingen det ena eller det andra.
Vi är vuxna kvinnor och självklart respekterar jag personen i frågan men det känns ändå ok att bubbla om det, jag håller givetvis damen anonym och grabbarna har inte ens frågat om hennes namn, bara ålder vilket dom tyckte var lite lammköttigt av mej.
Ni är bara avis blev mitt svar ;)

Attityd...


Myset Vilhelmsson fick vara hemma med morfar under kvällen, jag jobbade hela fredagskvällen. Hennes skolkatalog hade kommit så den hade dom gått igenom. Önskelista hade skrivits, pysslande i massor och Scooby Doo hade kollats in.

Jag fick ett par timmar med min dotter på kvällen och vi fortsatte pysslandet. Vi packade hennes väska, täcke och kudde. En övernattning hos mormor och morfar stod överst på hennes lista. Hon älskar dessa övernattningar. Jag hatar hennes packningar. Man kan lätt tro att hon ska flytta för alltid. På grund av det stora lass som packats så fick vi ta bilen den futtiga lilla biten till undantaget. Galet.

En kväll med jobb och socialisering :)


Jockarp.

fredag 18 november 2016

Snorgråta.....

Glad men skelögd...



Jag kickade igång ännu en morgon på brukets gym. Jag var helt ensam vilket var skönt.
Att någon spillevink höjt graderna till 28 i lokalen gjorde det omöjligt till att inte börja transpirera i ett tidigt skede. Att benen gick som trummpinnar på mej gjorde ju inte saken mindre svett.
Skönt var det i alla fall.
Jag tog en dusch och grabbarna gick igång stenhårt när håret var nytvättat och utsläppt, det är sällsynt. (Att det är utsläppt på jobbet) Självklart kunde jag om jag velat tagit deras kommentarer och busvisslingar på ett sexuellt trakasserande vis men sån är inte jag. Jag spelar med och har kul. Jag tror att dom flesta ser mej som jämlik just på grund av att jag är flata. Vi har ju lite samma intresse ;) och jag är verkligen inte prydd av mej.

Fortfarande stopp i fabriken och för dagen hade jag hela fabriken som arbetsområde, mitt jobb var att synas och höras om så behövdes. Jag träffade mycket folk och det är alltid trevligt.
Det blev en väldigt sen kväll och jag var inte hemma förrän runt åtta snåret. Då stod minsann maten på bordet. Mamma är världsbäst på att göra köttbullar, det är hon som lärt mej. Jag lastade in en hel hög och lyckades även snylta till mej några att ta med hem.

Myset och jag beställde nu äntligen piniatan. Hon kom fram till att detta året skulle det bli i form av en hund. En Dalmatien. Bara att beställa och betala för mamman.
Vid nattningen enades vi om att hoppa över sagan och i stället lösa ett par korsord. Hon är grym på det.

Jag fick ett mail som fick mej att börja storgråta. Det var från Mollies gamla dagisfröken. Hon hade varit på mysets skola och hälsat på henne och nu berättade hon för mej hur underbart dom hade tyckt att det varit och setts.
Att dom hade omfamnat varandra i en varm kram. Hon berättade om glädjen hon hade kände när deras ögon möttes, att det kändes så enorm varmt och kärleksfullt.
Jag blir så oerhört glad och stolt över att min dotter kan få fram sådana känslor i en annan människa.
Jag vet att Mollie uppskattade besöket enormt, hon har pratat om det och hoppats på att det skulle vara just den fröken som skulle komma, hon visste inte säkert vilken det skulle vara.

Hon berättade att myset suttit och pysslat och att hon berättat en massa om skolan och om fritids men även om hur det ser ut på hemmafronten. Än en gång blir jag glad över hennes sätt att berätta om det, att hon inte ser det som något konstigt, och att hon faktiskt inte saknar någon.
Hon avslutar mailet med raderna:
Du har den finaste tjej man kan tänka sig
Ja det var helt omöjligt att läsa det utan att snorgråta. Både av sorg och av lycka. Tack snälla för allt ni gjort för mej och myset.

Jag behövde andas....


Jockarp.

torsdag 17 november 2016

Grisjobb och tvärtemot.....

Vilka står fel?


Jag är lite tvärtemot, det slog mej när jag skulle parkera min jobbcykel. Var jag bara tvungen att sätta den helt emot alla andras parkeringar? Ja minsann det verkar så. Att jag själv la märke till det och uppmärksammade hela situationen ser jag som bra. jag känner mej väldigt väl nu efter snart 40 år :)
Jag är nog lite stollig men jag har lärt mej älska just den biten av mej själv.

Stoppet fortsätter i en rasande fart, jag gör den ena meningsfulla arbetsuppgiften efter den andra. Jag är inne i fasen; Jag älskar mitt jobb. En skön fas.
Vi gör så många uppgifter som vi aldrig förut gjort och det är ju vansinnigt kul. Det kickar liksom att inte veta hur vi ska lösa ett problem, vi får testa och fundera väldigt mycket.


Grisjobb ännu en dag och jag bara älskar det :)


Det killar mer och mer i mej att hitta en ny väg att gå. Det måste vara det absolut bästa med förändringar i livet, det blir liksom ringar på vattnet. Man slipper den trygga vardagen (som jag förvisso älskar) man ger sej ut på andra vägar, inte så raka vägar för det behövs inte. Tryggheten är inte så nödvändig när det bara gäller en själv, tja Mollie med förstås, men det är ju betydligt enklare att samla den lilla flock av henne och mej och scanna av att vi mår bra än att samla in fem personer och se till att alla dom mår bra.

Just nu lever vi ett extremt konfliktfritt liv. Jag tycker att det är skönt att släppa lite på ramarna. Dom behövs inte nu. Det finns inga andra som vi ska respektera och ta hänsyn till. Vi gör vad vi vill, när vi vill. Bekymret är bara att jag vill inte bli kvar i det läget för länge, det kan lätt bli så att man inte vill/orkar dela sitt liv med någon annan vuxen, för då börjar kompromissandet och hänsynstagandet. Man ska åter oroa sej 24 timmar om dygnet om att alla ha det bra och är friska och krya.
Vi får se vilken väg jag tar, men just nu är jag väldigt tillfredsställd med att slippa konflikter. Eller ja, konflikter finns det men det påverkar inte min familjerelation. Detta kriget kan jag utkämpa i det tysta utan att myset ska behöva vara inblandad. Så har det inte alltid varit. Skönt att kunna skona henne.

Under middagen pratade vi om en liten flicka som går i mysets klass. Det verkar som hon är en flykting, (jag vet inte säkert)
Mollie berättade att när hon var liten så fick hon igen mat. Flyktingflickan alltså inte Mollie.
Vi pratade om hur bra vi har det i vårt land, att det inte är krig här, inte länder emellan men mellan människor är det ganska ofta som det blir krig. Hon hade sina egna liknelser och det var väldigt intressant och lyssna på henne. Sexåringar snappar minsann upp en hel del av livet.

Under kvällen skulle vi välja en piniata till Mysets kalas, hon hade ett väldigt bry. Det är svåra val. Hon skrev alla intressenter på lappar och sen blev det Ellebellebi. Hon blev inte nöjd med resultatet. Då tipsade jag henne om att hon skulle sova på saken. Så så blev det.

Alla dessa val....



Jockarp.


onsdag 16 november 2016

Paradox och åklagare....

Gödmörning...


Jag lämnade palatset innan halv sex, detta för att jag hade ett enormt träningssug. Jag körde till brukets gym upp på löpbandet och iväg. Gaaa vilken känsla. Jag höll 14 km per timme, men när jag andades stabilt ökade jag, jag pumpade på till mjölksyran höll på att knäcka mej. En helt underljuvlig känsla.
Jag pausade lite från bandet och gjorde lite andra övningar. Sen hoppade jag upp och tog ytterligare tio minuter på bandet. Svetten formligen öste av mej och jag var nöjd. Ett kort intensivt och välbehövligt pass.

Jobbet var fantastiskt kul. Jag skulle vara med och kontrollera några tak på bandgångarna som vi byggt. Detta innebar att jag skulle åka upp i en kranbil hänga 50 meter över havet med endast en sele som livlina. Jag informerade herrarna om att jag var ensam vårdnadshavare till en liten tjej och att det var av yttersta vikt att jag kom hem till henne.
Inga problem, i korgen med dej blev svaret.
Det var verkligen en höjdpunkt på dagen.

En runda för att kontrollera och diskutera CE-märkningen, vilket jag tycker är väldigt intressant, inte så hisnande som arbetet innan dock.
Vidare från det till tidplansmöte. Det är inte så värst upplyftande men det är kul att sitta och fnula på om det är möjligt att vi löser allt i tid eller inte. En riskanalys på ett kommande arbete gjordes och kaffe i mängder.


Höjdaren....
Min livlina...
Jag ringde till polis och åklagarmyndigheten under min rast. Jag har ett ärende där som intresserar mej väldigt. Jag kräkte av mej lite, men det visade sej att det var fel person som fick spyan, Sorry. Jag får göra ett nytt försök om några dagar. Jag dryftade ärendet för mina kollegor och dom flinade och sa:
- Ja du håller oss i alla fall alerta och sysselsatta med alla dina bestyr. Jag flinade och gav en lätt boxning på axlen och svarade:
- Kul ju så att det händer något i era tråkmånsiga liv med ;)

Innan hemgång fick jag hjälpa till på meksidan med att lägga en packning på ett lock på en vakuumtank. Locket var skittungt och vi höll på att klämma alla fingrarna vi stack in mellan locket och packningen. När man sen gapskrattar så man nästan inte kan stå upprätt ja då blir det inte lättare precis. Locket kom på plats i alla fall och alla fingrarna satt kvar om än något tilltufsade.
Ja det var en bra dag på jobbet.

Myset hade varit på simskolan, hon fick lift av mormor och allt verkar gått bra, vilket var skönt.
Vi lagade lite mat på kvällen, sen var det mys för hela slanten.

Jag hade en paradox känsla i kroppen under kvällen. De sunda förnuftet som jag ofta förväntar mej från mej själv och kanske framförallt från andra människor överensstämmer inte alltid med teorin. Jag lever ofta efter hypoteser fram till jag sett klart. Jag tror väldigt mycket fram tills att saker har bevisats.
Och varför hade jag en sån märklig och snurrig känsla under gårdagskvällen? Jo för att nya människor har korsat min väg, människor som tänder något i mej, som väcker mitt intresse. Samtidigt dras jag med gammal barlast som jag inte kan skaka av mej förrän hypotesen och teorin kopplas samman i en symbios. När det sker vet jag inte men än en gång är det jag som driver skeppet framåt och det endast för att kunna kasta barlasten över relingen, hissa mina segel och satsa allt på de nya människorna i mitt liv.

Mm jag går en spännande tid till mötes.

Fröken pyssel...


Jockarp.

tisdag 15 november 2016

Kär?

Humf, experiment ala Vilhelmsson 


När första frågan en av grabbarna på jobbet ställer är:
Är du kär eller vad är det med dej? Det syns i ögonen på dej att något hänt sen vi sågs sist. Och sist vi sågs var för två veckor sen.
Jag flinade och sa att jag inte var kär men att jag har varit i väg under helgen och samlat kraft och styrka. Energierna ligger på topp.
Har allt lättat är det lättare att andas? Super enkelt blev mitt svar leendes.
Skönt blev svaret sen gick vi över till honom och hans psykiska och fysiska tillstånd. Jag blir glad över att grabbarna delar med sej till mej om hur dom mår, det är viktigt både som min roll på företaget men även som människa.

Jobbet ja, stopp i fabriken och det ser personalmässigt ut som det är ett storstopp. Väldigt mycket folk överallt.
Jag satt i möte stora delar av dagen och det var nog nödvändigt, tidplaner finlirades och planer för uppstarten lufftades.
Jag tog en cykletur runt fabriken, jag har haft punka i två veckor så jag har bara tagit mej runt det nödvändigaste och det med apostlahästarna. Men nu tog jag ett helvarv. Det höll på att sluta illa. Snorhalt på sina ställen.

Jag diskuterade miljöläget med personer som arbetar i ett nystartat projekt gällande miljön, dom berättade för mej att det inte ser speciellt vackert ut i vår sjö med namn öster i början. 
När jag gick förbi ett annat kontor som var fullt med miljöfolk stack jag in näsan och sa: 
- Jag litar på er. Rädda Östersjön, sen gjorde jag tummen upp. Dom flinade och skakade på huvudet åt mej, jag flinade jag med och gick vidare. 
Det är allvarligt men man måste någonstans våga skoja lite om eländet. Det är intressant det där med hur våra hav ser ut efter påverkan av oss.

Jag blev sen hem och så kommer det med all sannolikhet att se ut hela veckan, jag har tagit höjd även för helgarbete. Men visst jag har lovat att ställa upp denna veckan och jag är en kvinna som står vid mitt ord, det har jag alltid gjort vad det än gäller.

Myset var på hugget när jag kom hem, nja ända till hon drog i stortån i en av trösklarna sen var det inte så latjo precis. Lite mys i mammas trygga famn och en häfta på tån så fixade det sej. Skönt.
Vi lagade en lätt middag i form av korv och pasta. Inget lyxlir väntar denna veckan, det blir överlevnad som gäller ;)

När myset nattats och jag förberedde mej för tidningsläsning i sänghalmen knackade det plötsligt på dörren, den knackningen resulterade i två timmars snurrning på tankar om livet. Shit vilken kväll. Vi pratade om alfahonor och om att se om sin flock, vi pratade om ärlighet, respekt och kärlek.
Vi pratade om bygden, vi pratade om att ha vettet eller möjligheten till att uppskatta det man har.
Jag berättade att jag emellanåt måste nypa mej i armen när jag kör i allén upp mot de Månsagårdskapalatset. När kastanjerna blommar och solen lyser på dom glaserade takpannorna, när det doftar vår och jag ser min dotter springa barfota på nyklippt gräsmatta. Ja gosse vad vi har mycket att uppskatta när vi bara ger oss tid att se det.

Lite lugnare aktivitet....


Jockarp.


måndag 14 november 2016

Kapacitet....

Fullt lass kaa...


I bland är jag så sjukt grym. Söndag och fars dag var en dag då jag just var det, Sjukt grym alltså.
Vaknar, frukost, eldar i pannan, hämtar en bil, tankar, lastar myset och i väg.
Vi kör i ett bedårande vinterlandskap där termometern visar minus 7. Det gnistrar överallt och träden är så otroligt vackra i sin rimfrost. Solen sken och vi satt i bilen och sjöng. Inte mycket att klaga på där.
10:00 dörrarna öppnas på IKEA. Vi spatserar in, tittar på en säng, väljer färg och madrass. Bredden var 120 cm och längden 200 cm. Går vidare, tar en stektermometer, packar på allt på vagnen, betalar exakt 6000 spänn. Köper varsin korv. Hämtar bilen till lastzonen. Lastar den full. Kör hem.

Tre timmar senare står vi åter på Jockarpskmark. Vi får hjälp med att bära in alla pinalerna och sen börjar själva arbetet. Jag har en hatkärlek till IKEA prylar, eller egentligen till allt skit som ska byggas eller kopplas in. Jag gillar det inte. Jag gillar att stå med en skyffel och gräva eller en kärra att lasta ved på. Jag hatar verkligen instruktionerna som medföljer. Dom vill att jag ska göra som det står där, men jag vill inte. Blää. Men för dagen så gjorde jag det och det gick fint. Men jag gjorde det enbart för min dotters skull. Hon var så otroligt söt av förväntan. Sängen är en lite för tidig sex års present och hon har hållit på att längta ihjäl sej.

Klök....


Sängen och lådorna byggdes ihop, madrassen lades på plats och vi bäddade fint. Hon hoppade lite sen röt jag ifrån på ett skämtsamt sätt och informerade om att det är minsann bara på hotellrum man får hoppa i sängarna. Hon flinade och studsade ner från sängen.
När mormor slutat sitt jobb åkte myset med henne hem. Detta gav mej tid till att handla matvarorna till kvällens begivenheter men även att röja klart i borgen.
Mysets mini säng monterades ner och lyftes ut. Garderoberna flyttades, skrivbordet flyttades, tavlor flyttades och böcker omplacerades. Lampor tändes och justerades. Mattan flyttades även den. Jag vek tvätt, hängde tvätt och tvättade. Lyfte upp lådor på övervåningen och röjde även lite där. Jag började även laga mat. Vilken kapacitet jag har när jag väl får fart och svetten den öste av mej vilket kanske inte var så konstigt när temperaturen i palatsets sal visade på 27 grader. Hua, jag måste ta mej i kragen gällande eldningen :)

Ett helt nytt rum stod klart när myset åter kom hem. Jag mötte henne i dörren och sa till henne att jag hade pimpat hennes rum.
Hon for in snabbt som man kunde tro att hon skulle snuva Usain Bolt på världsrekordet. När hon kom in ställde hon sej mitt på golvet, tog sej för munnen, vände sej mot mej och sa:
- Det är precis som jag vill ha det mamma, sen kramade hon mej.
Det var så underbart så jag kände en tår bränna till bakom locket. Min älskade lilla dotter är så underbart ljuvlig när hon visar upp sina känslor.

Kvällen gick i samkvämets tecken. Hela familjen samlades för tacomys. Alla åt friskt, tacksam rätt det där. Det var supermysigt och härliga behövliga kramar fick jag på löpande band av mysets kusiner. En skön avslutning blev det givetvis när vi kröp ner i den nya fina sängen med alla härliga tillbehör. Myset var i sjunde himlen och hon pratade på likt en radio om allt hon tyckte och kände. Det är mycket känslor och tankar i en liten tjej på bara några år.


Så himla fint :)


Jockarp.