Psykbryt…..

Ny dag, inga möjligheter, ja lite så känns det när jag får rapport om att Mollie ännu en dag inte varit i något klassrum på någon lektion. 

Hon glömde sin dator på morgonen så jag fick köra in till skolan ännu en gång under förmiddagen. Jag växlade några ord med resurspersonalen. Mollie var glad och avslappnad, hon och en kompis satt i reträttrummet. Det lät fint och en strimma av hopp tändes i mej. Planen var att hon skulle gå på sin tyskalektion.

När jag kom till skolan fick jag reda på att hon inte varit där. Ett steg tillbaka igen då. Mollie var pigg och glad när jag mötte upp henne. Jag fattar liksom inte vad som händer med henne och jag vill förstå. Men kommer jag orka?

Vi tog fyrhjulingen ner på Vesan, vi behövde fart, vi behövde vinden i ansiktet, vi behövde skratt. Vi gjorde det. Vi lekte på halmbalarna och Mollie körde själv på stubben så det yrde om henne. Jag såg glädjen i henne. Jag älskar att se henne le.

Middagen lagades och vi pratade om skolan. Att det nu är dags att byta klass. Att jag även fixat så hon får syslöjd i stället för träslöjd denna terminen, allt för att få lite draghjälp i rätt riktning. Hon var inte överväldigad, hon vill tro på detta men jag märker att hon inte gör det.

Jag peppade henne och sa att nu är det en ny chans, en nystart. Att vi kan leka med tanken att det är nu högstadiet börjar. Men nä hon låser sej. Frustrationen växer i mej.

Jag berättade mina farhågor för min stöttande sambo vid sänggång. Vi dryftade olika senario. Ja jag mådde allt annat än bra när vi släckte lampan.

Halv elva vaknar jag av ljud, jag ligger tyst en stund och lyssnar. Tassar upp på bara fötter. Hör ljud utifrån. Det var min dotter och min mamma som satt på altanen. Mollie hade ringt till henne. Hon hade fått ett bryt men ville inte oro mej. Nu var det jag som fick ett bryt. Jag skriver inte mer om det, för jag klarar inte sätta ord på händelsen just nu.

Vilken jävla natt.

Jockarp 

Klassbyte…..

Mollie åkte till skolan. Jag tog en promenad på berget. En massa samtal behövde klaras av och det pysslade jag med på min väg.

Jag hade en tid hos tandläkaren och jag var noga med att informera skolan om att jag skulle vara oanträffbar i ca 30 minuter.

Inget samtal från skolan under tiden jag satt i stolen, skönt.

Jag kom hem och drog igång röjsågen. Jag behövde slå gräset runt husknuten, det växte meterhögt.

Mollie hämtades upp från skolan, hon hade medverkat på noll lektioner.

Efter många om och men och samtal till skolan fick vi äntligen ett besked. Mollie ska byta klass. Det ska ske på torsdag och nu hoppas jag verkligen att detta blir en puff i rätt riktigt,

Handbollsträning och jag följde med, tanken var att jag skulle springa under tiden hon tränade, men hon var låg och ville att jag skulle vara kvar. Jag satt kvar.

Efter träningen var hon pigg och glad och då passade jag på att prata strategier inför klassbytet.

Lite fick jag ur henne och det var väldigt skönt. Skönt att hon pratar.

Jockarp.

Rätt riktning?

Alla skulle på olika håll i familjen. Två lämnade tidigt, Mollie skulle jag lämna och vidare skulle jag lämna tredje barnet på stationen. Logistiken var i full gång under måndagsmorgonen alltså.

Mollie var lite motsträvig när vi kom upp till skolan, hon dröjde sej kvar i bilen och jag förstod att det var en tuff dag för henne. Men när ett välkänt ansikte log mot oss hoppade hon ut ur kärran. Vi vinkade hejdå sen gick hon.

Jag for hem till tvätt och lakansbyte i sängen. Hundpromenad på berget. En bil skulle levereras till stan, jag körde in den och sprang hem. Varmt men skönt.

Jag fick ett samtal om att Mollie inte klarat gå på någon av dom tre lektionerna vi planerat att hon skulle på. Attan, några steg tillbaka alltså. Vi pratar om kommande planer och om hur vi kan hjälpa henne. Jag hämtade hem henne innan skoldagen var slut.

Jag pratade även med hennes läkare om hennes mående och han skrev ut ett intyg till mej så att jag förhoppningsvis kan får ekonomisk hjälp i detta. Hon är över tolv och då får man tydligen inte vabba. Trots att detta är typ första gången i hennes liv som jag behöver vara hemma från jobbet för att hjälpa henne.

Kvällen stod det fysträning på Mollies schema. Vi tog en promenad under tiden. Någon i församlingen var sugna på glass så vi gjorde ett kort stopp och investerade i en varsin mjukglass.

Detta stopp ledde senare till ett skrattanfall. Den känslan att få skratta hejdlöst var fantastiskt. Jag behövde skratta.

Ja sammanfattningen var att Mollie mådde bra hemma men mindre bra i skolan. Jag ser ändå positivt på det, att hon kan släppa ledsamheterna från skolan när hon är hemma.

Ett steg i rätt riktning alltså.

Jockarp.

Långpass……

En sån behövlig helg tillsammans. Mollie har varit pigg och glad. Lördagen kickades igång med ett loppisbesök efter att hundarna fått sin dagliga motionsrundan på berget. Mollie gick bananas på loppisen, hon köpte nya skor, klackskor. Ett pärlhalsband och lite andra pryttlar. Jag lät henne hållas hon hade ju fått sin månadspeng så hon gör ju som hon vill ;)

Vidare till Kristianstad för att fira det nyblivna trettonåringen. Det var en trevlig tillställning och maten från buffén slank ner.

Kvällen blev lugn, vi hängde på altanen till solen gick ner sen blev det en sväng i soffan med en film. Skönt när alla är samlade.

Lördagsmorgonen började med en löptur med min kära sambo och hennes syrra. Med ett lugnt och behagligt tempo tog vi oss runt Råbelövsjön. Sjön låg helt stilla och blank, höstluften var hög och stilla och solen sken. Ja ni fattar va? 23 kilometer i springskorna sen tog vi oss hem.

Mollies mående påverkar mej enormt och det slog mej under söndagseftermiddagen att jag kände mej lite lugnare inombords. Hon hade haft en bra helg, hon verkade inte ha funderat någonting på skolan. Och hon var öppen. Hon kändes inte alls avskärmad. Men jag vet att vi har en lång väg tillbaka, men jag vet att vi ska gå den vägen tillsammans. Nu hoppas jag på ett positivt besked i morgon från skolan.

Jag var och hjälpte till på strandvallen när Mjällby skulle möta Bajen. Det var Mollies handbollslag som skulle hjälpa till med visiteringen. Inget vidare jobb men någon måste göra det. 

När jag kom hem väntade kräftskiva. Klänningarna åkte på och vi satte oss till bords i den blå hallen ;) premiär för sittning runt det Gustavianska bordet. Jag det kändes prinsessigt. Intressanta samtal följde till intaget av kräftor, bröd och paj. Mollie hade bakat kaka till efterrätt. Inget lämnas till slumpen inte.

Innan läggdags satte vi oss tillsammans och kollade igenom måndagens schema, hon valde ut tre ämnen som hon skulle försöka ta sej till. Vi har en plan och jag sa till henne att det var okej att avvika från den om hon inte mådde bra men att jag var stolt över henne att hon tänkte gå till skolan. Jag vet vad som krävs av henne och det är inte lite det.

Jockarp. 

Magi……

Vi gick upp tidigt, vi såg en strimma ljus över Vesan och sa att vi måste sätta fart och ta oss upp på berget. Vi väntades oss en formidabelt vacker soluppgång. Och våra förväntningar besannades. Det var helt enastående vackert. Lyckan och vackerheten var enorm. Att få dela det med sin kärlek var maxat.

Vi var ute på berget en timme och sprang, duggregn och grått var det vi fick resten av rundan, men vad gör väl det efter en sån underbar soluppgång?

Vi gjorde oss redo för dagen, Mollie åkte till skolan och vi hade bestämt att hon skulle försöka gå på svenskalektionen och helst någon lektionen till. Svenskan fixade hon men resten av dagen satt hon i sitt eget rum.

Hon var glad när jag mötte upp henne, förmodligen lättad över att det var helg och att hon skulle få vara hemma.

Vi blev bjudna på middag vilket var skönt, sätta sej till bords och gå därifrån utan att behöva ta hand om disken. Ja det var lyx. Vi vuxna gick till sängs tidigt, vi var trötta. Kidsen var nog trötta dom med men dom hängde kvar i soffan och vi hörde att dom fnittrade. Jag älskar barnfnitter.

Jockarp.

Ljus och mörker…..

Dagens startades upp tidigt, vi hade en nybliven tonåring i huset och det skulle vi fira. Brickan med flagga, ljus, munk och varm choklad laddades. Ja ölkorv också ;) sen gick vi upp en våning, dörren öppnades och skönsången drog igång. 13-åringen blev glad och det blev hundarna också. Dom gillade pappret som gåvorna legat i.

Mollie skulle till plugget, hon var orolig. Ingen bra start. Men hon hoppade ut ur bilen.

Jag fortsatte till min vän andra sidan berget för en promenad, den var välbehövligt. Jag välte ur mej allt som hänt dom senaste veckorna och det var inte lite det.

Jag åkte hem efter promenaden och jag hade precis landat då samtalet kom. Mollie mådde inte bra och ville hem. Jag satte mej i bilen och körde och hämtade henne. Jag skulle stötta. Hon såg okej ut när jag kom och jag frågade hur det var? Om det var tufft idag? Och ja det var det.

När vi kom hem visade hon upp alla sina nya böcker hon fått. Hon läste och visade. Det höll hon på men en hel timme. Jag intresserade mej mer än vad jag faktiskt var. Men jag måste stötta allt som är positivt. Det var många ljusglimtar under eftermiddagen och det var så skönt att se. Hon behöver återhämtningen mer än nånsin.

Jag tänkte inte gå på föräldramötet som jag var inbjuden till, jag har varit i skolan för mycket och informationen har jag fått. Men jag fick ett Mail av den biträdande rektorn som gjorde att jag ändrade mej. Det fanns en möjlighet till ett kort möte. Det var jag och föräldrarna till en vän till Mollie som samtalade. Våra döttrar mår allt annat än bra av skolstarten och nu begär vi att en förändring måste ske. Det var ett tufft möte, det gnager hela tiden i mej hur jag kunde låta det gå så långt. Att Mollie skulle behöva må så dåligt utan att jag aktivt gjorde något. Men jag trodde att allt skulle förändras vid skolstarten. Det gjorde det ju men bara till det sämre.

Vi fick löfte om att det finns en möjlighet till en förändring men rektorn bad oss hålla ut tills på tisdag.

Hon sa även att om tjejerna ville vara hemma tills dess var det okej.

Efter handbollsträningen pratade jag med Mollie om allt som sagt och hänt och även att det fanns möjlighet för henne att vara hemma. Dock önskade jag att hon skulle gå dit. 

Den lilla krigaren sa att hon ska gå dit och försöka gå på vissa utvalda lektioner. 

Jag ser hur hon kämpar och jag är så otroligt stolt över henne. Att hon inte totalt ger upp.

Jag tryckte i mej några kanelbullar innan sänggång. Jag brydde mej nada att klockan var halv tio på kvällen. Jag behövde dom där bullarna.

Jockarp.

Små steg……

Ett steg fram och ett eller två tillbaka, det är så livet känns just nu. Vi fortsätter att jobba på tillsamman med resurspersonalen på skolan. Varje morgon möts Mollie upp av henne och hon ler. Hon håller ihop, kämpar och sliter med sina känslor.

Ännu en dag började det med NO och ännu en gång fick hon lämna lektionerna. Hon fick vara på sin reträttplats och plugga. Det fasas in nya vuxna i hennes liv så hon inte blir så beroende av kvinnan som varit hela hennes trygghet i skolan.

Hon satt kvar hela dagen på sin reträtt plats enda lektionen hon faktiskt fysiskt medverkade i var sist lektionen som var tyska.

Jag mötte henne vid skolslutet. Dagen hade varit tuff sa hon, värre än dagen innan. Men hon berättade att det var bra att hon satt i det där rummet för sej själv för då fick hon ro att plugga även på rasterna. Ja vad bra sa jag bara. Jag visste inte vad jag skulle säga. Ena sidan av mej blev sorgsen över att hon skärmar av sej, den andra sidan av mej blev glad över att hon kände glädje över studierna.

Vi körde och fixade lite grejer till ett kommande 13-års firande. Hon var pigg och glad och jag kände mej lugn. Det är som vi båda två slappnar av när vi är tillsammans efter skoldagens slut.

Vi hade ingen handboll så det blev socialiserande med familjen hela kvällen vilket säkert var bra. Mollie behöver umgås med människor i sin egen ålder. 

Efter middagen som bestod av vildgris så åkte vi in till stan för att gå en tipspromenad. Det var Mollies önskan och jag blir glad över varje initiativ hon tar. Ingen vinst på bingot men chansen på frågorna finns fortfarande kvar.

Väl hemma igen hängde vi lite i tjejernas nya sällskapsrum. Så mysigt att hänga med alla tjejerna i deras territorium.

Tidigt godnatt. Det är noga med mat och sömn just nu. Det för att vi ska orka.

Jockarp.

Ljusglimt…..

Vi tog en morgontur på berget, det för att rustas för dagen. Jag var så otroligt trött mentalt, min dotters mående gnager i mej all vaken tid, jag försöker lösa problemet all tid på dygnet. Jag var helt slut. Efter ett par backar där kroppen fått anstränga sej både muskulärt och där lungorna pressats. Mådde jag dåligt. Jag landade i en famn. En annan svettig kropp mot min, hennes kind mot min. Min näsa mot hennes hals och tårar som rann mot hennes axel. Vi stod där en stund tyst och kramades. Hon viskade i mitt öra att allt kommer bli bra. Att höra det från kvinnan jag älskar fick mej att andas ut, slappna av. Jag blev lättare, det kändes renare, friare. Vi fortsatte vår runda och jag såg vackerhet runt omkring mej. Jag var så tacksam.

Mollie väcktes när jag kom hem, hon var pigg och glad. Men det var inga garantier, låsningen brukar komma på vägen in till skolan i bilen. Jag var orolig.

Det hängde ångest över hela min dotter när jag lämnade av henne på skolan. Men för dagen lämnade hon bilen direkt. Med all sannolikhet hörde det ihop med sammanbrottet dagen innan. Hon ville inte med hon gjorde det. Vilken liten krigare hon är. 

Jag var glad men jag var ledsen. Ingen normaltfuntad mamma vill lämna sitt barn där man vet att det mår dåligt. Men jag hade inget val. Jag hade pressat henne dagen innan och hon var pressad när hon lämnade mej. 

Att se henne lämna bilen efter jag kramat henne och sagt att jag älskar henne smärtade mej, men jag var ändå så lättad. Hon gick ju ut för egen maskin.

Vid tio fick jag ett samtal av kvinna som blivit Mollies trygghet i skolan. Hon hade tappat det, lämnat lektionen och gått till sin reträttplats. Där hade hon gråtit och skrikit ut sin frustration av sitt mående. Jag blev bedröva av informationen, smärtan växte i mej.

Halv tre skulle hon hämtas och jag hade inte hört något mer om hur dagen fortlöpt. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mej. Jag var på plats tidigt vid skolan och jag gick ur bilen och satte mej på en sten med ansiktet vänt mot vägen min dotter förväntades komma.

Hon kom ut och när hon såg mej så vinkade hon. Jag blev glad av det. Jag gick emot henne och såg ett svagt leende när våra blickar möttes. Hon såg okej ut.

När vi kom nära sa jag hej hjärtat hur har du haft det idag?

Hon svarade okej.

Jag trodde jag skulle bryta ihop där på plats. Min dotter sa att dagen varit okej trots att jag fått samtal på morgonen om att hon inte mådde bra.

Hon berättade att hon varit på alla lektioner utom halva NO lektionen får då hade hon inte mått bra. Hon sa att det börja lätta.

Det sa hon utan att jag frågade eller la några ord i hennes mun. Fatta den känslan i min kropp då.

Det kändes som jag kunde börja andas, att livet och glädjen kom tillbaka till mej. Jag såg på henne att hon var avslappnad när hon pratade med mej om skolan. Det på ett sätt jag saknat att se.

Herrgud vad lycklig jag var. Mollie pratade om skolan hela vägen hem och hon fortsatte när hon kom hem. Jag lyssnade noga och slängde in en nyfiken fråga här och där.

När alla i familjen kommit hem åt vi gemensamt middag sen väntade handbollsträning. Tanken var en promenad men Mollie ville jag skulle vara kvar. Inga problem, vi stannade på läktaren.

Hem, dusch och lite mat. Det hade varit en tuff dag känslomässigt. Men jag unnade mej ett leende innan jag somnade. Jag vet att faran inte är över men jag väljer ändå att försöka se ljusglimtarna så ljust det bara går.

Jockarp.

Sammanbrott…….

Dagarna fortsätter att vara allt annat än lätta för min dotter. Hon kämpar på och jag kämpar på. Ja alla i familjen kämpar på.

För att på något sätt hitta balans, få ner andningen på rätt plats gäller löpning tidigt på morgonen innan Mollie ska väckas. Jag behöver den där stilla morgonen på berget mer än nånsin nu. 

Måndagen började som fredagen, hon vägrade gå ut ur bilen. Jag hade fyllt bilen med tre terrier som jag skulle använda om problem uppstod. Jag var ju tvungen att hem med dom för en promenad och dom kan inte vara i bilen för länge när det börjar bli varmt.

Mollie som alltid varit så rädd om det där lilla gänget kändes helt likgiltig inför informationen om värmen för dom.

Hon var liksom inte där. Efter 20 minuter fick vi ut henne ur bilen och för dagen lämnade jag bums. Det sved och rev i mej men vad för val fanns?

Jag messade skolan en timme senare och då hade dom fyra meter till ingången. Helvete.

Jag skulle springa till stan för att hämta upp mina föräldrars bil som stod parkerad i Falkvik. Dom skulle på resa och jag skulle ombesörja bilhämtandet. Jag grät hela vägen in till stan och jag passade mej för att passera Mollie skola. 

Jag fick rapport om ogiltig frånvaro på henne och jag blev så in i helvetes förbannad. Hon kämpa varje sekund för att komma till skolan och att vara där och ändå får hon frånvaro.

Jag behövde den största påsen i världen att andas i.

Jag hämtade upp henne vid skolslutet och det fanns noll glädje.

Hon frågade vad är det för mening med allt.

Ja den frågan har jag ställt mej själv ett antal gånger i livet men jag är snart 47 år inte 12. Dom orden skaver i mej.

Eftermiddagen ledde till ett sammanbrott vilket jag inte vet resultatet på ännu. Det kan bli bättre men det kan även bli sämre. Men jag behöver en effekt.

Kvällen bestod av fysträning på handbollen och där såg jag en gnutta glädje i min dotter. Den känslan, obeskrivbar.

Jockarp.

Återhämtande…..

Jag hämtade upp min dotter i skolan, jag frågade hur det varit. Svaret var okej. Jag frågade om hon ville prata om det men svaret blev nej. Jag respekterade det och tog henne till bibblan, hon pratade oavbrutet med mej. Men ämnet var inte skolan.

Hon kändes avslappnad. Vilket var skönt. Hon behöver återhämta sej.

Vi lånade bibeln, hon vill läsa den för att sen fortsätta med koranen, Tora, Tripitaka och veda skrifterna. Det ska bli spännande att se hur många år det tar, det är kanske inte dom lättlästaste böckerna hon valt ;)

Vi körde till affären för att köpa lite ingredienser, Mollie skulle göra pannacotta till fredagsefterrätt. Väl hemma hjälptes vi åt i köket och hon pratade lite om skolan, jag lyssnade och tog in varje ord hon sa. Allt för att höra och känna in hennes mående.

Efter maten tog vi en promenad ner på Vesan, vi behövde det alla fyra. Det var en underbar kväll och vi bara var där och njöt av livet. Hej återhämtning.

Lördag och vi skulle in till stan för att medverka på trädgårdsdagen som arrangeras varje år. Svarven skulle med. Det lovades mulet väder men det blev sol och tokvarmt. Det kom väldigt mycket människor och många stannade och pratade. Delar av deras livshistoria delades med oss. Det slog mej hur många ensamma människor det finns. Det var så sorgligt. En del blev ledsna så dom grät när dom berättade att dom var så ensamma. Jag kände att jag kanske gjorde lite skillnad där jag stod och lyssnade på deras berättelse.

Mollie kom in en sväng, hon käkade glass och hängde med oss en stund men hon tyckte det var för varmt så hon åkte hem till byn igen.

Hon beställde sushi till middag så det fixades innan vi lämnade stan. Var var trötta och varma så en dusch innan middagen fick det bli.

En match yatzy med min dotter på altanen var det jag mäktade med innan läggdags.

Jockarp.

Den trygga……

Förmodligen har jag genomlevt dom tre tuffaste dygnen som mamma. Jag är så uppe i varv, hjärnan är som en högspänningsledning, kroppen spänd från topp till tå och nånstans där ska jag agera lugnt.

Ja, med en dotter som inte vill gå till skolan, en dotter som älskar skolan men inte kan känna sej trygg. Så många bitar, så många parametrar som måste stämma för att lugnet ska infinna sej. Just nu är det kaos och vi är ledsna båda två.

Hon kämpar och jag kämpar och nu kämpar även skolan. Vi är så många som försöker hitta lösningar för att allt ska lösas så smidigt som möjligt. I skrivande stund har jag precis lämnat av henne i skolan efter att i två timmar försökt hitta ett läge då jag faktiskt skulle kunna gå. Hon gråtandes och jag med tårarna brännandes bakom ögonvrån sa jag att jag älskar henne och att hon är grym. Sen gick jag.

Jag lämnade henne i trygga händer, både för henne och mej. En fantastisk kvinna som stått vid vår sida i två dagar och verkligen är den där klippan som jag tror och hoppas på att min dotter ska finna lugn med. Jag är så tacksamma för henne.

Men trots det rinner mina tårar. Hon min fantastiska kloka, rara dotter som är högpresterande i skolan. Så pass så att hon i framtiden sannolikt skulle kunna välja och vraka utbildningsväg och vidare arbete. Hon som är vetgirig och nyfiken. Att allt det där nu är som bortblåst och hon kryper längs väggarna, gömmer sej på toan och saknar glädjen helt. Den glädjen hon alltid haft. Ja det är plågsamt att se. Det som plågar än mer är att jag faktiskt inte ser nån lösning. Jag kan inte lösa detta, hon måste göra det, hon måste finna styrkan och modet. Satan vad ont det gör. Den enda som maler i mig huvud är. Hur hamnade vi här?

Jockarp.

Tokyo marathon……

Vi vaknade tidigt, eller ja Kennet vaknade tidigt och han vill inte vara vaken själv så med det var jag uppe redan vid fem.

Jag gav honom mat och öppnade dörren sen satte jag av mot sovrummet igen.

Jag pussade igång mitt sängsällskap och vi låg och småpratade en stund.

De var den 14/8, ett datum jag väntat på och som jag markerat i min almanacka. 

Varför? Jo möjligheten till startplats på Tokyomarathon släpps nämligen då. Anmälan öppnar och jag vill vara med.

Jag gick in på sidan och anmälde intresse. Nu kan jag bara vänta och hoppas. 

Ja vi var ju redan vakna så vi gick upp och tog en kopp kaffe sen åkte springskorna på. Vi skulle möta dagen. Och gosse vilken morgon. Jag har saknar sommarmornarna. Nu känns det förvisso lite mer som höst men solen som steg över Vesan var magisk. Herrgud så vackert det var att stå och se dom dimmiga åkrarna och dra in doften av mogna sädesfält. När vi njutit klart drog vi iväg på berget. Det var varmare än vi trott så min tröja åkte minsann av.

Kaffe på det och jag vinkade av min tjej som skulle till jobbet. Det största barnet i familjen skulle ta tåget till skolan så jag färdtjänstade henne in till stationen.

Och så skulle då tanken ut ur källaren och en ny skulle sättas in. Ja det var ingen enkel grej att pilla ut en stor vattentank genom en trång källardörr, det underlättade givetvis av att vi har en traktor som kan lyfta.

Jag fixade med fika till hantverkarna innan jag skulle iväg och förtjäna det dagliga brödet.

Jag var hemma igen klockan 22 och jag fick avrapportering av tjejerna hur dagens handbollsträning varit. fysträning minsann.

Jockarp.

Brakmiddag…..

Ännu en dag som egentligen bara passerade i mitt liv, en sån där dag som känns meningslös på nåt sätt. Så är de ju säkert inte men saker känns en aning tufft när man tvingas till det. Arbete är en form av tvång.

Men tja jag bet ihop tolv timmar och kände mej sagolikt lätt när jag tog mej upp i allén mot det Måndagårdskapalatset. Jag visste att mat stod på bordet och att bordet skulle fyllas av människor jag tycker om. Så blev det.

Galet god mat hade levererats av kökspersonalen och sällskapet var formidabelt. Det vackra i att sitta tillsammans och se kidsen äta glupskt. 

Jag tog två portioner vilket jag verkligen inte hade behövt men det fanns inget stopp i mej.

Vi röjde undan lite i köket och jag röjde även undan i källaren. Det är nämligen dags att byta ut en av våra ackumulatortankar som förser oss med varmt vatten.

Och så blev klockan 19:30 och då hade vi bjudit in till en live-sändning på Instagram. Det var välbesökt och det blev en trevlig stund. Ungarna gäckade oss en aning men det tillhör väl i den åldern ;)

När det var läggdags sällskapade jag min dotter, det var längesen jag låg bredvid henne när hon skulle sova. Jag har saknar det och jag tror även att hon saknar det.

Jockarp.

2flator1vardag…..

2flator1vardag…..

Arbete i tolv timmar. Det är inget vidare men vissa saker är ett måste. Men nä jag var inte så värst pepp. 

Under dagen lyckades jag få kontakt med Mollies kommande klassföreståndare, jag har försökt nå rektor flera dagar utan att lyckas men nu fick jag alltså återkoppling. Mollie har inte mått så strålande och oron har ökat nu när skolstarten närmar sej.

Vi har nu en gemensam plan för att hon ska få en behaglig start på läsåret. På tisdag ska vi på besök till skolan och träffa klassföreståndare för en rundvandring och samtal inför skolstarten, bara hon och jag vilket känns toppen.

Vi ska även till första linjen för samtal. Det känns som jag gör vad jag kan, nu hoppas jag bara att det hjälper henne.

Jag kom hem klockan sex på kvällen, hem till ett nystädat hem, så himla mysigt och skönt att allt inte hänger på mej hela tiden.

Vi lagade lite mat och åt tillsammans ute på altanen. Lite häng i soffan sen väntade sängen väldigt tidigt. Och jag gläder mej mycket över att få sällskap under täcket även om min tjej inte behöver gå upp lika tidigt som jag. Gemensam sänggång känns viktigt på nåt sätt.

Och så i kväll, ja då smäller det. Det är nämligen Världspremiär på livesändning från vårt gemensamma instagramkonto vid namn 2flator1vardag. Vi ses och hörs där tänker jag 😀

Vi hade inte så mycket bekymmer då…

Jockarp.

Missförstånd……

Jag lämnade hemmet klockan fem, att lämna en kvinna i sängen sömndrucken och avslappnad sved. Men jag bet ihop och stängde dörren bakom mej. 

Åtta timmar senare vände jag hemåt. Jag skulle hämta upp ett barn på stationen i stan som skulle komma med tåget från Kristianstad.

Barnet messade och frågade om jag var på väg, japp framme om två minuter löd mitt svar.

Det kom en ny fråga, är du framme, japp.

-var?

-på stationen

-I Kristianstad?

-nä i sbg.

Jaha jag är i Kristianstad.

Och där höll jag på att tappa det då jag ändrat om hela mitt schema för att hinna in till Sölvesborgs station till 14:00

Alltså det där med eget ansvar när kommer det egentligen?

Jag körde hem till dom andra kidsen och fick meddelande om att jag skulle vara på stationen (igen) i sölvesborg 14,25 jaha in i bilen igen. Givetvis skulle dom andra ungarna med, Ica hägrade.

Det fina med deras shoppingtur var att dom köpte ett behövligt choklad till mej ;) tack för det.

Hem igen och så skötte jag undan lite göromål sen tog jag och Mollie Kennet och gick upp på berget. Målet var grundsjön. Dom andra kom lite senare i bil. Och med sej hade dom kol och korv.

Det var en härlig tur och avslutet med grillad korv blev kanon. Mysigt när alla samlades runt grillen.

Jockarp.

Dejtdag……

Uppstigning tidigt och ut på berget, vi rasslade in 15 km i löparskorna och var hemma igen klockan nio. Kaffe och dusch. Lite samtal med kidsen om dagen och om måendet sen lämnade vi vuxna Jockarp.

Vi körde till Kristianstad till cafet som vi hade vår första dejt på för sex månader sen. Samma kakor, samma plats. Det var mysigt och en aning mer avslappnat än förra gången :)

Vi passade på att ta med lite fler saker från lägenheten, närmare bestämt två fulla bilar. Det går bra nu.

Ett barn hämtades upp från uppropet i gymnasiet och sen bar det hemåt.

Middagen lagades och vi samtalade om dagens händelse och vad som komma ska.

Kvällsaktiviteten i form av handboll, jag hade missat tiden lite så vi blev en aning sena men när vi väl var på plats hade tjejerna en kul stund.

Lite mat och sen väntade duschen för handbollsspelarna, vi andra gick en tidig sänggång till mötes.

Jockarp.

Uppvaktad…….

Efter nattjänstgöringen och några få timmars sömn blev jag väckt av Mr K och min dotter. Dom var pigga jag var inte.

Men jag hasade mej upp och jag välte ner en kopp kaffe. Efter kaffet tog vi en promenad, att vi var ute på berget i nästan två timmar var inget vi planerade men det var mysigt med tid ihop. 

När vi kom hem möttes jag av ett fång rosor och en skål av mitt favoritgodis. Alltså jag blev lycklig långt in i själen. Tänk en vanlig sliten tisdag och jag stod med näsan i en bukett rosor och luktade. Jag tog en godis sen letade jag raskt upp givaren.

Hon min tjej, jag kramade henne och berättade om min lycka över henne och hur mycket jag uppskattade hennes uppvaktning.

Dagen blev för övrigt lugn. Mollie och min kommande sambos kids lekte ohämmat. Vi vuxna parkerade oss på soffan  och chillade. Så mysigt att ligga i hennes famn och bara njuta av allt runt omkring.

Jockarp

Ork……

Vardagen börja så sakta närma sej oss alla i familjen nu. Almanackan börja fyllas på. Träningarna ska börja och nu väntar det tre dagar i veckan med handbollskorna på min dotters fötter. Vi får se hur det blir med det, skolan ska skötas först och främst och det är inte säkert att starten bli bra. Oron hänger i luften och har gjort över till hela sommarlovet.

Sambolivet har varit totalt sen vi kom hem från vår resa och det har varit magiskt. Att vakna och fylla dagarna tillsammans är galet fint. Och vi har fyllt dagarna med flytt, rensning, träning och god mat. 

Varje dagen när jag vaknar och öppna mina grönbruna ögon och möter hennes blick och leende blir jag oerhört tacksam. Tacksam över att jag haft en sjuhelvetes tur att våra vägar möttes den där dagen för sex månader sen. Hon är ett enda stort Wow och det bäst är att hon begriper sej på mej och alla mina jag. 

Bara det att man kan skämta och skoja utan att bli rättad eller få en attackerande svärm med ord mot sej om att man sa något kränkande mot någon eller något är så förbluffande bra. Jag är ovan vid det men jag diggar det stenhårt.

Vi är noga med att berätta vad vi känner och hur vi upplever saker. Noga med att vara fina mot varandra. Jag fick ett ord till mej av en bekant för ett tag sen. Ordet var ork och jag bär med mej betydelsen över ordet överallt. O:et står för omtanke, R:et för respekt och K:et för kommunikation. Just nu är vi grymma på det ordet och vår önskan är ju givetvis att vi ska kunna leva efter det för resten av våra liv.

Kidsen verkar landar i att våra familjer ska flätas samman till en. Mollie ser oftast inga problem med något men jag vet att hon är i en känslig ålder och det kommer hända mycket i hennes liv den närmaste tiden. Men vi får försöka leva efter Ork….

Jockarp.