Oklädd……

Från denna till

Denna…

Efter nio timmars sömn var jag redo att möta en regnig november morgon. I regnkläderna och vidare upp på berget. Jag gick inte i nån raketfart utan lufsade mest fram på stigarna. Kennet var det lite mer klipp i.

Vi väckte Mollie vid halv tio och vi hade morgonmyset klart i huvudet. Den första advent skulle vi nämligen göra varm choklad med marshmallows och grädde. Mollie var pigg och det gick snabbt att sno ihop den varma koppen. Vi satte oss i soffan och småpratade medans vi njöt. Jag tände ett ljus och Mollie drog av dikten om det första ljuset.

Vi drog igång busungarnas låt. Tomten jag vill ha en riktig jul på stereon och jag pillade fram texten. Sen sjöng vi för glatta livet tillsammans ;) anledning till det var att Mollie hade den i läxa till den kommande lektionen i musik.

Hon gick upp och jag gick ut. Jag var i verkstan stora delar av dagen och jag levererade från träd till ljusstake. Det var ett experiment och det var kul. Två nya och väldigt olika ljusstakar står nu klara i det Måndagårdska palatset.

Vi åt middag i soffan och kollade på frågeprogram. En lugn stilla stund vilket behövdes. Min dotter satt fortfarande i morgonrocken. Hon hade inte ens lyckats få kläder på sej under dagen. Herregud.

Jockarp.

Fest….

Tre nätter i vedsvängen och uruselt med sömn. Jag har släppt det där för längesen. Inte värt att hetsa upp sej. Jag sover liksom inte mer för det.

Jag kom hem klockan sex lördag morgon och klockan nio satt jag i bilen igen med en termos kaffe på väg till Eslöv. Det var dags för handbollsmatch och jag vill gärna vara med och stötta och heja på laget.

Mollie dundrade in två mål vilket gjorde mej superstolt. Det var jag inte sen att berätta för henne.

Vi var inte hemma förrän på seneftermiddagen och Mollie var helt slut. Hon somnade på soffan och jag lät henne va. Jag fick upp och städade hennes runt, fixade och donade och gjorde det fint inför hennes stundande 11-års kalas.

Jag väckte henne och hon var helt slut. Jag lätt henne vara och hon fick komma igång igen i sitt eget tempo. Gästerna rullade in. Och till bords sattes sju kompisar. Jag hade fixat pizza. Jag köpte tre familjepizzor vilket var en felbedömning. En åts upp dom andra fick jag frysa in :) 

Tjejerna hoppade i plurret och där stannade dom i över en timme. Sen var det dags för tårta. Den hade vi fixat själva och Mollie var så stolt. När jag kom med tårtan och tänkte dra av en sång för min dotter stoppade hon mej. Du får inte sjunga mamma. Nähä inte? Jag respekterade henne men när en av hennes kompisar ställde sej upp och sa! Nu ställer vi oss upp och sjunger för Mollie så gick det bra att även den tårtbärande mamman fick sjunga med.

Ljusen blåstes ut och jag lämnade dom runt bordet.

Halv tio avslutades festligheterna och jag gick och hämtade Kennet som hängt på undantaget under festen. Hem och jag formligen rasade i sängen. En intensiv men fin dag var till ända och jag somnade minsann helt ovaggad.

Ett tag sen ❤️

Jockarp.

11 år…..

En nyvaken elvaåring…

Jag tassade upp tidigt, pannkakssmeten stod redo i kylen. Bara att dra igång alltså. Under tiden dom gräddades gjordes dom sista förberedelserna, ljusen tändes och jag sjöng upp mej :)

Med ballonger och paket tog vi trappan upp till övervåningen. Jag sjöng och Kennet hoppade runt och jagade ballongerna. En elvaårig tjej mötte mej med sömndruckna ögon. Hon log och det gick en il av tacksamhet genom min kropp. Tårarna brände. Det är bara hon och jag. Vi har hittat vår egen väg under elva års tid. Men på födelsedagar blir det ändå märkbart hur liten vår familj faktiskt är.

Hon blåste ut ljusen och kramade mej och sa att hon glömt att det var hennes födelsedag. VA!!! Sa jag. Hur kan du glömma denna speciella och fantastiska dag, det är ju den viktigaste dagen på hela året. Vi kramades igen och hon började öppna sina paket. Hon var så tacksam för det hon fick, men jag ursäktade mej ändå att hon bara fått mjuka presenter. Hon åt sin lussebulle och gullade med sin lille hund som precis bitit sönder två balkonger.

Pannkakorna slank ner sen väntade det en dag i skolan för fröken elvaåring. Själv tog jag Kennet på en mils löpning på berget. Vi behövde det båda två. Jag fyllde sen upp källaren med ved. Jag älskar att ha fullt på lagret. Sen blev det verkstads häng. Jag eldade i kaminen, städade hela utrymmet, fröken särbo hade varit stressad sist hon var där så allt var upp och ner. Två skottkärror med spån efter svarven sopades ihop och forslades bort. Jag färdigställde en skål av rötad Björk och startade upp med ett nytt projekt. Men tiden flög iväg och plötsligt stod hon där igen. Hon den viktigaste lilla människan i mitt liv. Jag frågade hur dagen varit under tiden vi åt. Sen spelade vi en runda kallaha. 

Hon somnade på soffan en stund och jag lät henne vara. Klockan slog 18 och då skulle vi fira med tårta. Mormor och morfar kom och med sej hade dom sina små kamphundar. Efter tårtintaget. Fortsatte vi spela spel. Så himla mysigt. Hon och jag och Kennet i soffan. Vi är lyckliga tillsammans.

Handboll och Terrier….

Jockarp.

I väntans tider……

Jag aktiverar mej vilket är bra, löpning och promenader på berget. Och sen jobb. Mycket jobb. 
Men vi har hunnit med en hel del annat med. Bland annat har vi fira min far på farsdag med ett restaurang besök. Mollie älskar att fira, typ allt. Jag är lite mer tillbakadragen när det gäller det just nu. 

Jag väntar fortfarande på den där Remissen, att det ska dimpa ner ett brev i lådan med mer information. Posten kommer bara varannan dag här ute på landet nu för tiden och innan har jag brytt mej noll gällande det. Jag kan låta bli att kolla lådan veckor i sträck. Nu är det dock ett helt annat fokus. Jag har fullständig koll på vilka dagar brevbäraren kör förbi. 

Jag har suttit i verkstan och täljt, jag känner mej lite som Emil i Lönneberga nu förtiden. Jag har inte börjat tälja trägubbar än men det kommer kanske ;) Jag har även inventerat lite vedhögar som kommit hem, färsk björk, bär träd och ett träd vid namn Akacia. Jag blev lite extra intresserad av trädet när jag googlade det och det stod att det tillhör familjen ärtväxter. Hur långsökt är inte det liksom. Hur det är att tälja och svarva i det får framtiden utvisa.

En vän kom på besök och vi tog en löptur. Jag älskar att umgås och att röra mej. Vi tog mördabacken och när vi kom upp kände vi att vi hade så mycket mer att prata om så vi fortsatte att springa och prata. Jag blev uppdaterad på hennes familjeliv och på hennes nya jobb. Det händer en del i livet och när man ses för sällan så krävs det en längre uppdatering ;) 

Jockarp.

Nya kläder…..

Design by Mollie

Det var längesen, väldigt längesen men igår när jag vaknade kände jag igen den där vidriga känslan. Ångest, det var bara en liten uns av smaken men det gör mej väldigt illa till mods. Jag vet vilken medicin jag ska ta. Det har jag lärt mej. Så jag klev upp, hoppade i kläderna och begav mej ut. Ut på berget. En timme strosade jag omkring i höstens färger, jag höll mej på stigarna där träden stod tätt. Jag omfamnades av det stora. Det var en skön känsla och när jag stod hemma på gården igen var jag fri från obehaget som startar upp min dag.

Vi gjorde inte så mycket mer under förmiddagen utan vi var tillsammans och fixade och donade i vårt hem. Det stod handbollsmatch på schemat för Mollie och jag skulle sitta i sekretariatet. Det gick sådär så vi fick ringa in experthjälp. Jag är så tacksam för den hjälpande handen. Matchen förlorades men jag tycker dom var duktiga ändå. 

När vi kom hem lagade vi middag och åt. Efter det så pysslade Mollie med en present till en av kamphundarna som snart ska fylla år. Hon gjorde en tröja av gamla kläder och på den klistrades det på reflexer. Att hon orkar ;)

Själv parkerade jag mej i soffan och var på det stora hela helt orörlig under kvällen.

Jockarp.

Håruppsättning……

Efter en tuff dag blev det om än tuffare. Mollie kom hem från skolan, hon var pigg och vi satte igång och baka lussebullar. Inget konstigt med det. Baket gick fint.

Efteråt gick hon upp på sitt rum och nästa gång hon kom ner var hon blek och såg allmänt hängig ut. Hon kom fram till mej och kramade mej. Jag frågade vad det var men hon kunde inte sätta ord på det. En sväng på toa sen beordrade jag henne till vila i soffan tills middagen stod klar.

Hon såg en aning piggare ut och hon åt bra. Antagligen vara det väl bara nån magknip men det är ändå jobbigt när hon inte är helt hundra.

Efter maten blev hon bara piggare och piggare och hon utsatte lille Kennet för den ena håruppsättningen efter den andra. Han verkade tycka det var okej som väl var.

Vi satt i soffan alla tre och vi pratade, vi pratade om Mollies dag, om hur det gått i skolan, hon hade haft redovisning av artisten Laleh och det hade känts bra för henne vilket var glädjande. Hon frågade hur min dag varit, jag sa att den inte varit så bra men utlämnade detaljerna. Jag kände hur tårarna brände men jag stod emot. Det var inte läge att släppa på trycket, det hade blivit för många frågor och jag är inte redo, och jag vet ju faktiskt inget säkert ännu. Men Det jag vet är att skrämma min dotter är det sista jag vill.

Jockarp.

Vänner…

Jag sprang en sväng med Kennet på berget. Jag lipade lite, sprang och lipade lite till. Försökte hålla fokus på musiken i mina lurar i öron men det funkade sådär, den ena sorgliga låten efter det andra kom. Musik träffar jämt helt perfekt brutalt mitt i hjärtat när man är känslig och skör.

Jag tänkte på en vän jag inte träffat på ett tag. Jag stannade och messade henne, min fråga var om hon var kaffesugen. Svar kom bums och det var hon. En timme senare stod hon hemma på gården med fika och en fin blomma till mej. Herregud vad tacksam jag är över mina vänner. Vi samtalade i timmar om sånt som var viktigt för oss. En fin stund, en behövlig stund. 

Det behövdes fyllas på i kylen så jag fick lift till stan. In i affären, Mollie hjälpte mej med kassarna både i affären och hemma i palatset. Hon kan mycket nu men inte allt. Något hon kan är att göra ischoklad, det pysslade hon med en stund när varorna var på plats.

En annan behövlig vän kom efter hon avslutat dagens arbetspass. Vi låg i soffan och åt clementiner och pratade om saker som var viktiga i våra liv. Även vissa oviktiga saker tog vi upp och det var väldigt skönt. Skönt att allt inte behöver vara så allvarligt. När hon lämnade mej kände jag att dagen faktiskt varit väldigt bra. Jag hade prioriterat bort alla måsten, alla onödiga måsten och faktiskt varit i nuet, prioriterat människor, vänner. Människor jag tycker om. Dom som är så viktiga.

Jockarp.

Gråter…..

Ibland behöver man gråta. Ibland av sorg, ibland av smärta, ibland av glädje. Ibland helt utan anledning, ibland bara för att lätta på trycket en aning. Jag har gråtit mycket nu, jag har gråtit av rädsla.

Rädsla för framtiden. När det händer saker i livet som är oförutsedda, saker man själv just nu inte kan påverka, saker man helt enkelt bara får förlita sej på andra människors kunskap och välvilja att hjälpa.

Ett samtal från en läkare fick mej att stelna till. Jag lyssnade, tog in. Var tyst. Lyssnade noga men jag hörde inte. Inte helt. Förstod inte riktigt. Försökte framkalla känslan av tacksamhet över att vi har läkare som kanske kan hjälpa. Men kunde inte, inte just då. Rädslan tog överhand. Blockerade. 

Jag tänkte på Mollie. Min Mollie hur ska allt bli för henne? Hon är snart elva år. Hon är för ung, för liten. Detta får jag bära själv, försöka lösa själv, försöka att hålla henne utanför mitt mående, min rädsla över att jag inte är odödlig. Men just nu är jag livrädd. Skräckslagen över hur livet kan bli i värsta tänkbara fall.. Hon behöver sin mamma.

Fan målades på väggen efter samtalet med läkaren. Men jag vet att det inte är nattsvart. Jag ska försöka tänka bort min rädsla i vänta på remissen och vidare provtagning, men ibland är det tungt, ibland tar rädslan överhand och då gråter jag. 

Jockarp.

Skåltillverkning…..

Skålar av körsbär…

Hemma från Danmark och vi har hängt mycket i verkstan med vår svarv. Efter lugna frukostar med nybakat scones och kaffe har vi gått ut. Så fantastiskt att få vara där ute och pula från morgon till kväll. Ingen stress eller press. Absolut inga måsten.

Mollie har fixat med middagen i form av sushi. Hon imponerade stort på oss. Efter middagen tog vi oss ut en vända till i verkstan innan vi parkerade oss nyduschade med en tallrik glass i famnen.  Lagom trötta och väldigt nöjda.

Så vad har vi gjort då. Jo jag har fixat två skålar. Fröken särbo har hjälpt mej, visat mej och hejat på mej. Hon själv har levererat vackerhet i form av en skål av rötad bok. Galet fin.

Mollie och jag tog med oss Kennet på promenad, det är tokmycket  vatten i skogen nu och vi gick och rensade i bäcken.. barndomsminnen växer sej stora när vi gör sånt tillsammans. En mysig stund på ett höstligt Ryssberg.

Rötad bok……

Jockarp. 

Två hav…..

Där två hav möts. Platsen ville jag inte missa. Vi tog bilen och körde ett par timmar upp till Skagen. Kattegatt och Skagerrak möts på platsen och det var häftigt och mäktigt att se det. Precis ute på udden så låg det ett gäng sälar vilket samlade nyfikna människor. Även vi så klart. 

Vi gick på stranden och det blåste friskt. Men det var det verkligen värt. Vackerheten var storslagen. Vi lämnade Danmarks nordligaste spets och körde till ett bryggeri och avnjöt en formidabelt god måltid. Vi var med det redo för mer.

Stc Lawrence Kyrka var mellan 1300 talet och 1700 talet Skagens kyrka. Men alla sandstormar på platsen gjorde det svår bett. Många gånger fick kyrkan grävas fram innan gudstjänsterna kunde hållas. Slutligen gav dom upp grävandet och idag är kyrkkroppen begravd i sand och det är endast tornet man ser. 

Vi lämnade kyrkan och tog oss till Skagen museet för att se konst från Skagenmålarna. Och nog kan man se i tavlorna att det är ett speciellt ljus över Skagen. Jag uppskattade besöket väldigt mycket. Kidsen var inte riktigt lika entusiastisk dock :)

Hemmet mot stugan igen och det blev en väldigt lugn kväll.

Jockarp.

Danmark….

Höstlovet levererat verkligen på topp.

Vi lastade bilen med diverse saker. Mollie har bjudit med en kompis så hon hämtades upp. Eftersom mitt körkort är tillfångatagit så hade vi privatchaufför i form av fröken särbo.

Vi tuffade söder ut och vi tog bron över till Danmark. Första stoppet blev Lalandia i Billund. Vi har aldrig varit där men det kändes kalas att vara där när kidsen var så pass stora så man slapp att vakta dom. Vi åkte en hel del med roligheter, det bastades och det chillades i bubbelpoolen. Så himla mysigt.

Vi lämnade Billund och fortsatte vår färd västerut. Det gick fint och ett par timmar senare var vi framme vid vår hyrda stuga. Vi lagade taco och bäddade sängarna. Efter maten var det godnatt. Dagen hade varit aktivare än vi trodde.

Morgonen startade upp med frukost sen tog vi på ordentliga kläder och gav oss ut. Några hundra meter från stugan låg stranden. Gosse så vackert det var. Vi gick på stranden och spanade efter bärnsten. Vi hittade inga men det fanns gott om andra vackra stenar. En och annan krabba och musselskal i massor.

Fröken särbo tog surfbrädan och hoppade i plurret medans jag tog en Springtur. Kidsen pysslade med sitt.

Jockarp.