underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 30 september 2018

Första hålen.....

Koncentration...


Min löparkarriär började men en ny vänskap. Vi gick på promenad med barnen på vårar ryggar, ibland flera gånger i veckan. Den vänskapen började gro under en tuff tid i mitt liv, då när jag var nybliven mamma, när jag dumpats efter att ringen på mitt vänstra ringfinger bara glimmat ett par veckor. Jag behövde röra mej och jag behövde prata. Min nyfunnevän var min promenadvän och hon lyssnade. Att det inte blödde ur hennes öron är ett under.

Under en promenad kläckte vi idén om att resa till New York tillsammans och vi kunde ju inte bara åka dit för att hänga. Nä vi kom på att vi skulle springa ett havmarathon. Ingen av oss hade precis någon erfarenhet av löpning, så vi började träna. Vi tränade ihop och vi tränade själva.
Vi åkte till New York med våra barn och våra mammor. Vi sprang loppet och efter det har det blivit en hel hög med andra roliga löplopp.
Vänskapen har hållit i sej genom åren. Vi träffas inte så ofta som vi vill, det på grund av våra familjeförhållanden och jobb. Men vi ses då och då. Oftast för en lunchdejt.
Men Lördagsmorgonen var annorlunda, vi fick till en dejt utan barn och vi upplevde gamla minnen. Vi promenerade på berget och vi pratade om livet.
Jag får enormt med energi i det sällskapet och jag fick till mej att känslan var enormt ömsesidig.
Jag konstaterade att mängden vänner man har i livet är helt ointressant, ett par stycken räcker, om det är rätt vänner. Jag har haft förmånen att träffa rätt några gången vilket jag är enormt tacksam för.

En rejäl klubba ;)

Efter besöket drog vi till golfbanan. Mollie tränade på puttinggreenen och det gick bra, jag blev impad.
Vi stötte ihop med morfar som precis spelat klart 18 hål. Honom fick vi med oss på lilla 9-håls banan. Han visade oss och lärde oss hur det är brukligt att man uppför sej på en golfbana. Tja så nu kan vi det.
Vi gick några hål och jag måste säga att det var minsann klurigare än jag trodde. Mitt allra första golfslag gick sådär. Jag började med att lusa till bollen så den flög från lilla banan över bilvägen upp på 18-hålsbanans ena green. Jag skickade över morfar för att hämta den ;)
Det var så många olika klubbor och välja mellan, alla dessa val. Det var lurigt att få ner bolluslingen i hålet. Men det gick bättre och bättre ju mer vi spelade så ja, jag tror nog att det kan bli något väldigt bra av det.

Från golfbanan till Karlshamn. Vi strosade planlöst runt lite på stan och pratade med folk. Vi köpte lite blommor och självklart lite lördagsgodis.
Efter det blev det restauranghäng. Thiamat för dagen, galet gott och så väldigt mysigt att bara sitta ihop med myset och filosofera och provsmaka varandras mat.
En bra dag alltså.

Äta med pinna....


Jockarp.

fredag 28 september 2018

+ & -


Positiv feedback och negativa känslor. 
Ja feedbacken lät sej inte väntas på gällande min medverka i programmet Bonde söker fru -kärlek åt alla-
Personligen fick jag bara höra positiva ord som
Livsglad.
Energifull.
Otrolig.
Naturlig.
Ordentlig.
Rolig.
Artig.

Ord som att jag var vacker, hade en enorm utstrålning som gick rakt genom TV-rutan, att jag har en härlig personlighet. Jag skulle kunnat boosta mej själv ett tag till med alla vackra rader jag fick till mej men jag låter ödmjukt bli. Men jag slickar tacksamt i mej dom vänliga orden. Stort Tack alla fina människor.

En av mina bondevänner sen i fjol hörde av sej efter han sett programmet. Han är en väldigt speciell kille och han visar sin känslor som ingen man nånsin gjort inför mej.
Att läsa orden han skrev fick mej att börja gråta.
"Du är en av dom absolut finaste och fantastiska person jag vet"
Tänk vilka avtryck människor kan göra på varandra. Så vackert.

Denna fantastiska kille <3


Det negativa då. Mm så är det ju ofta, med det positiva kommer ofta en baksida med. Det negativa i detta fallet lyder dock inte under mej personligen utan istället är det en besvikelsen över att jag inte är med i stor fyran. Att Webb-programmet är för kort, att människor vill se mer av Leonora Vilhelmsson (vilket förvisso är kul)

Kul ja. Det där logiska i att om man kan skratta åt sej själv så har man aldrig tråkigt. Och så är det nog.
Jag läste en artikel i tidningen som fick mej att flina gott. Jag tänkte den bönan är fan kul alltså. Den bönan var i detta fallet jag ;)
Under intervjun fick jag frågan om jag kunde avslöja något om det var något nytt för i år i bonde söker fru. Svaret jag gav på frågan var.
Ja nytt för i år är att jag är med hela säsongen ;)




Jockarp.



torsdag 27 september 2018

Allas lika värde....

Stor eller liten- Lika värde....


Så härligt att vakna upp till en ny dag, att få fixa frukost till hon fröken viktigaste i liv. Hon kom ut i köket som ett modelejon, hon var så nöjd med dagens outfit. Jag såg glatt på henne och sa att jag tyckte hon var fin. Hon speglade sej lite i badrumsspegeln och i det ögonblicket högg det till i mej. Shit vad stor hon är.
Hon är nu intresserad av hur hon ser ut, hon är medveten om det. Det är dubbelbottnat för mej. Jag gillar att hon bryr sej men jag vill att hon ska bry sej för sin egen skull inte för hur andra uppfattar och ser på henne. Hur ska jag förmedla det budskapet på ett begripligt sätt? Och behöver jag det. Det kan ju vara att detta som sker helt enkelt är som förvandlingen från puppa till fjäril. En fas som hon ska igenom och det enda jag kan göra är att finnas tryggt vid hennes sida genom förvandlingen.

Min lilla fjäril lämnades vid taxin för ännu en skoldag, själv gav jag en intervju i radion för bonde programmet.
När vi lagt på hoppade jag i mina springkläder och gav mej ut. En ruskig höstdag. Det blåste hårt och det kom lite stänk från ovan då och då.
Under löppasset hade jag lite samtal i luren med en lady, det är ett trevligt avbrott från att alltid annars lyssna på musik under löppassen. 15 km blev med det en lätt löpning.

Vidare i livet på ett möte och efter det hämtade jag upp min dotter på fritids. Jag möttes av hennes fritidsfröken som berättade att dom hade jobbat med allas lika värde och det hon berättade om min dotter gjorde mej oerhört glad och stolt.

Hanna hade haft en lapp med sitt namn, Jesper hade haft en lapp med sitt namn, i mitten hade det legat en lapp med bådas namn. Barnen skulle ställa sej bakom det namnet som man tyckte var värd mest, Mollie Vilhelmsson hade ofundersamt ställt sej på lappen där det stod både Hannas och Jespers namn.
Vidar hade dom haft olika flaggor, en spansk flagga och en svensk där man också skulle parkera sej bakom den man tyckte var mest värd. Mollie ställde sej återigen på platsen där det stod att alla var lika mycket värda.
Ja det känns som jag har fostrat min dotter väl och när jag hör sånt vackert om henne så ser jag det som att skörda frukten av min uppfostran och vårt gemensamma liv. Hon rustats för vuxenlivet och till att bli en god medmänniska.
Och jag är stolta mamman jag.

För att jag kan ;)


Jockarp.

onsdag 26 september 2018

Höst med kärlek....



Lite sömn genererar en mossig hjärna, inget snack om den saken. Jag var slow under tisdagen.
En kopp kaffe fick fart på mej lite och jag tog tag i bilsanering. Utsidan så som insidan är nu skinande ren. Det tog ett tag och det gick sakta. Men det gick.

En fotograf kom inom en snabbis och tog lite bilder, hon och Mollie pratade om bilder, vinklar och ljus. Jag bara log åt lilla fotografen Vilhelmsson. Jag gillar hennes intressen, att hon intresserar sej för så skilda saker, nu ska jag se om jag kan få med henne på en dreja kurs med ;)

Vi tog en tur på berget med apostlahästarna, det var ett magiskt höstväder, vi stannade till i en glänta och la oss ner och filosoferade en stund. Himlen var extremblå, löven hade extremt starka färger och jag såg det, och jag njöt av det jag såg.
Mollie låg inte still så länge hon skulle fotografera så hon slirade runt både här och där. Slut med lugnet med andra ord.


Spexaren <3

Hem till palatset och middagen lagades och åts. Galet hungriga var vi båda två. Vi välte ner en hel kyckling och ett tjog potatis.

Kvällsunderhållningen var golfträning. Sista träningen och det var lite småkyligt om fingrarna. Mollie har lärt sej väldigt mycket på dom få gångerna hon spelat och framförallt, hon gillar det och blir glad av det. Så lite vemodigt var det minsann att det var sista träningen för säsongen. Avslutningsvis efter träningen bjöds det på glass i klubbstugan. Och innan vi körde hem hade vi lånat med oss två klubbor så att vi kan fortsätta med vår träning när vi känner oss manade till det.

Tidig sänggång för oss båda. Jag slog ihop runt niosnåret vilket inte sågs som märkligt, det har varit intensiva dagar och lite sömn. Men jag somnade leende och i känslan av att vara älskad.

Ja just det, i kväll är det säsongspremiär för Bonde söker fru. Jag ska inte se det, (jag har redan sett det) jag prioritera annat i kväll, men för er som inte sett det kan jag varmt rekommendera att bänka er framför TV klockan 20:00. Det kommer bli roligt, det kommer bli vackert. Kärlek är vackert.



Jockarp.

tisdag 25 september 2018

Pressträff.....



En supersnabbvisit i storstaden. Vi flögs upp till Stockholm söndag kväll, incheckning på hotellet och barmingel. En supertrevlig afton. Sent i säng och en orolig natt. Vidare utcheckning och vidare färd ut till en gård på Lidingö.
Det väntade pressträff med Bonde söker fru.
Helt galet roligt, jag flinade stora delar av dagen, så mycket människor, så mycket roliga människor.

Frukostmingel sen bänkade vi oss framför en storbilds-TV. Alla bönderna och pressen såg sen gemensamt på tre program. Det var ännu mer skratt, axelklappar och kramar. En fin stund.

Efter programmet, var det full rulle med att prata med pressen och ta bilder. Det kändes helt okej och jag kände att jag hade en enorm distans på det hela, en sund distans. Jag vet att mitt liv är i Jockarp ihop med Mollie, allt jag upplevde under timmarna var bara en liiiiten sekund i de stora hela, i livet. En bit som inte är vardag. Jag funderade på det och jag log lite över att jag är så lyckligt lottad som får se och uppleva så mycket olika saker, men grunden är Jockarp, grunden är Mollie. Och ja, det gör mej enormt trygg.

En fin dag med mycket människor...


Jag är förberedd på att det kan blåsa till lite i höst, att människor kommer att "tycka" om min medverkan, om mina val av dejter och även om mitt nuvarande liv med allt vad det innebär ;) Jag vet att det är den framtiden jag står inför. Men jag står tryggt.

Hem i fullrulle till mitt mys. Vi var nära varandra och vi behövde det både hon och jag. Natten befann sej min dotter på undantaget och jag styrde upp i vedsvängen.

Halvt medvetslöst checkade jag in i sängen efter mer än ett dygn i vaket tillstånd.
Nu väntar en dag av intervjuer, fotomodellande och återhämtning med min dotter.
Det blir bra det.



Jockarp.

söndag 23 september 2018

Ebb och flod.....



Sovmorgon är verkligen inte min paradgren och jag hade verkligen behövt det, nattjänstgöring var på antågande. Men nepp, jag vaknade i arla morgon, men jag gick inte upp förrän åtta och då hade vi redan läst veckans läsläxan.
Mollie startade upp dagen med taco, jag lät bli.
Istället tog jag på mej ett par Asics på fötterna och drog iväg. Jag tog en liten runda men tempot var uppskruvat. Temperaturen var blygsam och vinden hård. Go känsla i medvind men goare i motvind, när det tog emot sådär härligt, men samtidigt var det lätt att andas.

Fortsättningen av förmiddagen blev lugn, vi gled mest runt i palatset, jag lyssnade på musik och Mollie målade.
Lite less på det sega tempot så föreslog jag en sväng till stranden, Myset krävde en viss övertalning men när vi väl kom iväg var hon på bettet.

Standen ja, det blåste en del och det gick lite vågor men det var ljummet. Mollie läser just nu en bok om hav och där har vi lärt oss om Ebb och Flod. Hon tjöt rakt ut när vi kom till stranden när hon såg att det var Ebb. Jag log åt henne när hon förklarade skillnaden för mej.

Det där med fotografering är något som Mollie uppskattar väldigt mycket just nu. Jag funderar på att investera i en kamera till henne, vi är inte där än och så länge så får hon låna min telefon. Hon tog bilder på stenar, träd och blommor. Hon bytte filter och justerade färgerna, hon skrev texter och hon var väldigt nöjd. Det slog mej på vägen hem hur mycket lärande en timme vid stranden innehöll. Helt otroligt faktiskt.
En fin dag som avslutades för mej ett dygn senare efter en natt i vedsvängen.

Nu väntar huvudstaden mej.



Jockarp.

lördag 22 september 2018

Stärkande....



Återhämtningsdag delux. Jag vet att jag är snabb på att hämta hem, att balansera mitt aktiva liv. Jag kickar på att ha hela luften full av bollar. Men jag behöver även lugnet.

Mollie fick lift av mej in till skolan, innan hon stängde dörren sa vi leende att vi älskade varandra. Så viktigt.
Jag körde vidare för ett snabbt stopp på ICA och frallinköp. Jag tog mej därefter till tågstationen och där stod jag och tittade på folk en stund innan mitt sällskap från Stockholm kom med tåget. En bamsekram av saknad på perrongen sen körde vi mot byn.

Frukosten slank ner och jag föreslog en promenad på berget och mitt sällskap tackade ja bums. En härlig promenad till bedårande utsikt, vi fick stanna till då och då och bara njuta av allt vackert. Vi samtalade om livet, ett bra ämne det där ;)
Vi plockade lite äpple i trädgården när vi åter var hemma på borggården, galet goda. Vi avnjöt frukten till ännu en vacker utsikt. Lyx.

Jag lämnade av min frukostdejt vid tåget igen och for hem. 20 grader varmt och inget kunde få mej att inte inta berget i löparskor. Hela kroppen var på. Att svetten öste av mej var inget jag brydde mej om, jag log och njöt av min rörelse och mitt berg.

Mollie kom hem med taxin efter avslutad skoldag och hon var också sugen på berget. Så för tredje gången för dagen rörde sej mina 39:or sej över dom grusade vägarna och dom lövtäckta stigarna på berget.

Vi möttes av en rejäl åskskur, uppfriskande ja.
Hem och tända ljus i huset, maten börjades fixas och vårt kvällsällskap kom. Ännu en härlig varm kram i dörröppningen. Mitt liv är väldigt rikt, det är en sak som är säker. Tack för det.
Maten åts och godisskålen åkte fram. Mollies hår kammades och hon kollade på en film.
Hon lämnade tv:n och gick in på sitt rum.
Utslagna i soffan låg vi kvar och drog kort och hade intensiva samtal om livet, ödet och det förutbestämda. Så härligt att ligga mjukt, stilla och se stearinljusen fladdra. Så tryggt, så självklart på nåt sätt.

En dag som åker ner i braigalådan bums.



Jockarp.

torsdag 20 september 2018

Skrapat knä....

På tur.....


Ännu en tidig morgon i vedsvängen. Det var mycket att göra, olika sysselsättningar och många människor som passerade min dag.
Jag fick ett glädjande besked av en kollega som gjorde mej väldigt glad och med det lugn inför framtiden. 

Mollie har fått egen nyckel till palatset och hon tog sej själv hem med taxin och in i huset. Att jag anlitat mormor eller morfar till att speja på henne har hon inte en aning om. Hon är stolt över att vara hemma "själv" tills jag kommer hem. Hon växer med ansvaret det är ett som är säkert.

Jag kom hem och det var ett bedårande väder. En löptur var tvunget. Det var verkligen inte mycket Power i benen, jag tog det i väldigt sakta mak, lyssnade på kroppen helt enkelt.
Svetten öste av mej efter en pytterunda. Galet vad svett man kan bli av 5 km löpning.

Mollie ville cykla så cykla gjorde vi. Det var mysigt och när hon blev trött stannade vi till och satte oss på en slänt med gräs. Hon fotograferade lite och tittade på människor som kom körandes på vägen i sina bilar.
När vi drog igång igen så kom vi inte så långt förrän hon slog i backen med en smäll. Självklart blev hon ledsen, det var hål på byxans knä, även skinnet var det hål på och blodet sipprade ner mot smalbenet. 
Vi cyklade en bit till medans jag ringde till morfar som fick komma till undsättning med sin bil och plocka upp både myset och cykeln.
Hos mormor blev det dusch av knäet och omplåstring.
Vi stannade kvar och åt mat ihop innan vi gick hem och slängde oss med ett brak i soffan ;)



Jockarp.

onsdag 19 september 2018

Kan det vara nåt?



Lite sömn, anledningen var ett nattligt telefonsamtal som drog i väg med tiden.
Det är helt okej att kliva upp klockan fem på morgonen efter några få timmars vila när hjärtat skrattar och ler.
I kroppen var jag lite stel när jag tog mina första steg men jag ser det inte som något konstigt, inte alls faktiskt ;)
Ibland är det nog bra, att vara trött i knopp och kropp. Det är sällan att det hänger ihop har jag märkt, men just denna morgon så var dom två i nån form av härlig trött symbios.

Jag gav maratonet en tanke, kanske just för att det stramade lite i mina muskelfiber. Men tänk ändå att jag sprang mitt lopp i hop med en snubbe som slog till med världsrekordet på sträckan. Tja att han kom in i mål ett par timmar före mej var egentligen inget jag la så mycket fokus på. Men mäktigt ändå.

Vedsvängen och det gav mej ännu mer tid att tänka, fundera och känna.
Kär och kärlek, det är något jag oftast gillat att fundera över. Ja det har ju funnits livskriser där anledningen just har handlat om det, som då inte varit allt för kul att tänka, fundera och känna av. Men oftast är det ljust.
Det slog mej under mitt filosoferande i ämnet att jag har inte den blekaste aning om hur det är att vara kär i mej. Inte heller har dom damer jag blivit förälskade i och där det gått över till kärlek haft en aning om hur jag har älskat dom. Är inte det en märklig tanke?

Självklart snurrade jag lite till och funderade på hur jag skulle beskriva kärlek för en person som jag är kär i. Är det ens möjligt att förklara den känslan i ord och behövs det?
Det är kanske så med kärlek att det inte går att beskriva utan det måste verkligen upplevas.
Och när vet man att det inte bara är passion, kanske en passion som inte övergår i kärlek, hur vet man det? När är det kärlek?

Det finns dom som råder mej att inte filosofera och snurra så förbaskat mycket på allt men jag tvivlar på att jag skulle kunna sluta. Och varför skulle jag? jag tycker att det oförklarliga är väldigt intressanta ämnen.
Så vad är meningen med livet? -Skojar bara- Tror vi lämnar det därhän idag ;)
Men ett par varv till av snurr blir det nog med all sannolikhet innan jag släpper tanken på kärlek.

Lite mer praktiska övningar i form av att klippa gräset pysslade jag med under eftermiddagen, det luktade sagolikt gott. Som jag saknat den doften under sommaren. Jag hoppas på en grönskande höst helt enkelt.
Kvällen bjöd på ett pass på golfbanan, jag provslog lite med Mollies lånade klubba. Tror minsann att det kan bli min nästa utmaning, jag vet att Mollie tror på mej i alla fall och det räcker långt för att jag ska ge det ett försök. Men inte denna säsongen. Men kanske nästa ;)



Jockarp.

tisdag 18 september 2018

Tretton.....



Vi lämnade palatset för att ta oss till Berlin. Resan gick fint och humöret var på topp.
Jag är alltid lite försiktig med kosten innan ett långlopp så jag fick hålla igen på godsakerna. Men det gjorde minsann inte resesällskapet :)

När vi landat tog vi oss bums till Expot för att hämta ut min nummerlapp till mitt trettonde Marathon. Vidare åkte vi till hotellet och tog det väldigt chill. En pasta middag på det sen var det god natt.

Upp tidigt och frukostbuffén lät sej väl smakas. Vi var redo för en tur i staden. Tunnelbanan till East Side Gallery. Ett ställe jag besökt förr men jag gillar stället. En tragisk plats, en fin plats.
En plats som består av 160 olika målningar av konstnärer som skildrar sin politiskasyn på Tyskland under 90-talet. Jag försökte förklara för Mollie om varför den nästan 44 mil långa muren byggdes. Att den byggdes av Östtyskland för att stoppa människor att fly över till väst. Jag vet inte hur väl jag lyckades men jag sjöng även Ebba gröns låt Die Mauer i ett annat försök om att få henne att förstå hur det kan upplevas att dela ett folk, ett land.
Hon flinade lite när jag drog vers efter vers på låten, slutar den aldrig mamma blev frågan. Nää svarade jag och flinade och sjöng vidare. En fin låt med ett ledsamt innehåll.

Vi tog en vända till Alexanderplatz, ett historiskt betydelsefullt torg där även Berlins berömda TV-torn står. Där avnjöts det glass i stora lass.
En cykeltaxi vidare till Brandenburger Tor även kallad fredsporten. Det var på denna plats Öst och Väst möttes efter Berlin murens fall 1989.

Men jag hade ett lite annat uppdrag än att turista i Belin, min trettonde mara skulle genomföras.
Min tänkta sista mara.
Jag lämnade hotellet tidigt på söndagsmorgonen efter en bamse kram av min dotter. Buss till starten. 40 000 löpare ställde upp sej i startfållorna. Jag hade en tanke i huvudet när jag stod och väntade på startskottet och det var att ha roligt, att njuta. Jag hade bestämt mej tidigt för att köra utan klocka och enbart gå på känsla. Den brutna armen ställde till det tidigt på året och jag räknade med att med det inte hinna komma i form för att slå mitt världsrekord ;) Nä nu skulle jag springa och må bra helt enkelt.
Starten gick och jag tuffade på, km efter km. Jag var så inne i mina positiva och mysiga tankar så jag höll på att missa dom så trevliga och viktiga vätskestationerna, det tror jag aldrig hänt förut.
Banan var lätt och eftersom mitt huvud hela tiden fokuserade på fina tankar så märkte jag knappt när jag passerade tre mils linjen. Jag rullade på och njöt, log och tittade på människor. 40 000 löpare och över en miljon åskådare. Tja det fanns en och annan att titta på alltså :)

Cirka 500 meter innan mål passerade jag fredsporten. Och jag vet inte vad det var men jag började gråta. Jag var trött, självklart men jag var glad, men ja hela upplevelsen var väl så stark för mej helt enkelt så det brast totalt.
Jag samlade mej något och tog mej i mål på en topp tre tid. Självklart var jag stolt och faktiskt lite förvånad över hur lätt loppet gick.

Jag möttes upp av myset som köpt en ballong för att fira att jag åter nått mitt mål. Hon ville dock inte krama mej för hela kroppen var täckt av salt.
Medaljen firades med en bamse pizza och en kopp kaffe på det.

Ännu ett fint Marathon och en fin resa. Tack för det.



Jockarp.

fredag 14 september 2018

Skolklar.....

Stressigt.....


Efter en fadäs under morgon så lämnade jag palatset något försenad. Stressigt värre. Men i väg kom jag och första stoppet var att hämta upp en manlig bekant som genomgår samma utbildning som jag.
Vi hade en chill tur i bilen och nivån på samtalen var så där ruskigt låga, skönt att skratta redan under de första kvartarna på dagen.

Utbildningen gick fint, i alla fall för mej, det fanns en del tröttmössor i lokalen som hade haft lite tuffare nätter än jag, jag flinade lite åt dom och funderade över hur dom orkade vara uppe och rumla på nätterna och kursa sej på dagarna.
Mina egna problem var emellanåt att lyckas hålla fokus, jag hade något fint, skönt och vackert som störde mej då och då. En sån där känsla som är jobbigt skön. Jag älskar känslan men det är liksom i fel sammanhang och det är antagligen därför den blir så extremt kraftfull. 
Nu återstår det sista tuffa slutprovet sen är jag klar med utbildningen och förhoppningsvis åker jag iväg till våren och hämtar mitt certifikat under pompa och ståt. 

Hem och upphämtning av myset på fritids. Hon var pigg och glad. Hem till byn och löpning för mej, ett litet blygsamt pass på 6 km. Jag sprang i ett lugnt tempo och kände av kroppen. Den var het, den ville ha mer, men näpp det blev inget av med det. Den som spar han har heter det ju och jag behöver ha lite extra gry i benen på söndag.

Kvällen bestod av packning. Vi var tvungna att se över vad vi behövde ha med oss och vad vi klarar oss utan, vi reser lätt jag och lilla fröken Vilhelmsson. Det har vi alltid gjort. Mollie prioriterar alltid sina kramdjur och i mitt fall är det alltid löparkläder och skor som prioriteras och visst speciellt i detta fallet och på denna resa.
Det 13:e maratonet är i loopen så jag kommer åter lämna ett liv pågår lite i vila i några dagar.
Instagram kommer vi med all sannolikhet att håll igång, så häng gärna med oss där på vårt äventyr ;)

Trevlig helg folket.

All Runners Are Beautiful
-så ska mitt lopp springas.


Jockarp.

torsdag 13 september 2018

Triss i damer....

Damhäng ;)


En vanlig morgon, den startade dock något tidigare än vanligt, jag vaknade på tok för tidigt. Jag vet inte vad det beror på men när jag väl vaknat är det omöjligt att somna om. Kan det kanske hänga ihop med åldern tro?
Jag låg kavar nån timme men halv sex gick jag upp, kokte kaffe och tog en dusch. Jag kände mej våldsamt sliten trots både kaffet och duschen. Men dagen hade startat och jag hade ett liv som skulle levas.

Mollie lämnades av vid taxin som vanligt och jag studsade in i bilen. Jag körde en stund till ett hus, till en dam. Kramandet sattes igång och det blev många leenden och skratt.
Den kära programlederska för bondeprogrammet kom och chillade med oss en stund, det var ett kärt återseende.

Min dag fortaste dock, jag hade inte tid att hänga så länge med damerna för min utbildning är i full gång så vidare i livet. Ännu mer skratt och samtal om känslor och om frustrationen på grund av känslor. Jag vi snurrade på i en icke sinande snurr :) Älskar dessa samtal.
Vi var på ett studiebesök vilket var lagom givande. Man blir liksom inte profet i sin egen hemstad. Vi hade liksom koll på det mesta redan innan.

Hem igen och mitt mys hade blivit upphämtad av mormor, hon åt och sen väntade en cykeltur, det gäller minsann att passa på och cykla när andan faller på.
Vi körde till lekplatsen och hängde där en stund, jag frös som en gris innan jag äntligen lyckades få min dotter på samma spår som jag, "cyklahemspåret" hon hade superroligt och jag har full förståelse för att hon ville leka mer, men livet är inte enbart lek.

Hem kom vi och Mollie hängde lite i soffan en stund medans jag samtalade med ett par väldans trevliga damer i luren. Nattningen blev en kort historia. pang bom så sov hon.
Jag avslutade kvällen med en tallrik riskgrynsgröt och funderade på julen.

Kamerateamet- De finns dom jag skojar lite extra med ;)



Jockarp.

onsdag 12 september 2018

Jackjakt....



04:20. Ring ring. Att det betydde att jag ska gå upp då kändes helt overkligt. Trött som en gnu hasade jag mej upp. Jag gick förbi hallspegeln och blev något skrämd av vad min blick mötte. Usch jag såg allt annat ut än just levande.
Blixtsnabbt arbete med morgonbestyren sen vidare ut i bilen.
uppdraget var solklart, jag skulle vara behjälplig vid en alkotest.

Uppdraget slutfördes 08:00 och därifrån fortsatte min dag. Mot Ronneby för en utbildning.
Utbildningen har innefattat två tidigare tillfällen och människorna har jag börjat gilla skarpt. Det blev ett kärt återseende och det var kramar och massor av skratt.

Eftermiddagspasset bestod av ännu mera skratt, jag hade varit uppe på tok för tidigt för att klara hålla mej för skratt när tillfälle gavs. Jag fick ett extremt starkt skrattanfall och nä det gick inte att hejda på något sätt i världen. Jag lät de komma och jag lät det passera. Det med tårarna sprutandes. Även mina klasskompisar flinade med mej, det utan att egentligen veta anledningen till anfallet. Jag var inte heller på det klara med vad jag egentligen skrattade åt, det var nog bara min trötthet och min något tokiga hjärna som gick igång ;) Härligt var det i alla fall.

Dom andra skulle bo över på hotellet men jag hade en väntande dotter hemma i Jockarp. Golfträning stod på vårt gemensamma schema och det gick förträffligt bra.
Hon spelade för dagen sitt allra första golf hål. Ett par 3 hål. Det krävdes dock några fler slag för att nå hålet, men hon tog sej imponerande hela vägen dit. Hon var glad, jag var glad.

Hem och lite mat i magarna sen väntade en jakt på en jacka. Vi sökte igenom hela palatset utan att nå ett tillfredställande resultat. Hur kan något bara försvinna? Nu är jackan även sökt på fritids och i skolan. Måtte vi hitta den, men hur är det nu, - den som söker den ska finna. Så ja, vi söker vidare.


Jockarp.

måndag 10 september 2018

Ensamma mammor....



Att vakna upp, inte stark inte skör. Bara helt neutral, lite som ett vacuum, känner inget bara är.
Att klä på sej, ge sej ut på berget i en underbar höstdag. Allt tyst, stilla. Dimman över sjön, konturer av människor som väntar på napp. Så galet vackert. Andas in andas ut, njuter, känner en lycka. Ett rus i ett lugn.

Bilden förändras. En text, spelas upp i mina öron, likt diabilder byts bilderna snabbt framför mina ögon.
Att ta mej tillbaka i tiden gör att jag förstår hur långt jag kommit.

Gud gav mej gåvan att leda ett liv.
Jag hörde musiken, jag hörde texten, jag kände rädslan, jag kände hur sårbar jag varit/är. Jag kände glädjen, jag kände styrkan.
Raden om att ensam blir stark, ja, ensam måste bli stark det finns ingen annan väg.

Att få en kram av sitt barn och orden jag älskar dej mamma. Raden träffade mej likt en pil i bröstet. Så starkt, så ärligt, härligt så på riktigt. Min upplevelse ihop med Ken Rings sång gjorde att jag började gråta. Innan jag var hemma snorgrät jag. Jag behövde det, det var ett måste.

Kommit så långt, ensam och tillsammans.
Livet är en cirkel det här är bara en del av det. Jag har klarat den delen och det ger mej ett stort hopp in i framtiden...



Jockarp.

söndag 9 september 2018

Min röst, mitt val......



Löpning i en fantastisk morgon och dagen startade magnifik. Men efter att Mollie och jag cyklat till vallokalen och jag lagt min demokratiska röst på Moderaterna så fick jag ett glåpigt meddelande med en fråga hur jag kunde rösta på moderaterna när jag är öppet homosexuell med tanke på att Moderaterna sympatiserar med SD. Jag hade verkligen behövt en löpttur till efter det för jag blev faktiskt tjurig över påhoppet.

För för det första anser jag att jag har min röst och den gör jag vad jag vill med. Ingen ska döma mej eller anklaga mej för hur jag använder den. Det är just det som är demokrati.
Jag skulle aldrig i livet klanka ner på någon för att dom är miljöpartist, sosse eller för den delen röstar på Fi. Jag tror att människor röstar på partierna av olika anledningar. Jag gjorde mitt val utifrån mina värderingar, mina filosofier och mitt liv i Jockarp. Meddelandeskrivaren gjorde med all sannolikhet sitt val utifrån sitt liv.
Det är det vackra med demokrati, att man kan lägga sin röst på vilket parti man vill. Om inte skulle diktatur råda.
Ja jag blev sur på personen som skrev anklagande gällande min röst. För att moderaterna sägs sympatisera med SD, jag vet inget om det. Jag röstade på Moderaterna inte på SD. Vilka moderaterna kommer regera med har jag inte en aning om. Jag kan ju knappast lägga min röst på något parti bara för att ja är orolig för vika dom ska samarbeta med. Eller?

För det andra är jag något så otroligt sur och bedrövad över hur människor behandlar varandra. I valkampanjen råder en vuxenmobbning som får mej illamående. Hur kan människor kasta skit på varandra på det vidriga sätt. Var är Sverige på väg? Vad lär vi våra barn? Jag har sett på ett par debattprogram och att Partiledaren för SD överhuvudtaget orkar med att behandlas så illa är för mej en gåta. Hur vore det att lära sej att göra skillnad på sak och person? Att han och hans familj blivit mordhotad gör mej rädd. Han för ett partis talan. Men även Åkeson är en människa, en familjefar som värnar om sin familj. Antagligen är även han rädd för sina barns framtid, precis som jag är. Hur vore det att se på varandra med lite mer kärleksfullblick. Hur vore det att börja behandla människor som man själv vill bli behandlad? Hur vore det att börja respektera varandra.
Är vuxenmobbning ok?

Jag är Moderat och jag är en öppen moderat. Jag la min vackra demokratisk röst på det parti jag tycker för den politik jag sympatiserar med. Hade jag ansett att SD förde den politik jag fördragit så hade jag lagt min röst i deras korg.
Min röst mitt val.




Jockarp.

lördag 8 september 2018

Mästerfotografen :)



Ett löppass efter en icke tillgodosedd sömn. Turen gjorde mej mer levande, jag vaknade till och jag såg kontrasterna klarare. Ögonen öppnades och kunde åter möta dagen seende.

Mollie kom hem och vi tog en liten snabb cykeltur, hon hade en ruggig fart på sin lilla cykel i medvinden. Vi pratade och hon sa:
- Mamma detta är framtid men var vill du bli begravd när du dör.
Jag flinade lite och sa, ja det hoppas jag verkligen, att det är framtiden, långt fram. Vi pratade lite om det och jag förklarade om jag inte kunde begravas i Jockarp så finns det redan en plats på kyrkogården som tillhör gården. Denna plats lovade jag att jag skulle visa inom en snar framtid. Intressanta, mogna och viktiga samtal som kan uppkomma under en cykeltur.

Hem en snabbis, ombyte av kläder skedde. Mot Karlshamn i bilen och in på en lekplats. vi behövde busa av oss lite innan vi skulle gå på restaurang. Mollie såg en vägg och hon såg nån form av bild i att huvud och hon ville fota mej. Ok vi kör sa jag. Jag undrar just om det där konstnärliga och placerandet av motiven kommer att fortsättas och utvecklas i unga fröken Vilhelmsson. Men jag tänker, så länge hon ser det som kul så får hon testa och jag ställer mer än gärna upp som modell ;)

Middag ja. Ja eftersom mitt liv korsars av människor, människor som ibland blir extremt viktiga för mej så är det av ytterst vikt för mej att bibehålla relationerna och vårda dessa.
Så dagens middagssällskap bestod av några väldigt viktiga personer i mitt liv.
Middagen varade i över tre timmar och notan stod på mej, vilket kändes väldigt fint. Det var intressanta samtal som avlöste varandra, det var skratt och kramar. En fin kväll. En kväll helt i min smak.

För mej väntade ännu en natt i vedsvängen och myset fick lift hem och inhystes på undantaget.
Natten gick fint och jag hade intressanta och viktiga samtal över telefonen under morgontimmarna.
Jag konstaterade under soluppgången på vägen hem att livet har så mycket att ge och att jag helt klart får ta del av det.



Jockarp.

fredag 7 september 2018

Bomullsmjukt....



Ännu en dag som var vigd för sömn, det gick ungefär lika risigt som dagen innan, men jag bet mej kvar i sängen. Jag låg helt still och kände när min kropp åter fylldes med liv. Jag blundade och tänkte, här vill jag ligga och jag vill inte se, jag vill känna. Det pysslade jag med en stund. Jag bara låg helt stilla och kände. Jag fångade tankarna som flög förbi, fångade och släppte dom. En magisk känsla. Jag behövde inte gå upp till något, det fanns inga måsten. Kroppen fick tid att vänja sej vid rörelse. Ett Bomullsmjukt uppvak. Så brukar det inte vara. Det brukar vara att mitt huvud har en idé bums när jag vaknar och då få kroppen följa med, vare sej den vill eller inte ;)

Jag fick en idé och den fångade jag och gick upp. Skor på fötterna och ut på begret, joggandes. Jag tog det lugnt och jag låg stadigt i rörelse och tankar. Jag analyserade känslan och jag konstaterade att det sällan finns dalar och toppar när jag är inne i natttjänsten. Kroppen är avslappnad på något märkligt sätt som den annars aldrig är. Den är oftast på helspänn, redo för nya saker att uppleva i livet. Bra det med så klart men skillnaden var stor och jag gillade det väldigt när insikten landat i mej.
Lugn, ro och frid är nog ord jag vill använda gällande den känslan.

En mils löpning och kaffe på det. Ett samtal med Bonde produktionen vilket var trevligt. Jag fick lite info om hur  klippningen fortlöpte och hur framtiden kommer te sej.

Mollie hörde av sej om att hon skulle hänga med en kompis hem, detta gav mej mer tid att fylla. Jag tog en promenad på berget, jag samtalade med en trevlig böna hela rundan, efter att pratat under milen var jag sliten i rösten, men jag fick ta det helt enkelt ;)

Mollie hämtades från kompisen och lämnades av bums på undantaget. Själv skulle jag bege mej på föräldramöte. Det har varit en intensiv vecka och det ser ut att hålla i sej ett tag till.
Föräldramötet gick fint. Därifrån vidare till ännu en natt i vedsvängen. Hua.

kl 02.30-mindre än pigg...


Jockarp.

torsdag 6 september 2018

Filterlöst.....

I Jockarp behövs inga filter....


Efter en avverka natt av fyra lämnade jag skrattande mina underbara kollegor 05:40, jag satte mej i bilen och ringde ett samtal. Att ha sällskap på vägen hem efter nattpass är ovanligt, det är inte många som är sugna att prata under den tiden på dygnet, Många vill vakna upp sakta till dagen. Jag uppskattade det väldigt. Att köra bil och samtala om glatt till en helt bedårande vacker soluppgång det går verkligen inte av för hackor.
Tacksam är jag som får ta del av dygnets alla timmar i vaket tillstånd, att få se alla skiftningarna i vår natur. Septembermorgonen var så otroligt vacker så hela mitt inre fylldes med vällust. Att andas in den friska höstmorgonen hemma i Jockarp innan man kryper ner under täcket är en känsla av ro, en känsla av frid.

Friden varade inte så länge dock. Vaknade redan halv nio, på tok för tidigt när man har tre nätter till att diska undan innan arbetsveckan är slut. Jag tvingade mej att ligga kvar och det övningen höll jag på med till halv elva, sen gav jag upp och luffsade upp och ut. Jag lät för dagen bli löpning och tog i stället en promenad på berget. Behövligt och behagligt.

Ännu ett möte angående arbetsmiljön, det bjöds på morotskaka och det satt verkligen som en smäck kaffe på det och jag kände mej pigg. Allt avhandlades och jag begav mej åter hem till byn. Mollie hämtades upp och hon ville cykla. Det ville inte jag. Jag hade ont i rumpan av cykelsadeln och jag kände ett stort behov att få till en vila innan ytterligare en natt i vedsvängen. Så ja, förhandling skedde. Utgången blev bra för oss båda.

Jag älskar att överraska och avskyr överraskningar. Mollie älskar dock överraskningar så det passar ju perfekt.
Jag gjorde iordning en tallrik glass till henne, den pimpade jag med tomtebloss och sen gick jag fram till henne. Ögonen lyste och jag såg at hon uppskattade det även om hon blev lite rädd för blossen.
Det är så lite som behövs för att förändra en vanlig kväll till fest....



Jockarp.

onsdag 5 september 2018

En kväll i världsklass....



Dagen började så som den ofta gör. Avvinkning av min dotter och en löptur på det.
En dusch vilken blev väldigt kall för dagen, Mollie hade badat kvällen innan och gjort slut på varje lite droppe varmtvatten. Tack för det ;)

Vidare på ett möte gällande skydd och arbetsmiljö, alltid lika härligt att höra och känna av engagemanget. En ny strategi och ett nytt arbetssätt fnulas det på. Tiderna förändras och det känns helt rätt att även vi gör det.

Hem och uppmötning av Mollie från skolan, mer luft i cykeldäcket sen bar det av mot stan, det var dags för utvecklingssamtal.
Vi kom tidigt men fick komma in bums, service minsann.
Mollie sköter sej ypperligt i skolan, hon trivs och hon lär sej.
Nya grupperingar har skett under sommaren och jag tror mej veta att Mollie inte riktigt har hittat rätt än. Det smärtar men jag vill/kan inte lägga mej i allt, vissa situationer måste hon klara själv. För att växa. Jag avvaktar helt enkelt ett tag till och håller mej alert på vilket håll det går åt. Hon är min Akilles häl och självklart smärtar det ibland att inte kunna hjälpa och få till in lösning.

På cykeln hem igen, lite attackchill i soffan sen var det dags för golfträning.
Som jag har längtat sen förra tisdagen att få följa med och se min dotters glädje. Hon tycker verkligen att det är roligt och jag förstår henne. En utomordentligt bra ledare som får barnen med sej, skoj och bus blandas med läran i sporten. Vackert att se. Att även septemberkvällen bjöd upp till en magisk vy över vår fina stad gjorde inte saken sämre. Allt var bra. Och jag bara var i det.




Jockarp.

tisdag 4 september 2018

Min hjälte....

Hon. Hjälten.


Jag tänkte mej ett lite lagom löppass efter att jag lämnat av myset för ännu en skoldag. Jag drog upp på berget och det var en tät dimma som låg runt trädtopparna. Stammarna på dom stora bokarna såg ut som stora pelare och en bit upp anade jag en trädkrona. Att solen försökte pressa sej igenom dimman gjorde det hela helt magiskt, det var drömskt och det kände mystiskt. Det var nästan så att jag förväntade mej att en liten vätte sittandes vid en trädstam.
Jag älskar verkligen naturens skådespel, det finns så många olika skepnader, färger och former. Ljus som bryts på olika sätt och gör helt nya bilder för mina ögon. Mäktigt.
Två mil slutade rundan på och jag upplevde mycket i mitt inre under den resan.

In till stan för att köpa bedövningssalva som jag lovat min dotter. Hon kom hem och perfekt nog hade vi en sjuksköterska på besök. Det hjälpte dock inte, för salvan var ett måndags ex eller hade det hänt något på vägen. Obrukbar var den i alla fall. Vi körde en fuling och kletade på en helt annan salva vilket vi visste inte skulle nå samma resultat.
In till vårdcentralen och där utspelades giganternas kamp.
Jag tog min spruta först och det gick fint. Mollie blev helt panikslagen när det var hennes tur. Det retade mej att jag inte kunde göra henne trygg. Jag förhandlade, jag peppade henne men inget hjälpte. Hon satt i mitt knä och jag höll hennes båda armar i ett stadigt grepp. Pang spruta ett gick fint. Ny förhandling, panik, rädsla och tårar. Jag avskyr det verkligen men det var tvunget att göras. 45 minuter senare var vi klara, vi var svetta båda två och Mollie sa att hennes ben var som spagetti. Hon var en hjälte, det var blod svett och tårar men vi fixade det.

Jag hade lovat henne en citronplanta, bums drog vi iväg för inköp. Tyvärr möttes vi av infon att dom inte gick att få tag på under denna tiden på året. Okej sa Mollie jag ska kolla om jag hittar något annat.
Det gjorde hon, två nya blommor pryder nu palatset och min dotter är nöjd.
Hon köpte fem biskvier som var tänkta till en lite dejt.

Grillen och mat hämtades upp sen möttes vi upp av våra vänner. Vi gick över bron och ut på Kaninholmen, där satte vi oss i en glänta och började grilla. Gosse vilken kväll. Galet vacker och galet skönt efter den tuffa stunden på vårdcentralen. Maten smakade utsökt och sällskapet gjorde kvällen än mer behagfull.
Vi lämnade stället och drog till parkourparken i stan. Roligt för kidsen och chill för mammorna.

Hem till byn och en snabb kopp kaffe på undantaget sen ett välbehövligt bad för unga fröken Vilhelmsson, hon hade haft en svettig eftermiddag :)
Sängen väntade oss och hon somnade väldigt snabbt. Det hade varit en känslomässigt tuff dag för oss båda...

En sån där härlig kväll....

Jockarp.

måndag 3 september 2018

Cyklaren.....



Ännu en tidig morgon för ett tolvtimmarspass i vedsvängen. Lagom kul att vakna redan klockan tre på natten och ligga i nåt halvvaket tillstånd. Lite sms konversation under Arla morgon sen bar det av.
Jobbet gick bra och vi hade öppna härliga och lättsamma samtal under hela passet.
Jag pratade med Mollie i telefon under dagen och vi hade bestämt att vi skulle ta en tur med hennes cykel när jag kom hem. Hon är helt insnöad på att cykla just nu, vilket klart är bra.

När jag kom hem lagom seg i mössan så åkte mina löparkläder på bums. Jag luffsade upp till undantaget och där stod myset redo att ge sej iväg på cykeln, jag lurade av min far en femtiolapp, den tänkte jag använda till en glass till myset.

Vi drog iväg, hon cyklandes och jag springandes. Vi hade våra gula fina västar på oss, säkerheten framför allt. Vägen är galet smal och de saknas cykelbana. Trafiken är i tung och ofta är det höga hastigheter. Jag vaktar min dotters rygg hela tiden trots att hon gång på gång visar att hon är väldigt mogen. Hon kör in till kanten och stannar om hon kommer i obalans, bra där.

Vi drog in till stan och till lekplatsen, myset åt glass och vi lekte en stund.
Det kändes sådär för mej att komma igång igen efter pausen men jag fick bita ihop.
Vi kom inte så långt förrän vi träffade lite kändisar, där stannade vi givetvis till. En kram och sen blurrade vi en stund.

Färden hem gick smärtfritt, jag fick hjälpa till att knuffa på lite i dom värsta uppförsbackarna men annars fixade lilla fröken 8 km helt själv.
Grymt och jag smakar på friheten och samtidigt glädjen över att hon ville hänga med på en kvällstur.

Vi läste skolläxan och sen somnades det bums. Ett aktivt liv tar på krafterna minsann ;)


Jockarp.