söndag 23 januari 2011

Flyplan och plåster...

Lugnet själv...

Aaah, finns de något mysigare än att gå och lägga sej när sängen är nybäddad och med nya lakan. 
De finns de säkert, men visst är det bra skönt.
Jag har verkligen blivit en sunkig människa sen jag blev mamma, tror inte jag bäddat sängen mer än två gånger, de känns som de inte är lönt, man går runt i en liten bubbla, i ett lyckorus och bara njuter av att vara mor, så vad gör då en obäddad säng.
Men i går kväll när jag kröp ner så kände jag verkligen varför man gör det, bäddar alltså. Jag måste helt enkelt börja göra det igen, vilken tillfredställelse de gav.
Nu köpte jag nya kuddar med på ikea, så jag var ju bara tvungen att testa dom i natt, verkar funka hur bra som helst, sov som en stock.

Idag fick vi köra en bit ner mot skåneland, meningen var att dom nygifta brudarna skulle komma upp till berget, äta en bit och mysa med Mollie och mej, men en av fruarna har ådragit sej en bacill, och den vill vi inte att dom delar med sej av.
Men nu var det så att dom lånade vår videokamera till bröllopet, och nu när vi ska på Mollies första tripp så måste vi ju ha den med oss, så vi bestämde att vi skulle mötas halvvägs.
Vi träffades på ekerödsrasten, och där blev jag bjuden på fika. Alltid trevligt att träffas, Mollie var lugn som vanligt.

Ja det här med att resa, det är ju så att jag är inte flygrädd, men jag är ju realist.
Och hur det nu än är, så är det ju så att ju fler gånger man flyger desto närmre är man ju en olycka.
Vi har ju rört på oss mycket under dessa fem år som jag och min sk fru levde ihop, varje gång så hade man en trygg hand att hålla i när vi lyfte.
Denna gången har jag inte den trygga handen utan nu ska jag försöka vara tryggheten för Mollie.
Jag ska försöka få henne att vara lugn och avslappnad, vi får väl se hur det går, rapport kommer..
Jag retar mej på att det finns platser i flyplanen som är tänkta för personer med barn, det finns en liten låda på väggen som det är meningen att man ska kunna lägga ner sitt barn i när man flyger, så man ska slippa ha dom i famnen hela resan, det är ju smidigt.
Problemet är nu bara att panchisarna som bokar sina resor åravis i förväg har köpt upp dessa platser som nu är anpassade för en barnfamilj, dom gör det för det är några cm bättre benutrymme.
Vilket nu kommer att resultera i att jag får ha Mollie mys i famnen hela resan, Morr.

En diskussion som jag haft med ett par vänner dom senaste dagarna är det här med att träffa en ny människa att dela livet med.
Eftersom jag aldrig varit med om något sånt här förut, att bli bränd, blåst och lämnad, så vet jag inte hur min kropp och mitt hjärta beter sej.
Hur lång läkning som behövs, om jag kommer att läka helt efter min sk frus behandling av mitt hjärta.
Och kan jag någonsin bli kär igen.
Vågar man släppa in någon i sitt liv igen, och hur mycket vågar man dela med sej av sitt innersta.
En rädsla jag går runt med nu är vad en vän sa. Hon sa att de första förhållandet man har efter att man blivit lämnad och sårad oftast bara är ett plåster, att man använder en annan människa för att bearbeta sin sorg och att man använder den som ett redskap, att man ska känna att man duger, att man helt enkelt är gångbar på marknaden.
De gör mej väldigt rädd, för om det är så att jag träffar någon som jag har känslor för och som jag känner att vi har samma värderingar och att de finns något att bygga på, ska jag då inte välja att testa, att ge de en chans, med tanke på att det bara är mitt sk plåster, ska jag då välja bort den människan och prova med någon annan först för att sen försöka igen, Grrr jag blir så förvirrad och knäpp.
Varför måste allt vara så svårt?

Nej nu får vi ta tag i att packa lilla väskan..
På återseende.


Mitt lilla allt...

Semester i Jockarp

lördag 22 januari 2011

Två månader och en massa mys....

Mys på spelkvällen..

Med en jättetrevlig spelkväll avslutades Fredagskvällen.
Mollie var tyvärr lite grinig, allt för att göra det lite klurigare för mamman att lägga det perfekta ordet i Alfapetet.
Men de hjälpte inte vi tog hem en och annan seger ändå.
Det bästa ordet för kvällen blev julnubb, de resulterade i 100 poäng, jag är lite skeptisk till om de inte var tvunget att stå julnubbe, men de godkänndes, och man vill ju inte bråka.
Till slut somnade hjärtegrynet helt utslagen på en filt, de är tufft att hänga med i svängarna, först shopping och sen middag och spel.
Idag får det bli att stanna i hemmets lugna vrå.
Vi har ju lite att pyssla med, alla fina fynd vi gjorde igår ska packas upp på rätt plats.

En tanke som slog mej var att när ett litet barn ler sitt varmaste leende, så smälter man ju ganska snabbt. Men när en gamling ler så tycker man inte de är så sött.
Jag  tänke på vilka likheter det finns och den tydligaste är väl den här med tandlösheten.
Ja flintskalligheten med så klart.
De är ju jätte sött med en bebis som skrattar sitt tandlösa skratt.
Men när en gamling gör det och man ser gommen som är helt tömd på tänder, då är det ju så de håller på att vända sej i magen på en.
Varför är det så?
Tandlös som tandlös kan man ju tycka.

Man kan ju tro att Eva Nazemson, har stått för den värsa spyan ever, men de är fel.
Mollie vilhelmsson har nu gett kaskadkräket ett ansikte.
Jag satt och gullade med henne i knäet och lutade mej fram för att pussa henne, när min mun mötte hennes så öppnades den plötsligt och ut kommer en stråle som inte var av denna värld.
Jag blev totalt ner kräkt.
Lika glad var hon för det, ja jag med, men det var faktiskt lite små äckligt.

Idag har vi varit på morgonpromenaden, och jag hann även cykla en sväng, jag hade Mollie i babysittern och en innebandyklubba i handen som jag använder för att gunga på babysittern, då håller jag Mollie på bra humör, jag trampar och gungar samtidigt, nu snackar vi simultankapacitet.
Sen kom bästa dolan och hennes familj, de var så mysigt, grabbarna spelade datorspel och vi tjejer hängde och myspratade i soffan. Jag fick mitt nya tv bord i hop mekat med, jag hatar att bygga ihop ikeamöbler så de var skönt att någon annan ville vara vänlig att göra det..Tack mannen.
En härlig eftermiddag med andra ord.

Nu har vi avslutat en liten familje middag, vi ska ju inte vara hemma på ett tag så vi ville träffas allihop, äta, prata och bara vara lite med hela sin underbara familj.
De blir häng i soffan resten av denna Lördagskväll med den lilla två månaders tjejen.

Grattis älskling.


Stora tjejen...
Mysdag i Jockarp

fredag 21 januari 2011

Resa...

Lite vila innan middagen...

Nu äntligen har jag tagit tag i de här med julemyset, jag är seg med  att få upp julsakerna, men jag är ännu värre på att ta tid på mej att få ner dom.
Men nu åkte minsann julstjänorna ner.

Mollie och jag fick göra stan för hennes pass hade kommit, och jag har fått en lite spontan idé som jag får ibland, så nu blir det åka av för töserna i Jockarp.
Jag älskar att vara mammaledig, tänk att man kan få ett infall ena dagen och den andra dagen har man bokat en liten tripp, och på tredje dagen åker man, visst är de skönt.
Jag trodde den tiden var förbi med spontanitet, men jag hade fel.
Livet är bara för bra ibland.
Vi hade egentligen planerat en vecka i huvudstaden, vi har ett litet projekt på gång där uppe, men omständigheterna gjorde så vi får sjuta upp det till i vår.
Det är kanske bättre med tanke på vägarna, lite bättre att ge sej av dom 60 milen med ett litet barn när det är barmark.

Vi har så mycket planerat nu så jag vet knappt hur vi ska hinna med allt.
Nu har vi denna trippen bokad, sen hinner vi inte mer än hem så bär det av på en tur till grannlandet Danmark.
Efter det blir det Barcelona, vidare till new york, och avslutningsvis en solsemester till egypten.
Det är planen för i år, det finns dock en överhängande risk att det blir fler spontan turer, men de håller vi öppet än så länge.
Och jag räknar ju helt kallt med att vi kommer resa runt en massa i sverige, både själv men också med andra mammor och barn.
Klart är ju med att vi ska upp till huvudstaden ett par vänder.
Den ena gången blir det i form av parad och fest när den årliga festivalen för oss som nu har en annan läggning går av staplen. Den så kallade pridefestivalen
Den andra gången, ja de håller vi för oss själva ett tag till vad vi ska göra där uppe, men det stavas iallafall inte party.
Man kan sammanfattningsvis säga att detta första året som mammaledig, inte kommer att bli långtråkigt, ensamt eller att vi kommer att bli sittande och lipa på berget.
För dom som nu trodde de bli besvikelsen stor.
Vi ska helt enkelt ut och förverkliga oss lite.
Vi ska röra på oss för att resa är att leva.

Många tycker kanske att jag är tokig som ger mej iväg med Mollie när hon bara är två månader gammal. Men varför ska vi sitta hemma när de funkar så bra att ut och resa.
Jag pratade lite med sköterska som har hand om oss, och hon sa att de går bra att resa med dom små, och eftersom att jag hel ammar så är det ju inga problem med maten.
Alltså grönt ljus.
Nu får vi bara hoppas att de fungera bra att flyga med.

Idag har vi rest ända upp till Älmhult och gått på Ingvar Kamprads trevliga lilla livsverk.
Vi hängde mest i fyndhörnan, och vi gjorde så många fynd, så man blev ju nästan skraj.
Det har varit en trevlig och rolig dag, och väldigt många skratt, men som vanligt var de tvunget att pratas lite om meningen med livet, många knepiga frågor om barn diskuterades livligt. Jag får tacka min vän till lika energigivare för en mycket trevlig dag.

Nu bär det iväg till Hällevik på middag och spelkväll.
Det lär bli en härlig avslutning på dagen.

Shoppingtur...

Jockarp.

torsdag 20 januari 2011

Prins Daniel och prinsessan Vilhelmsson...


Ja herregud de svenska rättssamhället är ju otroligt.
Igår skickade pappa blå en lakej till Månsagården, är det klokt att de läggs ner så mycket tid ork och statliga medel för att delge mej att min sk fru vill skiljas.
Man fattar ju nu varför skatten är så hög.
Man kan ju inget annat än att flina åt hela systemet.
Men nu ska man väl slippa en massa stämningar i lådan på ett tag, men man vet ju aldrig var den fega rymligens nästa drag i den här allt smutsiga historien blir.
Men Mollie mys och jag väntar med spänning på nästa drag.

Min sk fru hon skämmer bara ut sej mer och mer för varje dag som går. Det blir nog ett tufft liv för henne att leva.
Från att levt ett lugnt tryggt stabilt liv, till att leva med skräcken och rädslan att människor runt omkring vet vad hon gjort och hur fel hon gjort...De stundar tuffa tider.

Det spekuleras ju reält i vad det gäller om kronprinsessan Viktoria är gravid eller inte, herregud alla tidningar visar bilder på henne och zoomar in magen.
Jag leker lite med tanken ibland om hur det skulle varit om kronprinsessan kommit ut som homosexuell , hon hade väl förmodligen fått abdikera, och flytt moder svea, fortare än kvickt.

En annan fundering som var på genom resa igenom mitt huvud var om Daniel gjort mot Viktoria som min sk fru har gjort mot mej. Vad hade då hänt?
Antagligen, nu är detta bara hypotetiskt givetvis, mina tankar om de hela, men likheterna är slående om än lite skillnad, men jag kommer till det.

Vi kan börja med min sk fru, hon bodde i hop med mej i fem år under dom fem åren levde hon i sus och dus, hon behövde aldrig, och då menar jag aldrig, fundera på ekonomin hon bodde så gott som gratis, reste jorden runt, behövde aldrig känna någon press med att hon var tvungen att hitta ett jobb för att överleva.
Vi bestämde för all del att hon skulle betala en hyra på tretusen kronor i månaden, men de rann ju väldigt snabbt ut i sanden.
Dom räkningar hon hade var sin mobiltelefon, bensin räkning, plus sitt csn lån.
Hon bodde i en kåk på 300 kvadratmeter, en härlig trädgård, egen bil, oxkött på bordet en vanlig tisdag.
Hon gifte sej med sin stora kärlek och blev fru Vilhelmsson och ett litet barn var på gång.
Men ändå var hon inte nöjd.
Hon fick panik.

Stackars Daniel han sitter i samma sits som min stackars sk fru gjorde, för det måste ju vara väldigt synd om dom båda två.
För Daniel kommer nu för all framtid vara försörjd av kungen, eller för den delen svenska folket.
Han kommer inte kunna jobba med de han vill, (de fick ju visserligen min sk fru,) så han har de ju betydligt värre.
Han har offrat allt för Viktoria.
Min sk fru sa till mej med att hon hade offrat allt för mej.
Hela hennes karriär, vilken karriär?
Och vad kan väl vara värt mer än att offra sej att leva i sus och dus med den man älskar som man gifter sej med.
Med den man väljer att skaffa barn med ?

Prins Daniel och Prinssessan Vilhelmsson satt i samma båt.
Skillnaden är hårfin, men ansvarstagandet från prins Daniels sida är betydligt högre än vad prinsessan Vilhelmssons var. (än så länge iallafall)

Just nu leker jag med tanken om att prins Daniel han flippar ut som prinsessan Vilhelmsson gjorde, att han får panik och då kanske lämnar den kanske gravida kronprinsessan Viktoria. Vad hade hänt då?
Förmodligen hade han blivit lynchad vilket han också hade varit värd...

Det är ju tur att det inte händer oftare i samhället, men samtidig hade de varit spännande och se vad resultatet blev.
Hur andra människor som gjort som min sk fru gjort emot mej.
Hur mår dom egentligen?

Mina tankar är speciella jag vet, de måste bero på för mycket fritid.



Jockarp. För sverige i tiden :)

onsdag 19 januari 2011

Möten..

Morfar och Mollie..

I går var en dag fylld av möten med människor, en del kända människor och en del för mej helt okända människor, lika roligt vilket som.
Vi gick ut stark på förmiddagen, vi åkte in på babycafet, som ligger i församlingshemmet till kyrkan i Sölvesborg.
Cafét var öppet mellan 9-12, vi kom väl insläntandes vid tio tiden, och var där tills de stängde.
Jag var lite skeptisk till alltihop, jag vet ju att svenska kyrkan har lite svårt för människor som har en annan läggning än den "normala" Men jag var ju tvungen att ge det en chans.
Så jag och en vän tog våra små liv med oss och körde in, och det var verkligen super trevligt.
Och till min stora lycka så märktes de inte att det var i kyrkans regi.
Inte tillstymmelse till försök att få mej till att finna jesus.
Eller för den delen att omvända mej i min läggning.
Jag tänkte fel om alltihop, men jag tänkte själv.
Det var barn i åldrarna 0-1,5 år Mollie var minst i går, och hon hade nog inget vidare behåll av det, men de hade ju jag.
Det var inte en massa präktiga mammor där utan allt var avslappnat och skönt.
Alla pratade med alla man utbytte erfarenheter och jag fick svar på en del frågor jag hade, man kände sej välkommen helt enkelt.
Kan nog tänka mej fler besök i svenska kyrkan.

Vi åkte hem en sväng, men redan vid ett fick jag packa in lilla hjärtegrynet i bilen igen för då var det dax att åka till farbror doktorn, de var Mollie första besök och de gick väl som väntat, hon skrek som en gast och kissade ner hela skötbordet, jag vet inte vad problemet är, men det är samma visa varje gång hon är på vårdcentralen.
Hon var iallafall stark och fin, hon vägde nu 4980gram och mätte 55cm över havet.
Ingen svullen mage där minsann.

Nästa besök vi ska göra på bvc så skulle det handla om mamman, mej då alltså, man skulle visst gå igenom hur man mår psykiskt. Vad gör dom om de visar sej att man har problem?
För stämmer de nu enligt min sk svärmor att jag är psykiskt sjuk så är ju risken överhängande att dom kommer att ta Mollie ifrån mej, för har man såna problem som jag har så är det väl inte lämpligt att ta hand om ett barn.
Jag kommer återkomma i frågan vad det gäller min psykiska status så ingen behöver oroa sej över att jag inte klarar av att ta hand om Mollie på rätt sätt.
För det kan ju vara så att den sk svärmodern är orolig, över vad som skulle blivit hennes barnbarn.
Och de vill vi ju inte.

Kvällen avslutades med en riktigt god middag med min far, när magen var full så angrep vi sängen som jag köpte av en gammal vän, nu äntligen skulle den byggas ihop.
Och det blev helt perfekt med den i gästrummet, satte in en soffa och ett bord där med, så nu kan det övernatta folk här lika ståndsmässigt som en konung.

Jag har ett rum till som jag funderar på att göra något skoj med.
Min sk fru hade det och målade tavlor i när hon bodde här,de var så bra ljus i rummet tydligen.
Men numera står det då tomt, undrar just om hon har ett eget rum till sina tavlor där hon bor nu. Hmm. Konstiga frågor som rör sej i mitt huvud.

Idag sov vi till det, ända till halv nio, tror aldrig det har hänt innan, men skönt var det.
Nu har vi precis avslutat en snorhal runda på berget, jag och en vän och våra små gryn, till nästa år ska jag investera i broddar, min vän har det, och de funkar jätte bra.
Jag vet att det är grymt med vuxenpoäng, eller kanske till och med panchis varning på det, men hellre de än att man halkar och barnvagnen börja bränna i väg ner för berget. usch hemska tanke.
Nu blir det nog lugnt resten av dagen för oss, vi kanske grejar lite till i rummen på övervåningen, om nu hjärtegrynet till låter det.

I skrivande stund fick jag nu ett leende av min dotter som inte var av denna värld.
känns som livet ler mot mej just nu.

På er där ute...

Jockarp..

tisdag 18 januari 2011

Karma....

Nybadad...

Hon vet hur man dövar ensamheten.
Hon vet hur man kastar allt man har.
Hon vet hur man flyr från den här planeten.
Men hon vet inte hur man stannar kvar.

Man kan tro att Herr Winnerbäck skrev dom raderna direkt till min sk fru.

Hon har nog lyckats med att döva ensamheten, för ensam lär hon ju vara.
Hon vet helt  klart hur man kastar allt man har.
Och flytt  från den här planeten verkar hon också gjort.
Men hon vet inte hur man är trogen och stannar kvar.

Men det här med tiden verkar vara en fin sak.
Jag börjar tro på klyschan att tiden läker sår.
Jag känner att jag läker.
Jag börjar tro på karman.
Jag googlade på de och de står så här.

Karma (sanskrit: karman, pali: kamma, "handling") är ett centralt begrepp inom österlänsk religion och filosofi. I filosfoskt/religiöst hänseende har karma snarare betydelsen lagen om orsak och verkan.
När en varelse agerar med tankar, känslor, handlingar lämnas ett spår både på omgivningen och den egna organismen.
Avtrycket får både omgivningen och varelsen att reagera i enlighet med naturlagarna.
Naturlagarna sörjer alltid och överallt för att varje orsak får sin bestämda verkan och kallas sammantagna för karma.

Om nu detta stämmer att man får det man förtjänar, och jag hade gjort som min sk fru, då hade jag nog varit svett i pälsen, jag hade kanske till och med övervägt repet.
För när naturlagarna sörjt färdigt så är det nog inte mycket kvar av henne.
Inte efter hennes märkliga handlande.
Men vi får väl se hur de går med det, men jag är glad över att det inte är jag som sitter i den sitsen och väntar på att de jag orsakat ska få den bestämda verkan, Brrr jag darrar.

Mollie mys och jag som nu inte har problem med detta, roade oss i går med att skriva lite brev, lite mail, ringa lite. Umgås med människor, promenera, laga god mat, ja och lite annat smått och gott som människor pysslar med i allmänhet, människor som lever ett problemfritt liv.
Vi som inte är rädda för karma.
Framåt kvällningen tog vi ett litet dopp i baljan. Vi fick besök i badet av ett par nyfikna grabbar, dom tyckte de var lika kul allihop.
Vad är det med vatten som är så speciellt?

Jag har tänkt mycket på en sak som jag fick till mej på helgens bröllop när jag pratade med en vän.
Vi pratade om det här med bloggar och om min blogg, hon sa till mej att hon läste den, men att hon kände det lite märkligt, de kändes som om hon snokade i mina innersta tankar i mitt innersta rum.
Hon fick till och med lite dåligt samvete, att hon snokade och smög sej på mej utan att jag visste om det.
Jag sa till henne att man väljer ju själv vad man vill skriva och inte skriva.
Och jag väljer att skriva om mitt liv, om vad som händer en vanlig dag och vad jag har för känslor, hur jag mår helt enkelt.
Jag förstår inte meningen med att skriva en blogg som inte säger någonting om ens liv, tankar och känslor.
Då kan man lika gärna skriva upp i en almanacka vad man ska göra den dagen, och när du tittar tillbaka så ser du bara vad du gjort, inte hur du kände eller mådde den dagen vid just det tillfället.
Men visst alla är vi ju olika, jag skriver bara vad jag tycker om saken.

Och nyfikenheten har alltid behövts för att komma framåt i livet, så jag säger bara.
Snoka på...

Badsällskap..


För mitt liv pågår.
I Jockarp.


måndag 17 januari 2011

Livförsäkring....

Har inget behov av sånt...

Mollie är åtta veckor idag, herregud vad tiden går fort.
Jag börjar komma in bra i de nya livet nu, jag känner att jag mår bra och att vi tar för oss saker, ingen dag är den andra lik.
Mammarollen passar mej perfekt, jag är en nöjd, stolt och trygg mamma.
De känns som om inget är för svårt för mej.
Det bästa med att vara ensamma mamman är att det är ingen annan som lägger sej i hur jag ska uppfostra Mollie, jag gör precis de som faller mej in för stunden, och den som tycker att jag ska göra något annat kan jag bara be att pysa.
Vill jag ha tips, ideer och svar på mina frågor, ja då frågar jag, annars undanber jag mej faktiskt synpunkter på min barnuppfostran..

Jag tror till och med att vi är ute och rör på oss betydligt mer nu än om min sk fru stannat kvar, vi har roligt ihop, jag och Mollie mys.
Anledningen är nog den att hon är oförsämt snäll att ha med sej, hon är nog som jag.
En person som kan föra sej i vilket sammanhang som helst, jag kan ju prata med bönder på bönders vis, och pensionärer på deras vis.

Det är ju helt klart en fördel att jag slipper dela henne med någon annan.
Mollie är mitt barn, bara mitt, och hon kommer aldrig att bli någon annans barn, de är konstigt när man tänker så, men så är det iallafall.
Jag har inte sett de som något positivt innan, men de är ju många som har resonerat så och sagt de till mej. Men jag har alltid hävdat att ett barn ska ha två föräldrar.
Men nu  tvivlar jag faktiskt på om det hade varit så bara att hon skulle haft en sådan oansvarsfull människa i sitt liv som nu min sk fru visade sej att hon var.
Nej vi har det nog bäst så här, och Mollie har ju en förälder som är ansvarsfull,, kärleksfull och som visade sej vara tillräckligt mogen för att ta hand om ett litet barn.
Problemet jag kan se är om de nu skulle hända mej något, och Mollie skulle bli föräldralös.
De är ju inte så stor risk om man har två föräldrar. Då borde ju i alla fall någon av dom  finnas kvar, men nu är det ju inte så, händer de mej något, ja då är hon ensam helt enkelt.

Men jag känner ju att tiden då jag skulle utsätta mej för extrema saker bara för att hävda mej eller känna någon form av adrenalinkick, den tiden är helt klart över, jag behöver inte förverkliga mej själv.
Jag behöver inte göra karriär på jobbet, jag gör helt enkelt min karriär hemma med mitt barn nu.
Och varje ny dag med med henne är en kick som ingen, bungyjump, falskärmshopp eller möte med något äckligt djur skulle kunna mäta sej med.
För den sakens skull har jag definitivt inte slutat att leva, jag lever bara lite annorlunda. Och jag lever bättre än jag gjorde förut.
Men skulle de hända mej något ändå så har jag tecknat en fet livförsäkring på mej själv så händer det mej något nu så ska hon iallafall ha mat på bordet.
Sånt gör man om man är en ansvarsfull mor.

Livförsäkringen tillfaller bara Mollie, så ingen sk fru kan gör anspråk på den, kan ju vara bäst och skriva så man inte ligger här med fötterna i vädret en vacker dag...

Har inget behov av sånt här heller, som väl är :)


Nu ska vi ut och fånga dagen, myset och jag...

Uppåt i Jockarp.

söndag 16 januari 2011

Under regnbågen...

Mollie bröllopsfin.

Oj oj oj.
De jag bevittnade i går på Malmö museum, det var mäktigt.
Mina vänner kommer in sida vid sida med sina händer så tätt inslingrandes i varandras så de såg ut att vara ett.
Dom kom där gåendes längs altargången med sina vita klänningar och sina nya convers skor i ett enda stort lyckoskimmer,  det lyste och strålade om dom.
När dom stod sida vid sida och lovade att stötta och värna om varandra i alla sina dagar, när dom sa ja till att dela livet ihop, det är en mäktig känsla.
Det gjorde ju inte saken mindre mäktigt av den fantastiska skönsången, tre underbart vackra sånger drogs av, så kombinationen mellan sången och dom vackra brudarna som stod med sina tindrande ögon, och hjärtan som slog för varandra resulterades i att tårarna trillade till höger och vänster.
Mina tårar föll hårt, dom lät som stenar mot glas.
Det var jobbigt, säger jag något annat så ljuger jag, den stora glädjen jag kände för mina vänner, var lika stor som den sorg jag kände i mitt hjärta över att min sk fru betet sej så illa mot mej, jag for tillbaka i tiden, till sommaren, innan hon flippade ut, när vi själva stod framför våra vittnen i ett glädjensrus, och sa ja till varandra.
Jag kände en sorg över att hon inte var med och kunde se allt de vackra, en sorg över att hon valt bort mej, Mollie och alla våra vänner, våra gemensamma vänner som betytt så mycket för oss.

Efter cermonin så gick alla gästerna ut och väntade in brudparet, det var mörkt, rått och kallt, regnet låg i luften, och dimman tryckte sej på.
Men alla gästerna log och det var en härlig stämning, alla fick ett jättetomtebloss som vi tände innan brudarna kom ut till folketsjubel.
Sen blev det ett kramkalas utav guds nåde, värmen spred sej och alla pratade om hur fina bruparet var.
Innan dom åkte i väg i den regnbågspimpade bilen så tändes och skickades de upp en rislykta mot himlen i kärlekens tecken.

Färden gick sen vidare mot pildammsparken och margareta paviljongen, där avnjöts det en härlig buffé.
Hjärtegrynet och jag fick en bra plats vid bordet med trevliga lättsamma människor, det pratades om allt mellan himmel och jord, jobb, barn, kärlek och givetvis också om dom vackra brudarna.
Talen avlöste varandra, det var många som vill berätta om sina liv i hop med dom båda damerna, tyvärr missade jag ett och annat när Mollie skulle tankas, men av visslingarna och applåderna förstod jag att det var roliga och kärleksfulla ord som sas.

Innan tårtan minglades det reält och humöret var på topp, alla var framme hos mej och ville prata och hälsa på mitt lilla underverk, och hon var verkligen på topp i går, söt som en docka och med ett rosenrart humör lyckades hon charma dom flesta.
Tårtan ja, den gick i regnbågenstecken, den bara inte såg god ut, den var det med.
Första dansen, dansades till Kents låt utan dina andetag, helt underbar låt, efter det så blev det partystämning på hög nivå.
När klockan började närma sej ett så tackade vi för oss och styrde hem imot Jockarp.
Sammanfattningsvis kan man säga att det blev en sen men alldeles underbar dag/kväll/natt, med mycket kramar och skratt, möten med goda vänner och även möten med nya intressanta människor, så ett stort tack till brudarna är väl på sin plats.


Bröllops fina.

Brudarna.

Nygifta.

Tårtan.



Tack från töserna i Jockarp.

lördag 15 januari 2011

Bröllop...

Lite morgonsittning...

Ett brev med snigelposten, ja ni må tro att jag blev glad häromdagen när jag lufsade ner till brevlådan.
De vanliga trista som man hittar i lådan är ju räkningar och reklam osv.
Men just denna dag låg det ett annat litet brev där.
Det är ju alltid trevligt med privata brev, det är ju så att ibland blir man bjuden på någon trevlig tillställning, så först trodde jag att det var något sånt.
Men de var det inte.
Jag kollade baksidan, och där stod det avsändare, jag hann knappt gå upp igenom allén innan jag hade öppnat brevet.
Det var från min nya brevvän, är det inte underbart med post som ligger i lådan...
Detta är lite pinsamt, men jag berättar det ändå, jag luktade på brevet för att känna om det luktade svagt av parfym, precis som man gjorde förr, nu gjorde de tyvärr inte det, men jag har fått det förklarat för mej nu i efterhand varför hon valde att skicka ett opafymerat brev.
Men den anledningen behåller vi för oss själva.
Jag blev iallafall rörd till tårar av att få detta brev, tänk att två människor som inte känner varandra kan ha så mycket utbyte av varandra och att orden som blir till meningar kan vara så känsloladdade och starka att man måste få ut det på ett eller annat sätt.
Jag gillar helt enkelt snigelpost

Ja så äntligen har vi varit och fixat med Mollies pass, hon blev jätte söt på bilden, så nu väntar vi bara på att det ska bli klart, sen kan vi ge oss ut i vida världen.
En sak som är väldigt märkligt med det här med pass är att Mollies pass varar lika länge som mitt, alltså i fem år, jag tvivlar ju på att hon ser likadan ut om fem år som hon gör idag, hur ska jag kunna ta med henne på en tripp när hon är fyra, när hon är en halvmeter längre och ökat reält i vikt. Hur tänker dom där?

Efter besöket på polisstationen så åkte vi till en linslöjdsaffär, jag behövde ha en ny linneduk tills Mollie ska ha sitt namnkalas. Bordet mäter 4 meter långt och 1,30 cm brett, de var alltså inte de lättaste att hitta en passande duk, så efter många om och men så bestämdes det att vi fick beställa hem en duk i rätt storlek. Priset. Ja priset slutade för en enda duk på 2970 svenska kronor, kan de verkligen vara möjligt, ja tydligen om man nu vill ha en fin linneduk på bordet så får man upp med börsen.
Inte klokt, men nu handlar det ju faktiskt om min dotters namngivning, och då kan det inte snålas på något.

Jag och en vän brukar roa oss med på kvällstid att komma på olika utflykts mål som vi ska göra ihop i sommar.
Det är en trevlig aktivitet. 
Jag har sagt till henne att jag har problem att åka till ställen där jag och min sk fru varit och har minnen ihop.
Det brukar gå till så att hon skriver ett förslag och sen svarar jag om vi har varit där eller ej, har vi de så skriver hon förstört på sin lista.
I går när vi hållit på ett tag och det verkade som om vi inte kunde åka någonstans där inte jag och min sk fru varit.
Så kommer det plötsligt upp MÅNEN? Jag skrev att de funkade sen skrattade jag så jag höll på att göra på mej, vad får hon allt i från?
Underbart med låg humor som får mej i min ensamhet till att brista ut i ett gapskratt.

På kvällen blev det ett sent men väldigt trevligt resturangbesök. Det var ett par vänner, jag och Mollie.
Ett intressant samtalsämne som vi diskuterat innan kom upp även i går, det handlar om lycka.
Mannen i sällskapet brukar fråga sej varför han inte är lyckligare, han har ju till synes allt man kan önska sej. Hus, jobb, ordnad ekonomi, en brud han älskar och som älskar honom, fina krya ungar vad mer kan man begära? Så varför är han inte lyckligare?
Jag säger desamma, jag har ju nästan allt, jag fick en dotter som var fullt frisk, jag har så god ekonomi så jag kan vara hemma med henne och se henne växa upp, jag har ett underbart boende, fantastisk familj och fina vänner. Så varför känner inte jag den totala lyckan.
Och vad är lycka?
Vi bestämde att vi skulle återkomma till ämnet över en kopp någon dag, när vi begrundat det som sas.

Det blev även badbaljan för Mollies del, hon måste ju vara ren och fin när det nu stundar fin baluns.
För idag bär det av till Malmö, hjärtegrynet och jag ska gå på bröllop, det blir ett härligt vintrigt flat bröllop, kan de bli mycket bättre.
Jag hoppas och tror att mina vänner som ska gifta sej är mogna och förstår innebörden när dom säger ja till varandra i eftermiddag.
Så att dom inte ser på äktenskapet, med samma "helighet" som min sk fru gjorde.
Jag tror att det kommer att bli känsloladdat.
Det var ju inte så länge sen man själv stod där lycklig och kär och lovade en massa som man trodde att båda skulle göra allt för att hålla, men ack vad jag bedrog mej.
Men vad kunde jag göra när den jag gifte mej med tog så väldigt lätt på det.
Jag skulle givetvis haft bättre omdömme och aldrig gift mej med ett till synes psyfall.
Men jag får ju bara hoppas på att jag lärde mej något av de.

Vi har ett litet problem idag, det är ju sagt att man inte får vara finare än bruden/brudarna.
Hur ska jag göra med min bedårande lilla dotter?
Det kan ju inte vara möjligt att någon skulle vara vackrare än henne i sin fina klänning.
Jag får väl helt enkelt be brudarna om ursäkt för vårt beteende :)

Jag ska försöka avlägga en mer utförlig rapport och lite bilder på bröllopet i morgon, om hur det gick och så, men nu måste vi skynda oss.
För nu ska klänning och fin kostymen på.
För lantisbrudarn ska nu göra succe i storstaden.

Hittade en bild på hur det kan ser ut när radarparet är i gång :)

Finstrassen på i Jockarp.

fredag 14 januari 2011

Styrka och öppenhet...


Efter gårdagens lufftning i inlägget så var det ju en hel del människor som försökte sätta sej in i min situation, och jag fick ju många kommentarer om just det.
Vilket gjorde mej glad.
Och jag är tacksam för alla som följt mej på denna jobbiga resa från att bli lämnad nygift och höggravid till att få uppleva kanske de största man får göra här i livet.
Att bli mamma.

Men själv tror jag inte att det finns någon som kan sätta sej in i och förstå vad jag har gått igenom.
Man måste nog tyvärr själv uppleva det.
Jag vet att det är många som förvånas över min öppenhet och att det kanske inte är bra att jag berättar mina innersta tankar, känslor och funderingar, att jag lämnar ut så mycket om mej själv, min familj och nu även om mitt barn.
Och det kanske inte är bra heller, men jag skriver från hjärtat och det jag skriver om är mitt liv.
Så jag hoppas att om det är någon som tycker att det är stötande eller opassande på något sätt eller om jag lagt ut bilder som ni inte anser är okej så hoppas jag på att de kommer till min vetskap, och givetvis att personen i frågan som tycker något står för vem det är, så jag kan omformulera mej eller ta bort bilderna.

Det som hänt i mitt liv den senaste tiden är så ovanligt och märkligt så jag kan knappt förstå det själv.
Att jag ens klara gå upprätt och dra ner luft i mina lungor efter allt som hänt förvånar mej dagligen.
Allt går givetvis lättare nu när jag har Mollie, men de kommer över mej ibland, och jag känner paniken slå till med full kraft när de snurrar och jag inte finner svaren.
Jag det är som när man tänker på meningen med livet, man tänker varför ska jag leva här i kanske 80 år, för att sen bara försvinna, vad är meningen med min existens? Varför finns jag?
Man finner inget svar och det är inte meningen att man ska de, det är en alldelse för stor fråga för en lite människa, ingen kan ju svaret på de.
När jag tänker på det så mår jag dåligt, lika dåligt mår jag när jag börja djupdyka i mina tankar på vad som hänt mej den sista tiden. 
Tankar på min sk frus beteende.
Som väl är kommer inte tankarna lika ofta nu längre och jag har lärt mej att hantera dom på ett sätt som gör  att jag klarar leva med dom.
Men dom finns där som ett gnagande skavsår.

Min vän som var med mej när Mollie tog sitt första andetag berättade för mej, att när hon var gravid med sina barn så drömde hon om att hon skulle bli lämnad av sin partner, bara den drömmen fick henne att må dåligt, och att de då ska besannas är ju helt otänkbart.
Man tror ju helt enkelt bara att allt detta är en dålig dröm.
Men jag är iallafall glad och stolt över alla som verkligen försökt att sätta sej in i detta märkliga, försöka känna rädslan, paniken, frustrationen av att bli lämnad med ett barn utan någon som helst rimlig vettig förklaring.

Jag fick även kommentarer från olika håll igår vad det gäller att ta hand om ett barn helt själv.
Människor som tyckte jag var stark som orkade och att jag inte gnällde om att jag är ensam med Mollie.
Människor som sagt till mej att dom beundrar och att dom är stolta över mej att jag orkar stå upp och berätta vad som hänt samtidigt som mitt liv ändrats så drastiskt i form av ansvaret över Mollie.
Jag är ingen superhjälte men jag förundras faktiskt själv av min styrka ibland.

Men jag är ju inte ensam.
Jag blir stärkt av andras människors sätt att ställa sej till min historia, jag blir stärkt av min fina familj och mina vänner.

I går fick jag en ny följare här på min blogg, och när jag av nyfikenhet gick in på hennes blogg, så läste jag ett inlägg, ett inlägg som var så skrämmande, märkligt och ofattbart.
Insikten om att inlägget handlade om mej och mitt liv fick varje hårstrå på min kropp att ställde sej givakt. 
Jag blev givetvis djup rörd och stolt över att läsa om mej själv i hennes blogg, att hon skrev om mej i sin berättelse om sitt liv, de tyder ju bara på att mitt liv och min historia berör andra människor.
Människor som inte känner mej eller har en aning om vem jag är, visar på detta sätt att de min sk fru gjort mot mej är otroligt fel.
Och de blir för mej bara tydligare och tydligare.


Vi blir starka av olika saker.
Bamse blir stark av sin honung och jag blir stark av människor som är ärliga och har hjärtat på rätta stället.

Styrka i Jockarp.

torsdag 13 januari 2011

Till min sk fru och hennes fega bihang....

Ja idag blir det ett litet annorlunda inlägg.
Det har framkommit både det ena och det andra, så därför ska dagens inlägg handla om en uppmaning till min sk fru.
Igår kom det ännu en anonym kommentar här på min blogg, en kommentar som jag kan räkna ut vem som suttit bakom pennan på den.
Men som givetvis inte vågar stå för vem de är...

I kommentaren så stod det att personen tyckte att min sk fru var modig, mogen och hade ett bra självförtroende som vågade lämna mej och detta lilla barn för att följa sitt hjärta och flytta till stockholm.
Modig att påbörja ett nytt förhållande när man är nygift. Och väntar sitt första barn. Hmm
Jag tycker absolut inte att det är modigt att vara otrogen eller att lämna sin fru och sitt barn.
Jag tycker att det är ett helt sinnessjukt beteende.
Du som skriver i kommentaren måste ha missat en väsentlig del i din uppväxt och uppfostran, samma del som min sk fru missat, för när man gifter sej och skaffar barn så finns det ett visst ansvar som följer med det.
Man kan då inte bara med en axelryckning säga att nu vill mitt hjärta hit eller dit med mej och då följer jag det.
Utan man måste faktiskt stå för sitt agerande och handlande.

Det märkliga är ju att min sk fru ser på äktenskapet som något heligt ( hennes egna ord) Följde hon sitt hjärta när hon lovade mej evig trohet och att älska mej i nöd och lust.
Var det heligt att bedra mej några veckor senare, var det att följa sitt hjärta att lämna de barn man satt till världen.
Då måste hon ha de sjukaste hjärta jag någonsin hört om.
Jag tycker nog att det är brukligt att avsluta ett förhållande innan man påbörjar ett nytt, så resonerar jag.
Och jag är ganska säker på att dom flesta människor som har barn eller för all del något vett i huvudet tycker som jag.
Personen tyckte att jag skrev illa om min sk fru och att jag gjorde det för att få sympati, personen tyckte heller inte om att jag ältade detta hela tiden.
Personen i frågan gillar helt enkelt inte att läsa sanningen.
Nej det kan ju verkligen vara lite jobbigt att läsa min blogg om man nu tex är mor, far, syster eller kanske numera flickvän till min sk fru, men se ni, de rör mej faktiskt inte i ryggen hur jobbigt ni tycker att det är, ni är inte ens värda kattpiss i min ögon.

Det är min blogg och jag skriver vad som faller mej in.

Som jag skrivit innan så borde det inte finns en enda människa som har något innan för skalet som kan tycka att hennes handlande var rätt.
Och ni får gärna fortsätta med att försöka försvara er med att människor bara har fått höra min version av storyn.
För det första så är det inte mitt fel att det bara är min version som kommit ut.
Och för det andra är jag nog den person som vill ta del av den andra versionen mest av alla.
Och jag kan ju tilllägga att min version heller aldrig behövt komma ut i offentligheten om hon nu hade skött detta snyggt och inte bara flytt och fegat ut. Eller sprungit och gömt sej, nej du stå upp för det usla skamliga du gjort i stället för att ligga och lipa och tycka synd om dej själv.
Hur naiv är man om man tror att man ska kunna bete sej som hon gjort och att det inte ska bli några följder efter det.
Jag berättade att jag bloggade, och hon om någon borde ju veta vad resultatet kan bli om man har en intressant blogg, att man når ut till väldigt mycket folk med små resurser.
Jag har nu utnyttjat de, och har väldigt många trogna läsare.
Det kan ju vara lite jobbigt för henne.
Men hon är välkommen med sin version och att försvara och förklara sina sjuka val för mej, och försöka få mej att förstå varför hon gifte sej med mej, bara för att tre veckor senare hoppa i säng med en annan.
Förklara för mej varför hon ville skaffa barn med mej, jag var ju ingen överaskning precis, hon hade faktiskt levt under samma tak som jag i fem år.

Det intressanta i kommentaren var att det stod att hon följde sitt hjärta och flyttade till stockholm, det måste alltså vara en person som är hangarounds med min sk fru, för inte ens jag som är gift med henne visste att hon flyttat.
De enda jag skrivit i min blogg var att det var hörsägen att hon skulle flytta till huvudstaden.
Inte att hon gjort det.

Så du din lilla anonyma fega mus, skulle du kunna vara budbäraren från mej till min sk fru?
Det är så att vi har lite ouppklarade affärer ihop hon och jag.
De vore bra om du kunde meddela henne att ta kontakt med mej så vi kan lösa de lite smidigt.
Vi är bland annat fortfarande gifta som du kanske vet.
Hon kan ju be något förkläde höra av sej annars.
Men ni är kanske lika fega allihop.

Och jag undrar just varför det är så jobbigt att ta kontakt med mej eller att stå för vad man skriver.
Kan de kanske vara så att ni ändå djup där inne vet att det som gjorts här är otroligt egoistiskt, fegt och fel.

Och ni både fega hangarounds och ni andra som läst och läser min blogg, (jag vet att det är många) skulle jag vilja att ni funderar på vad jag blivit utsatt för och hur ni själva skulle må, reagera och agera om de handlade om er.
Kommentera gärna med några rader om dom känslorna ni fick, så får vi se om dom stämmer överens med hur mitt liv har sett ut efter hennes egoistiska val om att "följa sitt hjärta".

Nu ska jag fortsätta leva mitt liv som pågår, ett liv med Mollie. Min kärlek. Mitt allt.

Högt huvud i Jockarp.

onsdag 12 januari 2011

Förlovningsdag...

Bättre läge får man väl leta efter.


Ja idag är det då den 12:e och jag har ju sagt att jag ska fira att Mollie blev till just idag i stället för att tänka på vår förlovningsdag, men idag gör det faktiskt allt mycket svårare.
För idag är det två år sedan vi öppnade en flaska champange på den underbara stranden på Maldiverna, vår strand, vi kysste varandra och satte leende på varandra varsin ring.
Så det är väl inte så konstigt att minnen väcks till liv igen.
När man gick med känslan av att allt skulle vara för evigt, den känslan delade vi den dagen. Hon och jag.
Men nästa månad, då ska jag bara tänka på Mollies tillblivnad..(ska försöka i alla fall)

Tanken var att vi skulle ordna med pass till hjärtegrynet igår, men eftersom min barnvakt blev sjuk och låg på toa, så ville jag inte utmana Mollie med alltför lång tid i stan.
Så vi fick koncentrera oss på kroppsmålningar. Jag behövde styra upp de sista på min kropp.
Jag målade till två kvinnotecken på min redan färdiga regnbågsflagga, det kändes som om något saknades på den innan. Men nu är jag nöjd.
Fyllde på lite färg på min 16 års gamla bamse med, så nu håller den ett tag till.
Jag har redan funderingar på att göra en till, jag skulle kunna tänka mej någon fin textrad från någon låt från Herr Winnerbäck, men jag får nog tänka över det noga, det kan ju bli stor skillnad på vilken mening det blir på grund av hur man mår psykiskt.
Det finns ju en hel del deppiga rader att välja i mellan, men frågan är ju om man vill ha en sån rad in gaddad i huden.
Jag skojade lite med ett par vänner om att jag skulle skriva in min sk frus namn på bröstet, men de räcker kanske med att skriva, fröken svår....

Jag har flera par i min omgivning som försöker att skaffa barn(Skaffa barn låter så hemskt). En del har lyckats och andra kämpar fortfarande i motvind, de är så ledsamt att höra om deras försök att dom misslyckas gång på gång.
Jag tänker mycket på dom.
Men ett par av mina vänner har nu lyckats med konststycket att bli gravida, och efter ett flertal försök så tog de alltså, och dom nöjde sej inte med ett litet barn utan ska man nu göra de så ska de göras ordentligt.
Ägget delade sej så nu är det två små liv som växer där inne.
Tänk vilken lycka.....Man får väl säga dubbelgrattis.
Eller som dom själva sa. HERREGUD.

Morgonpromenaden avklarades med en vän och hennes lille grabb idag, vi stötte även på min bror och hans lilla tjej i skogen.
Det är verkligen trevligt att ha lite olika sällskap på sin väg igenom skogen och livet.
Jag känner att det börjar ljusna för mej. Jag ser ljuset i tunneln.
Vissa dagar njuter jag av att leva.....Äntligen..

Om nu någon skulle tvivla :)

Jockarp.

tisdag 11 januari 2011

Morgonstund...

Mollie mys...


Jag älskar morgonen och förmiddagen, det är verkligen så att morgonstund har guld i mun, i morse när jag vaknade började jag med att säga, vilken underbar dag, jag drog lite på vissa bokstäver så det blev en sådär härligt lång mening.
Jag har nog alltid gillat den delen på dagen, när det känns som om man är ensam om att vara uppe, inte en människa till på hela jorden är vaken.
De gör ju inte saken sämre av att man har fått en helt fantastisk liten dotter som har ett enastående gott morgonhumör, hon ligger och skrattar, sprattlar och sjunger på förmiddagarna hon är så underbar som bara hon kan vara.
I dom stunderna är det vekligen lätt att leva, och dom stunderna blir bara fler och fler.
Det är ju inte utan att man tycker synd om sin sk fru som missar allt detta som var henne givet, hon missar detta och kommer nog förmodligen aldrig att få uppleva de heller.
Men som sagt valet har varit hennes.

Igår pysslade vi lite här hemma med vardagsbestyren.
Vi bakade en god kaka, kan inte komma ihåg sist jag bakade, men de var roligt så det är nog en hobby jag ska fortsätta med.
Jag hade Mollie i babybjörnen på magen och gick runt med dammsugaren, det gick kanon, hon somnade som en liten stock där i.
Och på kvällen var vi och hämtade en ny säng, hon sov hela tiden.
Det verkar nästan som om dom har sovdagar och ätdagar, vissa dagar sover hon mest hela tiden och andra dagar är hon vaken många timmar i sträck och bara äter.
Nu har hon börjat fixera blicken betydligt mer.
Och när man pratar med henne hänger hon med på ett helt annat sätt än bara för någon vecka sen.
När man ler mot henne så är det ofta man få ett leende tillbaka, de är fantastiskt vad det händer mycket med dom små liven.
De gäller helt enkelt att hänga med.

Nu snackar vi nostalgi på hög nivå. Helt apråpå 25 år sändes i går kväll, jag skrattade så jag höll på att trilla av soffan, vilken underbar humor dom har och hade på den tiden, jag var bara tio år, men minns de tydligt, de var väl de första humorprogramet man kommer i håg. Sanslöst kul.
Man kan ju bara önska att de ska komma något sånt roligt program på tv igen.

Efter inlägget igår så var det någon som hade kommenterat det med att personen inte trodde att jag skulle få några svar på mina frågor.
Och det kanske stämmer.
För fegheten lyser ju igenom eller som jag skrivit innan så har hon förmodligen inga bra svar att ge mej, för hon fattar nog inte själv vad hon har gjort.
De spelar ingen roll om personen som skrev kommentaren tror att jag ska få några svar eller ej, för huvudsaken är att jag tror på det.
Och jag kommer att söka vidare, jag förlitar mej på det gamla bibliska ordspråket.
Den som söker han ska finna.
Och jag och Mollie kommer som sagt var förr eller senare att träffa henne igen, för så värst stor är inte denna delen av världen.
Frågan är då hur hon kommer att må, när hon ser denna underbara lilla tjej och hennes ansvarsfulla, mogna och ursnygga mamma.
Jag kan knappt bärga mej tills den dagen kommer...Jag är förberedd och jag kommer att må förträffligt den dagen när jag kan ställa mina frågor öga mot öga.
Men mitt tvivel är starkt på att hon kommer att försöka smyga undan och gömma sej precis som hon gör nu.
Det är ju inte precis någon tuffing man är gift med.
Det verkar som om hon lever efter mottot, att de som inte syns finns inte, men rätt som de är syns vi :)
Och någon gång ska hon väl komma upp från sitt jordhål som hon gömmer sej i.
Och då är vi där.

Mycket delikata....

Frosseri i Jockarp.

måndag 10 januari 2011

Frågor, svar, frågor, frågor. Inga svar.

Äntligen nytvättad.

Jag söker ju svar på min sk frus beteende hela tiden, och tills jag får några svar så ska jag fortsätta söka och fråga mej varför hon gjorde som hon gjorde.
Och hon ska inte känna sej säker någonstans, jag rör på mej och kommer att röra på mej mer än jag någonsin har gjort, jag ska ju vara ledig  i över två års tid nu.
Så varje steg hon tar ska hon vara rädd för att möta mej och mina frågor.
Och en vacker dag kommer våra väga att mötas igen och då kommer jag att stå där med mina frågor och söka svar.
Och det kommer inte att vara roligt för henne, frågorna är enkla men svaren verkar vara svåra.
Men nu har mina frågor lett mej till förklaringen på vad självförtroende är, konstigt vad man snubblar in på olika vägar på sin resa till att försöka finna svaren.
Det verkar som om människor med bra självförtroende litar på sin förmåga och känner att dom har kontroll över sitt liv, det betyder nog inte att man tror att man är oövervinnerlig eller felfri på något sätt, men man är klar på att man kan fela och att det är okej att göra det utan att känna sej värdelös.
Men människor med dåligt självförtroende är ovilliga till att prova nya saker för att dom är rädda för att de ska gå åt skogen, dom är så rädda så att dom inte ens är villiga att försöka.
Ungefär som min sk fru gjorde.
Hon trodde att hon inte skulle klara vara mamma så därför ville hon inte ens ge det en chans.
Jag hittar paralleller överallt till hennes beteende.

Det är ju inte konstigt att hon har dåligt självförtroende med tanke på vad hon har berättat för mej om sin barndom.
För när hon var yngre så hade folk sagt till  henne att hon skulle bli något stort en dag, känd och berömd, en människa som dom skrev om i historieböckerna.
Det är ju tokigt att folk i ens närhet säger sådana saker.
Men de naivaste är ju att människan trodde på det själv.
Jag kan ju förstå att hon inte mådde så bra nu.
För tänk att snart bli 28 år och inte kommit längre än att man knappt klara försörja sej själv.
Och tänk att gå  runt och tänka på det att andra människor förväntar sej något stort av en som man inte klarar leva upp till.
Tänk att leva med den pressen.
Men visseligen de  hon gjort mot mej var ju stort och hon har ju även blivt känd för det, även om det är mest häromkring.
Än så länge.

Bingot gick åt skogen, men det blev en bit cheescake i alla fall.
Det är väl härligt när människor förstår en pik när dom hör en, och den piken den gjorde ju kvällen för mej.
Vi planerade även lite till Mollie, vilket rum hon skulle få osv.
Det är inte självklart här i borgen, det behövs nog lite vidare tankar på det.
Och tills dess så dela hon rum med mej.

Idag har vi så äntligen fått bilen tvättad med, den såg ut som en saltsill efter denna höst och vinter, men nu åker lilla hjärtat och jag ståndsmässigt igen.

Lägger in en bild på min mor idag, hon är nog den malligaste mormorn som går i ett par skor, men jag förstår henne.
Med ett sånt barnbarn kan man ju knappast vara något annat än just mallig och stolt.

Mollie och stolta mormor.

Jockarp.

söndag 9 januari 2011

Nionde....


Det var ju inte nog med att jag själv kom på att det var den nionde idag utan en vän till mej var bussig nog att påminna mej igår, tja ni vet ju vad den nionde betyder, de var de datumet jag träffade min sk fru.
Jag undrar just om hon tänker på de någon gång när det är denna dag, hon gjorde de förvisso inte så ofta när vi levde i hop, men det är ju skillnad nu.
Den 12:e därimot som är vår förlovningsdag har jag nu istället börjat fira Mollie på, för det är nämligen den dagen hon blev till, den 12 Mars. Grattis Mollie.
De vore ju bra om det händer något fint och bra den nionde också så att man kan börja att associera till det i stället, det kan ju vara allt i från att Mollie gör något storslaget till att man får höra någon god nyhet om någon annans liv eller varför inte en bingo vinst i kväll, ja det finns mycket fint som skulle kunna hända just den nionde.
Som skulle kunna förenkla mitt liv avsevärt.

Jag har nu funderat på om jag ska slå slag i saken att klippa av mitt långa hår, jag har funderat mycket på de, för jag har ju sett likadan ut nu i femton år, så lite förändring kan väl inte vara fel.
Men de lär behövas övervägas ett tag till tror jag.
Problemet är ju att man måste sköta de om man klipper det kort, de går ju inte bara att dra borsten igenom håret en gång i vecka då, utan man måste lägga lite tid på de. Och frågan är orkar jag det.
Ibland tror jag att jag fått någon åldersnoja eller någon annan noja i och med den kris jag gått igenom.
Jag känner att jag vill förändra så mycket med mej själv, både innanför och utanför, jag har ju redan kommit en bit på vägen vad de gäller både in och utsidan, men varför kommer det nu, jag har inte haft de behovet innan, är det en del i min process, min bearbetning, ut med de gamla och in med den nya Leonora, eller vad är det som händer.
Jag har för en gång skull lagt lite flis på mej själv, de har jag inte gjort med någon ordning på flera år, känns lite märkligt att inte ha någon annan att lägga pengarna på och uppvakta.
Men man vänjer sej väl vid de, med tiden.

En sak som slog mej i morse när jag hängde tvätt, det var att klädstrecket har blivit betydligt mer stimulerande att titta på, de är så många söta kläder i olika färger och former som hänger där nu, är det inte märkligt att man kan känna en vällust och glädje av att hänga tvätt, kan det vara hormonerna som spelar en ett spratt tro?
Men det är väl bara att njuta så länge det vara.

Det lilla grynet skrämde upp mej i ottan idag, när jag bytt och matat henne så tuppade hon av igen, de är väldigt retsligt och egoistiskt att göra så, jag är klarvaken och hon ligger helt utsträckt på soffan och snarkar i högan sky.
De slog mej att barn faktiskt är väldigt egoistiska, dom klarar ju ingenting, dom föds och kräver att man ska mata, byta och ge dom närhet och trygghet.
Och om jag förstått det rätt så håller det i sej hela livet. Så jag har helt enkelt fött ett barn som jag för all framtid kommer värna om och tänka på att hon mår bra och är trygg.
Så från och med den 22:e november år 2010 kommer jag för alltid komma i andra hand.
Det är ju inte då så konstigt att min sk frus familj tagit hennes parti trots att hon beteet sej som en stor egoistisk skit, för hennes mor känner kanske likadant för henne som  jag gör för Mollie, men frågan är bara, ska man verkligen köpa vad som helst ens barn gör.
Nej hur egoistisk man nu än må vara så måste man väl vara tvungen att ta ansvar för det man gör.
Ja så måste det vara. Något annat köper jag faktiskt inte.

Idag har jag provat min nya och fruktansvärt dyra barnvakt, till min stora glädje verkar det som om den fungerar som den ska. När vi kom hem från promenaden, så fick Mollie ligga kvar i vagnen och jag tog hand om övervåningen, tyckte att de behövdes en liten uppfräschning där, jag kunde städa i lugn och ro, och inga skrik hördes.
Det är väl otroligt vad mycket hjälpmedel det finns som kan underlätta dagarna för ensamma mamman. De gillar vi skarpt.

Och i kväll så är det då dax igen för bingofantasterna att drabbas samman, tyvärr blir det nog ingen smarrig cheescake till kaffet i kväll, då min bingomedspelare kommit på den urkassa ideén om att hon ska banta.
Jag ska iallafall trycka i mej någon form av sötsaker de är ett som är säkert.

Allt förberett.


Hopp om tur i Jockarp.

lördag 8 januari 2011

Mamma ledig?

Min nya fina vagn..

Det var minsann fullt upp för mej och hjärtegrynet igår, dagen började som vanligt med en frisk och rask promenad.
Sen blev det till att hem och tanka henne, och en liten stunds soffhäng.
Efter middag var det dax att hoppa i overallen igen för då bar det av till Kristianstad för att hämta ut min födelsedagsspresent i form av en resesullky, jag trodde att de skulle vara någon klen dålig vagn.
Man har ju sett ganska många vagnar när men varit på resande fot, och de finns ju en hel del att välja i mellan.
Men vår lilla vagn verkar vara av högsta klass både vad det gäller smidighet, men kanske framför allt säkerhetsmässigt, och de känns ju skönt.
Så nu är det väl bara till att dra ut i vida världen.
De införskaffades även en mobil med spöket laban, hon har redan en som hänger över skötbordet och den är väldigt populär, så nu ska vi ha en i soffan med.

Tog en sväng inom bokhandeln för att försöka få tag på den bok om sorgbearbetning som jag blev tipsad om här på bloggen av någon vänlig själ vid namn Lotta, tyvärr visade de sej att det inte var det lättaste att få tag på den, så vi får söka vidare helt enkelt. Jag fick därimot tag på en femårsbok som jag tänkte börja skriva om vad som händer i Mollies och mitt liv.
Den ideén fick jag med efter att en vän berättat att hon skrev i en sådan bok.
Vi fick tag på fint papper och fina kuvert också så nu blir det till att be Jockarps egen Ernst kirchsteiger att hjälpa mej att göra inbjudningskort till hjärtegrynets namngivningsbaluns.
Sen tog vi en vända in på fiket, det gick bra, Mollie var lugn och sov hela tiden, ingen konst att göra stan med de barnet inte.
Bara de nu inte blir en storstadspingla av henne.
Känns ju som jag haft nog av sådana brudar i mitt liv.

Sen bar det hem igen, och en ny liten tankning, för att direkt dra vidare till en vän på middagsbjudning, vem har sagt att det är lungt och enformigt att vara mamma ledig?
Vi hade en mysig middag för två, med mycket god mat och goda samtal om allt möjligt, stora som små saker.
Vi gick igenom allt som hänt och pratade även igenom detta lumpna som min sk fru gjort i mot oss båda, men att ljuga om vad jag har sagt och inte sagt, jag sa till min vän att jag är så gammal nu så jag kan faktiskt välja mina vänner.
Känner jag att jag har vänner som jag inte varken kan ge eller få något av, vad finns det då för anledning att ha dom  kvar i mitt liv, med dom orden försökte jag få henne att förstå att hon är en del av mitt och numera också Mollies liv, hon förstod vad jag menade så nu hoppas jag att vi rett ut detta problem som min sk fru sett till att vi fick.
Till slut så hamnade vi i soffan med en stor skål romerskabågar, det blev en härlig kväll. Bara sitta och småsnacka om allt och inget, härligt avslappnat och skönt.

Idag har det varit fika besök här igen, de går i ett, men det är härligt att ha en massa vänliga människor runt om kring sej.
Idag var en tjej som själv är gravid i vecka 17 och hennes föräldrar här, det var mysigt att se en gravid igen, gud vad jag saknar min mage, att kunna gå och mysa med den och fundera på vad det är för en liten krabat som ligger tryggt där inne, vad det ska bli för en filur som kommer ut till denna värld.
Jag blev nästan avundsjuk på allt hon ännu inte har fått gå igenom.
Tänk alla skrämmande och obehagliga funderingar man hade om förlossningen och sen att de visade vara en helt underbar upplevelse, tänk när hon ska få se sitt barn för första gången.
Det är stort de.

Vi hann även med ett bad idag, och Mollie blev helt utslagen efter det, de är väl som det sägs, sjön suger....

Mys med Lasse efter badet...

Härlig dag i Jockarp.

fredag 7 januari 2011

Dåtid, nutid, framtid...

Dåtid.


Det är den tiden som gjort mej till den jag är.
Det är då jag gjort mina största, allvarligaste och mognaste val och beslut i mitt liv.
Det var den tiden när jag gick i småskolan och försökte komma på vilken väg som var den rätta för mej, vilken utbildning skulle man söka, senare kom funderingar på vilket jobb man ville ha.
Och när man väl fått de jobbet som man tyckte var det bästa möjliga började tankarna snurra, är det allt som ska hända i mitt liv, är det så här de ska vara.
Då plötsligt slog den till som en blixt från klarblå himmel.
KÄRLEKEN.
Det var då allt föll på plats, det var så livet skulle se ut, man skulle dela allt med en person som man tyckte så mycket om, så man inte ville vara ifrån varandra en enda sekund till i livet.
Dåtid var när man gick ut med huvudet högt och sa.
- Hej här är jag och jag har valt att leva mitt liv på detta sättet, klarar ni inte av och hantera det så behöver jag inte ha er i mitt liv.
Man gjorde valet att flytta ihop
Skapandet av ett nytt liv, ja det var kanske de största valet man gjort och kommer att göra i sitt liv, och de var ett bra val.
Ett lite sämre val var kanske att gifta sej och lova en annan människa att stå vid dess sida i nöd och lust, evig trohet, ja ni vet hela konceptet med att gifta sej är ju faktiskt att man tror på kärleken för äktenskapet är ju ett livslångt åtagande.
De gick ju sådär med det.
Men allt det och mycket mer har format mej till den jag är när jag nu går in i nutiden.

Nutid.


Nu sitter jag här med ett underbart litet barn som jag inte hade en aning om hur jag skulle reda ut att hantera och uppfostra helt själv.
Men allt bara glider på, det känns som om man lever i en bubbla, man vet att man är här men ändå inte, som en vulkan av känslor som bara väntar på att få sitt utbrott.
Ett glädjens utbrott.
Jag förstår nu allt som andra föräldrar alltid har pratat om, den stora sanna kärleken, den kärleken man endast kan visa och ge till sitt barn.
Den kravlösa kärleken, att ha känslan av att man kan ge hur mycket som helst utan att kräva någonting tillbaka.
Det är helt fantastiskt i nutiden.

Framtid.


I framtiden har jag förhoppningsvis formats än mer till en icke egoistisk människa, till en person som bryr sej ännu mer om sina medmänniskor.
En stark och stolt individ.
En person som fortfarande vågar stå upp för vem man är, men ändå välja sina strider med omsorg.
En människa som värnar om sina nära och kära som är en god lyssnare och vän.
Och sist men inte minst en alldeles förträfflig mor till min dotter.
Och det ser ljust ut.

Men en sak som följt mej igenom dåtid, nutid och förmodligen kommer att följa med mej en väldigt lång tid om inte säga för alltid in i framtiden.
Det är mitt ärrade hjärta.
Hon har lyckats göra ett fruktansvärt djup sår i det, så djupt att det var på gränsen till att krossas helt, men läkningen har börjat, men frågan är.
Kommer tiden att räcka för att läka det helt.

Tid i Jockarp.

torsdag 6 januari 2011

Hans helighet och kung Lasse....

Hans helighet.

Hej mitt vinterland, ja det kan man väl verkligen säga.
Vi stannade på soffan inatt med tanke på min krassliga mage.
Så jag har hört vädret förändras timme efter timme.
och när man sen tittar ute så är det full snöstorm.
Nu känns de ju ganska långt ifrån stekande sol, brunbrända ben, fågelsång och flugjakt.
Men den tiden kommer, jag har tid att vänta.

Jag tänkte titta på gröna hissen igår men Eva rydberg och Johan ulveson, men redan efter ett par minuter gav jag upp, det var helt enkelt för känsligt för mej.
Det handlade om två par, och i de ena paret var mannen otrogen och i de andra paret så vill frun skiljas, Jag associerade direkt till mitt eget liv.
Jag fick ju både och liksom, en otrogen fru som även ville skiljas.
Visst är de lite konstigt ändå, det är samma sak om jag ser något på tv, läser något i tidningen, lyssnar på nån låt eller pratar med andra människor, när det kommer upp något som hänt, eller någon plats som man har upplevt ihop med sin sk fru. Så får man en märklig känsla sin kropp, en otrevlig känsla.
Jag undra just om detta är normalt om alla människor som separerat går eller har gått igenom detta, och hur lång tid tar det att slippa denna märkliga och obehagliga känslan?
Ska jag inte kunna titta på tv för att jag mår så kymigt, när det kommer bilder från något land eller någon stad vi varit i, de snackas ju om  London, Paris, Malmö, Stockholm och andra städer varje dag på tv.
Det känns nu i efterhand att man nästan ångrar alla resor man gjort både i sverige och utomland.
Hade man bara suttit hemma på sin kammare så hade man ju sluppit alla dessa jobbiga minnen och känslor.
Det finns för och nackdelar med allt.

Det här med bidrag är en sak jag tänkt mycke på sen jag fick barn.
Eftersom att man har haft den otroliga turen att alltid haft ett jobb så är jag inte så van vid bidrag och just själva tanken på att få bidrag känns lite märkligt, de känns som om man är en andra klassens medborgare som inte kan klara sej själv.
Jag kammar numera hem två sorters bidrag, barnbidrag och ensamståendebidrag allt detta slutar på 2324 svenska riksdaler i månadern.
Jag har lite problem med att ta imot allmosor, men det är väl som min bror säger, den enda gången man får användning av skattepengarna man betalat in hela livet är just när man får barn.
Och man kan ju se de så att då har jag själv betalat för mina bidrag. Eller?
Så det är väl bara att tacka och ta i mot.

En sak som jag inte trodde var sant var när jag gick in på Herr Winnerbäcks hemsida, där stod det att han skulle vara förband till hans helighet Dalai lama, ja ni läste rätt.
Den 16 april ska tydligen denna fredpristagare och upplysta person komma till Lund och då som grädde på mosen ska då Lasse spela förband, hur skumt är inte det då. Förband till dalai lama, det kan ju bli en salig blandning på folk.
Ena sidan har vi dom musikälskarna som ser Herr Winnerbäck som kung över allt.
Och sen har vi den andra sidan dom som intesserar sej för medkänsla, tollerans, självdisciplin,
religiös harmoni och förståelse.
Det är ju inte utan att man skulle vilja medverka där.
Ja vi får väl se hur det blir med det.

Nu ska vi försöka ta oss ut och få lite luft.


Kung Lasse.
Jockarp.