Rom marathon…..

Det där med att beskriva i ord. Vissa saker är så svårt att använda rätt ord till och ibland finns det liksom inga ord som passar.

Att springa sitt 25:e marathon i en historiebok är svårslaget. Men jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt än ren skär magi.

Det började smärta i tårna redan efter 15km. Jag var otränad för ett så långt lopp men jag trodde inte att smärta skulle komma så snabbt. Det irriterade mej en aning. Men. När jag stod på startlinjen var detta lopp tänkt som mitt sista. Jag har känt att det är för tufft att få ihop träningen för långlopp med resten av allt i livet som jag vill göra. Så planen var att njuta tillfullo av upplevelsen.

Ju längre vi sprang desto mer imponerad var jag av min kropp. Jag sa till min fru flera gånger under loppet att min kropp är ett fenomen.

Vi mådde bra hela rundan och att passera den ena efter den andra historiska platsen tillförde så mycket energi i oss så vi bara trummade på. 

I mål hand i hand och tårarna rann utmed båda våras kinder.

Vilket lopp och vilka grymma kroppar vi har.

Jag är så tacksam och lycklig. Och nä jag tror inte att detta var mitt sista marathon. Rom smakade mer minsann ;)

För få ord för att beskriva min lycka. Lyckan över Rom, min kropp och min fru. Vi radar upp minnen tillsammans och det är helt underbart.

Jockarp.

Depression……

Nu äntligen börjar vinterdepression släppa taget om mej och jag känner åter en glädje i att starta projekt. Ja vintern har varit sjukt lång i år och jag mår allt sämre varje år av dom kalla mörka månaderna.

Vi startade upp växthusarbetet. Tanken är att vi ska lägga plattor i huset och då behövs lite förarbete. Allt gräs grävdes upp och skottkärrades iväg.

In med stenmjöl och en vända med jungfrun för att platta till det hela.

Där var inte mer jag kunde göra så jag fortsatte mellan grind och växthus. Ca 22 meter långt och 1,10 brett börjades gräva.

Hujeda mej vilket jobb. Jag grävde som en idiot och jobbet tog runt 6-7 timmar.

Jag tycker faktiskt att det gick över förväntan. 

Förövrigt bråkar jag just nu med kommunen igen. Närmare bestämt med barn och utbildningsförvaltning. Det gällande min dotters skolväg. 

Jag trodde krigandet var över men så är inte fallet. Och kanske är det just så. Att så länge man har barn så kommer man får kriga och stå upp för dom. Jag är 99% säker på att jag kommer lyckas förändra deras beslut om att hon inte kommer beviljas skolskjuts. Men ja dom ger sej inte utan kamp tydligen. Men jag ger mej inte jag heller.

Mer om detta alltså.

Jag har även varit hos en ögonläkare för att utreda om jag kan göra linsbyte på mina ögon. Om det går så kommer jag slå till och ge mej själv det som en 50 års present. 60000 kostar föryngringen men det känns ändå helt rätt och riktigt att satsa lite på sej själv.

Min axel är fortfarande inte bra. Jag har lärt mej att leva med det och smärtan är mindre. Rörligheten är dock inte tillfredställande.

Jag går på sjukgympa och i slutet av månaden ska jag träffa en ortoped. 

Mycket skavanker på den åldrande kroppen minsann ;)

Jockarp.