underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 28 februari 2011

Trallalalala...


Oj vilken kväll det blev.
Vinst för min bingokamrat, nit för mej.
Myset nattades och sov som en stock.
Livliga diskussioner om den sk frun och hennes störda beteende.
Kommer man någon gång få klarhet i vad som hänt?
Vet ej.

Men jag är helt på det klara med vad jag kan, får och måste göra för min, Mollies och för andra människors skull.
Som jag sagt innan, man gör rätt i att inte bli ovän med mej.
Jag känner mej numera stark, starkare än jag känt mej på länge, och starkare blir jag.
Vindarna har vänt, äntligen känner jag att mina känslor svalnar, mer och mer, dag för dag för henne, och jag välkomnar det.
Ju mindre känslor jag har för henne desto starkare blir jag.
Och efter fem månader utan ett ljud ifrån henne får man väl kallt räkna med att poletten inte har trillat ner, och hon är inte kapabel till bättring.

Den person som jag levt med och älskar, har älskat, som jag är gift med, har inte hört av sej på fem månader.
Hon förstår inte vad hon gjort, vilket är mycket tragiskt för henne.
För nu lär hon aldrig igen kunna gå rakryggad, och det med all rätt.
Sanningen är på väg ut i ljuset..Jag är tvungen och ingen ska någonsin kunna komma och säga att jag inte försökt, att jag inte har varit förlåtande.
Mina famn och mitt sinne har varit öppet för henne.
Jag har varit villig att förlåta att försöka förstå henne, varför hon valde bort oss, villig att förlåta hennes otrohet.
Min vilja och chans till förlåtande har jag gett henne.
Men den chansen tog hon inte.

Detta får hon nu leva med och jag ska gör mitt bästa så att hon ska bli påmind om det.
Jag är inte avundsjuk. Ensam, ensammare, och så min sk fru.
Jag ska använda mina kontakter och nå ut överallt.
Jag har levt efter hennes val, nu är det dax för mej att göra mina egna.
Och nu ska hon få leva efter dom.
Det är väl rättvist.
Äntligen.

Inga tårar kommer mera att fällas för hennes skull. den kvoten är fylld, hon förtjänar dom inte.
Jag finner inget hat i mot henne men jag känner ett hat i mot det hon gjort mot mej, och jag ser med andra ögon på det hon gjort och jag ser med en annan skärpa.
Äntligen

Jag är stark, jag har trumf i alla tänkbara lägen hon ligger i ett grymt underläge, och där ska hon förbli, där ska hon och hennes familj för alltid vara i mina ögon, hon/dom är numera från denna stund inte längre värda mej.
Min dörr är stängd.
Äntligen.

De ramlade in en hel hög med flis i brevlådan, som jag inte räknade med, jag undrar just om livet inte är lite väl bra och det går nästan lite väl bra för mej just nu, vad är det som händer?
Från att allt såg nattsvart ut till att vända och man ser små fjärila flyga omkring, man ser blommorna blomma, man hör fåglarnas sång, och jag känner en längtan till solens strålar som ska bränna mot min hud, jag blickar framåt....De går bra nu....
Äntligen..

Fick ett mail från en annan flata, hon och hennes partner kämpar för att få ett litet barn. Sex försök och fortfarande inget pluss. Jag vet vad dom går igenom och jag lider med dom.
Hon skriver att det är bra att de kommer fram i ljuset, min historia, och att det är mycket i svensk lag som är tokigt, hon skriver att bara det att man inte får insemineras som ensamstående i Sverige, men i Danmark går det bra.
Ja det är mycket som är märkligt.
Hon skriver att vi ska kämpa vidare, dom i mot ett pluss och jag med att förändra Sverige, steg för steg.
Sånt känns enormt att få till sej, och det gör en ännu starkare och ännu mer övertygad om att det jag gör är rätt.
Enade vi stå söndrade vi falla....
Så tack bruden.

Man kan ju inget annat än att mysa...

Mys i Jockarp.

söndag 27 februari 2011

Telefonsamtal...


Idag.
Sju månader sen vi lovade varandra evig trohet, nöd och lust, och jadijadijadi.... ja vad ska man säga?

I går...
Fick jag ett väldigt märkligt telefonsamtal av en släkting till min sk fru, jag kunde inte sätta fingret på vad person egentligen hade för ärende.
Men ena delen av mej kände att personen vill visa sitt deltagande över den sits jag nu blivit ofrivilligt satt i.
Den andra delen av mej kände nog mer att personen var nyfiken och ville att jag skulle börja berätta vad som hänt, de gjorde jag således inte, för frågar man inte, så får man inget veta.
Det kan ju även vara så att personen ville döva sitt samvete över sina blodsband personen har med min sk fru.
Detta är nu bara mina högst personliga tankar och funderingar.
Skumt var det i allafall.
Men fortsättning följer kanske.

Fick ett annat samtal som gjorde mej helt bestört, hela mitt sista år rullades upp och jag kände igen känslorna av att känna sej otillräcklig, och jag förstod inte.
Jag vill hjälpa men jag vet inte på vilket sätt. Och går det att hjälpa?
Det var ett sorgligt samtal, men jag hoppas på det bästa resultatet och det enda jag kunde göra i nuläget var att säga att mina öron och min dörr stod till förfogande för mina vänner.

Sen var det ju melodifestival igen, myset och jag hängde nere på lister hos goda vänner. Fisk och skaldjurssoppa serverades till förrätt, oxfilé och hasselbackspotatis till huvudrätt och fruktsallad och glass till efterrätt.
Även barnvakt ingick, till både min och Mollies stora glädje.
Jag berättade de senaste som hänt i vårt liv.
Att Mollie börjat prata så smått att morföräldrarna är på resandefot, om att det varit en journalist och en fotograf här hemma i byn och att de skulle skrivas ett repotage om myset och min situation.
Att repotaget skulle landa på fyra-fem sidor i tidningen...
Alla tyckte det var bra att storyn kommer ut.
Vi avslutade även denna kväll med en match alfapet, vilken jag igår tyvärr inte vann...

Idag har vi varit i Valje på fika och mys, jag passade på att få lite hjälp av min fina vän att sköta om Mollie, så hon fick sej en välbehövlig manikyr.
Jag har misskött henne vad det gäller det, jag har inte klippt hennes små naglar på hela tiden och hon är ju tre månader nu.
Men hon är ju så liten och man är ju så rädd att det ska gå åt skogen, men nu gjordes det av en van hand så nu är hon tipp topp igen.
De var mysigt att bara hänga med sina vänner, avslappnat, lungt skönt och tryggt, precis som en söndag ska vara.

Nu har vi tänt ljus i hela huset och väntar på att det ska bli dax att spela bingo.
Vi blir nog kvar i soffan under filten i kväll och bara myser med varandra.
I morgon är det så dax att prata med socialen igen och försöka reda ut ett och annat, jag hoppas att det ska gå smidigt. Usch...



Schlagerkväll.

Söndagsmys i Jockarp.

lördag 26 februari 2011

Media och lagar...


Kan man bli gladare än när man tar upp sin telefon på morgonen kl 07,30 och de står ett meddelande om att en människa längtar efter en, sånt gör en glad hela dagen. Sådana meddelande får jag. *Ler*

Vi var på en trevlig lunch igår, de var jag och Mollie och tre andra mammor och sex andra barn där, det var fullt hus kan man säga, ungar överallt, myset blev trött och sov nästan hela tiden i soffan.
Skönt så jag kunde äta och prata ostört.
Tänk att vi är mammor allihopa, de kunde man inte tro när våra vägar möttes för första gången, men roligt är det.

Var i kontakt med soctanten igen, via mail, men hon ville att jag skulle ringa henne på måndag, brrr, blir lite svett av sånt, gillar inte socialainrättningar precis, men det är väl lika bra att göra som man blir tillsagd.
Jag undrar just hur det går med faderskapsutredningen, ska bli spännande att höra om.
Sen var det lite annat som skulle luftas med, det är mycket att tänka på när man får små knattar, men nu väntar vi då på härliga måndag...

Igår fick jag ett mail från fotografen André, han skickade mej lite bilder på mej och Mollie som han tog.
De var underbara bilder, på vårt vardagsliv, precis som det är en dag i Jockarp.
Jag är super glad över dom, nu får jag ju som sagt var inte lägga ut några här på bloggen än, utan måste vänta till några månader efter tidningssläppet.
Men det hindrar ju inte mej att sitta och titta och njuta av dom, även om jag nu föredrar att kolla live på myset.

Kvällen delades men kanske den sjukaste människan i mitt liv just nu, (med sjukaste menar jag låghumornivå, inte sjuk, sjuk som min sk fru är)
Vi åt en god middag, som alltid, mitt middagstips var pannkakor, men det bjöds på fläskfilé och potatisgratäng, tja de fick väl duga :)
Sen skrattade vi så vill höll på att bryta ihop totalt, tårarna sprutade. Jag är väldigt mycket i mot de här med att skratta åt någon annan person, men i går kunde faktiskt inte jag heller hålla mej, ja herregud, den kvällen går nog till historien.
Tack..

Jag tycker att det är lite roligt, för i allt elände som jag har varit med om den sista tiden, allt detta tokiga vansinniga som hänt mej de sista året, så har det ändå hänt så mycket bra.
Från de att myset kom till alla nya och gamla underbara människor jag träffar.
Tänk alla nya människor som korsat min väg, nya människor man har samtalat med och lärt sej så mycket av.
Alla gamla människor som funnits i ens liv förr, för länge länge sedan, att våra vägar återigen har mötts.

Tänk möjligheten att få komma ut i media och berätta vad som hänt mej och hur tokiga lagarna är i Sverige.
Som en vän sa till mej, tänk att du kanske kan vara med om att ändra lagen i Sverige, tänk att du kanske ska kunna säga det till Mollie en dag, att nu är det si istället för så i Sverige tack vare att jag blivit utsatt för det jag blivit utsatt för.
Och för att jag har kämpat med att nå ut med detta och varit öppen men denna vidriga historia.
Jag hade ju kunnat lägga locket på och göra som min sk fru, gömma och glömma, sticka huvudet i sanden och sitta med min lilla Mollie och vara nöjd här på berget.
Vilket förmodligen min sk fru hade uppskattat.

Men jag är inte sån.
Och jag hade definitivt inte viljat läsa i tidningen om fem, tio år att någon blivit utsatt för något liknande, och veta att jag hade kunnat förhindra det. Så det är upp till kamp.
Ja jag vet att jag drömmer mej iväg just nu, men det kan faktiskt slå in, de kan faktiskt bli så.
Jag vet vad media har för genomslagskraft och jag hoppas innerligt att min dröm kan slå in och bli sann.
För återigen, de jag blivit utsatt för av både min sk fru och att den svenska lagstiftning är ute på cykelbanan och visat sej vara helt  förlegat i detta ärendet, så önskar jag ju givetvis ingen annan detta.


Jockarp.

fredag 25 februari 2011

Stark...

Säger bara Hmm och ?

Bvc och en spruta i varje ben, ja ni förstår ju själva vilken ljudnivå det blev, de skreks för allt vad lungorna orkade syresätta.
Och som mor blir man väldigt sårbar, jag led med min lilla dotter, detta skrik var något helt annat än jag hört innan, detta var rädsla blandat med smärta, usch stackas lilla barn.
Hon bedövades ändå lätt med vad som skulle vara en sockerlösning av något slag, det hjälpte föga.
Resten av dagen var hon ganska låg hon var bara vaken korta stunder, åt, skrattade och jollrade lite, sen somnade hon igen.
På tal om just bedövningsmedel, så när jag gick igenom mitt medicinskåp så hör och häpna men där hittade jag en medicin som heter Sobril. Och vid en snabb goggling av preparatet kan man läsa.

 

Indikationer

Sobril påverkar de vid ångestsyndrom vanliga symtomen: ängslan, ångest, rastlöshet och sömnsvårigheter. Vid depressioner med inslag av nyss nämnda symtom kan Sobril användas tillsammans med sedvanliga antidepressiva.

I mina ögon ett lyckopiller.
Ja det är kanske inte så konstigt att hitta det i mitt medicinskåp, jag hade förmodligen behövt att ta både ett och två piller när jag var som djupast ner i det bottenlösa hålet, men det gjorde jag inte och det är jag idag stolt över.
Jag vet idag att jag är grymt stark, och kommer att klara framtida prövningar galant, utan vare sej piller eller flaskan.
Nej min medicin stavas familj, vänner och samtal.
Tillägas bör, medicinen var inte utskriven till mej.

En kvinna jag inte träffat på några år, var här och förgyllde min eftermiddag i går, helt underbart, hon har ett par grabbar och fostrat dom mestadels själv, som hon sa, du är inte den första kvinnan som är ensamstående.
Nej de är jag inte sa jag, men jag är nog bland dom första som gått igenom detta sjuka som homosexuell, för det är ändå så att som ett homosexuelltpar krävs det betydligt mer planering för att få de här lilla efterlängtade barnet.
Ja de kunde hon hålla med om, men det är väl så att det är starka människor som råkar ut för sådana här saker, bara för att dom helt enkelt är starka nog att klarar av det.
Och som alla säger att man kommer att komma starkare ur detta, frågan är bara vill jag bli starkare, nej jag hade nog hellre varit svag och levt de liv som de var tänkt och det liv vi planerade ihop.
Men de valet fick jag aldrig.

Pratade med en massa fina vänner igår, både live och i lilla luren, vilket bra liv jag har egentligen.
Vänner från söder till långt upp i norr.
Och norr ska jag snart till, de ska bli mysigt att ta Mollie på en långfärd uppåt landet och se vad som erbjuds.
Träffa vänner och prata om livet och låta dom titta på mitt lilla underverk.
För jag är ju faktiskt väldigt mallig och stolt över vad jag har åstadkommit.

Mitt huvud var ömt på insidan, en vän gav mej diagnosen mentalt utmattad, de kan nog stämma, denna veckan har varit grym i många avseenden.
Mycket sociala kontakter, nya människor som passerat i mitt liv, stora saker på gång, ja helt enkelt mycket på spisen, inte konstigt att kroppen reagerar.
Måste försöka att ta de lite lugnare, jag är ju trots allt mamma"ledig"


Stora tjejen sitter själv...

Styrka i Jockarp.

torsdag 24 februari 2011

En mördare och ett dött barn....

Vet inte vad det är, men idag kändes det helt rätt att lägga in en fin sommarbild :) Om man klickar på bilden så kan man se den i större format och verkligen se ansiktsuttrycken av den lycka som finns när man gifter sej. Visst ser vi glad och lyckliga ut..

Jag undrar vad som tog åt den lilla kommentar skrivare, gick den in i den berömda väggen eller var det inte roligt längre att leka lilla anonyma skiten?
Nu vet jag ju vem det är med, det är alltid roligt att leka detektiv, och med tanke på att jag är mammaledig och har all tid i världen till just sådana små projekt, så såg jag det som en utmaning.
Men nja, de var nästan lite väl enkelt.
Jag känner att jag börjar bli vass på det här med datorer och har man sen dom rätta kontakterna så är det inte så svårt.
Ska bli roligt när jag möter denna lilla fega prick öga mot öga nån gång, då ska vi se hur det är med tuffheten egentligen.
Kan den vara bortblåst då tro?
Jag tror iallafall att vi nu sett slutet på detta omogna kommenterandet om inte så får vi väl ta de den dagen då nästa kommentar dimper ner.
Men nästa gång kommer jag att hänvisa till den infon jag har och skriva ut vem det är, då lär det nog bli jobbigt att gå på stan utan en mask framför nyllet.
Tillläggas kan ju göras att jag hade fel beträffande hårfärgen, jag ber nu alla blondiner som tog illa upp om ursäkt, förlåt.

Ja sen har det då kommit till min kännedom att det finns folk därute som säger att det jag skriver här i min dagbok/blogg inte stämmer.
Att allt jag skriver är lögn, speciellt det jag skriver om min sk fru och om mina känslor..
Då har jag minsann en fråga.
Är det inte så att min sk fru lämnade mej höggravid?
Är det inte så att hon lämnade mej för en annan brud?
Är det inte så att jag var nygift?
Är det inte så att det var hon som tog sina saker och flyttade?
Är det inte så....?

Jo det är det och det är också så att detta är fakta.

Allt det andra jag skriver om nu, det är hur jag uppfattar och bearbeta detta stora fega fruktansvärda svek, hur jag bearbetar MINA känslor.
Jag utgår inte från hur min sk fru eller hennes familj mår.
Detta är mitt liv som pågår och min dagbok/blogg.
Är det nu nån som har så stora problem med det så förstår jag inte varför dom inte själva börjar blogga, så kan dom berätta sina känslor och sin version av alltihop.
Men säg för fan inte att detta inte är sant.
För jag om någon hade önskat att det inte var sant, men tyvärr så är det det.
För det är jag som sitter här med ett litet barn, ett litet barn som min iskalla sk fru har lämnat.
Och som den kloka journalisten som jag hade möjlighet att få träffa och utbyta erfarenheter med, hon sa att sådana personer som gör så här dom är mördare.
För att deras barn är döda för dom.
Och jag är villig att hålla med henne, jag förstår vad hon menar, min sk fru har ett dött barn.
Detta lilla underbara barn som heter Mollie hon är död för min sk fru. 
Hon har dödat sitt eget barn i tanken.
Fy vilka människor.
Den sanningen är grym och jag förstår att dom personer som går runt och säger att detta inte är sant, att detta inte stämmer som jag skriver, jag förstår att dom är rädda.
Det hade faktiskt jag med varit, jag hade nog känt att hela mitt liv har gått åt pipsvängen för att jag gjorde ett val som jag inte kan eller för den delen inte vill stå för.
Jag förstår att dom är rädda.

Och rädda människor är farliga människor.....

Men vi håller ögonen öppna myset och jag när vi går med våra huvuden högt. För till skillnad mot vissa kan vi faktiskt göra det.

Myset lever i allra högsat grad ;)

Jockarp.

onsdag 23 februari 2011

Fotografering....

Gåstolen Mollie har fått låna av sin kompis.

Igår provade vi på en ny runda på berget, det var jag och en vän och barnen, nu snackar vi uppförsbacke.
Jag tror att backen var minst en km lång och de var ingen dålig lutning, de var som en brant skidbacke, men upp skulle vi och upp kom vi.
Min smarta promenadkompis,var tyst hela vägen uppför medans jag pratade, flåsade och pratade lite till, nästa gång ska jag prova vara tyst, hur det nu ska gå..
Mollie fick låna en gåstol av sin kompis, hon provsatt den och de såg rätt bra ut, hon nådde därimot inte ner till golvet, men de dröjer väl inte så länge.

Sen bar det av mot Hällevik och middag så där på en tisdagskväll, gud vad jag älskar spontana upptåg.
Myset var övertrött så hon var lite gnällig, men vi hann iallafall med en runda alfapet utan några större hysteriska utbrott, och lagom till vi skulle köra hem slocknade hon som en klubbad oxe.
Väl hemma i sängen var vi på topp humör igen, ett leende sprattlande litet barn, så det var ju bara att försöka sova räv och få henne att tro att sover mamma så ska även barnet sova, de gick sådär kan jag säga.

Idag har vi varit effektiva myset och jag.
Uppstigning 07.00
Stalltjänst för mej, Mollie låg kvar inne på fårskinnet och lekte med sin mobil.
Nu lär ju wakitakin göra sej, för nu blir det matning av djuren två gånger om dagen och det är ju skönt att slippa ta med sej Mollie ut varje gång.
Satte sen fyr i pannan, så man slipper frysa ihjäl här, känns ju som om vintern kommit tillbaka. Minus tio stod det på lilla termometern. Brrr.
In och piffa till sej lite, och sen in i bilen för färd mot stora city.
In på ica för en snabbhandling, lite nybakade frallor så att fotografen skullle kunna jobba i lugn och ro och med en mätt mage.

09.30 fotografering.
En mer sympatisk och mysigare person är nog svår att hitta, helt klart rätt människa på rätt plats, med rätt jobb.
Han tog fantastiska bilder på mej och grynet, även kusinen och lite hästar fick ställa upp som modeller.
Vi gick på en promenad på berget där vi pratade om livet i allmänhet, vi pratade om vad som hänt mej och vi pratade om vad han hade i sin ryggsäck.
Han sa en sak som fastnade i mitt huvud och det var om min sk fru.
Han sa.
-Det är väldigt synd om henne, men det är ingen som vill trösta henne.
Och det stämmer nog, och dom som nu mot all förmodan skulle få för sej att trösta henne, dom är utan allt rimligt vett och inte riktigt kloka.
Vi avslutade fyra timmar senare, och både han och jag kände en stor glädje över att våra vägar möttes, vi gav varandra en hel del. Och han gav ett löfte om att skicka bilderna så fort som möjligt, även om jag inte får använda dom förens tidningen legat ute i sina månader, så är det skoj att ha för framtida bruk.

Sen lastades lilla grynet in i bilen för färd norrut, vi skulle hälsa på och luncha med en gammal klasskompis.
Det bjöds på en god sallad och efter det kaffe och semla.
Diskussionerna och ämnena avlöste varandra och det kändes som vi setts dagligen efter vi hade slutat skola, med vissa människor är det så lätt att prata, ingen pinsam tystnad där inte.
Tack för en mysig eftermiddag.

Nu blir det till att regera i soffan resten av kvällen.


Jag och myset.

Fina bilder Mollies moster har tagit..

Givande dag i Jockarp.

tisdag 22 februari 2011

Skratt...


Nu har myset och jag lämnat av mina föräldrar vid tåget, dom ska ut på en tripp, men denna gången var det inte bara jubelrop. Speciellt min far har nog lite problem med att lämna Mollie så länge.
Han tycker det är jobbigt att inte få se henne varje dag.
Nu tror han till och med att hon ska kunna gå när han kommer hem, hihi, jag kan ju säga att så länge ska dom inte vara borta.

Fotografen ringde nu på morgonen och ställde in, han hade varit lite krasslig och inte sovit så mycket, och tre timmars bilfärd var tydligen inte så lockande då, så nu ska vi göra ett nytt försök i morgon.
Han avsatte fyra timmar till plåtningen vilket han ville att jag med skulle göra, ett litet problem bara, jag har en lunchdate i morgon, den måste jag försöka flytta på.

Jag pratade med en väldigt speciell människa igår, vi pratade om samvete, hon sa beträffande min sk frus samvete att de enda sättet att rena de på var nog med en väldig massa klorin.
Jag skrattade så jag höll på att göra i byxorna.
Jag tycker att det är skönt att jag kan skratta och till och med skratta åt skämt som innefattar min sk fru, det hade definitivt inte gått för någon månad sen.
Jag vet inte hur det kom sej men vi pratade om att blanda grogg, och då sa min roliga kompis att man skulle ta och använda den där flaskan som brukar stå längst in i städskrubben den som det är en döskalle på, den skulle man använda som blannevann, till groggen till min sk fru.
Nu låter det väldigt grymt, och nej de skulle ju aldrig ske, men bara tanken av vad människor tycker om de hon gjort mot mej och vad dom skulle vilja göra med henne gör mej faktiskt lite upprymnd, fy på mej.
Men kreativiteten ser tydligen inga gränser i detta ärendet.
Jag hävdar då fortfarande bestämt att hon är sjuk och att hon inte behöver en grogg utan i stället vård.
På tal om grogg så kan jag ju tilllägga att jag har fått tillbaka nyckeln till mitt barskåp.
De var ju så att min mamma tog den ifrån mej när jag var som lägst nere i skosulorna i höstas, så att jag inte skulle hitta på något tokigt som jag skulle få ångra.
Och det här väl fyllda barskåpet blev ju omtalat av min sk fru, hon ville komma åt flaskorna, hon sa till och med att hälften av spritflaskorna var hennes.
Och att eftersom jag numera är nykterist så kunde hon minsann ta alltihop, jag undrar just om hon nu fått gå till gröna skylten och hosta upp en slant för att kunna berusa sej och döva sitt dåliga samvete (om hon nu har något)
Men frågan är ska man skratta eller gråta.
Skulle hon komma dragande med det idag så skulle jag säga, att halva ungen var minsann din med men den ville du inte ha...Säger bara Herregud, och lillpojken jesus. Vilka människor det finns va.
Men nu har jag bestämt att jag ska skrattar åt det, och visst är väl det ett steg i rätt riktning.

Ett problem därimot är att hon fortfarande fyller mina dagar, att hon fortfarande finns med så påtagligt i allt jag gör och ställen jag befinner mej på eller pratar om.
Det är ett stort problem, men nu ser jag de mest som en fas jag ska komma över, som jag kommer komma över någon gång.
Och när jag tänker närmre på det så är det väl inte så märkligt egentligen.
För det första har det faktiskt inte gått så lång tid sen hon lämnade mej.
Och jag har ju haft fullt upp med att föda fram ett litet barn och att sen komma in i mamma rollen, vilket kanske gjort att det tar lite längre tid att sudda bort känslorna för henne.
Vidare kan ju tillläggas att vi fortfarande är gifta och kommer så att vara ett tag till.
Och sen är det ju faktiskt så att det var hon som lämnade mej med mina fortfarande så starka känslor för henne.
Så jag får nog så vackert se tiden ann.
Men nu skrattas det iallafall här.

Myset tre månader...

Strålen i mitt liv....

Jockarp.

måndag 21 februari 2011

Kan inte sluta le...

Ringmärkt...

Hehe...ja vad ska man säga, jag vaknade ju i går av att jag inte var i form, jag kände att livet var märkligt och att jag tvivlade på att jag någongång mera skulle kunna känna riktig kärlek till en annan vuxen människa, jag var helt enkelt väldigt låg och låst i mitt tänkande. Vilket också kanske märktes i mitt inlägg.
Men jag piggnade på mej av denna nu så fega kommentarskrivare, de är märkligt ändå vad mycket fega människor det finns runt om i vårt land.
Men kommentaren resulterade ju till ännu ett litet inlägg, jag är egentligen i mot att bryta mitt mönster i bloggen, ett inlägg om dagen om mina känslor brukar vara lagom, men igår kände jag att vi fick göra ett litet undantag.
När jag skrev inlägget i går var jag lite små irriterad på den människan som skrivit kommentaren men nu när jag funderat och låtit de smälta lite så är jag glad och lycklig.

Knäppskalle tänker ni nu, o ja de är möjligt.

Men mina tankar idag...
För det första, har jag nu fattat att min blogg berör, att hela denna sjuka story berör, att Mollies och mitt liv och vår framtid berör.
Att detta berör alla som dagligen läser min blogg, som läser om bergodalbanan i mitt liv.
Alla känslor som svallar i min kropp.
Känslor jag varit främmande för i hela mitt liv, fram till min sk fru öppnade upp den delen av mitt hjärta som varit stängd och som borde varit stängd för alltid.
De berör.

Jag är även glad över att en människa som verka tycka att jag ska skaffa mej ett liv, sitter och läser just om mitt liv.
Vad tyder det på?
Tydligen är det då ganska intressant och spännande, att man sen till och med orkar med att bemöda sej att skriva kommentarer, gör ju bara de hela mer skoj.
Jag undrar just vem det är som inte har nåt liv.*fniss*
Sen var det det här med fula kärring. Hehe. Det är så roligt, för det är så att jag har aldrig i hela mitt 34 åriga liv fått så många kommentarer om just mitt utseende som jag fått den sista tiden, och det är bara fina kommentarer.
Alltifrån att jag är skitsnygg till att jag är en vacker mamma, att det lyser och strålar om mej.
Det är till och med så jag fått varma öron på kuppen..
Jag undra just hur kommentarskrivaren ser ut.
Jag vill ju inte verka nertyckande men jag har hört något om att blondiner ska ha lite svårare för sej i livet, så jag skulle nog tippa på de.
En annan sak jag känner vällust av är att man kan skrämma människor så fruktansvärt mycket av att bara skriva om sina känslor och om sanningen. (Visserligen en vidrig sanning)
För den person som skrev kommentaren måste ju vara rädd. Skiträdd till och med.
För varför skriver man annars inte ut sitt namn?

Nu är det ju inte meningen att det ska bli någon pajkastning mellan mej och mina läsare, men med tanke på min öppenhet i min sårbara situation, så kan jag inte låta bli att tycka att jag kan få det tillbaka av människor som kommentera mitt liv med negativa rader, så lite öppenhet uppskattas.

Nu till lite annat som pågår i mitt liv.
I natt har vi haft övernattningsgäster här, de var väldigt mysigt, mina fina gäster kom med en present som jag/vi väntat på så länge och nu så var den äntligen klar.
Jag har saknat min förlovningsring ganska mycket, vigselringen hann man ju inte vänja sej vid, men just förlovningsringen har gjort sej påmind och saknad.
Men numera behöver jag inte fundera på det nåt mer, för nu sitter de en ring på fingret med den sanna kärlekens namn in graverat på. Den tjejen kan man lita på. Mollie mys Vilhelmsson....
Så tack min fina vän för ringen, den betyder mycket.

Det kom ett samtal i går kväll, jag svarade lite skeptiskt.
Vem ringer en söndagkväll mitt i bingolotto, som förövrigt gick bra igår, vinst igen.
Det var en fotograf vid namn André de loisted som ringde, och han ville komma för att ta lite bilder på mej och myset till den där tidningen vi ska vara med i, så i morgon kommer han hit körandes från Malmö.
Vi får väl se om han kan göra något underverk med den "fula kärringen" Jag kommer att återkomma med de.



Bingokväll..

Ett liv pågår i allra högsta grad i Jockarp.

söndag 20 februari 2011

Fegis...

Lägger in ett litet inlägg till idag.
Man får tacka för den fina kommentaren, de är ju som så att jag står för mitt liv, att det går upp och ner, att jag har mycket känslor som jag själv inte förstår, som jag vill förstå.
Det kan kanske ha med att göra att jag är mor och känner ett stort ansvar för det.
Och till dej kommentar skrivare kan jag väl bara säga, sluta läs min fantastiska blogg om det är så jobbigt för dej att faca sanningen av vad min sk fru gjort mot mej och vilka känslor det är jag tampas med i mitt liv som pågår.
Det hon gjort det kan hon inte göra ogjort, men hon kan förklara sej och be om förlåtelse.
Men inte ens det kan hon göra.
Och som vanligt med den här typen av kommentarer, så är du förmodligen varken mor, eller så pass mogen så du kan stå för vem du är.
Så jag kan ju förstå att du tycker att det hon gjort mot mej är helt okej.
Beklagligt tycker jag.
Fega människor får inte plats i mitt liv...
Och jag förstår om ni är rädda....Min penna vässas, och denna storyn får mer och mer publicitet, vilket inte är så konstigt.

Men ha en fin söndag...Fegis.

Jobbiga dagar...


Dom här helgerna dom bara springer förbi, jag fattar inte att man kan ha så mycket att göra när man är mammaledig.
Men så fort de blir fint väder så känns de som om man måste vara ute.Vi befann oss utomhus hela dagen i går, underbart men vilket då resultatet i att inne arbetet sätts lite åt sidan.
Så då har man genast tvätt, disk och städ kvar att utföra när kvällen kommer, om man nu inte prioritera bort de.
Vilket jag mer än gärna gör nu känns det som.
Istället för dom roliga vardagssysslorna stängde vi bara dörren och körde hemifrån, vi åkte till goda vänner och blev bjudna på en god middag.
Djuret som kom upp på tallriken i går kväll var ett fint och väldigt delikat rådjur, till efterrätt blev de pannakotta och vidare en stor skål med godis, skönt med ätdagar i bland.

Jag har ju väldigt mycket sociala saker för mej, jag är sällan ensam eller har det tomt i kalendern.
Jag vet inte om det kan beror på att jag känner att jag måste hålla mej sysselsatt för att inte gräva ner mej och funderar på sånt som jag ändå inte klarar lösa, eller om jag helt enkelt är en väldigt social person.
När jag tog upp mina funderingar med min mor häromdagen så sa hon rent ut att hon tyckte att jag var väldigt osocial med andra människor när jag bodde i hop med min sk fru, bara för att nu inte hon var så intresserad av att träffa människor så behövde ju inte jag låsa in mej.
Men jag tror att det blir så när man kilar stadigt, man låser in sej och sitter och myser i soffan med en varsin laptop i knäet och har tv igång, men det är ingen som tittar. Herregud, låter ju inte klokt, men jag tror att det är så i många hem.
Nu är det iallafall andra bullar som bakas här på Månsagården.

I dag mårs de kymigt, det slog mej med full kraft idag, vad som hänt, ibland gör de det.
Tänker när jag slår upp ögonen att jag är ensam, att jag är ensam om att ta hand om Mollie, ensam, så skulle de ju inte vara, vad har hänt, varför blev det så här.
Idag är en dag med en massa varför,alla jävla frågor som bubblar upp och inga som helst svar.
Hur länge ska man behöva ha det så här?

Om man skulle försöka återigen att komma i kontakt med den sk frun, bara för att få något som helst avslut.
Om det nu är det hon vill, (verkar ju knappt så) varför dra ut på lidandet?
Eller känner hon någon form av njutning?  kan ju vara så?
Som någon sa, sjuk sjukare och sen namnet på min sk fru. Mmm snart villig att hålla med.
Om man skulle försöka få tag på sina saker och få hennes skit bortforslat så man kan avsluta.
Kanske man ska ta kontakt med någon annan i hennes sjuka familj som kan hjälpa mej med detta, dom borde väl också vilja slippa tänka på mej och de lilla barn som skulle blivit en del av deras liv. Kanske jag ska ta kontakt med min gamle vän och se om han vågar göra något, för att få störda familjen till att lösa detta.
Men återigen känns det inte som om det skulle ligga på mej att få ett avslut, de är hon som vill skiljas, de är hon som inte vill ha detta lilla underverk till barn.
Vissa dagar är bara så sjuka.
Vissa dagar blir jag helt knäpp av att tänka på att jag levt i fem år med denna till synes inte friska person, fan man blir ju rädd för sej själv över att man har så grym dåligt omdöme.
Man blir ju rädd över att man fortfarande har dessa kärlekens känslor kvar för denna människa.
Man kan ju inte låta bli att undrar vad det är för fel.

Låt dagen gå i Jockarp...

lördag 19 februari 2011

Ilska...

Regnbågsbarn...

Igår hade vi häcken full myset och jag.
Först var vi på besiktningen med bil och släp, inte ens myset kunde charma grabbarna där så släpet gick igenom, så lilla lampan ska bytas sen får vi vackert ta oss dit igen.
Det gick bättre med bilen, den gick igenom klockrent, och det var ju skönt med tanke på att den nu ska bytas ut mot något, vassare, roligare, större och kanske till och med barnvänligare.
Ombyte förnöjer sägs det ju. Och en del nöjer sej med att byta bil :)
Sen var det fika hos mor min och vidare ut på berget med grannen och hennes lille kille.
Mer fikabesök av en rolig och lättsam person, vi gick igenom veckans händelse, allt från köksombyggnad till bilproblem.
De händer faktiskt ganska mycket i ensamma mammans liv på en vecka
Myset mådde förträffligt och sov stora delar av eftermiddagen, mot kvällningen vaknade hon spydde ner hela mej sen somnade hon om. Trevligt fredagssällskap. Jag tittade på "på spåret" och hängde i soffan, för det tyckte jag att jag var värd.

Ja och vad är det som händer egentligen?
Den senaste veckan har jag pratat med så många människor som skulle vilja göra köttfärs av min sk fru.
Jag bara undra, har jag missat något eller har jag äntligen kommit ut ur chocken kanske.
Jag har ju hela tiden hävdat att det slagit slint i huvudet på min sk fru, att hon helt enkelt inte förstod vad hon gjorde, att jag hoppats på ett tillfrisknande.
Men alla människor jag samtalat med denna veckan säger samma sak, det är förjävligt det hon gjort och det hon utsatt dej för. Så gör man bara inte, och hon kommer att få sota för det. Och det är reält.

Ja. Det är förjävligt, helt klart, men efter denna långa tid som nu ändå passerat så ser jag det som märkligt att andra människor fortfarande har detta genuina hat i mot henne, att dom inte vill se henne igen, att hon är den värsta människan som finns i deras tankar just nu.
Som en person jag knappt känner sa till mej. Må hon brinna i helvetet för det hon gjort mot dej.
De låter ju inget vidare.
Själv hoppas jag på att hon ska får en diagnos över detta beteendet, för det är nog de enda som kan rättfärdiga de hon gjort mot oss.

Men detta bevisar ju att det hon gjort mot mej var och är väldigt vidrigt och att det sent ska glömmas.
Det kan ju vara så att alla människor sagt det till mej innan, utan att jag fått in det i mitt huvud, kanske har jag varit i en chock som nu så sakta börja släppa, att jag verkligen kan ta in allt jag hör nu.
Att jag har så många människor som står bakom mej och stöttar mej i detta det visste jag, men att det finns så mycket känslor i andra personer och ett rent skärt hat i mot min sk fru det visste jag då rakt inte.
Den sk frun trodde nog att vindarna skulle mojna och blåsa över ganska snabbt, men det verkar ju inte så, och det är jag ju givetvis tacksam för.
Jag kommer ju aldrig kunna glömma eller radera ut detta ur mitt liv och tydligen är det många fler än jag som inte kommer att göra det.
Det verkar som de kan bli ett tufft liv för vissa...
Skulle faktiskt gissa på att när den där lilla tidningen släpps så kommer det att läggas på mer ved på brasan.
Det kan bli en lååångdragen historia detta, och jag kan inget annat än att tycka det är bra.
Äntligen ska sanningen komma fram.

Mysiga myset.

Solsken i Jockarp.

fredag 18 februari 2011

Dotter....

Stars and stripes.

Jag undrar var denna till synes totala lycka kommer i från.
Men varje morgon när min dotter slår upp sina ögon och jag sagt godmorgon lilla fröken Vilhelmsson, så totalt strålar denna lilla skapelse.
Hela hennes kropp säger.
Jag är den lyckligaste människan i världen mamma.

Hennes stora leende.
Som kommer till följd efter hon mött den kanske viktigaste människan i hela hennes liv, hon möter mina ögon och de enda hon kan göra är att le.
Denna underbara lilla person som ger mej så mycket varje dag är min dotter.
Jag har fortfarande väldigt svårt för att förstå vad som hänt det senaste året och att jag faktiskt har blivit mor till denna lilla bedårander varelse.
Jag är mamma.

Hennes ögon tindra.
Och man tro sej veta att innanför det lilla skalet finns det så mycket vackert och oförstört, allt det fina kommer raseras bit för bit ju längre hennes liv går.
Jobbig tanke att tänka att hon kommer att bli sårade och sargad på vägen genom livet.
Jag kommer givetvis att finnas till hands när hon börja gå på den gyllenevägen och det kommer att stärka henne och forma henne till att bli en trygg, lugn och sympatisk människa.
Jag ska försöka få henne att förstå att empati och ansvar är två viktiga delar i livet.
jag vill få henne att förstå att man inte ska gå i mitten på den gyllenevägen för då blir livet tråkigt och alldeles för enformigt. Nej upp och ner och på sidorna ska vi gå.
I början ska jag följa henne men ju längre tiden går släppa taget och kanske tillslut lämna över henne till någon annan som kan ta hand om och vårda henne, värna om hela henne och förhoppningsvis aldrig krossa hennes hjärta.
Men till dess går vi hand i hand på vägen och den som skulle våga komma i mellan oss, den ligger väldigt illa och risigt till.


Mollies dagar i lite bilder..
Sover i egna sängen..



Kusinmys.

Hästen skorpan..

Myser med Lasse..

Gyllenevägen i Jockarp

torsdag 17 februari 2011

92 år..

Hon är stark min dotter...Starkast.

Jaha och idag fyller då min sk frus morfar 92 år.
Gubben har alltid varit trevlig och hygglig mot mej, men även han bekände färg när hans barnbarn betet sej på de nog vidrigaste viset man kan göra.
Jag hade bra kontakt med både mormorn och morfarn efter att min sk fru drog.
Jag berättade sanningen för dom för det hade uppenbarligen min sk fru inte gjort, hon hade inte berättat för dom att hon varit otrogen mot mej och att hon hade en ny donna i 08 regionerna.
Hon hade på något sätt glömt att berätta den lilla detaljen.
Hon hade även glömt att berätta att hon inte längre ville ha det barn jag bar på, vårt barn.
När jag berättade de så trodde dom ju mej givetvis inte.
Och nej de är ju för sjukt för att vara sant.

Så de märkliga är hur dom kan ställa sej bakom henne nu när dom sett att det jag sagt var sant.
Jag menar ett par som dom som är i 90 års åldern som har levt ihop i så många år, ett par som kämpat, men alkoholism, dödsfall, homosexuallitet, och att deras egen dotter blev ensam med tre små barn, dom har sett allt detta på nära håll.
Dom har haft ett tufft liv, men ändå stått stadigt och gått enade framåt, och alltid hjälpt andra människor.
Så jag tycker att det är ett väldigt märkligt beteende även från dom, sunda rediga människor, som borde genomskådat detta sjuka som höll på och som hände.

Men dom orkar kanske helt enkelt inte stå upp mot det sjuka, det har kanske helt enkelt blivit för mycket.
Jag tycker det är synd, jag hade gärna ringt och gratta på dagen.
Men med tanke på att dom inte kunnat bemöda sej med att höra av sej till mej efter det att Mollie fötts, så känner jag att det nog inte är några personer jag vill ha i mitt liv.
Och med tanke på deras ålder så är det ju inte nån mening att lägga ner nån större energi på att få en fungerande relation, för man kan ju inte leva i evighet...
Men jag hoppas att kanske även dom vaknar när dom får läsa i tidningen om deras barnbarns bedrifter..

Efter de att statensjärnväg försinkat journalisten i ca två timmar så kom hon då slutligen till lilla Sölvesborg och metropolen Jockarp.
De var ju klart lite kontraster från vad hon var van vid, ingen storstads puls här precis.
Hon var trevlig och lätt att prata med, nästan lite för lätt, tiden gick i en rasande fart, och vips var det dax att åka tillbaka.
Hon var bra uppdaterad på vad jag blivit utsatt för, så hon hängde med bra, vilket underlättade en hel del.
Hon kunde även sätta sej in i min värld ganska bra på grund utav att hon själv varit med om nåt liknande, vilket också hjälpte till att det flöt på så bra.
De kändes som vi förstod varandra väldigt bra. Med vissa människor går allt så lätt.
Tyvärr var jag så uppe i varv och tagen av stunden så jag glömde helt av att ta fram och bjuda på cheescaken som jag gjort av kärlek och med ny visp.
Förlåt.
Nu väntar vi med spänning på ett mail som visar upp resultatet av vår eftermiddag vi hade ihop.
Spänningen är olidlig :)


Uppåt värre i Jockarp.

onsdag 16 februari 2011

Huvudet fullt...

Lycka...


Morgonpromenaden är avklarad, jag behövde den verkligen idag, behövde rensa huvudet och kroppen så man kan tänka klart, de är ju stora saker på gång här idag, och det lär kanske behövas en promenad även efter besöket.
Jag förstår ju givetvis att de kommer att röras upp ett och annat till ytan idag, saker och tankar jag försökt trycka undan, framför allt tankar som jag försökt släppa taget om, försökt att glömma och gå vidare i från.
Tankar som jag kanske trodde jag bearbetat klart.

Det  kommer givetvis att komma upp en massa frågor igen, frågor som jag inte fått svar på, frågor som jag och många med mej vill ha svar på.
Jag förstår att det kommer att bli en jobbig och känslig eftermiddag, men jag tycker att det är viktigt, jag tycker att det är min skyldighet mot andra människor, kanske då främst andra homosexuella par som funderar på att skaffa barn, men även för andra att ta del av denna sjuka, grisiga och helt otänkbara story.
Hade detta som hänt mej hänt någon annan så hade jag givetvis viljat läsa om det, så det är bara att bita ihop och faca frågorna och känslorna. Och vara tacksam för att repotaget blir gjort.
Jag ska göra det bästa jag kan.

Detta är min känslor idag, de blir varken mer eller mindre...Jag återkommer i morgon större starkare och förhoppningsvis stoltare.
Lägger upp några bilder på mitt lilla gryn, hon som ger mej kraft, ork och styrka att över huvudtaget kliva upp vissa dagar.



Min lilla glädje....

Ett liv pågår...Jockarp.

tisdag 15 februari 2011

Jag en förälder....

Ny overall..

Föräldragrupp. Ja de var vi på i går, jag tycker bara att det låter så vansinnigt vuxet, föräldragrupp, jag...hihi
De berikade iallafall mej en hel del, man fick ta del av andra mammors vardagsliv.
Jag blev överaskad av hur mycket problem dom hade i sin vardag, det var allt från ammningsproblem till att dom övervakade partnerns minsta steg med barnen, att dom inte vågade släppa in sin sambo till att ta hand om blöjbyte och dyligt, jag kan faktiskt inget annat än att flina åt det. Förlåt.
Nästa gång vi ska drabba samman ska det handla om relationer, ja herregud, jag vet faktiskt inte om jag ska gå, jag vill ju dela med mej av min story, problemet är ju bara att vi lär ju inte hinna diskutera något annat om jag drar igång.
Och jag vet inte heller om jag orkar sitta och lyssna på mammor som berättar och kanske beklagar sej på sin partner. Och jag vet inte om jag vill höra någon solskenshistoria heller vet inte om jag orkar ta del av andras trassliga eller underbara liv än. Om det nu är så, vad vet jag, ja vi får se hur jag gör, den dagen den sorgen.

Vi passade på att ta en snabb veckohandling, jag slår nya hastighets rekord varje gång jag handlar, problemet är ju att jag glömmer hälften, så vi får göra en kompletering på statoil på vägen hem, lagom billigt, i går var det grädde som glömdes, tänkte jag skulle göra den där cheescaken nu. Nu när jag äntligen har en visp.

När vi kom hem till gården så välkommnades vi av en bukett blommor som hängde på dörren, de var minsann trevligt, och det tillhör ju inte vardagligheterna precis.
Alltid roligt att veta att någon tänker på en.
Så det tackar vi ödmjukast för.

Kvällen blev lite kinkig. De kräktes en hel del här spyorna avlöste varann, tror att det är ganska normalt, en del barn kräker, andra inte. Det är bara det att det är så trisst att alla kläder blir väldigt illaluktande och styva när det torkat. Blää
Mellan pizzorna kollade vi lite på tvprogrammet halv åtta hos mej, det är gayvecka denna veckan och de vill man ju inte missa. Och till helgen är det QXgalan, mycket gay nu.

Natten ja, vad ska man säga om den, den var verkligen annorlunda mot vad den brukar vara, här drömdes den ena märkliga drömmen efter den andra, troligtvis en bearbetningsprocess, intalar mej de iallafall.
När jag varknade, fick jag ligga kvar en stund och sortera ut tankarna lite, för att inse att livet inte stämmde ihop med drömmen.
När jag låg där, hörde jag att de fortfarande blåste kraftiga vindar, vilket jag fastslog att vi hoppar över morgonpromenaden idag och istället tog vi oss in till babycafét. Det är verkligen trevlig.

Och i morgon så är det då dax för att skriva det där repotaget, jag ska hämta journalisten vid ett på stationen.
Det är inte utan att man är lite spänd inför denna för mej allt mer viktiga och allvarliga pionjärs skrivelse, men jag får ju helt klart intala mej att det är lugnt, och att journalisten faktiskt vet vad hon gör.
Och det är ju faktiskt hennes jobb.
Och med tanke på att hon avsatt fyra timmar så ska de väl inte bli några problem, vi hinner nog, hoppas jag.
Ah de ska bli så spännande.

Myset :)

Jockarp.

måndag 14 februari 2011

Böcker, bingo och kaffe...

Mys efter bingot..

Jag har aldrig haft något behov av att klättra i berg, hoppa från en lyftkran i någon jävla gummisnodd eller tugga kåda i vildmarken en hel vecka.
Däremot har jag fått reäla kickar av att till exempel föda barn.
Av positiv smärta. Av kampen för det goda. För livet De kladdiga barnet på magen. Tjugofyra timmars nära döden upplevelse. Tusen spruckna kärl i ögonen och ett sprucket underliv. Blod. Järnlukt. Skalpelektroder. Hasande tofflor i korridorer. <Tryck på> Hjärtljud, sjärtljud. Lavemang så man inte skiter på sej. En mellangård som exploderar. Bara sörgården och Norrgården kvar. Vart ska lilla Olle ta vägen, eller vem de nu var som bodde i Mellangården?

Detta är några rader från boken Dyngkåt och hur helig som helst, en bok som är helt fantastisk det är Mia skäringer som skrivit den, ni vet hon från humor programet mia och klara.
Jag tror inte det finns en enda person på jorden som har egna barn som inte känner igen sej i de hon skriver.
Ibland har man lyckan av att få böcker rekommenderade, detta var en sån bok.
Det är en bok som handlar om livet...Jag säger bara läs den.

För övrigt var det Lisa, Lasse och Bosse som bodde i mellangården :)

Min bingokompis kom och överraskade mej med en ny elvisp, jag har gått och gnällt ett tag nu att jag inte kan göra cheescake själv på grund av avsaknaden av just en elvisp.
Att jag varit utan elvisp beror på att min sk fru tyckte att hon behövde den bättre än jag så hon tog den med sej i flytten samtidigt med tepåsarna, tampongerna, mjölet och pastan, ja käre tid, man kan inget annat än att flina åt det nu.
För övrigt så slutade gårdagens bingo i katastrof, ingen vinst, hur ofta inträffar det?  inte särskilt ofta kan jag säga.
Men vi hade en mysig, härlig och framförallt rolig stund i hop med lilla Lotta och det är ju huvudsaken.
Som man brukar säga de väsentliga är att delta inte att vinna, jo jo.
Eller som min bingokompis säger, Den där Lotta har nog en räv bakom örat.

I gårdagens inlägg skrev jag att alla barn föddes med blåa ögon, vilket jag blev upplyst av Lucette att så inte var fallet, jag körde klart en googling på det, var vid jag hittade detta.
På Region Skånes hemsida kan man idag läsa följande: "Nyfödda barn har nästan alltid blågrå ögon vid födelsen frånsett mörkhyade barn som redan vid födelsen kan ha bruna ögon.
Att vi föds med gråblå ögon beror på att vi från början saknar ämnet melanin vilket krävs för att ögonen ska bli bruna. Efter cirka 3-6 månader kan man slutligen se vilken ögonfärg barnet får."
Så nu har man lärt sej något nytt igen.
Tack för det.

Ja idag är det ju alla hjärtansdag, en dag som total dissas i det Vilhelmssonska hemmet, åter igen är det en dag som hittats på för att vi ska konsumera mera, och det gör vi ju, även jag föll för frestelsen vid ett par tillfällen.
Det köptes liljor eller rosor till den sk frun, och jag vet även att i början av vårt förhållande så köpte jag en mugg där det så passligt stod jag älskar dej, och det var ju just vad jag gjorde.
Hon har den kvar, så man kan ju hoppas att hon idag har druckit sitt morgonkaffe i den och skänkt sin fru en tanke.
Kanske hon satt där med muggen i handen och kom på sej själv med att hon fortfarande är gift, kanske tänkte hon tanken, fan vad dum jag har varit mot Leonora min fru, kanske har hon kommit på sej själv med att hon behandlat mej väldigt illa, att hon kastat lilla Mollie på tippen som om hon vore en kaffesump.
Kanske sitter hon där med sin kopp kaffe och tänker att det var nog inte de bästa jag gjort i mitt liv att lämna min fru och mitt barn, och kanske tänker hon på att hon ska leva resten av sitt liv med vetskapen att det hon gjort var väldigt fel
Kanske har hon insett att hon varit en taskig människa
Och kanske har hon slutat se sej själv som ett offer.
Kanske, kanske inte....

Korven har en räv bakom örat :)


Tack för kaffet i Jockarp.

söndag 13 februari 2011

Kakor och sarkasm...

Melodifestivalsstirr...

Till min stora glädje ser jag att min dotters ögon börjar skifta från blåa till bruna, de känns bra.
Trots att jag har grönbruna ögon så har det ju visat sej att jag har dom blåaste och naivaste ögon som någonsin har skådats.
Det önskar jag ju inte min dotter.
Det sägs att de kan ta upp till ett år innan ögonfärgen ändrats helt, det är ju helt fantastiskt egentligen, att alla barn föds blåögda.

Gårdagen var en gemytlig dag, promenad i ett underbart strålande väder.
Jag och en vän mös på altanen med kaffe när vi lurat i väg hennes dotter och häst in i vår ridanläggning, vi fick till slut efterlysa dom.
Mollie sov i sin säng, och vi hade lilla waki taki med oss, vilken frihet det gav, vi kunde gå runt här hemma och titta till ägorna och hänga på altanen utan att vara orolig, så de blev verkligen vuxenmys.
Vi fick mer besök under eftermiddagen det var lilla hunden Nils och hans matte.
Så det var inte mycket ensam tid i går inte.
Kvällen avslutades i Valje med en god middag, efterätt och härligt sällskap, efter melodifestivalen så hade vi hipp hipp medley, så skrattmusklerna fick sej en reäl omgång.

Natten blev lite upp och ner, vi kom i säng sent och Mollie sov gott fram till femsnåret, sen var det tjockt i lilla näsan, så vi fick upp och ta lite näsdroppar.
Det är lite oroligt när man hör att de är svårt att andas på grund av allt snor, på dagarna går de bra men på nätterna hör man ett väldigt rosslande.
Men det är ju inte den första ungen som varit förkyld, vi räknar med att det är övergående :)

Nu är promenaden avklarad och grynet är nybadad, och hon ligger tryggt nerbäddat i sin säng och myser.
Själv har jag passat på att vara ute och tittat på lite hästträning, trevligt sysselsättning en söndag.

I kväll är det dax igen att drabba samman för lite bingospel.
Jag håller ju på att rensa ut min frysbox, och i kväll behövs de ju lite tilltugg till kaffet och bingot.
Jag har nu bestämt att jag ska göra ett litet övertramp på min sk fru.
Det är som så att hennes mormor gjorde en kaka som vi tyckte väldigt mycket om båda två.
En gång när vi fått en bit av den med oss hem så skulle jag och min mor ut på berget med fika, då tog jag med mej den här kakabiten som vi hade över.
De skulle jag ju aldrig gjort, när jag kommer hem och berättar för min sk fru att vi hade ätit upp hela biten så blev hon helt skogstokig och hysterisk, det blev ett liv utan dess like.
(Hade vi varit gifta då så hade hon nog redan vid det tillfället tagit ut skillsmässa.)
Hon tyckte de var förjävligt att vi ätit upp biten, för som hon sa, tänk om mormorn dött, de hade ju varit fruktansvärt, hon skulle ha kakan som nåt minne....Herregud.
Efter den incidenten och när jag hade berättat det för mormorn så fick vi två kakabitar i stället, en till mej och en till min sk fru.
Nu är det så att min bit är uppäten, men min sk fru har fortfarande en bit kvar här.
Jag tycker nu att hon fått så många chanser på sej att hämta den och inte gjort det, så nu blir det mormors kaka till bingot i kväll.
Vare sej hon vill det eller ej.
Hoppas bara att det inte står med i bodelningen att kakbiten fattas och att hon inte blir allt för hysterisk när hon får vetskap om att den är uppäten.
Tack mormor.



Ser ju glatt ut...
Sarkasm i Jockarp.

lördag 12 februari 2011

Arbete och godsaker...

Lilla trucken.

Uppdatering av spjälsängssovningen. (långt ord)
Det fungerar helt perfekt, jag har nu lagt henne tre gånger på kvällen och två gånger på dagen, hon somnar klockrent efter lite skönsång från mamman. Lyckan är total vad det gäller nattningsbiten.
Vilken tjej alltså, jag är imponerad av hur enkelt de faktiskt kan vara att ha barn.
Man hör och läser så mycket om andra mammor som säger att det är sååå jobbigt att vara mamma deras barn är såååå jobbiga.
Ja de kanske dom är med, men jag undrar de jag.
Jag vet ju att Mollie är speciell men jag undra om hon är så speciell, jag borde ju märkt något, någon gång eller.
De är väl klart att man är sliten nån gång, men det är man väl i vardagslivet med, med eller utan barn.
Och det är väl klart att jag gärna hade delat allt detta ansvar med någon annan vuxen person, det är ju som de sägs när man gifter sej "i nöd och lust," och de stämmer faktiskt, ibland är det nöd med dom små liven, men på de stora hela är det ju mest lust.

I går var Mollie och jag på mitt jobb, det är ju inte utan att man saknar det ibland. Saknar att glida runt i trucken och lyssna på radion, de rensade tankarna ganska bra.
Mollie gick från famn till famn hos grabbarna och till slut somnade hon helt slut efter alla intryck.
Hängde sen med en annan jobbarkompis och vi löste dom flesta världsproblemen, eh försökte iallafall.

Fredagskvällen tillbringades med en vän och hennes tre härliga barn, dom är snälla, trevliga och väluppfostrade, (hur de nu gått till) Dom är så försiktiga med Mollie, förra gången vi var där så hällde dom upp dricka till henne i en såndär liten pipmugg i tron om att Mollie skulle kunna dricka av den. Så sött. Nu hjälpte dom glädjande till med blöjbytet.
De skiljer inte så många år på dom så vem vet, de kan kanske bli nåt där, jag hör redan bröllops klockorna ringa.
När vi var och våldgästade sist så sattes de upp en resesäng till Mollie, den stod klart på plats även denna gången, så där nattades grynet, så att vi vuxna obehindrat kunde trycka i oss av den goda cheescaken.

Jag håller som bäst på med att rensa ut frysen på mat och godsaker så att jag ska kunna frosta av den, här äts de numera glass och gräddbullar varje dag, men nu börjar jag faktiskt se en ände på detta grymma frosseri.
Jag är väldigt glad över att jag ammar annars hade jag nog rullat fram med denna lite märkliga diet.
För övrigt känner jag mej i en grym form, och jag räknar helt kallt med att jag detta år kommer komma upp i den goda form jag var i för några år sedan, innan man blev sambo och förfallet började.
Min vän i norr har lovat hjälpa mej med ett lite träningsprogram, ett program som passar en person som vägrar att gå och spänna sin späda vackra kvinnokropp på ett gym, här är det vardagsträning i hemmets lugna vrå som ska till och ske.
Fan man börjar bli fåfäng på gamla da´r.
Här är minsann inget snack om att "du duger som du är"
Men med en sån liten prinsessa till dotter så får ju modern se till att matcha, något annat är ju helt uteslutit.

Och vad är det med Stockholmare och snö? De är ju samma visa varje år, när det kommer ett par cm nysnö, så larmslårs hela staden.
Tänk nu har vi haft snö sen i november och ändå när det kommer lite nysnö i februari så stannar hela staden. Och de enda som sänds på nyheterna så är de om snökaoset i huvudstaden.
Nu får dom väl ta och ge sej.
Herregud, skärp er.
Köp en traktor skotta och sluta gnäll på vädret.
På tal om väder...Här är det underbart, våren är på gång trots att det idag är 6 minus så känns det att något är på gång.
Jag ser framåt och jag ser att de ljusnar på många fronter, och jag har en förträffligt underbar dotter som jag njuter av i fulla drag.
Det går bra nu :)

Mollie och en av grabbarna på jobbet :)

Jockarp.

fredag 11 februari 2011

Psyktest och knivlåda...


Beckomberga sjukhus...


Ett glädjande besked för mej, ett mindre glädjande för andra och då tänker jag närmast på min sk svärmor.
Jag var ju på lilla "psyk" undersökningen i går, hör och häpna, jag var både, lugn, trygg och stabil i min mamma roll.
Hur kan de då stämma överens med det min sk svärmor sprider ut på stan, att jag är psyksjuk och att hennes dotter är helt frisk?
Ja nu är det väl ingen, (som väl är) som lyssnar på de som min sk svärmor försöker sprida ut för att skydda sej själv och sin dotters märkliga beteende.
Konstigt vore de väl då.
Och nu har jag ju varit hos två olika personer och dom ger samma utlåtande jag är en stabil människa trots allt det jag blivit utsatt för.
Efter en timmes utfrågning och diskussioner fram och tillbaka blev vi utsläppta bland "normala" människor igen
Beklagligt för lilla svärmodern och ett stort grattis till mej och Mollie.

Körde ner till apoteket för att köpa lite saker till grynet, svängde in på parkeringen, kom några meter, sen blev jag stoppad av pappa blå, det var dax för nykterhetskontroll.
Ja de kändes ganska meningslöst, med tanke på att dom hade haffat en nykterist, men de kan ju inte dom veta.
Så jag blåste glatt och det visade att jag var ofarlig även där.
Herregud vad mogen jag är, varken full eller psyksjuk. Vilken dag va...

Sen bar det hem till byn.
Vi skulle spruta lite hästar med lite olika preparat så Mollie fick hänga med ut i stallet, de gick bra Mollie sov och hästarna var lugna, inte ens rädda för vagnen.
När vi ändå var ute så passade vi på att stöka bort det sista av julen, utegranens fina sken har nu slocknat för denna delen av året, de var på tiden.
Även den fina dörrkransen fick lift upp på gödselvagnen för vidare färd ner mot vesan, det blev väldigt tomt på gårdsplanen, men det är ju som med allt annat en vanesak.
När jag var i källaren och grejade så hittade jag både det ena och de andra som tillhör min sk fru.
Jag undrar just vad hennes plan är, väntar hon på att sakerna ska förflytta sej själv, eller tror hon att dom ska ruttna bort.
Hmm kanske jag ska informera henne återigen att hon har pinaler här som är hennes, och kanske jag behöver informera henne om att hon har saker som är mina som jag gärna vill se här på gården igen.
Varför gör man så?
Finns det någon där ute som kan svara mej på dessa frågor?
Finns det någon som kan svara på varför hon inte vill lämna tillbaka mina saker och hämta sina saker?
Vill hon inte avsluta?
Någon?

Inte?

Finns det någon som kan svara mej på en annan fråga, eller rättare sagt två frågor, två frågor som snurrat i mitt huvud nu ett tag.
Min sk fru har ju nu i efterhand gått runt och sagt att hon hade funderat länge på att hon skulle lämna mej, och att hon stannade kvar på grund av att jag var gravid.
Ja de var ju gulligt tänkt.
Men varför, gifter man sej då men en person som man tänker lämna, det är den första frågan.
Sen en annan fråga som jag grunnat på nu den sista tiden är.
Varför ändrade hon sitt efternamn till Vilhelmsson?
Någon som förstår det?
Om det nu var så att hon tänkt en längre tid på att lämna mej, varför säger man inte bara då när man ska gifta sej att jag tror jag behåller mitt efternamn.
Jag har ju haft de så länge så varför ska jag ändra.
Tänk vad mycket jobb det blir bara med att hålla på att ändra namn hit och dit...

Näpp jag tror inte ett skvatt på att hon funderat en längre tid på att lämna mej, allt i hennes handlande tyder på panik och flykt.
De kanske till och med hon och hennes familj kan se om dom tänker efter en smula.
Jag vet ju visserligen att dom inte är dom vassaste knivarna i lådan men kanske om dom funderar en stund så ser dom själva att allt detta rimmar illa.
Väldigt illa till och med.

Och här sitter då jag fortfarande med frågorna.
Ja hur blir det med svaren, någon som förstår detta och kan förklara de för mej?
Någon?

Inte?


Knivigt i Jockarp..

torsdag 10 februari 2011

Tingsrätten, min nya brevvän :)

Vissa dagar så....


Som Kenta Gustavsson sjunger, "just idag är jag stark" Ja så känns det faktiskt.
Efter den besvärliga kväll vi hade härom kvällen, så började visan om i går kväll, men nu kunde vi stämma i bäcken i stället för i ån.
Och det hade inget att göra med preparat från apoteket, för där kammade vi noll.
När jag var inne och skulle köpa lite magmedicin till Mollie, så blev jag rådd av apotekaren att höra med Mollies sköterska om vilken sort vi skulle köpa, så de var bara att lomma därifrån tomhänt.
Men som sagt de började gastas igen på kvällen, samma tid ungefär, och jag kände att jag började bli sliten av bara tanken på fem timmas skrik igen.
En räddande ängel/ min dola och vän ringde när Mollie hade sitt anfall och vi pratade hit och dit om vad som var bäst att göra, vi provade lite allt möjligt, ungefär samma som dagen innan och det verkade inte hjälpa, vad som därimot hjälpte en stund var att lägga henne på skötbordet så hon fick ligga och titta på mobilen som hänger där, vilket klipp den där IKEAmobilen som vi har fått av flickorna i skogen, den är guld värd.
Tack.
Men den funkade bara en stund sen drog det i gång igen, och efter många om och men så beslöt vi oss för att prova spjälsängen, den har stått där oanvänd i 10 veckor, men nu var det dax att ge den en chans.
Och döm om min förvåning, en hundradels sekund sen sov hon, hehe, man tappade ju nästan hakan.
Om det är nybörja tur eller vad det är de återstår väl att se.
Och det spela mej ingen som helst roll vad anledningen är, bara vi mår bra.
Jag ska prova att natta henne där nu på kvällarna så får vi se hur fortsättningen blir.

Vi fick ett litet brev i lådan igår, det var inte så sött och det doftade då rakt inte någon parfym.
Näpp det var från tingsrätten minsann, jag har ju nästan saknat deras brev, har undrat varför dom slutade brevväxla med mej.
För de var ju ett tag sen sista brevet kom.
Nu var dom så söta att dom ville informera mej att det utsatts en betänketid på sex månader på att lösa upp vårt partnerskap från den 19:e januari 2011.
Vilket då betyder att skilsmässan tidigast kan gå igenom den 20:e juli 2011, vilket då i sin tur betyder att vi nästan, (de fattas ju sju dagar)  varit gifta i ett år, herregud vilket långt och lyckligt äktenskap va.
Om man sen tänker på hur livet sett ut sen den dagen så vet man inte om man ska skratta eller gråta, något mer patetiskt har ju sällan skådats.
Tänk själv att vara gift med någon i ett helt år.
En person som man inte varken ser eller hör ifrån, en person som gått under jorden, som lämnade en redan några veckor efter bröllopet.
Herregud det är ju inte klokt.
Men det känns ju iallafall bättre och säga att man varit gift i ett år än att säga till folk att man varit gift i tre veckor.
Man får lov att se det positiva i de hela.


Favvoboken :)

Nu ska jag in och göra det omtalade psyktestet, hoppas nu inte att man får gå därifrån tomhänt, Önska mej lycka till....Utförlig rapport kommer i morgon (tror jag)

Nervöst i Jockarp.

onsdag 9 februari 2011

Pionjärer...

Smakligt....

Ja det där mailet jag skulle öppna och läsa när jag kände av en känsla av kärlek till min sk fru, det öppnade jag så många gånger i går så till slut fick sidan med min hotmail  vara öppen.
Jag försökte verkligen rensa min hjärna, vi var ute och körde ved, jag tänkte att tröttat jag ut min kropp lite så hänger kanske resten med, men nej då....Jag grubblade mer än vad jag gjort på länge, jag vet inte vad det beror på, men jag har mina aningar.

Det är fler människor i min närhet som tycker och försöker att få mej att förstå att denna människa inte är värd oss, mej och Mollie.
Jag lyssnar bearbetar och försöker själv radera ut allt de fina ur mitt minne, de känns ibland som att lobotomering snart är min enda möjlighet till att bli kvitt, tankarna och känslorna jag har.
Även om jag inte är stolt över vad jag känner och tycker så är jag iallafall ärlig, jag är ärlig mot mej själv, och ärlig mot andra människor som korsar min väg och av den känsla mår jag bra.

Jag hann med att göra en helt underbart god sallad till middag i går kväll, och jag skulle precis till att äta den, men då drog helvetet i gång.
Magknip förmodligen, Mollie skrek, och sov en stund, vaknade och skrek, skrek lite till, sov fem minuter och sen skrek vi igen...Jag gick med henne, vaggade henne, kramade henne och gjorde allt för att försöka trösta min allt mer förtvivlade lilla dotter.
Mer hjälplös har jag nog aldrig känt mej i hela mitt liv, ja de skulle möjligtvis vara när min sk fru lämnade mej.
Jag funderade ett tag på att lasta in de lilla grynet i bilen och köra en sväng, men jag tänkte att det är mitt sista drag så den får jag spara på lite.
Jag sjöng broder jakob för henne, men jag kunde inte hela, jag håller på att reta ihjäl mej på att jag kan nästan alla barnvisor, men bara delar av texterna på dom. Får väl bli att leta i gamla gömmer efter mina sångböcker så man kan uppdatera sej lite.
Hon var så liten och jag kände mej så liten men fem timmar senare slocknar hon helt utmattad på sitt fårskinn med snutten på näsan och nappen i munnen med en sliten, orolig och uppgiven mamma jämte sej.
Jag vet att de kommer komma fler såna dagar och jag vet att det kommer komma dagar som är betydligt värre, dagar då hon är sjuk, dagar då jag är sjuk, dagar då vi båda är sjuka.
Men ju längre tiden går till dom dagarna desto bättre, Brrr vill inte tänka på det.

Idag vaknade vi tidigt, och vi fick vara med om ännu en underbar soluppgång över vesan. Tänk vad bra vi har det egentligen.
Den sista veden kördes in och en promenad på berget var ju tvunget en dag som denna.
Stormen som rasade här, har satt sina spår och synen som mötte en i skogen av förödelsen var inget upplyftande precis, de är som dom brukar säga havet ger och havet tar, får väl säga det samma om stormarna nu snart. Dom tar skog men ger vindkraft...

Jag fick ett glädjande samtal från en journalist idag, nu har vi bestämt att de ska skrivas repotage om töserna på berget. Om en vecka får vi besök, de ska bli så spännande.
Jag känner mej som en pionjär i detta ämne, ett ämne som jag tycker att man aldrig skulle behöva skriva om.
Och det är väl inte ett ämne man själv trodde man skulle bli pionjär i, men nu blev det ju så ändå, man kan ju tydligen inte råda över allt här i livet.

Nu blir det en runda till apoteket i ett försök att råda bot på magkniperna.


Lugnet efter stormen..

Upp och ner i Jockarp

tisdag 8 februari 2011

Kärlek och hat...

Kärlek och hat, det måste vara en hårfin skillnad mellan det.
Ena dagen står man i fina bröllopskläder och lovar både det ena och det andra i kärlekens tecken.
Andra dagen stänger man dörren, och vägrar att berätta vad man menar och vad som hänt med den underbara kärleken man såg för någon vecka sen, ett beteende som tyder på rent skärt hat mot den person man levt med så länge.

Jag skrev ett mail till en vän igår och där skrev jag.
Tyvärr har jag fortfarande känslor för min fru, hur bisarrt det än låter, så är hon faktiskt min stora kärlek, den person jag skulle leva med i resten av mitt liv.
Till svar fick jag en reäl tankeställare och smäll på käften, förmodligen precis vad jag behöver.

Nu vet jag ju att över känslor kan man inte råda, att kärleken är blind, att....allt jävla skit poeter hittar på för att förvränga skallen på oss sansade personer så att de skall försöka förstå det de drabbats av...men hur fan de än diktar så kommer man aldrig att begripa sig på denna satans soppa.

Hur fan kunde hon?

Mailet fortsatte sedan....
Sedan har man ju vid några tillfällen ifrågasatt ditt förnuft...måste man ju ärligt erkänna...Kärlek och känslor råder man inte över men...Att leva utan kärlek är ju fruktansvärt men ponera att nu då frun kommer tillbaka, krypandes på sina knän.
Skulle du någonsin kunna lita på henne framöver?
Skulle du kunna sätta Mollie i knäet på henne med gott samvete när du samtidigt vet att hon gjort er så illa?
Skulle du föredra hennes tvivelaktiga kärlek samtidigt som du vet att en stor, stor del av era bekanta inte ville umgås med er för hennes skull? 
Skulle du vara tillfreds med att inte veta att det gick att lita på henne, vad hon hittar på när du är på jobbet eller vilka tankar och blickar hon skänker alla de ni ser och träffar?
Att det kanske helt plötsligt dyker upp ännu ett intressant objekt i hennes ögon och så skall du faca samma problem och samma helvete ännu en gång med allt vad det innebär?
Att du är populär är ju en sak du måste förstå men du måste också förstå hur illa folk tycker om din fru, så tydligt som folk ställt sig upp, klart deklarerat att det är förfärligt det hon gjort.

Oförlåtligt.

Efter detta mail kunde jag se med mina så förut blinda ögon.
Jag lovade mej själv att jag skulle läsa detta mail varje gång jag fick en känsla av kärlek till min sk fru när jag fick en tanke om att under har hänt förr.
Då ska jag öppna inkorgen och faktiskt läsa detta mail så jag får se igen svart på vitt, vad hon gjort mot oss, detta vidriga svek, som enbart visar på feghet och rent skärt hat mot mej och Mollie.
Jag ska läsa frågeställningarna och jag ska försöka finna svar på dom i mitt hjärta och inte bara i min hjärna.
Jag skulle vilja känna de hat som hon känner mot mej, de skulle jag vilja känna över henne och de hon gjort. Det känns som mitt liv skulle blivit enklare då på något vis.
Varför gör jag inte det?
Men jag väntar, kanske kommer det en dag.
Detta mail som visar vad andra människor tycker om det hon gjort mot oss.
Det stärker mej även om mitt hjärta tror på under så måste hjärnan någon gång ta över.

Jag tolkar detta mail som en finare förklaring på ord och meningar som i stället skulle skrivas.
Du är inte klok människa som kan ha andra känslor än rena hat känslor för en människa som gjort dej så ont.
Jag är iallafall glad och tacksam för den uppriktighet och synen på mina känslor och jag är glad över att ha denna människan i mitt liv och som vän.
Tack.

Stormar i Jockarp