torsdag 31 januari 2019

I köket.....

När man inte kan låta bli att äta
ojästa kanelbullar ;)


Vi vaknade upp i samma säng, Mollie kom instövlandes till mej redan 22 på kvällen och jag var så sjukt trött att jag orkade knappt lyfta ögonlocken. Jag var helt borta. Hon kröp ner och somnade som en stock vilket var skönt.

Jag gick upp innan henne för att fixa frukost. Frukost beställningen löd nudlar. Hm ja hennes val av födointag på morgonen är lite olik den stora massan människor men det är helt oviktigt för mej. Hon äter vad hon vill och hon äter bra.
För dagen skulle hennes klass inta isbanan så hon hade en hjälm och lite tjocka strumpor med sej i en kasse.
Jag vinkade av henne vid taxin sen gav jag mej ut på en löptur.
Mina Asics leverera grymt på alla underlag, det var total blankis på vissa ställen på berget och jag sprang med korta snabba steg. Och jag lyckades hålla mej på benen. Turen slutade på halvmarathon distansen och dom sista km var riktigt tuffa. Återigen sprang jag på snön och en skare som inte riktigt orkade stå emot 58 kilo Vilhelmsson. Men hem kom jag och jag var nöjd.

Eftermiddagen hade jag ett möte gällande arbetsmiljö och fackliga frågor inplanerat. Det var ett bra möte och det var mycket folk att prata och lyssna på. Även Socialt bra alltså.

När jag kom hem möttes jag av ett mys som varit på shoppingtur med mormor, dom där två glidarna hade varit iväg och ätit frusen yoghurt.
Väl hemma parkerade vi oss i köket och vi drog igång bullbaket. Dubbel sats, lagom optimistiskt alltså.
Jag vet hur det brukar bli, Mollie tröttna och så står jag där själv med deg upp till halsen ;)

Mellan jäsningarna lagades det ryggbiff, potatis och sås. Lyxigt värre en onsdag mitt i veckan. Efter maten bjöd vi ner mormor och morfar på bullfika. Det var välkommet.
Halv åtta parkerade jag mej för första gången den dagen i ett stilla läge. Högt tempo men för mej ett bra tempo ;)
En halvtimme senare skedde nattning av mitt mys.
En bra dag som både startade och slutade ihop med min dotter.

Lagom lass ;)


Jockarp.

onsdag 30 januari 2019

En känslig tjej.....



Jag skulle följa med Mollie på teater i skolan för att pjäsen bortbytingen av Selma Lagerlöf var något mörk.
Jag klev upp tidigt efter sista natten, jag möttes av en sol som hållit sej en aning på avstånd ett tag. Det var välkommet, jag blev glad så fort jag slog upp ögonen, jag tänkte att detta blir en bra dag.

In till skolan och jag möttes upp av min dotter som var i full färd att äta den panerade fisken som låg på tallriken. Jag satte näsan mot hennes huvud när vi kramades och hon doftade underljuvligt. Klassen hade varit på badhuset och simmat så hon var fortfarande blöt i håret.

När maten var nere gick vi i samlad trupp in i gympasalen. Den var nersläckt och det var murrigt. Men Mollie var vid gott mod. En annan kompis kom och ville sitta hos oss vilket var okej. De presenterade teatern och sej själva men när dom sa att nu börjar vi så utbröt paniken i min dotter.
Och nä hon ska inte skrämmas hon är en känslig tjej, så vi lämnade gympahallen och gick in i det lugnare biblioteket.
Tårarna torkades och vi läste bok på bok. En annan lite kille i Mollies klass han uppskattade inte heller teatern så han kom och hängde med oss i stället. Mysigt.

Jag lämnade min dotter kvar för sista lektionerna sen drog jag hem och hoppade i mina löparskor.
Upp på berget, det var snorhalt i bilspåren så jag höll mej där snön låg tjock. Jag sprang på en skare som bar och brast. Det var sjukt jobbigt men med solen i ögonen och en kraftfull kropp kände jag mej lätt och tacksam. Jag fick stanna till ibland och titta på all vackerhet som kom framför ögonen på mej.

Mollie var hemma på undantaget när jag kom hem. Hon var okej efter dagen och vi fick ta hand om veckohanlandet.
En härlig stund ihop med att knuffa vagnen och läsa handlarlistan.
Mindre härligt vad det att fejsa siffrorna som kom upp efter att kassörskan slagit in allt. Humf. Men ja nu överlever vi ett tag till :)

Kvällen var vigd åt scouterna för unga fröken och för den något äldre blev det en timmes promenad i vår vackra stad.


När man hittar gamla bilder ;)


Jockarp.

tisdag 29 januari 2019

Änglarna.....

Promenad på berget....


Hela berget var fullt av snö och blask, det var halt och svårpromenerat. Promenera var just vad jag för dagen gjorde, Jag lät löparskorna stå kvar i hyllan och med mina Meindls kängor på fötterna klafsade jag iväg över stock och sten.
Sömnen hade varit sparsam efter nattjänsten men jag lät bli att använda tankarna till det. Jag fick bara släppa det och hoppas på att jag skulle orka vara stark och pigg för ytterligare ett pass bland pinnarna.
Jag log stora delar av vandringen, jag återhämtade mej enormt genom att i sakta mak se snön förvandlas på träden till små vackra vattendroppar. Jag föreställde mej vår.

Mollie hämtades upp och vi drog till blomsterbutiken. Våra vänner ha precis sålt sitt hus och en blomma för att fira det var passligt. Lilla fröken köpte sej själv en vacker lite blomma.
Jag älskar att hon har samma kärlek för blommor som jag. Att ha en bukett blommor på köksbordet gör livet ännu mer värt att leva. Jag ler varje gång jag passerar bordet. Jag kom på mej själv med att tänka på vår och sommar. När jag varje vecka plockar in en ny bukett, med allt från syrener till ogräs. Allt i olika vackra färger.


Snart är vi där igen....

Vi körde till vännerna med blommorna och jag lämnade kvar Mollie där för att jag skulle träffa min väglederska. Det är få ställen Mollie inte kan följa med mej till men detta är ett av dom ställena. Jag skulle prata med änglarna och där finns inte plats för ett mys med gigantiska grytlock till öron. Det är min tid och den är viktig.

Den gamla damen som följer mej kom och vägledde mej. Precis som det andra gångerna så slogs huvudet på spiken ett antal gånger.
Första frågan jag fick var om jag var i en relation eller om jag hade någon speciell vid min sida? Nä inte just nu men......
Hon förklarade att det fanns enormt med kärlek runt mej och även bröllop sågs. Humf, det kändes som det var långt i från min position just nu ;)

Spaderdam var dock och gäckade mej. Det var väl egentligen det enda som jag kände en viss oro över. Spader dam är ett ex som åter kommer att dyka upp. Det känns på något sätt som en kommande prövning och nja jag är inte supersugen på prövningar just nu. Jag vill vila, finna ro.

Vi pratade om energier och den extrema inre energi jag har, vi pratade om att det är just den som så starkt påverka dessa människor som kommer i min väg. Vissa människor nöjer sej inte med att vara i mina energier utan dom vill ha dom, ta dom. Men nej jag har bevisat gång på gång att jag lämnar dom inte.
Läget är att den kvinnan jag kommer leva med kommer att älska att vara inom mitt energifält men hon kräver inte att få den. Det är skillnaden på rätt och fel kvinna.
Kvinnan visade sej. Jag vet inte vem hon är, jag har fått vissa delar förklarat för mej men fysiskt vet jag inte vem hon är, inte än. Men när hon är redo för mej då kommer hon, för jag är redo att ta emot henne. Så gungstolen hej. Där ska jag sitta och vila i hjärtat tills hon kommer ;)

Vi pratade i över två timmar och jag skulle vilja prata och lyssna mer. Jag var fylld av energi men jag var även trött. Det är kraftfullt.
Vi avslutade sittningen och de sista orden jag fick med mej var.
Det värsta är över Leonora. Och jag rekommenderades att be änglarna att vara tydlig mot mej.



Jockarp.

måndag 28 januari 2019

Snön faller och vi med den.....

Lite paus i slitet.....04:53 ;)


Efter tolvtimmars nattjänst i vedsvängen körde jag hem. Vägen var inte skottad och det var just en sån dag jag känner en enorm kärlek till min fyrhjulsdrivna bil.

Hemma satte jag fyr i pannan och konstaterade att temperaturen i palatset var blygsamma 18 grader. Det stör mej inte när jag vet att jag ska sova.
Sömnen ja, jag lyckades skramla ihop fem timmar, det är närmare ett rekord med sömn det. Jag gick upp och psyket var starkt eftersom jag visste att min kropp lätt skulle fungera med de antal sömntimmar.

Jag hoppade i min overall och kängor sen gick jag upp till undantaget och till Mollie. Hon var på bettet hon hade en plan med sin pulka. Kaffe först löd min order sen gör jag vad du vill (typ)
Jag kopplade pulkan med en bogserlina till fyrhjulingen sen drog vi iväg. Vi provkörde lite hemma runt knutarna sen drog vi iväg upp i byn. Mollie tjöt av lycka. Jag tjöt inte men jag njöt av hennes livliga ropande. Det sved i mina kinder av den kalla blöta snön som träffade mej. Jag kände livet i mej ;)
Kamphunden Sigge fick åka ett par varv i mysets trygga famn innan vi parkerade hojen och tog oss an snögubbsbyggandet.

Vi byggde en varsin, Mollie gjorde sej och jag gjorde mej. Vi rullade, vi skrattade och vi byggde.
Jag ville ha en morot till näsa men ingen av oss orkade ta oss ut i stallet för att hämta en så vi löste det med lite lecakulor och hårfärg.
När Mollie var nöjd gick vi in. Hon var sockersöt med sina rosiga kinder och glittrande ögon. Det var så mycket liv i henne. Hon mitt allt.

Jag tappade upp ett bad och innan det var dags för mej att åter angripa ett 12 h pass i vedsvängen så badade vi och myste ner oss i det varma skummande vattnet.
Helt klart en vacker dag.

Klart Sigge ska provåka...



Nöjd...

Jockarp.



söndag 27 januari 2019

Ny bok?



Jag har fått väldigt många frågor på olika forum gällande min bok och mitt författarskap.
Det har varit alltifrån vart man kan köpa min bok till hur vida det kommer en uppföljare.
Jag ska försöka sätta ord på vad jag känner om mitt skrivande.

Under regnbågen -i skuggan av lagen-
Det är en bok som processades fram för att läka.
Den föddes ur smärta, dom smärtsamma känslorna lämnade min kropp och sattes på pränt mellan ett par pärmar med svarta tecken på ett vitt blad.
Det blev en bok som fick en betydelse för mej som jag aldrig trodde den skulle få. Det var så mycket mer än en bok.

Jag har berättat det innan, att jag hade en tvåa i svenska, och med det blev det klart en revenge i sej att jag skrev och gav ut en bok. Ingen eller väldigt få trodde att jag skulle lyckas. Inte ens min närmaste familj gav mej stöd i form av en tro på att jag skulle göra det.
Men för mej blev det självklart. Jag hade många textmeter som låg i min bokhylla och brände, någonstans förstod jag att jag inte skulle kunna få det inre lugnet om texten inte blev tryckt i bokform. Men jag visste inte hur. Jag hade aldrig skrivit en bok.
Ibland tar det tid innan vägarna korsas med den personen som man kan finna hjälp i och ibland är det bra. Jag fann min väg efter visst sökande i Leif B Frid. Han utmanade mej och han var även den som satte boken och hade kontakt med tryckeriet.

Men boken gav mer. Den är lika aktuell nu som den var 2013 när jag gav ut den, fortfarande har inget hänt gällande lagarna för barnen till gayföräldrar, inget har ändras. Jämlikhet hej då.

Inget har hellre hänt gällande hur vidrigt människor kan bete sej mot varandra, känslor är noll värt. Det finns dom som säger att kärleken är det vackraste riket på jorden. Det kan ju vara så, i alla fall så länge den består. När den tar slut eller ses som något självklart förvandlas den till det mörkaste kallaste hål.

Jag tror att Sanningen är den ädlaste stenen och hade alla sett den vackra stenen och varit ärliga med sina känslor så skulle smärta minimerats avsevärt. Men så länge vi ljuger och bedrar så förstörs det vackra riket. Ingen vågar lita på någon.
Om alla hade vänt känslan mot sej själv så tror jag att världen blivet en väldigt vacker plats att befinna sej på. Att man ställer sej frågan, hur skulle jag mått om jag blivit utsatt för det här?

Jag har fått frågan om jag tänkt mej skriva en bok i en annan genre än biografi. Svaret på det blir nej. Jag måste utgå från mina känslor när jag skriver. Ja förvisso skulle jag ju kunnat gjort det och byggt en historia runt det med andra människor än dom som finns runt mej, men nja jag hade ju faktisk bara en tvåa i svenska ;)
Vidare ska man alltid ställa sej frågan: För vem skriver jag boken? Jag har inte det svaret gällande en ny bok. Men kanske en dag.

Bokens betydelser blir även större ju närmare jag kommer den dagen då allt ska berättas för min dotter. Det är hennes historia också.
I boken kan hon finna svar på varför jag gjorde si eller så. Hon kommer få en vacker men även hemsk historia berättad för sej den dagen hon är redo. Men det är sanningen, det är så det var och det smärtade mej och det kommer att smärta även henne.

Vidare vart man kan få tag på min bok. Den finns på vissa bibliotek, i bokhandel, adlibris och så går det även bra att köpa den direkt från mej, då kan man även få lite fler ord skrivet i den med en grym ofin handstil ;)
Men då blir den något dyrare på grund av brevduvan ska ha sitt.



Jockarp.

lördag 26 januari 2019

Intervallpass....



Jag har många timmar som ska avverkas denna veckan i vedsvängen, närmare bestämt 56 stycken. Så de tillfällen det finns ett hål tidsmässigt så fyller jag det.
Fredag morgon och myset lämnades vid taxin för färd till skolan. Jag var redo för ett monsterpass på berget. Tre mils löpning i ett lugnt tempo med fokus på att hålla pulsen nere. Tre mil frestar på även om det är lugnt, men jag kände mej redo och stark.
Jag sprang iväg, det gick lätt. Jag hade dock väldigt svårt att fokusera på tankarna, det kom tankar men jag hann inte fånga dom och gå på djupet, dom kom och passerade i en ryslig fart. Jag är ovan vid det men tänkte att jag har tre mil på mej så någon tanke måste väl landa så jag kan vända och vrida lite. Men nä icke.
För en gång skull tänkte jag nog väldigt lite, jag lyssnade på musik, jag kände den kyliga luften träffa mitt ansikte, jag tänkte på mina fötter när dom mötte den snöbeklädda vägen. Men inget känslomässigt som jag behövde bena ut. Märkligt.

Jag ogillar intervallpass jag är helt enkelt för lat för det, men nu har jag roat mej under några lättare löppass att fundera ut ett tänkt intervallpass som ska rusta mej för Ultravasan.
Jag var först inne på ett pass 2+2+2 men jag kände att jag skrämdes lite av den sista intervallen.
Så nu har jag lagt om fokus till 3+2+1. Tanken är att jag ska starta med tre mil och starten går från Jockarp runt 04.30 på morgonen. Jag avverka dom tre milen och kommer hem och tankar nytt bränsle och vilar. Vilan är obestämnd i detta nu. Jag tror att jag måste känna av kroppen.
När jag känner mej stärkt ger jag mej åter ut för en två mils tur. Även den på berget. Hem igen och nytt bränsle och ny vila.
Sista passet tänker jag angripa på Sölvesborgs upplysta cykelbanor, då finns det möjlighet till att lägga på nån km eller mil om det känns piggt.
Kvällen avslutas med en fetepizza, gärna i en storlek av familjepizza ;)
Jag har inte löst logistiken riktigt än med Mollie men jag tänker att inom 14 dagar ska jag få till detta intervallpass.
Finns det någon springsugen människa som känner ett jättesug så får ni gärna hojta till och hänga med mej på ett eller flera pass. Jag kan behöva lite draghjälp. Det kommer inte gå snabbt men det kommer att gå :)


Jockarp.

fredag 25 januari 2019

Mollie min Mollie.....

Nybadad och nybakad....


Ja hon är minst sagt speciell min lilla dotter.
Jag mötte upp henne på fritids och det första hon informerade mej om var att det hade varit brandövning. Jaha och hur gick det då?
Det gick bra kvittrade hon och utvecklade det sen med att hon sprungit ut utan skor. Eftersom jag vet att min dotter sällan eller aldrig använder strumpor så fattade jag ganska snabbt vad som skulle komma.
Jodå mycket riktigt, barfota hade hon varit och vidare berättade hon att det hade svidigt på fötterna när hon väl lämnade den snöklädda utsidan för att åter komma in inomhus. Tror jag det sa jag och la armen på hennes axel.

Vi gick mot skolan för det stundade kvartsamtal eller som det heter i nutid utvecklingssamtal.
Både Mollie och jag gillare hennes skola och framförallt så är det fröknarna vi gillar väldigt mycket. Vi har en bra kommunikation och det är enormt viktigt för att skapa en trygghet hos oss alla.
Det är en lättsam stämning när vi träffas på våra samtal, jag lyssnar med spänning på både fröken och Mollie och vi är delaktiga allihop i mötet. Mollie är ordförande och sköter agendan.
Men det händer något varje gång vi ska ha dom här samtalen. Varje gång börja Mollie gråta. Jag vet inte riktigt anledningen, det kan vara spänningen, förväntan eller kanske en slags press som hon lägger på sej själv. Hon kunde inte svara på det själv heller. Jag är tacksam över att hon visar sina känslor att hon kan och vågar gråta öppet. Jag vet hur svårt jag själv har haft det med just den biten, att visa sej sårbar liten och kanske också ibland rädd.

Vi fick info av fröken att det stundar teater, Mollie kan vara lite känslig när det är mörkt, läskigt och lite högt ljud. Fröken hade sett teatern och rekommenderade mej att vara med för Mollies skull. Turligt nog passade det fin fint in i min agenda. Så på tisdag ska jag gå på teater. Det blir kul.

Mollie tog ett bad när vi kom hem och vi kammade hennes kalufs. Vi lagade mat och bakade en kladdkaka innan det var kväll och läggdags. Vi är bäst tillsammans, helt klart.

Mollie skulle lägga sej själv, ibland vill hon det och det är helt okej. Hon kröp ner i sin säng och lite senare kröp jag ner i min. Jag hinner inte mer än dra täcket om mej så hör jag henne gasta.
Morr vad är det nu?
Naken gick jag in till henne och fråga vad hon gapade om.
Jo jag tänkte på en sak sa hon snyftandes. Jaha berätta vad tänkte du på?
Jo det där med teatern. Jaha...
Hon snurrade lite om det där om att hon kanske inte ville gå och vi pratade om det, att vi testar vill vi inte så går vi bara därifrån, vi gör som vi vill vi.
Hon lugnade sej och jag skämtade med henne och sa.
- I morgon om det är något som du tror att du kommer att tänka på när du släckt lampan för att sova, snälla tänk på det innan på dagen då så vi slipper tänka på det vid nattningen eftersom vi lika väl kunnat tänkt på de innan på dagen, så slipper vi tänka på det på kvällen och kan sova istället ;)
Självklart började vi båda gapskratta över min snurrning så där gick det en 30 minuter till innan vi kom till ro. Men mysigt hade vi det.
Jag hade varit vaken och i farten sen fem på morgonen så självklart slog jag ihop där i mysets säng. Jag vaknade av att jag dreglade. Fräscht ;) Då bytte jag rum och säng.



Jockarp.

torsdag 24 januari 2019

Alltid redo.....



Ruskigt tidiga mornar med arbete i vedsvängen, de i kombination med aktiva eftermiddagar och kvällar har gett mej sköna tidiga kvällar i sängen.

Arbetet är inte så mycket att orda om, det har flutit på och det har varit mycket glädje och skratt. Vi har givetvis pratat om min avslutade relation, jag är öppen med känslor, tankar och funderingar.
Jag tycker det är intressant att få ta del av andras funderingar och även deras syn på det hela.

Jag har levt med en kvinna som gjorde plus och minus listor. Jag fattade liksom inte vitsen med de då. Hon listade vårt boende i plus och minus. Hon listade sitt arbete i plus och minus jag hon listade även mej i plus och minus. Varför? Nja jag vet inte riktigt.
Jag tänker mej att det behöver finnas båda delar och det finns båda delar i allt. Det gäller bara att se plusen som starkare än minusen.
Jag funderade mycket på det där och jag ser ju att jag själv lista plus och minus, antingen i huvudet eller också gör jag det här på bloggen. Jag tror att alla gör det medvetet eller omedvetet. Men att hon skrev ner det på papper gjorde det så tydligt på något sätt.

Jag jobbar mycket med arbetsmiljö och säkerhet. Vi har vissa arbetssätt och bland annat jobbar vi mycket med riskanalyser/riskbedömningar. Även det är något som vi alla gör medvetet eller omedvetet i livet.
Efter min förra relation var det en äldre herre som sa till mej. Leonora för fan, gjorde du inte en riskbedömning på henne?
Ehh nää inte en tillräckligt bra i alla fall sa jag ;)
Och kanske hade han en poäng där. Kanske ska man riskbedöma, väga för och emot innan man överhuvudtaget träffar en ny potentiell partner.
Det som skrämmer mej en aning är att jag då kanske kommer gå in i en relation med tanke inte men känsla och det kan väl ändå inte vara rätt?
Och nä jag fungerar nog inte så.

Känsla ja....
Jag fick ett mess från en vän där det stod:
Läste ett fint citat idag av poesiförfattaren Bodil Malmsten:
´´Kärlek är att jag vill att du finns" tänkte på dej.
Ja vem som helst måste ju fattar att jag har  berikats med väldigt vackra människor.
En otroligt stark text och att någon tänkte på mej i det ögonblicket är stort. Tack.

Livet med Mollie har varit helt fantastiskt, vi har varit tillsammans, vi har lagat mat, vi har skött disken. Vi har varit ute på promenad, vi har räknat stjärnorna. Den tiden är ovärderlig med henne, tiden i vardagen.
Vi har läst läxan ihop, vi har skrattat åt läsningen och innehållet i boken, det har varit väldigt mycket glädje i den egentligen "tråkiga" vardagen.

I tisdagskväll var vi och provade på scouterna. Jag fick också vara med vilket var glädjande, alla var välkomna och ja välkommen kände man sej verkligen.
Det var så mycket vänlighet och så mycket respekt i lokalen, något som jag uppskattade och tyckte var väldigt fint.
Det är så otroligt viktigt med bra ledare, ledare som får barnen nyfikna, glada och levandes.
Både Mollie och jag var lyriska när vi åkte där ifrån. Vi kommer fortsätta, helt klart. Vi känner oss redo :)

Alltid redo.....

Jockarp.

tisdag 22 januari 2019

Teama.....



Klockan ringde 05.00 och jag tränar varje dag på att ligga kvar till den ringt. Det går ganska bra nu tycker jag ;)
Uppstigning och arbete i vedsvängen, jag var pigg och glad och det var väldigt mycket skämt i luften, jag älskar den känslan.
Ibland kommer det över mej och jag måste berätta för mina kollegor att jag är tacksam och glad över att vi spenderar dagarna ihop.

Arbetet avslutades och jag hade en möjlighet till att springa en tur, jag var inte supersugen. 2 mil dagen innan och ett lite grådassigt väder gjorde mej något mindre motiverad än vanligt. Men just dom dagarna vet jag att jag mår betydligt bättre av att få en mil i benen och en timmes frisk luft på berget. Så löptur blev det.

Jag postade ett blogginlägg som jag funderat på ett tag om jag skulle dela med mej av eller inte. Som synes så postades det och feedbacken var enorm. Min öppenhet uppskattas tydligen av fler än mej själv vilket är glädjande.
Jag fick dock rader skrivna till mej om att kvinnan som fanns i mitt liv måste ha ett stort hål i huvudet som inte kunde se min storhet och vara glad över att hon fångat mej på kroken.
Och ja jag kan väl själv tänka i dom banorna ibland ;)
Men samtidigt förstår jag ju att det finns en anledning till att våra väga skildes åt. Jag tror att vi möttes i fel tid helt enkelt. Jag var helt redo hon var det inte. Men hål i huvudet är att ta i. Och i mångt och mycket är hon en kämpe en riktig hjälte.

Rader om att inlägget var väldigt välskrivet att det slog huvudet på spiken och att det sågs som humoristiskt, ärligt, rakt var andra ord jag fick skrivna till mej.
Jag fick även en del frågor om hur jag kunde skriva si eller så. Vad jag menade?
Och ja jag trodde det var extremt tydligt.

Jag avslutade inlägget om att jag röjt mina snåriga vägar och med det menade jag att alla kriterierna grundar sej från mina tidigare relationer eller saker som växt fram under tid. Jag har alltså egen erfarenhet av det som står skrivet.
Med dessa kriterier så kändes det lättare att beskriva vad som behövs och vad som önskas. Det känns ärligt på något sätt.
Min tänkta fru kan läsa begrunda om hon kan tänka sej detta. Om inte så är det ju fel och då vet hon det innan hon hör av sej. Klart som korvspa liksom.

Några rader som blev till extra mycket skriverier och frågor var det som handlade om att jag gärna avstod brudar som hade ex som inte var resonabla. Det kan låta skumt jag förstår det men det grundar sej i att jag haft en relation med en kvinna under en längre tid, hon hade två barn som bodde varannan vecka med oss och varannan med pappan.
Pappan klarade inte av att modern till barnen funnit kärleken i Leonora Vilhelmsson utan gjorde allt för att hämnas och förstöra. Han förstod inte att det som skadade mamman även skadade barnen. Och det som skadade mamman och barnen skadade även vår familj vilket innefattade mej och Mollie.
Jag är inte intresserad av att Mollie eller jag ska synas varken polisärt eller från socialen håll för att den finns hämndlystna ex. Det är liksom inte vår fight. Jag vill inte dra in mitt barn i något trassel. Ganska enkelt tycker jag.
Och dom som vill förstå mej mer kan lätt gå tillbaka ca fem år här i bloggen så står det svart på vitt vad vi fick genomleva på grund av just ett helgalet ex. Vi är värda bättre.
Jag hoppas att det blev tydligare nu.

Kvällsaktiviteten blev middagslagning och efter den gick vi ut och gjorde snölyktor. Så galet mysigt att bygga, filosofera och som Mollie sa: Teama. Mm vi är ett grymt team. Och kul har vi med ;)

Stolt.....


Jockarp.

måndag 21 januari 2019

Flickvän sökes.....

Min tidlösa tischa ;)
Jag hade en tanke om att hålla mej under radarn ett tag men jag konstaterar att så fungerar inte Leonora Vilhelmsson. Så nu är det dags att ta bladet från munnen.

Ja den där rubriken trodde jag för några veckor sen att jag aldrig skulle behöva använda för egen del igen i livet. Men jag har ibland fel och ja jag erkänner mina fel.
Det som har hänt är sorgligt men det är historia för mej. Ibland är snubbeltråden framme och man klarar helt enkelt inte hoppa över den utan man drattar i backen med en smäll. Lätt fånget lätt förgånget eller upp som en sol ner som en pannkaka. Jag är den där pannkakan just nu ;)
Jag ska inte gå allt för djupt in på vad som hänt jag vill fokusera på framtiden, dåtiden är passé även om det gör ont och sätter spår.

Men när nyanser och färger visas upp som inte är färger och nyanser som passar ihop krävs dialoger för att ta in, förstå och för att en förändring ska kunna ske. Om man ska vandra den gyllenevägen så handlar det om att två personer blandar sina färger och att det blir en sprakande härlig blandning av dessa färger.

Jag lever ett gränslöst liv, alla gör inte det och därför måste gränserna tydliggöras för mej. Jag har heller inga fysiska bräck vilket gör att jag på det stora hela är ostoppbar. Jag utgår från min fysiska och psykiska förmåga och behöver därför vägledning om min partner inte har samma förutsättningar. Ingen kan begära att jag ska veta deras gränser.
Jag utgår även alltid från mina egna känslor, är jag kär och känner den härliga bubblande känslan så säger jag det. Är jag det inte så säger jag även det. Jag är busenkel att tyda och förväntar mej även tydlighet tillbaka.
Jag har inga hemligheter och har levt mina senaste 8 år helt öppet. För att jag ska kunna leva fritt måste hjärtat vara rent. Jag har ett liv (vad jag vet) och det vill jag leva i glädje och ljus. Jag är inte rädd för att visa mina känslor och jag ser det som något vackert. Och det är en del av mej.
Men jag vill absolut inte trampas på för att jag visa min sårbarhet.

Jag är även väldigt vis av erfarenheten och bland annat vet jag att det sällan mynnar ut i något gott om det ställs jätte krav på varandra tidigt i en relation. I min värld ska en relation flyta på och det ska endast finns en nyfikenhet, glädje, hetta och passion i det inledande stadiet i en relation.
Blir det i stället fokus på praktiska saker, och simulerade kommande problem är man fel ute. Det tillhör möjligen framtiden. Men att provocera fram mörker i en tid då allt är ljust för mej det stör.

Jag har vissa kriterier i mitt val av partner och denna gången ska jag vara äckligt tydlig så att absolut ingen kvinna hör av sej som inte kan tänka sej att leva det livet.
Då kan man helt enkelt låta bli att höra av sej. Då slipper både hon och jag problemet med att bli förälskade, kära och kanske även komma så långt så det leder till kärlek för att sen tvingas bryta. OK.
Tydligt?

Ganska enkelt. Jag var med i ett program som heter Bonde söker fru. Där har det genom alla år handlat om människor som är extremt rotade och har sina liv runt gården (inget annorlunda i mitt fall)
Men alla har inte förstått det.

kriterier 1.
Antingen ska man i framtiden kunna tänka sej att leva på gården i lilla byn Jockarp eller får man helt enkelt ha ett distansförhållande med mej. Det kräver ju givetvis att distansen inte är 100 mil typ.
Men jag kommer alltså aldrig att flytta.
Tydligt?

Kriterier 2.
Barn. Just nu är jag noll intresserad av att starta en "ny" familj med nya barn. Jag ser med fördel att man redan har barn bara det inte finns några besvärliga ex som tänker sej käppa hjulen. För dom går fetbort.
Tydligt?

Kriterier 3.
Jag lever ett aktivt liv, jag tycker om att vara i rörelse, resa, utmanas och utvecklas. Du behöver verkligen inte vilja detsamma men du ska ha en förståelse för att det är viktigt för mej. Så länge du inte är läkare och gjort en utredning på mej vill jag inte få ord slängda i mitt ansikte om att jag skulle ha ADHD för att det är fart och fläkt runt mej. Det är min personlighet och den gillar jag.
Och även jag sitter i soffan ibland ;)
Tydligt?

Kriterier 4. Jag är rak, öppen, ärlig, kärleksfull, tydlig och extremt lojal, jag är även socialt trygg och kan föra mej i vilka sammanhang som helst, jag väljer sol i stället för moln. Jag förväntar mej detsamma av dej.
Tydligt?

Kriterier 5. Du bör vara oprydd. Jag avskyr människor som inte vågar ta ut svängarna i livet. Livet ska levas. Med det inte sagt att man ska genera, inte respektera eller inte visa hänsyn till andra människor.
Tydligt?

Kriterier 6. Allt behöver inte djupanalyseras. Allt behöver inte heller vändas och vridas på, ibland är det okej att bara släppa saker och njuta av livet. Drama hej då.
Vi tillsammans ska inte se problem vi ska se lösningar. Tror du inte på att motgång föder framgång är vi inte rätt för varandra.
Tydligt?

Kriterier 7. Självklar måste vi ju bli helt galet förälskade i varandra. Vi måste känna en samklang och där är det självklart lika viktigt att båda känner detsamma. Men jag kommer inte nöja mej med något annat än rätt.
Tydligt?

Tja det var väl det hela.
Jag har röjt mina snåriga vägar och jag kommer inte låta dom växa igen. Men visst det finns ju en uppenbar risk att jag får leva mitt liv ensam på min gård i Jockarp i hop med min dotter, men då får det vara så. Jag vet vad jag är värd. Och som skrivet, allt annat än rätt är fel.

Ett tillägg bara.
Jag söker inte den perfekta kvinnan, men jag söker hon som är perfekt för mej.
Tydligt?

Typ så va ;)


Jockarp.

söndag 20 januari 2019

Vattendjur.....



Jag hade några få måsten. Värme i huset och varmt vatten till hästarna. Det var min start på dagen. Med det avklarat var jag fri och friheten använder vi precis som vi vill.

Jag packade en kasse badkläder, några mackor, lite frukt och vatten. In i bilen och upphämtning av en kompis till Mollie. Nio mil norrut in i de Småländskaskogarna till Växjö och dess badhus. Badhuset är kombinerat med lite äventyr vilket gör att det är lite mer spännande än bara en bassäng att simma i.
Jag hoppade i ihop med tjejerna, jag ville testa sakerna ihop med dom för att säkerställa deras trygghet. Efter ett par timmar tog jag mej dock upp på land, jag hade fått nog.
Det hade inte dom dock. Med ett ynka break för fika annars så låg dom i vattnet från 11-16 och inte ens då hade om några större funderingar på att gå upp.

Dom åkte rutschbanor, vilda forsar och dom hoppade från trampoliner. Dom simmade även runt tillsammans och småpratade och hittade på egna lekar. Jag bara njöt av det jag såg och av dagen.

När jag slutligen fått upp dom och vi var utsvultna och jag har en svaghet för indisk mat och brukar vilja passa på att äta det när jag är i städer där det finns restauranger med just den maten. Men ja med två åttaåringar blev det nedröstat bums. Det var gula M:et som gällde. Och ja, vi har pratat mycket om demokrati hemma och det har dom även gjort i skolan så i det läget var det bara att släppa suget på den indiska kosten och spatsera in för att beställa Happy meal ;)
In på Samarkands Maxi och fyllande av lördagsgodis skålen tog fart sen vände vi hemåt mot byn.

19:30 la jag mej i soffan och avnjöt en kopp kaffe, tjejerna hade en sångföreställning för mej vilket var väldigt avslappnande och roligt.
Kompisen åkte hem och Mollie och jag la oss i hennes säng och pratade om dagen. Jag masserade hennes fötter och återigen ger hon mej cred för att jag är bättre än Thailändarna på massage. Jag njuter och säger till henne att det kan uppfattas så för att jag gör det med kärlek, för att jag älskar dej, dom gör det för att det är deras jobb.
Hon utvecklar det hela med att ja, så är det nog, dom måste få pengar för att inte svälta ju.
Ja så är det för mej med säger jag och flinar, tjugo spänn tack säger jag och lägger fram handen mot henne.
Hon flinar och blixtsnabbt säger hon. Jag får hämta spargrisen.
Jag älskar hennes rapphet och att hon fattar mina skämt snabbare än blixten.
Vi skrattade tillsammans tills den tråkiga mamma sa stopp. Nu är det sovdags.

En dag som åker ner i braigalådan med ett brak.

Hon är grym...



Jockarp.

lördag 19 januari 2019

Guldskeden....



Det rasslar in närmare 600 tusen loppor, ledighet var tredje vecka. Plus 9 veckors ledighet som spenderades med min dotter när hon hade sommarlov.
Princip gratis och bedårande vackert boende. Jag tänker på kaffet som avnjuts till magiska soluppgångar på palatsets trappa. Jag tänker på ljumma sommarnätter när vi somnar på soffan på altanen under naken himmel räknandes av stjärnorna.

Möjligheten att resa och se världen, träffa nya människor. Uppleva och utvecklas.
En stadig familj och kärleksfulla vänner.
Fri telefon, fritt drivmedel till kärran som för oss vart vi vill i vårt land.
Att sjukdagarna på både mej och lilla fröken Vilhelmsson är extremt få under året gör att när jag läser detta skrivna måste jag le och skaka på huvudet av tacksamhet.
Kanske borde jag skämmas över att guldskeden just träffade min mun men nä, jag väljer att stolt njuta över vad jag har och vad jag lyckats åstadkomma i livet.
Jag vet att det kan vända snabbt.

Jag var på besök hos en gammal vän. Vår vänskap är gammal och även hon är äldre än mej, närmare 20 år faktiskt. Men det har absolut ingen betydelse. Vi är jämlika och jag älskar att träffa och samtala med henne.
Vårt samtal handlade bland annat om lycka, mående och att saker faktiskt kan förändras väldigt snabbt. Jag tycker om att prata med människor som ser det och tänker som jag i dom lägena. Varför onda och se bedrövelsen som inte finns, den kommer nog förr eller senare ändå ;)
I över tre timmar pratade vi, det var inte tyst en sekund och när jag lämnade hennes dörr var jag fylld av energi och glädje.
I bilen hem satt jag och sjöng med till musiken, jag log över tanken på vilka fina människor som berikar mitt liv.

Jag hann även med en liten lagom löptur på morgonen, det var sex minus men jag kände mej het som en pistol. Jag funderade en del när jag sprang, det gör jag typ alltid, det är liksom själva grejen med löpningen.
När jag springer på frusna vägar och kylan och den snåla blåsten sliter och drar i mej, så blir allt ändå så enkelt, så klart. Jag ser saker med ljus och lätthet.
Det känns som Löpningen förlöser världens mest svårförlösta barn.
Jag förstår läkare som ordinerar rörelse och frisk luft, jag ser ju själv vilka resultat det ger för kropp och knopp.

Ja det var morgonen det, kvällen bestod av mat på vår favvorestaurang. För dagen hade dom buffé, Mollie välte i sej av typ allt från sjögräs till sushi. Jag älskar att hon våga testa.
På vägen hem var himlen klar, månen lyste starkt och plötsligt kom den. En stjärna som i full fart kom mot oss, den lyste starkt för att i nästa sekund slockna. Det var mäktigt och Mollie och jag pratade om det hela vägen hem.
Och ja, självklart önskade vi oss något i tystnad.

Semeltider....


Jockarp.

fredag 18 januari 2019

Problem och lösningar.....

Vi var unga då...;)


Att se problem eller att se lösningar?
Med åren som gått och med dom upplevelser och det saker man utsätts för formar en positiv laddning eller en negativ laddning.
Det är väldigt intressant hur man hanterar dessa laddningar och på vilken sida man kommer ut till.

I början av mitt liv såg jag mej själv som en ganska otrevlig person, ingen empati, gnällig och butter och jag såg ofta problem i saker. Men med motgångar och sår i mitt inre har den bilden av mej själv förändrats. Jag skulle vilja påstå att den har skiftat från natt till dag. Idag är jag den människa jag gärna sett att jag var för 25 år sedan. Tyvärr går det inte förändra utan jag får helt enkelt njuta här och nu istället.

Men det där med att välja lösningar och inte se problem har med all sannolikhet växt fram sen jag blev mamma. Och att jag tvingades till att bli ensam mamma vilket inte var tänkt från början. Men det var dom förutsättningarna jag fick.

Jag minns en gång när Mollie var väldigt liten, ett par månader bara. Jag hade fått en kallelse till tandläkaren, min första pessimistiska tanke var. Det går inte jag måste försöka ordna barnvakt.
Så i helvete heller jag ska blev min nästa tanke. Dessa förutsättningar har jag. Lös det på bästa sätt.
Mollie följde med till tandis och sköterskan jiddrade med henne medans jag synades i munnen.
Jag skulle i det läget kunnat avbeställt tiden och låta mitt vackra garnityr förändras till en hålig massa i stället. Men jag vågade se lösningen.

En annan begränsning var att jag trodde att mitt liv skulle stanna upp när jag sattes i situationen ensam mamma. Att jag inte skulle kunna resa, jag skulle inte kunna röra mej fritt. FEL.
När Mollie var tre månader åkte vi till Kanarieöarna, jag ville inte dit egentligen men jag vill se om det gick att resa med henne och det gick fint.
Vi har åkt jorden runt sen dess och visst att ibland har hon blivit dålig och jag har stått ensammast och sårbarast i världen. Men vi har löst det efter rådande omständigheter. Man vet inte alltid förutsättningarna, vad som kommer att hända. Men om man tror på en lösning så löser det sej väldigt bra.

Idag har vi en enorm frihet. Mollie är van vid att vara i rörelse och hon har inga begränsningar. Hon vågar prova och jag tror att det landar i hennes uppväxt. Det är inget som är konstigt för henne.

Ibland stöter jag ihop med människor som inte ser på saker som jag gör och det är ju inte så konstigt, alla är vi olika. Men när jag hör en kvinna säga till mej att hennes man måste lyfta in barnvagnen i bilen för att hon ska kunna kör iväg med sitt barn så håller jag på att svälja tungan. Likadant att man inte kan köra till mataffären om inte partnern är hemma och kan ta hand om barnen. Jag ser inte problemet i detta.
Det finns ingen superhjälte som räddar en. Man får vackert lösa saker efter bästa förmåga.
Jag skulle inte kunna leva med begräsningar om att någon måste ha Mollie för att vi ska få mat på bordet. Inte skulle jag heller sitta hemma för att jag inte får in barnvagnen i bilen. Men alla är vi ju som sagt olika ;)

Frågan är kanske hur kan man se på saker på så olika sätt. Jag kan inte förstå att någon begränsa sitt liv för att hon inte får in barnvagnen i bilen? Säkert enkelt för den personen att förstå men i min värld är det helt obegripbart.

Singapore...
Sidney med minsann...


Jockarp.

torsdag 17 januari 2019

Besvikelse.....



Det finns gånger i livet som jag blivit riktigt besviken. De kan handla om materiella saker, det kan handlar om en besvikelse på mej själv och ibland handlar det om hur andra människor behandlat mej eller människor i min närhet.
Det jag lärt mej genom åren är att en besvikelse kan man aldrig lägga över på någon annan. Du måste hela tiden hantera den själv, utifrån dina egna känslor.

Jag är lyckligt lottad för jag vet att jag känner mycket, jag har med åren fått väldigt god kontakt med just mina känslor. Jag kan bli fly tokig på saker som är orätta, jag är extremt positiv och en enkelhet till att finna glädje, jag kan bli väldigt ledsen. I allt detta handlar det oftast om människor. Det slog mej när jag tänkte på en besvikelse och på en sorg men även när jag tänkte på glädje. Allt relateras till andra människor. Andra människor påverka mej så jag blir en liten solstråle, människor påverkar mej till en styrka, en stolthet, andra människor påverka mej till rädsla och vissa människor gör mej ledsen och besviken. Thats Life minsann.
Ibland måste jag skriva ner saker för att få en djupare förståelse för det. Det går liksom in lättare då.

En besvikelse bottnar sej oftast i att ord och handling inte stämmer överens. Den bild som förmedlas av andra till mej ser inte likadan ut. Min bild är solklar i mitt huvud medan samma bild ser helt annorlunda ut i andra människors huvud.

För ett tag sen träffade jag en helt fantastisk tjej, vi gillade varandras sällskap.
Men något var inte helt 100. Jag förklarade att jag inte kunde inleda en relation med henne för jag kände att allt inte kändes rätt. Jag visste inte vad som saknades och det gjorde ont i mej och jag var rädd för att såra och göra henne besviken.
Jag var samtidigt rädd för att jag själv aldrig igen skulle kunna uppleva berusningen av förälskelse och lycka i kärlek. Jag trodde något dött i mej.

Jag var extremt tydlig i mitt budskap om mina känslor. Jag var rak och ärlig och jag älska den sidan hos mej själv. Än mer älskar jag när andra människor värdesätter detta. Det gjorde hon.
Vi har fortfarande kontakt men jag vet att hon blev sårad och ledsen när vår kontakt genom fysiska möten upphörde. Detta trots min öppenhet. Hon berättade det för mej och jag såg det som väldigt vackert. Det fanns inga löften, inga krav och allt var ärligt och rent. Ändå blev hon en aning besviken.
Så ibland blir man besviken utan att man egentligen har rätt till det och då är det sju resor värre att hantera.
Att det var jag som var den utlösande faktorn i hennes besvikelse trots vår raka kommunikation gjorde ont i mej. Och den smärtan fick ju självklart jag hantera.
Vidare tänker jag att människor sårar varandra på olika sätt och oftast eller kanske jag vågar skriva Alltid sårar man och såras av de människor som är viktigt och som man bryr sej väldigt mycket om.

Märkligt ändå. Men det är verkligen så, att sorgen är kärlekens pris.



Jockarp.

onsdag 16 januari 2019

Ovänner.....



Hon vaknade och ännu en dag vaknade hon trött men på toppen humör. Hon började prata innan hon öppnat ögonen. Jag formligen älskar gott morgonhumör. Jag blir lycklig av andra människors lycka över att vakna upp till ännu en underljuvlig dag i det som kallas för livet.
Mollie Vilhelmsson har helt klart ärvt sin mors galet sköna morgonstuk.

Hon lämnades av vid taxin och for till plugget, själv hade jag andra intressanta uppdrag som skulle genomföras.
Ett väldigt viktigt möte gällande säkerheten rullade igång min dag, det var många människor involverade. Risker och idéer öste ur oss. En grymt bra sittning.

När jag tryckt i mej min fläskpannkaka till lunch mötte jag en kvinna, hon kom fram till mej, la sin hand på min axel och sa:
Jag har en hälsning från min dotter som sett dej på TV, hon tycker att du är den vackraste kvinnan hon sett.
Oj, Wow och tack var orden som lämnade min stort leende mun. Ingen dålig boost en tisdags middag ;)

Eftermiddagen var vigd åt att hålla information för andra människor. Jag skulle liksom vara den sakkunniga och den som skulle förmedla budskapet till andra människor. Det är en cool upplevelse och jag erkänner att jag kickar stenhårt på dessa uppdrag. Det är spännande, lite oroligt och extremt utvecklande. Jag var liksom inte i min rätta miljö men självklart levererade jag ;)
Nu tänker jag inte jobba en enda liten minut till den resterande tiden på veckan.

Hem körde jag på en Europaväg som var helt täckt med snö. Jag avskyr att köra bil i snö, jag ser ingen tjusning alls i det. Till fritids kom jag inkasande exakt på utsatt tid. Pust.
Mollie var glad i hågen och kvittrade som en lärka. En väninnan skulle visst följa med hem. Ja varför inte.
Väl hemma grejade tjejerna en stund själva men sen ville dom mysa, dom kröp upp i soffan hos mej och jag frågade dom hur dagen varit. Mysigt att få ta del av både Mollies och hennes kompisars upplevelse av skolan.

Vännen åkte hem och myset och jag lirade lite spel. Ja hon blir skitsur när jag vinner men jag skulle aldrig i livet lägga mej. Hon måste lära sej att är man inte bättre så förlorar man i spelet ;) Tjurigheten gick över väldigt snabbt och till nattningen var det fred på den delen av jorden vi befann oss på.
Det är bra man ska inte somna som ovänner, inte ens om det handlar om en förlorad match i Kalaha.

Nöjd....

Jockarp.

tisdag 15 januari 2019

Kramas....

Därför jag är så kry ;)


Att börja morgonen med att krypa ner i sängen bredvid min dotter är magiskt. Hon grymtade lite om att hon var trött. Jag log och tänkte på hur hon kommer känna i tonåren. Det sägs att många blir trötta då. Jag har ingen egen erfarenhet av just det men jag kommer följa min dotter med spänning ;)
Hon hasade sej upp och i kläderna. Morgonbestyren sen gick vi mot Taxin. Det var en ny böna som körde och jag intervjuade henne om hon skulle köra denna rutten nu. Nja bara till Februari löd svaret. Ja ha. Då vet jag det, jag log och önskade henne en fin dag.

Arbete i vedsvängen och det började men orden.
- Hörru var har du varit hela mitt liv?
Sen fick jag världens största kram. Jag älskar kramar.
Stoj, skratt och salta grodor det var min förmiddag. Vissa möten är bättre än andra.

Eftermiddagen bestod av övning inför ett föredrag som ska hållas under dagen. Jag tycker om att vara förberedd men jag avskyr Powerpoint, det känns som en snuttefilt. Jag gillar att förbereda mej och prata från hjärtat. Det brukar funkar fint. Men nja vi får väl se hur dagen utvecklar sej.

Hem från kneget och ut på berget. Det blåste typ full storm men en välbehövlig mil fick jag i benen. Jag funderade över om det var dags att investera i ett par nya löparskor. Jag har en hel hög på hyllan men det levereras ju en och annan mil i dom också, så det slits. Det var mörkt när jag åter nådde byn och mitt lilla mys.
Hon var lite trött efter en dag i plugget. Jag förslog badhuset men hon ville chilla. Så ja chilla blev det.
Hennes ord min lag. Och jag tänker att hon är lite trött på att bada efter Thailandsresan.

Eftersom palatset är totalt tipptopp just nu så satte jag mej i soffan och läste en bok som jag fick i julklapp. En ovanlig företeelse men väldigt skön.
Att boken började med heterosex var kanske inget jag räknade med men jag bet ihop och läste ;)



Jockarp.

måndag 14 januari 2019

Min lilla kock....



Den där känslan av ostoppbarhet i kroppen infann sej och jag bara öste på. En sväng till miljöstationen med lite saker som inte platsar i vårt liv längre lämnades. Mollie avskyr miljöstationen så hon fick faktiskt vara hemma själv i 10 minuter. Hon satt på exakt samma ställe när jag kom hem som när jag lämnade henne. I mitt huvud hade det snurrat tusen tankar om vad som skulle kunna hänt henne men i hennes värld fanns bara Pokémon ;)

Frukost till lilla fröken i form av korv och makaroner. Flow:et fortsatte och hela palatset dammsögs och delar av golven torkades. Disken tömdes, tvätten viktes och förflyttades in i garderoberna, förberedelserna för dagens middag startade.

Lite paus i dagen med att blurra om livet med min allra äldsta vän. Vi har känt varandra i 36 år nu jag och Tant N och det är helt sjukt när jag ser den siffran, 36 år och ja jag ler. Herregud vad vi har varit med om under dessa åren och jag ser ju att framtiden ser inte ett dugg annorlunda ut ;) Vi pratade som vanligt om dåtid, nutid och framtid. Jag är helt trygg i hennes sällskap och jag börjar nästan gråta av tanken på hur viktigt det är i mitt liv. Hon vet precis allt om mej och hon har stått vid min sida i vått och tort, det finns så mycket kärlek emellan oss. Så mycket som inte behövs att sägas men som känns. Shit vad jag är lyckligt lottad.
Vi pratade om bra dagar om att se dom och njuta av dom för hux flux kommer det sämre dagar och för att orka mota dom så behöver man samla på sej av dom bra.
Jag är bra på det, Jag har varit i mörkret och jag vet hur kallt, hårt och hemskt det är. Dit vill jag aldrig igen.

Jag tog ett löppass på två timmar på berget och jag funderade mycket över det vi pratat om. Att välja det ljusa. Jag tror att ju oftare man aktivt väljer att se saker positivt ju lättare är det att komma i de situationerna.
Jag hade ont i insidan när jag sprang iväg, men jag vet vilka verktyg jag ska använda emot den smärtan och faktiskt hade jag ett av mina bästa, starkaste löppass på länge. Jag tänkte att det är väl fan att jag måste må obra på insidan för att leverera oxstarkt i löpningen. Men jag valde att se det som något positivt i stället. Se på det som det bästa fysiska pass på länge.
När jag kom i den sista vidriga backen på passet så var jag trött och jag kände ett motstånd. I det läget tänkte jag på min vän andra sidan berget som låg däckad i magsjuka. Jag log lite åt att jag sprang och tjurade, svor och förbannade det kalla regnet som mötte mitt ansikte att jag gnällde över det totala mörkret, mina dyngsura fötter och leran som stänkt upp till mina knä. Hon kunde inte springa, det kunde jag. De tankarna gjorde att den där backen kändes som det mesigste på hela rundan. Att jag såg en stor vildgris och en älg på turen var även det saker som gjorde att det ljusa tryckte undan det mörka.

Efter det kunde jag inte sluta le. Jag var äckligt positiv när jag kom hem och att ställa sej och laga mat med min dotter som var iförd en ny fin kockmössa som hon fått av Tant N, stoltare än nånsin gjorde att det högg till av stolthet i bröstet och tårarna brände bakom ögonlocken på mej. Jag sa högt att det är ju sanslöst vad livet är vackert, bara man låter sej se det.
Mollie vände sej mot mej med kniven i högsta hugg och undrade vad jag syftade på. Jag log och sa. Jag syftar på dej fröken ;)



Jockarp.

söndag 13 januari 2019

Camping....

En on en off....


Nattjänst med för tok för lite sömn. Mycket känslor i omlopp, glädje, oro och lycka har gett mej en aning känslomässig rörelse som tagit och givit kraft. Det har liksom inte varit stabilt dom sista dagarna, upp och nergångar och att saker ska hållas hemligt är för mej väldigt påfrestande. Men att stå vid ett sagt ord är viktigare än mitt eget mående i det avseendet.

Fysisk är jag grymt stark, jag har sprungit och kroppen har svarat bra på passen, utan ordentlig sömn bordet det blivit trögt men det har inte märkts av ett dugg.

Det mesta av julen har åkt ut och jag har även tagit och röjt upp på vissa ställen som behövt en ordentlig röjning. Det finns en tendens att man samlar på sej en massa saker i skåpen som aldrig används och ibland får jag ett anfall och då åker det ut ;)

Mollie har haft en väninna på besök, tjejerna tog på sej finklänningarna och strassade runt i palatsets som små prinsessor. Det är väldigt hög mysfaktor när jag är i den ena delen av huset och hör hur det resoneras och samtals på avstånd i Mollies rum. Det känns så hemma på något sätt. Jag gillar dom där samtalsljuden, de där surret av fnitter och glädje.

Vi myste upp oss i soffan, med popcornskålen, vi hade våra täcken med oss och där låg vi och tittade på Mary Poppins. Eller Mollie gjorde. Jag slog läger innan nio. Jag behövde det så väl, kroppen behövde laddas upp.
Klockan tre vaknade jag och kände ett behov av att skriva av mej av känslor och tanka så det gjordes. Jag somnade igen och vaknade klockan åtta. Jag lägger min hand på min dotters stora kalufs och säger god morgon, jag får detsamma som svar och vidare ord om:
- Du mamma! vi har umgåtts hela natten.
Jag log och svarade ja det har vi hjärtat. Som hon älskar att leka campingliv i soffan.
Jag gillar att hon uppskattar det, jag är inte ett lika stort fan av det dock. Aj i kroppen. Men jag är uppladdad och redo för ännu en grym dag i paradiset.


Jockarp.

fredag 11 januari 2019

Kär.....



Vardagen har verkligen bankat på dörren. Mollie har börjat skolan och hänger där på dagarna, jag jobbar på nätterna. Förvisso ännu en natt kvar men sen är det lite ledigt. Tack för det.

Mollies rum blev en succé och hon älskar att vara där, ovant för mej för nu blir jag ofta ensam i resten av palatset. För att råda bot på min ensamhet så går jag in till henne och lägger mej i hennes säng och småpratar lite med henne. Jag tror hon uppskattar mitt sällskap.

Vi har läst läsläxan och nu börjar jag trötta på boken lätt fakta om farliga djur, den har hängt med i flera veckor nu. Till min glädje såg jag att hon bytt till lätt fakta om Vulkaner. Det ska bli spännande, även om jag vet att vi redan tuggat den ett par varav innan ;)

Löpningen känns bra, fem mil redan i veckan och det är mer än bra med tanke på nattjänsten. Jag är nöjd. Jag är stark, pigg och glad i löpningen. Helt klart en nytändning i kroppen efter den tryckande värmen i Thailand.
Nästa Marathon är bokat och går av stapeln den 28/4 det lär nog levereras ett antal mil innan den dagen.

Fysisk leverans i form av vedkörning, även de har gått bra. Jag sover få timmar på dygnet men är ändå ruskigt stark. Jag vet inte om mitt mående möjligen kan hänga ihop med en viss kvinna som kommit i min väg, hon ger mej kraft och glädje och jag längtar efter resten av vårt liv ihop.
Jag brukar välja glädje i livet, men nu behöver jag inte ens välja det. Hon får mej att bubbla av glädje och tron på kärleken.
Hon är vacker på både in och utsidan. Shit vad kär jag är. Jag kan inte sluta le när jag tänker på henne, på oss.
Känslan känns igen men ändå är det starkare på något märkligt sätt. Jag tror att jag vet varför det är så. Jag tror att det handlar om barn, familj och förståelse. Hon liksom jag är rädd om sina barn, sin familj. Att vi med det har en trygghet i att detta inte är en lek. Vi tror på oss, på en framtid, på ett liv ihop. Det är vackert. Och jag är väldigt svag för vackerhet ;)


Bokmal <3


Jockarp.

onsdag 9 januari 2019

Glamour......



Att vakna upp totalt genomsvettig är inget vackert uppvak, men det hände ibland, typ en gång i månaden.
Ofräsch gick jag upp och det kändes helt okej att fortsätta ösa på. Jag skrev en lapp till Mollie om att hon kunde hitta mej utomhus när hon vaknade och innan klockan var sex var jag igång med att köra ved.
Skönt med lite kroppsarbete, att kicka igång verksamheten, kropp och knopp.

Jag fick ett sms med en fråga om jag kunde tänka mej att agera dejt till en böna som skulle gå på fest. Självklart. Jag gillar fest, den enda oklarheten eller orosmomentet är att det är klädkod. Det är en glitterfest och tanken är således att man ska glitta så mycket det bara går. Så det blir till att lägga om siktet från arbetskläder till glamourklänning. Tips mottages gärna.

Mollie vaknade och smått hysteriskt stod hon och gapade på mej. Jag undrade om ungen hade en kniv i ryggen eller vad problemet var?
Hon hade tydligen missat min skrivna informativa lapp, hon hade gått upp ett annat håll genom en annan dörr. Så typiskt.
Men nu ville hon mysa så ja, där åkte jobbabrallorna av och mysiga mamman tog plats.

Jag fortsatte min dag med ett långpass på berget i löpardojorna. Jag slutade svettas, det fanns liksom inte mer att ta av efter min natt, min morgon och nu också min dag.
Hem och middag lagades. Hel kyckling, potatis och sås. En tvåa av tre möjliga löd domen från lilla fröken Vilhelmsson när hon satte tänderna i maträtten. Jag gav den högsta poäng.

En natt i vedsvängen väntade och jag kände paniken inom mej. Jag hade vaknat halv fyra på morgonen och utan sömn skulle jag behöva stressa min kropp till att vara vaken över ett dygn, nej det är inte bra.
Jag lurade på soffan en stund men sömnen uteblev. Väldigt uttröttande.

Myset lämnades på undantaget och jag drog i väg för att stapla pinnar. Livet.



Jockarp.

tisdag 8 januari 2019

Ledig måndag.....

färdkost i form av korv...


Måndag och ledig. Dagen startades upp med en vända i löparskorna. Jag var stark och det är en behaglig upplevelse det.

Mollie väcktes och vi var tvungna att köra in till ICA, vi hade inte handlat mat sen vi kom hem från Thailand och det gapade väldigt tomt i kylen.
Som så ofta hade vi en trevlig stund i butiken. Mollie gick bananas bland frukt och bär. Hon ska äta nyttigt. Jaha du sa jag och flinade åt hennes entusiasm och åt korgen som fylldes mer och mer av nyttigheter.
Det varade till vi kom fram till godishyllan med texten utförsäljning. 1,95 hektot. Där gick vi alltså mer bananas ;)

När vi var hemma igen käkade vi lite frulle sen började jag brassa lunchlådor och Mollie tog ett bad. När jag gick där och pulade i köket kände jag att jag saknat det väldigt. Det där att bara strosa runt hemma och laga mat. Det är en skön känsla.

Lilla frökens hår tvättades och kammades. Hon tog på sej nya fina kläder som hon och mormor varit och införskaffat under helgen. Hon blev så tjusig så.

In i bilen och mot Kristianstad. Vi har varit utan en fungerande TV ett tag nu. Och för min del spelar det ingen roll men Mollie kan behöva en viss stimulans från burken. Vi investerade i en ny Apple-TV 1800 spänn hejdå. 
Vidar söderut mot Malmö och fröken R. Jag kände en enorm saknad och längtan efter henne blev starkare ju närmare vi kom.
Det blev ett glatt välkomnande och kidsen var helvilda. Vi spelade spel ihop och det blev med det ännu livligare ;)

Vi lagade en gemensam middag och när jag stod där och njöt av att alla hjälpte till, stor som lite så blev jag med ens så tacksam. Det spelade ingen roll vad det var som skulle lagas, känslan av att alla så självklart var med/ville vara med var så vackert. Det är så det ska vara. Jag behövde absolut ingenting annat i den stunden. Jag hade allt.

Vi vände hemåt och det blev lopplådan bums när vi kom hem.
Jag masserade Mollies fötter och händer vid nattningen och då säger hon:
- Mamma, detta är mycket bättre än thaimassage.
Det betyget var inte dåligt minsann ;)

Köksan ;)

Jockarp. 

söndag 6 januari 2019

Inflyttning....

Hon är så nöjd....


Arbete i vedsvängen, det har varit tuffa men roliga dagar. Så härligt att vara tillbaka, semester är fint men vardag med människor jag gillar är finare.

Jag har sprungit och känt på formen, den är sådär. Jag rasslade till med en mil som inkluderade mördabacken, det kändes dagen efter. Jag gav mej ut för att skaka av mej träningsvärken och på den turen öste blodet ur näsan på mej. Inte helt i form med andra ord.

Mollies rum har blivit målat medans vi varit på semester, nu är hon också inflyttat. Vi möblerade om och plockade bort onödiga pinaler. Det blev verkligen toppen och hon var supernöjd. Tänk att jag minns själv hur härligt det var när man var liten och höll på att möblera om på sitt rum, det blev liksom nykommet varje gång.

Vi har firat lite jul med mina föräldrar och vi spelade julklappsspelet. Vi skrattade galet mycket och det var verkligen helt underljuvligt, lugnt, trevligt och roligt. Och så julmat till det.
Självklart fick vi sätta ut en tallrik gröt till tomten i stallet med. Det gör vi varje år, i år blev det dock några dagar senare men vad gör väl det. Tomten brukar vi sen alltid hitta mätt och belåten sovandes på höskullen. Detta året blev det lite annorlunda. Tomten hade ätit upp gröten men han hade inte hunnit vila sej utan han hade hängt en gåva i stegen på väg upp på höskullen. Mollie klättrade hela vägen upp och kikade om han låg där på sin vanliga plast och sov men nepp han hade andra uppdrag.

Vi har tittat på stjärnorna ihop, vi har koll på Karlavagnen och Orions bälte. Mollie har koll på polstjärnan men det har inte jag. Det är i alla fall väldigt intressant och vackert att stå i mörker och vända blicken uppåt och hela himlen är full av ljus i olika mönster. Jag känner mej en aning liten men i det stora hela är jag ju just det ;)




Jockarp.

fredag 4 januari 2019

Krälande....



Vi lämnade sandstränder och massiv värme bakom oss. Resan mot flygplatsen gick smidigt, incheckningen, passkontroll och säkerhetskontrollen flöt på bra. Mollie har full koll på momenten och det är sällan jag behöver stötta henne när vi är på flygplatser. Hon fixar det själv.
Bordning och alla var på sina platser, då plötsligt kommer infon om att den thailändska kungen ska ut och flyga. Flygplatsen stängs och inga andra får lyfta eller landa. Där blev vi försenade, tack för det, det enda man vill då är ju typ att komma hem.
Resultatet av kungens flygning blev att vi inte var hemma i Jockarp förrän halv två på natten, men då somnade vi bums.

Halv fem vaknade jag sen åter upp, pigg som en mört och förväntansfull på dagen.
När det ljusnat tog jag en mil på dom grusade vägarna på berget. Kroppen var urstak och jag njöt i full drag. Det är precis här jag mår som allra bäst.

Uppfräschning och innan klockan var halv tio var vi åter på rull. Mot södern. Ett kort stopp för investering av lite viktigt sen mot Malmö och fröken rätt.
Vi började med en fika, jag gillar att fika har jag märkt ;) Vidare besökte vi ett museum. Uppstoppade djur och icke uppstoppade djur fanns i byggnaden.

Vi fick möjlighet att följa med backstage för att fröken rätt kände en i personalen. I rummet fanns giftormar, giftiga grodor, sköldpaddor och ödlor.
Jag har ett väldigt lågt intresse av kräldjur och slingriga djur men jag stålsatte mej. Vi fick klappa en liten ödla och en sköldpadda, men när vi kom till momentet klappa orm var min gräns nådd. Jag klarar det inte. Mollie tyckte det var lite obehagligt men samtidigt lite spännande och det märktes tydligt att hon läser mycket djurböcker här hemma.
Vi lämnade giftrummet och såg till att stilla vår hunger sen väntade lek och bus och mer fika.

Hemma i palatset igen runt halv åtta och sov gjorde en kvart senare.
Lite sömn de senaste dagarna men vad gör väl det när livet är ljust.

Ödelklappning....

Jockarp.

onsdag 2 januari 2019

Solnedgång.....



Sista dagen i det leende landet var som dom 13 andra, väldigt lugn. Jag känner att mitt tempo är lågt och jag känner mej rustad för att öka tempot och åter komma upp till högprestation inom alla områden. Jag vet vad som krävs att få allt att klaffa, att tiden måste utnyttjas maximal för att få in alla bitarna, allt från vad det gäller, jobb, löpning, familj och vänner. Jag älskar vardags logistiken. Speciellt när jag löser den utan att ge avkall på något jag vill eller något som är viktigt. Så ja, håll i dej 2019 för här kommer jag ;)

Jag började tömma resväskan efter att vi kört det vanliga 7 h i badet. Intressant ändå, jag brukar packa snålt men när jag grävde lite längre ner i väskan hittade jag massa oanvända kläder, både för mej och Mollie.
Jag tyckte det var mysigt att packa, jag längtade hem. Allt känns så nytt liksom och då menar jag inte bara året. Nä, men att jag har någon som längtar efter mej, någon som saknat mej. En famn jag ska komma hem till. Jag blir lite tagen av bara tanken på det. Det är så sjukt mäktigt. Tänk att jag verkligen är där igen. Tänk att jag kan känna så starkt igen. Tänk att jag är kär ;)

Mollie filosoferade och rätt som det var så harplade hon ur sej:
- Det ska bli skönt att komma hem till Mormor nu, jag tycker att jag träffat dej lite för mycket.
Jo jag tackar ja sa jag och buskramades med henne lite.

Lite dagen efter ;)

Vi tog den sista vändan på stranden för att se solnedgången, så vackert men jag funderade på vad det är som gör att man ser det vackra i vissa saker eller att den stora massan ser samma vackerhet. För när solen var på väg ner var det som om allt stannade upp. Alla som badade gick upp eller vände sina kroppar mot horisonten. Alla tittade åt samma håll. Intressant må jag säga.

Vi gick till en restaurang och vi började med en drink. Vi har fått smak på det ljuva livet minsann. Vidare avslutade jag thaimatsintaget med en rejäl laddning med kyckling med peppar och vitlök, Väldans gott.

Vi strosade hemåt och Mollie hade lite slantar kvar att bränna. Det gjorde hon på Pokémonkort, Snacka om att snöa in, hon är väldigt lik sin mamma i det avseendet ;)

En härlig kväll på rummet snicksnackande om dom där korten om vad dom heter och vad dom har för unika krafter. Jag fattade typ noll när hon snackade om utvecklade, megautvecklade former och Moves. Jag kände med ens att jag var för gammal.
God natt typ ;)

Humf....


Jockarp.