fredag 31 december 2010

2010...


Går kväll....
Och natten blev till att tänka och fundera, dagen hade lämnat så mycket så det behövdes en reäl eftertanke.
Starten på mitt 35:e år började med diskussioner om meningen med livet och paradoxen mellan just meningen med livet och det som händer i mitt liv.
Jag får liksom ingen ordning på det och det ska jag nog inte heller få.
Hade ett bra samtal med ett par vänner om just detta att jag kan känna en viss panik över att jag inte kan få klarhet i varken det ena eller det andra.
Båda två vännerna menar på att jag inte kan få klarhet i allt och att jag måste försöka släppa och gå vidare. Hmm ja de är lätt att säga.
Men nytt år nya utmaningar.
Jag ska verkligen göra ett tappert försök.

Vi hade ett trevligt dambesök till bingot, tyvärr resulterade det inte i någon vinst, men vi åt en väldigt god cheesecake, och jag blev uppvaktad med ballonger och rosor vad mer kan man begära?
Så tack för det.

Nytt år....Och gott nytt år, dom orden har fått en helt ny innebörd för mej.

För vad ska man säga jag som trodde att år 2010 skulle bli det bästa året i mitt liv.
Det blev ett väldigt upp och ner vänt år, hopp och förtvivla, glädje och sorg.
För vem kunde veta att när man stod vi eiffeltornet på nyår 2009/2010 och såg den spektakulära ljusshowen och pussade sin då blivande fru gott nytt år, vem kunde då veta att detta året skulle bli de märkligaste hittills i sitt liv.

Vi kom hem från Paris, och några veckor senare åkte vi med en vän på spa till Polen.
Vi ville åka en längre resa till något varmare land, men vi var mitt uppe i att försöka skapa ett nytt liv och bilda en liten familj.
Så vi vågade inte boka in en längre tripp för om det skulle vara så att vi fick ägglossning så ville vi inte missa en månad bara för att vi låg och slappade på någon strand någonstans på andra sidan jorden.
Men vad vi vet nu hade vi kunnat åka.

För det dröjde fram till den 12 Mars innan vi gjorde det lyckade försöket, och det lilla fröet äntligen började gro. Sen avlöste lyckan varandra, den 27:e mars testade vi positivt, och livet lekte, vi orkade nu umgås med folk igen och vi kände att nu äntligen var det vår tur.
Den 10:e April tog vi tåget till Köpenhamn med en vän och gick in på kliniken och köpte lite fler doser av samma donator, för att vi skulle kunna bli en större familj längre fram i livet.
Vi storsade på ströget och den första varma vårsolen brände på och vi bara njöt av att vara.

Vi var på kalas och vi hade även storkalas här, Min sk svärmor fyllde 60 år så det var stor baluns, och allt var frid och fröjd, vi hade då berättat för alla i våra familjer att vi väntade barn och alla såg positivt på det. (sa dom iallafall)
Vi var på lite småutflykter och även ett bröllop nere i skåne. Vi jobbade på som vanligt och min sk fru började nu så smått att planera för vårt eget bröllop.
Vi firade en fin somrig midsommar med våra gemensamma vänner.
Åkte och köpte ringar till vår vigsel, vi bestämde oss för att ta samma som förlovningsringarna, de skulle bli fint tyckte vi.
Vi gick på festivaler och konseter och allt annat som hör sommaren till.
Som synes ett helt normalt lyckligt förhållande.

Vi åkte till huvudstaden och gifte oss och njöt av festival livet, vissa njöt nog mer än andra ,men de var lite svårt för mej att se just då.
Vi åkte på honungsresa till Gotland, och det började kännas konstigt. Vi åkte hem och hade bröllopsmiddag, och fick en massa gåvor.
Jag åkte till Norge några dagar, vi åkte till Malmöfestivalen, och det kändes nu väldigt märkligt, när min sk fru började umgås mer och mer med telefonen och datorn, jag och magen var inte intressant längre.
Jag gick här hemma lyckligt ovetande och lycklig över att vi skulle ha ett litet barn.
12 sep brakade helvete lös, de var då orden kom från hennes mun....
Jag vet inte om jag vill ha barn med dej. Snacka om chock.
Den 17:e drog hon till Stockholm och den 19:e öppnade min bäste vän sitt hem för min sk fru, de sämsta valet han gjort.
21:e erkändes den grymma otroheten rätt upp i ansiktet och den 26:e flyttades alla hennes saker.
HON skulle fundera.
Min värld rasade samman och fram till den 22:e nov så var mitt liv svart så svart som jag aldrig trott att något kunde bli.
De var så svart så jag trodde aldrig jag skulle kunna se något ljus mer.

Men den 22.e nov kom hon, den underbaraste lilla människan som skådats på vår jord, hon var fullt frisk rund och fin och jag kände att jag äntligen kunde lyfta ansiktet mot solen och slippa se skuggorna.
Jag hade klarat de och mitt barn var friskt vilket jag tvivlat på och varit så rädd för att hon inte skulle varit på grund utav vad min sk fru gjorde mot oss.

Nu på årets sista dag kan jag bara sammanfatta mitt 2010 med ett ord och det stavas KAOS.

Men jag känner att vi håller på att bygga något stort, vi har våra rutiner och vi trivs ypperligt i varandras sällskap.
Vi har en underbar familj som älskar och stödjer oss i allt vi gör, en familj som gör vardagen till ett enklare, lugnare och tryggare liv för oss.
Vi har helt otroliga vänner som verkligen ställt upp med att lyssna och med mej försöka att förstå detta märkliga som hänt.
Vänner som öppnat sitt hem för mej och numera oss, bjudit på middagar, kramar, tröst och uppmuntran. Vänner som stått stadigt med en öppen famn och axlar jag kunnat gråta ut mot.
Vänner som låter mej vara den jag är, som låter mej fråga dom varje gång jag se dom VARFÖR hon gjort detta i mot oss,
Vänner som gång på gång svarar, samma sak. Vi vet inte.
Vänner som orkat lyssna.
Vänner som orkar att vara vän med mej.

Så hur bättre kan man avsluta år 2010 med att säga dom tre vackraste orden och dom säger jag till min familj mina vänner och sist men inte minst till min underbara dotter.

Jag älskar er.


Gott nytt år från Jockarp

torsdag 30 december 2010

Födelsedag....

Mollies nya skor.

Idag klockan 11,52 är det exakt 34 år sedan jag tog mitt första andetag. Det var tydligen en lika besvärlig vinter då som det är nu, men jag kan inte komma ihåg att jag frös någon gång.
Det här med att komma ihåg saker tycker jag är lite intressant.
Jag tror inte att jag minns någonting från mina första år i livet.
Varför gör man inte det, är det bara en tillväxtperiod.
Eller är den första tiden i livet helt meningslös.
Vad är det som gör att man minns vissa saker och inte andra?

Jag minns iallafall vad jag gjorde denna dagen för ett år sedan.
Vi befann oss i Paris, denna romantikens huvudstad, det var en underbar dag.
Och kvällen avslutades med en middag i de mysiga konstnärskvateren i Montmartre, efter att vi tittat på den storslagna kyrkan sakrekör.
Min sk fru beställde in sniglar till förrätt, jag provade med en och jag vill ju inte rekommendera någon att stoppa detta sega, slemmiga, och illa smakande djur i munnen.
Ni som inte har provat, kan jag bara säga.
Gör det inte.
Nej då var min goda löksoppa ett helt klart bättre val.
Till huvudrätt blev det anka, det var inte helt fel kan jag säga.
Och efterrätten, ja eller efterrätterna, någon liten skvallerbytta hade berättat att jag fyllde år, så in kommer det två olika efterrätter, den ena större och mäktigare än den andra. Usch jag orkade inte med det, men det var en fin gest. Och hela resturangen sjöng en liten sång för mej, det var trevligt.
Det var iallafall en fin födelsedag och jag minns den som det var i går.

Dagens födelsedag är lite annorlunda. Man känner sej mer vuxen, och jag känner att jag  har en betydligt större och tyngre ryggsäck att bär med mej i mitt fortsatta liv. Ja ni vet ju vad den säcken innerhåller, och de mesta av det har kommit under år 2010....Detta fantastiska usla, fruktansvärda, sjuka och alldeles underbara år.

Jag började mitt 34:e år men en skogspromenad men min mor och min underbara lilla tös, det var egentligen för kallt, men vi fick bita ihop idag.
Sen blev det frukostmys hemma i stugan men goda köttbullsmackor.
Några vänner ringde och snackade lite, men annars var det en lugn och faktiskt lite ensam dag.
Fick även ett samtal som man inte uppskattar att få på sin bemärkelsedag, men jag ska försöka slå det i från mej och begrunda innehållet innan jag skriver om det här.

Min bror och hans familj var på väg hem från Stockholm så dom kunde man inte hänga med, det är ju inte utan att man saknar Mollies små kusiner i bland.
Men vi får väl lov att fira en annan dag.

Vi fick förstås lite roligheter med posten idag, jag fick ett jättefint födelsedagskort från mina vänner i norr, de sitter numera på kylskåpet och glänser.
Och Mollie fick en lite försenad julklapp från hennes kanske blivande kavaljer Arvid, det var en tröja och ett par söta små skor, så nu har vi minsann nya dojor både hjärtegrynet och jag.
Arvid och Mollie har aldrig träffats.
Men Arvid var med på vårt bröllop, så han har ju träffat Mollie när hon låg i magen och skvalpade runt.
Och förhoppningsvis ska denna lille kille snart komma ner från huvudstaden till vår vacka by med sina föräldrar och bara mysa och njuta av lantlivet.

Alla har varit så givmilda mot lilla prinsessan, jag har själv inte köpt någonting till henne förutom blöjor, och hennes mormor är lite sur för att hon inte kan köpa något.
För denna lilla dam har en garderob som jag tror Donatelle Versace skulle bli avis på.

Kvällen ska gå i bingotstecken, det blir jag och en rolig prick och lilla Mollie som ska lira, nu hoppas vi på storvinst...Man får väl önska alla andra bingofantaster ett riktigt lycka till, må bäste man/kvinna vinna.

Nu har det badats här så det får nog bli lite soffhäng med mitt allt ett tag.


Födelsedag i Jockarp.

onsdag 29 december 2010

Mysdag...

Dagens klipp

Jag fick ett mail från en kramgo människa som hade en vän som råkat ut för ungefär samma sak som jag har blivit utsatt för.
Och jag som trodde och hoppades på att jag var ensam om detta gymma, men nej då.
Jag kan ju inte säga att jag blev glad av att läsa det, men samtidigt är det lättar på nåt vis att det inte bara är min sk fru som är så sjuk. Utan att det faktiskt finns fler och fler och fler personer som beter sej så illa mot sina medmäniskor.
Hon skriver att det är och kommer alltid att vara obegripligt för henne hur man kan lämna sin fru och sitt barn, hon har helt enkelt slutat att försöka att förstå, för det går inte.
Jag önskar bara att jag hade kunnat slutat att försöka förstå.
Livet hade blivit betydligt lättare att leva då, för livet vill väl ingen illa, men nog kan det göra ont alltid.
Och jag är så trött på den smärtan.

Men visst skrattar jag och visst gläds jag av allt fint som händer runt omkring mej.
Men det ligger ändå något sorgligt över mej, något som gör att man inte känner sej helt hel och tillfreds.
Det är samma sak med människor, jag träffar och pratar med vänner varje dag och jag mår bra av det, men det är ändå ensamt på något vis, det är väldigt svårt att förklara, men det är som om man har en hund, man vet att den väntar på en när man kommer hem, och när man kommer hem så känner man glädje av att se hundens glädje.
Man vet om att man har den andra halvan och man känner en glädje över det ,så därför tänker man inte så mycket på de, man förväntar sej helt enkelt att de alltid ska vara så, att någon väntar en.
Så det är väl därför jag känner av ensamheten trots att ja inte är ensam. Det är ingen som väntar oss....Och  det gick så fort, för fort.
Väldigt flummigt, men känslor är flummigt, och mina är för tillfälligt extremt flummiga.

Idag har vi iallafall haft en mysdag i Kristianstad med bästa dolan. Det skulle ju reas idag med, vi var inte ute efter något särskilt, så vi hängde på café ett par timmar och bara snackade och tittade på folk, vi pratade om allvarliga saker och om en del inte så seriösa saker.
Det är skönt att bara vara ibland. Och som min vän sa, man behöver inte prata jämt...
Även om de lätt blir så.
Mollie hade de bra i sin vagn och hon var även vaken en stund på fiket, hon satt och kollade på julstjärnorna som hängde så fint i fönstret, de verkade som hon med hade en fin dag.

Vi gjorde ett litet rea fynd till slut, jag trodde knappt att det var sant att jag skulle lyckas med det konstverket.
Men döm om min förvåning, den sista affären vi gick in i, där stod dom, dojorna som vi väntat på. 30% avdrag, vilket klipp, så nu stoltserar jag med ett par nya Björnborg dojor, lite tunna dock för detta vinterväglaget, men det blir väl en vår någongång.
Mollie gjorde med fynd idag, hon fick gåvor från olika håll, så nu mera ska de idrottas här hemma i stugan, hon fick ett fint gym, de kan hon ju använda när jag cyklar, sen fick hon en ny liten fin klänning och lite annat smått och gott, en bra dag helt enkelt.

Kvällen avslutades med att min kära nästkusin var här och hängde i soffan, hon hjälpte mej med att installera lite nytt godis till min dator, så nu är den grymmare än grymmast.
Hon tog lite bilder på hjärtegrynet med, de ska bli spännande att se resultatet.

Nu är det gonatt för det är en stor dag i morgon.....


Café häng..

Jockarp.

tisdag 28 december 2010

Cykel och rulltrappor...



Vi vaknade i morse som två skedar, Mollie som den lilla och jag den stora, mysigare kan väl knappast dagen börja.
Det är väl en av dom sakerna man saknar mest av att inte ha någon vuxen i sitt liv det är att ligga sked.
Och sen saknar jag ju godmorgon och godnatt pussarna med, jag pussar ju lilla hjärtegrynet, men hon är inte så bra att besvara dom än, hon öppnar bara munnen när jag pussar henne, inte rätt teknik dock men hon är ganska söt när hon gör det.
Och jag börjar alltid dagen att säga godmorgon till lilla fröken Vilhelmsson.
Vi har nu våra egna små rutiner och ritualer.

Igår kväll hade vi fin besök från Lund.
Det var så mysigt, fikade och försökte lösa ett och annat världsproblem. Det blev mycket prat om barn och bröllop och det är ju inte så konstigt, med tanke på att jag har barn och att dom snart ska gifta sej.
Där lär man väl fälla en och annan tår, kanske för både den ena och den andra orsaken.

Och den här vintern vad ska man säga om den, den gör det nästan omöjligt att komma ut och röra på sej, vi har skottade fina skogvägar, men när temperaturen kryper ner under minus tio, så känns det inte bra att ta ut Mollie i vagnen.
Blir väldigt kallt om lilla näsan.
Så istället har jag parkerat en motionscykel i vardagsrummet, så nu ska det köras ryssberget runt, så svetten lackar.
Jag blir kollrig av att inte kunna röra mej ordentligt, så vi får se om den kan råda bot på mitt problem.
Måste skaffa mej en cykelhjälm med bara.

Vi var inne och veckohandlade häromdagen, det var inte en människa ute, alla var väl på rean och gjorde nya fina fynd.
Och  idag har vi varit ute i vimlet och hetsjakten efter det bästa fyndet, vi angrep den lilla staden Karlshamn  i tron om att det inte är så mycket folk där. Och för en gång skull hade jag rätt, det var så lugnt och skönt att strosa omrking på stan
Jag behövde investera i lite nya brallor, tyckte inte att det var lönt innan, när man var svullen om låren, men nu är man ju sitt vanliga gamla jag igen.
Och jag fick en rekommendation av mina vänner från Lund att JC skulle vara ett bra ställe att få bra med hjälp till just byxköp. Och de kan jag verkligen säga att jag fick.
De slutade med fyra par nya, två par diesel, ett par som hette replay och ett par vid namn G-star vilka jag aldrig hört talas om, men nu handlar jag inte så ofta heller, kan ju kanske bero på det.
Det blev även ett par flanellskjortor, äntligen ett mode som passar mej.
Och inget av detta införskaffades med röd lapp på, jag bara undra var är rea för någonting.

Vi tog en lunch på stan och eftersom jag har varit lite skeptisk till det här med att åka rulltrappa med barnvagnen, så bestämde jag mej för att ta tjuren vid hornen.
Jag funderade på om man skulle backa eller köra på den rullande trappan.
Upp körde jag bara rakt på och de gick bra, men ner var jag lite mer fundersam på hur jag skulle göra, medans jag stod där och funderade, så kom de en annan mamma med sin vagn, hon körde bara rätt på, de såg så enkelt ut, så jag gjorde likadant, skillnaden var bara att hon hade en liten trehjuling som inte såg ut att väga mer än fem kilo, och min bjässevagn väger säkert femton tjugo kilo, så när jag hoppade på, så var det till att håll i för allt vad tyget höll för, nästa gång ska jag prova att backa på, om det nu blir någon nästa gång.

Men det är väl med rulltrappor som det är med livet i övrigt.
Att upp och ner är lika långt, men inte lika lätt.



Vänner på besök :)

Afton i Jockarp.

måndag 27 december 2010

Ilska och feghet...





 Arg och besviken.

Var inne på familjeliv.se.
Jag gick in på föräldrasidan och klickade vidare in på ensamstående.
Innan har jag alltid varit inne på regnbågsforumet, men nu passar jag bättre in på ensamstående förälder forumet.
Det var en kvinna som skrivit in om att hon var helt ensam med ett litet barn, och att hon var rädd för att bli sittandes i ett hörn och inte komma ut.
Hon var ju trots allt en egen individ fortfarande, och hur ska man kunna bejaka det.
Ja de är ju en fråga man kan ställa sej.
Hon hade ingen som hon kunde lämna barnet hos om hon ville gå på bio, eller göra något annat alena..
Nej det är inte lätt.

Men tydligen så måste man tänka sej för med vem man väljer att skaffa barn med, och man bör nog tänka mer än en gång.
Och det kanske inte hjälper att man tänkt, utan man ska kanske helt enkelt "räkna" med att man ska bli ensamstående med ett barn.
Tänka tanken.
Klarar jag detta själv.
Orkar jag med detta.
Har jag dom ekonomiska förutsättningar för detta.
Man måste kanske helt enkelt tänka tanken att man är ihop med den största dynghögen som går i ett par skor, och att den kommer att lämna en när det hettar till och börjar bli lite jobbigt.
Man kanske måste tänka den tanken.

Jag kan ju bara se till mej själv, och mitt liv, det hade ju definitivt inte sett ut så här idag om jag hade tänkt mer än en gång innan jag skaffade barn med min sk fru.
Och tydligen så finns de fler som är av samma skrot och korn som hon om man nu läser på den sidan.
Men det är väl så att dåliga människor hamnar inte i helvetet, dom är redan där och det är därför som dom beter sej som dom gör.
Bedrövligt är väl det enda ord man kan använda

När jag sen hör på byn vad som sprids ut om min sk fru och om mej, om att hon är så perfekt och att jag är en riktig drummel.
Då blir jag så arg så jag skulle kunna välta hela Blekinge....
De senaste är nu, att min sk svärmor sprider ut på byn att min sk fru så gärna ville gå i terapi, de har jag ju berättat innan att hon kört med.
Men nu är det tydligen så att terapeuten hade sagt till min sk fru att hon inte behövde komma dit mer, eftersom att det var jag som hade problem, och att inte min sk fru hade de.
Jag undrar bara då, har vi gått till samma terapeut och vilken terapeut skulle säga något sådant?
Vilken är dummas?
Min sk fru, om hon nu sagt detta. Eller dom som tror att det är sant ?
De rimmar illa som vanligt när man greppar efter sista halmstrået.
Men hur var det nu det var.
Var det jag som hoppade i säng med en annan kvinna tre veckor efter bröllopet?
Var det jag som lämnade min fru nygift och höggravid?

De svaret är NEJ.

Nej den feghet som utspelar sej från min sk fru och hennes familj den har nog aldrig förr skådats och jag hoppas innerligt från botten av mitt Vilhelmssonska hjärta att ingen i världen ska behöva utstå detta.
Fega människor som inte bara kan gå rakt fram och säga att nu är det så här jag känner.
Jag är kär i en annan och jag är beredd att offra dej och vårt barn för den kärleken.
Jag vet att det är dåligt gjort av mej. Men jag kan inte göra något åt det.
Och då en familj som köper detta fega rakt av de visar ju bara ännu en gång att blod är tjockare än vatten.
Man kan göra som min sk svärfar gör, han säger bara rätt och slätt, Jag vill inte höra några detaljer.
Nej det hade jag nog inte heller vilja gjort om min dotter betett sej på de viset.
Nej istället för att stå för sin dumhet så stoppar vi huvudet i sanden och gömmer oss, och sen försöker vi i mellanåt att rättfärdiga vår feghet med dessa små puffar som dyker upp då och då.
De dom inte förstått det är att det inte går att rättfärdiga.
Detta kommer att följa med hela den familjen så länge dom lever, det är inte bara min sk fru som haft och gjort egna val i denna storyn, det har även resten av familjen haft och gjort.

Lev med dom valen nu bara...

Efter detta inlägg ska jag även passa på att rekomendera att ni läser kommentarerna i inlägget Kontraster och stämning.
Där har en väldigt klok människa skrivit en kommentar, ja det var även andra kloka kommentarer där.
Men denna person som valt att vara anonym har själv gått igenom detta helvete som jag själv är på väg igenom.
Hon ser opartiskt på denna storyn, men har haft samma frågor som nu jag brottas med.
Kan bara säga och det har jag sagt till henne.
Att jag hoppas att jag kan bli en lika bra mor för Mollie som hon är för sina barn.
Tack.

?

De finns en viss ilska i Jockarp.

söndag 26 december 2010

Festprisse....

Idag räknar jag helt kallt med att det är gott om svenskar som ligger och slickar sina sår efter gårdagens amatör afton..
Det är helt sanslöst att man själv varit så fruktansvärt omogen en gång i tiden, så man drack upp alla julklappspengarna på krogen, som man fick av snälla tomten.
Tänk att man nu istället uppskattar att sitta hemma i sin lugna vrå, med nerkräkta kläder och blöjbyte stup i kvarten.
Tänk att man tycker att det är det bästa som hänt en.
Men det är väl det som kallas att mogna.
Jag kan ju se alla vuxenpoäng som trillar in.

Livet tar verkligen oanade vändningar.
För ett par år sen var man en festprisse utav guds nåde, och nu är man en ansvarsfull mor.
Jag gillar vad livet har att bjuda på.
Frågan är hur ser det ut framåt?
Jag ser mej själv som en betydligt bättre människa nu, det är ju ledsamt att inte andra kan se det.
Jag tänker då närmast på min sk fru.
När vi träffades var jag en vilde, fester så ofta som möjligt, och mottot var som det fortfarande är, att allt går att fira, men då firades de med annat än med saft och tårta.

Det kan ju vara så enkelt att jag insåg att det var dax att lugna ner mej och växa upp, och att hon då stod kvar i fjortisstadiet.
Om man ser på handlandet så stämmer det ju.
De kan ju vara det som gjorde att hon inte ville dela sitt liv med mej och oss, jag blev en dryg vuxen helt enkelt och hon är kanske inte färdig lekt ännu.
Hon kanske behöve leka lite i storastaden, gå från famn till famn ett tag för att inse att gräset inte bli grönare än det var på denna sidan, denna sidan med fru och barn.
Hon kanske själv behöver att få sitt hjärta krossat för att inse hur man bör och inte bör behandla sina medmänniskor.

Jag är iallafall glad att jag inte gjort som hon och att jag har blivit en bättre och kärleksfullare människa.
Och det får jag kanske tacka min sk fru för, för det är ju hon som tjatat på mej i alla år att jag måste prata om mina känslor och berätta hur jag känner.
Och det är ju det jag gör här och nu.

Så tack för det J..


Gröngräs i Jockarp.

lördag 25 december 2010

Tomten kom till Jockarp...

Jockarps egen tomte och kusinerna.

Mollies första jul blev faktiskt en trevlig upplevelse.
Även om det var överflödigt som vanligt, både vad det gäller julgodis, mat och klappar.
Man stoppar ju i sej så man kan tro att det är den sista måltiden.
Och det får man lida för i efterhand.
Men i år hade vi broccoli på julbordet, i fjol tror jag att de nyttiga inslaget var i form av morötter.
Dessvärre var jag inte smart nog att välja det gröna alternativet, utan tryckte i mej av allt som kommer från grisen och även den feta ålen slank ner.

Tomten kom och det var ett roligt inslag som vanligt, att man aldrig tröttnar på detta påhitt, att man gläds när man ser ungarnas förväntansfulla ögon när dom springer och tittar efter detta fenomen i fönstrena och till slut skriker, nu kommer den, nu kommer tomten. Det är hög mysfaktor på det.

Klappar fick vi en hel hög jag och hjärtegrynet, vi måste helt enkelt varit jätte snälla i år.
Mollie fick en gunghäst av mormor och morfar, det ska börjas i tid.
Och sen fick hon en babysitter av sin morbror med familj, den tror jag kan hjälpa oss lite i det vardagliga livet.
Och sen blev det ju en del kläder med, och det är ju alltid bra.
Jag själv fick en prenumeration på tidningen mama, vilken jag kommer att läsa med spänning en gång i månaden.
Man kan väl säga att vi är mer än nöjda av all givmildhet, det var lyckade klappar.
Det blev en avslappnad tillställning, som slutade med soffhäng och uppträde i form av sång och dansuppvisning av Mollies kusin.
Vi avlägsnade oss vid halv nio och gick hem och hängde i vår egen soffa en stund, de var en skön avslutning på denna julafton, bara Mollie mys och jag.

Jag skänkte ju klart min sk fru med en tanke, men det var faktiskt inte så jobbigt som jag hade trott.
Jag tänkte mest på om hon kunde känna en frid nu över jul med tanke på allt som hänt och alla val hon gjort.
Jag undrar om det kan vara så att sorgen håller på att flyga bort med tidens vingar.

Jag kom på mej själv att jag redan tänkte på nästa jul, då kommer ju Mollie att kunna gå, vad märkligt det är att tänka så, men det är ju iallafall en tanke i rätt riktning....Framåt.

Jag sammanfatta julafton med att den var bra, men det är skönt att den är över.


Det är inte lätt och sitta på höga hästar.

Första julen

Med mitt allt.

 Jockarp.

fredag 24 december 2010

Pluss och jesusbarnet...

Utslagen efter en dag på stan.
Fick en glad nyhet igår, jag blev så glad att jag saknade ord. De enda jag kunde säga var att jag var så glad för deras skull och grattis...Ibland saknas det helt enkelt tillräckligt  med ord.
Varför finns det inte fler ord i vår ordbok som betyder något bra och fint. Hmm.
Anledningen till glädjen var att två av mina vänner lyckats få ett stort plus på graviditetstestet, efter ett kämpigt år så äntligen...
Det är ju inte utan att man tänker tillbaka på sitt egna tuffa år som man hade i fjol, när inget gick vår väg vad det gällde att få det efterlängtade plusset. Men plötsligt hände det och det vände.
Jag kände nästan samma glädje och känslor för mina vänner som den glädje jag kände den 27/3 i år när vi fick vårt pluss.
Det blev verkligen en god och glad jul för mina vänner.
All lycka till dom.

Och så var vi inne och gjorde nya målningar på min kropp. Jag blev hur nöjd som helst, han är verkligen duktig, han vår käre målare. Och snabbt gick det också, och det var ju skönt med tanke på att Mollie med var med och gjorde stan. Tanken var att jag skulle fylla i den gamla med, med jag kände att de fick räcka med två nya målningar med lika många timmar under nålen. Resten får vi fixa på en fredag på dropp in.

Gårdagen avslutades med bingolottos uppesitta kväll, jag vann ju klart med, det gör jag nästan varje gång.
Vi var egentligen bortbjudna, men det blev försent och jag kände mej inte allt för sugen på att ge mej ut en vända till, de är ju inte precis sommarväder.
Sorry mina vänner..Får ta de nästa år.

Natten blev lång och dryg, tror nog att alla mina förhårdnader på fötterna försvann, Mollie hade tydligen inga större planer på att lägga sej, så vi gick omkring i huset och lyssnade på stormandet utanför, det var faktiskt mysigt,  om än lite tröttsamt.
men det är väl bara till att vänja sej, Mollie piper jag lyder, det är väl en förälders lott i livet.
En härlig lott...

Nu är det dax för tjejerna på Månsagården att fira jul, vi vill passa på att önska alla en fridefull jul, och glöm nu inte att skänka en tanke på lillpojken jesus, det är trots allt hans födelsedag idag.


Julefrid i Jockarp

torsdag 23 december 2010

Kalas och svullen mage...

Vår nya vän.
Ja nu är det färdig firat för denna gången, det var ett uppskattat kalas.  Och den sk frun lyste med sin frånvaro på stora dagen.
Nästa gång vi firar med tårta får väl bli när Mollie fyller ett, och då kan hon ju äta lite tårta själv med.
Jag har fått en babybjörn som jag nu har lärt mej att hantera, jag känner redan att vi kommer att bli väldigt goda vänner.
Igår provade jag den när jag lagade middag, och Mollie sov hela tiden.
Jag skulle nog inte rekommendera att steka fläsk och ha barnet i en sådan, men lite lugnare rätter passar den perfekt till.
Jag känner lättheten och friheten komma, vi kommer bli ett oslagbart team, jag Mollie och lilla björnen.
Tack för björnen bror.

Vi fick en del lite märkliga kommentarer här på bloggen igår, och jag tycker det är bra med människor som säger vad dom tycker och tänker och att dom är uppriktiga och raka.
Men jag måste ju betacka mej från människor som ger en negativkritik och sen inte kan stå för det. Sånt uppskattas då rakt inte.
Skriv vad du/ni vill och tycker men stå då åtminstonde för det.
Sen uppskattas det heller inte att man hoppa på mitt barn om att det skulle vara något fel på henne.
Hur kan man se det från ett foto.
Och jag vet inte heller hur det var när personen i frågan fick sina tre barn, men nu förtiden så är man hos en sköterska en gång i veckan den första månaden, som kontrollerar barnen.
Och Mollie och jag var där den 21:e dec, och vägdes, borde då inte en människa som jobbar dagligen med barn se om det var något fel på min Mollie?
Nej det var väldigt lågt skrivet.
Men vad kan man förvänta sej av lilla anonyma personen.
Jag hoppas verkligen att jag kommer att slippa sånt i fortsättningen.
Nog om denna fega människan.

Vi hade en mysig kväll i går, kollade tv med damsällskap, skönt att slippa vara ensam, de var så mysigt, burra ner sej i soffan med  tända ljus och en snäll dotter i famnen. och med lite vuxensnack så där på kvällskvisten.

Det var 20 minus här i går, ja jag vet att det är sommarvärme om man jämför med hur mina vänner i norr har det, dom hade tydligen  -30. Men det är ändå extremt kallt här nere i söder.
Och jag är så tacksam för att min värmekälla är ved. Gratis ved. Det är ju lite jobb med det, men det tar jag hellre än att få en grymt saftad elräkning precis efter jul.
Vi stack inte ut näsan i går utan höll oss inne och kalasade, men idag ska vi ge oss ut på tur.
De står nålmålning på schemat för mej idag, och Mollie och mormor ska shoppa, det behövs tydligen ett par vita tajts till nyårsblåsan.
Sen var det väl en och annan julklapp som skulle införskaffas nu med i sista stund, så dom lär nog roa sej medans jag ska bli pinad och förhoppningsvis bli väldigt fin.
Vi får se om jag kan lägg in någon bild i morgon eller man ser kanske bara ut som en enda stor ruva.

Idag blir det ingen bild på min dotter med tjocka magen, hon sover nu under filten på sitt fårskinn, och hon verkar faktiskt må hur bra som helst.

Sarkasm i Jockarp.

onsdag 22 december 2010

En månad ett liv....

Så fin på den stora dagen.
En månad, ja så länge sedan är det sen detta underbara lilla underverk som jag valt att kalla för Mollie kom till världen.
Det var en helt vanlig måndag, som skulle visa sej bli den mest  händelserika och största dagen hittills i mitt liv.

Det är nu en hel månad sen och fortfarande så har inte min sk fru hört av sej till mej, fortfarande har hon inte sett detta lilla underverk som vi skapat ihop.
Det gör något så fruktansvärt ont i mej att hon inte visat några som helst livstecken, inget intresse alls över detta lilla underbara liv, som vi tillsamman satt till världen.

Det gör så ont i min själ och i mitt hjärta att hon inte har fått se denna lilla otroliga varelse, hennes små händer och fötter, hennes bruna fina hår, hennes nyfikna underbart vackra ögon och inte minst hennes otroligt stora varma underbara leenden.
Det gör så ont att hon valt bort detta och missar detta fina.
Det gör så ont i mej så i skrivande stund rinner tårarna ner för mina kinder.

Det gör så ont i mej när jag tänker på att hon själv varit denna underbara fantastiska människa, godhjärtad och varm ömsint och omtänksam, och inte minst otroligt barnkär.
Men nu visar hon upp en sida av endast elakhet, egoism och stelfruset iskallt hjärta.
Hur kan man bli sån, hur kan man leva med sej själv, när man är så kall.
Det har gått en månad och hon verkar bara bli kallare och kallare och kärlekslösare för varje dag som går.

Jag hoppas att det finns en anlednig till att hon inte hört av sej, kan den kanske vara att hon tror att jag inte vill se henne med tanke på vad hon gjort mot mej.
Det vore ju rimligt att jag inte vill det, men jag har en förhoppning om att om hon hade sett detta lilla liv som vi skapat ihop, så kanske hon skulle vakna upp och komma på vilka fina saker hon har valt att lämna.

Och kanske skulle detta lilla barn kunna visa henne vad kärlek är och få hennes nu så kalla hårda hjärta att mjukna och tina upp några grader.
Så att hon själv kan känna att hon fortfarande är kapabel till att älska.
Om det nu inte är allt för sent.

Vi som lever med och runt detta lilla underbara liv, ska iallafall fira hennes dag med en tårta. Ja en del tycker klart att jag är larvig, med de bryr jag mej inte om, vi gör som vi vill här med tårtkalasen i Jockarp, och vi tycker om att fira. Vi lever efter mottot, allt går att fira.
Och vad kan väl vara bättre än att fira denna lilla vackra tjej?


Tårtkalas.
Jockarp.

tisdag 21 december 2010

Kontraster och Stämningar....




Sommar....

Jag var ju som sagt inne i stan igår, på jakt efter klappar till mina nära och kära.
Jag stötte på en person som grattade mej till lilla Mollie och sen sa hon även att hon läste min blogg varje dag och att det kändes i hjärtat de jag skrev, jag blev nästan generad av all vänlighet.
Man är ju inte riktigt van vid att folk på stan berömmer en för något man gjort eller gör.
Jag blev i alllafall djupt rörd av det.

Jag älska ironi, och har alltid gjort, och igår när jag skrivit om julklappsjakten så kom det upp en rolig prick på FB chatten som tipsade mej om vad jag kunde köpa till min sk fru i julklapp .
Hon röstade på rivjärn och spikmatta, ja man kunde ju inget annat än att brista ut i ett gapflabb.
Gud vad det är härligt att skratta.

Och så var det ju det här med den tragiska följetongen som stavas stämning, jag har nog fått fler stämningar än julkort i år, för i går låg det en ny i brevlådan.
Vad är det dom inte förstår?
Jag varken kan, vill eller får skriva på dom där skilsmässopapprena så varför inte skippa alla dessa brev.
Vem är det som håller på och skicka dessa brev utan att ha koll på sverigesrikeslag.
Kan man inte få en fridefull jul kanske, är det för mycket begärt att få en lugn skön jul efter allt som hänt dom sista månaderna, jag bara undrar.
Jag tror inte att min sk fru visste riktigt vad hon gav sej in på när hon sa ja till mej den där underbara sommardagen i slutet av juli, hon trodde nog att de skulle vara lika lätt att skilja sej som de var att gifta sej, som att säga nej istället för ja.
Men ack vad hon bedrog sej, de är ju hur mycket papper som helst som ska läsas och skrivas på, men jag har ingen bråska precis.
Men vill hon nu kriga.
Så tycker jag att Kriget kan fortsätta efter jul.
Så att jag och min lilla dotter kan äta skinkan och öppna dom små klapparna i fred.
Jag röstar på en fredlig jul.

Efter vissa påtryckningar vad det gäller att jag dissar julpynt, julgran, och annat juligt, så bestämde jag mej iallafall för att göra julkolor igår kväll, dom blev delikata som vanligt, trots ett litet missöde med nerkylningen.
De var ju 12 minus här på berget i går, och jag skulle sätta ut kolaplåten så den skulle stelna, jag satte den på en bänk på altanen, de var en massa snö på bänken, så när den varma kola plåten stått där ett tag och smält all snö så trillade den klart i backen, så man kan ju säga att vissa kolor blev väldigt tjocka och vissa så tunna så man kunde se igenom dom, men smaken var det som sagt var inget fel på.
Nästa år ska de vara slut på juldisset, då ska jag börja jula redan i September månad, för då ska inte lilla hjärtegrynet missa varken gran eller jesusbarnet.

Visst är det härligt med årstider, men just nu så tänker jag mej tillbaka till sommaren, den ljuva sommaren. Då allt var bra.
När livet lekte och kärleken frodades.
När jag var den lyckligaste kvinnan på jorden, när jag trodde att mitt liv alltid skulle se ut som de gjorde då, lycklig och kär och man gick i väntans tider ihop med den vackrast kvinna i världen, den sommaren den sommaren.

Den sommaren vändes allt för snabbt till en dyster mörk höst, och sen vidare till en kall, hård och till synes lång vinter.
För redan nu börja jag tröttna på snön.
De har nu varit snö sen dagen efter Mollie kom till världen så de enda hon har sett så är det snö.
Nu har dom snälla metrologerna lovat oss ännu mer, ända upp till 40 cm, det börjar bli väldigt höga snövallar här hemma nu.Men man får väl säga som alla andra vuxna.

- Det är ju så roligt för barnen.

Vinter...

Kontraster i Jockarp.

måndag 20 december 2010

Hjärtesorg...

Ja det här med kärlek, det är då inte lätt minsann, men ju mer jag tänker på det och ju mer människor jag pratar med så inser jag ju att detta var något som skulle hända.
Som händer dom flesta människor, så varför skulle jag slippa undan, ja alla kanske inte blir utsatta för detta övervåld som då jag fick utstå, men ändå.
Problemet är bara att dom flesta råkar ut för den första stora kärleken när dom är mellan 15-20 år, medan min damp ner när jag var 28 år, meningen är nog att man ska ha sin stora hjärtesorg när man inte är så gammal, de är nog lättare att leva och bearbeta den då.
Och kärlekens dörr är svår att öppna, den är även svår att stänga.
Det tog mej ju 28 år att öppna den, så stänga den, de vill jag inte..
Om man googlar på ordet hjärtesorg så får man upp en sida med åtta steg till läkning av hjärtesorg, det är ju fantastiskt att de finns ett program att följa för att ta sej igenom en kris som någon annan ställt till med.
Internet vägar äro outgrundliga.
Jag tror jag ska kolla lite närmre på det där programmet.

Barn och tårar är en annan sak jag har funderat på.
varför kommer det inga tårar när mitt barn gråter?
Jag har funderat länge på det och frågat människor både nu och då. Och ingen har kunnat ge mej ett svar. Så idag googlade jag även på det, och tydligen, om det nu stämmer så är det för att tårkanalerna är så trånga så det kan helt enkelt inte passera igenom, men med tiden så blir det större och då kommer det också tårar. Så nu vet jag det, och jag mår mycket bättre av den vetskapen..

Jag sjunger mycket för Mollie, och i går när jag hade henne i knäet och sjung den blomstertid nu kommer så fick jag världens största leende av henne, jag har lite svårt att tyda singnalerna, om leendet kom för att jag sjöng bra, dåligt eller om det var för att det var en sommarsång, de spelar ingen större roll, för tårarna brände bakom ögonlocken bara av att få detta gigantiska leendet.
Ibland är det lätt att leva.

Besöken avlöste varandra även i går, först var en vän här, en vän som egentligen var vän med min sk fru, men som hon nu vänt ryggen, hon hade med sej sin amerikanska flickvän, en väldigt trevlig sådan, sunda värderingar.
Hon frågade mej om jag kunde tänka mej att försöka leva med min sk fru igen efter allt ont hon gjort mej..
Ja sa ja det kan jag faktiskt, vi har skapat ett liv ihop, och min högsta önskan är att vi skulle ta hand om det tillsammans, förutsatt att hon beter sej som hon gjorde innan hon fick den här knäppen.
Men det verkar ju inte ske...och det kommer ju bli en tuff väg tillbaka i så fall.
För det är ju inte bara jag som blivit bedragen, utan även våra vänner.
Och som min vän i norr sa när jag beklagade mej över att jag blivit av med min sk fru.
Vill du leva med en störd fru utan vänner, eller med en massa vänner utan en störd fru....humm jag det lät väldigt sarkastiskt och roligt.
Och det tål ju att tänkas på.
Men man ser ju klart och tydligt hur det ligger till när man nu ser till alla våra vänner, som nu antingen att dom har lämnat henne eller som i dom flesta fall att hon har lämnat dom, varför gör man en sådan grej om man har rent mjöl i påsen?
Enligt mej tyder detta beteende på ett fruktansvärt dåligt samvete, och varför har hon det, om det nu är så som hon berättar för folk att hon är offret i denna vidriga story.
Då hade väl vännerna stått kvar....Eller?

Vi fick mer besök, middagsgäster, ja nu hade dom ju middagen med sej själva i form av pizza och sallader, men trevligt var det.
Och jag slapp även ett blöjbyte, och det är ju välkommet.
De roliga är att vi alltid har kallat dom för knäppa familjen, för en liten insident som hände för längesedan, men nu är det inte så kul längre, utan den titel lär väl vi lägga beslag på, knäppa, stördare familj fått man ju leta efter.
Men felet är då rakt inte mitt.

Idag kom Mollies mormor in galopperandes, och de första hon säger är att hon inte hade sovit i natt.
Hon hade drömt att jag hade lämnat Mollie i bilen och när jag kom tillbaka så var både bilen och barnet borta...hehe, jag flinade åt alltihop, då sa mormor att sånt händer faktiskt och att det inte var något att flina åt. Ja de skulle väl bara fattas att man skulle råka ut för något sådant me va....

Efter en nu alldeles fantastisk vacker morgon promenad, där solen sken och de knarrade så underbart i den gnistrande snön, så ska vi ta oss till stan för klappjakt.
Jag vill inte, men det är mycket man inte vill som måste göras.


Kyligt i Jockarp.

söndag 19 december 2010

Grubblande....

Puss puss.
Efter några dagar med en huvudvärk som kommit och gått så slog den till med full kraft i går kväll.
Vi tog oss in i sovrummet redan vid halv åtta, och det verkar gjort susen med sömn.
Hjärtegrynet har varit upp tre gånger i natt och ätit, men vi har iallafall fått nio timmars vila.
Varje gång vi varit uppe i natt så har jag grubblat.

Den ena delen av mej...
Tycker så fruktansvärt synd om min sk fru, så att jag skulle vilja krama och hålla om henne och säga att allt kommer att ordna sej.
För jag förstår ju att hon kommer att minnas år 2010 som de året då hon tog sina livs oklokaste beslut.
Hon började med att göra sin sambo gravid.
Hon gifte sej med henne.
Hon var otrogen mot henne.
Hon lämnade henne.
Hon ville skilja från sej från henne
Hon skämde ut sej på jobbet.
Hon ratade eller blev ratad av sin vänner.
Hon blev väldigt sjuk.
Så sjuk så hon övergav sitt barn.

Snacka om ett risigt år.

Så hypotetiskt sett med alla dessa okloka beslut så skulle hon nu idag inte må så bra.
Tänk att hon skulle kunnat fira sin första jul som en gift kvinna.
Sin första jul som mamma till ett litet barn.
Nu kommer julen se ut som den brukar, med familjen och utan detta lilla barn.
Så därför skulle jag vilja ta henne i min famn och krama om henne, för att hon gjort alla dessa okloka val.

Den andra delen av mej.....
Tycker att hon inte förtjäna varken mej eller detta lilla barn.
Hon förtjänar att stå utan vänner.
Hon förtjänar att hon gjort bort sej på jobbet, och förtjänar dåliga referenser därifrån.
Hon förtjänar att fira en jul i hop med ett gäng från ålderdomshemmet.
Hon förtjänar att vara skraj när hon visar sej ute bland folk.
Hon förtjänar även att åren efter 2010 ska smärta henne något enormt.
Hon förtjänar helt enkelt att må så fruktansvärt dåligt.
Hon förtjänar all onska som finns.
Allt på grund utav sina okloka, hjärtlösa och egoistiska beslut.

Frågan är.
Vilken del av mej är den kloka,sunda delen?
Frågan är.
Är jag en hemsk människa?


Medans jag funderar på det, så har jag ett barn att älska och värna om.
Min lilla Mollie.

Min ängel
 Jockarp.

lördag 18 december 2010

Vänner och nålmålning...


Ja vad ska man säga, gårdagen flöt på.
Den innehöll de mesta som händer när man är mor.
Allt kretsar kring Mollie, men det är ju så det ska vara, det är därför jag är hemma, jag ska ju bara vara mor nu.
Innan kretsade världen bara runt mej och min sk fru, varje dag skulle de hittas på något nytt roligt och spännande, eller helt enkelt bara mysas.
Nu är det så annorlunda, man gör allt det fast på ett barns villkor, vi gör mycket roligt och varje ny dag med Mollie är spännande, och det mys nog mer nu än någonsin här på Månsagården.
Men det är ändå något som känns märkligt, jag vet inte om det kan vara det att man umgås den mesta tiden på dagen med ett barn i stället för med en vuxen, och i mitt fall var det ju väldigt tvära kast från att dela vardagen med en vuxen till med ett litet barn, vi pratar inte riktigt om samma saker.
Men ändå funderar jag ibland på om inte Mollie ändå är vuxnare än vad min sk fru är.

Vi hade en jobbarkompis på besök, och han satt med Mollie i famnen som om han aldrig gjort något annat, mysigt att se när karlar är så mjuka, de är verkligen manligt.
Han lär nog bli en bra far när det blir dax för det.

Dagen avslutades med ett julbord nere i Hällevik. God mat och gott sällskap. Det var nära till skratt och man drogs med, det var härligt, vad mer kan man begära.
Mollie blev så väl omhändertagen, ja jag med förstås, men alla gullade med de lilla underverket, och hon bara njöt. Det är så skönt att känna att det inte är några problem att ta med sej henne någonstans, vi är verkligen välkommna överallt, både Mollie och jag, och det är vi så glada för...Tack för det.

Men en dag utan funderingar om livet och kärleken går ju inte. Så även i går kväll så kom ju kärleken upp på tal. Ett annat brustet hjärta lättade sina innersta tankar om just de, det stora sveket.
Hon hade blivit lämnad för en annan, jag kände igen mej i så mycket hon sa, så det var nästan kusligt. Dom hade separerat långt senare än vi. Men hon hade ändå kommit en längre bit på sin bearbetningsväg än jag.
En skillnad jag märkte tydligt av hennes ord var, att hon var rysligt arg, hon var så arg så hon skulle kunna göra både det ena och det andra med denna man som sårat hennes känslor.
Jag känner inte den ilskan, jag hade nog viljat göra det, men den vill inte komma, visst är jag arg ibland, men fortfarande är jag mest ledsen och besviken på mitt livs kärlek att hon bara kunnat lämna oss, lämnat oss med en massa frågor och inga svar.
Jag förstår ju inte vad som hänt.
Jag tror ju fortfarande att hon är sjuk och att hon behöver vård för det, och så måste de vara.
Jag tror fortfarande på den stora eviga kärleken.
Ja de är naivt, men vad ska jag göra?

Mollie har haft audience här, det blev fullt hus idag, med en massa härliga vänner.
Fika och snack och Mollie låg i famnar hela tiden...Hon har det bra hon.

Å så idag har jag bokat tid hos nålmålaren, på lillejulafton smäller det, då ska de svidas i det vilhelmssonska skinnet igen. Jag ser det som en liten julgåva till mej själv. Hoppas nu inte man börjar lipa bara, det var ju ett tag sen sist de målades på min späda kvinnokropp, närmare bestämt 16 år sen. Men jag har ju svårt att tänka att det skulle smärta mer än en förlossning.
Jag får lov att återkommer i frågan.





Vänner i Jockarp

fredag 17 december 2010

Samvete och stora damen....

Mollie i hästhagen.
En rask promenad på berget med en vän och hennes lille son, svetten pärlades under mössan, men tankarna skinrades. Vi pratade om ditten och datten, om barn och barnuppfostran.
Hon berättade att hon tyckte de var trisst att hennes partner inte var mer delaktig i deras sons liv. Hon kände sej ensam i bland, att hon satt i samma sits som ja fast hon då hade ett förhållande, och det är ju beklagligt.
Bättre ensam i ensamhet än ensamhet när man är två.
Jag förstår hennes frustration.
Är man två om att sätta ett litet barn till världen så borde de ju vara så att man ska vara två om uppfostran och ansvaret.
Jag tycker att skaffar man barn så borde man väl vilja ha barnet, att vilja vara med de så mycket man kan, sån är jag iallafall. Men vi är helt klart olika.
Och det är märkligt hur det ser ut, olika familjeförhållander, man tror att det finns en norm om hur en familj ser ut, men ju mer man pratar med folk och man kommer under ytan, så ser man att det är så olika.
Det är ju på gott och ont.
Men det känns ju bra för mej, jag känner mej inte helt ute och cyklar, det är kanske inte ens någon som höjer på ögonbrynet åt att jag är ensam med Mollie.
Men om jag berättar min story så höjs det nog ett och annat.
Märkligt vore det väl annars.

Det var ju ett väldigt blåsande det blev i går, men det är mysigt att sitta inne och titta ut när det är busväder, men Mollie och jag var tvungna  att ta en sväng till stora staden, det var dax för vikt och längd koll. Hon ha växt 1.5 cm och vikten var 3820g det ökar minsann på. Sköterskan sa att dom brukar vara glada om dom ökar 150g i veckan, mitt lilla troll har ju gått upp 310g, här är det minsann grädde i systemet.
Och nu var det tydligen dax att börja med dom berömda dropparna, AD hette dom innan, nu är det visst bara D.
Vi får väl testa i morgon, ska bli spännande och se hur de går, om man nu bara tya komma i håg de med.

Vi skulle haft besök av några vänner här på kvällen, men vi kom fram till att det inte var lämpligt att ge sej ut i detta vädret, så vi gör ett nytt försök på söndag.
Så i stället så våldgästade vi min bror och hans familj, vi provade än en gång att göra ett handavtryck på Mollies hand, och återigen misslyckades vi. Grrr... Men skam den som ger sej, moster och kusinerna gav sej inte, dom tog med sej Mollie till övervåningen och det hördes väldiga skrik därifrån, men efter ett tag kom dom ner med fin fina bilder både på lilla handen och foten.
Dom hade helt enkelt kört henne i scannern.
Vad gör man inte för konsten.
Så nu är det väl bara att beställa tid till nålmålaren och få det överstökat.

Fick höra på byn i går att min sk fru blivit så nervös när jag hade skickat henne de där messet när jag var på BB, och att hon hade väntat hela dagen på att JAG skulle höra av mej om hur det hade gått....Hon måste skämta.
Jag sträckte ut handen än en gång, och hon kunde inte bemöda sej med att svara på mitt meddelande när jag var i den känsliga situationen som jag då var i.
Ja man kan ju vända på allt för att döva sitt dåliga samvete och vända på allt har hon verkligen gjort dom sista månaderna. Det känns som om hon vill ge mej dåligt samvete för att jag inte hörde av mej. Men nej tyvärr det får jag faktiskt inte...
Jag har kört med öppna kort hela vägen, och jag har inte haft någon anledning att göra något annat heller, till och med så öppna så jag skickade iväg de där messet, de hade jag absolut ingen skylldighet att göra, men jag tänker på andra och jag tänker på henne.
Att hon skulle slippa höra på byn att de barn som det var meningen att hon skulle uppfostra och leva med hade kommit.

Idag fick Mollie träffa Tara för första gången, det gick bra, Tara har gått och sett sur ut varje dag när hon sett att jag har puffat på barnvagnen, hon känner nog att hennes dagar med mej i sadeln är över och förbi. Men jag fjäskade lite med ett äpple och då mjuknade hon en aning.
Efter promenaden idag så blev det badbaljan, vi ska nämligen i väg i kväll och då måste vi ju vara rena och fina, någon ordning får det vara på torpet. Nu blir det soffhäng för hela slanten.
Och mys med mitt hjärtegryn.

Efter badet.

Snöigt i Jockarp

torsdag 16 december 2010

Längtan...

Bekymmersfri.
Alla kloka fina ord som alla säger till mej, om vad det gäller min stora sorg, om att allt kommer att lösa sej.
Att det kommer att bli bättre och lättare med tiden.
Att jag kommer att komma över min livs kärlek.
När jag lyssnar på det, så känner jag mej stark känner att jag kommer att komma ut på andra sidan som en starkare och lyckligare människa.
Men i min ensamhet så jagas allt det iväg av desperationen, paniken och längtan.
Längtan efter att min dotter skulle få leva i den familjen som var planerad.
En familj som var öppen med vad dom tänker och känner.
En familj som stod upp för varandra i nöd och lust.
En familj som visste vad dom ville.
En familj som var stolta över vad dom gjort med sina liv, att dom levde med en öppenhet och att dom skapat ett nytt litet liv.
Jag längtar...

Men det jag fick var endast ett stort svek.
Den grymhet, falskhet, alla lögner som hon nu har gett mej, hon som endast hade visat mej kärlek i alla dagar, fram tills i sommras.
Sen vände hon oss ryggen och gick sin väg utan ett vettigt ord.
Det är ett svek som jag inte tror någon riktigt kan förstå.
Jag kan inte.

Jag måste låta sorgen härja fritt annars kommer jag aldrig vidare.
Jag måste sluta hoppas på att allt ska bli bra igen, gör jag inte det så kommer jag att bli fast i min sorg.

Men hur överger man hoppet?

Läste någonstans någon gång att kärlek är något som man inte kan äga, stjäla eller köpa.
Den kan bara ges, upplevas eller förloras.
ja jag ha gett bort min kärlek.
Jag har upplevt den.
Och jag har förlorat tron på den.

Och jag har tyvärr förlorat min tro på männskligheten, jag har förlorat mina blåa naiva ögon.
Dom ögonen som har trott på evig kärlek.
Hon har förstört mitt stora god hjärta, de hjärta jag gav henne, de hjärtat jag aldrig kommer att kunna ge till någon annan, aldrig inte igen.

Och det har hon gjort utan att ge en enda liten förklaring.
Och det saknar allt förnuft.

Men det måste kanske vara så.

Men medans min kärlek blev starkare och starkare av allt vi gick igenom på vår resa, vår resa till lilla Mollie.
Så blev hennes tydligen bara svagare och svagare.
Men en ärlighet skulle man kanske kunna förvänta sej.


Dom som säger att livet inte är lätt att leva, vad jämför dom då med ?


Längtan i Jockarp.

onsdag 15 december 2010

Fika, självmordsbombare och klappar...

Hästtjejerna :)
Ja man kan väl säga att mycket av ens vakna tid som mammaledig består av att fika och att umgås med folk.
Denna veckan har det varit mycket fikande, i går var vi bortbjudna, det var ett upplyftande fika besök, med en människa som väljer att se saker på sitt egna lilla sätt och det bli väldigt intressant diskussioner.
Det är bra med människor som ger energi och inte tar, jag behöver mycket såna människor i mitt liv.
Det lär bli fler fikastunder där hoppas jag.
Vi pratade om människor som inte är så sunda och människor som inte är så lämpliga att ha i sina liv.
Och hon berättade att det fanns fler människor som är som min sk fru, hon sa att hon till och med träffat människor som varit värre, det tvivlat jag dock på. Är det möjligt?

Sen var Mollies favorit hästtjej här på kaffe rep, de går i ett..Morfar kom också, Mollie låg i hans knä, och när ja sen tog upp henne så luktade hon olja och diesel, ska börjas i tid med traktorlukter.
Det skönt att ha människor omkring sej, man har ju lite annat att fylla huvudet med då, än att bara gräva ner sej i alla tankar och frågor man har.

Efter en lång, och en så gott som sömnlös natt så fick vi fikabesök 08,00.
Idag började bjudningarna tidigt här i Jockarp, i form av en väldigt kär gammal vän,och hennes lilla bedårande dotter som är fyra månader gammal, gud vad stora dom är i den åldern, helt otroligt att min lilla Mollie mys snart är så stor.
Min sk fru kom klart upp på tapeten, det var ju ovanligt.
Min vän sa att hon hade kunnat räkna upp 50 par som hon trodde skulle dela på sej innan hon skulle räknat upp oss. Och jag kan ju som vanligt inte göra annat än att hålla med.

Vid ett snåret kom en jobbarkompis och hans fru, och då var det fika dax igen. Han är sjukskriven så då går de ju bra att träffas på dagtid.
Dom tyckte att Mollie var så fin, och att hon hade så fina färger, och att hon var otroligt snäll och rar, dom satt och gullade och pratade med henne, de var så mysigt.
Och jag tog klart åt mej av alla vänliga ord.

Jo sen har det ju pratats en hel del om den här självmordsbombaren, det är ju fruktansvärt, jag undrar om det någon gång kommer att komma hit, till den lilla delen av världen som jag lever i. Eller att det är som jag alltid sagt att det är en säker plats att växa upp på.
Stockholm vs Jockarp. Vilket är säkrast för ett litet barn?
Jag röstar faktiskt på Jockarp, och har man nu barn så får man väl se till att dom får växa upp i trygghet.
Det är väl klart att risken för att bli ormbiten eller getingstucken är större här än i en storstad, men jag föredrar nog det.
Nej vi är trygga här.
Mitt hem är min borg. Eller vår borg.

Julklappar,julklappar alla dessa julklappar. Jag har väldiga problem varje år när det börja närma sej jul.
Jag gillar ju inte julen.
Jag gillar inte överflödet, jag mår dåligt av alla saker som man köper till varandra som saknar värde, matrialistiska saker utan känslor, man köper saker för att man måste.
Och det är en plåga innan man kommer på vad man ska hitta på och köpa. Ångerst, ångerst och ångerst.
Jag och min sk fru gav nästan aldrig några gåvor till varandra, vi ansåg att vi redan hade allt. Jo ett år fick jag en get av henne, då blev jag faktiskt väldigt rörd, det var en fin gest. Men oftast blev de inget och i stället så åkte vi på semester eller hittade på någon annan trevlig liten utflykt, vi tyckte likadant i det avseendet.
Så jag funderar på om jag helt enkelt kan hoppa över att köpa något till Mollie.
Eller man klassas då som en dålig mor?

Det här med barn det är ju väldigt märkligt, det är väl så stort så det är därför man inte förstår det.
Men om man nu tänker som i Mollies fall, hon vägde 3305g när hon kom ut, och ändå så var hon färdig på något sätt, hon ser ju ut som en människa och beteer sej som en, men i lite mindre skala. Men ack så hjälplösa och bekymmersfria dom är. Jag vill dit igen.
men det är väl som min mor säger, du har redan haft de så en gång. Du får nöja dej med det.
Tänk att ligga i sin mors trygga famn och bara titta med nyfikna ögon på allt som händer runt omkring, ligga och titta på fotografierna på väggarna eller skenet från julstjärnorna där i fönstret.
Men ja jag vet, det är verkligen inte alla som har det så.
Och det där med närhet, när man har barn så ser man hur viktigt det är, jag kan ha hjärtegrynet i famnen tills hon somnar, sen lägger jag ner henne, ja då vaknar hon på direkten, sen tar jag upp henne, ja då somnar hon, visst är de konstigt.
Det bevisar ju bara att närhet och kärlek behöver man i alla skeden i livet, dom som säger något annat, dom har nog aldrig upplevt kärleken, den kärleken till ett barn, den villkorslösa sanna kärleken.
Och det är underbart att känna att Mollies hälsa och välbefinnande hänger på mej och att jag kan ge henne  den bästa starten i livet en start med ömhet, närheten och kärlek.

Min lilla smurf.

Kärlek i Jockarp

tisdag 14 december 2010

Nya tag...

Lillkusinens kalla luciatåg.
Ja efter den något dystra morgonen i går, kunde de ju bara bli bättre, och bättre blev det.
Mollie och jag höll oss inne av förklarliga skäl, de var minus åtta grader, så morgon promenaden hoppade vi över.
Men vi fick besök på förmiddagen av en gammal jobbar kompis till mej. Det var trevligt.
Men hon berättade för mej att hon fått cancer. Usch tycker det är många som har det nu.
Att vissa har det bryr jag mej inte om. Men att snälla underbara omtänksamma människor ska råka ut för denna grymma sjukdom, det har jag svårt för att ta.

Det var som min granne sa till mej i går när jag pratade med honom, dom kan ta mitt öga min skalle och min lever, men mitt goda humör har dom inte lyckats ta...vilka människor det finns, som har krigat mot denna hemska sjukdom i nästan hela sitt liv.
Man kan ju bara beundra dom att dom orkar ha sitt goda humör.
När jag tänker på alla i min närhet som är eller har varit svårt sjuka så får jag nästan dåligt samvete för att jag gnäller om mitt brustna hjärta....
Herre gud, jag har ju de så bra egentligen. Men det är väl så med männskligheten, man blir aldrig nöjd.

Jag pratade med min vän från norr,och jag förundras över hur lika vi är i det mesta, hon är som jag. Säger vad hon tycker och känner. Hon säger till mej att hon tycker att det är bra att jag är själv med Mollie och att hon nu har väldigt svårt för hur min sk fru beteet sej, och att hon tycker riktigt illa om henne, och att hon är blåst, som lämnat detta klipp och underbara barn.
Jag håller väl med till en viss del, men jag tror ju fortfarande på att hon är sjuk.
Jag uppskattar våra små samtal, jag mår alltid bra efter att vi snackat även om vi pratar om tuffa och jobbiga saker.
Jag vet vad som händer i hennes liv. Och jag har gått igenom så mycket liknande saker, vi stöttar varandra och gläds åt varandras glädje.
Det är helt klart en människa jag vill fortsätta att ha i mitt liv.

Eftermiddagen blev också trevlig, vi tog oss in till stan och tittade på kusintjejens luciatåg. Det stod -4 på termometern, men jag tvivlar på det, det kändes mer som -24. Jag frös ända in i märgen. Och mitt lilla hjärtegryn bara sov. Jag är så imponerad..

En tanke slog mej och det var det som hände när jag och min sk fru var hos psykologen och hon sa att hon hade en så dålig barndom, och att hon inte ville att vårt barn skulle få en lika dålig.
Vad menar hon med det? 
Menar hon kanske att hon inte vill ha några barn. Och varför kom hon då inte på det innan?
Jag undrar om hennes stackars systrar med hade en så dålig barndom så att inte dom heller kan tänka sej att skaffa barn eller det är bara hon som är offer för denna nu så tråkiga barndom.
För om jag uppfattat allt detta korekt så utmålar hon sej själv till offret i denna storyn, och la familja köpte de..
Det har nog verkligen varit synd om henne när hon var liten med tanke på hur hon nu har behandlat oss. Exakt likadant som hennes föräldrar gjorde.
Enda skillnaden är att hon har två föräldrar, även om dom inte alltid betett sej som föräldrar, så har hon iallafall två stycken.
Och dom delade inte på sej innan barnen kom, utan dom försökte iallafall....Medans hon nu bara drog med svansen mellan benen. Utan varken då förklaring eller ett försök till att vilja lösa detta problem, vad de nu än må vara.
Men det tyder kanske på en traumatisk barndom, vad vet jag.
Jag har inget sådant att skylla på, jag får ta hand om Mollie hur bra eller dålig min barndom än var.

Ja gårdagen var verkligen upp och ner. Men den avslutades iallafall uppåt, och det är ju glädjande.
De var lite svajigt på kvällen, men efter ett långt och förtroligt samtal med en klok människa så kände jag mej väldigt lugn och tillfreds, även om samtalet resulterade i en massa frågor och ack så få svar, men som vi sa så är det bara en som kan svara på mina frågor. Om nu ens hon kan det.

De sista som hände innan jag slog igen gårdagen blad var att jag läste ett mail, ett mail som kom från en vän till min sk fru.
Hon berättar att hon har brutit med henne för att hon inte tycker att hennes beteende mot mej och Mollie var ok. Jag fick även ett mess idag som handlade om samma ämne.
Och jag måste säga att jag blir glad för att det finns människor som verkligen står upp för sina åsikter och även då visar det, men samtidigt blir jag ledsen för min sk fru räkning, hon måste ju snart vara den mest ensamma människan på jorden.

Och ensam det förtjänar ju faktiskt ingen att vara.



 Full fart i Jockarp.