Hjärtesorg...

Ja det här med kärlek, det är då inte lätt minsann, men ju mer jag tänker på det och ju mer människor jag pratar med så inser jag ju att detta var något som skulle hända.
Som händer dom flesta människor, så varför skulle jag slippa undan, ja alla kanske inte blir utsatta för detta övervåld som då jag fick utstå, men ändå.
Problemet är bara att dom flesta råkar ut för den första stora kärleken när dom är mellan 15-20 år, medan min damp ner när jag var 28 år, meningen är nog att man ska ha sin stora hjärtesorg när man inte är så gammal, de är nog lättare att leva och bearbeta den då.
Och kärlekens dörr är svår att öppna, den är även svår att stänga.
Det tog mej ju 28 år att öppna den, så stänga den, de vill jag inte..
Om man googlar på ordet hjärtesorg så får man upp en sida med åtta steg till läkning av hjärtesorg, det är ju fantastiskt att de finns ett program att följa för att ta sej igenom en kris som någon annan ställt till med.
Internet vägar äro outgrundliga.
Jag tror jag ska kolla lite närmre på det där programmet.

Barn och tårar är en annan sak jag har funderat på.
varför kommer det inga tårar när mitt barn gråter?
Jag har funderat länge på det och frågat människor både nu och då. Och ingen har kunnat ge mej ett svar. Så idag googlade jag även på det, och tydligen, om det nu stämmer så är det för att tårkanalerna är så trånga så det kan helt enkelt inte passera igenom, men med tiden så blir det större och då kommer det också tårar. Så nu vet jag det, och jag mår mycket bättre av den vetskapen..

Jag sjunger mycket för Mollie, och i går när jag hade henne i knäet och sjung den blomstertid nu kommer så fick jag världens största leende av henne, jag har lite svårt att tyda singnalerna, om leendet kom för att jag sjöng bra, dåligt eller om det var för att det var en sommarsång, de spelar ingen större roll, för tårarna brände bakom ögonlocken bara av att få detta gigantiska leendet.
Ibland är det lätt att leva.

Besöken avlöste varandra även i går, först var en vän här, en vän som egentligen var vän med min sk fru, men som hon nu vänt ryggen, hon hade med sej sin amerikanska flickvän, en väldigt trevlig sådan, sunda värderingar.
Hon frågade mej om jag kunde tänka mej att försöka leva med min sk fru igen efter allt ont hon gjort mej..
Ja sa ja det kan jag faktiskt, vi har skapat ett liv ihop, och min högsta önskan är att vi skulle ta hand om det tillsammans, förutsatt att hon beter sej som hon gjorde innan hon fick den här knäppen.
Men det verkar ju inte ske...och det kommer ju bli en tuff väg tillbaka i så fall.
För det är ju inte bara jag som blivit bedragen, utan även våra vänner.
Och som min vän i norr sa när jag beklagade mej över att jag blivit av med min sk fru.
Vill du leva med en störd fru utan vänner, eller med en massa vänner utan en störd fru....humm jag det lät väldigt sarkastiskt och roligt.
Och det tål ju att tänkas på.
Men man ser ju klart och tydligt hur det ligger till när man nu ser till alla våra vänner, som nu antingen att dom har lämnat henne eller som i dom flesta fall att hon har lämnat dom, varför gör man en sådan grej om man har rent mjöl i påsen?
Enligt mej tyder detta beteende på ett fruktansvärt dåligt samvete, och varför har hon det, om det nu är så som hon berättar för folk att hon är offret i denna vidriga story.
Då hade väl vännerna stått kvar....Eller?

Vi fick mer besök, middagsgäster, ja nu hade dom ju middagen med sej själva i form av pizza och sallader, men trevligt var det.
Och jag slapp även ett blöjbyte, och det är ju välkommet.
De roliga är att vi alltid har kallat dom för knäppa familjen, för en liten insident som hände för längesedan, men nu är det inte så kul längre, utan den titel lär väl vi lägga beslag på, knäppa, stördare familj fått man ju leta efter.
Men felet är då rakt inte mitt.

Idag kom Mollies mormor in galopperandes, och de första hon säger är att hon inte hade sovit i natt.
Hon hade drömt att jag hade lämnat Mollie i bilen och när jag kom tillbaka så var både bilen och barnet borta...hehe, jag flinade åt alltihop, då sa mormor att sånt händer faktiskt och att det inte var något att flina åt. Ja de skulle väl bara fattas att man skulle råka ut för något sådant me va....

Efter en nu alldeles fantastisk vacker morgon promenad, där solen sken och de knarrade så underbart i den gnistrande snön, så ska vi ta oss till stan för klappjakt.
Jag vill inte, men det är mycket man inte vill som måste göras.

Kyligt i Jockarp.