fredag 29 november 2019

Studiebesök.....

Biffigt värre ;)


Stockholm tur och retur. Vi startade utflykten klockan sex på morgonen, in i minibussen med sju härliga män.
Vi tuffade kontrollerat norrut. Ett kort stopp för lunch sen vidare mot Söderenergi AB, ett ställe som med sina tre effektiva pannor förser Stockholm stad med värme och el.
Besöket varade hela eftermiddagen och vi fick ta del av en hel del intressanta saker, maskiner av olika slag intressera alltid och här fanns det både det ena och det andra.

Vi tackade för besöket och begav oss in mot Stockholm city, efter lite trafikproblem kom vi så fram till hotellet som vi skulle ackorderas in på. Jag tog ett lätt pass på löpbandet. Det var skönt att få röra på sej och svettas lite innan duschen.

Mat skulle vi ha och valet föll på Texas Longhorn. Jag avnjöt en av dom godaste förrätten jag nånsin stoppat i min mun och till huvudrätt nöjde jag mej med en 250g ryggbiff. Ett par grabbar i sällskapat siktade in sej på att välta ner ett kilo kött och lite tillbehör. Det är tydligen en utmaning på haket.
En av två orkade trycka i sej köttstycket och med det fick han en fullproppad mage och medalj runt nacken.
Tydligen var det åtta stycken detta året som klarat av samma bedrift. Tokstollar ;)
EN trevlig kväll fortsatte till en Irländsk pub, efter en stund tackade jag dock för mej och vände hemåt mot hotellet, jag fick en följeslagare med mej vilket var trevligt.
God natt där då.

Hemfärden och innan dess så skulle vi besöka Sveriges största fiskebutik, sjukt med folk, jag förstod att det fanns ett stort intresse för fiske även i vår huvudstad.
Ett sista stopp på en hockey affär där jag slog till med att köpa nya skridskosnören till mina skridskor. Bra där.

Hemma i byn var jag inte förrän 18:00 och det blev ett kärt återseende med min dotter.
Hon har varit lite hostig några dagar men hon var pigg och glad.

Nu har väskan åter packas. En helg på västra sidan landet väntar.
Just nu håller jag på att spricka av längtar till den famn jag är på väg mot.



Jockarp.

onsdag 27 november 2019

Trähjärta....



Mollie var orolig under natten, hon var svett och ledsen. Hon placerades i min säng och efter att vi tittat på den lysande julstjärnan en liten stund så somnade hon och sov lugnt den resterande delen av natten.
Uppstigning och förberedelserna inför dagen tog fart. Hon fick lift av mej till plugget. Cellon på ryggen sen gick hon dom få metrarna från bilen till skolans dörr.

Jag for iväg, det stod möte på min agenda. Ett som varade två timmar sen ännu ett som höll mej i fast grep till 14:30.
Jag tog mej hem till mitt mys som var ivrig över att få berätta om sin dag. Det var hennes allra första träslöjdslektion och den hade varit väldigt rolig och kreativ. Hon hade gjort ett trähjärta som hon målat och bränt ut Kennets namn i. Väldigt fin. Hon hade glömt en bokstav men jag brydde mej inte om att nämna det. Den var fin som den var. Och hon var självklart väldigt stolt.

Tisdag och det betyder scouterna. Vi hämtade upp Mollies kompis och jag körde tjejerna till scoutplatsen. Sen tog jag mej en promenad genom stan medans dom små scouterna övade på sina knopar.

Hem och läxan lästes, en liten påfyllning i magsäcken sen var det läggdags för lilla fröken Vilhelmsson.
Själv fick jag ta tag i att packa för Mollies resterande skolvecka och för min egen utfärd till huvudstaden. Det är mycket just nu.
Men det är väldigt mycket roligt.



Jockarp.

tisdag 26 november 2019

Duracell.....

Mollie i skrivatagen ;)


Uppstigning sju. Mollie fick mat i magen, jag kaffe. Hon borstade håret, tänderna och fixade med alla andra måsten innan skolan.
Jag skjutsade henne till plugget.

Jag for hem och vidare upp på berget i löparskorna. Det var småkyligt men svetten pressades fram efter tre kilometer, mördabacken får mej att svettas om det så är tio minus. Upp kom jag och jag fortsatte piggt vidare upp för berget. 21 km drog jag in innan jag åter var hemma för att sätta mej och avnjuta ännu en kopp kaffe.

Bilen såg bedrövlig ut, sand inne och totalt igengrodd på utsidan. Ett rejält tag fick med det tas för att få den i ordning så att vi åter åker ståndsmässigt.
Jag frös som en hund så jag kröp i min fina vinteroverall under tvätten ;)

Inomhus, tja även den delen har prioriterats bort ett tag. Fem maskiner tvätt låg torktumlat och klart för vikning i en hög och det retade mej. Klök vad jag tycker det är tråkigt att vika tvätt. Men som den husliga och ansvarsfulla vuxna människa jag är så satte jag mej över tråket och började vika.
Sängkläderna byttes och jag bäddade nytt både till mej och myset.

Julen är i antågande och eftersom jag ska befinna mej på annan ort stora delar av veckan så såg jag det som ett mycket smart drag att ta tag och jula lite. Julstjärnorna åkte upp och även Mollies rum pimpades en aning. Nu är vi i alla fall med på banan ;) Bra där.

Vi passade kamphundarna under kvällen och efter en mycket god middag satte vi oss i soffan och gosade med dom små grabbarna.
Jag var minsann trött efter dagens aktiviteter, men det som är gjort är ju liksom gjort.

Herregud så grant ;)


Jockarp.

måndag 25 november 2019

Väldigt bra.....



Ännu en fin dag. Dessa dagar radas upp på löpande band just nu.
Vi startade i lugnt tempo med frukost sen bar det av västerut.
Första stoppet blev Mellbystrand, vi körde ner på stranden och möttes upp av bönan som fyller mitt liv med massa glädje.
Det var ett varmt återseende. Vi lekte på stranden en stund, det var friskt.

Fika på ett café med några år på nacken, ett speciellt hak mitt i Laholm city ;) En avslappnad stund. Filosoferande över en kopp kaffe, ja, det är vad som behövs ibland.

Vidare mot ett badhus. Verkligen skönt att lämna gråa, blåsiga November utanför och i stället plumsa runt i varma bad och njuta i den heta bastun.
Mollie dök efter ringar som jag roade mej med att kasta i vattnet. Hon är bra på att simma och dyka nu vilket känns mer än bra.
Efter ett par timmar i plurret var vi redo för att återvända till det gråa kyliga.

Ett stopp på Rökeriet, ett fint ställe med trevlig personal precis intill Lagan. Sämre kunde vi helt klart ha det.
Klockan slog 16 och det kändes lite som i sagan om Askungen. Vi var tvungna att hasta hemåt.
Mollie skulle på fest klockan 18 och innan dess behövde hon byta kläder.
Vi klarade tiden och hon for iväg på sitt håll. Själv åkte löparskorna på fötterna och jag rev av några kilometer i ganska friskt tempo.
Det hade varit en bra dag och jag mådde verkligen toppen.

Nattningen blev en aning sent men ibland behöver vi förlänga dagen för att hinna med allt fint.
Mollie var mer än nöjd när vi summerade hennes födelsedagshelg.
Och jag kunde bara hålla med.


Jockarp.

söndag 24 november 2019

År nio....





Ja så var det nu klart. Vi har överlevt vårt nionde år tillsammans. Det är verkligen värt att fira och fira det gjorde vi.
Jag väckte min dotter med skönsång, eller tja sång ;) vi gratulera hade hon önskat sej så den rev jag av medan jag balanserade hennes paket och ett par lussebullar med nio brinnande ljus i.
Hon log stort när vi möttes och efter ljusblåsning öppnades paketerna i en raslig fart. Vi hade nämligen lite tidspress.

Tåget gick klockan åtta och vi mötte upp mormor och morfar på stationen sen bar det av mot Köpenhamn.
Vi angrep Tivolit och det blev några fantastiska timmar. Höjdpunkten var nog ändå när myset lurade upp mormor i karusellen vid namn kamelen. Vi skrattade hysteriskt allihopa.
Varm choklad, potatisbakelse och brända mandlar. Ja, vi saknade inget under vår tid i parken.

Vi gick hem och chillade på hotellet en stund. Ett hotell som jag av vissa skäl fick betala två gånger. Jag bar på en enorm ilska över det inträffade men jag ville inte göra min dotter besviken. Rummets nota blev 5000 spänn för en natt och nä det var inget lyxhotell. Men firman jag bokat igenom hade tydligen kursat och med det tagit min första avgift för rummet med sej.
Förbannad ja, men jag resonerade lite med mej själv och kom fram till att det faktiskt bara handlade om pengar. Jag släppte det efter ett tag och vi fortsatte fira min lilla nioåring.

Vi gick ut på ströget och en middag med indiskt tema slank ner. Vi hade en mysig stund där vi gick hand i hand bland alla juleljusen som var tända på vår väg.

Kväll, natt och morgon. Frukosten vältes ner sen tog vi bussen till Zoo. Ett fint ställe med mycket djur, vi strosade runt några timmar och lärde oss en hel del om isbjörnar, pandor och kameler.
Ännu en mysig fikastund sen var vi redo för att åka hem till byn.

Hemma i palatset stod termometern på 16 grader, brrr. jag satte fyr i pannan sen bar det av på en mycket behövlig löptur. Det hade blivit mycket av det goda.
Efter det blev det lite andligt. Jag och en vän gick till kyrkan för att lyssna på gospel. Trevligt om än lite mycket gud.

Mollie ska ha fest så innan vi for hem så skulle hon dela ut alla inbjudningarna. Nattning sent efter en intensiv dag.

Men jag tycker vi öser på ett år till. Det går ju bra för oss. Hon och jag oslagbara ;)




Jockarp.

onsdag 20 november 2019

Nålmålning....

Oförskämt pigg....


Att jobba 12 h natt och sen sätta sej i bilen och köra 30 mil till Göteborg kanske inte är helt optimalt. Men livet är sällan helt optimalt. Och jag var förvånansvärt pigg hela dagen.
Jag möttes upp av den leende kvinnan jag inlett en relation med, vi hade svårt att låta bli varandra. Saknaden hade varit svår.

Hon bjöd mej på spa på ett helt fantastik fint ställe som heter Hagabadet. En fantastiskt fin miljö och allt var lugnt och stilla.
Att glida runt i varmt vatten var en helt perfekt aktivitet för mej. Att jag även fick en timmes helkroppsmassage gjorde minsann inte livet sämre. Jag kände mej sjukt bortskämd.

Vi lunchade på ett Japanskt hak och det glädje mej oerhört att jag får möjligheten att prova nya maträtter. Gott och trevligt sällskap därtill. Vilket koncept.
Vi tog bussen hem och jag spenderade några timmar sovandes i soffan medans min fjälla var på andra aktiviteter.
Innan den riktiga sänggången skulle ske hann vi med att äta en smaskig ostbricka.
Sent i säng och tidigt uppvak. Jag tror att vi båda två känner att vi vill ha så mycket vakentid tillsammans som det bara går när vi ses. Det innebär oftast att vi ligger back rejält med sömn men det får vi helt enkelt ta just nu.

Klockan tio på förmiddagen hade jag lyckats få en tatueringstid i huset intill. Mycket praktiskt, att bara gå över gatan och sätta sej under nålen. Jag var glad över att det gick att lösa så smidigt eftersom jag försökt få till en tid här hemma i veckor utan att lyckas.
Tre nya betydande gaddningar gjordes. Marathon distansen, ett minne från mina Ultravasor och så en för kärleken till min hemby.

Lunchdags och valet föll på en vegetariansk restaurang, helt okej mat, bara lite ovanlig för mej.
Under eftermiddagen höll vi oss väldigt nära varandra. Vi hade få timmar kvar innan jag åter var tvungen att sätta mej för att avverka 30 nya mil i kärran.

Körningen gick fint efter att jag kommit loss från dom enorma köerna ut från stan. Jag fattar inte att folk orkar ha det så varje dag.
Jag kom hem lagom till scouterna var klara och jag hämtade upp ett par glada och lyckliga tjejer. Kompisen lämnades och Mollie och jag tuffade hem till byn.

Vi hade lite att ta igen myset och jag. Hon hade gjort klart sin fina kapitelbok på svenskan och boken läste jag högt för henne till nattningen. Jag var stolt över henne och att hon var stolt över sin bok rådde det inga tvivel om.
Vi hade en fin och välbehövlig stund ihop innan det var dags att släcka för natten.

Sammanfattning. Ja. jag vet inte. Men jag har haft ett par fantastiskt fina dygn och jag är enormt lycklig just nu. Livet leker och jag får i allra högsta grad vara med och leka.....





Jockarp.

lördag 16 november 2019

Kung Lasse....

Det viktiga morgonkaffet ;)


Jag vaknade upp tidigt. Jag lyssnade på lite musik innan jag var redo för att sätta fötterna på parketten och starta dagen.
Jag satte eld i pannan, kaffet koktes och jag gick en runda i huset och njöt av tystnaden en stund. Fötterna styrdes in till mysets rum och jag kröp ner bredvid henne, jag märkte att vi saknat mysandet på mornarna båda två. Jag har jobbat tidigt och lämnat henne hemma sovandes men nu fick vi ta igen det. Vi småpratade lite men annars låg vi tysta.

Skolan väntade så vi fick ta oss upp. Jag körde henne till plugget och vi önskade varandra en fin dag innan hon smällde igen bildörren.
Jag körde till havet. Jag behövde det. Mina ögon behövde se blått, att inte se linjen mellan himmel och hav gjorde mej gott.
Vågorna piskade in och bröts mot stenarna intill stranden.
En bukett blommor på en sten fick mej att tänka på saknad. Den plågsamma saknaden.
Jag såg två svanar och fixerade blicken på de ståtliga paret en stund, jag log åt deras tvåsamhet.

Klockan nio satt jag i frisörstolen och såg mitt hår falla till golvet. Det var ett tag sen sist så det var minsann behövligt.
Det var en behaglig, trevlig och mysig stund.

Jag tackade för klippet och tog mej hem. I löparkläderna och iväg.
Jag tog min viktväst på mej och brottade ner 10 km till i årets löparsäck. Tungt men en go känsla.

Mollie hämtades upp i skolan, den lyxen måste vi unna oss ibland. Det blev en kort stund vi fick under fredagseftermiddagen. Jag skulle iväg och Mollie innefattades inte i det.

Jag hämtade upp min jättegravida vän och vi tuffade ner till Malmö. Vi tog en bit mat innan vi spatserade in på Malmö Arena för att lyssna på han. Han killen som varit med oss i så många år.
Lars Mattias Winnerbäck gick upp på scen fem minuter efter aviserad tid.
Och han var bra, en aning mer pratsam än vanligt, antar att han mår bra och att han är demonfri. Det verkade så i alla fall.

När jag kom hem mitt i natten sov mitt mys som en sten, mormor låg på soffan och snarkade och jag dröjde mej inte heller kvar uppe.
Natten avslutades med ett mess till mej om att jag var saknad. Det var den vackraste avslutningen man kan tänka sej på en helt formidabelt bra dag.




Jockarp.

fredag 15 november 2019

Ihop....


Ibland ser man inte allt klart....


Det där med att umgås med yngre människor kan ibland vända moll till dur.
Mollie hade en kompis med sej hem från skolan och efter att jag sett till att stilla deras hunger så spelade vi lite spel. 
Ett spel som jag ogillar skarpt är finns i sjön. Men jag blev nedröstad gällande att spela eller icke spela. Att göra det med ett par små damer livade faktiskt upp det hela till den milda grad att jag efter tredje spelet sa mej gilla det.
Båda två flinade åt min entusiasm :)

Vi var ute en sväng och frisk luft har en god effekt på mitt humör. Jag gick runt på gården och njöt av allt fint jag faktiskt har runt om mej. 
Den stora Ekens krona på baksidan hade färgen av brunt och orange men löven satt fortfarande bestämt kvar på sina grenar. Jag funderade över dess historia. Människor har kommit och gått men det pampiga och starka trädet stod fortfarande där helt oberört av tidens gång. Vackert.

Jag lyssnade observant på dom bägge kompisarna när dom i mun berättade om sina problem i skolan under rasterna. Det är kojproblem. Någon annan har helt enkelt snott deras koja. 
Jag fick slita för att hålla mej från flin och jag svarade hm och mm emellanåt. Men innerst inne tänkte jag bara. "om ni bara visste vad som väntar er i livet så skulle ni njuta till 100% av livet just nu" Men dom tankarna höll jag myndigt för mej själv ;)

Kompisen åkte hem och myset gick in på sitt rum, men bara för en liten stund. Hon kom strax tillbaka och sa:
- Mamma vi kan väl göra något ihop.
Självklart, vad vill du göra?
Vet inte fick jag till svar.
Vi satte oss i soffan och under tiden min dotter funderade på vad hon ville göra bjöd jag henne på en fotmassage,
Vi stannade vid det. Hon tyckte det var en kanonaktivitet ;)





Jockarp.

torsdag 14 november 2019

Låg....



Tidigt arbete, klockan fem har jag klivit upp och det sliter. Att det är höst och mörkt svider även det lite extra.
Men jag har hållit ihop och gjort vad som förväntas av mej.
God moral så man mår illa ;)

Scouterna för Mollie och för mej har det bara blivit lugna promenader. Jag har inget fysiskt mål just nu och det känns som jag behöver vila en aning. Men samtidigt vet jag att träningen gör mej gott fysiskt och inte minst psykiskt.
Om det är avsaknaden av träning eller om det är något annat, det vet jag inte men något stör. Och är det något jag avskyr så är det just det. Att jag har en oro i kroppen och inte kan sätta fingret på vad det är.

Självklart vet jag att jag inte alltid kan ligga på topp, inte alltid må hundra procent bra. Jag hade ju gärna haft det så men ingen människa slipper väl undan låga dagar va?
Problemet just nu är bara att jag inte vet vad jag ska göra för att förändra känslan. Men jag får nog ta en löptur inom det snaraste och rensa och sortera.

Ingen påverkan på Mollie i alla fall och det är det viktigaste. Hon har vänner med sej hem efter skolan och det funkar väldigt fint. Att hon inte har fritids efter skolan har gått bättre än förväntat. Hon växer med uppgiften och vi är båda trygga med upplägget.
Ibland tittar jag på henne och tänker på att hon verkligen är det absolut viktigaste för mej och att hennes mående alltid kommer först.



Jockarp.

tisdag 12 november 2019

Psalmsånger.....



Att kliva upp klockan fem en måndagsmorgon tillhör verkligen inte min favoritsysselsättning. Men upp skulle jag och upp kom jag även om det var trögt.
Det blev ännu trögare av att jag skulle lämna en halvsovandes kvinna kvar i sängen. Men plikten kallade.

Jobbet slutfördes 14:00 sen väntade fri lek. Jag tog på mej min viktväst och gav mej ut på berget. Jag var brutal och valde mördabacken, en aning mör var jag när jag nådde toppen.
Det var ett behagligt ljus i skogen, det kändes nästan som vår. Jag gillade känslan men det där om vår fick jag vackert slå ur hågen. Det är en bit dit.

Jag mötte upp min dotter och hon berättade om sin skoldag. Om att fröknarna klätt ut sej till sagofigurer. Jag gillar lekfullheten som råder i skolan nu för tiden. Dagarna startar minsann inte upp med en psalmsång som det gjorde för mej när jag gick i småskolan. Nepp nu är det andra bullar, på gott och ont såklart, men mest gott skulle jag tro.

Vi tog det lugnt i hemmet vrå under kvällen. Läxan lästes och vi åt en smaskig middag men för övrigt var vi i sakta tempo. Nästan helt orörliga. Jag kollade på lite gamla bilder och ett par matcher skip-bo hann vi med innan sänggång.
Galet trött somnade jag i min dotters säng men vaknade upp igen och hasade mej in i min säng.

Hittade denna tjusiga bild ;)


Jockarp.

måndag 11 november 2019

Smakrikt....


Vilken kväll....


Perfekta dagar radas upp.
Jag fick besök under fredagsmiddagen och det blev några aktiva timmar. Mollie var hos en kompis så det var vuxentid för hela slanten.

November månad och jag har blivit utmanad av min dejt att bada en gång i månaden i öppet vatten. Alla som känner mej vet att jag sällan eller aldrig stoppar fötterna i vatten som är mindre än 30 grader varmt. Men jag utmanas och jag upplever med det nya fina saker.
Oktober gick fint och nu var det så dags för Novemberbadet.
Vi valde Levrasjön och graderna var blygsamma 10. Det blev inget långbad men doppade mej gjorde jag.
Kicken efteråt det är den jag vill åt och ja, mer levande kan jag knappt känna mej.
Att kvällen var storslagen och himlen färgats rosa gjorde att allt förstärktes än mer.

Mollie hämtades upp och hon var en smula ledsen. Hon hade nämligen tappat ännu en tand och den hade tyvärr förolyckats ner i kompisens handfat och vidare ut i avloppet. Hej då på den. Jag var säker på att tandfeén skulle hitta den men Mollie var inte lika säker.
Vi åkte hem och en smarrig måltid levererades i palatset, sen väntade film. Tanden glömdes med det av.

Lördag och det såg ut att bli en dyster dag, regn utlovades hela dagen och regn blev det. Vi hämtade upp en kompis till myset sen begav vi oss till Huseby julmarknad. Kompisen blev åksjuk och spydde ner sej i bilen. Lagom kul.
En trevlig dag på julmarknaden blev det i alla fall och vi åt gott. Det provsmakades av bland annat, älg och ren hjärta, polkagrisar, ostar, korvar och must.

Söndagen gjorde vi inte många knop, jag sanerade bilen efter spyan, vi bakade lite lussebullar och vi gick en tur på berget.
Kvällen vigdes åt buffé för att fira fars-dag.

En fin helg var till ända. Nu är det mycket jobb i sikte. Men inte bara ;)




Jockarp.

torsdag 7 november 2019

Hjärnexpert......



Lätta arbetsbördor denna veckan men ändå tidskrävande. Jag hade möjligheten att få gå på ett föredrag med professor Magnus Svartengren. Det märktes att han hade en aning fler högskolepoäng än jag. Det var blixtsnabba vändningar och jag fick inte tid till att smälta det han sa, det var ett litet problem för mej. För mycket information på för kort tid. Men väldigt intressant.
Läkare är intressanta att lyssna på. En del i alla fall ;)

Eftermiddag och en ny föreläsare i form av hjärnexperten Caroline Palmstedt. Visst att jag visste en del gällande hur träning och vila påverkar hjärnan i en positiv riktning, men det är alltid bra att få en uppfräschning och en puff om hur bra träning är för kropp och knopp.
Jag var nöjd över dagen och det är en bra känsla.

Mollie var på scouterna och jag tog en enkel promenad. Kroppen har känt okej men lite lugnare program skadar nog inte efter den hårda belastningen som ett marathon faktiskt är.

Vi har spelat lite spel på kvällarna och det är en fin stund.
Nattningarna har varit en aning sega, vi har läst ut boken om Lille prinsen och nu är vi lite veliga om vilken vår nästa kvällsbok ska bli.

Det har varit en aning svettigt ekonomiskt för mej. Mollie har under en kort tid tappat två tänder.
Hon informerade mej om att man brukar få fler slantar av tandfeén om man lägger tanden i en skål utan vatten. Det gjorde hon självklart och jag fick slänga ner en större hög med slantar än vanligt.
Det roligaste är ändå att hon fortfarande tror på tandefeén, tomten är hon skeptisk till men tandfeén är en aning speciellare tydligen ;)

Lilla fen (jag då) Har nu lagt tand nummer tio i säkert förvar för att i framtiden kunna avslöja sanningen om tandefén. Men än är inte den tiden inne.



Jockarp.

tisdag 5 november 2019

Hemfärd....



Öm i knäet men annars helt smärtfri från marthonloppet, den känslan är fin.
Sista dagen på den Franska Rivieran bjöd på sol och uppehåll. Vi började dagen på den Engelska promenaden. Vilken är en sju kilometer lång sträcka precis utmed havet. Den byggdes genom att man omskolade tiggare till byggnadsarbetare på 1800-talets England. Bara det i sej var ju fantastiskt. Att ordna jobb och med det få mat och husrum.

Vågorna var häftiga och vi satte oss vid kanten och tittade på det mäktiga. En turist som var lite för våghalsig fick se sin packning följa med det vilda havet ut. Adjö med den packningen så att säga. Mollie tyckte det var spännande och fantasin tog fart. Vad hade han i sin packning, mobil, pass och pengar. Ja inte vet vi men kanske han fick ta en vända till Ambassaden för att ordna sej ett nytt pass.

Vi fortsatte vårt strövtåg och gick en sväng i gamla stan bland alla små gränder. Var man inte kär i staden innan så blev man minsann det då.
Jag älskar smala gränder där tvätten torkar utanför fönsterna högt uppe under taknocken. Det känns så livfullt. Lite Lady och Lufsen känsla, bara pastatallriken som fattades.

Vi sög in det sista innan vi tog en taxi till flygplatsen för vidare färd hem mot byn.
Väl hemma blev det ett bad för unga fröken Vilhelmsson, hon gjordes redo för en ny skolvecka.




Jockarp.



måndag 4 november 2019

Nummer 18.....

Lugnet före stormen...


Jag vaknade upp klockan tre på natten av värsta ovädret, det ösregnade, åskade och blixtrade våldsamt.
Där försvann min nattsömn.
Jag gick upp halv sju och då höll det fortfarande på att busa.
Frukost och förberedelse, lite i åtta gick jag ut till startplatsen för mitt 18:e marathon. Jag möttes av informationen om att säkerheten inte kunde garanteras så starten var tvungen att skjutas upp.
Hem till rummet en sväng till sen gick jag åter ni till starten.
Halv nio kom vi i väg och samtidigt ökade regnet. Vägen flöt och det fanns inte en torr tråd på min kropp.
Jag brydde mej inte utan sprang på.

Från Nice skulle vi ta oss kustvägen till Cannes, och ut med kusten kan det bli en aning blåsigt, inget undantag här inte. Den sista milen in mot mål blåste det fruktansvärt emot mej men jag var ändå stark och glad, en skön känsla.
Vågorna slog upp på vägen och det sved i fötterna, blöta fötter i fyra timmar smärtar. Men jag var nära så jag tuffade på.
In i mål sprang jag leende och när jag korsat mållinjen hörde jag myset skrika mamma. Jag log ännu större och tog emot min medalj efter det vackraste lopp jag sprungit och gick för att möta upp mitt sällskap.
Vi gick bums till en resturang och jag formligen välte i mej en pizza och en hink vatten.

Efter att vi kollat in platsen där alla skådisar hämtar sina guld palmer spatserade vi till tågstationen och åkte tåget hem till Nice.
Jag tog en uppfräschade dusch, salt i såren sved som eld men jag bet ihop och stod kvar en lång stund.

Glasstime. Mollie drog i sej fem kulor glass, jag nöjde mej med två kulor och en kopp kaffe.
Vi strosade längs stranden tillbaka till hotellet, en helt fantastisk kväll, vågorna slog kraftfullt mot stranden och himlen färgades röd.
Det var en fin dag som avslutades tidigt i bingen med att kolla på fångarna på fortet :)


Jockarp.

söndag 3 november 2019

Hon kallar mej Älskling....



Vissa människor lockar fram det bästa ur mej. Glädje, leende och skratt.
Jag vet inte vad det beror på och jag har lovat att inte överanalysera allting. Men ibland är det svårt.

Hon är inte min typ säger jag.
Vi är alldeles för olika säger hon.
Hon kvällsmänniska och jag morgonmänniska.
Jag ansvarstagande, jag lever i en viss ram med skola och jobb, hon lever i nuet.
Jag pensionssparar, inte hon.
Hon röd jag blå.
Hon gillar vin, jag är absolutist.
Hon älskar tomater, jag kräks av dom.
Jag kan säkert rada upp en hel hög till med olikheter.
Men jag låter bli. Olikheterna är bra men jag ser nog ändå mer alla likheter.

Om vi är olika eller lika.
Det spelar ingen roll i vårt fall. Redan nu har jag upplevt ett antal gånger att när någon av oss ser något i en nyans av mörkt kommer den andra med ljus. Jag vet inte varför det blir så men det är otroligt vackert. Att stärka varandra i svagheten är nog det vackraste som finns och det kommer så självklart.

Att jag träffat en kvinna som jag kan skratta hejdlöst med lika självklart som att hon torkar bort en tår på min kind. Det är vackert och det känns så självklart
Att jag kunnat omvärdera saker som jag aldrig trott skulle fungera är mäktigt och det händer så självklart med henne.
Att alla våra förslag vi kommer med ses i ja och inte i nej är lika självklart som luften vi andas.
Allt är så enkelt. Jag är jag, hon är hon och vi är vi, svårare än så är det inte.

Det är nog så här det ska vara va?

Hon kallar mej älskling...



Jockarp.

lördag 2 november 2019

Nice.....



By lämnades tidigt och vi tog oss till tågstationen. Vidare mot Kastrup.
Vi passerade säkerhetskontrollen och en kvinna som var i upplösningstillstånd kastade sej formligen förbi för att komma före i kön, tårarna rann på henne och paniken i hennes ögon lyste klart. Jag funderade över vad som hänt henne, varför hon mådde så dåligt. Jag stod och tittade på henne och funderade. Detta medförde att jag glömde min väska i kontrollen och där i låg mina löparskor.
Jag upptäckte mitt misstag och tog mej tillbaka för att hämta väskan, pust dom hade inte sprängt den i tron om att det var farligt gods i den :)

Jag somnade en stund på planet så flygningen gick väldigt smärtfritt.
Pang, vi mötte fransk mark till solens strålar. 19 grader varm och det kändes, kläderna åkte av.
Taxi till hotellet och vidare mot expo för att hämta ut min nummerlapp inför söndagens lopp.
Allt klart loppet kvar.

Vi strosade på strandpromenaden, ett stopp vid minnesplatsen från den 14:e juli 2016 när en galning fick för sej att han hade rätten att ta oskyldiga människors liv genom att köra en lastbil just på den platsen vi nu gick på.
Mollie var tagen av att se foto på människorna som förolyckats. Speciellt när hon såg foto på barn i hennes egen ålder.

Vi tog ett stopp på en mysig italiensk resturang. Pasta carbonaran slank lätt ner.
Mollie tömde hela skålen med parmesanost till sin bolognese. Jag bara flinade åt henne.
Hemgång och tidigt sängång.

Idag väntar nya äventyr.....




Jockarp.

fredag 1 november 2019

Firande i byn.....

Hösten radar upp vackerhet....


Tre timmars sömn efter nattarbete, tja det var allt det blev. I löparskorna och ut i den fantastiska hösten. Dom sista 6 km innan Marathonet rullades in, känslan var god. Jag kände mej lätt.

En lunch med mina föräldrar och myset väntade mej när jag kom hem. Ett 62-årigt födelsedagsbarn skulle firas. Mollie hade fixat en hel sopsäck med presenter till sin mormor så jag behövde inte bry mej så mycket om uppvaktandet.
Det kändes som min dotter missuppfattat det hela en aning med tanke på att även kamphundarna firades och fick ett par nya leksaker. Nya halsband fick dom också minsann;)

En kär vän kom förbi och vi gick en promenad på berget, gamla minnen väcktes, så många mil vi gått tillsammans på berget med våra små kids i vagnarna och på selar på mage och rygg. Vi var i ett grymt trim under den tiden.
Vi tog mördabacken och stannade till vid utsikten och sög in det vackra för att sen gå vidare upp för branten. En fin stund men samtal om livet. Energipåfyllning.

Mollie skulle fortsätta att fira mormor och restaurangbesök väntade, jag stannade hemma och umgicks med ännu en nära vän. Vi låg i soffan helt utslagna och pratade om meningen med livet. Jag tror vi har bra grepp om det nu ;)

Den lilla väskan packades, en tripp till den franska Rivieran är på antågande och det verkar bli en väldigt blöt tripp.



Jockarp.