fredag 30 augusti 2019

Tomhet.....



Det händer ganska ofta att när jag nått mitt uppsatta mål så kommer det en svallvåg med tomhet och sköljer över mej. Ultravasan var inget undantag. Men jag var beredd på känslan.
Att något legat en lång tid och gäckat, glatt men samtidigt oroat och så plötsligt är det borta. Ja det blir tomt.
För att råda bot på den känslan anmälde jag mej till två nya Marathon. Min plan var att jag skulle springa tio Marathon och sen trappa ner men sen kom en kärlekskrasch och jag behövde distraktionen i att pressa, stressa min kropp, att sätta upp nya mål och nå dom.
Nu hänger det 16 Marathon medaljer och två ultramedaljer i palatset. 16 känns en aning fel så mitt nya mål är 20. Det låter kanske lätt, men ett Marathon är ett Marathon och det går inte att springa det halvhjärtat, det blir sällan bra.
Så träningen riktas nu mot nya Marathon och nya städer ska besökas vilket gör att tomheten dämpats. Tre veckor kvar till jag ställer mej på startlinjen på mitt 17 lopp.

Det passade fint med en morgontur på berget efter att myset lämnats vid taxin. Dimman låg tjock över fälten och det var en kvav, fuktig tryckande luft. Det kändes som fukt ville pressa in innanför mitt skin samtidigt som kroppen öppnade alla spjäll och öste ut svett. Känslan var brutal och det droppade svett ner i ögonen och vidare ner på den steniga väg jag sprang. Jag hittade njutning i upplevelsen, vilket jag såg som märkligt ;)

Nu jobb till tio i kväll, efter det siktar jag inget jobb på 14 dagar, (förutom lite möte) Snacka om lyxlirare.
Ledigheten börjar med utflykt till den västra sidan av vårt fina land. Hej framtid.



Jockarp.

torsdag 29 augusti 2019

Blixtrar och dunder....



Tor visade upp hela sin styrka med sin hammare. Detta gjorde att min dotter vaknade och blev rädd och ledsen. Jag lugnade henne och tog med henne in till mitt sovrum, där gosade jag in henne i täcket och pratade lugnande med henne. Utanför blixtrade det väldigt tätt.
Hon somnade om till åskans dån och när det var tid för uppstigning var hon sömnig.

Vi hade bestämt att vi skulle ha en lugn morgon och att jag skulle köra henne till skolan, hon åt frukost och jag tog en kopp kaffe. Det regnade mängder och åskandet hade inte gett med sej när jag lämnade henne i plugget.

Jag hoppade i löparkläderna och just för stunden höll det uppe. Men det skulle inte vara länge, blixtrandet fortsatte och regnet öste ner. Jag kortade ner min tänkta runda, jag vågade mej inte upp på berget. Åska och träd är en dålig kombo.

Resten av förmiddagen gick i väldigt sakta mak, jag gjorde saker i hemmet, men väldigt långsamt. Jag hade tid.
Mollie kom hem från plugget och även då åskade det, helt sjukt vilket långdraget oväder. Vi gjorde inte mycket mer än läste läxan, vi var sega båda två.

Min far jobbade sin sista dag och ska nu träda in i pensionärslivet. Jag kom på att det kunde vi ju fira, så under kvällen bjöd vi ut mina föräldrar på Thairesturang.
Det blev en trevlig kväll med massa god mat.
Och faktiskt kändes livet med ens lite mer meningsfullt.
Efter restaurangbesöket tog vi en kopp kaffe och lirade lite Skip-bo och efter det blev det dusch och hårtvätt av lilla fröken innan nattningen.




Jockarp.

onsdag 28 augusti 2019

Filter.....




Uppstigning halv elva efter nattjänst. Jag var redo för dagen. En kopp kaffe och lite socialiserande på undantaget innan jag tog tag i tvättning av bil. Det var verkligen behövligt.
När kärran sken som solen i Karlstad firade jag den härliga sommardagen med en glass på palatsets trappa.

Myset kom hem från  skolan och även hon var glassugen. Vi satt på trappan och hon berättade om sin skoldag, för första gången i livet hade hon haft syslöjd och lyckan var massiv.
Hon hade självklart redan levererat ett alster. En garnboll.
Jag frågade vad man behövde och om det var svårt.
Det var inte svårt, Nä men om jag skulle göra det, skulle det vara svårt då förtydligade jag min fråga.
Nä jag skulle hjälpt dej men vi behöver, garn, kartong, sax, penna och tålamod. När hon sa den sista ingrediensen i garnbollen skrattade jag rakt ut. Hon känner mej väl ;)

Vi lämnade garnbollen viket jag tror var ett bra beslut, i stället tog vi fyrhjulingen ner på Vesan. Ja vi buskörde. Buskörde kontrollerat alltså.
Vi kollade när halmen pressades och vi hoppade på halmbalarna. En fartfylld härlig stund med mycket skratt och bus.

Lite mat i magarna innan det var dags för myset att göra sej redo för scouterna.
Vi hämtade upp ännu en lite scout på vägen och jag lämnade tjejerna med gänget. Sen var det dags för rörelse. En mils löpning på stans cykelbanor. Kroppen var ruskigt fräsch och jag njöt av svetten som pumpade ur mej. Jag känner mej stark och det är en njutfull känsla.
Tjejerna hämtades upp och vi for hem.

Det där med att vara barn nu och vara barn när jag växte upp skiljer ju sej en aning. Det finns så mycket kul man kan göra nuförtiden som vi inte kunde när jag var barn och det är väl så, Utvecklingen går framåt.
Mollie hade nåt filter på sin telefon som hon ville visa mej, jag är annars väldigt allergisk mot just det där med att förvränga bilder, jag är svag för originalet.
Men när hon tog en bild på mej så skrattade jag så jag kiknade. Det är ju fantastiskt att jag som inte haft lugg på 35 år plötsligt fick en urtjusig lugg på fotot.
Jag tror jag börja fatta grejen med det där med filter ;)



Jockarp.

tisdag 27 augusti 2019

Fröken rätt?

Paus i cykelturen....


Med dagar som innefattar många timmars arbete har livet i övrigt en tendens att stanna av. Men med en dotter som har sina behov får jag liksom ändå ta mej en aning i kragen.
Jag har jobbat tolvtimmars nattpass vilket då även kräver en viss återhämtning dom andra timmarna.

Lagom mossig i huvudet har vi i alla fall tagit oss ut på cykel en liten tur vilket var skönt. Vi cyklade ner på fälten och sög in den magiska doften av nytröskade vetefält. Potatisarna i sina rader avger även dom en doft som hör den nalkande hösten till.
Det är dofter som följt med mej sen barnsben och skiftningarna i årstiderna ger även skiftningar i dofterna. Och jag älskar dom alla.

Mollie pratade som vanligt oavbrutet och jag flinade lite åt henne när hon en aning för stor för cykeln trampade på i takt med munnens pladder. Hon är verkligen guldklimpen i mitt liv.

Efter måndagens skola kom hon hem till byn med en kompis, det var för dagen högsommarvärme så efter lite mellis drog vi till havet. Det bjöds på 20 grader och två timmars bad. Tjejerna hade fina timmar då dom gjorde simshower och jag satt på bryggan och gav poäng över deras vattenkonster.
Jag pratade med lite för mej kändisar, ämnen som löpning, vasaloppet, bad, pension, resor, Mollie och arbete avverkades ;) Jag är överförtjust i dessa möten. Det är verkligen en del i livet som kryddar.

Och så är det då bestämt. Dejtdags.
På lördag rullar den tyska skönheten väster ut mot Göteborg och dess nöjespark. Det ska ätas karamell och åkas karusell och det ska det göras med en kvinna som är helt oförstörd för mej. Jag ser framemot mötet väldigt. Det kan nämligtvis vara hon. Hon fröken rätt ;)


Skapar sommarminnen.....

Jockarp.

lördag 24 augusti 2019

Testspringa....

Det är inta alla som har en sån ;)


Vi hade bestämt att jag skulle skjutsa Mollie till skolan, det betydde att hon inte behövd kliva upp förrän samma tid som taxin brukar gå. Sovmorgon alltså.
Jag tog mitt morgonkaffe innan jag väckte min lilla dotter.
Upp och hoppa det är fredag sa jag glatt och lyfte lite försiktigt på hennes täcke. Hon log och öppnade ögonen.
Jag tror att hon har universums bästa morgonhumör. Vi är lika där, skillnaden är bara att jag gärna är avhållsam med talet under den första stunden när jag vaknat, det är inte min dotter. Hon drog igång bums, jag log och rufsade till henne lite i håret.
Vi satt lugnt vid frukostbordet och jag lyssnade på henne när hon sände likt en liten radio.

Hon gjorde sej i ordning och än fanns det tid innan vi behövde ge oss av. En match skitgubbe innan plugget var en skön fredagsstart.
Vi kramades om i bilen vid skolan och sa hej då. Hon sprang glatt iväg och jag tuffade vidare i livet.
Hem och i löparkläderna. Det var några dagar sen. Och sist jag sprang hade jag en del smärta i kroppen.
En mil och mördabacken inkluderades, jag svettades kopiöst och funderade en bit över anledningen till det. Jag köpte idéen om att det var på grund av värmen. Tröjan åkte av och livet blev med ens lite enklare.
Jag kom hem nöjd med smärta i höger knä. En dusch sen kaffe på altanen i solskenet.

Och solen var stark, jag var helt svedd i pälsen när min dotter och väninna kom hem med taxin. Jag fick hålla mej inne en stund och donade med att byta sängkläder. Lakanen hade torkat ute i sommarvinden och dom doftade ljuvligt.

Jag lagade en god middag med helstekt kyckling och potatis och sås. Efter intaget och uppstyrandet med disken drog vi till stan och veckohandlade. Vi hade en fin stund ihop myset och jag.

Kvällen satt vi i soffan och kollade in olika hotell som vi skulle kunna tänka oss att bo på när lilla fröken Vilhelmsson ska fira sin nioåriga födelsedag.
En bra dag.

En aning större idag <3


Jockarp.

fredag 23 augusti 2019

Första mötet.....



Arbete och skola. Är det de som kallas vardag? i så fall är vi där igen. Mollie har börjat tredje klass och nu tar hon sej till och från skolan i taxi. Hon har fått gått in med sin nyckel två dagar då jag varit på utbildning efter jobbet. Det har gått bra för henne och jag är enormt stolt.
Att jag är stolt berättade jag givetvis för henne. Hon svarade mej;
- Du mamma. Jag tror att du är stoltare över mej än vad jag själv är.
Må så vara men det viktiga är att vi är trygga både du och jag blev mitt svar.

Lugna dagar rörelsemässigt, jag har mått bra i kroppen och känt ett sug av att ut och springa men jag har hållit mej till promenader.
Vi har varit på berget och plockat svamp, gått på mjuka mossbeklädda stiga, vi har gått där inga stiga finns och vi har stannat upp vid en stubbe och öppnat fikaväskan. En extrem mängd återhämtning i kropp och själ.

Vi tog en tur till andra sidan berget till våra vänner, det blev även rörelse där i form av promenad. Men en promenad utan barn skiljde samtalen en aning. Här samtalades det mer om krossade hjärtan och nya dejter.
För ja, så är det. Jag har varit väldigt återhållsam på fronten damdejter. Jag har verkligen inte haft något behov av att träffa min livskärlek. Mitt liv har varit bra ändå och jag har haft för mycket ego med att göra saker som jag vill när jag vill denna vår och sommar.
Men nu är det så att det finns en fröken som väckt mitt intresse väldigt, vilket jag är glad för.
Framtiden är spännande och jag längtar efter första mötet.



Jockarp.

tisdag 20 augusti 2019

Mästerverket.....





Min kropp är ett mästerverk, jag har aldrig varit säkrare.
2016 sprang jag Ultravasan och dagarna efter gick jag med hjälp av min fars skidstavar. Jag hade så fruktansvärt ont i varje del i min kropp, allt utom fingertopparna smärtade, jag mindes med förskräckelse att smärtan ökade med dagarna som gick innan det äntligen på tredje dagen vände. Jag var rädd för att dagen skulle bli brutalt smärtsam.
Men nej, denna gången var det annorlunda.

Måndag morgon, jag vaknade upp, sträckte lite på mej och funderade på var det skulle smärta mest när jag skulle låta fötterna möta golvet.
Jag hoppade upp, tog ett par försiktiga steg, lite stram i översida lår, smärta i höger fot, både över och under. Aj.
Jag gick tio meter och kände att allt lättade, några steg till och jag log och tänkte för mej själv. Leonora Vilhelmsson, din kropp är magisk.
Stel? ja visst, öm? ja visst men jag mår så sjukt bra.

Vi drog några vändor skitgubbe medan kaffet intogs, sen var det jobb för lilla fröken. Hava ridbanan genererar slantar till Kennet och hon sköter jobbet med bravur.
Jag klippte gräset, för övrigt blev det en lugn dag. En timmes lur på soffan var välbehövligt även denna dag, jag behöver vila för att läka och det är liksom helt okej.

Efter dagens regnskur lättade vi från byn och tog oss till havet, det var en vacker stund ihop med min dotter. Vi gick tillsammans på stranden där vågorna vilt slog mot land, vi satte oss på en bänk och blickade ut mot horisonten, hon pratade om sin hundvalp och jag lyssnade, hon halvlåg i mina famn och jag njöt av att se, höra och känna henne.
Efter energipåfyllnaden vände vi hemåt och började gemensamt laga middag. Vi provsmakade de nyplockade potatisarna och dom var verkligen i en klass för sej själva.

Vi kollade på nån film och några trädgårdstomtar innan det var dags att avrunda ännu en formidabelt fin dag. En måndag i världsklass.




Jockarp.

måndag 19 augusti 2019

Mora-Jockarp....

Min största support...


I säng tidigt och jag somnade snabbt, men natten blev orolig, kroppen smärtade. När klockan var tre på morgonen gav jag upp. Jag packade mina saker och fyllde upp min termos med kaffe. Jag ville hem till byn, hem till Mollie.
Kvart i fyra lämnade jag Mora och det var verkligen bara jag ute på vägarna, dom första milen var stormånen mitt enda sällskap.

Men att ha gangsterhaffare på sin vänlista som jobbar natt och som var på väg hem från kneget gjorde att jag fick sällskap över telefon ett par timmar. Det var ett roligt och lättsamt samtal vilket var helt i min smak den arla morgon.
Bylingen skulle sova och jag behövde mat, så efter ett par timmars surrande sa vi sa hej och jag tuffade vidare mot ett Rasta.
Där gick jag in halv sju en söndagsmorgon och frågade om det fanns en möjlighet att kunna få en pyttipanna. Kocken såg lite frågande ut eftersom frukostbuffén var framdukad. Men sa javisst jag fixar det.
Jag tackade och gick till bords.

Min tanke var att när jag nådde E4 i Jönköping skulle kunna köra på farthållaren hela vägen till Värnamo, för att kunna sträcka lite på benen, men se det gick inte det. Himlen öppnade sej och hela vägbanan såg ut som om det lämpade sej bättre med kanot än bil. Jag tuffade på i max 80 km och det väldigt drygt.

Jag var hemma i palatset lite efter tio och min dotter mötte mej med en teckning och en lång kram. Mer välkommen hem kan man knappast känna sej.
Vi tog en lugn promenad ner på Vesan, jag var inte sugen på berget och dess branter men rörelse är bra.
En kaffe på det sen begav vi oss för att plocka lite potatis. Mollie hackade och morfar fick böja sej och lägga potatisarna i hinken, jag var inte riktigt så böjbar  ;)

Jag lurade en timme på soffan och det var nog mer än välbehövligt det. När jag vaknade var jag vrålhungrig. Pizzatime.
Efter maten spelade vi lite kort sen väntade ett återhämtande hett bad för mej. Lite tända ljus och en halvliter rödbetsjuice gjorde det än mer festligt.
Mollie var på sitt rum men undrade var jag var och när hon hittade mej i badet och såg dom tända ljusen utbrast hon.
- Åhh vad mysigt du har det mamma, jag kommer strax.
Hon gick i väg och hon kom tillbaka med en köksstol som hon satte sej på, så där var vi, jag i badet och hon på en pinnstol ;)

Jag förstod att hon saknat mej under helgen, det märktes väldigt tydligt, söndagen den 18/8 innefattade väldigt många kramar och mycket tid tillsammans.


Arbeta för brödfödan...


Festligt.

Jockarp.

söndag 18 augusti 2019

Årets lopp....

Som jag längtade efter denna skylten...


Det där loppet det har funnits med mej i mina tankar under en längre tid. Jag har känt oro, jag har känt glädje och stolthet över att jag har möjligheten att testa att pressa min kropp.

Att klockan ringde två på morgonen och att jag skulle med en buss klockan tre oroade mej en del. Det är tidigt och det skulle inte bli många timmars sömn, vilket behövs.
Men upp kom jag, en snabb enkel frukost, kläderna på och skorna på fötterna lufsade jag bort till bussen.
Det var lite begravningskänsla över bussfärden ner till Sälen, ingen sa något, alla fokuserade på sej själva.

Starten gick 05:00 och det till pompa och ståt. Håret ställde sej på kroppen när nedräkningen började. Magiskt och mäktigt.
I väg och jag höll ett låg tempo, det gjorde dock inte alla andra, folk sprang som galna och dom första 5 km lutar kraftigt uppför, jag undrade vart som tagit i dessa rusande människor, hade dom möjligen missat att dom hade nio mil framför sej?

Jag drog förbi Smågan, vidare mot Mångsbodarna, denna delen av banan är extremt teknik och det kräver verkligen att man har koll på fötterna. Rötterna är förrädiska och spängerna hala.
Jag tuffade vidare mot Risberg och 12 km senare var jag i Evertsberg med blödande stortår. När jag drog av skon fick jag tömma dom på blod ;)
Nä så illa var det inte men nästan.
Jag välte i mej en pannkaka, bytte strumpor, skor och tröja. Jag ringde Mollie, jag ville höra hur hon hade det. Allt var bra och hon var glad över samtalet. Det stärkte mej. Ut i spåret igen.
Det var lättsprungna km efter Evertsberg och det behövde jag, jag började känna av lite smärta i koppen.
Resan mot Oxberg var lång, 15km skulle avverkas mellan kontrollerna. Jag var även tvungen att ge mej ut en vända och dumpa lite barlast i blåbärssnåren.

Mellan Oxberg och Hökberg gick det lättare. Jag tryckte några pannkakor till i Hökberg och passade även på att dra i mej en Resorb. Två mil kvar.

Regnet hade hållit sej borta under loppet, men nu öste det ner. Jag tror att jag piggnade på mej en aning av skuren, men det blev ruskigt blött i spåret.
Ner till Eldris och där såg jag äntligen en ensiffrig skyllt, siffran nio informerade mej att det var precis så långt det var kvar till Mora. Tack för det.
Den sista biten tyckte jag det var groteskt lång mellan km-markeringarna.

1km markeringen passerades och in på upploppet sprang jag leende till publikens jubel.
Jag hade ta mej tusan fixat att springa nio mil för andra gången. Och det bästa med allt var att jag mådde väldigt bra.
Medaljen runt halsen och sen bjöds det på lasagne i ett tält, jag tog bara en liten bit, jag var rädd att den bara tänkte ner och ta en titt i magen och sen komma upp igen. Det uteblev tack och lov.

Jag gick hem till hotellet i sällskap med en annan löpare. Så härligt att kunna dela med sej om sin upplevelse och känsla. Vi fortsatte samtalen till bords då vi avnjöt en stor härlig buffé.

Kroppen, hur kändes den efter nio mils löpning? ja, knäna har varit betydligt mer smärtfattiga innan, fötterna ömmar och så lever jag just nu med en visten rumpa :)
Men den delen som drabbades hårdas var mitt hår. Det var en stor boll i nacken och tyvärr fick jag dra bort några tovor, så en aning tunnhårig har jag blivit av vasaloppet 2019.

Så stolt...


Jockarp.

lördag 17 augusti 2019

Mot målet....

Fortsätt springa mamma..Så lyder order.


I skrivande stund sitter jag på ett hotellrum i Mora. Jag har varit vid målområdet för Ultravasan och hämtat ut min nummerlapp.
Detta kommer bli annorlunda, jag sprang loppet 2016 och gick i mål till min sambos hejarop. Vid varje kontroll mellan sälen och Mora stod hon och hejade på mej, hon fixade med ombyte, plåster och förfriskning ut med spåret. Varje kontroll avslutades med en puss och orden från henne om att jag var grym. Jag hade mycket bra förutsättningar att komma i mål alltså. Och det gjorde jag ju med.

Detta året blir annorlunda på många sätt. Förberedelserna har varit att jag skulle springa loppet med en vän, men nu blir det inte så utan jag får helt enkelt stå på egna ben.
Jag kommer att skicka en liten väska med ombyte och lite förnödenheter till Evertsberg. Kontrollen kommer jag att nå ungefär efter en Marathondistansen. En kvar efter det alltså.

Loppet startar klockan fem på morgonen och jag kommer kliva upp 02:00 för att ta mej till vasaloppsbussarna som klockan 03.00 ska ta mej till starten i Sälen. Inte dom bästa förutsättningarna där inte men jag tror att min kropp är med mej. Vädret verkar i alla fall bli lite mer barmhärtigt mot oss än vad dom först spått.

Mollie har gjort vad hon kan för att hjälpa mej. Hon har målat på mina armar och händer. Där ska jag finna styrka och mod att fortsätta när det är tungt, men jag hoppas också att hon kan ge mej kraft att avbryta loppet om jag inte mår bra. Jag vet ju hur tokenvis jag kan vara, men det viktigaste i mitt liv är faktiskt hemma i Jockarp och henne vill jag gärna hem till igen.
Ja för det är så, detta är inte riskfritt. Det kan hända väldigt mycket på nio mil. Jag har lovat mej själv och alla mina nära att jag ska ta det väldigt lugn. Jag har liksom dagen på mej och jag ska försöka hinna stanna upp och njuta av den vackra naturen.

När detta inlägg postas hoppas jag att jag kommit en bra bit på vägen mot mitt mål i Mora. Och att jag är stark som en björn ;)



Ses i mora.

Jockarp.

fredag 16 augusti 2019

Mycket kort.....

Mysmorgon...


Vi startade morgonen lite tidigare än normalt, det var mulet och grått. Vi tände lite ljus och kröp ner i soffan med våra täcken. Kortspel och mys, vi gjorde ett avbrott och åt lite frukost, sen lirade vi vidare.

En kompis hörde av sej och ville komma och leka men för dagen sa jag stopp. Jag behövde tiden med Mollie för mej själv, vi ska vara ifrån varandra hela helgen och nån rättvisa får det minsann vara.

Efter kortspelet drog vi igång och baka, muffins var typ det enda vi hade ingredienser till. Vi hade så vi kunde pimpa dom med glasyr så det gjordes självklart. En lite muffins slank ner, jag kände att vi var tvungna att provsmaka godbitarna.

Under eftermiddagen tog vi en lång, lugn skön runda på berget. Vi hittade lite svamp som vi tog med oss hem. Vi strosade, pratade och satte oss på en sten och fikade. Ryssberget börja mörkna och nu kommer snart tiden då hela berget åter skiftar färg.
Det slog mej hur mycket jag tycker om just dom där skiftningarna. Jag funderade över att jag blir lite rastlös under sommaren, och då kommer hösten lagom, efter en tid på hösten börjar det klia i mej och jag behöver en förändring, ja och vips står vintern och knacka på dörren. Jag njuter och jag lider under vinterns mörkaste tid men jag biter ihop och jag ser åter ljuset när våren är på ingång. Gosse vad jag älskar Sverige och dess skiftningar.

Vi lagade middag och åt under tystnad, ingen av oss var så pratglada. Efter maten svängde det dock, ännu en kamp i kortspelet väckte busarna i oss.
Kvällen avslutades med att Mollie skrev hejarop på mina armar. Allt för att jag ska stärkas och orka.

Fröken turkos....


Nu tuffar jag vidare mot Mora.

Jockarp.

torsdag 15 augusti 2019

Lätt oro......



Vi hämtade ännu en dag upp en vän till Myset. Jag har känt det viktigt att prioritera hennes önskan till lek. Skolstarten närmar sej och hon har hängt med mej på vår resa. Hon behöver människor i sin egen ålder.
Så efter vår tripp har hon varit med sina vänner varje dag.
Jag tog tjejerna till stranden, den var 18 grader i luften och lika mycket i vattnet. Tjejerna var glada över att det var vågigt, dom tjöt rakt ut när dom hoppade mot den ena vågen efter den andra.
Jag stod på bryggan och lyssnade på deras förtjusning.
En timme vid stranden sen började färgen på deras läppar skifta mot blått och då var det dags att vända hemåt mot byn.

Tjejerna fortsatte sin lek och jag fortsatte med att röra mej i sakta mak, ett par avsnitt av rederiet och läsning av bok det pysslade jag med fram till lunchen skulle serveras. Det enda jag ser på min tallrik just nu är kolhydrater. Jag vet att man inte kan tanka i sej tillräckligt mycket för att klara nio mils löpning och det finns en lite oro över matintaget på loppet. Jag vet att magen är känslig och jag vet egentligen inte alls hur den kommer att reagera. Men jag tänker att med positiva tankar kommer magen kanske klara sej bättre ;)

Vännen lämnade byn och Mollie gick till undantaget och jag tog mitt sista förberedande löppass. Sjukt tung, anledningen oklar men jag tror att det är psykiskt. Att jag analyserar och känner av minsta lilla vink min kropp gör är nog fullständigt normalt inför så pass stor ansträngning.
Jag kände av min hals, att något störde, jag kände en smärta i höger foten, ett ömmande vänster skenben efter ett blåmärke. Jag kände allt i min kropp. Jag var inte nerstämd men jag kände en enorm ödmjukhet inför loppet.

När jag kom hem angrep vi duschen både myset och jag, sen var vi redo för lite kortspel och chill. Jag behövde hennes närhet, behövde höra hennes röst och se henne le. Hon stärkte mej utan att veta om det.



Jockarp.

onsdag 14 augusti 2019

Stanna upp....

Löparpackning ;)


Tandläkarväder, mm det vad var vi vaknade upp till. Regnet öste ner. Kaffet koktes och sen började kampen. Kampen i skitgubbe. Vi spelade några runder sen övergick vi till skip-bo. En riktig spelförmiddag.

En kompis hörde av sej och ville leka, vi hämtade upp kompisen och körde hem till byn. Kidsen lekte hårfrisörskor och sprutade hårfärg på varandra, sådär lagom vackert och färgglatt sådär en tisdagslunch.

Jag städade palatset, det var behövligt. Även den sista tvätten styrdes upp. Allt är nu tvättat och framlagt inför helgens tripp. Det återstår bara att lasta i bilen. Jag flinade åt min packning, det var resorb, löparkläder, plåster, kexchoklad, förpackningar med smärtstillande och en påse gott&blandat för sällskap hem i bilen. Ingen ska säga att det är enkelt att vara löpare, bara att sätta skorna på fötterna och dra, nä riktigt så enkelt är det inte ;)

Kompisen vinkades av och vi begav oss till vänner andra sidan berget. Det var alldeles för längesen vi sågs så det var ett kärt återseende. Ibland måste man träffas för att känna saknaden, det gjorde jag.
Vi hämtade mat från byns pizzeria. Snabbt och lätt.
Kidsen skötte sej själva och vi fick utrymme för samtal, det är en del som ska gås igenom när man inte setts på ett tag.

Vid nio avrundade vi och myset och jag tuffade hem, vi lät bli grusvägen över berget och tog i stället asfaltvägen, vi stannade till vid en sjö för att avnjuta känslan av höst, det blåste friskt men ljuset var magiskt, det skiftade i blått, svart och ljus. Ibland får man bara stanna upp för att se.



Jockarp.


tisdag 13 augusti 2019

Partnerlös......



Det blev en sen natt på grund av att väninnan skulle lämna palatset och åkt hem till sin egen boning, Mollie blev lite ledsen över situationen hon var klart extra känslig eftersom det var så sent.
Hon checkade i min säng och jag pillade henne lite i håret och smekte försiktigt hennes ansikte tills hon somnade.

Jag vaknade först av oss två och jag smög upp och begav mej ut på ett löppass, jag tog en kort tur men lite högre tempo. Det sista passet innan ultran kommer förmodligen att ske i morgon men då kommer det bli lugnt tempo och en kort tur. Egentligen behöver jag det inte, konditionen och styrkan kan jag inte göra mer åt men jag tror ändå det är bra att vara i rörelse.

Min partner som jag skulle springa loppet med kommer tyvärr inte att följa med, efter rådande situation så har hon mitt fulla stöd. Det finns viktigare saker att pyssla med än att springa nio mil. Hennes tid kommer. Men detta gör att jag blir ensam upp och ensam ner, mina förberedelser får jag bolla med mej själv och peppningen, förståelsen och smärtan kommer jag inte kunna dela med min vän. Men jag är övertygad om att det som sker det sker av en anledning.

Mollie var i alla fall vaken när jag kom hem och hon hade redan hoppat i sina badkläder. Vi käkade frukost sen packades väskan för en dag vid poolen. Vi hämtade upp hennes vän och begav oss. Jag satt hela dagen med en bok under näsan, ibland tittade jag upp på min lekande dotter och hennes vän. Jag log tacksamt.
Jag fick inte upp dom förrän sex timmar senare och då var dom lite småslitna.
Hem och mat i magarna och en dusch sen var vi redo för soffhäng. Mollie värmde lite romerska bågar i mikron och när dom mjuknat skulle hon doppa skumtomtar i smeten, faktiskt en okej kombo.



Jockarp.

måndag 12 augusti 2019

Vart står jag?



lugna dagar råder i Jockarp, det är lite lugnet före stormen känslan, det enda som finns i skallen på mej är det kommande prövningen jag ska ställas inför till helgen. Jag vill med det inte anstränga min kropp mer än nödvändigt och därför håller jag mej i från kroppsarbete.

Det blir chilla mornar och uppstigningen sker sakta så att allt hänger med, knopp och kropp. Mollie är det fart på, hon har ännu en dag fixat så en kompis kom och det gjordes hinder till den kommande hunden, agility lär tränas stenhårt ;)

Jag fick besök av tant N vilket var en perfekt eftermiddag, kaffe på altanen, dopp av skorpor och samtal om gammalt och nytt. Var är vi i livet och vart är vi på väg. Vad är viktigt och hur långt ska man kompromissa.

Själv känner jag att jag är stenhård vad det anbelangar. Jag har ett par punkter som är viktiga för mej och dom kommer jag inte att tumma på.
Jag fick en fråga av en böna gällande att jag är oflyttbar. En hypotetisk fråga om jag skulle bli förälskad i en kvinna som inte kunde flytta, skulle jag bara skita i det och låta henne gå?
Svaret på hennes fråga blev JA.
Jag skulle inte ge upp min och Mollies trygghet. För några år sen skulle jag kanske gjort de men nu. Aldrig, priset skulle vara för högt och jag är inte intresserad.
Därav min tydlighet när det gäller nya dejter. Jag tänker inte ens dejta en kvinna som i framtiden inte kan tänka sej att flytta till Jockarp. Det är en skön insikt och att veta vart man står och vart man inte vill är en styrka i sej.

Jag lagade en mycket delikat måltid till kidsen och sen hängde vi i soffan. Kompisen skulle övernatta hos oss, vilket var trevligt. Vi byggde en koja i vardagsrummet och pimpade den med lite nattbelysning och massor av kuddar.
Innan sänggång blev det ett ordentligt skumbad.

Halv ett ville fröken övernattningskompis hem så det fick styras upp. I bland är dom väldigt små och då är det bara mamma som duger.



Jockarp.

söndag 11 augusti 2019

Vill du gifta dej med mej?



Det är små saker som får mej att tänka på hur bra jag har det. Att vakna upp i sin egna säng är en av de små sakerna.
Att min fina dotter kommer inflygandes och kryper ner är ännu en sak att tänka tacksamma tankar om.
Hon kröp ner och sa.
- Du mamma! jag drömde i natt att skolan hade börjat och jag berättade för alla mina kompisar om att jag ska få en liten hund.
Jag log mot min dotter och frågade om det var en bra dröm. Hon gosade in sej ännu mer och svarade leende ja på min fråga.
Jag log jag med sen låg vi kvar i bingen och lyssnade på regnet utanför. En mysig morgon.

Vi tog oss upp och jag hoppade i mina löparkläder, jag testade lite utrustning inför det kommande loppet. Det sägs att den smittosamma harpesten härjar i skogarna i Dalarna, det rekommenderas att man har heltäckande klädsel. Att SMHI även lovat oss löpare sisådär en 30 mm regn på loppdagen gör det hela ännu lite knivigare att välja utrustning.
Men det mesta sitter i huvudet.

Annars var Lördagen en dag med en hög med tvätt framför näsan, jag vek, tvättade, tumlade och hängde.
Mollie däremot hon hade en väninnan på besök, där fanns inga måsten ;)
Dom hade en fin dag ihop och det lektes och skrattades.
Jag hörde att dom frågade dator rösten Siri om hon ville gifta sej med dom. Siri svarade att hon ville först bli kompis med dom.
Jag skrattade så jag höll på att göra i byxan.
Varför fanns inte sånt på vår tid?
Visst att kottar och kojor var kul men detta var ju bara för roligt ;)

Vi körde hem kompisen och Mollie fixade med dagens middag, hon skulle ha grillspett innehållande korv, köttbullar och kyckling. Inte vegovalet precis. Men gott blev det och vi klarade grillande precis lagom innan en störtskur kom.

Kvällen tändes det ljus i palatset, men jag fick lov att njuta av dom själv, Mollie var på sitt rum och grejade.
Den där utantiden från henne reta mej en aning.



Jockarp.

lördag 10 augusti 2019

Vägen hem...

Glasstopp....


Sverige Sverige älskade land. Jag slås ofta av dess skönhet och rikedom men när jag färdas 80 mil på en dag i kärran blir det ännu lite tydligare. Från fjäll till bördig åkermark. 

Vi lämnade stugan redan klockan sex på morgonen, det för att resesällskapet var väldigt morgonpigga. Kamphundarna ligger inte och drar sej precis ;)

En timmes körning sen passerade vi Sälen och startområdet för CykelVasan, jag fick ståpäls på hela kroppen när jag såg texten, "Lycka till i fäders spår"
För snart är det jag som står där klockan fem på morgonen redo för att springa under lycka till skylten. Magiskt.

Vi stannade till några gånger på vägen hem för att rasta hundarna och sträcka på benen. Och ett matstopp fick vi allt trycka in annars tuffade vi på i ett bra tempo. Mollie som varit extremt talig veckan på fjället satt tyst långa stunder. Jag frågade varför hon inte pratade, om hon fått slut på orden. Hon flinade och slog mej lätt på armen och sa, nää mamma, jag är trött på att prata. Okej, bra för då kan mina öron läka och återgå till normalläge. Vi flinade och satt tysta.

Hemma i palatset var vi runt fyra snåret och det är magi att köra upp i allén mot vårt trygga hem. Jag log och drog ett djupt andetag.
Jag informerade Mollie om att nu är vi hemma med halmen, varje gång jag säger det rättar hon mej med att säga:
- Vi har ingen halm med oss mamma.
Jag säger det ofta och varje gång flinar jag åt hennes missnöje över att jag säger det ;)

In med alla pinaler och tvättmaskinen laddades. Vi vattnade alla blommorna och Mollie drog några hopp på studsmattan, den hade hon saknat väldigt.
In till stan för att veckohandla, här snackar vi fredagsmys på hög nivå.

Trevligt blev det i alla fall, det var många jag kände och givetvis många att prata med.
Det är en sak jag även kan konstatera efter denna resa vi gjort i Sverige dom senaste 12 dagarna. Det är många som tittar på TV. För vart vi än varit om det var mitt inne i Storstockholm eller ute på fjället så kom människor fram och sa:
- Dej har jag sett på TV, hur går det med allt?

Ja hur går det med allt?


Hemma med halmen....

Jockarp.

fredag 9 augusti 2019

Gränsen.......






Dom braiga dagarna radas upp en efter en. Dagar med henne och dagar i naturen.
Vi hade siktet inställt på att bestiga Jacobshöjden som ligger på Långfjället men lite mer mot Grövelsjön.
Vi tog bilen från Lövåsen mot just Grövelsjön, innan vi kom fram svängde vi av vägen in mot fjällbageriet. Vi mottogs av en leende man som jag läst om att han skulle komma från Frankrike. Han pratade flytande svenska vilket gjorde att jag var tvungen att intervjua honom. Jag frågade om han var nån form av språkgeni. Så var inte fallet, han hade varit i Sverige redan som 8 åring.
Vi köpte en varsin smörbulle till kaffet sen var vi redo att angripa höjden.

Det var lite småstenigt bitvis men ändå ganska lätt vandring.
Vi åt vår matsäck med utsikt över sjön och dom Norska fjällen. Det var så brutalt vackert så jag visste inte vart jag skulle titta. Vackerheten sved i ögonen på mej.

Vi lufsade sakta neråt igen med blicken ömsom på stigen och ömsom på de vackra vidderna.
När vi kom ner tog vi en tur över hängbron över sjön, Mollie sa sej vara rädd att vandra över men det var nog mest snack, hon hoppade nämligen så hela bron svajade.

På vägen hem med bilen tog vi en vända till den Norska gränsen, där var vi ute och studerade  gränsen, sen bar det av igen. Innan vi åkte hem till stugan tog vi och avnjöt en våffelbuffe på en veranda full av lugn.

Vi passerade en stor älg vilken vi stannade för att fota och studera en stund. För dagen såg vi, rådjur, ren och älg. Det duggar tätt med djuren i naturen i fjällvärlden.

Kvällen bestod av lite översyn av vår packning och självklart lite kortspel. Kvällspromenaden ledde oss till återvinningsplatsen där vi dumpade lite avfall. Det kändes som om vi hade full kontroll på allt inför hemfärden.






Jockarp.

torsdag 8 augusti 2019

Ljust....





Jag vaknade till ett ljudligt smatter av regn mot stugtaket. Jag vände på mej i sängen, sträckte ut min kropp i fullängd. Jag drog täcket om mej och jag njöt av mitt lugna stilla uppvak.
Jag låg kvar en stund och lyssnade på regnet innan jag hasade mej upp och startade en kanna kaffe.
Doften av det nybryggda spred sej i stugan. Jag kände ro.

Vädret förblev ostadigt så vi spelade lite spel och samtalade med varandra. Lite luft behövdes så en lätt skön löptur bland dvärgbjörk och myr följde. Ett stilla duggregn mot min nakna hud och jag var tacksam för livet.

En idé om att åka till byns badhus blev till handling. Ett par härliga timmar i härligt varmvatten och en bastu på det som sköttes av min dotter. Hon hällde vatten på stenarna så hela bastun fylldes med ånga.

Från badet till pizzerian, det var skönt att bara beställa och sitta till bords utan att behöva lyfta ett finger. Nu var solen brännande varm igen och vi satt utomhus och njöt av fjälluften. Det är tvära kast från regn och sol upp på höjden.

Hem till stugan och det fanns utrymme för en kvällsvandring, det är något visst med naturen. Jag kan inte sätta fingret på det riktigt, men jag tror att det handlar om dom höga topparna och dom lika djupa dalarna. Att man kan se långt bort i fjärran, att man känner sej liten i den faktiskt så stora jorden vi lever på.

När jag gick och la mej på kvällen såg jag guld framför mej. Det kändes som om det mesta som kommer i min väg är ljust och att det glimmar starkt.
Om det handlar om att jag ”väljer” rätt väg. Att jag vågar välja bort och väja till saker och människor i mitt liv som är rätt vet jag inte men en inre ro och trygghet vaggade mej till sömns.
Jag är ruskigt bortskämd med gott just nu.
Men det är väl så. Det värsta är gjort.




Jockarp.

onsdag 7 augusti 2019

Bäversafari......






Jag började dagen med ett långpass i löparskorna, 18 km och rejält med uppförslut. Jag behövde det och jag kände en skön kraft i kroppen.

Hem till stugan för en en dusch och lite mat i magen, självklart öste jag ner en kopp kaffe. Med det var jag redo för mer i livet. Ännu en dag packades väskan för en vandringsturer på fjället, för dagen höll vi oss på ”vårt” fjäll, Långfjället. Vi gick till badsjön och där pausade vi.
Mollie tog av sej skor och strumpor och hoppade i, hon fick bara vara vid kanten för mitten av sjön är tre meter djup och jag såg att det stack upp en och annan sten.
Kaffe på fjället till en vidunderlig utsikt. Solen vräkte ner på oss och på vägen hem hade vi solen i ansiktet och utsikt över de norska fjälltopparna.

Efter vistelsen på fjället brassade jag lite käk, vi attack vilade en stund sen var det dags för nya äventyr, det väntade bäversafari.
Så sjukt roligt.
Vid sjön väntade kanoterna och när flytvästarna satt på plats drog vi iväg. En fantastisk kväll där vi paddlade på en helt spegelblank sjön in i solnedgången.

Vi stoppade till på en ö och drack kokkaffe och åt en klämma med rökt fisk i. Vi fick information om bävrar och deras liv sen bar det av igen.
Det finns 100 000 bävrar i Sverige nu och vi lyckades se två av dom, vilken lycka.

Vi paddlade hemåt och nog var vi lite ömma i ändorna när vi åter stod på landbacken. Hemma i sängen var vi inte förrän klockan 23:00 en väldigt aktiv dag var till ända.

Ytterliga en dag med full leverans, livet är bra vackert.





Jockarp.