Helg i oktober…….

Pussar och leende…..

Sista helgen i oktober startade upp med springning på ett kolsvart berg, pannlampa på. Det bjöds på stark vind och tretton grader. Inte illa för denna tid minsann.

Lilla fröken skulle spela handboll så vi åkte iväg, två matcher väntade och det gick väldigt bra. Så roligt att se dom spela så bra. Att Mollie strutade var extra roligt, det var ett tag sen nu så hon behövde den boosten. 

Vi for hem, jag fixade med lite käk och hon duschade. Kennet och jag lämnade henne sen till sitt öde. 

Vi skulle till Västkusten. Tre timmar i från henne. Så nära har jag inte varit henne på ett par veckor och gud ska veta att jag längtade.

Jag fick en välbehövlig kaffe när jag kom innanför dörren och hon tog ett glas rött, vilket hon var väl värd efter ännu en dag på operation för att hjälpa sina medmänniskor.

Vi gjorde oss redo för resten av kvällen.

Mot mathaket, ett speciellt ställe må jag säga det där spanska köket. Kennet gjorde succé så klart. Alla kollade och pekade och klappade. Vilken magnet han är.

Efter maten strosade vi på stan. En sväng in på Danskens bar vilket var kul. Kennet gjorde trix och det klappades åt hans skills. Det verkar vara sug efter Jack Russells i Göteborg för han blev klappade och gullad med vart han än gick.

Vi strosade genom Haga hem och det var så mysigt att gå och kika in i dom små butikerna på den kullerstensklädda gatan. Vi stannade till vid en godisbutik och vi kände oss som i pippilångstrumpsfilmen när kidsen stod utanför butiken och suktade efter godsakerna där inne.

Hålla handen, pussas och kramas var andra aktiviteter vi avnjöt på vår väg genom stan, en galet mysig kväll för lantisen i storstan, högst betyg minsann. 

Att klockan ställdes tillbaka en timme var någon vi båda såg som underbart, en hel timme till tillsammans. En timme kanske känns futtigt men den timmen var värd så mycket för oss. Tiden är knapp när vi ses. Och jag tog vara på den på bäst sätt. Få timmars sömn.

Jag låg och tittade på henne när hon sov, jag lät mina fingrar utforska varje millimeter av hennes ansiktet i morgonljuset, jag följde varje linje, så skönt att med lätta fingrar smeka över hennes vackra ansikte. Pannan, ögon, kind, läppar, haka. Varje lite bit mötte mina känsliga fingertoppar. Hon öppnade sina ögon, log mot mej stängde ögonen igen och jag kunde inte sluta le. Gosse så vacker hon var där i morgonljuset. Bland det vackraste jag sett. 

Kennet skulle ut och göra stan halv fem så vi var ute och mötte halloweenklädda människor som var på väg hem från fest. Jag konstaterade snabbt att jag var lycklig över att jag inte var en av dom. Usch, men visst, var sak har sin tid och jag har varit där jag med.

Jag kröp försiktig ner i sängen igen och placerade mej som den stora omfamnade skeden. Herregud vad jag njöt. Där låg jag tills det var dags att kliva upp igen. Kennet och jag tog en sväng till och när vi kom tillbaka möttes jag av en nyduschad och fräsch nyponros som var igång med att fixa frukost till mej. Vilken lyx.

Det blev en hel del mys och gos under dagen men innan vi skulle lämna storstaden tog vi en promenad upp på Ramberget. Kennet behövde en tur innan bilfärden och det var en fantastisk vacker dag. Blå himmel och 16 grader varmt. Vi satt en stund på toppen och pratade och planerade för nästa dejt. Det krävs en del planering men vi har samsyn kring nästa möte. Båda vill fortsätta att ses.

Dom brutala farvälen kommer jag aldrig att lära mej hantera. Förvisso är det enklare när man vet att man ska ses igen men det smärta ändå hårt i mej.

När jag kom hem till byn. Slängde jag i mej en omelett sen hoppade både myset och jag i plurret, jag ville ha en uppdatering på hur hennes söndag varit och hur vi ska planera den kommande veckan. Det stundar ju höstlov.

Blåa dagar…..

Jockarp. 

Slappa…..

Ägg och bacon beställdes och levererades på B&B i Jockarp under fredagsmorgonen. Barnet åkte till skolan och jag körde inom stan och köpte frallor. Det stundade frukostdejt med en kär vän. 

När jag kom hem var hon redan på plats, frukosten bullades upp och det slank ner en aning för många i min magen, herregud så mätt jag blev. Klockan blev halv tolv innan vi kramades hej då. Det är fint med människor som man inte vill bli av med. Det är ju ett toppbetyg det ;)

Mollie hämtades upp klockan ett. När jag väntade på henne stod temperaturen i bilen på 17 grader. Det fanns ingen i hela universum som kunde hålla mej ifrån berget. 10 km till på veckans konto. 

Det var så otroligt vackert. Herregud vilket lyxigt liv jag lever. Att naturen kan vara så vacker, befriande och helande. Det är lite Magiskt det må jag säga. 

Jag sprang hem och lämnade Mr K sen drog jag iväg i livet igen. En kompis till mej har lagt undan en massa svarvämnen, Ask, äpple och körsbär. Det hämtades upp. Jag samlar på mej minsann vilket är bra för framtida bruk.

Hem igen och mat lagades och åts. Efter det tog jag ett avslappnande dopp på altanen. Allt var mörk och stilla. Där låg jag i det varma vattnet, ibland blundade jag och ibland tittade jag upp mot en himmel som var täckt med stjärnor. Det var helt fantastiskt. Jag kände lugnet som köpt runt min kropp och jag var helt avslappnad. Så skön känsla. 

En skål jordnötter och en kall öl smuttades det på under tiden jag spelade en match Kalaha med min dotter. Som jag förövrigt för dagen vann. Det är inte ofta det men plötsligt händer det.

Jockarp.

Indiansommar……

Jag lämnade palatset halv sju. Jag skulle på utflykt till Ljungby. Vädret var inte så muntert men det är inte så mycket att göra åt det. Mörkret skingrades på vägen upp och där på ett stort kalhygge såg jag två älgar. Herregud, jag blir alltid så glad när jag ser vilda djur. Jag stannade till en stund och njöt av vackerheten. Det är mäktigt.

Anledningen till besöket i metropolen var att jag skulle gå en utbildning. Det gick fint och det kändes väldigt bra när vi efter en stor lunchbuffé tackade för utbildningen och vände hemåt. 

Jag hann precis hem till att Mollie slutade plugget så jag hämtade upp henne. Hon blev överlycklig av att se mej. Så fint att se hennes lycka.

Hallå det var 15 grader i luften. Helt klart var det indiansommar i Jockarp. Inget kunde stoppa mej från att ge mej ut i småbyxor på berget. Kennet fick också följa med. Och det märktes att det var varmt. Han hoppade i det härliga vattenfyllda diket så fort han fick chansen. 

Mat lagades till Mollie. Jag var övermätt efter buffén så jag avstod faktiskt middagen. Men Mollie behövde mat, det stundade handboll för unga fröken.

Jag piffade till mej och gjorde mer redo för avfärd. Det väntade vuxenaktivitet för mej och en kär vän.

Jag hämtade upp henne på vägen sen bar det av mot Kristianstad. 

Och vilken kväll det blev. Vi parkerade oss på rad nummer två och framför oss kom det upp fem musikanter och så hon. Wow,Wow,Wow. Melissa Horn. Kvinnan som följt mej genom åren med ledsamheter. Hon som i varje avslutade relation plågat mej med sina texter som träffat rakt in där det svider som mest. Nu sved det inte. Jag har ett ljus inom mej som hon inte kunde nå. Det var en skön upplevelse. Avskalat och vackert.

Hon var bedårande, charmig i sitt mörker. Vilken upplevelse. Jag njöt av varje liten sekund med henne.

Efter ett par timmars njutning vände vi hemåt och vi var verkligen påfyllda med musik och energi. Vi hade kunnat kört hur länge som helst i bilen. Resan hem blev liksom lite för kort.

Jag hade lite svårt att somna vilket är ovanligt men jag var väl fylld till bredden av beröring i mitt inre. Känslan var upprymd.

Jockarp.

Nya idéer…….

Nya försök. 

Jo minsann det stod ledigt i min almanacka igår, det endast för att jag ska på en utbildning idag. Jag kan ju inte jobba både dag och natt. Nix pix. Så tredje fastedagen började med en lugn promenad med den lille hunden. 

Hem och kaffe. Där kände jag att jag inte mådde helt bra. Jag har aldrig haft några större problem innan när jag fastar men nu kändes det inte helt hundra. Jag bestämde att jag skulle avvakta tills jag lämnat Mollie i skolan sen skulle jag ta ett beslut. 

När jag kom hem från skolan mådde jag precis som vanligt så det var nog bara en liiiten dipp. Dags för en löptur och den blev väldigt lugn. Men jag tog mej ändå an Mördabacken, jag tänker inte mesa. Kennet fick följa med även om jag tänkte att han kunde vara hemma, det har blivit mycket springning även för honom. Men en sån liten sväng överlever han tänkte jag.

När vi kom hem så gick vi ut i verkstan. Jag har under en tid förberett ett nytt projekt. Jag tänkte göra en skål med kastanjer. Det var så roligt att svarva med kottar så då tänkte jag minsann att kastanjer också skulle bli kul. Sådär kul visade det sej att det var.

Jag var nästan helt nöjd och skulle bara jämna ut lite till på vissa ställen. Så flög den ur sitt fäste från svarven. Jag flinade bara åt det. Vissa dagar skulle jag börjar lipa men detta var inte en sån dag.

Jag satte dit skålen igen men det var skadad i kanten vilket var trist.

Men jag ser det som en lärdom, en utbildning, ett försök. Nu återgå jag nog till kottar igen ett tag ;)

Men jag ska spara alstret. Hux flux kommer jag på nåt annat kul och då kanske jag behöver en tilltuffsad kastanjeskål.

Veckohandlingsdags. Jag hämtade myset från skolan sen var det iväg. Det var mycket som skulle handlas, det var nästan helt tomt i kylen och tydligen stundar det halloweenfest på skolan och då skulle det medhavas lite godsaker.

Hem igen och in med varorna sen började jag laga middag. Innan vi satte oss till bords hade jag fastat lite på övertid 75 h blev det denna gången. Och att börja med en tallrik mat som min dotter gav 19,5/20 poäng var ju inte helt fler. Jag surade lite för avdraget med 0,5 och jag frågade vad det berodde på. Odågan svarade då att potatisen var för varm. Jag spände ögonen i henne och sa:

-va fan.

Hon flinade åt mej och sa att jag var en utomordentlig bra kock och att hon älskade maten. Jag smekte henne på kinden och tackade för dagens poäng.

Jag blev mätt som en plätt så Kennet och jag la oss på soffan en kvart innan vi tog en lite promenad till på berget. Det var en fantastisk promenad. Vindstilla och 13 grader varmt. Inte klokt ju det är ju snart November. 

Jockarp.

Spring, spring, spring…..

Vi har det bra på
Berget 

Fastedag två började som alla andra dagar. Med ett par koppar svart kaffe. Booom redo för dagen.

Det sedvanliga tugget och barn till skolan, för dagen med badkläder. Simundervisning stod på schemat.

Jag lallade hem igen och hoppade i mina löparbrallor och dojorna sen bar det iväg. Kennet och jag bjöds på sol under tiden vi ute och lekte. 10 km och det på helfastande mage. Och ja jag kände av det i början, lite seg i kroppen och pumpen slog lite onödigt hårt. 

Kroppen tog enbart på reserverna. Jag vet att den blir stressad i dessa situationer men jag är övertygad om att viss stress kan vara bra för att förbereda den för framtida duster. För övrigt är jag oftast väldigt snäll vid min kropp. Men nu fick den kriga en aning. 

Så 30 km joggning har jag tuggar i mej på helfastande magen och mer skulle det bli. Ingen ska säga att man inte kan träna och fasta samtidigt, det gäller bara att anpassa det.

Eftermiddagen bestod av att stapla pinnar och gosse ska veta att jag staplade, en kollega har vrickat foten så han är sittande i fast position och med det blev det extra stapling för mej, 

Mollie hade både pianolektion och handbollsträning, logistiken sköttes av mormor. Nimt med egen taxi när det kör ihop sej.

Hon var vaken när jag kom hem och jag fick som vanligt en stor kram vid dörren. Jag älskar välkomnande både från min dotter och vår hund. Båda är så glada över att se mej (ja hur kan man inte vara det 🤪 )

Jag var brutalt trött så Kennet fick komma ut en sväng i trädgården sen var jag tvungen att kapitulera i sängen. Och herregud vad jag älskar min säng, mina nattduksbord, Ja hela mitt sovrum gör att jag vill vara där. Så mysigt.

Lite bus hinner vi alltid med…

Jockarp.

Fasta…..

Färgglada kläder för att kompensera..

Allt är svart. Totalt mörker. Usch måndagen hade liksom inget kul alls att erbjuda var min första tanke. Jag vill mötas av solens första strålar då den stiger över dimmiga fält. Se ljuset skifta i olika nyanser. Nu var det svart, svart och åter svart.

Jag greppade ficklampan och gav mej ut på berget med Kennet. Klockan var sex på morgonen och redan hade jag varit vaken i två timmar. Två timmar då jag roat mej med att tänka på en kvinna. Helst hade jag viljat sova men det var omöjligt och tankarna var trevliga.

Efter hundpromenader hann jag med en kopp kaffe innan det var dags att väcka unga fröken Vilhelmsson. Hon låg i min säng eftersom hon haft insomningsproblem på kvällen. Hon var overkligt pigg när jag väckte henne. Trevligt må jag säga.

Hon fick lift till plugget sen var det iväg för mej.

Upp på berget som var helt täckt i dimma. Gråmulet och så lite regn på det. Perfekt löparväder alltså;) jag trummade på och var väldigt pigg i kroppen. Jag är verkligen förvånad över den styrkan jag just nu har i löpningen. Jag behöver liksom inte spara på något utan bara springa på. Det är en sjukt skön känslan.

Jag började storlipa mitt i löppassen då jag hörde en låt i lurarna som träffade mej med enorm kraft. Jag släppte och lät det komma. Ibland behöver jag lipa och igår var en sån dag. Trots att jag är väldigt glad så behövde trycket lättas på. Låten är otroligt vacker och mina tankar med den vackerheten berörde mej verkligen.

Jag har kört 24 h fasta i två dygn men har nu gått över till ett 72h pass. Jag gillar fastan då jag känner mej utrensad och ren efteråt. Att bränna närmare 2 mil på berget gör det hela lite mer brutalt. Kolhydratstömningen gick extra snabbt kan man ju säga.

Det får bli lite lättare pass resten av dagarna. Onsdag vid lunchtid är jag klar med fastan denna gången. 

Jag kör när det inte påverkar mitt sociala liv med min dotter. Eftersom jag ska stapla pinnar nu så kommer vi inte äta middag tillsammans vilket gör att hon inte påverkas alls av detta. Vilket är bra. 

Ungar kan få för sej en massa saker som inte är hälsosamt i livet och min skyldighet som mamma är att minimera dessa ohälsosamma saker. Nu säger jag inte att fasta är Ohälsosamt. Men det är inget kids ska pyssla med.

Godnattsamtalet med min dejt lovades att hållas kort. Det gick sådär. Det är en omöjlighet när man ska lära känna varandra. Det var ett fint samtal då vi bland annat pratade om vår litenhet. Jag uppskattar fina samtal.

Jockarp.

Sliten…….

Ibland får jag beställning på en selfie 

Pust och stånk, en jobbhelg är över och förbi, men just nu är vi inne i en period av sju dagars jobb på raken. Jag älskar att  komprimera saker så jag är nöjd. Men det finns en baksida, det släpar efter en aning i palatset när jag inte är hemma och styr upp saker.

Det som mötte mej efter gårdagens 12 h pass med att stapla pinnar var en rejäl hög med disk, lilla fröken Vilhelmsson hade bakat en morotskaka. Den hade visst blivit brutalt god så diskhögen kunde jag liksom svälja lite lättare med hennes stolthet.

Och så var det tvätthögen. Jag har varit rysligt duktig på att tvätta och torka tvätten men att vika den har inte blivit av på si sådär en 3,4,5, 6,7 maskiner så högen var inte en hög det var ett berg som mötte mej. Det mesta var träningskläder och underkläder vilket gjorde det hela lite enklare. Vikningen uteblir på dessa plagg. Tack för det. Men det tog ändå en rejäl stund. Och Mollie fick en ny härlig hög att sortera och lägga i sin garderob, redo för en ny skolvecka alltså.

Efter tvätthögen hade jag ett långt mysigt samtal med fröken dejt. Vi håller just på att planera in dejt nummer tre och hon har redan bokat in oss på en resturang som heter det spanska köket. Jag behövde inte fundera så värst länge på vad dom kunde tänka ha för mat på det stället, jag är ganska skärpt jag ;)

Jag ser framemot den kommande lördagskvällen väldigt mycket. Att sitta med vackert sällskap och käka tapas. Det låter som ljuv musik i mina öron det. Och eftersom att fröken dejt nu har gått och blivit smått förälskad i Kennet (hej hundtricket) så ska han också få följa med till restaurangen, hovmästaren har redan okejat hans besök.

Men innan dess väntar en lång vecka. En lång vecka av längtan. 

Fördelen är att den är fylld till bristningsgränsen med saker som ska berika mitt liv på ett eller annat sätt. Jag ser framemot ännu en vecka i det som absolut är det bästa som hänt mej. Nämligen livet…..nu kör vi. Välkommen vecka 43.

Jag vet inte hur han ska palla en utekväll….

Jockarp. 

Unikt…..

Ett träd med några hundra år på nacken. En gammal Ek sågades ner. Den togs om hand, kördes hem från skogen. Den låg på jorden ett tag och där sprang jag rakt på den. Jag sa till min far att den ska jag ha. En bild i mitt huvud hade tagit fart. Jag vet att det är extremt svårt att såga raka trissor med motorsåg, än svårare när trädet är så stort och det var just storlek Som gjorde att jag ville lägga vantarna på det.

Att vi nu råka ha ett eget mobilt sågverk hjälpte mej lite på traven att nå mitt tänkta mål. Men, samma sak gäller där. Man brukar såga med fibrerna inte mot. Det fanns inga garantier på att det skulle funka men vi var tvungna att testa. Och ja glädjen var stor när vi upptäckte att det gick utomordentligt bra. Vi sågade ut 4 bitar av den tänkta biten sen ytterligare 4 bitar av en ännu större bit, en bit som hade två kärnor som jag  har andra tankar och planer om.

Jag tog med mej bitarna till verkstan och gjorde ett halvhjärtat försök med att bränna på det. Jag tänkte att svarta nattduksbord skulle kunna vara snyggt. När jag kom halvvägs tänkte jag. Vad fan gör du? Alltså trädet var så otroligt vackert i sin livfullhet och det tog jag bort. Vad tänkte jag på? Nä jag ombestämde mej där och då. Trädets naturlighet skulle bevaras. Jag ruggade till ytan. Inte helt slätt jag ville ha livet kvar och herregud vilket smart drag det var.

Jag oljade in det rikligt och det blev bara vackrare och vackrare. Och jag bara njöt av min klokhet ;)

Konsolerna borrades upp på min vackra tegelvägg i sovrummet och när jag la på mina ekskivor så började jag nästan lipa. Det var så tillfredställelse och en sån lycka. Ingen i hela världen har sånna nattduksbord som jag har och ingen kommer nånsin att få det. Dessa är unika och affektionsvärde är enormt högt.

Farsan höll med, han hade inte trott på min idé. Han kunde liksom inte se det framför sej,

Men när han såg det på plats sa han till och med att mitt sovrum skulle passat i en heminredningstidning. Jag flinade åt honom och frågade hur många sånna tidningar han hade läst i sina dagar ;) han flinade han med och sa eh du fattar.

Och ja, jag fattade.

Nu återstår bara att måla konsolerna i tegelfärg. Och köpa nya lampor som ska fästats på sänggaveln. Sen ska jag bara njuta av det rum jag skapat. 

Japp jag är stolt, så stolt.

Jockarp.

Berlin…….

Sliten efter nätter med att stapla pinnar vaknade jag halv tio och kände en enorm längtan efter en annan människa. 

Jag är så glad över att ha någon att skicka godmorgon sms till, någon att ringa och säga godnatt till. Någon att dela dagens händelser med. Det är så otroligt vackert, men det tillkommer även en brutal längtan emellanåt. När jag vaknade kändes den omåttligt stor. 

Jag hade inte så många val. I springskorna, springsele på Kennet och sen ut i ett bedårande vackert höstväder. Den där känslan man får ibland, den där att man skulle kunna springa hur länge som helst. Den infann sej. Lycka.

Jag skulle hämta upp min dotter i skolan för att hon skulle slippa åka runt hela kommunen och lämna av andra barn. Innan dess tog jag en sväng till Ica. Jag gnällde för kassörskorna om hur dyrt allt är och att det enda roliga med att handla mat just nu är att få träffa dom ;) 

Dom fnittrade där bakom kassorna. Jag rev av en komplimang till den ena kassörska om att hon var väldigt fin i håret. Hon hade färgat håret rosa för att uppmärksamma denna viktiga månad. Det var en fin gest tycker jag. Jag funderade samtidigt över om vi nånsin kommer kunna lyckas besegra cancern.

Jag gick inom grönaskylten på väg till bilen, jag är sällan i den affären men jag kände att med ny dejt behöver mitt barskåp uppdateras en aning. Jag skulle ha något som likna Cava.  

Prosecco heter det visst och jag hade bekymmer med uttalet och killen i butiken flinade lite när han rättade mej. Jag flinade jag med och tackade för all hjälp. 6 flaskor senare var jag redo för upphämtning av barn och färd hem till byn.

Jag har även bokat min födelsedagsresa och eftersom min mor hade lite bekymmer att hålla mej kvar i magen till min tänkta födelsedag den 4/1 så blir det som vanligt en kombinerande födelsdagsresa och nyårstripp. 

Jag har dubbdäck på min bil och med det är man inte välkommen in i Tyskland och Mollie vill till Tyskland. Så resan fick planeras om en aning. Nu blir det flyg till Berlin i stället för bil. Och istället för bara jag och Mollie så blir det en resenär till på vår tripp vilket gör mej oerhört lycklig över att vi lyckats få till.

Berlin över nyår sägs vara magiskt och så är även sällskapet.

Fin hund 

Fina flaskor 

Jockarp.

Avtal och mästerverk……

Min lilla handbollspelare <3

Vi har jobbat med ett stort projekt på hemmaplan under ca åtta månaders tid nu. Det har varit många möten, kilometervis med Mail och timmar i telefon. Men så igår var äntligen dagen inne då motparten, vi och vår jurist var nöjda med upplägget.

Avtalen signerades till kaffe och utsökt äppelkaka. Nu har vi gjort vår del och kan luta oss tillbaka och hoppas på god framfart i projektet. 

Mollie fick lift av morfar till pianolektionen eftersom jag var upptagen med underskrifter och att fika. Hon hade lurat med honom till dollarstore efter lektionen. Hon hade inte lyckats få med honom in, Morfar satt kvar i bilen. Men ändå, så gulligt av honom att skjutsa henne till hennes önskan. 

Middag lagades och åts sen var det träningsdags, handboll för lilla fröken och springning för mej. Löpningen gick bra, jag är förvånad över att det går så lätt. Det kan ha varit äppelkakan tidigare på dagen som gav mej lite extra skjuts eller möjligen att jag är några kilo lättare nu. Jag bryr mej egentligen inte om anledningen, jag njuter över min starka kropp ;)

Jag fick till mej från bloggläsare att dom beställt Tove Franks mästerverk av mina fötter. Alltså det är stort att mina fötter hänger på främmande människors väggar. Jag minns vad jag sa till Tove när hon visade mej bilden för första gången.

- Det är absolut den finaste bilden någon tagit på mej.

Jag flinade lite när jag sagt det. Ett par fötter. 

Men faktum är att jag älskar just den bilden på mej själv. Dom mörka sulorna och steget framåt säger faktist en hel del om mitt liv. 

Och ja, jag är så otroligt glad över att även andra människor kan uppskatta och se det vackra i tavlan. Så stort tack för det och även för återkopplingen till mej. Det gläder…

Jockarp.

Sårad av lycka……

Såra.

Ja det svider en aning i mej när jag får meddelande där kvinnor känner en smärta över mina lyckade dejter. Det är absolut inte min mening att såra genom min lycka.

Jag kan förstå det när jag tänker på att man hoppats och haft förväntningar. Jag är likadan själv. Men samtidigt uppskattar jag ärligheten mer.

Inge mej inte i något hopp om det inte finns något. Typ lite så.

Det som sker i mitt liv just nu är väldigt fint. Men det är dejter. Bra dejter förvisso men vi har inte lovat varandra evig kärlek eller varit hos prästen ännu ;) 

Kanske kommer det dejtas i år eller inte. Jag vet inget om framtiden. Ingenting faktiskt. Det ena jag vet är att jag gärna vill fortsätta att träffa min nuvarande dejt. Men mycket kan förändras det vet jag sen gammalt. Men just nu njuter jag vilket jag ska försöka fortsätta att göra trots att jag med det gör några andra ledsna. 

Ja det fanns god tid för reflektion och även tid för att svara på meddelande under gårdagens morgon. Jag vaknade nämligen halv fem. Klockan sex var jag redan tillbaka efter hundpromenader och kaffe ordnades.

Det stundade en lång dag alltså.

Efter att jag lämnat myset i skolan blev det en springtur på 19 km. Jag är glad över att jag kunnat öka dosen träning med över det dubbla utan att få träningsvärk. Ryggen känner jag dock av en aning just nu men jag hoppas på bättring. Jag behöver vara fri från smärta om målet i April ska nås.

Jag roade mej med att sitta i telefon i några timmar under eftermiddagen. Försäkringsbolaget gällande bilen. Mitt tröga internet och även ett långt samtal med Göteborgs energi gällande min solscellsanläggning. Det var trevliga samtal vilket underlättade efter att jag suttit i telefonkö för att komma fram.

En promenad med Kennet på ett underljuvligt Ryssberg. Det är som att gå runt i en tavla nu med alla vackra färger.

Middagen lagades efter promenaden och det blev en salig blandning av kyckling, svamp och en en hel hög med grönsaker. Kylskåpstömning med andra ord.

Jockarp. 

Dejt två……

Min mysiga dejt….

Ja det där med att dejta är ju väldigt kul i vissa fall. Jag hade ju helst sluppit men livet för mej dig jag ska det vet jag och nu måste jag dejta.

Jag funderar över det där med att kunna dejta många olika människor samtidigt. Vissa gör det har jag hört. För mej skulle det vara helt omöjligt. 

På nåt viss tycker jag att det är mer respektfullt att dejta en i taget (och även vara tillsammans med en i taget.) Alla tycker inte som jag i det fallet har jag dock lärt mej genom åren ;) Men samtligt förstår jag ju att oddsen jämnas ut en aning om man nu kan dejt flera samtidigt. 

Men hur klara man i så fall hålla reda på vilka känslor som är vilka. Jag känner väldigt mycket när jag träffat människor och speciellt potentiella flickvänner. Jag skulle nog blandat ihop alltihop vilket inte skulle varit så bra. Hur som helst så har jag avbokat de planerade dejterna jag hade för det kändes helt orimligt att träffa någon som jag inte skulle kunna gå in helhjärtat med nu när jag redan dejtar en kvinna som väckt mitt intresse. 

Och hon då? Jo jag körde till Göteborg, parkerade bilen vid hennes hus och tog mina apostlahästar och spatserade till Sahlgrenska universitetssjukhuset. Där höll hon på med operationer för att minska vårdköerna och det får man ju se som positivt. Hon ursäktade sej för att det drog ut på tiden men jag sa. Liv före dejt (även om det var surt)

När hon kom ut promenerade vi en tur och sen hem till hennes place. Vi hade svårt att hålla oss i från varandra. 

Men Dusch och utgång till en närliggande krog. Vi käkade mat och drack lite öl. Det var en mysig middag och det var väldigt mycket folk som kom och gick. Vi lämnade vi också runt elva snåret. Vi tog en promenad i stan, en extra sväng bara för att det var skönt med lite luft. Men stjärnor det såg vi inga tyvärr.

Det blev sent innan sänggåendet, vi hade så mycket annat vi ville göra i stället för att sova och tiden var knapp. All vaken tid kändes viktigt.

Mollie messade mej runt niosnåret på förmiddagen. Hon hade sovit över hos en kompis, så en uppdatering kändes fint även om jag inte var superpigg just då.

Vädret var som vanligt på västkusten vilket gjorde det rättvist att stanna inomhus hela dagen. Kaffe och mys hela dagen. Det fram till avfärd. Usch så hemskt det är. Det där med hej då vi ses igen. Men när?

Två singlar planerar sina liv utefter det så agendorna är fullklottrade med jobb, kurser och resor. Livet va.

Men nog längtar jag till dejt tre. Jag längtar extremt mycket. 

Innan vi lämnade varandra gav jag henne en liten present. Mina fötter av Tove Frank. Hon uppskattade tavla när hon var hemma hos mej så det kändes fint att ge henne den. Det är faktiskt bara den andra tavlan jag har gett bort. Det känns viktigt att det bara är människor som uppskattar den som får den.

Jag hämtade upp mitt mys nere på strandvallen där hon befann sej med sitt handbollslag. Det hade regnat så ungen var helt oigenkännlig. Stackars barn. In i huset, under täcket och så gjorde jag varm choklad till henne. Det gick hem vill jag lova ;) 

Mina sulor…….

Jockarp.

 

Dödsolycka & kärleksförklaring……

Inte så bra Hj-ort….

Jag var ute och körde i min coola Volvo igår kväll runt 22 snåret. Jag hade en bra hastighet på kärran och stereon. Jag lyssnade på en kärleksförklaring. Vilket jag återkommer till lite längre ner i inlägget.

Jag körde på motorvägen, i ögonvrån ser jag en sjukt stor hjort, Precis innan den träffa min bil med sina grymt stora horn. Hjorten stångade sönder min backspegel och hackade dela av dörren. Helt oviktigt egentligen. Jag blev helt paff och körde vidare och ringde 112. Dom frågade om jag mådde bra och och om jag märkt ut platsen där jag krockade. Jag svarade att jag mådde bra och Nix pix gällande utmärkningen. Det är förenat med livsfara att gå ut på en motorväg när det är mörkt. Och nä jag har absolut ingen dödslängtan berättade jag för polisen.

Det var tydligen fler människor som sett djuret och dom ringde också in och berättade sina iakttagelser vilket var fint. Så djuret omhändertogs och jag kom hem till gården och mötte min lilla dotter i dörren. Vi kramade en stund och jag berättade om hjortens öde.

Lite senare än planerat ringde jag upp kvinnan som jag nu har för vana att samtala med innan läggdags. Jag berättade om händelsen och att det enda jag tänkte på var om jag skulle bli tvungen att ställa in dagens dejt. Jag flinade lite och sa att det skulle aldrig ske, jag hade bokat en hyrbil för till västkusten det ska jag ;) 

Kärleksförklaringen då, jo låten jag lyssnade på när djuret sprang in i mej var en låt som jag fick skickat till mej i måndags då min dejt åkte från mej. Alltså det är så vackert att jag nästan börjar lipa. Jag har hört låten tusen gånger men den har saknat betydelse för mej. Nu betyder den allt. Att hon tänker på mej när hon hör den gör att den helt ändrar känsla i mej när jag hör den. Jag blir helt rosig om kinderna när jag tänker på att hon känner så för mej….Wow liksom.

Just the Way You Are

Jockarp.

Distraktion…..

Glada dagar…..

Jag har funderat en del och kanske framförallt nu eftersom det varit så enormt snabba kast. För ett par månader sen så skrek jag ut min saknad och frustration över att ännu en gång blivit ratad av någon jag trott på. Jag lipade och tjöt en hel natt när jag staplade pinnar. Jag behövde får det ur mej. Och det verkar jag fått. En del i alla fall. Det andra tar tiden hand om. Det vet jag sen gammalt.

Från det till att allt vänds upp och ner och att jag åter känner en enorm längtan efter en annan människa, att hon upptar all min vakna tid, jag vill bara vara nära henne helst dygnets alla timmar. Den längtan efter henne och den glädjen över att känna så starkt.

Den är mäktigt.

Jag fick ett samtal från tant N i går och hon tyckte att jag var cool, tuff och modig om vågade kasta mej ut igen. Jag funderade lite kring det. Jag kom fram till slutsatsen att rädslan över att bli sårad är mindre än lyckan över den känslan jag känner just nu. Då är det varken coolt eller tufft, det är bara mänskligt. Och så värt det. 

Men visst jag är glad att jag är en sån människa som vågar och jag är glad över att jag svarade på hennes meddelande för två veckor sen. Herregud vad jag är glad över det.

Men distraktionen. Jo jag har funderat lite. Sårad med hjärtesorg, svek och hopplöshet när det tryckte ner mej, då höll jag mej sysselsatt. Jag sprang, jag var i verkstan, jag hittade på saker med Mollie, var nära henne, jag jobbade mer än jag behövde. Roade mej med Kennet, Ja så höll jag på. Och det för att jag var ledsen.

Nu är jag glad, förväntansfull, lycklig och ja, jag är nog lite småbetuttad. Men distraktionen fortsätter. Jag håller igång från morgon till kväll. Förvisso är det bara ljusa tankar som passerar mitt inre men jag måste ändå hålla på med en massa saker för att inte längtan ska brotta ner mej. 

Allt är så nytt, så skört och jag är så rädd om det. Att jag håller mej sysselsatt är nog en överlevnads strategi och den verkar fungera ;)

I morgon är det jag som kör till Göteborg och går på dejt med en helt bedårande kvinna.

Ja herregud vad jag längtar och fram tills dess ska distrahera mej en aning ;)

Jockarp.

Pianokaos……

Nya sulor,,,,

Uppstigning innan fem, brutalt trött hasade jag mej ur sängen. Jag gjorde min morgonrutin och sa hej då till Kennet. Jag hade ett pass där jag skulle stapla lite pinnar. Det gick fint och givetvis fick jag avlägga rapport om dejtdagarna. Ingående rapport. Jag tror det är en viss skillnad mellan kvinnor och män när man pratar om sånt. Jag gillar att prata med båda ;)

Mm livet kändes väldigt fint och jag kände en känslans lycka när jag vände hemåt. Det var så ljust i mitt sinne. Men saker vänder. Det vet jag sen förr. Jag hämtade min dotter i skolan och vi var en aning tidiga till pianolektionen så vi tog en sväng till Ica.

Vidare till lokalen där lektionen skulle hållas och där fick jag fullständigt spelet på min dotter.

Hon satt och käkade sin banan i godan ro. Jag bad henne ta upp sin pianobok så hon skulle vara redo att gå in när det var dags. Hon hittade den inte i väskan. Morr.

Jag hade ändå ringt innan på dagen till Mollies morfar för att försäkra mej om att boken följde med till skolan. Tokig satte jag full fart på Volvon. När jag kom hem på gården luktade kärran bränt ;)

Jag sökte efter boken men hittade den inte. Antagligen låg den kvar i skolan. Jag körde tillbaka till lokalen där hon skulle spela och jag var fortfarande arg som ett bi. För arg.

Innan Mollie gick in vände hon sej om till mej och kramade mej.

Vi sa hej då och jag körde lipandes därifrån. Vilken liten underbar tjej jag har.

Hon får mej att sätta perspektiv på saker (lite sent ibland) det var ju inte så viktigt med pianoboken, det var det ju faktiskt inte.

Jag körde vidare, torkade tårarna som rann för mitt dåliga beteende. Till Coop för att hämta min nya springskor. Tillbaka för att hämta myset och sen åkte vi hem.

Pianolektionen hade gått bra och Pete hade kopierat dagens läxa.

Jag var tvungen att provspringa skorna. Samma modell som alltid men dom hade ändrat skorna en hel del. Alltså hallå så sköna dom var. Att man kan bli så glad över några gympadojor ;)

Jag lagade Mollies favoriträtt och hon åt som en liten vilde. Det stundade handboll för henne. För dagen var jag inte på plats utan jag parkerade mej badet på altanen innan jag skulle hämta henne igen efter träningen. Jag behövde lugnet av det varma vattnet och mitt räknande av stjärnor. Det var en fin kväll.

Myset i duschen och lite mat sen stod det godnatt på vårt schema.

Innan jag släckte lampan pratade jag med fröken underbar i telefon. Vi har ringt och sagt godnatt två kvällar i rad nu. Det känns som en väldigt fin vana vi håller på att skaffa oss.

Jungfrufärden. Dom satt som en 
Smäck….

Jockarp.

WOW…..

Jag har smygfottat….

Det finns bara ett enda ord som kan beskriva och sammanfatta mina dygn mellan lördag och måndag. Det är tre små bokstäver det och dom stavas WOW.

Jag körde till stationen i Lund med en enkel röd ros i min hand. Tåget rullade in på perongen och jag stoppade min sista godisbit i munnen och förberedde mej på att möta en kvinna för första gången. En kvinna jag haft kontakt med i en vecka. En kvinna som jag visste väldigt lite om. Men jag visste att vi hade kommunicerat väldigt fint, enkel och med massa glimtar i ögonen. Jag tyckte väldigt mycket om det yttre jag sett på bilderna. Men jag vet sen gammalt att det inte behöver betyda något. Det är ju faktiskt så att hela bilden måste ju vara bra för att allt ska funka och klicka.

Men det var som i en film när hon kom där gåendes med sin väska dragandes bakom sej. Allt blev stilla runt omkring. Jag la inte märke till något annat än den vackra kvinnan som kom emot mej. Hon fångade mej, hela min uppmärksamhet. 

När hon såg mej log hon och vilket leende. Gode värld jag blev helt knäsvag. Själv log jag också och jag har inte slutat le sen dess. Vi kramades, en lång mysig varm kram. Jag tittade på henne, hon hade solglasögon på sej, lite mysigt och spännande, det lämnade liksom lite åt fantasin. 

Från att vi möttes tills hon åkte i går har vi haft så fina samtal. I bilen hem hoppade vi dock en aning mellan allt, men jag tror att det berodde på situationen. Två kvinnor som var främmande för varandra i en bil väldigt nära varandra. En aning icke vanligt. 

Vi kom hem till byn och hon verkade uppskatta mitt hem. Vi lagade middag tillsammans och hon var väldigt fin mot hela min familj, så respektfull och inkluderande mot Mollie och så gosig med Kennet. 

Det var också extremt laddat att laga mat ihop. Vi snuddade vid varandra, tittade på varandra, vi stod nära varandra och jag hade fruktansvärt svårt för att hålla mej i skinnet. Jag ville ha mer av henne, vara henne helt nära. 

Efter maten på kvällen satte vi oss ute under en filt och tittade på stjärnhimlen. Månen var stor och den lyste skarpt ner på oss. Hon uppskattade det väldigt, just på grund av att i storstan är det så mycket ljus som stör natthimlen. I Jockarp stör inget, där är det mörkt. Det blev en aning kyligt så ingång igen. 

Natten bjöds endast på ett par timmars sömn. Sista gången jag kollade klockan var hon fem på morgonen. Jag bara flinade. Det spelade mej ingen roll vad klockan var. Klockan sju skulle Kennet upp och ha mat, då flinade jag dock inte lika mycket ;)

En balja kaffe startade dagen. När Mollie hasat sej upp runt tio snåret åt vi frukost sen väntade det en dag med sitseseenig i den stora metropolen Sölvesborg. Vi körde till stranden och gick en sväng med Kennet. Vi satt vid brofästet och blickade ut mot vatten och åt nötter och pratade om våra liv. Det fanns ingenstans jag hellre skulle vilja varit än just där med henne. Fina stunder.

Hon liksom jag har ett stort behov av närhet och det märktes tydligt att vi hade fullständig samklang och samsyn gällande det. Vi var väldigt nära, hela tiden och det var fint.

Vi åkte hem och tog en kaffe på altanen sen fick Kennet ännu en sväng, denna gången på berget. Det var fint att få visa upp stället som betyder så mycket för mej. Hon uppskattade det.

Kvällen blev det hämtmat i form av Sushi. Efter maten slog vi ihop på soffan en stund. Vi var väldigt trötta båda två. Även natt två bjöd på snålt med sömn. Jag vaknade klockan tre efter ett par timmars vila. Då hittade jag en tavla som jag började måla på. Jag tror inte att hon märkte när jag låg där och målade det ena vackra konstverket efter det andra på hennes rygg. Men jag var kristallklar i huvudet och det kändes som om mina fingrar glödde när dom nuddade hennes bara hud. Herregud vad jag har saknat den känslan och dom vackra tavlorna som radas upp framför mina ögon. Jag var enormt lycklig i den känslan.

Måndag. Det betydde skoldag för Mollie. Jag försökte ta mej upp ur sängen klockan sju med det tog ända till halv åtta och då fick jag minsann sätta raketfart under galoscherna. Mollie åkte till skolan och jag kröp tillbaka ner i sängen med en kopp kaffe. Jag gick inte upp förrän klockan ett. Det har inte hänt på bra länge det. Men så hade jag vackert sällskap också. 

Eftermiddagen kom och det var dags att skiljas åt. Min dejt lämnade mej med ett hopp och även en enorm längtan mot framtiden. När jag lufsade från perongen mot bilen funderade jag över hur lugn och trygg jag kände mej i hennes närvaro. Det kändes som om vi träffats så mycket längre än dom futtiga få dagarna. Jag vet inte men det kändes som om jag träffat henne innan på något märkligt sätt. Jag tänkte på vad min väglederska sa till mej för ett tag sedan. Du kommer känna direkt när du träffar henne om det är hon. Jag vet nu.

Jag hade kunnat skriva kilometerlånga rader med ord idag gällande min upplevelse och alla min känslor för denna underbara kvinna som korsat min väg. Men jag tror att ord som kan beskriva min upplevelse och min känsla för henne just nu är ordet Perfekt. Jag tror jag nöjer mej vid det ordet. Perfekt.

Om vi ska ses igen? Ja, Jag tror faktiskt att jag hade haft större möjlighet att ändra naturlagarna än att jag skulle klara hålla mej borta från henne.

Jockarp.

Nyp mej i armen…..

Det var inget dåligt firande det blev av det 3000:e blogginlägget, flera tusen unika besökare. Det är ju skoj att så många delar vardagen med en flata från Jockarp.

Och vad pysslade flatan från Jockarp med igår då? Jo det började som vår vana trogen med frukost till barnet sen lift till skolan. Efter det körde jag till min vän andra sidan berget. Vi tog en promenad och jag hade så mycket att ventilerar så när vi nästan gått hela rundan sa jag förvånat. Herregud är vi redan här. Vi fick förlänga turen lite, det fanns mer att behandla ;).

Kennet och jag körde hem efter en hejdå kram. Jag bytte om till springkläder och lämnade för dagen hunden hemma. Jag rasslade in en skön mil i kroppen. Och jag var sjukt svettig efter turen. Så skönt.

Mollie hämtades upp i skolan och vi begav oss till Tingsryd. Det skulle vara nån form av skördemarknad där. Det visade sej att den va en aning futtig, inget vi behövde. Men i affären lyckades Mollie snubbla över en supersnygg vinterjacka. Herregud så glad jag blev. Nu är det bekymret löst.

Vi käkade på resturang innan vi vände hemåt mot byn.

Väl hemma tog jag med mej Jack Russel killen på en tvåtimmars tur på berget. Alltså jag vet inte om det bara är här men vädret är fuskigt fint i Jockarp just nu. Solen bara vräkte ner och det var så otroligt vackert i skogen. Vi satte oss på en sten och bara satt där. Det var nästan lite nypamejiarmenkänsla. Får man ens bo så fint som jag gör?

Slut myst i skogen och hem till städredskapen. Idag ska jag ju ha dambesök i palatset och då är det ju trivsamt och det är nystädat, nybäddat och tvätthögen är eliminerad. 

Boooom. Det är det nu.

Jag pausade lite under kvällen med en timmes samtal med tant N. Jag älskar våra samtal, så fint när hon ringer mej bara för att höra vad jag gör ;)

Jockarp.

3000……

Mitt första inlägg. 21 dagar
Innan Mollie föddes.

Detta är mitt 3000:e inlägg i den här bloggen. Det är ganska sjukt faktiskt. Det betyder att om jag hade skrivit varje dag så skulle det blivit över 8 år. Så är det ju inte. För Bloggen har jag haft i 12 år. Jag har alltså slöat nästa 4 av dessa 12 år ;)

Men den har fyllt sin funktion. Jag har skrivit när jag velat, när jag behövt och när jag haft något att dela. Alla som följt mej dessa år vet att det började svajigt i en enorm rädsla. Eller nä. Snarare i ren skräck. Att bli övergiven av någon som man älskar. Att föda ett barn, alla oro och ånger det bar med sej.

Jag har fortsatt att skriva för att bearbeta när det varit svårt. Jag har skrivit när jag mått bra för att dokumentera livet så att Mollie ska få ta del av detta en dag. Jag har skrivit om mina hemligheter, min längtan och min smärta. Jag har skrivit om hopp om den eviga kärleken, min tro på att den finns där ute. Jag har skrivit om människor som funnits i mitt liv, människor som passerat, människor som gjort intryck och avtryck på mej. Jag har skrivit om misshandel om poliskontakter om rättegång. Om anmälning till socialen.

Jag har skrivit glatt om saker jag upplevt, kärleken till naturen, dess skiftningar. Min hembygd. Jag har skrivit om alla våra resor. Maratonlopp, mitt författarskap, bonde söker fru. Nattdagis. Bergsbestigning. Vasaloppet. Om sommarprat på radion. Jag har skrivit om alla mina projekt, min utveckling och äventyr. Jag har skrivit från mitt hjärta. Varje gång. 

Jag har skrivit om människor jag har sårat och om människor som inte behandla mej väl. Ibland har jag fått sura, provocerande och dödshotande kommentarer på bloggen. Jag har blivit hotad av advokater att bloggen ska stängas. Det har stått i tidningen om att min blogg och dess författare har förtalat folk.

Mm ett liv pågår har i vissa fall varit giftig. Pennan har vässats för att beskriva och i ord utrycka hur människor ibland behandlar varandra. Detta är stötande för människor som känner att pilen träffar mitt i prick.

Men Det bästa med min blogg det är att ingen någonsin kan säga att det som står i den är fel. För jag har utgått från jaget Leonora. Och det är ett ämne jag specialiserat mej i. Jag har utgått från mina känslor. Och hur jag har upplevt situationen. Hur andra ser på händelsen får dom skriva om i sina bloggar det bryr jag mej liksom inte så mycket om ;)

Om det blir 3000 inlägg till är skrivet i stjärnorna men jag kommer nog fortsätta att skiva ett tag till. Livet pågår ju och så länge det gör det så fortsätter jag.

Så grattis till oss alla, både till mej, till Mollie och till alla följare där ute som tycker att jag tillför, inspirerar och förgyller era liv med min vardag.

Grattis och tack.

3000…..

Jockarp.

Six Star…..

Min dröm är att hänga denna i
vardagsrummet. I Månsagården….

Alltså hallå…. Saker vänder. Det rullar på lite nerför nu för fröken Vilhelmsson. Det behövs efter ledsamheten med det tilltufsade hjärtat. Det känns liksom rättvist på något sätt.

Dejt till helgen och igår fick jag ett glädjande Mail. 

Jag har stått på kölista i flera år till två av världens mest prestigefyllda marathon lopp. Det ena är Tokyo och det andra är det äldsta loppet i världen. Nämligen Boston marathon. Anledning till att jag vill springa just dessa lopp är att jag är ute efter the six star medaljen. Och titeln Abbot World Marathon Majors. Jag har sprungit 4/6 lopp som ingår i serien. nämligen London, Chicago, NewYork och Berlin.

Mailet då? Jo jag har har blivit erbjuden en startplats på Boston Marathon i April och jag tänker ta den. Bara startplatsen kosta över 8 tusen men jag vet att denna chansen kommer ta tid att få igen. 

Ett litet bekymmer är att jag inte är i topptrim. Ryggen har tjurat och träningsdosen har varit låg. Men jag har förhoppning att kunna öka upp den nu. Nu när jag har detta som mål så vore det väl tusan om det inte skulle gå.

Det lär bli en mäktig upplevelse med 30 000 startande löpare, och tänk, att en av dom är jag. Så coolt. Jag är cool ;)

Att jag var på väldigt gott humör under dagen var ju inte så konstigt. Kennet och jag tog en löptur på stigarna, ja det är väl ett minne blott nu. Jag ska helst hålla mej på benen och med lek på stigarna ökar också risken för fall och med det risken för benbrott.

Vi kom hem efter vår njutbara stund. Jag tog tag i bilen, herregud som den såg ut. Skitig på alla sidor. Nu är den dock respektabel igen vilket är bra.

Jag tog en sväng med gräsklipparen med. (O)gräset har precis  börjat växa igen efter sommarens brännskador. Och nu är det samma längd på allting också vilket är skönt. 

Jag hämtade upp Mollie i skolan och vi körde och veckohandlade. Älskar att göra det med henne, jag får liksom lite hjälp då och sällskap. Middagen lagades bums när vi kom hem. Vi var båda hungriga.

En kvällspromenad med Kennet och ett bad på altanen. Sen parkerade jag mej i soffan med morgonrocken på under en filt. En skön stund att varva ner.

Slutbusat….

Jockarp.

Game on….

Springning i stan.

Jag har alltid ansett mej själv som modig. Eller jag har ju  tvingats vara modigare än vad jag egentligen vågar men jag ses nog ändå som modig. Men det finns fler modiga människor där ute. Det gillas.

Jag har fått kontakt med en böna från västkusten och vi har bestämt träff. Jag gav tre förslag, att vi skulle ses hos mej, hos henne eller på någon neutral plats. Jag trodde absolut inte att hon skulle välja det hon valde, men jag blev väldigt glad och jag tyckte hon är väldigt modig. Hon ska nämligen ta tåget från Göteborg till mej. Strandsatt i Jockarp med andra ord. Kastad åt vargarna, eller vargen ;) 

Förvisso erbjöd jag henne ett eget rum. Det känns liksom fint för oss båda. Ingen press. Men samtidigt är det ju öken om hon checkar in där. Ja vi får väl se vad som händer men jag gillar modiga människor i alla fall. De för liksom relationer framåt.

Gårdagen förflöt ganska smidigt. Mollie till skolan och för mej väntade en dag med möten. Efter skolan var det piano för myset och för mej blev det promenad på berget med Kennet

Middag lagades och åts och därefter var det chill fram till handbollsmatchen. Det var en träningsmatch som skulle spelas 3 gånger 20 minuter. Jag tog en välbehövlig löptur innan start. Ja jag missade något minuter av första halvlek men det var okej. Matchen vanns av tjejerna vilket var bra. dom har inte speciellt många matcher med seger i bagaget. Det var mycket glädje.

Hem, mat och dusch. Lite rolig sms konversation i sängen innan dagen avslutades en aning för sent. En okej tisdag.

Jockarp. 

Mollsans Spa…..

Så fint hon gör i vårt hem.

Efter helgens nattarbete sov jag knappt tre timmar. Jag vaknade och jag låg helt still. Jag visste inte var jag var, inte vart jag skulle, jag visste inte om jag skulle gå upp eller om jag precis lagt mej. Jag visste inte om det var morgon eller kväll. Total förvirring alltså. En högst obehaglig känsla.

Det rätta till sej efter några minuter. Och jag var åter på banan. Kaffe intravenöst sen gick jag ut i det vackra höstvädret. Jag satt på altanen en stund och det brände i nyllet. Solen var skarp minsann.

Jag strosade runt lite. Jag grejade lite här Och lite där men jag hade inte riktigt ro. Jag röjde lite i verkstan det behövdes verkligen. Det var svarvapån och damm överallt.

Och ett litet förtydligande gällande inläggen föregående dagar. Om en gammal relation. 

Allt var verkligen inte nattsvart. Nä. Vi hade det väldigt fint roligt och utvecklande stora delar av relationen och det var absolut inget destruktivt eller skevt alls utan på det stora hela en ganska sund relation. (Det är bara saker jag reflekterat över i efterhand som kanske inte skulle varit så sunda i längden) 

Och jag tvivlar inte en sekund över att hon älskade mej. Men kanske inte totalt.

Att hon ljög för mej och förstörde min drömresa det var nog inte heller riktigt planerat. Det blev nog bara så. Och priset fick jag betala vilket inte var riktigt rättvist. 

Men hon sa att hon skämdes över det hon gjort mot mej. Och det tar jag med mej, det var fint sagt. Nu är det ett avslutat kapitel och jag har redan börjat på ett nytt. 

Så nog om henne.

Mollie kom hem och hon drog igång och pyssla med en pumpa. Jag hjälpte henne lite på traven, men det mesta fixad hon själv. Jag började med maten. En grillade del från grisen, Klyftpotatis och lite annat gott. Mollie åt som en liten ponnyhäst under tiden jag förhörde henne på tyskan och engelska läxan. 

Efter maten fortsatte hon att pyssla, hon gjorde ett fint arrangemang på köksbordet med pumpa, vildvin, kastanjer, lite stenar och en ljusslinga. Det blev så himla fint.

Sen skulle jag bli fin. Mollie öppnade sitt spa. En behövlig hårinpackning och en ansiktsmask senare satt jag nyduschad iklädd Morgonrocken i soffa och njöt av livet. 

Nästan som ett skolfoto….

Jockarp.