underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

fredag 31 augusti 2018

Grädda moset.....

Soffliggare.....


Löpning, möten och jobb, ja det är så mina senaste dagar sett ut. Bra dagar. Men när jag fick en dag ledigt så skulle den användas till mej efter att jag vinkat av myset till skolan. Jag roade mej med det jag ville och det började med ett rejält långpass i löparskorna. Sista riktiga långpasset innan jag står på startlinjen för mitt 13:e Marathon. Tre timmars skogslöpning och för dagen tog jag på min camelbak på ryggen med 1,5 liter vatten, nja något mindre blev det nog efter att Mollie testdruckit ur den.
Jag tuffade uppför på berget, lagom varmt och jag tog det lugnt och kände mej pigg hela rundan och den varade i tre timmar. Jag träffade lite kändisar vilka jag stannade till och samtalade med. Viktigt och väldigt trevligt.
När jag kom hem var jag galet hungrig, löptur på en fastande magen gjorde sej minsann påmind. En stor bit fläskpannkaka vältes ner bums.

Jag tog en tur till stan, jag var tvungen att hämta ut vaccinen till sprutan vi ska ta. En lusentapp fattigare lufsade jag ut från apoteket. Humf kostar på att hålla sej på benen.

Mollie kom hem och vi satte igång med ett rejält bus i köket. Alla plattorna på Royce rolls spisen användes. Det stektes fläsk, kotletter och lax. Potatis koktes och sås gjordes. Det väntar långa dagar för mej i vedsvängen till helgen och då är matförberedelserna en dygd.

Vi körde tomt på potatisen så vi fick ta oss ner på Vesan och plocka upp ett par nya spannar, Det under värsta regnskuren. Bara att bita ihop ;)

Kvällen fortsatte med regn och vi passade på att bada, tvätta och kamma hår. Gahh jag är i ett superbehov av en klippning just nu, Håret satt som en handboll i nacken. Tjorvigt värre. Hua.
Vi behövde grädda moset lite så vi tog och poppade lite pop corn sen satt vi tätt ihop, åt och njöt. Det var en sån där stund, en sån där stund som ger så mycket utan att man tänkt eller gjort något aktivt för det.. Magiskt.

Mat till bordet.....


Jockarp.

onsdag 29 augusti 2018

Golfaren....



Dagarna fortsätter med träning, jag har varit inne i ett enormt bra stim, jag har lyckats lösa logistiken för Mollie vilket gett mej tid till att träna så mycket jag vill och ska.
Jag har tuggat mil efter mil och jag känner att jag stärks. När andningen inte är kraftigare än när man hänger i soffan en kväll, då när jag känner att jag inte vill sluta springa, då när jag känner kärleken till rörelsen. Ja kroppen börja kännas redo för ett långt pass. Marathon hej ;)
Att jag är stark och pigg gör att allt blir så enkelt. Jag springer lätt, jag har ett bra klipp i steget och jag ler, jag leker och njuter.
Jag är pigg och kraftfull under dagarna, det gynnar hela mitt och min familjs liv. Mm rörelse är viktigt inget snack om den saken. Löpningen räddar liv, den har räddat mitt liv.

Efter avslutad morgonträning blev det en snabb dusch och vidare in till barnmorskan. Det var dags för cellprov. Makalöst trevlig måsta jag säga. Jag hade hoppats att få träffa och krama om min gamla barnmorska men jag nåddes av informationen om att hon gått i pension. Istället var det en annan böna som tog hand om mej. Hon var nog 75 år gammal och helt fenomenal på sitt yrke. Hon jobbade en dag i veckan för att hon ville. Vi tjittjattade och skojade om det mesta.
Jag tackade för besöket och drog vidare i livet, hon knegade nog vidare ett tag till ;)

Jag skulle knega jag med, en eftermiddag i vedsvängen, det gick bra och vi hade roligt. Mollie ringde mej och berättade om sin första golfträning. Både mormor och morfar hade varit med och det hade gått super bra. Hon hade tyckt att det var så himla roligt. Där och då i det ögonblicket när jag hörde min dotters glädje så blev jag med ens lite sorgsen, jag missar vissa delar i hennes liv.
Det slog mej nog extra hårt eftersom vi haft hela sommaren ihop, jag har knappt missat en sekund i hennes liv. Jag fick verkligen bita ihop när jag lyssnade och tog del av hennes glädje.

Som väl är så är det snart tisdag igen och då kommer jag inte missa hennes träning för allt smör i Småland ;)



Jockarp.

tisdag 28 augusti 2018

Rösten....



Morgonen började med ett väldigt tydligt förtydligande gällande Mollies taxitider. När jag var klar frågade jag chaffisen om vi förstod varandra så att missödet med att Mollie blev ifrånkörd skulle för alltid vara historia. Det verkade på honom som vi överens. Tack för det liksom.

Vidare en rejäl luftninga av kroppen. 20 km löpning på ett höstigt berg. Jag hade långärmat på mej och kanske att det var lite väl mycket. Men futtiga 10 grader vid starten gjorde mej lite småfeg. Jag ogillar skarpt att frysa.
När jag kom hem stod det ett dukat frukostbord på undantaget. Mysigt och lyxigt. Vi åt och blarrade en stund därefter fick vi ta tag i lite förflyttning av hästar.
Nytt bete och gräset var tjockt och dyblött. Dynsura dojor hej.

Eftermiddagen började med ett möte vidare var det fullt ös i vedsvängen. Min fösta arbetsdag gav mersmak, vi hade galet skoj och det pratades oavbrutet om allt som hänt under sommaren, många historier och många minnen.
En av mina närmaste kom med ett sorglig besked. Han tänker lämna oss. Ibland tar livet nya vändningar och i hans liv finns det ingen annan väg. Familjen först vilket är väldigt vackert.
Men saknaden kommer bli massiv, vi har dela våra historier, våra jobba dela i livet. Pratat, lyssnat, kramats och funnits där.
Det är fint att bära det med sej. Ljust och vackert.

Mollie Vilhelmsson hängde med mormor och morfar under eftermiddagen och nu har hon för första gången varit och röstat. Hon slickade igen kuvertet och det första hon sa till mej när hon slog upp sina bruna ögon var:
- Kuvertet var jättegott att slicka på.
Jag bara log åt henne och tänkte vilket bra fösta minne hon fick av att lägga sin (mormors) demokratiska röst.



Jockarp.

måndag 27 augusti 2018

Sommaren.....



Ja det där med att vardagen med arbete nu står och knacka på dörren är ju lite märkligt med tanke på att jag varit hemma i 9 veckor. En ångest borde kanske krypa sej på lite när man möte en almanacka som är totalt bombaderad av måsten, förvisso många roliga "måsten" men trots allt totalt nerklottrad. Men nä ingen ångest över att börja förtjäna mitt dagliga bröd finns, vilket är skönt.

Jag har ofta mötts de senaste veckorna av människor som ska tillbaka till vardagen som säger:
- Ja vart tog denna sommaren vägen, allt gick så snabbt.
Jag kan inte förstå.
Min sommar har varit magisk. Jag har samlat på mej så oerhört många fina minnen, allt från människor till platser till upplevelser.
Det har varit en lugn och stilla sommar samtidigt som vi varit i gång och rört oss mer än nånsin. Men det har funnit en ro i att Mollie och jag har kunnat styra vårt liv åt vilket håll som helst. Tänk att börja hemma i Jockarp, köra genom allén och när man kommer till första vägskälet ställa sej frågan. Höger eller vänster? Ja och därifrån startar en ny resa men ny upplevelser.

Jag ser på sommaren ur ett barns perspektiv. Ur Mollies perspektiv.
Det har funnits massa dagar då vi varit på stranden, vid nån sjö med vänner, det har varit lata dagar, dagar av skratt. Vi har åkt karusell, ätit glass, träffat människor och djur. Vi har klättrat i berg, vandrat i fjällen, vi har åkt båt på sjö och öppet hav. Det har tältats, vi har sovit under bar himmel med ett gigantisk tak av stjärnor över våra huvuden. Det har brutits ny mark, det har sprängts gränser, rädslor har förvandlats till självförtroende genom ett stort mod. Modet av att våga.
God mat i vacker miljö, bullbak, håret vilt flygande mot ansiktet under motorcykelfärder. Blommor har plockats till bukett. Gyllenbrun hud och bländande leende. Vi har varit tillsammans dag som natt jag och lilla fröken speciell.
Sommaren 2018 har innehållit allt. Och ja, vi är redo för att börja vår vardag på varsitt håll och tillsammans. Vi är redo för en ny höst, vinter och vår, jag tror aldrig vi varit mer redo. Frågan är om höst, vinter och vår är redo för oss ;)




Jockarp.

Skog och hav......



Vi har inneboende i form av fyra kamphundar vilket förgyller livet, inte för mej kanske, men för Mollie hon är väldigt glad. Jag tycker nog mest att dom skitar ner och luktar illa ja ;) Men jag konstaterar ändå hur bra det är för barn med djur. Ansvarstagandet. Mollie vet att dom behöver mat och promenader. Hon är med på det och går gärna en extra sväng.
Vi hade en fantastisk skön lördagspromenad, som innehöll att från spänning, utmaning till skratt och mjuka klappar.
Vi njöt alla sex av den härliga morgonen på berget.

Fortsättningen, en chill frukost och ännu chillare lunch. Men där nånstans fick jag nog, ett anfall av nån felande bokstav fick mej att få luft under vingarna och dra in den sista veden, jag öste på så sveten sved på mina armar som var småsåriga av bark mot hud.
När högen var som bortblåst gav jag lilla fröken Vilhelmsson förslaget att köra till stranden. Lite väl optimistisk var jag kanske när jag sa till henne att ta med badkläder. 16 grader i vattnet, hua. Men jag behöver havet och det blev en väldigt härlig stund på den nästan folktomma stranden, Mollie ritade i sanden och vi lekt lite i en klätterställningen. Det var sån där tid som räknas som kvalitetstid. Hon och jag och inget som kunde få oss fokuserade på annat än just det. Hon och jag, vi ;)

Hon plockade med sej lite kottar och nötter på vägen, hon hade en bild klar i huvudet vad det skulle bli när hon kom hem. Jag fattade inget, men jag har lärt mej med åren att hon får en klar bild och hon jobbar mot det målet. Det spelar inte så stor roll om vad jag tycker eller tänker i det läget. Så kottar och nötter åkte med hem till byn.

Hem och vi dumpade kamphundarna på undantaget. Jag återställde hemmet efter hundinvasionen, så skönt att få allt i sin ordning igen.
Lördag var det ja, så vi gick all in på mysandet i soffans hörn. Vi är bäst på det, Romerska bågar, kaffe och tända ljus.

Så vilt, så still......



Jockarp.

lördag 25 augusti 2018

Ordföråd.....



Jag har ett bra ordförord, hittar jag inga passande ord så hittar jag på nåt eget som passar bättre. Jag har också ett väl utarbetat ordförord när det gäller fula ord. Under fredagsmorgonen tror jag att jag använde hela det ordförrådet och kanske lite till. Ja jag var något ilsk. Anledningen? jo, Mollies taxi ska avgå 07:32 från palatset. Jag tittar ut, ser taxin, tittar på klockan hon är 07:23. Jag säger till Mollie att göra sej klar för taxin var tidig.
Vi öppnar dörren och taxihelvetet är borta.
Oxtokig ringer jag taxichefen, en snubbe som både jag och Mollie gillar skarp. Jag berättat vad som hänt och han lovade att styra upp problemet. Chaffisen skulle elimineras ;)
Med det fick jag lasta myset i bilen och ta henne själv till skolan. Det gick bra det med men det var ändå fel. Morr.

Hundpromenad på det, bra, jag behövde rörelse. Jag matade hästarna. Sen äntligen drog jag på mej mina löparskor, dom som var tänkta att användas redan två timmar innan.
Två timmars löpning på grusade vägar gjorde att min något småtjuriga morgon växlade från moll till dur. Bra där, det var ju trots allt fredag.

Jag lagade en himmelsk god soppa av rester från kylen. Magiskt vad en blandning av typ allt kan smaka gott.
Mollie kom hem från skolan och hade nåt nytt utbildningsprogram som hon bums skulle logga in sej på. Vi kollade lite på det, den var nån form av Avatar man skulle klä på. Mollie köpte en magtröja till sin ;)

Jag blev trött på de där och gick ut och körde ved, det var en bättre sysselsättning. Mollie målade lite sen kom hon ut med frågan om vi kunde köra motorcykel, jag är inte svårövertalad till de så ner till Vesan och stubbåkrarna. Vi buskörde väldigt.
Vass intill åkerkanten plockades med hem och sattes i vas. Så otroligt enkelt och så otroligt vackert.

Min kväll fortsatte sen med ett bad, ovanligt men ack så skönt.

Så enkelt så fint....

Jockarp.

fredag 24 augusti 2018

Diktatur och konst.....

Kväll av höst....


De finns mer än löpning som hjälper mej i livet, släppa taget och må bra.
Mollie Vilhelmsson, hon den där lilla filuren som funnit vid min sida i snart åtta år.
Hon låter mej vara en del av hennes liv, jag vet att det kommer att förändras över tid så jag njuter väldigt just nu.

Tydligen samtalas det mycket om politik i skolan nu och det gör även vi, vi har vänt och vridigt på ämnet under några dagar.
Under en hundpromenad traggade hon hela rundan om dom olika partierna.
Jag gillar att hon är intresserad och att hon söker svar. Hon ville ha reda på vad jag ska rösta på den 9 September, självklart svarade jag henne, då ville hon ha reda på varför och jag gjorde sjukt bra uppdelningar och redovisade vad partierna i det stora hela står för. Jag blev imponerad av mej själv ;)
Hon berättade om hur det gick till att rösta och nu ska hon självklart få följa med och se hur det går till irl.
Hon är spänd och förväntansfull.

Hon har även blurrat om demokrati och diktatur nu i några dagar. Tydligen hade även det diskuterats i skolan, jag flinade när hon berättade att en klasskompis röstat på att det skulle råda diktatur, en elev av 32, ganska bra ändå.

Vi hade middagsgäster vilket var väldigt trevligt, trevligt var det också att barnen höll sams hela kvällen och hade det supermysigt. Det är inte så vanligt och efter en skoldag kan det lätt bli lite friktioner av tröttheten.
När barnen mår bra blir det tid över för mammorna och tjittjatta så det pysslade vi med.

Mollie har en enorm konstnärlig ådra som pulserar och eftersom vi har en väldigt begåvad konstnär i vårt liv så säger hon ofta att hon vill ta en bild som hon sen ska skicka till vår kära konstnär.
Innan nattningen skulle ske skulle jag stå modell med ett badmintonrack i handen, instruktionen löd, Lite mer inlevelse och lite proffsigare mamma. Jag skrattade rakt ut när jag hörde min dotter stå och domenderar om hur hon ville ha sitt motiv (läs jag) ståendes. Faktum var att bilden blev helt ok. Och ja Mollie var supernöjd ;) Dock oklart om den kära konstnären är av samma åsikt.

Konstnären ja, hon hade under kvällen informerat mej om att bilden på mina fötter säljer som smör under en pågående mässa vid namn Formex och pågår i våra kära huvudstad.
Hur galet är inte det då. Att resan började med att jag fick några rader via instagram, vi träffades, tyckte om varandra, bilder togs. Bilder som just nu säljs, bilder som ska pryda väggar i hem. Mina fötter ska hänga på väggen hos människor som inte vet vems fötter det är och jag kommer inte veta i vilka hem bilden hängs. Helt galen känsla.
Nja med lite efterforskning kanske köparen av bilderna kan komma underfund med vem modellen är. Bilden är nämligen döpt till Leonora.
Mäktigt, ja jag vet ;)




Jockarp.


torsdag 23 augusti 2018

Bojor och kedjor......



Det finns människor som kommer i min väg, som ibland visar mej tillbaka till hur det ska vara. Till hur det ska kännas. Jag har upplevt det förr och jag har upplevt det igen.
Men med det kom jag även till insikt med hur mycket människor faktiskt kan förstöra för varandra, känslomässigt. Att såren som lämnas kvar ibland kan vara djupare än man tror. Inte att man tvunget vill tillbaka till det gamla, absolut inte, men att det är fastkrokat in i ben och märg, djupt in i hjärtat, att man tror att det är så det ska vara. Jag visste att det inte skulle vara så men ändå stod jag kvar. Och den känslan har jag burit med mej. Jag har varit fastkedjad.

Jag kom tillbaka till livet under några dygn, Kedjorna bröts och jag fick åter känna det som är vackert, mjukt och så otroligt starkt på samma gång. Jag var åter fri från mina bojor, mina bojor som jag inte ens vetat att jag burit med mej. Det var så vackert så när jag förstod så började jag gråta.
Att träffa människor som endast vill mej väl, vill finnas med mej, hos mej. Att få ge mej av sin kärlek. Människor som inte kräver något tillbaka. Det är så otroligt stort, så otroligt vackert.
Och vad gör jag med det?

Ja vad gör jag med det. Just nu vet jag inte men jag är oerhört tacksam över att min ögon öppnats på ett nygammalt sätt. Att mitt hjärta är mottagligt för värme och kärlek.
Ibland är det verkligen inte lätt att vara Leonora Vilhelmsson, men just nu när jag känner så mycket, så starkt och det med mitt hjärta, tja då är det något enklare faktiskt. Denna hösten och vintern kommer bli en magisk resa.
En resa utan fängslen och bojor. Jag ser det nu.

Och för att stärka hjärtat, sinnet och min kropp så har jag ju kommit på att löpningen är ett utomordentligt bra sätt. Jag fortsätter med rörelsen för att förstå mina känslor, för att förstå mina tankar för att min kropp ska tjäna mej på bästa sätt och samtidigt hålla sej i topptrim. Vissa kallar det för distraktion, jag kallar det för meditation.



Jockarp.

onsdag 22 augusti 2018

Det rena, det fria......



Förväntningar, upplevelse och känslan.
Dagar fyllda av förväntan, förväntningar som blir till upplevelser. Upplevelserna kickar igång en uppsjö av känslor. Känslor som ska kännas av, kännas rätt, på alla plan. Lyssna inåt.

Nätter fyllda med hetta, glöd och passion. Trygghet, närhet och mjuka kroppar. Lilla sked mot stora sked, så nära, så sammansvetsat perfekt. 
Ett vaknande, närheten tände åter elden. Blixtrande känslan, fingertoppar möter naken hud. Ögon vakna, pigga och nyfikna. Mötet av ett leende som visar - jag vill vara här, just här, just nu- Inga tvivel.

När det mesta är bra och inget är dåligt, men ändå är det inte totalt. Vad saknas och vad krävs för det totala?
Stängda dörrar har öppnats på glänt. Att åter känna. Att åter bli brännhet av en hand på ett bröst. Så vackert, så viktigt.

Löfte om att vara sann, till livet, det enda livet. Att lyssna på hjärtat. Känna av magkänslan men lyssna på hjärtat och låt det förbli rent, låt det förbli sant. Alltid.

För att hållas rent och fritt så krävs ibland farväl. Ibland smärtar det enormt. Vackert, starkt och fruktansvärt jobbigt. 
Ingen skuld, inget sårande bara ärligt, rent och otroligt vackert. En förståelse.
En tår mot en kind, så naket, så skört och så otroligt rent.
En kram, puss på mun och öppna hjärtan. Ett vackert farväl, ett smärtsamt farväl.

Så vill jag leva så vill jag dö.
En fjäril följde min väg på en löptur, den var fri och den flög dit den ville, i det ögonblicket kände jag mej också enormt fri.
Mitt hjärta var rent och det är min frihet.
Jag log mot fjärilen och sa. Vi fortsätter så va?



Jockarp.

måndag 20 augusti 2018

Mysigt.....

Ensamma på stranden....


Jag tror att jag använt ordet mysigt 2000 gånger denna gånga helg. Efter en fadäs med damväska som slutade med en påhälsning hos polisen så tog vi oss väster ut.
Vi kom fram till östra stranden i Halmstad och stugan låg en kulle från en stor och ofta folktom strand. Galet mysigt.
Barnen tog ett dopp och mammorna satt på en stock, tittade och filosoferande om livet.

Mat lagades och åts gemensamt, kidsen myste in sej i stugan och vi parkerade oss på altanen med tända ljus, kaffe och kort.
Kvällen blev sen men jag kunde inte bry mej mindre. Jag somnade gott ihop men min dotter och jag sov som en liten griskulting under en värmelampa. Så mysigt.

Morgonen efter startade med en löptur på stranden och en felspringning så jag fick ringa mitt kära sällskap och få hjälp på traven hem. Att komma hem till stugan och mötas av kaffedoft och ett framdukat frukostbord är så enormt mysigt och lyxigt.
Ullared, japp från lugnet till det totala kaoset. Jag kunde inte annat göra än att flina. Fler töffar än vi alltså ;)
Vi hade ändå en mysig stund där och det mesta fick vi tag på innan hemfärd.



Och så dom här bägge <3

Tillbaka till stugan och vi busade och lekte på stranden, en väldigt mysig stund som är så otroligt viktigt. Barn och vuxen lek.
Blåsten rasade utanför fönstret till stugan och mysfaktorn var uppe på en tia och vände. Vi satt åter på altanen till tända ljus och lyssnade på vinden. Galet mysigt.
Mollie snarkade ljudligt när hon somnat och störde det härliga ljudet av vinden, men vi fick ta det helt enkelt.

Vi lämnade stugan efter att jag ännu en morgon sprungit på en folktom strand med ett gigantiskt hav vilt vågandes bredvid mej. Frukosten hade åter varit framdukad och jag kunde lyxigt bara sätta mej och njuta.

Vi körde till Båstad, till Hovs hallar och till Torekov på vägen hem. Jag var enormt tacksam för dom stoppen. Magisk natur och fantastiskt härligt sällskap.
Tack alla berörda för en galet mysig helg.

Nu börja ännu en ledig vecka och det med löpträning och dambesök ;)
Livet ter sej enkelt....



Jockarp.


söndag 19 augusti 2018

Tv inspelning?



Att vara i rörelse är viktigt och denna sommar har vi verkligen sugit i oss av livet. Vi har rört på oss, vi har sett nya platser, vi har träffat nya människor. Och vi fortsätter i samma anda. Jag älskar mitt hem men just nu har jag ett enormt sug efter att inte stanna upp. Jag vet att jag kommer dit och att jag vill komma dit, kanske snart. Då när jag vill befinna mej på hemmaplan och bara går runt i den Jockarpska myllan och suga in allt vackert. Det ihop med en kvinna som vill detsamma.
Jag är fortfarande sommarledig och det ska jag vara en vecka till. Hur lyxigt är inte det då? Jo superlyxigt och jag är tacksam. Sommaren 2018 har varit magisk och jag är redo för höstlöven. Jag är redo för vintern och jag är redo för den kommande våren. Jag kommer möta dessa skiftningar i årstiderna med Mollie, vi kommer att utvecklas och vi båda kommer växa som människor. Formas och låta oss formas. Vi kommer bryta ny mark, vi kommer våga och vi kommer att vinna. Känslan är stark att dessa skiftningar kommer stärka oss som familj. Just nu är vi precis där vi ska vara och vi bara väntar på allt gott som kommer komma i vår väg.
Det som sker det sker och tryggheten i det har gjort mej lugnare.

Det är snart dags att spela in lite till ett TV-program jag ska medverka i. Jag ser framemot det. Anledningen, ja, utveckling.
Visst att jag varit med innan och spelat in och jag gillar det, det är en annan del av livet. Jag får träffa människor som kan få mej att växa för att jag få ta del av annat, sånt som inte finns inom mina vanliga och rätta element. Jag har fått världens chans i livet. Anledningen till det är oklart men det måste handla om vem jag är. Alla människor kommer ju inte i de situationer som jag hamnat i. Jag tror att det handlar om rörelse, utmaning och mod. Eller är det helt enkelt en släng av hyperaktivitet.
Hur som helst så kommer det bli skoj och utvecklande. Fortsättning följer alltså :)



Jockarp.

fredag 17 augusti 2018

Första skoldagen...

Det där med ström....


När man ligger vaken och pratar i telefon halva natten, förvisso fantastiskt trevligt och givande men ja, det blir segt på morgonen när klockan ringer. Jag fattade inte vad som hände. Vi hade en tid att passa. Den första skoldagen var ett faktum. Jag började kocka till lilla fröken sen gick jag in i hennes rum. Upp och hoppa sa jag med glad röst. Jag såg på henne när hon vaknade och jag anade ett leende. Hon har längtat efter skolan och glad för det är jag.

Hon var förväntansfull när hon lämnade mej vid taxin och åkte mot skolan.
Jag lämnade hemmet jag också och tog en löptur. Jag har befunnit mej bland korta barrträd några dagar och att få komma hem och springa i den gigantiska bokskogen som det bjuds på bakom palatset är magiskt. Jag älskar verkligen att ha möjligheten att få uppleva dessa kontraster. 15 km njutning sen var det bara till att ta tag i måstena. Bilen behövde saneras efter dom 200 mil vi kört och tvätten skulle hängas. Hej vardag ;)

Mollie kom hem med taxin och hon var inte så talförd som jag förvänta mej. Men hon hade papper
med sej hem som skulle fyllas i. Vi pratade lite om det sen körde vi till affären. Vi köpte lite uteblommor, och lite smått till att inta.
Middagen skulle lagas men tydligen hade en el-leding dimpt i backen så vi var utan ström. Steken fick vänta.

Blommorna planterades och självklart skulle lilla fröken fixa med det själv. Ja det är väl så att snart vara åtta år.

Jag fick ett tips om en ost. En ost jag självklart måste smaka, det måste vara en fantastisk smakupplevelse med tanke på namnet ;)

Nu ska jag packa lite, ännu en tripp vänta. I eftermiddag drar vi nämligen vidare i livet, mot västkusten.



Jockarp.

torsdag 16 augusti 2018

Älskade Sverige....



Vi lämnade byn tidigt och tog sikte på Nusnäs. Det lilla samhället intill Mora där den berömda dalahästen kommer i från.
Jag intervjuade en anställd som satt och målade på en häst. Varje häst görs för hand, allt från att täljas till att målas. Vilken hantverksindustri. Mollie köpte sej en liten blå dalahäst. Jag skippade det och hoppade istället upp på en bjässehäst som stod utanför. Jag kände där att takterna med ridning satt minsann fortfarande i ;)
Mat intogs precis intill vasaloppsmålet och för dagen var det målgången på cykelvasan. Mycket folk och go känsla. Tänk att jag själv passerat den där skylten i fäders spår för framtida segrar. Och det springandes. Otroligt.

Vi drog vidare upp mot Grövelsjön. Vi passerade renar som nonchalant gick mitt på vägen och gjorde inte mycket ansats till att flytta sej. På en nerlagd gammal mack stod det en älg och mumsade på några strå gräs. Vi befann oss på en plats där Vägskyltar kom med mils mellanrum. Öde och vackert.

Vi boade in oss i stugan och jag hoppade i löparskorna och gav mej av mot kalfjället. Det var bedårande vackert. Jag var helt ensam och jag hade hela naturen för mej själv. Det var omöjligt att sluta springa. Två timmar senare ringde det och frågan som ställdes var om en björn tagit mej. Nä svarade jag. Jag leker på kalfjället och jag älskar det. Innan jag kom hem råkade jag gå ner mej i ett slukhål. Dyngsur upp till knäet. Men vad gjorde väl det.



Vi drog till Fulufjällets nationalpark och tog oss fram till Sveriges högsta vattenfall vid namn Nupeskär. Vidare till nipfjället och vi möttes av galet vacker utsikt.

En tur på Grövelsjön och in i Norge åkte vi, det med en gammal fiskebåt. Vi passerade det tyska krigsplanet en Heinkel 111 som tvingades nödlanda på sjön 1941 och som legat kvar där sen dess. Lite historia fick vi med där ;)

Vi vandrade runt en mil varje dag och Mollie var grym. Hon imponerade stort. Vi drack kaffe på fjället till utsikt av renar. Vi plockade blåbär och letade efter fjällblommor, vi hoppade över små vattendrag, vi upplevde, lärde och njöt. Och självklart vi skrattade hejdlöst emellanåt.

De svenska fjällen bjöd oss verkligen på några helt fantastiska dagar.
Tack för det.



Jockarp.
 

tisdag 14 augusti 2018

Flykt eller kamp.....

Bryggan. Inga problem.


Rädsla.
Jag har funderat mycket på rädsla sen jag fick vara med om en händelse gällande rädsla. Det var inte mej själv det handlade om utan om min dotter.
Vi var på resa och vi kom till en sjö som hade en brygga och även en flotte som det fanns två olika höjde på hopptorn.
Mollie började att hoppa från bryggan inne vid land. Hon var glad och hon tyckte det var superskoj. Jag såg att hon sneglade mer och mer på flotten som låg ute i sjön. Det var andra barn som tjoade och tjimmade på flotten.

Hon pratade med mej om hon fick simma ut. Ja det fick hon. Hon vågade inte och bad mej följa med, men nä jag ville inte bada alls, jag ville vara på land.
Jag satte mej på bryggan och jag såg hur hon tampades med rädslan över att simma över själv. Det kom ett par andra tjejer som hoppade i och började simma. Jag sa till Mollie att häng med tjejerna nu så slipper du simma själv. Hon samlade mod och simmande efter. När hon nådde flotten hoppade hon och vinkade till mej med ett jättestort leende på läpparna. Jag kände en stolthet.
Hon hade övervunnit sin rädsla.

Det lilla hoppet. Inga problem.


De lilla hopptornet angreps. Hon gick upp, hon gick ner. Hon hoppade från flotten, hon hoppade upp igen och hon gick åter upp på de lilla tornet. Hon var rädd. Hon stod en stund men sen släppte hon och så hoppade hon. Jag såg hur lycklig hon var när hon övervunnit sin rädsla. Hon hoppade några gånger från de lilla tornet sen såg jag henne gå upp på de stora tornet. Med ens visste jag att innan dagen var över så skulle hon hoppa från det stora tornet.
Hon gick upp, hon gick ner. Det höll hon på mer i cirka 30 minuter. Hon gick tillbaka och hoppade från det lilla tornet och sen gick hon upp på den höga igen. Hon gick ner och satte sej på flotten och grät.
Det var flykt eller kamp.

Hon gick åter upp på darriga ben. Hon gick ner. Ja så höll hon på till de kom en pappa till ett annat barn till undsättning. Dom pratade en stund sen klättrade hon åter upp. Hon var rädd. Pappan höll hennes hand och hon kastade sej ut på okänd mark. Hon klarade det och det fanns inga murar som var för höga för henne i det ögonblicket. Hon hade fixat detta och hon kunde fixa allt. Hon var så otroligt glad. Hon hoppade och hoppade. Hon vinkade till mej och ropade. Jag klarar det mamma.
- Jag ser det hjärtat svarade jag. Du är grym.

Men vad är det då med rädslan? Det håller oss tillbaka, det får oss att se något som omöjligt. Det är en spärr. När man övervunnit rädslan stärks man. Starkare och starkare. Jag såg det så tydligt i min dotter. Hon var livrädd, hon var ödmjuk, inget var självklart. Men hon kämpade på, hon vågade och det stärkte henne.
Jag var så otroligt stolt över henne. Jag pushade inte henne, det fanns inga krav från någon, bara hennes egen kamp. Hon ville, hon var rädd men hon vågade. Hon blev min hjälte.
Det är så otroligt viktigt för hennes utveckling, för hennes liv och jag var glad över att få uppleva dessa timmar med henne.

Det stora hoppet. Inga problem. <3


Jockarp.

lördag 11 augusti 2018

Främlingar....



Det där med att komma hem till byn, till Jockarp, till Månsagården. Det är något speciellt och det blir starkare och starkare ju äldre jag blir.
Jag har åkt jorden runt. Jag har varit på resor år i mitt liv. Jag har åkt och jag har kommit hem. Hem till samma plats. Den där platsen som är så otroligt viktig för mej. Den där platsen som är min trygghet. Den platsen som allt börjar på. Varje resa startar just i Jockarp.
Jag tror att det har gjort att jag vågat kasta mej ut i det okända. Jag har varit modigare än vad jag egentligen vågat och jag tror att anledningen till det är just Jockarp. Att jag vet att jag kommer komma tillbaka dit igen och där är jag trygg.
Det finns inga hot, det finns inga faror, ingen ondska. Det är vackert, det är mjukt och det är fullt med kärlek.
Sist jag kom hem och körde upp i allén kände jag det starkare än nånsin. Jag tänkte att här finns allt och det är mitt hem.

Jag gick in och jag började styra med hushållssysslorna och jag kände en enorm glädje över att få gå där barfota och känna trägolvet mot mina fotsulor. Träplankor som kommer från träd som är flera hundra år gamla och golv som legat hundra år i palatset, golv som andra fötter tassat över. Historia, minnen.
Jag tänkte på dom människor som passerat i mitt liv, som jag älskat, som har varit så viktiga för mej. Människor som gått på dessa golv som just nu är främlingar för mej. Främlingar med minnen. Det var en märklig känsla.
Jag funderade över vilka fler människor som kommer sätta sina fötter på just dessa golv. Vilka mer kommer skapa minnen med mej i Jockarp?

Jag ser framemot det. Jag ser framemot möten med dessa människor som just nu är främlingar för mej.

Nu ska jag resa bort i några dagar, för att uppleva, utvecklas och för att få komma hem igen.



Jockarp.

fredag 10 augusti 2018

Grönt, gult......

Tummarna upp :)


Vilka dagar. Jag suger verkligen i mej av livet just nu. Att jag och Mollie kom på kant lite häromdagen är inget vi grotta ner oss i. Ibland behövs det rensas ut både här och där. Det var en sak vi sysslade med en kväll. Att sanera hennes skrivbord och hela hennes rum. Jag ångrar bittert att jag inte tog en före och en efter bild. Skillnaden var gigantisk. Hon plockade ner en massa bilder som hängt på väggarna och hon fräschade upp både här och där. Vi dammsög och torkade golvet, blommorna vattnades. Vi bäddade rent i sängen sen la vi oss nöjt och tittade på rummet.
- Vad fint det blev mamma.
- Ja verkligen så luftigt, ordningsamt och fint.
Och så mysigt att göra det tillsammans.

Vi har badat, ja, eller myset har badat jag har varit på land och pratat med en massa härliga människor. Vilka möten som sker sådär vid en brygga vid ett väldigt hav. Jag älskar det.
Det har levererats höga temperaturer i vattnet. 28 grader, låter inte det märkligt så säg. Känns som om medelhavsklimatet är här för att stanna.

Jag har sprungit och värmen har varit en utmaning i sej, galet varmt. Bilen lämnades på service så jag fick springa hem, 25 grader varmt och en mils längd, det kostade på lite svett det. Hua. Men visst jag sprang inte raka vägen hem så jag får ju skylla mej lite själv ;)

Vi har rullat lite fyrhjuling, bägge fröknarna Vilhelmsson gillar att känna vinden mot ansiktet och vi flinar gott när det blåser till lite extra i luggen när vi gasar på. Ja vi har en fantastisk sommar. Jag får nypa mej i armen ibland och en sån känsla infann sej när jag stod mitt ute på en stubbåker på Vesan, när jag såg potatisåkrar och tröskade fält i en härlig blandning. Grönt, gult vart jag än såg. Vackert.

Mycket att vara tacksam för.....

Jockarp.




onsdag 8 augusti 2018

Sammandrabbning.....



Under natten hade svullnaden lagts sej, både i halsen och benet vilket var ett väldigt skönt konstaterande. Jag avvaktade dock med löpning och istället blev det en promenad på berget. Det var skönt men det kändes att även denna dag skulle bli het.

Hem och jag fick ta en sväng med röjsågen och slå lite gräs och nässlor. Betet tryter till hästarna och nu gör vi lite mer än vanligt för att slippa börja använda vinter fodret för tidigt. Det är galet tort och det är galet svårt att få foder. Vi är lyckligt lottade och ha vårt bärgat men det är inte lika muntert för alla. Snacka om O-år.

Bilen skulle besiktigas och myset och jag drog dit. Grabbarna var på bra humör och vi skojade oss igenom hela besiktningen. Bilen fick med beröm godkänt och glad var jag. Vi körde vidare till bibblan. Jag lånade tre böcker och myset fyra. Vi är inne i ett stim nu, ett bra stim.
När vi lämnade bibblan såg jag en man på en parkbänk på torget. Jag kände att honom vill jag samtala med. Samtalet varade över en timmes tid. En fin stund med en man som var betydligt äldre än mej. Men vi förstod varandra. Jag älskar dessa möten, dessa stunder. Mollie satt bredvid och tyckte kanske inte att det var lika utvecklande som jag.

Hem och en sen lunch sen vidare i livet. Jag är tvungen att bärga mer än vinterfoder. Även veden ska bärgas. Jag körde in Ek vilket är utormodentligt bra att elda med under dom kalla vintermånaderna. Det är så förbaskat tungt bara så jag var helt slut i armarna och svetten öste av mej innan jag var klar med övningen.

En ny sjö skulle provbadas. Jag trodde att det fanns ett hopptorn vid sjön och det hade det funnit fick jag reda på. Men det var tio år sedan tornet togs bort. Snacka om att det är en viss fördröjning i mitt liv ;)
Myset var glad i alla fall och hoppade från bryggan i ett par timmar i stället. Själv satt jag parkerad i en brassestol och smuttade på kaffe och läste i en av mina nylånade böcker. En skön stund.

Kvällen drabbade vi åter samman i en minigolfmatch. Det blev en jämn och bra match.
Hem och läxläsningen av sommarens läsläxa tog fart. Vi dundrade på med två kapitel. Bra där.



Jockarp.

tisdag 7 augusti 2018

Allergisk reaktion....



Vi sov ute och det var väldigt friskt. Jag vaknade av att jag frös det var tolv grader, jag tittade på himlen och den var magisk. Jag ha inte sett så många stjärnor sen i vintras. Hela himlen var full och dom lyste starkt. Jag blev glad över att jag frusit så jag kunde få uppleva denna himmel. Jag njöt, log och somnade om.

Ännu ett getingstick denna sommaren, nummer nio i ordningen. Detta stick var tydligen giftigare än dom andra för halva underbenet svullnade upp, de stramade när jag vaknade och jag kände ingen energi alls. Jobbigt.
Jag körde ändå lite ved och tog en tur till miljöstationen.
När jag kom hem var benet ännu mer svullet och även halsen började kännas trång. Ett samtal till 1177 order löd, du ska inom vård fortast möjligt. Du har fått en allergisk reaktion och det är allvarligt.
Jaha vi lämnade palatset det utan att ens låsa dörren, men jag kände att detta ska inte lekas med utan här är det allvar.
Jag kom in bums och fick nåt drickmedusin, plus en tablett. Sen fick jag sitta och vänta på att det skulle verka. En doktorn kom och han kollade mej från topp till tå. Lungorna lyssnades på och svullnaden på ben och hals kontrollerades. En laddning piller hämtades ut från apoteket och förmaning om att ingen löpning fick ske förrän svullnaden släppt. Gahh jag blir snart tokig, men visst hälsan först.

Vi kom hem och middag lagades. Svetten öste av mej när jag åt den formidabelt goda måltiden. Sen gick vi ut på berget en sväng med kamphundarna. Jag tänkte att det kan väl knappast vara farligt att röra sej i sakta mak på berget inte ;)

Myset tog ett välbehövligt bad sen chillades det i soffan och vi tittade på dom små futtiga regndropparna som kom utanför fönstret.



Jockarp.

måndag 6 augusti 2018

Himma.....



Lördag morgon och vi beslutade oss för att köra hemåt mot Jockarp. Jag hade hemlängtan och Mollie sas ha ont i en fot. Vi dissade helt enkelt prideparaden. I stället tog vi ett snabbt stopp i Linköping och Cloettas fabriksutförsäljningsaffär, där gick vi bananas sen full rulle hem.
Att köra upp allén till palatset var magiskt, vi har varit borta ett tag och vi har upplevt så mycket fint och bra. Men att komma hem slår nog ändå alltihop. Jockarp och Månsagården är något speciellt.
Väskorna släpades in sen hoppade jag i löparskorna och drog upp på berget. Mördabacken hej. Ett kärt återseende. Hon var tuff för dagen och temperaturen runt 28 grader gjorde det hela än mer motigt.

Söndagsmorgonen började som lördagskvällen slutade men jag tog två vändor i mördabacken och turen slutade på en mil och temperaturen var blygsamma 18 grader, lite skillnad det och kroppen svarade fint. En helt annan löpning än dagen innan.

Vatten och kaffe på det sen drog jag igång projekt sanering av bil. Utsidan och insidan piffades till. Kärran tankades. Redo för nästa tur alltså :)
Vi drog till stan och shoppade lite föda, en kompis till myset hämtades upp sen drog vi mot byn igen.
Tjejerna lekte och jag fixade med tvätten, jag dammsugade och fick även göra en smärre renovering av dammsugaren. Pust.
Jag var tacksam över hushållssysslorna, det var trivsamt att vattna blommorna, dammsuga och vika tvätt. Jag märkte hur mycket jag saknat vardagen. Jag älskar det som kallas vardag märkte jag :)

Tjejerna blev hungriga och vi drog ner på Vesan för att angripa potatisfältet. Det var första gången för Mollies kamrat på ett potatisstycke. Hon tyckte det var fantastiskt att hacka i stånden och se hur många potatisar som var under. Det blev en trivsam stund.
Hem och dom skalade, delade och kokte potatisen. Sen mosades dom och smakades av. Mosen var jättegod löd domen.

En vän till mej kom och vi chillade i brassestolarna medans barnen skötte sej själva. Livet var lättlevt må jag säga.

Kvällen, ja vi myste med hundarna och sen la vi oss under våra täcken på altanen. Vårt liv är maxat nu märker jag. Det enda jag vet är att det kommer att vända (tyvärr) men så länge kommer jag njuta varje sekund över att ha det mesta i livet.


Potatisplockarna....

Jockarp.