fredag 31 januari 2020

Vila och mat......

Helt färdig.....


Vaknade trött och eländig. Även Mollie var sliten när jag väckte henne. Hon snackade om tonåringar och jag lyssnade bara med ett halvt öra. Tänkte att tja snart är vi där och vad händer då må tro?

Hon kom till skolan i alla fall och jag kom hem till mina löparskor. Det regnade och det var blygsamma tre plus, nästan perfekt löpväder för mej alltså.
Berget var lerigt och det bet ordentligt i kinderna. Men kroppen kändes stark i gen så det var inte mycket att klaga på där inte ;) 17 km tryckte jag in innan jag kom hem till kaffehurran.

Det var kloklippardag på Noffarna så båda två är nu helgfina om tassarna. Jag busade lite med Lilla valpen innan jag sa hej och gick hem till mej.

Julpinalerna åkte upp på vinden, skönt att få undan det, snart ska påskriset in. Stressigt med högtiderna nu för tiden.
Mollie kom hem med taxin och som vanligt mötte jag upp henne på gårdsplanen. Hon var hungrig så lite mat i magen bums.

Vi åkte över berget till våra vänner och vi tog en promenad med barnvagnen, jag fick vara chaffis. Det gick fint och det är ju inte utan att gamla minnen från Mollies unga år poppar upp.

Vi svängde inom undantaget på vägen hem och turligt nog hade mormor gjort köttbullar. Världens godaste så vi välte i oss allihop myset och jag ;)
Sen väntade soffan. Vila och mat efter träning, det är viktigt det.

Nu mot Göteborg....



Jockarp.

torsdag 30 januari 2020

Kneg och bad.....

Redo för träning....

Vattenpolo....


Jag skulle egentligen vara ledig i nio dagar men ett par möten och lite jobb kom emellan så tisdag och onsdag betydde kneg.

Under tisdagen mådde jag inte så värst bra, jag var enormt trött i kroppen och jag var osäker på anledningen. Det kändes som om jag knappt kunde hålla mej upprätt. Och så var jag väldigt sömnig på det, hua.

Tisdag betyder ju också scouterna för Mollie och det ger mej utrymme till träning. Jag hade inga höga förväntningar på mitt pass. Jag visste inte hur kroppen skulle svara på tvingad rörelse. Jag tog vägen över bron och fortsatte på cykelbanorna. Ju längre jag sprang desto piggare blev jag, i stället för att vända tillbaka till scouthaket drog jag vidare över länsgränsen, in i Skåne.
Där tog jag av på en väg som jag trodde skulle vara upplyst. Nepp. Endast den stjärnklara himlen och en liten skärva av månen blev mitt ljus på vägen. Jag är inte den mörkrädda typen men jag sprang i raketfart genom allén, genom skogen, ända fram tills jag var framme på cykelbanan andra sidan av skogen.
13 km drog jag in och det i en hastighet av ljuset. Det var väldigt längesen jag sprang ett så snabbt pass och det var skönt att få till en dag som började som klister.

Onsdagen och det var time för badhushäng igen. Mollie, en kompis till henne och så jag.
I över tre timmar var vi i badet och 40 minuter av den tiden simmade jag fram och tillbaka. Den andra tiden satt jag i varmbasängen och filosoferade på livet.
Tjejerna roade sej själva och det är så fantastiskt att se.
Trötta och mysiga efter bastandet tuffade vi hem.

Vi åt en sen middag och chillade lite i soffan med varsin dator i knäet.
Efter att Mollie nattats öppnade jag åter böckerna om Kungsleden. Sommarens vandring börjar ta form och i huvudet står jag redan där på fjället och blickar ut mot höga snötäckta toppar och djupa dalar.

Jag ska drömma några månader till, sen är jag redo att uppleva.

Som jag längtar....


Jockarp

tisdag 28 januari 2020

Livet som vuxen.....

Lunchdejt....


Skola för myset vilket betyder uppstigning vid en planerad tidpunkt, slut på chillet med kaffe i sängen alltså.
Mollie var pigg och glad som vanligt när hon vaknade. Jag bara älskar hennes morgonhumör. Hon pratar och jag lyssnar och hummar lite här och där när det passar. Jag är inte alls lika talförd som min dotter på mornarna.
Jag körde henne till skolan sen for jag hem igen.
Eftersom att den ena sidan av sängen var upptagen kände jag ett behov att parkera mej i sängen igen. Det är något som aldrig händer annars.
Men att ligga där mitt på förmiddagen fick mej att smaka lite på livet som vuxen igen, (eller livet utan småbarn)
Livet utan förpliktelser, livet utan alla måsten, livet utan att behöva serva och passa upp någon annan. Förbluffande skönt må jag säga.

Vi tog oss upp och avnjöt en kopp kaffe sen gick vi ut i ett gråmulet tråkigt väder, vi lekte lite med hundvalpen sen en tur till hästarna.
Jag avnjöt ännu en kopp kaffe till gitarrspel och sång i vardagsrummet. Lite nypamejiarmenkänsla på det.
Det känns verkligen som det är min tur nu.
Jag har träffat en tjej som är väldigt snäll mot mej och verkligen vill mej väl. Och det att hon faktiskt gillar mej precis som jag är är ju en stor bonus. Hon vill inte förändra mej, hon vill ha mej precis så fjabbig som jag är ;)

Eftrersom jag förlorade i badmintonmatchen fick jag bjuda på lunch och det gjorde jag i Kristianstad, en väldigt god lunch blev det på arena restaurangen.
Efter maten började hon färden mot västkusten. Ännu ett hejdå alltså.

Jag körde hem och vilade en timme innan Mollie kom hem från plugget.
Hon käkade lite sen skulle vi till skolan igen för utvecklingssamtal. Ännu en gång började hon gråta på samtalet men denna gången varade det en väldigt kort tid. Det går bättre alltså. Och i skolan går det väldigt bra för henne. Inga bekymmer alls faktiskt vilket måste vara det bästa en mamma kan få höra.

För att fira hennes framfart i studierna tog vi en vända till bibblan. Efter det skulle vi gå på café men alla ställen i stan var stängda så vi fick ta en tur till Mjällby kött och video (Extra) och fika på deras café i stället. Det gick alldeles utmärkt det.

Kvällsaktiviteten för mej var att leverera stekt fläsk och löksås inför dagens middag. Framåtplanering alltså. Bra där.

Fikadejt....


Jockarp.

måndag 27 januari 2020

I bland kommer livet emellan......



Det har hänt en hel del sen jag skrev sist, jag har prioriterat annat alltså.
Jag har jobbat fyra nätter i vedsvängen och efter sista natten kom jag hem till min tjej. Den känslan är helt fantastisk. Att krypa ner bredvid någon man tycker väldigt mycket om.
Jag kände mej väldigt lyckligt lottad.
Att lyckas med sovmorgon till halv nio och dricka kaffe i sängen är även det en form av lyx som gör att lyckoruset bubblar i mej.

Mollie och jag var en vända på stranden med lilla valpen och det var mycket bus och lek. Friska vindar och öppet hav det gör susen för kropp och knopp det.

Fantastiska måltider har radats upp. Palatsets kök har verkligen levererat stort. Allt från ryggbiff till torskrygg med hummersås till kyckling med grön curry. Livet har varit njutbart helt enkelt.

Badhuset ihop med en kompis till Mollie och hennes familj. Jag har hittat en ny aktivitet i stället för att läsa när vi är i badhuset. Nu provade jag på simning och jag tror att det kan vara en okej träningsform nån dag i veckan.

Vi har spelat badminton och åter igen fick jag prygel och fick med det bjuda på lunch, men jag tror att jag hittat receptet på att prygla min böna i forumet. Ny taktik inför nästa match alltså ;)

Vi har även kört ett par sköna pass på berget i löparskorna, på den enda rundan körde jag med viktvästen vilket gjorde turen en aning trög men det är bra träning och det är jag i behov av. Att träna tillsammans är en enorm lyx.
Att jag lyckats träffat en tjej som gillar att göra aktiva saker och att göra dom ihop med mej är helt fantastiskt. Het perfekt faktiskt.

Vi har varit i en secondhand butik vilket var väldigt roligt, att jag inte fattat storheten med det innan, jag fattar inte det. Så himla kul.

En fantastisk helg på många sätt, att få spendera så mycket tid med människor jag tycker om gör att jag är fullproppad med glädje, förvisso lite småtrött men det tar jag gärna ;)


Jockarp.

torsdag 23 januari 2020

Vårkänslor.....

Skön stund på berget....


Klockan hade passerat halv elva, jag vaknade upp efter nattjänst i vedsvängen. Jag öppnade upp ögonen försiktigt och kikade mot glipan vid gardinen. Jag anade sol, kan det verkligen stämma. Nyfikenheten fick upp mej och visst var det sol.
Det fanns ingenting i världen som kunde stoppa mej. Löparskorna på fötterna och iväg upp på berget.
Dom första kilometrarna kände jag av mina tidigare tuffa pass men när jag kommit upp för mördabacken kände jag mej åter stark och fräsch. Go känsla.

Jag tog en kaffe på undantaget och lekte lite med den lilla bedårande Norfolkflickan. Myset möttes upp vid taxin och vi gick in och brassade pannkakor, det var ett tag sen vi åt pannkakor och det åts glupskt.
Lite vila på maten i soffan sen väntade en behövlig dusch.

Vi tog oss över berget och det var en helt fantastiskt fin solnedgång över sjön. Vi stannade till på vår väg, njöt och knäppte några bilder.
Vidare mot våra vänner.
För dagen fick Mollie provhålla den lille grabben, hon var rädd om honom och med det blev hon försiktigt.
Jag höll honom jag också och det var riktigt roligt att känna det självklara med att ha en bebis i famnen.

Inom ICA på hemvägen förberedelserna inför dagen middagsbjudning styrdes upp.
Ännu en natt i vedsvängen väntade mej och Mollie flyttade in på undantaget. Livet.


Jockarp.

onsdag 22 januari 2020

Löpardag.....

Tur på berget....


Vaknade innan klockan sex och med det insåg jag att jag skulle vara vaken ungefär i ett dygn i sträck. Bara vetskapen om det kunde få mej en aning bräcklig. Men jag tog mej upp och styrde upp göromålen. Mollie lämnades i skolan och jag for hem och tog mej an berget i löparskor. Den tänkta rundan på 15 km utökades till 18 för att jag var extremt pigg och kände en enorm kraft i kroppen.

Vidare efter en brunch så drog jag igång med vedkörandet, svetten öste av mej när Mollie kom hem från plugget. Hon tog en sväng med valpen i skogen och jag la mej på soffan och filosoferade en stund.

Lite mat sen var det dags för första passet på terminen i scoutkåren.
Vi hämtade upp Mollies kompis på vägen och jag lämnade av ett par väldigt glada och pigga tjejer. Medan dom knöt knopar tog jag ännu en tur i löparskorna. Passet blev lugnt och på plan mark vilket var väldigt skönt.
Dagen slutade på 30 km och med mina 22 dagen innan gjorde att jag känner mej väldigt väl till mods.

Vi drog hem och käkade lite till sen skulle myset hysas in på undantaget.
För mej väntade en natt i vedsvängen. god natt typ :)



Jockarp.

tisdag 21 januari 2020

Obackigt.....

Full lastad....

Jag lät bli backarna och berget och tog i stället en tur i stan. Asfalt under fötterna och rakt spår och det var skillnad. 22 km dundrade jag in på löpakontot och det var lätta kilometrar, allihop. Jag behövde det för kroppen har känts tung ett tag, seg och stel så lite lätthet skadade minsann inte. 

Jag var inte klar där gällande rörelse. Jag fick en ny skottkärra i 43 års present av mina föräldrar, 
jag har sneglat på den ett tag men nu var jag redo för premiärturen. Det gick rysligt bra att fylla den med ved, inga bekymmer där inte.

Mollie kom hem från plugget och med det avslutade jag arbetet. Hon hade en väninna med sej hem och dom bägge tjejerna var hungriga som små vargar. Taco bjöds det på från det Månsagårdska köket.
Själv avnjöt jag en potatisvåffla. Galet gott.

Mätta och belåtna körde vi till badhuset. Jag lämnade mina badkläder hemma, jag ansåg att jag varit tillräckligt aktiv under dagen.
Medans tjejerna badade satt jag helt still på en stol och läste. Väldigt lyxigt.

Hemkörning av väninnan och hem och laga mat. Efter middagen tittade vi på det första programmet Sverige mot Norge och vi gillade norrmännens bestraffning på Svenskarna. Vi skrattade hysteriskt åt det och nu ser vi framemot nästa avsnitt ;)

Läxläsning och nattning. Tja de var den dagen det.



Jockarp.

måndag 20 januari 2020

Kyligt....

Kyliga....


Trots en helg som innefattade tolvtimmarspass arbetspass i vedsvängen så har jag fått ut väldigt mycket mer än bara jobb.
När jag kom upp på gården på fredagseftermiddagen efter avslutat arbete så stod hon där. Hon som fått mej på fall.
Det var ett glatt återseende. I samma veva kom Mollie hem från plugget. Hela ligan samlad alltså.

Mollie skulle på hundpromenad och jag och min kära dam tog oss ut på stigarna på berget. En löptur innan middagen var ett helt perfekt upplägg.
Att vädret bjöd på allt annan än den gråa massan som oftast visas upp här just nu var helt galet ljuvligt. Solen lös och himlen var blå. Stigarna var mjuka och vi tog det precis så där lagom lugnt. Ibland stannade vi och kramades innan vi fortsatte på vår väg.
Jag var väldigt lycklig.

Hem och köket togs i beslag. Ska det lagas mat från västkusten så får östkusten ta ett litet lagom steg bakåt.
Middagen bestod av skaldjursrisotto och det kan vara det godaste som nånsin lagats i det Månsagårdska köket :)

Lördag morgon och klockan ringde fem, gaa. Att gå upp då kan vara lite småsegt och att behöva gå upp när det ligger en fager kvinna bredvid är rena tortyren. Men upp kom jag och arbete i vedsvängen sattes igång.

Under eftermiddagen var det dags att ta tag i utmaningen. Kallbad stod på agendan. Det blåste kallt och det var väldigt kyligt i vattnet, men i plurret kom jag och det som förste man. Jag var mäkta imponerad av mej själv. Januaridoppet är därmed avklarat.
I ett lyckorus efter badet körde vi och hämtade upp myset som varit hos en kompis och sen for vi hem. Middag i form av skaldjursoppa lagades. Och även över det var jag imponerad. Så vansinnigt gott.

Vi parkerade oss efter soppintaget i soffan och där låg vi och pratade om sommaren och drömde oss i väg på äventyr. Mollie hade hundmys i soffan efter att hon lirat nåt spel med en röd panda. Livet är väldigt vänligt mot mej just nu jag njöt av precis allt jag såg och kände.

Mysarna.....

Jockarp.

fredag 17 januari 2020

Bebis....



Jag körde myset till plugget och for hem för att hoppa i löparkläderna. Jag var taggade för ett "långpass"
Extremt seg i första uppförsluten, det lättade något nerför men det var stelt. Jag har kört några dagar i sträck och efter jul, kryssning och hosta så har jag nu legat av mej en hel del. Det i kombo med lite mindre intag av näring gjorde att jag var lite trög.
Passet varade i två mil, jag slog av på takten i ett par rejäla uppförslut, jag ville inte stressa kroppen.

Jag kom hem och kände mej i oform, lite likt känslan som efter Marathon, lätt illamående och kymig.
En dusch, mat och tio minuters vila så orkade jag i alla fall hasa mej i väg för att hämta upp Mollie i skolan. Men jag var inte bra.

Vi körde till Kristianstad och jag hade lovat frusen yoggi till Mollie vilket var bra, det gav mej lite tid till att vila.
När hon var klar så gick vi vidare och köpte några små söta plagg till en liten herre som vi skulle hälsa på.
Även blommor till mamman köptes. Det är viktigt att uppvakta vid vackerhet.

Vi körde vidare och fixade några småärende och sen vidare till våra vänner. Den lille killen hade hunnit blir ett par veckor, men jag tror att vi kommer se mer av varandra inom det snaraste ;)
Så himla lite och han charmade mej med sitt lilla sneda leende som kröp fram då och då.

Mollie var mindre nyfiken av den lille än vad jag trott, hon såg det mer tillfredställande att spela spel med storebroder ;)
En mysig kväll andra sidan berget.



Jockarp.

onsdag 15 januari 2020

Frukt och grönt....



Det första "riktiga" springpasset detta året. Jag har förvisso sprungit på däck på båten men det är ju en viss skillnad mot berget. Jag tog mördabacken och det stramade faktiskt en aning, halvvägs upp fick jag näsblod efter att jag blåst ut lite snor ;)
Jag torkade nosen i handen och fortsatte springa. Blödandet avtog efter några kilometer vilket var skönt.
Sista biten hem var det en våldsam motvind så jag kände mej faktiskt en aning sliten efter milen, det var en väldigt ovanlig känsla det.

Jag kände ett stort behov av att mysa med lilla valpen så jag prioriterade bort en del måsten, det regnade och blåste otrevligt så arbetet som skulle utföras hade fått bli städning. Lagom road av det.
Så mys med Jennie en stund innan jag faktiskt tog mej i kragen och bytte sängkläderna i sängarna. Jag var nöjd efter den bedriften ;)

Efter kryssningen och efter buffédieten som vi var på där så har jag försökt att skärpa till mej en aning gällande intag av sötsaker och fet mat. Det går väldigt bra, lätt skulle jag vilja säga. Jag får i mej en del socker genom frukten som vi experimenterar med i mixern och det är säkert en bidragande orsak till lättheten.
Men grönsaker och frukt är numera vardagsmat för mej. (Ett tag i alla fall)

Jobb ja, nu är Mollie tillbaka i skolan och jag har minsann fått arbeta lite jag med. Tre veckor sen sist och det var förvånansvärt roligt att börja göra skäl för brödfödan.



Jockarp.

tisdag 14 januari 2020

Jennie......



Att komma hem efter en fin resa är alltid härligt, nya minnen och upplevelser radas upp. Att komma hem till byn, till palatset och denna gången faktiskt också till en kvinna jag tycker väldigt mycket om. Det var helt enkelt maxat.

Både Mollie och jag har varit lite hostiga i några dagar så min träning har varit sparsam, men nu känner jag att jag börjar komma tillbaka.
Medans Mollie var i skolan tog vi en långpromenad på berget, vi gick upp till Grundsjön och där avnjöts en kopp kaffe. 15 km vandring blev det och vi hade fina samtal.
En hand som smögs in i min fick mej att känna ett lyckorus genom hela kroppen. Livet är då bra fint ibland.

Vi har även tagit ett par lugna löppass tillsammans vilket var glädjande för mej. Jag uppskattar att få sällskap på mina pass ibland. Lugnt och med några stopp för att pussas, kramas och titta på utsikten.

Vi har haft mer vuxentid och det i form av ett restaurangbesök. Vi började med en helt fantastiskt skaldjurssoppa, jag fortsatte med en magnifikt god bit av en fjällko. Dovhjorten serverades på min dejts tallrik, vi bjöd varandra på smakupplevelserna.
Det hela avslutades med dessert, även den slank ner problemfritt. Väldigt lyxigt och galet gott.

Vi har självklart även lagat mycket god mat tillsammans under helgen. Mollie fick en mixer i julklapp och den har gått varm i huset. Vi testar olika varianter och dom flesta blir väldigt väldigt smaskiga. Just nu ställer jag mej frågan om hur vi har kunnat missa allt detta. En mixer kommer från och med nu alltid finnas i vårt hem ;)

Och så har hon nu äntligen kommit hem. Den lilla Norfolktjejen vid namn Jennie. Vi körde upp till Vetlanda för att hämta henne och resan hem gick fint. Det är en tuff liten tjej.
Mollie är supergrym, det känns som hon haft hand om valpar hela sitt liv. Jag tror dom kommer få mycket skoj ihop även om detta nu faktiskt är mormors hund.



Jockarp.

tisdag 7 januari 2020

Bahamas......







Sista stoppet på resan. Bahamas. Jag saknade den tryckande tropiska värmen men när solen var framme var det varmt och skönt.
Vi begav oss ut med en lite mindre skuta, ut till ett rev. Där åkte snorkeln på och i vattnet med ett plums.
Jag var inte så värst imponerad, jag har både snorklat och dykt på betydligt bättre platser men det var väldigt roligt för Mollie. Hon uppskattade det väldigt.
Efter snorklandes bjöds det på juice vilket hon uppskattade än mer :)

I land igen och vi käkade lite lunch sen parkerade vi oss på stranden, Mollie och en tjej som hon lärt känna hängde ihop och hade några väldigt mysiga timmar i havet.

Vi blev frusna och efter ett par timmar i havet plaskade vi lite i bubbelbadet som höll sådär en 40 grader.

En promenad på kvällskvisten blev vår sista aktivitet. Men den var väldigt rofylld.
Ja, resan börja lida mot sitt slut och vi har många nya minnen med oss hem, inget snack om den saken. Att göra en sån här resa med det bästa ressällskapet är enkelt. Att höra Mollie prata med ryssar, spanjorer, engelsmän och svenskar är en höjdare i sej. Hon har verkligen imponerat på mej. Hon har beställt mat, hon har frågat om vägen och när någon frågat henne om hur hon mår har hon ställt en motfråga på engelska. En lärande resa alltså.

Vi anländer till Miami och vidare bär det av över Atlanten ännu en gång.
Det är fantastiskt att resa bort men det är snäppet bättre att komma hem. Och denna gången kommer jag hem till min flickväns famn. Det kommer bli magiskt.




Jockarp.

söndag 5 januari 2020

Mexico....






Ny hamn. Vi kom till Mexico och vi la till. Havet var enastående vacker, blå, turkost och grönt i en härlig blandning.
Jag hade önskar mej en utfärd in mot landet och ett besök bland pyramiderna men när man har barn
så får egot stå åt sidan, Mollie hade andra drömmar och där ingick inte stenbumlingar.

Nä i stället gick vi i land och precis intill det karibiskahavet hade det skärmats av en del som en hage för delfiner.
Dit skulle vi.
Flytvästar på och efter lite direktiv gick vi försiktigt ner i vattnet. Det är djur det handlar om och att vara en aning försiktig kan ibland vara bra.

Vi hälsa på två fröken delfiner och jag såg att det höll på att bubbla över av lycka för min dotter. Det var en väldigt lycklig stund.
Vi hoppade på en bräda av frigolit och särade en aning på benen, efter det fick vi en rejäl åktur. Sjukt kul och det verkade även delfinerna tycka.

Vi fick även möjligheten att bli upphämtade i vattnet, en utsträckt arm och så kom en delfin med sin fena. Ena handen om den ena fenan och den andra på den andra fenan. Utsträckta händer och sen bar det av.
Mäktig känsla.

Resten av dagen kunde inte precis mäta sej med den upplevelsen vi fick under förmiddagen.
Vi lämnade hamn på eftermiddagen till ett fruktansvärt regnoväder. Regnet öste ner och vågorna var väldigt stora, det blåste så hårt så jag fick knappt upp balkongdörren. Helt sjukt.

Vi åt en trerätters middag, lyssnade på lite pianomusik och vidare gick vi till teatern.
Det var tydligen italienskt tema. Väldans underhållande :)

En bra dag med massa nya fina minnen att bevara.






Jockarp.

lördag 4 januari 2020

Till havs....




En dag till havs väntade och det var skönt.
Morgonen var lugn. Vi rörde oss sakta, ja jag var faktiskt mest stillastående.
Antingen låg jag i en solstol eller satt jag i ett bubbelbad.
Mollie fick mej till att hasa mej till baren för en drink och jag må säga att den var väldigt god.

Vi roade oss med att äta och att läsa. Mollie läste sin valpbok och hon berättar ideligen för mej vad man ska och vad man inte ska göra med en hundvalp. Vi kan allt i teorin nu :)

Själv läser jag en enastående vacker berättelse. Jag är avundsjuk på alla människor som inte läst boken ” Konsten att höra hjärtslag” att ha den vackra berättelsen oläst och få möjligheten att uppleva det jag får genom Jan-Philipp Sendkers text gör mej grön av avund.
Jag har gråtit som ett litet barn av vissa rader och ibland har håret på armarna rest sej av rysningar av vad två älskande människor upplever.

Det är över tretusen personer på skutan men när jag satt på vår balkong i eftermiddagssolen så fanns det bara jag. Blå himmel, blått hav, solen, boken och jag.
Jag tittade på vågorna och det var fantastiskt rofyllt. Jag behövde det verkligen. Lugnet, stillheten, havet.

Jag samtalade med kvinnan som får mej att längta. Inte hem, men till den platsen hon befinner sej på. Det är en stor och mäktig känsla. Att längta till en annan människas famn.
Hon som inte är min typ, hon som Jag ibland pratar om vår framtidslösa relation med, det är just den kvinnans famn jag längtar efter.

Jag skakade av mej känslan av längtan. Mollie och jag gick och tog en bit mat. Efter det gick vi vidare till en pianobar. Jag är rysligt svag för piano och det var väldigt vackert att sitta med armen runt sin dotter och lyssna på storslagna pianostycken.
Så mycket vackerhet och jag befinner mej mitt i det.



Jockarp.


fredag 3 januari 2020

Costa Rica.....







Mollie vaknade i tårar. Hon hade drömt om Sigge. Jag fattade att det kunde ta tid och jag led med henne. Hon ville inte heller bli tröstad av mej vilket är ovanligt.
Hon lugnade sej och jag fick henne på andra tankar genom att prata om dom nya valparna som är på
intågande.

Morgonturen i löparskorna på övre däck blev en blöt historia, det regnade och blåste från alla håll. Godmorgon typ.
Frulle efter passet och då la skutan till i en ny hamn. Puerto Limon på Costa Rica.

Det väntade en heldag i regnskogen och vi hade sett framemot det väldigt.
Buss i en timme och vi fick se väldigt mycket. Det var fattigt det förstod jag, husen var bara ett skal av plåt på många ställen, men människorna verkade väldigt lyckliga. Dom hejades och vinkade,
leende människor överallt. Så vackert även om det saknades en tand här och där.

Vi åkte förbi, banan, papaya, melon, och Cocos träd. En kakaoböna fick vi möjlighet att kika närmare på och även ta en provsmakning av. Mollie var förtjust, jag var mindre :)

Det första djuret vi såg var en sorts sengångare som rörde sej högt uppe i ett träd, väldigt sakta.
Vidare fick vi en närmare titt på grodor som finns i regnskogen. Det var mörkt och murrigt. Mollie blev väldigt obekväm och jag förstår henne. Vi spatserade runt bland världens giftigaste grodor, så även om dom inte var större än våra gamla tioöringar var det lite skrämmande.

Från grodor till fjärilar, det var lite mer i vår smak det. Fantastiskt vackra.
Vidare efter ett fruktstopp åkte vi linbana över regnskogen, makalöst vackert. Träden var inte så höga och jag fick förklaringen till det. Skogen hade för ett antal år sedan skövlats så det var alltså en ung skog vi befann oss i.
Nu var den fredad och det var därför så många arter av växter och djur fanns där. När skogarna skövlas så får djuren hitta nya hem och här var ett ställe dom kunde kalla hem. Vi befann oss på En väldigt viktig plats alltså.
Vi fortsatte till ett vattenfall, på vägen dit gick vi väldigt nära det vilda, så mäktigt med alla träd, lianer, buskar och djur.
Ett litet stopp bland Costa Ricas ormbestånd. Sverige har en giftig orm, Costa Rica har 23.
Att en del av dessa ormar befann sej i precis samma natur som vi just då var något jag lät bli att berätta för min dotter.

Vi åkte vidare på steniga och grusade vägar. Extrema lutningar upp och ner. Vägen var till för alla.
Det kom ett gäng kor, får och höns. En hundvalp låg och vilade och gjorde inga tecken pr att
förflytta sej.
Ingen verkade heller bry sej så värst mycket. Förvisso tuttade chaffisen men folk tog det med ro när dom gick ut och puttade på sin kobesättning som stoppat upp trafiken. Chill liv.

Vi åkte tillbaka till båten och efter 30 minuter ombord lämnade vi Costa Rica bakom oss.
Djungeln suger verkligen, vi var ruskigt hungriga så mat var prio ett.
Vi fräschare sen upp oss och gick på Show på teatern.
The Show Must Go On. Och givetvis var det Queen tema.
Mollie uppskattade det väldigt vilket gladde mej.

Hem till rummet och vi låg och pratade lite om dagen innan vi båda nöjda och belåtna knoppade in.



En bra dag.

Jockarp.

torsdag 2 januari 2020

Panama...





Vi missade tolvslaget med 13 minuter. Jag vaknade upp från min djupsömn och förstod med ens att någon skulle bli väldigt besviken när morgonen skulle gry.
Jag hade rätt. När vi vaknade berättade jag för Mollie att vi missat nedräkningen för det nya året. Hon började gråta och snyftade att det är ju ett helt år till nästa gång.
Ja jag är ledsen var det enda jag kunde komma med.
Hon hämtade sej som väl var snabbt. Inget vidare att börja det nya året i tårar.

Jag hoppade upp ur bingen och tog en morgonturen på övredäck. Snålt med folk vilket var skönt. I trettio minuter sprang jag på sen var jag trött i huvudet.

Land i sikter vid frukosten och det var Colon en stad i Panama. Det var vårt nästa mål.
Det var trångt i hamnen så vi stod på balkongen och kollade när det var dags att lägga till. Skickligt må jag säga. Han kan sitt jobb den käre kaptenen.

Vi skulle ge oss ut på en tur i kanot, men eftersom regnet öste ner ställdes tillställningen in. Lite småbesvikna lufsade vi i stället in i byn och shoppade lite.
Även denna staden var färgglad, det är något speciellt med länderna i dom här regionerna. Så mycket färg så mycket ljus och så mycket ljud. Det är liksom mycket av allt medans i Sverige är det lite mer lagom.

Hem igen och vi tittade på regnet från balkongen, jag läste bok och Mollie löste sudoku och spelade nåt spel på paddan.

Jag samtalade med min fjälla som befinner sej hemma i Sverige. Märklig värld ändå. Hon hemma i mörka Sverige och jag i Karibien och ändå kan vi se och höra varandra.
Att jag inte kunde röra henne smärtade dock.

Middag för oss och Mollie kände sej ur form så för dagen hoppade vi över efterrätten.
Vi gick ut på däck och strosade en sväng, hon blev snabbt bättre och när båten lämnade hamn stod vi på arenan och lirade lite boll med varandra.

Nu vidare mot Costa Rica.



Jockarp.