fredag 30 november 2012

Hackning....

Myset glad, mamma glad. Enkelt :)


Jag är previlegad.
Förmiddagen igår innefattade, journalist och fotografmöte i palatset, nya människor som korsade min väg, om det säger jag trevligt.
Öppna, glada och nyfikna människor som visar ett intresse i det dom gör.
Alla jobb bli någon gång tråkiga så även deras sas det men det märktes inget av det när dom var på plats.
Mollie skötte sej exemplarsikt som vanligt kanske jag får säga, så länge hon är med mej är hon lugnet själv.

Vi angrep sen julkolan, jag var bara tvungen att testa en sats nu innan jul, kolla så ränderna inte gått ur och inte då, dom blev så goda så, det var svårt att låta bli att äta upp dom.
Men tandtrollen skulle inte få det lätt jag motstod alla förutom ett liiitet smakprov ;)
Mollie tyckte också dom var goda, ett bra betyg alltså.
Hon var med och hällde upp alla ingredienserna och att hacka mandel/nötter visade hon sej vara i världsklass på, hackningen skedde lugnt och metodiskt utan avhackade små fingrar :)

 
Hjälpa mamma att hacka :)
 
 
 
Papper runt kolan :)
 


Lite bus ute blev det, men vädret var inte barmhärtigt mot oss i går, det blåste hårt och det blåste kallt, lite bus i sandlådan sen fick vi pyssla med lite andra saker i längorna, där det var vindfritt.

Om kvällen vet jag inte vad jag ska säga, vi fick besök och Mollie fick en present.
Detta var i form av en kaffekokare, kaffekoppar och en brödrost.
Mollie blev helgalen och drack som hon sa kaffe i mängder likt en ko på sommarbete. Hon bara hinkade i sej kaffe (vatten). Resultatet,  ja blöjbyte på löpande band, men det fick minsann min vän och presentgivaren ordna upp.
En mysig kväll med pizza, cheescake och ett litet mys som var i toppform, vad mer kan man möjligen önska sej?


Just nu är jag lite spänd på vad dagen har att erbjuda mej, min kommande bok ska idag få sitt första utlåtande, det har ju låtit bara på mail, men nu ska det synas.....Darrar :)
Jag hoppas jag har roliga rader att dela med mej av i morgon. Lycka till till mej igen. *torkar svettig panna*

Nu hör jag dej inte mamma...


Jockarp.

torsdag 29 november 2012

Jobb....


Lite mod behövs....



Varje blogginlägg slutar med ordet Jockarp, men varje dag börjar det med ett tomt ark.
En helt vit fin sida som jag fyller med små svarta stäver-bokstäver.
Någon gång händer det att det går trögt att få ner det första lilla ordet, men när väl det vita arket fått en svart fläck på sej brukar det rinna på i jämn ström.
Ofta handlar inläggen om min och Mollies vardag, men ibland handlar det om mina små förvirrade funderingar och tankar.
Jag är glad över att jag ibland ser saker på ett lite annorlunda sätt och att jag faktiskt har mod nog att skriva dom här så att andra människor får ta del av det.

Mitt skrivande har förändrats väldigt mycket dessa år som jag haft bloggen, som min mentor sa, konstigt vore det väl annars. Ja de skulle nog vara konstigt om man inte lärt sej något.
Jag vet att vissa ord stavas och skrivs fel, att sär och samskrivning  inträffar, jag vet att mej, dej och sej är fel, men jag känner att det är jag, jag skriver som jag pratat.
Huvudsaken är ju att läsaren förstår, vilket inte är alltid har jag märkt. Men jag tvivlar på att det hänger ihop med mina små egenheter i det svenska språket, det är nog mer det jag var inne på för några dagar sen. Feltolkning. Och där finns inget språk som kan rädda en.

I bland när jag läser det jag skrivit så tänker jag. Jag skulle bli en sjuhelvetes bra politiker.
Jag kan skriva så mycket men ändå inte skriva något konkret, inget som någon skulle kunna "hänga" mej för. Jag kan i vissa meningar se precis vad jag menar men ändå säga till någon annan att den feltolkat mej. Jag är i dom lägena hal som en ål, jag gillar det, jag tycker det är kul att utmana, både mej och läsarna.
Människor behöver tänka själva, människor behöver känna känslor över ord. Ilska, glädje, medlidsamhet, saknad. Ja det finns så många skepnader ord kan ha. Väldigt intressant ,måste jag säga.

Ja så var det med det, detta inlägg började med ett v, sen rann det på.

Vi har gjort leksaker till katten....


Gårdagen då, jodå den förflöt smärtfritt, myset åkte till skalbaggen och jag åkte till bruket.
Vi hade häcken full.
Det ligger till som så att det kommer i genomsnitt in en timmerbil var 8:e minut den tar cirka fem minuter att lossa, det beror lite på om den har lång eller kort ved med sej, lång tar mindre tid då det bara är tre buntar som ska lyftas bort. Med kort ved får det plats fem buntar på bil och släp.
Vidare ska vi hålla produktionen igång detta då samtidigt (Helst) som vi lossar bilarna.
Ja ibland hinner man knappt slicka sej om munnen för man har så mycket att göra, i går var en sån dag.
Likväl var det väldigt roligt, vi har komradio som vi pratar i och det kan ibland bli väldigt låga diskussioner över dom, dagtid håller vi igen lite men på nattskiften kan det balla ut fullständigt.
Hur som helst var det en bra dag på jobbet som givetvis också innehöll en massa roliga samtal med kollegerna.
Lättlevt, eller kanska man ska välja lättjobbat.

Idag ska tidningen komma och göra ett nytt litet reportage, så de är full fart som gäller.



 
Kuligt :)


Jockarp.

onsdag 28 november 2012

Gnällspik...


 

Majsan ;)

Effektiv är ett lamt ord när man tänker på vad virvelvinden Vilhelmsson åstadkom under utantiden från Mollie i går.
Jag lappade hej vilt, överallt där jag kom till och där det var möjligt.
Jag spred lapparna om den kommande glädjen och julfirandet som ska ske på ett lite mer gammaldags sätt än de vi kanske är vana vid.
Jag lappade på träd, på staket, på lyckstolpar jag var inne på mackar, café, affärer, bibliotek på dagis och andra kommunala inrättningar.
Överallt sa människor glatt.
-Så klart vi sätter upp den. Man blir glad av glädje, så det gick väldigt lätt och glatt till.
Ni som är nyfikna kan kika in här http://www.facebook.com/home.php?ref=logo#!/events/114099115420056/ eller här. http://www.levandelandsbygd.se/
Och givetvis är alla välkomna till vår underbara del av jorden :)

Jag handlade mat jag tittade på när julgranen på torget restes. Det var en fin gran, jag undrar just vad den kommer ifrån i år.
Jag for hem och sanerad i borgen, dammsugning och golvtorkning, tvätten viktes i högar och rendisken åkte upp i skåpen i en hastighet likt ljusets.
Julstämning, jo, jo. Julstjärnorna åkte upp och här är det väl allt märkligt.
När jag hängde upp dom på vinden efter förra årets säsong så fungerade alla sju när dom bars ner och hängdes upp funkade bara fyra. Hur är det möjligt liksom?
Likadant var det med stakarna, alla fungerade sist, dom åkte försiktigt ner i lådan men trots det så var tre av sex kaputt. Lite småtrött blir man allt.

Mysets status är mestadels sol, lite små stackmoln men inget regn eller åska så långt ögat når, hon verkar må bra min tös.
De blev lite förändringar i skalbagge schemat denna veckan, men jag tror inte att det gör henne så mycket, det är mest jag som inte får tid utan henne när jag är ledig, ungefär så som de ska vara alltså :)
Jag jobbar alltså på och myset busar med sina kompisar. Vi mår nog bra av den fördelningen känns de som.

En tanke om just det här med arbetet kom och besökte mej, inte sällan när man arbetat ett längre tag på samma ställe så börjar man att gnälla, gnälla på än de ena och än de andra, helt meningslösa grejer faktiskt.
Man har efter en tid på samma firma svårt att se alla fina saker som man har.
Som på min arbetsplats tillexempel, vi har gratis arbetskläder, till och med snygga ;) vi får betalt när vi äter och har fikapaus, vi får duscha på arbetstid, vi har oftast lätt att kunna ta ledigt om behovet finns, bra kompisar som ställer upp och byter med en. Vi brukar få god mat på julen och midsommar, vi hittar på utvecklande aktiviteter, vi åker på studiebesök och vi sliter inte ut oss (inte ofta iallafall)Och för detta får vi väldigt bra betalt för.

Jag har själv kommit på mej att ibland vara gnällig, ja kanske inte nu sen jag kom tillbaka efter mammaledigheten, men innan dess.
I dagsläger ser jag de som väldigt svårt att gnälla på mitt jobba.
Jag tycket det är dökul att vara där några timmar i veckan, jag tycker det är dökul att snicksnacka med alla människor, till och med dom som gnäller är roliga att prata med.
Allt är faktsikt ganska kul just nu.
Lika bra att njuta, för rätt som det är kanske man kommer tillbaka till rutan där det står gnällspik.
Hur som helst, jag ska dit en vända idag och jag ska bara njuta :)



Jockarp.

tisdag 27 november 2012

Berättaförmåga....





-Bajs.
Efter de ordet sagts så dras blöjan av i hundranittio, gaaa.
Bajs på benen, på tröjan, på golvet och slutligen på händerna, detta inom tiden av två sekunder.
Mamman ser ett väldigt jobb framför sej men barnet bara ler och tycker hon varit super duktig, vilket hon ju varit.
Ja så kan en dag i palatset börja.

Efter frukost fortsätter läran i livet.
Lilla fröken plockar en spann full med kastanjer, in i huset, såklart vidare upp i soffan vid ett obevakat ögonblick, kastanjer, löv och fukt i en salig blandning i soffan.
Jag gillar att min dotter leker med de naturen bjuder på men i de läget funderade jag starkt på att mitt barn endast skulle få leka med "vanliga" saker som är lämpade för barn.
-Men nä hur kul kan det va.

Jag fick en tanke om att jag kanske skulle hålla saker med boken lite hemligt. Men i nästa stund ställde jag mej frågan.
-Varför det?
Alla som följt mej på bloggen har varit med om nästan allt som jag varit med om, jag har inte hemlighållit något någon gång, (Viss historia möjligen, men de kommer i boken) men inget i nutid sen bloggen startades.
Det var det som var syftet från första början.
Bloggen skulle vara min dagbok som andra skulle få ta del av, det är liksom det som är meningen med en blogg kan jag tycka.
Så nej ni alla ska få vara med mej i detta ända fram till boksläppet och förhoppningsvis även efter det.
De kommer nog vara både glädje, frustration, tannagnissel och kanske till och med lite tårar fram tills min bok finns i min hand.

Jag fick iallafall ett nytt mail från personen som håller mitt manus i händerna. Hiss eller diss?
Hiss så det stänker om det för tillfället.
Han läser, begrundar, gråter lite, stryker under alla särskrivninga som jag lyckats men, hihi. Ja de svenska språket är inte lätt inte ens för en som haft det med sej hela livet.

Min mentor skrev.
Läst 7 kapitel och du har en berättarförmåga som är fantastisk.
Du har dessutom en förmåga att uppfinna nya ord men de är nästa som de gamla men helt plötsligt finns det en Leonoravinkel på orden. Kul, charmig och väldigt personligt.

Jag har faktiskt inte en aning om vad detta kan vara för ord han åsyftat, förmodligen finns dom med i mitt vardagliga ordförord, ord som jag alltså använder ofta, därför ha jag inte reflekterat över dom, de ska bli spännande att höra vad det är för ord han tänker på:)

Jag är väldigt glad över att jag lät denne man ta del av min historia, en man som för en vecka sen inte hade en susning om mej och mitt liv.
Han läser detta för första gången och han tycker att det är bra.
Mycket jobb kvar, men det har satt sej en lycka i bröstet på mej, en lycka och en stolthet, jag har faktiskt skrivit en bok, eller ja, jag håller på :)
Just nu är huvudsaken att få alla bitarna på plats.
Nytt möte inplanerat på fredag, det rör på sej nu minsann. Roligt.



Vi är nu i betydligt bättre form än på länge lilla fröken och jag, ja jag hade förvisso en grym huvudvärk under stora delar av gårdagen, men det är ändå helt okej.
Jag hoppas kunna ta några löpsteg i slutet av veckan för att känna mej trygg inför tävlingen på söndag.
Ett litet orosmoment i det hela är ju att jag ska på julbord dagen innan, kan bli en tuff runda som ska springas, kanske den tuffaste.
Men vad tusan, jag har ju fött barn :)

Ja och just det lilla barnet avslutade gårdagen med att säga till sin mamma.
-Mamma fin i håret.
Hehe jo man tackar, jag hade för dagen en fläta, men så värst fin vet jag väl inte riktigt om den var, men man gör väl bäst i att slicka i sej dessa uppmuntrande och rara ord.

Av kusinerna fick Mollie en docksäng på sin födelsedag, hon missförstod det hela något, det är nämligen ett litet mys som sitter nerbäddad i den för jämnan. Söt som socker förvisso.

I dag blir det utantid från Mollie i fem timmar och jag har så grymt mycket att göra.
Jag ska sätta upp lappar om julstugan som föreningen Levande Landsbygd annordnar den 9:e december. Alltså lapplisa på gång.
Sen blir det röj i borgen.
Det blir mycket jobb i veckan så den lediga tiden får minsann användas där den bäst behövs. Prionämnden sätts in i palatset.


Jockarp.

måndag 26 november 2012

Feltolkad?

Fin skjortan på...


Fjädrarna och hönan.
Ja detta inlägg kommer röra runt i huvudet på många, det har det nämligen gjort på mej i några dagar.
Nu var det dags att sättas på prent.
Tolkas rätt och tolkas fel, ja det är den stora frågan.
Vissa människor ser sej feltolkade i hela livet och även jag har fått smaka på det ett antal gånger i livet.
Feltolkad och felförstådd.
Jag ska börja med ett litet exempel och sen går jag vidare till ytterligheter, det är ju liksom min grej ;)

Häromdagen Twittrade jag rader som "Det är jag som är döden, de sjunde inseglet, vilken film."
Inga konstiga rader alls tycker jag men jag fick ett svar där det stod, filmen hette väl de sjunde inseglet och var regisserad av Ingemar Bergman.
Hum här började jag fundera.
Personen hade feltolkat mej, jag frågade inte vilken film det var, utan jag menade vilken film. Alltså i ett positivt tänk och mening.
Nu tycker jag ju att personens feltolkning var att han inte hade uppmärksammat att det inte var ett ? bakom vilken film.
Är ni med hur jag tänker?


Tittut :)

Likadant var det med en person jag skulle hälsa på en dag.
Hon säger
-Jag är hemma till sju.
Jag tolkade detta som att hon skulle vara hemma tills klockan sju på kvällen sen att hon skulle iväg någonstans.
Men i stället betydde det att hon var hemma tills sju alltså att hon kom hem till klockan sju på kvällen.

Visst är det väl inte konstigt att det är krig i världen, missförstånd sker så lätt.
Fjädern kan ju lätt bli en höna, det har jag märkt så många gånger i livet, det verkar nästan som om människor har ett behov av att förstora saker och då gärna feltolka och hitta på egna små sanningar.

Jag ska erkänna en sak nu och nu hoppas jag verkligen inte att detta ska feltolkas på något sätt, därför ska jag göra mitt yttersta för att förklara så folk förstår.
Även om jag själv vet hur lätt det är att det blir fel...Ja ja, till sak.
Själva erkännandet.
Jag lyssnade på en låt av gruppen Ultima Thule när jag var ute och sprang häromdagen och nej jag är inte rasist. Snälla försök förstå.
Jag har själv under hela min uppväxt ansett att personer som lyssnar på denna grupp varit rasister, fel av mej, helt fel.
Jag är lika lite rasist som jag är, kommunist, socialist, satanist och så vidare. Noll alltså.
Vilket som nu slog mej när jag var ute på min joggingtur var just det att när jag i min ungdom och långt in i vuxenlivet lyssnade på punk så var det ingen som klassade in mej i just kommunism och socialism eller satte in mej i något fack.
Jag diggade, EbbaGrön, KSMB, De lyckliga kompisarna, Stockholms Negrer, Asta Kask och många många fler av dessa grupper som var klassade till att vara extrema åt olika politiska håll.  .
Jag flinade lite när jag sprang för nu är det så att ska man klassas för allt man ser, gör och lyssna på så hade livet varit än besvärligare att leva.
Jag flinade åt att för att jag lyssnade på ett band som klassas som rasistiskt så skulle jag alltså vara det, om jag sen lyssnade på Thåström skulle jag vara åt ett håll, om jag lyssnade på en psalm skulle jag vara religiös..
Allt för ofta säger jag fan, men lik väl har jag inte likt satanisterna en pakt med djävulen
Läser jag sen Gardells bok ja då skulle jag vara bög, typ.
Eh ni fattar säkert vart jag vill komma.
Jag vill inte bli klassad och instoppad i ett fack, jag vill förändras få nya erfarenheter och utifrån det kanske mina åsikter ändras och vem skulle döma mej för det.
Man måste väl låta sej vara föränderlig.

Jag tror minsann att på något sätt behövs alla människor på vår jord, människor behöver tycka olika och tycket förändras, det behöver inte vara fel.
Vi formas hela livet och det är kanske det som är meningen med de hela, livet alltså, inte vet jag ;)
Men jag vill slå ett slag för empatin eller ska jag säga förståelsen för andra människor. Jag har ingen empati för min ex fru vad det gäller det hon gjorde mot mej. Men som människa måste jag visa henne förståelse.
Hon har exakt samma rättigheter som jag i detta landet trots att hon gjorde vad hon gjorde, jag kan tycka att det hon gjorde var elakt och lumpet.
Men hon hade rätt att göra så. (De har jag dock tanke att förändra)
Alltså måste jag visa empati för henne trots att jag inte förstår det.

Förstår någon mitt dilemma, mina tankar och funderingar.
Har någon annan människa dessa små undringar och lite småförvirrade tankar på sin hjärna nångång
eller är jag ensam i universum?

Förutom nu dessa förvirrade tankar så bestod gårdagen av vila, jag har ju tagit över Mollies förkylning vilket jag är lite bitter över. Förvisso mår jag bra men jag låter ofrisk.
Jag har för mej att det är ohälsosamt att träna med infektion i kroppen så löpning är ju inte att tänka på, lite stressad blir jag av tanken på att jag har ett lopp inplanerat på söndag och ett nästkommande torsdag.
Krya på dej typ.
En liten försiktig promenad i regnet blev det iallafall och sen bar det upp på det riktiga kalaset, rätt dag kalaset.
Vi passade även på att gratta myset lite med skönsång, två flugor i en smäll så att säga.
Åter en mycket trevlig afton med god mat och gott sällskap.
Och såklart åker den dagen ner i lilla asken av lättlevda dagar.
Underbart.

Snälla kusinerna busar ;)


Jockarp.

söndag 25 november 2012

Försenad....


Litet löv kan välta stort lass ;)
 
Efter några timmars sömn efter nattarbetet körde jag in till skalbaggen för att hämta mitt mys.
Hon låg och sov på madrassen och hade så gjort ett tag, hon hade varit trött lilla damen.
Dessa dagar när hon är ensam på förskolan är hon väldigt sårbar, även fröknarna är sårbara. Inga andra barn är där så man kan göra någon avledande manöver.
Det är liksom en mot en eller en med en ska jag kasnke säga.
Här är då en fråga jag tänker ställa på föräldramötet, om de skulle vara så att personalen från skalbaggen av någon anledning inte skulle kunna ta passen kan då kommunen tänka sej att ta en personal från någon annan förskola, skulle detta ske så blir det en sjukskrivning på bruket på grund av barnomsorgsproblem.
Mollie skulle inte lämnas.
En befogad fråga till berörd person tycker jag, frågan är ju nu bara vilken denna person är.
Detta är ju den lille fan jag målat på väggen, det är ju inte säkert att de nånsin kommer att inträffa, men ibland måste man måla upp olika senarium. För att vara förberedd.
Men igår var Mollies inskolningsföken på plats vilken av dessa skäl även är en av hennes favoriter.
De var skönt för hon har varit lite svajig och förkylningen har ju klart gjort sitt till att hon inte riktigt vill släppa taget om mamma.

Hem och ut på berget en sväng med min träningskompis (och vän) jag ramlade på en sten som var dold under löven, 12 kilo mys avhjälpte ju inte fallet precis.
En liten sväng bara sen blev det kaffe och cheescake, efter det bjöd jag och myset upp till skönsång, hon sin vana trogen på tafflen och jag på guran. Gosse så grant, tonerna till lilla snigel dånade i borgen.
Vi fick inte mottaga stående ovationer, men händerna klappades när vi spelade och sjöng :)

40-års kalas, hua de är helt sjukt att jag kommit upp i den åldern så jag går på sådana tillställningar.
De var kalas som man gick på som liten ihop med mamma och pappa, ja dom var förvisso med även i går. Men jag menar att det var dessa kalas man var tvungen att följa med på för att man var lite. Nu är jag visst stor.....
Svägerskan var det som uppnått denna höga ålder.
Jag min virrpanna missade tiden så dom fick ringa och fråga var jag var, i bilen och iväg till partystället.
Eftersom jag nu lider av ungesfär samma åkomma som myset lidit av så var jag hes i halsen och därmed något dämpad.
Inte kul att prata när det låter som man svalt hela whiskytunnan. De lättade lite ju längre kvällen led och lite social var jag ju allt.
En person jag inte träffat på över åtta år hade tagit tåget från Stockholm ner för att gå på kalas, det var supermysigt att åter få prata med honom.
Mycket prat om min bok, musik, ljud, hästar och barn. Trevligt.
Vi lovade att vi skulle ses igen inom en åttaårs period ;)

Myset var i högform, hon var något avvaktande den första stunden men sen flög hon runt som en liten virvelvind och skrattande.
Ord som under gårdagen sas om mitt mys var.
-Oj vad söt hon är, man kan inte ta ögonen från henne, charmig.
-Det var en riktig lyckoträff det där du.
Och nog stämmer det alltid.
Jag tittade på mitt lilla mys som sprang där i sin nyklippta lugg med en söt liten skjorta, jag bara sög in den lilla varelsen som var så ljuvligt underbar som bara mitt barn kan vara.
Vi hade en mycket, mycket trevlig kväll som mitt mys avslutade i ostbågepåsen :)

Lättlevt.


Jockarp.

lördag 24 november 2012

Kär, så öronen blev varma..

                                                               
Och röda ;)

Nja detta vet jag inte om jag ska outa egentligen men jag kan inte låta bli. Jag är för öppen, jag håller på att pysa över.
Hjärtat slog frivolter, jag fick sätta händerna framför ansiktet och flina, jag log mitt löjliga leende.
Jag hade behövt skutta runt några varv i borgen men jag lät moget bli det :) Det var snudd på fjärilskänsla i magen.
Ja nu tror säkert alla att jag funnit kärleken, så är det inte.
Inte den kärleken som är fysisk som man har och ger till en annan människa i allafall.
Nej jag är kär i tanken på att en människa som håller på att läsa delar av min bok skriver till mej rader som.

Känner en stor vördnad för ditt material.

En stor kram för vår vänskap och en ännu större för att du vågar, vill och kan berätta din berättelse. Molly kommer att bli väldigt stolt och vara glad när hon en dag kan läsa din väg. Önskar att fler föräldrar gjorde som du.

Detta blir en djävligt bra bok.
 

 

Ja ni fattar va. Inte konstigt att tankarna flög iväg och värmen spreds i hela kroppen. Jag vet att det är grymt mycket jobb kvar, men det verkar som att någon tror på mej, någon mer än jag själv.

Jag har bilden klar hur boken ska se ut, omslaget, bilderna, blogginläggen, historien, även personerna i boken är klara.
Enligt min mentor så är jag fri att använda allas rätta namn så länge jag inte kränker någon och det skulle ju aldrig falla mej in.
Hittills i boken är det bara jag som figurerat under rätt namn, men det blir betydligt enklare för mej när jag skriver kan använda rätt namn på rätt person. Väldigt skönt att det är utrett :)
En uppmaning kanske är på sin plats, att är det någon som tror sej skulla figurera i min bok och absolut inte vill att jag använder dess rätta namn, så är jag givetvis en så god vän att vi kan diskutera saken och komma till en gemensam god lösning.
Nu vet jag att alla som är med i boken inte läser min blogg, det finns ju gott om politiker och andra personer från andra statliga myndigheter som är med och namngivna. Men dom har ändå på något sätt valt det livet och är offentliga personer som helt enkelt får ta att dom kommer vara med i memoarerna från flatan i Jockarp ;)

Ungefär samtidigt som dessa uppmuntrande rader damp ner från min mentor så satt jag och skrev ett nytt kapitel till boken, det kapitlet handlade om förskolan.
En del av er har ju följt med mej ett tag och vet om att där fick jag inte så mycket gratis. Att det var en kamp för mej att få de som alla andra kommuninvånare har rätt till.
Rätten till banomsorg till mitt barn för att kunna arbeta.

Jag tyckte att det var roligt att skriva det kapitlet, de blev ju en positiv och bra grej av det hela.
När jag satt där och skrev så funderade jag på den där insändaren jag tänkte skicka till tidningen. Där jag tänkte berätta om vägen till att få en förskola som är öppen på de tider då föräldrarna har behov.
Jag har ju absolut ingenting att klaga på vad de gäller skalbaggen, (inte än) Men jag är lite skeptisk till att föräldrarmötena uteblivit och att enhetschefen sagt upp sej.
Någonstans ligger det lite oro och gnager i mej, allt är inte löst än och ingen tycks vilja möta oss föräldrar.
Så beslutet fattades. Sölvesborgs kommun får allt vänta på sitt credd tills jag gått på föräldramötet och fått svar på mina funderingar.

De senaste inläggen har inte innehållit några nya bilder på myset och det är av den enkla anledningen att jag har visst trubbel med bloggen.
Jag hoppas att min kära nästis av typen datorsnille kan råda bot på detta problem inom kort.

Jag fick ett nytt musiktips och eftersom de var sång på svenska så gillade jag det direkt, den lär läggas till låtlistan inför de stora loppet i Mars. Passande nog hette trudelutten maraton och det är ett tempo i den så man håller nästan på att få ett epileptisktanfall.

Jag är något ur form men det nalkas 40-års kalas för mej och myset i kväll, dojorna i taket ;)
Ha en munter lördag alla ;)


Jockarp.
 

fredag 23 november 2012

Två-åringen....

                                                                 

De finns inte många likheter mellan mej och Zlatan.
Men det finns en.
Jag bara älskar den kommentar han fällde när en journalist frågade vad han gav Helena i förlovningspresent. Då när han svarar som om det vore de självklaraste i världen.
-Hon fick ju mej, Zlatan.
Detta följdes sen upp med hans sneda leende och ögonen såg pillemariska ut.

Likheten mellan mej och denne man är att presenter uteblev. Likt frökens första födelsedag så stod hon utan även på den andra.
Hon har ju mej och jag gav henne livet.
Nej nu glömde jag, hon fick ju en ny tandborste, grön med lilla katten Jansson på, hon blev själaglad ;)

                                                              
Vi hade en mysdag vi satt uppkrupna i soffan och tittade på Dora utforskarren, vi hade kaffebesök av mormor och morfar och där kom det gåvor.
Hon fick en ny barnkammarbok, den rosa.
Hon fick en ny mysdress, den var röd.
Vidare fick hon sitt första möblemang, hon var så söt, så stolt.
- Mamma sitta där mamma sitta här var det typ hela dagen :)
Vi åt nygräddade pannkakor med en touch av kardemumma till lunch. Under mysets middagssvila snodde jag ihop ett par nya smarriga cheescakes att fylla upp boxen med.

Det kinesiska tecknet för drake


Det är drakens år enligt kineserna och det får jag väl vara glad över att det nu inte är här, men nog är det mus och råttår alltid.
Fällor tycker jag är krångligt, jobbigt och äckligt så jag kör kort och gott med gift här i palatset.
De har ju förstås en baksida och det är att när lilla musen ätit av giftet så springer den runt, dör och ramlar ner i väggarna, därefter börjar den osa katt.
Detta är nu vad som hänt i vårt hem.
Tvi säger jag bara.

Förkylningen är segare än vad jag trott, hon hostar fortfarande, men hon är betydligt piggare, så på eftermiddagen tog vi oss ut en sväng.
En liten tur på fyrhjulingen och upp och säga hej till kusinerna.
Sötnosarna hade en present till myset och dom hade ritat fina teckningar.
Glada åkte vi sen hemåt igen till vårt dödmusluktandehem. *klök*
Trots att mamman envisas med att göra en Zlatan så fick hon en fin dag, hon fick ta emot så många fina hälsningar, kort på lådan, presenter och skönsång på telefonen från Lund, vad mer kan man möjligen önska sej ;)

Ihop med fina kort i lådan till Mollie kom min lönespecifikation. Jag skäms nästa lite när jag öppnar den.
Att man får betalt och så bra betalt på att göra något så roligt det är ju nästan för bra för att vara sant.
Härligt är att man ska få spendera fredagsnatten på världens kanske bästa arbetsplats ;)

Ja det storaslagna kalaset uteblev på grund av hälsoproblemen. Jag hoppas att vi ska kunna ha  bjudning nästa vecka istället.
För att gottgöra att tårta uteblev så erbjöd jag födelsedagsbarnet lite godis. Barnet sa inte.
Va vad är det för gener som slagits ut, jag var gottesugen och ville ha.
Jag kämpade på och tillslut efter lite påtryckningar offrade hon sej och tog ett par chokladbitar.

När klockan började närma sej tiden då förlossningen tillslut skulle avklars för två år sen, då när det lilla barnet tillslut kom ut till denna värld.
Då kände jag det igen.
Den smärtsamma ensamheten som fyllde hela mitt liv de första dagarna i Mollies liv.
Och ja, jag grät.
Det var inte så det skulle vara, det var inte så det skulle bli.

Jag vill ändå avsluta detta inlägg ljust, så snoret och tårarna torkades och som förra året gratulera jag både mej själv och Mollie, gratulerade oss för att vi faktiskt överlevt ett år till tillsammans.
Och året har varit utvecklande och roligt, med mycket glädje, skratt, pussar och kramar.
Två år med Mollie har varit tufft. Men ändå-
Lättlevt.

Första bilden på Mollie :)

Jockarp.

torsdag 22 november 2012

Gör om gör rätt...


 
Liten...

Okej ibland är saker så lätta så lätta, möten känns självklara, nästan lite hokuspokus.

Jag lämnade min småhängiga dotter i händerna på morfar, hon hade varit uppe några gånger under natten och var inte i toppform.
Själv hade jag utsatt henne för i hennes ögon ett övergrepp, ja jag förstår att hon protesterar högt, för det är förnedrande.
Om hon ser på de på de viset är oklart men jag skulle kunna tänka mej det.
Det där med stolpiller är inte riktigt vår grej men vad gör man när feber och hosta är ett faktum?
Jag mår kymigt varje gång jag ska behöva gör detta övergrepp på mitt barn, men jag gör det för hennes skull.
Men att höra henne skrika att det gör ont och att hon ålar sej för att slippa undan gör att jag känner ett hat till uppgiften. Jag hatar det, jag hatar det, jag hatar det.


Framåt...

I bilen och fröken Gps informerade mej om att jag hade 50 minuters körning till mitt mål.
Mötet. Ja jag hade lovat mej själv att vända om det inte kändes bra. De behöves då rakt inte, jag hade istället hellre stannat längre om det nu inte var för längtan att få komma hem och rå om och vårda mitt mys.
Vilken fantastisk människa jag hade äran och möjligheten att få möta.
Jag kom på mej själv med att sitta och småle i bilen hem och tankar av lycka, en ljus framtid och ett gott samarbete for igenom huvudet.
Jag berättade för min numera mentor att jag hade en tvåa i betyg i Svenskaspråket, jag undrar om han blev skraj av den vetskapen, (jag hade nog blivit det)
Vi drack kaffe och åt en specialkaka han gjort för min skull.
Vi var nyfikna på varandra och nyfikenhet är bra.
Erkännandet från hans sida om att han aldrig berättat så mycket för någon annan om sej själv som han gjort med mej kändes bra.
Han skulle få ta del av mina innersta tankar och mina tuffaste tider i livet.
Så det var skönt att ta del av hans liv. Lite ta och ge liksom.


Att skriva en bok är inte lätt, men nu är jag på det klara med hur jag vill att det ska gå till och vad för budskap som ska förmedlas.
Det är för Mollie boken skrivs.
Hon ska få ta del av vad som hände innan, under och efter hon föddes.
Vidare skrivs boken för att så mycket är fel. Det finns ju en mycket intressant lagbit i det hela.
Det finns givetvis ett intresse i att det är en homosexuell person som berättar det, alltså finns det ju även en "Komma ut" story.
Här finns ju även biten, rättsväsen i Sverige, polis, åklagare och domstol.
Ja det finns mycket att plocka i och det är det som ska till att ske nu.

Jag hade titeln klar på mitt verk, men när jag pratade om det med min mentor så kom det direkt ett alternativ, ja så enkelt är det att förstå varför det är så viktigt att låta någon annan ta del av detta som skrivits, någon helt utomstående.
En helt ny sida, en helt ny värld visades upp för mej där vid köksbordet, bara av att diskutera titel. Jag gillar det.
Vi diskuterade även framfarten, vad som var viktigt och om det fanns någon tidplan. Nepp tiden spelar mej mindre roll, resonemanget går.
-Jag ska förmodligen bara skriva en bok i livet, då är det viktigaste att den blir bra, att jag tycker att den är bra.
Det jag såg som kanske lite jobbigt var att han sa jag kanske behövde skriva om hela boken. Att faca de känslor jag tycker är så jobbiga ännu en gång, bara för att den rätta känslan ska kunna förmedlas i text.
De kände jag inget behov av alls, men är det de som krävs så får det bli så.
Märk väl att detta sa han innan han ens hade slagit upp första sidan.
Ett test om jag var beredd att satsa?

De ska bli fruktansvärt roligt, intressant och framförallt lärorikt att jobba ihop med denna människa och jobba mot samma mål. En bra bok.
Men det är framtid, nu ska jag mysa med min lilla krasliga dotter på hennes andra födelsedag i livet.

Liten börjar bli stor,
Grattis på födelsedagen mitt älskade barn.

Jockarp.

onsdag 21 november 2012

Barnböcker....

Lite övning...

Okej det kanske är något vajsing på mej men jag måste bara få lufta detta.
Jag brukar läsa sagor för Mollie dagligen, antingen på dagen i soffan eller när det är dags för sänggång.
Jag har vi ett flertal gånger sett saker i dessa barnböcker som gör mej förvånad.
Till exempel så brukar vi läsa en bok om en traktor som gör en massa olika saker på gården.
Kanske att det är för att jag är uppvuxen som jag är men jag ser det ytterst märkligt när man ser en fyrskärig växelplog som plöjer marken, sidan efter kommer samma traktor på samma åkerplätt men men en femskärig plog. Vad är det som är så svårt i att göra den boken korrekt och riktig. Jag har öga för detaljer men hallo.

Det här med djur är ju sött och Mollie älskar det, men varje bok vi tittar i som har bilder/foto på djur så kan jag inte låta bli att fråga mej om dom djuren lever. Eller hur långt efter att foto togs dom levde om dom hade ett bra liv osv.
normalt?

En hejjare på att skruva på korkar..

Sigge är med, han fyller föresten 5 år idag :) Grattis.

Jag ställer mej även frågande till allt jämställt, de som håller att gå mej på nerverna för tillfället, de pratas ju om det dygnets alla timmar.
Det pratas om allas lika värde, nolltolerans mot rasism, fred på jorden ja det är så många vackra ord som jag personligen tvivlar på att man nånsin kommer att kunna uppnå, tyvärr givetvis.
Men åter till det här med barnböckerna, det var ju hysteriskt drev efter böckerna om Tintin för ett tag sen, det var bokbränning till höger och vänster.
Hur det tillslut blev är jag dåligt uppdaterad på.
Men det finns ju hur många böcker som helst som handlar om ojämställdhet, rasism, mobbning, kränkning, barnmisshandel, djurplågare osv, osv.
Mitt ena ben tycker att det är okej och bra att Mollie får ta del av detta redan som liten, medans det andra benet ställer sej frågan hur i h-vete får dessa böcker säljas som barnböcker.
Som ni förstår är jag kluven i fråga.
Detta är ett läge det hade varit skönt att ha någon vuxen vid sin sida och bolla dessa frågor med, jag vet att jag kommer hamna i sådan här lägen ett flertal gånger under Mollies uppväxt.
Och då handlar det kanske inte om barnböcker utan om betydligt större frågor där jag kommer att tvingas välja sida och fatta ett beslut.
Jag vet inte om jag vill det...Men jag måste.

Mitt lilla hjärtegryn var förkyld så det blev inget skalbaggat för hennes del. Jag ringde dit och nåddes av informationen att vi inte var ensamma om denna åkomma, det var något som "gick" just nu, det var många barn som var förkylda, med både feber och hosta.
Jag hade en vansinnig tur att mötet med bokgöraren blev förflyttat framåt en dag, till i dag.
Mollie får bli hemma men det verkar lösa sej med vaktning, morfar ställer upp.

En tur på en mil i löpardojorna fick jag till, det behövdes minsann, jag har känt mej lite låst nu i några dagar, detta på grund av ovanstående formsvacka.

Vi pysslade med lite pill utomhus, vi hade hovslagaren här och vi passade på att borstar hästarna och även klippa man och svans, dom blev så tjusiga så.
Ett nytt hål skulle grävas för att parkera en vagn, Mollie och jag stod en bra stund och kollade på detta, stora maskiner har vi ju (eller jag) en förkärlek till.


Och där stod vi och glodde med öppen mun ;)

Vad det gäller det kommande mötet så är jag faktiskt lite pirrig.
Löfte till mej själv, känns det inte bra vänder jag i dörren. Kemin mellan oss måste stämma, gnistor behöver väl nödvändigtvis inte slå men det måste kännas rätt.
Tilläggas kan väl göras att detta kommer bli det mest spännande jag varit med om sen rättegången för ett år sen.
Detta ser jag dock som betydligt trevligare :)
Lycka till, till mej i dag.

Jockarp.

tisdag 20 november 2012

Hen,ekorrar och språkproblem...



Det var nog en hel del människor som undrade vad som hänt.
Bloggen var stängd.
Var den nerlagd eller stoppad? ( ja försök har ju gjorts förr )
Jag hade ingen information och jag stod lika frågande som alla som hörde av sej och undrade vad som hänt.
Det gick inte komma in på sidan och anledningen var oklar. Men ett datorsnille i min närhet trodde att de kunde bero på nån uppdatering, själv var jag inne på spåret buggning ;)
När detta inträffade har jag inte en aning om för gårdagen inlägg fanns ju där när jag sent om sides återigen kom in på "Mitt lilla liv som pågår"
De fanns dock ingen statistik att tillgå, endast sidräknaren funkade.
När sånt här inträffar blir jag så grymt less på att jag inte föddes av engelskspråkiga föräldrar så att jag i min tur vore en hejare på detta språk.
Ja för allt står på Engelska, jag känner mej diskriminerad här,hihi.
Nej men faktiskt varför är det så att allt skrivs på Engelska?
För ett tag sen fick min lilla underbara dotter tag i min mobil, lilla fröken ändrade tangentbordet till kinesiska, varför finns ens de språket med på min telefon?
Min bror fick hjälpa mej att lösa detta trubblet, jag är insnöad, jag erkänner...
Denna incident fick mej iallafall att fundera över om svenskan finns i kinesernas telefoner. Svar uteblev.
Med visst är det väl så att å,ä,ö inte finns med på mac-datorerna i USA. Och de ser ju alla som fullständigt normal.
Varför denna skillnad?

Det om språk och bloggproblemen.
Jag gick under gårdagen förbi min mormor och morfars gamla gård, doften av grisskit var sej lik, luften var kall, diset och dimman låg tätt och i motsolen såg man vattenkristallerna flyga förbi.
Minnena väcks och det var nästan så att jag såg min morfar komma klädd i sin blåa overall med ett par gummistövlar på fötterna som hade stänk av just avföringen från gris på sej.
Jag kände doften av de extra starka halstabletterna som han förvarade i en ask i bröstfickan på overallen, där som jag och brossan ofta var och nallade ett par tabletter och åt som vilket godis som helst.
Minnen väcks då min mormor gick med räfsan på gårdsplanen och titta stolt på sina höga kungsljus, solrosor och vackert blommande flitiga Lisor.
När hon alltid vinkade hej då på oss när vi cyklade i full fart på den grusade vägen.
Härliga och ljusa minnen.
Märkligt att dom funnits i mitt liv och inte längre gör det.

Tillbaka till verkligheten.
Mollie sov middag och jag tvättade bilen, jag hann precis sen vaknade hon. Ja formen var inte den bästa under gårdagen men hon försökte hålla humöret upp ändå, vilket jag är tacksam för.
Vi läste boken om de nordiska djuren, denna gången lärde jag mej den latinska betydelsen på ordet ekorre, jag kan sätta 500 spänn på att man inte skulle kunna lista ut det på rak arm, ändå var det så självklart.
Ekorre betyder
- Den som sitter i skuggan av sin egen svans. kort och koncist liksom.
Vidare kan jag ge extra utbildning, men detta visste jag redan innan, men ekorrens päls kallas för gråverk, även det känns ju solklart, öhh not :)
Vidare har en ekorre fyra framtänder och 16 kindtänder, bra att veta.
Igelkotten har visst ca 6000 taggar, de kan ju me vara toppen att ha koll på :)
Mer onödigt vetande i att banan på arabiska betyder finger, (de läste jag förvisso inte i den boken) ja tristessen kramade mej ganska hårt under några timmar igår.



De e bra att läsa med sina barn ;)


Denna tristess fick mej att ladda om bössan och skjuta iväg ett brev  (I fredlig mening) till Rfsl.
Jag gillade den kontakt jag fått och jag hoppas att det nu ska kunna ge resultat i att förändra något.
Vissa människor tycker ju inte att det är bra att engegamanget finns från min sida. Vems det problemet är/blir vet jag inte.
Men det slog mej när jag funderade över de med att engagera sej att det ger ofta upphov till att behöva förvara sej, detta funderade jag en stund över.

Engagemanget från min sida vad det gäller lagbiten får jag ideligen försvara och förklar in i minsta detalj, likadant med "nattiset" att gör man sin röst hörd så kommer det mothugg hela tiden.
De har jag ju märkt även vad det gäller den politiska biten.
Nu har jag visserligen inte engagerat mej något nämnvärt men för att jag skrivit om SD på ett par ställen, faktan att SD är Sveriges tredje största parti, att jag lekte med Åkesson som barn när våra pappor spelade fotboll och för att jag hävdar att Åkesson är en bra politiker så tar folk på något konstigt sätt det för givet att jag skulle vara anhängare till detta parti.

Hm ja ibland känns de som att man skulle göra slag i saken och flytta upp i en koja på berget och leva av det som naturen ger.
Detta för att slippa kontakten med andra människor, människor som gör sina egna små förvridna tolkningar på vem jag är eller inte är.
Det hade nog varit skönt ibland, men samtidigt intresseras jag så fruktansvärt mycket av vad människor gör, känner och tycker.
Jag intresseras av förmågan att förändas och förändra.
Så ja jag får nog helt enkelt leva med att vissa människor inte riktigt alltid förstår mej, jag förstår ju i min tur heller inte mej på alla människor som spatserar runt på vår vackra jord.
Men när jag satt djupt försjunken i dessa tankar gladde jag mej enormt över att jag aldrig gick in i diskussionen om ordet Hen, den hade jag nog lagt ner direkt känner jag.
Ett läge av uppgivenhet infinner sej direkt bara jag hör ordet.
Att folk bara orka ;)

Myset orkade inte ;)


Mångfald berikar jue.

Jockarp.


måndag 19 november 2012

Bögar och förkylning.

Ok, vi är inte alltid pigga ;)


Efter en orolig natt så ringde klockan 04,40.
Uppstigning för mej och avlösning i Mollie passet, mormor kom och kröp ner hos lilla fröken som äntligen sov lugnt.
Hon var lite rosslig, jag vet inte vad det är, det kan vara en förkylning på gång kanske.

Tandborste min fick sej en omgång och jag såg på mej själv i spegel. Jag trodde inte mina ögon, jag var rysligt snygg för denna tidiga timme, helt sjukt faktiskt.
Jag såg så pigg och fräsch ut så jag funderade om jag verkligen hade sett rätt på klockan och att jag endast sovit 3-4 timmar.
Hm Nej det verkade stämma, klockan var kvart i fem en söndagsmorgon. Jag gav spegeln ett brett colgate leende innan jag släckte lampan och begav mej mot hallen och vidare ut till bilen.

Tolv härliga timmar skulle klaras av med fyra grabbar som var och en är speciella på sitt sätt, det är vi alla och det är det som just nu gör det så vansinningt kul att jobba.
Ämne för dagen blev bögar.
Tänk vad kul att jag jobbar med män som har bögfobi men att jag är flata är helt okej, detta snackade vi om ett bra tag om varför skillnaden faktiskt är så stor, att toleransen för flator är så hög men för bögar så låg.
Som vanligt i dessa samtal så kläcktes meningar som
- Nä men två tjejer är ju helt okej, det är ju snyggt, mysigt  och sexigt, medans då de stackars bögarna har det tuffare, det är enbart äckligt.
En kollega som förut jobbat inom flygvapnet berättade att de minsann fick gå kurser i ämnet- hbt och att det las ner åtskilliga timmar i just det ämnet.
Vi kom in på bildning och att man faktiskt fick urusel information och lärdom i detta ämne i skolan.
Vi läste om olika religioner, olika kulturer olika länder men vi lärde oss inget om de olika läggningarna som faktiskt finns.
Jag undrar just ja om lärarna inte mörkade detta på grund av att det kändes känsligt och lite jobbigt att diskutera detta med finniga tonåringar som säkert bara skulle småflina och bli högröda i ansiktena av pinsamheterna som skulle uppstå.
Och tänk om någon faktiskt sagt att dom var gay, herregud hur skulle läraren då reda ut det hela, nä det var nog säkrast att inte säga något.
Jag fick även outa lite om min "komma ut" process, att jag var så gammal som jag var när jag kom på det, att det var min första stora kärlek. Och om att jag strulat med killar, hihi ja vi hade en trevlig stund kring kaffebordet.
Nyfikna homofober är roliga att prata med.

Ständigt detta politiska snack kom klart upp.
SD igen, blev ni förvånade?
Det vi kom fram till igår var att dom hade gjort klokast att faktiskt gå på Åkessons linje att förnya och släta över de ny nazistiska beteendet som det visas prov på ideligen.
Att förändra partiets filosofi något och kanske bredda sin repertoar något.
Idén som kläcktes var att dom skulle använda sej av öppet homosexuella i sitt parti, även att använda människor med någon form av invandra bakrund på några av stolarna skulle förmodligen ändra och lugna ner detta massmediala hettsandet och med de även då den dåliga publicitet dom fått på senare tid(av förståliga skäl givetvis)
Ja detta har jag varit och berört innan och det handlar om trovärdigheten så det tänker jag inte orda om igen. Men det är just trovärdigheten som kan bli stötestenen i detta läget.
Vilket fall som så är det mycket intressant att diskutera dessa frågor om än bara i fikarummet.
Och här är det tro det eller ej, vuxna samtal, alla har rätt att säga vad dom vill och tycka vad dom vill utan att någon blir rabiat och utan att betendet likna en påtänd pundare som bara springer runt och skriker röv på stan. Nej vi beteer oss faktiskt diplomatiskt och moget :)

Mysets dag verkar varit bra den med, hon hängde på skalbaggen mellan 9-16 det hade gjorts urtjusigt halsband till mormor.
Hon och fröken hade varit på lekplatsen enligt Mollie hade dom gungat och dom hade dansat till Crazy frog, jag litar väl inte riktigt på henne att allt stämmer, men det var supermysigt att ligga i sängen och småprata om hennes dag.
Jag började förbereda henne på att hon ska till frissan idag med att prata om saxen som man använder när man klipper i håret.
hux flux sa hon, inte klippa rumpan, inte klippa magen, bara klippa håret, ja inte vet jag var hon får allt i från, men leendet kom.
Leendet höll i sej och värmen spred sej i hela min kropp när hon plötsligt säger
-Mamma nora.
Hon växer allt för fort dessa helgdagar när vi är från varandra i tretton timmar.



Hon somnade sen nära mej, men sov oroligt, förkylningen från morgonen eskalerade och sitter nu på stämbanden, lilla fröken kraxar nu mest och är inte i sin bästa toppform precis.
Jag hoppas att de släpper illa kvickt för vi har ett aktivt liv som ska levas

Jockarp.

söndag 18 november 2012

Miniväst och bubbelbad....

Mjölk ger starka ben :)


Äntligen fick vi tid med den efterlängtade promenaden, dessa promenader som är så välbehövliga för att samla kraft, ork och styrka.
Nya infallsvinklar, positiv energi och samtal som ger upphov till eftertanke.
Visst våra små har nu blivit stora och tunga där dom hänger på ryggarna, men nej jag kan inte säga att jag kände av myset något nämnvärt under promenaden som även innefattade mördabacken. Det är väl så att har man fokus på annat så försvinner de som borde vara svårt och jobbigt.
Lite kafferep vår vana trogen, doppet bestod för dagen av pepparkakor, gaa vilket gift har dom stoppat i dom små kakorna? Omöjligt att sluta äta, tom burk är ett måste.
Mollie hade lite övning med det hjärtformade kakorna, hon räknade ett, två, fem, åtta, osv.
Jag lät henne hållas och såg det som ett gott tecken på kreativitet och förmåga att vilja lära sej nya saker.


Ordning på kakorna...
Ett bad i bubbelbadkaret hann vi minsann med, vi badade häromdagen med, men då uppkom vissa små problem.
Smarta mamman startade bubbelagregatet innan vattnet kommit över själva utblåset, detta resulterade att det stod en kaskad av vatten i hela badrummet och mitt i detta satt ett litet mys och skrek i skräck. Stackars barn.
Hon är modig min lilla tös för när vattnet kommit över kanten och allt var som det var tänkt att de skulle vara så stoppade jag ner henne igen, hon såg lite skeptisk ut men hon bet ihop och tyckte tillslut att det var en trevlig upplevelse.
Det är bäst att stämma i bäcken så jag kände väl någonstans att det var säkrast att få ner henne i vattnet igen.
Hon var fortfarande skeptisk men vi tog det lugnt och försiktigt och hade en mysig stund.

Gunga, kan de nånsin bli tråkigt?


Jag kunde inte låta dom vara, skorna med det rosa skosnöret stod och såg sådär grymt sköna och söta ut.
Jag var bara tvungen att springa en liten runda på sju km.
Hade jag haft tid skulle jag sprungit betydligt längre, det var så lätt så lätt. Längesen jag kände den lättheten i steget faktiskt.
Men det började skymma så jag ville inte utmana mej själv ut med landsvägen då den är lite smal och dåligt upplyst.
Klok som jag var tog jag på mej en reflexväst, den var dock i miniformat, jag tror att det var Mollies kusiners gamla dagisväst jag hade på mej, hihi jag var nog söt som socker när sprang där på vägen...


Liten men naggande god-Västen alltså :)

Ingen och inte ens jag kunde beklaga mej eller tycka att inte borde trycka i mej en pizza på lördagskvällen. Jag gjorde det med världens bästa samvete, varför skulle jag inte liksom?
Mollie var sliten så hon tuppade faktiskt av redan vid halvsju snåret.
De är tufft att vara liten ibland.
Själv hade jag senare en kvällsaktivitet i att lägga matlådan till dagens brukvistelse.
Okej lite andra roligheter pysslade jag faktiskt också med, men dom väljer jag nog att hålla för mej själv :P

Jockarp.

lördag 17 november 2012

Rubiks kub....

Bästisarna ;)

Det var jag och alla panchisarna, jag gillar det, jag känner mej mer än hemma dessa tidiga förmiddagar på ICA affären i Sölvesborg.
Vi hade en bjudning och jag hade vid ett svagt ögonblick lovat frallefrukost.
Nybakat skulle det ju vara så det var bara att sätta sej i bilen och styra upp veckohandligen.
Trevliga kassörskor växlades de meningar med, det var dagis och träning som var ämnet för dagen.
Älskar jag att leva i en lite stad eller? alla känner alla eller lär man känna dom. Sölvesborg/Jockarp i mitt hjärta.
Tror minsann jag ska skriva en låt i ämnet, hur svårt kan det möjligen va?
Hem och kaffepannan sattes på, besöket stövlade in genom dörren och informerade mej samtidigt om att nycklarna satt i dörren, hade det skett i Malmö eller Stockholm hade väl kåken varit länsad. (förutfattade meningar kanske)

Vi pratade om döden av alla ämnen, men faktum var så handlade de om två syskon som gjorde ett val att avsluta sina dagar, hur det hela gick till är oklart.
Men de tekniska bevisen säger att den ena avslutade livet på den andra och sen vidare gjorde slut på sej själv.
I ett sådant läge kan jag inte låta bli att tänka och funderar över vilka tankar som far igenom huvudet på den person som utför själva handlingen.
Vilka beslut som ska fattas under en kort tid och vilket mod som krävs för att gå från tanke till handling. Och att inte ångra sej mitt upp i det.
De låter säkert helt sjukt, men jag blir faktiskt imponerad.
Vi pratade även om hur skört livet faktiskt är, att här gick nyss ett par människor på jorden och vips var dom borta. Att ta vara på livet,(vilket inte alltid är lätt) att se ljust i stället för mörkt på tillvaron.
Att göra det man vill, kan och tycker är roligt, att inte vänta till då eller då, utan faktiskt göra det.
Det finns inget rätt läge.
Man hinner inte göra allt när man blir pensionär, om man nu ens blir det.
Fånga dagarna och gör det medans man kan....

Ballongdansen ;)

Mollie öppnade lite paket, det nalkas ju snart högtidsdag och det hade min käre vän koll på.
Hon var i god form lilla fröken och när jag sa till henne att hon skulle krama om och tacka paketgivaren, så gjorde hon det utan vidare eftertanke. Hon är trygg min dotter.
Sova var ju inte att tänka på när vi hade besök, nej Mollie skulle vara med och prata hela tiden, trots att vi tog en liten promenad i vagnen så uteblev tuppluren.

Men med allt detta prat om döden och skrämande saker så funderade jag på Ingemar Bergmans film "Det sjunde inseglet" Där Max von sydow spela schackspelet med självaste döden i ett pesthärjat landskap.
Och rader som
-Det är jag som är döden.
Etsats fast på min hjärna
En film som egentligen handlar om guds tystnad,.
Jag måste nog snart se denna film som tydligen ligger på plats 109/250 av toppfilmer i världen. Vilket mästerverk som då gjordes av den geniförklarade regissören redan 1957. Spännande.
Btw så har jag varit vid hans grav på fårö, de ni ;)

Eftermiddagspasset i form av lite "Utantid" för mej och "medtid" för mormor och morfar, Mollie var alltså på undantaget och busade medans jag for till Olofström och tränade i trappan.
Min träningskompis, fröken Direktör har ju så pressat schema så ska vi träna ihop så blir det att förflytta det lilla berget från Jockarp ;) Tur att man är flyttbar.
En ny form av upplägg av träningen resulterade att de sög rejält i musklerna.
Gott.


Kreativitet., Noll Rasism...

Jag kom på mej att just nu är jag väldigt glad.
Bollen rullar min väg, allt ser ljust ut, inga hinder ses för höga.
Allt går enligt planen och det är lektid i livet, mitt liv.
Med tanke på ovanstående rader om döden så är jag så mycket motsats till det så jag bli nästan skraj.
Jag älskar just nu att leva livet. Och jag kan inte se ett enda mörkt moln på vår himmel.
Okej lite vuxen kärlek hade väl inte varit helt fel men det kommer så småningom.
Allt har sin tid.
Är det okej att skriva rader som.
Usch jag mår oförskämt bra just nu?

Kvällshängning hos min bror som bjöd på tacos, myset åt två tallrikar, sånt gillar vi.
Jag hittade en rubikskub hos en av ungarna och jag ställde mej frågan. Hur svårt kan det möjligen va att lösa den.
Tydligen ganska svårt, efter att jag snurrat några varv tog jag fram paddan och sökte efter lösningen.
Jag hade sen lösningen framför näsan, men likväl kunde jag inte förmå mej att lösa den j-vla kuben.
frågan jag istället ställde mej var vem kom på en sån sjuk grej. Google berättade att det var en skulptör och arkitekt från Ungern vid namn Rubik som 1974 kom på denna lilla leksak som får människor att bli totalt galna.
Vidare kan man läsa att det finns en mängd olika lösningar, då vissa är enklare än andra som kräver sjuka mattematiska lösningar.
Jag är inte klar med denna lilla kub det är ett som är säkert, kanske att det bli min nästa utmaningen, men först har jag långlopp att springa.

Jag ska nog ge klara dej, en vacker dag....


Jockarp.


fredag 16 november 2012

Tillbakablick....

Jodå, de fanns en tid ;)


Jag fick en kommentar igår här på bloggen som jag är frågande till, det var en person som var nyfiken på mitt stall.
Varför inte höra av sej, komma hit och se på den fantastiska anläggning och stilla sin nyfikenhet i stället för att skriva här.
Det är fullbelagat i nuläget 18 hästar är vad jag mäktar med, men studibesök ser jag ändå som möjligt, jag tar alla möjligheter att visa upp min borg och min vackra hembygd, så välkommen hit ;)

Jag fick andra kommentarer med, men faktiskt inte så många som ville kasta skit på mej för att jag lyfter det som vilken svensk som helst kan ta reda på.
Faktumet att SD är de tredje största partiet i dagsläget och faktiskt är det inte är läge att skälla på mej heller, för att de ser ut så är då rakt inte mitt fel.
Jag gillar ju nallebjörnen Fredde ;)
Nej istället var det försstående människor, som faktiskt valde att fatta och tolka mina ord för en gång skull som det var tänkt att tolkas.
Bra där! Glad jag blir.

Jag pysslade med att kolla igenom bloggen och de olika inläggen för att ha med mej vissa utvalda till min förhoppningsvis kommande mentor till boken.
De var känsligt och det är sjukt vad jag faktiskt gått igenom och förändrats på dessa år.
Och så mycket jag skrivit.
Jag tycker dock fortfarande att ex frun var bedårande vacker på bröllopsfotona och ja det sved till där lite i bröstet när jag såg på dom.

De första inlägget, minns ni det?
Då när allt rullades upp, när jag i första inlägget erkände mitt brott, jag erkände.
Hon har fortfarande inte gjort det.


Bearbetning pågår....



 
 
Jag har kommit fram till att jag levt ett lyckligt liv i 33 år 9 mån och 20 dagar, det var ju synd att det inte varade längre, men som alla säger efter regn kommer solsken....
Ska försöka berätta i korthet om vad som hänt i mitt liv och varför lyckan vänt mej ryggen.
Jag är en snart 34 årig tjej som har levt i hop med en tjej i över fem år, vi har varit lyckliga, ja de är klart att man har sina upp och nergånga, men de hör ju till. Vi har pratat om familj och barn i flera år och för ett år sen startade vår bebisresa. Eftersom att jag var den äldre i vårt förhållande och även den med fast jobb så var ju saken biff, vi skulle börja med mej. Men det blev jobbig och krånglig, de tog sex försök innan de till slut gick vägen, och vi var givetvis jättelyckliga, kommer ihåg de som i går när vi plussade den 27/3-10, de var en härlig känsla. Vi var så lyckliga och vi gladdes båda två åt de lilla livet som växte i min kropp.
Den 27/7-10 bestämde vi oss för att lova varandra evig trohet, jag var inte jättesugen på de, men var tvungen med tanke på barnet och för att min sambo skulle få adoptera de lilla knytet, sagt och gjort, vi sa ja till varandra på Djurgården i Stockholm, vi hade en fantstisk dag solen sken och vi hade med oss två vänner som vi träffade på vår förlovningsresa till Maldiverna, dom var våra vittnen.
Jag kände ett stort allvar i stunden då jag lovade att aldrig lämna min älsklings sida och jag sa ja, högt och myndigt, men med en nervös röst givetvis. Vi åt sen en underbar middag på mårten trotzig i gamla stan och livet kunde inte vara bättre.

Men alla mynt har sin baksida och tydligen även detta myntet som lovat mej evig trohet.
Den 12/9 när min fru visat att hon inte längre vill ta på varken mej eller på magen och inte viljat vara nära på ett tag så frågade jag rent ut vad problemet var, VARFÖR vill du inte vara nära mej, vill du INTE ha detta barnet längre? Man kan ju säga att hade jag veta vad hon tänkt att svara så hade jag nog aldrig ställt frågan, för jag hoppas verkligen att ingen annan människa på jorden ska få ett sådant svar slängt i ansiktet... Hon sa helt iskallt.
- Jag ville ha barnet för ett år sedan, men nu vet jag inte.
Hur tror ni man reagera på ett sånt svar? Min reaktion blev väldigt blandad, jag kände så många känslor i min kropp som jag aldrig annars känt, jag blev rädd, arg, ledsen , och inte minst besviken, jag slängde hennes pockert bok som hon höll på att läsa, den fick hon slängd i ansiktet, och sen fick hon även en lusing på axlen. Jag har nu i efterhand pratat men många människor som inte förstår att jag klarade hålla mej så kall som jag ändå gjorde, jag borde vält hela Blekinge enligt många.

Men eländet fortsatte, hon åkte till Stockholm på helgen den 17-19-9 och kom hem och packade sin väska och flyttade till sin syster, på tisdagen den21/9 fick jag ur henne att hon varit otrogen mot mej, första gången tre veckor efter att vi gift oss och sen en gång till på helgen när hon var i stockholm, Jag antar att hon berättade detta för mej för att hon ville att jag skulle slänga ut henne, men de gjorde jag inte,jag sa bara lugnt att detta måste vi kunna lösa för vår och för vårt barns skull, då säger hon bara, du måste vara knäpp som vill ha tillbaka en människa som varit otrogen mot dej, vid jag svara de måste väl ändå vara mitt beslut.
Helgen efter flyttar hon och de var väldigt upprivande att se en person som man levt och älskar bara vara helt likgiltig, iskall, hon flyttade nästan allt på en dag, vilket i sej var skönt, men måste man överdriva och ta med sej mjöl, te, och tamponger, är det inte lite väl magstarkt?

Men i min värld så är hon sjuk, ingen frisk människa gör så här mot någon annan, "kalla fötter" inför barnet eller en psykos, ja vad vet jag, men man kan inte bara gifta sej och sätta barn till världen, älska en person så mycket och sedan tre veckor senare vända ut och in på hela ens värld. Jag kan inte göra det iaf, jag älskar fortfarande henne, hon som gjort mej och vårt ofödda barn så ont..

Jockarp.