söndag 18 november 2012

Miniväst och bubbelbad....

Mjölk ger starka ben :)


Äntligen fick vi tid med den efterlängtade promenaden, dessa promenader som är så välbehövliga för att samla kraft, ork och styrka.
Nya infallsvinklar, positiv energi och samtal som ger upphov till eftertanke.
Visst våra små har nu blivit stora och tunga där dom hänger på ryggarna, men nej jag kan inte säga att jag kände av myset något nämnvärt under promenaden som även innefattade mördabacken. Det är väl så att har man fokus på annat så försvinner de som borde vara svårt och jobbigt.
Lite kafferep vår vana trogen, doppet bestod för dagen av pepparkakor, gaa vilket gift har dom stoppat i dom små kakorna? Omöjligt att sluta äta, tom burk är ett måste.
Mollie hade lite övning med det hjärtformade kakorna, hon räknade ett, två, fem, åtta, osv.
Jag lät henne hållas och såg det som ett gott tecken på kreativitet och förmåga att vilja lära sej nya saker.


Ordning på kakorna...
Ett bad i bubbelbadkaret hann vi minsann med, vi badade häromdagen med, men då uppkom vissa små problem.
Smarta mamman startade bubbelagregatet innan vattnet kommit över själva utblåset, detta resulterade att det stod en kaskad av vatten i hela badrummet och mitt i detta satt ett litet mys och skrek i skräck. Stackars barn.
Hon är modig min lilla tös för när vattnet kommit över kanten och allt var som det var tänkt att de skulle vara så stoppade jag ner henne igen, hon såg lite skeptisk ut men hon bet ihop och tyckte tillslut att det var en trevlig upplevelse.
Det är bäst att stämma i bäcken så jag kände väl någonstans att det var säkrast att få ner henne i vattnet igen.
Hon var fortfarande skeptisk men vi tog det lugnt och försiktigt och hade en mysig stund.

Gunga, kan de nånsin bli tråkigt?


Jag kunde inte låta dom vara, skorna med det rosa skosnöret stod och såg sådär grymt sköna och söta ut.
Jag var bara tvungen att springa en liten runda på sju km.
Hade jag haft tid skulle jag sprungit betydligt längre, det var så lätt så lätt. Längesen jag kände den lättheten i steget faktiskt.
Men det började skymma så jag ville inte utmana mej själv ut med landsvägen då den är lite smal och dåligt upplyst.
Klok som jag var tog jag på mej en reflexväst, den var dock i miniformat, jag tror att det var Mollies kusiners gamla dagisväst jag hade på mej, hihi jag var nog söt som socker när sprang där på vägen...


Liten men naggande god-Västen alltså :)

Ingen och inte ens jag kunde beklaga mej eller tycka att inte borde trycka i mej en pizza på lördagskvällen. Jag gjorde det med världens bästa samvete, varför skulle jag inte liksom?
Mollie var sliten så hon tuppade faktiskt av redan vid halvsju snåret.
De är tufft att vara liten ibland.
Själv hade jag senare en kvällsaktivitet i att lägga matlådan till dagens brukvistelse.
Okej lite andra roligheter pysslade jag faktiskt också med, men dom väljer jag nog att hålla för mej själv :P

Jockarp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar