Gör om gör rätt...

 

Liten...

Okej ibland är saker så lätta så lätta, möten känns självklara, nästan lite hokuspokus.

Jag lämnade min småhängiga dotter i händerna på morfar, hon hade varit uppe några gånger under natten och var inte i toppform.
Själv hade jag utsatt henne för i hennes ögon ett övergrepp, ja jag förstår att hon protesterar högt, för det är förnedrande.
Om hon ser på de på de viset är oklart men jag skulle kunna tänka mej det.
Det där med stolpiller är inte riktigt vår grej men vad gör man när feber och hosta är ett faktum?
Jag mår kymigt varje gång jag ska behöva gör detta övergrepp på mitt barn, men jag gör det för hennes skull.
Men att höra henne skrika att det gör ont och att hon ålar sej för att slippa undan gör att jag känner ett hat till uppgiften. Jag hatar det, jag hatar det, jag hatar det.

Framåt...

I bilen och fröken Gps informerade mej om att jag hade 50 minuters körning till mitt mål.
Mötet. Ja jag hade lovat mej själv att vända om det inte kändes bra. De behöves då rakt inte, jag hade istället hellre stannat längre om det nu inte var för längtan att få komma hem och rå om och vårda mitt mys.
Vilken fantastisk människa jag hade äran och möjligheten att få möta.
Jag kom på mej själv med att sitta och småle i bilen hem och tankar av lycka, en ljus framtid och ett gott samarbete for igenom huvudet.
Jag berättade för min numera mentor att jag hade en tvåa i betyg i Svenskaspråket, jag undrar om han blev skraj av den vetskapen, (jag hade nog blivit det)
Vi drack kaffe och åt en specialkaka han gjort för min skull.
Vi var nyfikna på varandra och nyfikenhet är bra.
Erkännandet från hans sida om att han aldrig berättat så mycket för någon annan om sej själv som han gjort med mej kändes bra.
Han skulle få ta del av mina innersta tankar och mina tuffaste tider i livet.
Så det var skönt att ta del av hans liv. Lite ta och ge liksom.


Att skriva en bok är inte lätt, men nu är jag på det klara med hur jag vill att det ska gå till och vad för budskap som ska förmedlas.
Det är för Mollie boken skrivs.
Hon ska få ta del av vad som hände innan, under och efter hon föddes.
Vidare skrivs boken för att så mycket är fel. Det finns ju en mycket intressant lagbit i det hela.
Det finns givetvis ett intresse i att det är en homosexuell person som berättar det, alltså finns det ju även en "Komma ut" story.
Här finns ju även biten, rättsväsen i Sverige, polis, åklagare och domstol.
Ja det finns mycket att plocka i och det är det som ska till att ske nu.

Jag hade titeln klar på mitt verk, men när jag pratade om det med min mentor så kom det direkt ett alternativ, ja så enkelt är det att förstå varför det är så viktigt att låta någon annan ta del av detta som skrivits, någon helt utomstående.
En helt ny sida, en helt ny värld visades upp för mej där vid köksbordet, bara av att diskutera titel. Jag gillar det.
Vi diskuterade även framfarten, vad som var viktigt och om det fanns någon tidplan. Nepp tiden spelar mej mindre roll, resonemanget går.
-Jag ska förmodligen bara skriva en bok i livet, då är det viktigaste att den blir bra, att jag tycker att den är bra.
Det jag såg som kanske lite jobbigt var att han sa jag kanske behövde skriva om hela boken. Att faca de känslor jag tycker är så jobbiga ännu en gång, bara för att den rätta känslan ska kunna förmedlas i text.
De kände jag inget behov av alls, men är det de som krävs så får det bli så.
Märk väl att detta sa han innan han ens hade slagit upp första sidan.
Ett test om jag var beredd att satsa?

De ska bli fruktansvärt roligt, intressant och framförallt lärorikt att jobba ihop med denna människa och jobba mot samma mål. En bra bok.
Men det är framtid, nu ska jag mysa med min lilla krasliga dotter på hennes andra födelsedag i livet.

Liten börjar bli stor,

Grattis på födelsedagen mitt älskade barn.

Jockarp.