Kramas…..

Redo för maskerad…

Det skulle visa sej på kursdag två att jag ger en hel del positivitet bara genom att vara jag. Det var paus och jag satte mej i en fotölj och läste lite Mail. Det kommer fram en kvinna till mej och lägger sin hand på min axel och säger. Får jag ge dej en kram.

Jag blev förvånad över frågan men sa att det får du absolut göra, jag älskar att kramas. 

Hon fortsatte med orden om att hon tyckte att jag gav så mycket på kursen. Lite generat sa jag tack.

Men när detta landade i mej och under kvällen när jag hade ett samtal med fröken särbo och berättade om händelsen för henne så kände jag en enorm stolthet. Jag hade givit en annan människa något utan att vara medveten om det själv.

Jag kände också att kvinnan som ville krama mej var väldigt väldigt modig. Hon kunde ju absolut inte veta hur en sån fråga skulle mottas. Jag älskar modiga människor.

Mollie skulle på handboll och jag passade på att åka med till stan för att gå på ICA. Det krävs en del planering nu efter rådande omständigheter men jag tycker att vi löser det fint tillsammans.

Vi åt middag vid tv bordet och kollade på big Bang. Mollie var duktig på frågorna och hon fixade minsann en del frågor som inte dom tävlande hade en aning om. Väldigt skoj.

Jockarp. 

Kurs och matte…..

Dags för fortbildning. En kurs på fyra dagar ska avverkas och förhoppningsvis ge mej lite mer kött på benen och lite mer mod och styrka att hantera mötet mellan människor. Jag var sjukt trött efter första skoldagen, förmodligen för att det i vissa övningar blev väldigt personligt. Det tröttar.

Mollie hade kommit hem själv från skolan och faktiskt fixat varm mat. Jag kände att det luktade stekos när jag kom innanför dörren och jag blev imponerad av henne.

Jag växlade några ord med henne sen la jag mej på

Soffan en stund. Jag behövde lugnet och jag behövde vilan.

Efter pausen gick jag ut och började köra lite ved, min sociala ådra får mej ibland till att komma efter i arbetet. Jag är som en kardborre och fastna både här och där med människor som passera. Jag mår bra av det men jobbet tar lite väl lång tid ibland ;)

Kvällsmat skulle lagas och Mollie ville ha vitlöksbröd till maten. Självklart sa jag men du får hjälpa till. Javisst, så gärna så.

Vi pysslade i köket och maten åts. Efter det var det matte på schemat och jag kan bli smått Tokig. För dagen handlade det om bråk. Vem räknar ens med det? Eller gör kanske jag med det utan att veta det? Tja inte vet jag men jag blev väldigt trött när jag försökte förstå något som sägs vara logiskt men som jag ser som totalt ologiskt.

Vi avslutade matten och gick och tog ett bad, det behövde vi båda två.

Mollie simmande runt och pratade med mej. Jag låg helt stilla och lysande på hennes berättelse. Jag älskar det. Det där med att lyssna på min dotter. 

Vi blev lagom mossiga i huvudet av det varma vattnet så sängen väntade mej bums när jag åter var inne. Godnatt typ.

Jockarp.

Mål och nyskapande…..

Nya alster….

Ett väldigt pusslande. Men hittills har det funkat fint att leva utan körkort. Mollie hade match i handboll i helgen och fröken särbo var gullig att göra oss dit.

Matchen förlorades men mollie tryckte in ett av målen vilket var skoj. Hennes första mål på match och jag var med och fick se det. Galet stolt var jag.

Efter matchen svängde vi inom IKEA och käkade köttbullar. Vi tog ett varv i butiken och jag slog till med att köpa ett nytt soffbord till vardagsrummet. Det gamla har hängt på dinkadonken ett tag nu.

Innan vi kom hem svängde vi även inom ett par butiker för att investera i utklädnadskläder till min dotter. Två nya dräkter finns numera i det Månsagårdska palatset.

Vi har även hunnit hänga lite i verkstan under helgen och det levereras på löpande band. Fröken särbo är fenomenal på att testa nya grejer och oftast blir dom väldigt vackra. Jag gläds av trädet som används. Jag gillar att det finns en historia i det.

Själv har jag pillat med att göra ett par nya skedar. Jag blir harmonisk vid skedtillverkningen.

Mollie och en kompis bakade äppelkaka som var ren skär magi. Även middagarna har varit magnifika. Smaker som är galet goda. Smaker som kittlar, överraskar och ger mersmak.

En bra helg till ända men nu är det vardag och längtan efter fröken särbor startar om på nytt. Särbolivet ter sej en aning brutalt.

Jockarp.

Asfaltsliv……

Livet utan körkort är lite påfrestande gällande logistiken. Men herregud vilka fina människor jag har i min omgivning. Alla försöker hjälpa mej, jag blir erbjuden skjuts både här och där vilket underlättar livet. Jag har världens gulligaste människor runt mej. Och snart kommer även fröken särbo vilket underlättar mitt liv på många plan. Så det ser jag framemot väldigt mycket. Jag längtar tokmycket efter henne och det är jämt det.

Mollie och jag har varit ute på en cykeltur med jultidningarna. Hon har nått sitt mål och hon har passerat sitt mål. Vi är så glada båda två. Att v även fick med oss lite godsaker från jultidningsköparen i form av äpple och egenodlade citroner gjorde utfärden ännu bättre.

Hon har även haft handbollsträning vilket mormor fixat med logistiken fram och tillbaka. Jag satt i soffan under tiden. Konstig känsla.

En löptur med Kennet på berget. Det är så vackert nu så det känns som att springa i en tavla. Vilka färger naturen visar upp. Och så finns det fortfarande en hel del svamp kvar vilket vi ruskade av på en kvällspromenad en dag.

Tja och lite vardagslunk i form av städa huset, byta sängkläder och vika tvätt. Klök på det. Ibland (ofta) önskar jag verkligen att jag var sambo.

Jag har fått en dos TBE vaccin så nu har både Mollie och jag skydd i fem år. Och jag vet att det behövs för det är ofta vi hittar dom små blodsugande ligisterna på våra kroppar. Antingen får man vaccinera sej eller får man leva asfaltslivet. Jag väljer det första.

Jockarp.

Körkortslös……

Händelsernas helg. Ja minst sagt. Jag har lyckats bli av med mina stygn vilket känns betydligt bättre även om klådan består. Min käre vän som är sjuksyrra fick fixa med att klippa bort trådarna. Det var bra sytt och stygnen satt väldigt nära huden vilket ställde till det en del, men slutligen fick hon bort eländet.

Mollie och jag har pysslar, det var hennes idé och jag brukar ogilla det, men faktiskt uppskattade jag det väldigt denna gången. Hon gjorde en lykta och jag gjorde kastanjefigurer. En mysig stund ihop. 

Jag har även lyckats bli av med mitt körkort under helgen vilket inte var lika kul. Men jag vet att jag har förtjänat det under alla mina år på vägarna. Jag är en buse så är det. Så böter på 4600 och indraget kort. 

Jag var hos fröken särbo och jag hade ett tufft dygn. Jag var glad att jag var i hennes våld. Jag tycker att efter jag fått corona vaccinet så har mitt minne blivit väldigt dåligt. Det skrämmer mej och jag gillar inte att bli rädd. Så med för lite sömn, indraget körkort och ett minne som sviktar brakade jag ihop ett litet tag. Jag blev väldigt ledsen och kunde inte riktigt förstå varför. 

Fröken särbo tog mej i sin famn och tröstade. Jag berättade om min rädsla över minnet. Eller minnet jag inte har. -Om du blir senil gifter vi oss och så flyttar jag in med dej och tar hand om dej sa hon. Det kan ha varit det finaste någon nånsin sagt till mej. Jag var skör och behövde tröst och kärlek och det fick jag. 

Vissa dagar är väldigt jobbiga att hantera och då är det skönt att veta att det finns någon som kan lyfta en. Jag har helt klart hittat min lyftkran.

Jockarp.

Klåda…..

Jag har åtta stygn som ger mej en ordentlig match i att hålla mej på mattan. Under läkningsprocessen har det uppkommit en enorm och brutalt jobbig klåda. Jag håller på att bli tokig. Att jag inte bryr mej om rekommendationerna om att hålla mej lugn kanske kan påverka men jag vet inte helt säkert. Hur som helst har jag varit ute på berget och smygtränat ett par dagar. Det har känts väldigt bra i kroppen efter marathonet. Enormt stark och benen känns kraftfulla. Ja, jag är sugen på mer.

Jag har hängt i snickarboden en hel del. Jag trivs där ute, trivs med att elda i kaminen, att tälja och att svarva. Att allt inte alltid går som man vill är något jag tror är bra för den kreativa ådran i mej. Men visst känns det ibland som man vill elda upp hela verkstan när saker misslyckas. Jag befann mej vid svarven i fyra timmar en dag och allt var ett enda misslyckande. Inte en enda grej lyckades. Men jag tänker att man lär sej väl :)

Mollie har varit på handbollsmatch i helgen och i går var det träning. Jag ser att hon är glad när hon spelar och jag ser att hon mer och mer kommer in i laget. Detta gläder mej väldigt. Jag hoppas det håller i sej.

Kan bli något ;)

Jockarp.

Åtta stygn…..

Pigg och glad….

Jag är så galet grymt imponerad av min kropp. Jag sprang 42 195 meter och jag kände mej precis som vanligt. Helt galet. Dagen efter kände jag att det stramade lite i benen men det var helt klart överkomligt och jag var vid väldigt gott mod. Jag åt som en liten ponnyhäst vilket jag tillät mej själv att göra. Kroppen behöver näring för att reparera muskelfibrerna.

Jag har inte tagit något löppass sen loppet men jag känner ett härligt sug men jag måste hålla mej i skinnet. Jag har nämligen sytt åtta stygn på min kropp och dom behöver läkas i lugn och ro. Bekymret är att dom Inte ska plockas bort förrän om 10 dagar och jag vet faktiskt inte om jag får springa innan dess. 

Istället för löpning har jag staplar pinnar i några dagar och fröken särbo och jag har hängt i verkstan och testat diverse experiment. Kul.

Mollie skulle ha utvecklingssamtal och det gick åt pipsvängen som så många år före detta. Jag fattar inte vad problemet är men även denna gången började hon gråta. Efter samtalet tog vi en promenad i skogen och pratade om händelsen. Jag bad henne försöka sätta ord på dom känslorna hon får när vi har utvecklingssamtalet. Hon hade svårt med det tyvärr. Men kanske det kommer en dag. Jag hoppas det.

Jockarp.

London marathon…..

Fröken särbo och jag tog oss till London efter diverse testtagning. Det blev en hel resdag innan nummerlappen hämtats upp och vi checkade in på hotellet.

Vi tog en pasta carbonara på en krog i kvarteret. Vi ville inte på långutflykt.

Lördagen började i sakta mak med en långfrukost sen begrav vi oss ut. London bjöd på regn men ljumt väder. Vi strosade runt, satt på café och åt galet god japansk ramen.

Tidigt i säng för att få så många timmars sömn som möjligt. Det gick sådär. Jag vaknade klockan tre sen var det liksom kört.

Fröken särbo sällskapade mej vid frukosten sen hoppade jag på bussen för att ta mej till starten. 

Loppet då. Det var fantastiskt. Det var så längesen jag sprang och jag hade glömt den galet, varma och glädjefulla känslan av att springa och bli påhejad på storstadsgatorna.

Sol, 17 grader och 42000 springandes människor på Londons gator. Wow….

Eftersom det var så längesen jag sprang distansen tog jag det lugnt. Och detta kan har varit det mest lättsprugna lopp jag nånsin gjort. Jag höll mej springandes hela distansen och jag mådde förträffligt bra hela vägen till mål. När jag passerade Buckinghampalas så började jag lipa av stolthet. Att bli påhejad hela vägen in i mål är en så mäktig känsla så det går inte beskriva i ord. I mål på en tid an 04:11:20 ingen rekordtiden men känslan var magisk.

Jag fick min medalj om halsen och gick för att möta fröken särbo.

Hon stod väntandes vid ett monument men en bukett rosor till mej. Vilket välkomnande.

Vi tog oss hem, en dusch och sen var väldigt redo för mat. En mexikans resturang och det var makalöst gott. Vilken dag och vilken resa…..

Jockarp.