underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

söndag 17 februari 2019

LEV....

Jag är jag ;)


Hela himlen var full av stjärnor, den mötte mej välkomnade lördag morgon klockan fem. Jag ställde mej på palatsets trappa och drog in den friska morgonluften med mitt huvud vänt uppåt. Jag log och tacksamt kände jag att det väntade mej en ny dag på denna vackra plats. 
Att få uppleva skiftningarna från mörker till ljus gör det så värt att gå upp tidigt på mornarna. Att få se dagen gry och låta ögonen möta solens första strålar när dom lite blygt tittar fram i öster.
Jag såg ut mot havet och himlen var rosa. Hela mitt inre njöt av den bilden jag såg.
Jag tänkte att det vackraste är helt gratis.
Jag mötte dagen med några fantastiska människor vilket var vackert. Men ändå retade tanken mej en aning om att jag ville dela den morgonen men henne. Hon, kvinnan som är den rätta.
Jag skakade av mej tankarna och skärpte mej och njöt av nuet.

Ibland snubblar jag över texter, ibland läser jag nyfiket, ibland dissar jag allt från omvärlden, jag är liksom inte mottaglig. Men jag slirade över ett par olika texter under gårdagen och jag måste säga att ibland så är det som om texterna skrivit av mej, jag delar med mej av dom i dagens inlägg ;)

Jag jobbade hela dagen men det finns alltid utrymme för musik i mitt liv.
Jag var i kyrkan häromdagen och jag hörde en låt, som jag förvisso hört innan men jag har nog inte riktigt tagit den till mej. Det är så ibland, det krävs liksom mer för att höra, vakna och förstå.
Låten Två ljus av Björn Afzelius. Otroligt vacker. Kanske speciellt de där sista raderna träffade precis där dom ska. Att man ska bli älskade för den man är. Jag lyssnade på biten säkert tjugo gånger i rad bara för att jag kunde. https://open.spotify.com/track/5LeUNRU0iTwtfnXvQQ8EpV

När jag kom hem efter 12 timmars jobb. Drog jag på stereon och dansade som en idiot. (jag kan inte dansa men det skiter jag i) En sån galen sjuk skön känsla. Det var längesen jag flög runt på vardagsrumsgolvet som en fjönt till musik. Frihet hej.
Jag fick ta mej samman efter ett tag och agera lite vuxet ;) Bilen behövde packas, vi ska ju norröver på lite äventyr vilket även då innefattar lite paus från mitt skrivande men vi kommer med all sannolikhet uppdatera vårt pågående liv på instagram ;)

Mot framtiden....


Jockarp.

lördag 16 februari 2019

Åderlåtning och sommarminnen...

Nåldyna....


Uppstigning toktidigt på grund av jobb i vedsvängen. Jag vaknade innan klockan vilket är min vana trogen. Jag mår inte bra av väckningssignalen och jag vet inte vad jag skulle kunna hitta på för att dämpa den känslan.
Det var fullt ös dom första timmarna fram till det var dags för grötintaget. Gröten slank ner i full fart sen var det dags för blodprov.
Sköterskorna brukar använda mej till praktikanter som ska öva sej att sticka. Mina ådror är liksom rena rama porren för stickarna. Tydliga och lättstuckna.
Men för dagen råkade jag ut för ett skrattanfall just vid sticktillfället så ådran rullade iväg. Vi skrattade ännu mer efter det inträffade och vi började prata om att sköterska skulle sluta rota runt med nålen i armen för att hitta ett kärl, jag flinade än mer och började prata om mej själv som en levande nåldyna. Vi var inne på att ta det i hälen i stället sen skrattade vi ännu mer. Ja herregud säger jag bara, vilken låg nivå ;)
Vi fick byta arm och efter att jag skrattat klart fick hon sina rör fyllda, jag fick flina lite till när jag synade rören och sa mej se lite klumpar i blodet.
Att jag inte fick en spark i baken över allt trams är för mej en gåta.
Lite allvar pratade vi förstås också och vi berörde även ämnet åderlåtning. Vilket man kan idag tycka vara helt vansinnigt. Hur som nu ska jag vänta på svar och sen får vi ta ställning till vad som ska göras, om något ska göras.

Hem och en löptur på berget. Det var nio grader varmt så jag körde utan vindjackan, magisk känsla. Snart är tiden inne för småbyxor igen. Lycka.

Mollie och jag drog till affären och tanken var ett snabbt stopp, så blev det inte. Det var många kändisar i affären och det blev många samtal och skratt innan vi åter var på väg mot byn.
Middag lagades och sen brakade lilla fröken ner i soffan med godisskålen. Själv packade jag inför skidresan. Ett 12 h pass i vedsvängen kvar sen bär det norröver. Gosse så roligt det ska bli.

Innan läggdags tittade jag på gamla bilder. Så mycket historia vi redan har Mollie och jag.


Sommarminnen med Mollie och hennes får :)

Jockarp.

fredag 15 februari 2019

Hjärtan.....



Varje minut levdes. Och jag älskar det. Vi dumpade taxibönan för dagen och tog oss själva till skolan, detta gav oss 45 minuter extra tid tillsammans på morgonen. Vi skrotade runt och bara njöt av den totalt ostressade torsdagsmorgonen.
Jag körde Mollie till plugget sen drog jag vidare över två berg. Målet var Vångaberget och skidbacken. Ännu en dag skulle vi hjälpa skolklasser att få pjäxor på fötterna och skidorna inställda för just deras behov.
Det blev en munter tillställning med mycket skratt.

Jag lämnade det berget och tog mej hem till mitt eget och tog en löptur. Första gången detta året lämnade jag mössan hemma och jag märkte hur mycket jag saknat känslan av att känna svetten rinna utmed mina tinningar vidare ner till hakan och där trilla ner på min tröja och lämna efter sej en blöt fläck som ger en mörkare blå färg runt kragen. Svett är vackert minsann.

Hem kom jag och jag möttes av mitt mys som kom hem med taxin. Hon öppnade bildörren och hojtade om att dom även hade med sej ett blombud i taxin och att det säkert var från en hemlig beundrare. Jag stod i palatsets dörr och flinade åt hennes teorier om blommorna.
Vi drog pappret av blommorna bums och det var tre röda vackra rosor. Så galet vackert det är med blommor och omtanken om mej är ju kolossal. Jag är bortskämd med all vackerhet men jag är även väldigt tacksam över det gåvor jag får. Så tack.

Mollie chillade lite efter sin skoldag och jag gick ut och dammsög bilen. In igen och drog på middagen på spisen sen ut igen och tvättning av utsidan av bilen. Så tja nu är den tyska skönheten bländande både på insidan och utsidan. Nöjd? japp.

Vi åt middag under samtal. Jag älskar när Mollie pratar och när hon betygsätter min mat. Jag sa strängt, Inga klagomål vill jag höra, då får vi byta kock. Sen blinkade jag mot henne och rev av ett gigantiskt leende. Hon besvarade det med Mehn mamma, sen flinade vi båda två.
Sjukt gott blev det i alla fall och jag välte ner två portioner med kyckling potatis och världshistoriens godaste sås.

Mollie hoppade i badet på nedervåningen och jag tog duschen på övervåningen. Vi behövde lite omvårdnad av våra fysiska delar.
I rena kläder sen hoppade vi in i bilen och drog över berget för att gå till kyrkan. Vi möttes upp av kramar och leende av vårt sällskap sen gick vi i samlad trupp till kyrkan. Marschallerna lyste på vår väg. Så vackert och ljust. Mollie öppnade den stora kyrkporten och vi gick in. Prästen kom och tog i hand och sa att jag känner dej inte men du känns igen.
Jag log och tjittjattade lite med henne och några andar ladys.
Medelåldern på besökarna var skyhög. Mollie va yngst och jag var nog bland dom yngsta även jag ;)
Men vad gör väl det. Musik och vackra berättelser om hur viktiga vi är. Att vi alla är det. Mm man fick sej en liten funderare där man satt.
Jag funderade på det där med livet och döden när jag satt där i gudshus. Att jag verkligen ska leva detta livet fullt ut så att jag inte är i behov av några fler liv. Jag menar, man vet ju inte hur det blir med det där.

Vi avslutade kyrkkvällen med att Mollie införskaffade ett par broscher. Två likadana, en ska hon bära själv och den andra ska hon ge till sin bästis. Jag älskar när hon tänker på andra. Det är viktiga tankar det där.
Nattningen blev något sen med tanke på att det väntade ännu en skoldag men vissa dagar får det helt enkelt bli så. Vi måste ju leva ;)



Jockarp.

torsdag 14 februari 2019

Trasiga blodkroppar....



Jag har haft en oidentifierad känsla i kroppen några dagar. Extremt pigg och glad. Jag har känt mej stark men något har ändå tryckt på mej. Det ogillas skarpt.
Långa arbetsdagar och tid i från Mollie skaver i mej ibland, även om jag vet att det är bra att vi är i från varandra ibland så blir det ett skav när jag inte ser henne mer än nån ynka timme på dygnet.

Hur som, den oidentifierad känslan tyckte ett par kollegor att jag skulle kolla upp bums. Och jag har världens röta jag. Vedsvängens egen läkare var på plats. Han bad sjuksyrran ta ett EKG på mej. Vi kollade blodsockret och jag informerade innan sticket i fingret att jag precis hade vält i mej ett par semlor ;) De spelade ingen roll. Jag låg perfekt.
Blodvärde och blodtryck kollades och blodvärdet var inget att skryta om precis så fler prover ska tas redan i morgon. Både på järnvärden och ämnesomsättningen.

Vi pratade träning och jag flinade lite och sa till doktorn att en sjuk kropp knappast rasslar till och springer 6 mil utan påverkan. Han höll med men berättade även att löpning slår sönder dom röda blodkropparna i blodet. Humf. Låter sådär tycker jag.
Han var något konfunderad över att min vilopuls var hög jämfört med sist jag kontrollerades. Nu låg jag på 70, innan har jag legat på 40. Jag tyckte också att det lät högt men det finns förmodligen en anledning till det och det ska vi ta reda på.

Lunga och hjärta lyssnades på och han kände på nacke och skuldror. Stenhårda. Massage rekommenderades starkt. Jag har lite problem med att människor som inte tar på mej av kärlek ska ta på min kropp men jag får väl fundera på det. Kan jag bli ännu piggare än vad jag redan är så välkomnas det givetvis ;)

Tänk med en uppmjukad kropp med en massa blod i som kan forsla syret ännu fortare till mina muskler. Jag kommer blir brutal.....



Jockarp.

tisdag 12 februari 2019

Finna svar.....

Hon är bäst....


Jag väckte Mollie och jag såg att hon var trött. Hon mötte mej med ett leende och jag log tillbaka. Vi småpratade lite sen gick jag till köket för att fixa hennes frukost. Jag funderade över hennes livsglädje. Att hon alltid möter dagen med glädje. Jag konstaterade att jag var enormt tacksam över det. Jag är inte alltid en solstråle när jag vaknar (oftast är jag det) när jag är skör och låg är det fantastiskt att möta sin dotter som är förväntansfull för dagen och på livet. Snacka om att bli lyft. Nu mår jag för tillfället väldigt bra själv och behöver inte lyftas men att jag ändå reflekterade över det ser jag som nyttigt och väldigt bra. Jag vet ju att tiderna kan förändras.

Jag hade kvällen innan snott godis från min dotter när hon lagt sej och jag erkände mitt brott så fort hon kommit i kläderna och satt sej för att äta. Hon flinade bara och sa att jag var en busunge. Hon är bäst.
Vi började prata om vatten, Mollie undrade vad vatten bestod av. Vi hade lite kunskapsutbyte under frukosten. Det är alltid bra när vi frågar varandra saker, vi finner svaren då. Ibland är svaren självklara på våra frågor men ibland får vi funderar och söka svaren.

Jag lämnade henne vid taxin och tog en mil på berget i mina löparskor. Jag andades vår. Vattnet forsade fram i bäckarna och det var toklängesen jag så det. Sommaren var torr och svår här i södern så det var extra vackert att springa bredvid bäckarna och se det forsande vattnet. Reservoarerna fylls på.
Tjälen är på väg ur jorden och det blir en aning svampigt att springa, svampigt och tungt men jag kan inte sluta le och tänka på när knopparna brister och det vackra boklöven slår ut. Vi närmar oss den tiden.

Men innan dess ska vi möta de svenska fjällen och snö i högar. Sportlovsveckan närmar sej och vi ska norröver för skidåkning. Det kommer bli magiskt att se skiftningarna. Känslan av vår till kyla och vinter. Sverige är fantastiskt.

Jag ska jobba väldigt mycket innan lovet och det är så mitt liv är. Antingen jobbar jag som en tok eller är jag väldigt ledig och fokusera på fritiden och de aktiviteter jag/vi vill göra. Men denna veckan handlar det mest om arbete.
Jag brassade fem matlådor som ska få mej att överleva från måndag till onsdag sen får jag ta nya tag i köket, arbete är inplanerat även fredag och lördag så det blir till att fnula ut vad dom lådorna ska innehålla. Det är svårt ibland med alla val som ska göras :)

Kvällen innefattade jobb för mej och för Mollie blev det tid med mormor och morfar. Vi hade alla haft en fin kväll, olika men fin.



Jockarp.

måndag 11 februari 2019

Utomhus.....

På tur med henne <3


Ännu en sån där morgon. Mollie ropar mamma men jag orkade inte förflytta mej så jag ropar tillbaka att hon får komma in till mej i stället. Hon kommer hasandes in och kryper ner under täcket. Vi småpratar och vips har hon fått en idé som hon bara måste skrida till verket med bums.
Jag ville inte gå upp men på något sätt kände jag att dagen började och jag ville inte att den skulle starta utan mej.
Kaffet kokades medan jag var i källaren och satte fyr i pannan. Jag tog min kopp och satte mej i soffan jämte min dotter som var i full färd med att göra en bok. Hon är snäppet värre än mej när det gäller att få idéer och att går från idé till handling. Allt sker i raketfart.

Boken heter lätta fakta om Sigge och Lasse. Det där är ett par kamphundar som bor på undantaget med mormor och morfar.
Boken blev klar och jag la mej ner på en mjuk kudde i soffan och lät min dotter läsa för mej.
Under bokläsningen kom jag på hur mycket jag saknade just det. Att bli läst för.
Jag levde ihop med en kvinna som ofta läste för mej på kvällarna innan vi skulle sova. Det uppskattades väldigt. Jag tror minsann att jag måste ragga upp en böna som ser det som mysigt och vackert att läsa högt ur en tidning eller en bok. Jag kände ju hur viktigt det faktiskt var för mej.

Vi gick ut och det var ett vårliknande väder. Fåglarna sjöng för oss och solen glimmade till lite bakom molnen. Jag körde lite ved och Mollie pillade med sitt. Jag såg våra cyklar och fick en idé. Självklart var lilla fröken med på banan. Vi cyklade ner på Vesan, Mollie tyckte det var tungt och jag förstår henne. Tjälen var på väg ur marken och det blir alltid tungt att möta grusade vägar då. Jag flinade lite åt henne, sen drog vi hem igen hon var vid gott mod trots slitet med cykeln.

Jag har inte sprungit sen jag levererade min 6 mil i onsdags. Kroppen behöver läka, men söndagen bjöd på så mycket vackerhet i vädret så jag var tvungen att ta ett pass på berget. Jag tog mördabacken och formen kändes ok. Visst att sport-BH;n spändes mot min kropp när jag drog in luft i lungorna. Det kändes som lungorna var större och behövde fyllas med mer luft är vanligt. Men annars kändes allt precis som sist när jag befann mej i mina löparskor.

Kvällen vigde vi åt Vångabacken. Snön börja tryta i backen men än är det åkbar. Mollie och jag åkte ett par timmar sen var vi sociala i vallboden. Väldigt trevligt med nya människor, ny lärdomar och nya historier.
Ännu en dag som åker ner med ett brak i braigalådan.



Jockarp.

söndag 10 februari 2019

Spättan.....



Ett leende och en tandrad att dö för.
Ja ibland få jag fantastiska meddelande, oväntade och fantastiska. En böna hade sett mej i nån tidning och föll pladask för just den delen av min kropp. Och ja, min tandläkare klagar sällan på mitt garnityr vilket betyder att skötseln är perfekt utförd ;)
Självklart slickar jag i mej komplimangerna och ler på i livet.

Något som får mej att le är när jag hör min dotter ropa mamma på morgonen och jag vet att det finns utrymme för mej att krypa ner bredvid henne i sängen.
De gjorde jag och jag gav henne fotmassage och vi pratade och kramades. Med en sån start kan ju knappast dagen bli annat än toppen.

Frukost sen gick jag ut, regnet öste ner och det var ju sådär lagom muntert, jag släppte min något sura tanke på vädret, jag vet ju att jag inte kan påverka det.
Bilen har inte blivit skött så väl detta året så en handpåläggning av Yes, vatten, svamp och Leonora Vilhlemsson så förändrades bilden av en grushög till en blänkande skönhet. Så nu är ordningen återställt och vi färdas återigen snyggt och prydligt.

Jag körde lite ved när jag ändå hade farten upp. En god vän som haft en trubblig tid ringde, vi samtalade en lång stund om kärlek, tillit och rädslor. Jag tror att samtalet gjorde honom väl. Jag hoppas det i alla fall. Men med det blev mitt jobb inte utfört, men det finns fler dagar i livet för att köra ved.

Mollie ville köra fyrhjuling så det fick hon. Det kan tyckas galet av mamman och låta en 8 åring köra en 750 kubiks motorcykel. Men jag har vidtagit många säkerhetsåtgärder. Jag jobbar inte med skydd och säkerhet för intet :)
Hon var lycklig som en lärka när hon körde med harven efter sej på ridbanan. Jag var lycklig jag med. Jag blir liksom det av henne.

Vi lagade middag, fisk, potatis och sås. Mollie skar citronen och dukade. Vi teamade.
Efter maten tog vi det lite chill. Mollie ritade och läste lite och jag tog en tupplur. Skönt.

Vi klädde oss och drog till ICA och köpte godis, sen vidare till andra sidan berget. In med godiset och myset, vi mammor drog till Jämshög och hämtade pizza. Jag blev imponerad av den lilla byhålan och dess pizzeria. Hela stället kryllade av folk. Vilket drag.

Vi åkte tillbaka och slök pizzorna. Kidsen spelade spel och vi vuxna drog kort, vi låg totalt utslagna på soffan och surrade. 20:00 började mellon och då hängde vi med kidsen och såg programmet tillsammans.
Mollie och jag vände inte hem förrän klockan 23, det blev en sen nattning men vad gör väl det efter en kanondag. Tack för den.



Jockarp.


lördag 9 februari 2019

Kexet....



Ännu en dag gav jag min dotter special lift till skolan. Ännu en dag skulle jag till skidbacken och hjälpa skolklasser med pjäxor och skidor.
För dagen var det lite olika åldrar, allt från årskurs 2 till barn som gick i sexan. Sexorna stod och tisslade och tasslade och pekade på mej, dom kände igen mej. Några som var lite extra vågliga frågade om jag var jag. Och när dom fått det bekräftat sken dom upp och pratade ännu mer i sina små grupper.
Jag flinade lite och såg det hela som sött.
Jag knäppte och knäppte nog upp ett 50-tal pjäxor under dagen och det kändes minsann i fingrarna när passet var avklarat. Jag justerade skidor och frågade även denna dag om längd och vikt. Jag uppmanade alla att ha roligt men att vara rädd om sej och inte bli för övermodiga. Och för dagen slapp vi kontakta ambulans vilket var skönt.

Jag lämnade backen och drog över bergen. När jag kom hem var det dock tomt i palatset. Myset hade hängt med morfar för att lämna ved till mackarna i stan. Dom hade tydligen shoppat en del också. Det känns precis som att min dotter lurar mina föräldrar ibland ;)

Jag hämtade en ny telefon, en Iphone XR. Den ska tydligen vara ruskigt bra. Problemet är bara att jag är smått allergisk mot nya tekniska prylar. Jag får eksem av bara tanken på att lära om mej. Och självklart hade det skett förändringar sen min senaste modell. Jag räknar med ett och annat felskick eller felringning den närmaste tiden, men det får jag väl helt enkelt ta. Det gäller bara att ringa fel till rätt person ;)

Jag hittade min dotter efter ett tag och vi käkade lite mat sen drog vi till skidbacken igen, men denna gången skulle jag inte jobba, jag skulle bara njuta av skidåkning och av mitt mys. Vi hade ett par härliga timmar i backen, det var inte så folktätt så vi åkte på i bra tempo. Snön var bra och det gick fort. Lite för fort enligt mitt tycke och smak. Men det gick fint. Inga fadäser.

Hem kom vi runt halv nio och då läste vi läxboken, jag läste och Mollie lyssnade mest. Vi diskuterade handlingen och vad vi trodde skulle hända i boken. Vi gillar att samtala om böckerna vi läser och nu är läxorna lite mer intressanta tycker vi. Lite mer som man ska utveckla efter eget huvud. Skoj.
Vi fortsatte att samtala under nattningen.Vi pratade om dagen om att dom gjort en glasskiosk i skolan på rasten, vi pratade om att alla hade varit med och att det varit roligt.
Mm sammanfattningsvis lät det som om unga fröken Vilhelmsson haft en bra dag på vår fina planet.

Jag var veckans kex i tidningen klick som kom ut under gårdagen. Aftonbladet var gulliga att informera mej personligen om det. Det var ju fint gjort ;)
Jag kände att jag har ett väldigt lättsamt och humoristiskt tonfall när jag intervjuas nu för tiden. Jag tar det med ro liksom och jag tror att det märks tydligt i artikeln. Men det var inte bara humor, jag var sjukt snygg på bilderna med. Ett extra plus till journalisten alltså ;)



Jockarp.

fredag 8 februari 2019

Nytt CV....

Kallt och rått men man får försöka var glad ;)


Jag vaknade upp efter en hel natts sömn. Jag vände, vred, sträckte och kände efter. Hur mådde kroppen? Jag kände inget annorlunda alls.
Jag satte fotsulorna på fiskbensparketten, vickade lite försiktigt på tårna innan jag prövande reste mej upp. Jag ställde mej försiktigt och lät överkroppen sträckas uppåt i långsamt tempo. Humf. Jag var som vanligt. Jag kände inte ens av nån stelhet. Märkligt, men ja vet av erfarenhet att det kan kommer lite senare upp på dagen. Men just då stod jag rakt upp med mina bara fötter stadigt i golvet och jag log.
Jag var tvungen att svära lite. Dom första orden jag sa torsdagen den 7/2-19 var. Du har en förbannat stark kropp Leonora :)

Jag åt som en häst och drog i mej ett par glas vatten extra, jag vet vad min kropp behöver. Mollie tyckte det var konstigt att jag välte i mej fyra mackor. Jag brukar sällan äta med henne på morgonen eftersom jag föredrar att springa på fastande mage. Men hon gillade sitt ätande sällskap.

Vi missade taxin för att vi stod och babblade i dörren. Det var dimmigt så chaffisen såg nog inte att vi var på väg ut. Att taxin körde från gården lite för tidigt var även det en bidragande orsak till att jag fick ge min dotter lift med privata kärran till skolan. Det gjorde inget jag var ändå på rull. Vi kramades om vid skolan och vi sa att vi älskade varandra sen började våra dag i från varandra.

Jag körde till skidbacken. Lite ideellt arbete med att hjälpa skolklasser med pjäxor och skidor. Jag har aldrig skruvat med skidor, men nu kan jag lägga även det på mitt CV. Vikt, läng var viktiga frågor under dagen och självklart ett trevligt och glatt bemötande. Det var blöta, trötta och glada barn som lämnade backen. Många hade övervunnit tankar och rädslor dom haft med sej, tankar om att inte kunna. Rädslor för att inte duga. Fantastiskt vackert att se och höra när dom berättade att dom fixat hela backen. Den stoltheten....

Hem kom jag och hemma var Mollie och en väninna. Jag brassade pannkakor och eftersom det var torsdag slog vi till med lite glass till pannkakorna. Ingen gnällde över det beslutet som fattades enväldigt av mej ;)

Kvällen blev det bad och tvättvikning efter det drog vi igång vår popcorn maskin och njöt av att sitta chill i soffan nära varandra och småprata om livet.
Vi är bäst du och jag sa jag till min dotter och buffade till henne lite i sida. Hon flinade och sa du är knäpp mamma, knäpp men bäst sen skrattade vi så popcornen flög all världens väg ;)



Jockarp.

torsdag 7 februari 2019

Brutal....

Jag gjorde inte många knop....


Uppstigning 04.10. Det var inte precis så jag julade ur sängen men upp kom jag, 15 minuter senare var jag löparklädd och redo för mitt första pass.
Pannlampa och varselväst på. Mina Asics på fötterna och det smärtade rejält i själva påtagningsskedet av min vänsterfot. Den som var grön/gul efter vår framfart i vedhögen. När foten väl var på plats kände jag noll smärta av skadan, tack och lov för det.
Jag pluggade in hörlurarna i öronen, startade spellistan, jag tryckte GO på min polar klocka, medan jag tog mina första steg drog jag vantarna på händerna och drog upp min buff över mun, näsa och kinder. Två minus och så tidigt, kroppen var inte riktigt redo för rörelse, men de skulle den bli ;)
Jag körde landsväg, det var halt och det var en aning tråkigt jämfört med att tugga mil på berget. Men beslutet var fattat. Tre mil i ett gynnsamt tempo.

Hem och ett par mackor i magen och ordentligt med vätska. Sen slappade jag på soffan en stund. Jag somnade och vaknade 11:07 innan 11:30 var jag åter på väg. Jag valde bort berget även denna gång. Jag sprang mot havet. Jag behövde det. Jag behövde se bortom land, möjligheternas horisont låg som ett streck framför mina ögon.
Jag hoppade bland tången och fortsatte min väg. Jag var osäker på hur långt det skulle bli kilometermässigt. Dom sista km var tunga, det var känslan av slutet på ett Marathon, den är tuff men jag vet att det går.

Hem kom jag och klockan stod på 22km, bra där inte under 20km var bestämt.
Jag mötte mitt mys på undantaget, hon hade kommit hem med taxin och mormor hade mött upp henne. Ätit hade hon hunnit göra och nu var det scobby doo för hela slanten.
Vi gick hem och jag la mej åter på soffan en stund, jag behövde vila, inget snack om den saken.

Det väntade skidträning för Mollie och vi tog med oss mormor till backen som moraliskt stöd. Jag hade en plan på att drämma till med den där avslutade milen men jag ville inte lämna myset själv i backen om något skulle hända.
Jag hjälpte henne på med utrustningen sen drog jag iväg på mitt sista pass för dagen. Pannlampan på även på de passet. Det regnade och det var mörkt.

Passet gick bra, jag var oförskämt pigg och dom sista kilometrarna var kroppen brutal. Jag vet inte vad som hände men jag hade hur mycket kraft som helst. Jag lät pulsen gå upp och jag släppte allt. Kroppen fick rulla på som den ville och den vill öka så öka fick den.

Mot backen igen och jag drog på mej min overall och mina stora kängor. Jag tog två ostmackor sen ställde jag mej i änden av backen och njöt av min dotter som går från klarhet till klarhet i skidbacken. Hon körde förbi och vinkade. Jag vinkade tillbaka och log stort. Tänk att hon är min den där lilla tjejen ;)

Innan läggdags väte jag i mej lite mat, det hade varit sparsamt med den varan under dagen och enligt rapport från min klocka låg jag back över 5000 kalorier. Det ska ätas igen det och det ser jag framemot.
Jag var ganska trött vid läggdags men kroppen var okej. Men jag tackade den ordentligt. De är fan helt sjukt vad den levererat under dagen.
Min kropp är ett mästerverk och ja, jag är så tacksam för det.

Kärlek på min väg, det lättar ju upp livet <3


Jockarp.

tisdag 5 februari 2019

Hemlig beundrare....

Som det uppskattas....


Uppstigning, Al Dente kokta nudlar var beställda, så självklart levererade jag det.
Vi klädde oss och gick ut. Temperaturen visade på 5 minus. Det sved på låren redan när jag gått ner för palatsets stora trappa. Hua.
Jag kramade om min dotter vid taxin sen tog jag en liten löptur. Det var tyst och stilla, det enda ljud som hördes var knastrandet från mina Asics när dom mötte den kalla snön. Jag kunde inte sluta le av tacksamhet över att min kropp är så stark så jag har möjlighet att nästa varje dag ta mej ut på berget och njuta av dess skönhet.

En snabb vända in till stan för att styra upp några måsten sen hem till byn igen. Jag angrep vedhögen och jag hade ett gott flow. Ända fram till jag fick en jättekolossvedbit rakt på foten. Självklart träffade den bakom stålhättan på mina kängor.
Jag tror att jag lyft och flyttat tusentals meter ved i mina dagar och aldrig nånsin har jag råkat ut för en smäll i denna klassen. Foten blev blå och svullnade upp.
Jag använde alla fula ord jag kunde vid själva träfftillfället. (och jag kan många fula ord) Men det hjälpte inte. Smärtan var vidrig.
Och självklart oroar jag mej för mina kommande löparpass. Jag har inte superlätt att lösa så långa pass i rad med logistiken med min dotter. Så det känns som onsdagens planerad pass är min chans i närtid.

Jag parkerade mej i söderläge med kaffe och skorpor och njöt av solens strålar som träffade mitt ansikte, det värmde skönt. Jag anade vårkänslor. Det är viktigt att finna ro och ge sej tid till att njuta. Jag är bra på det. Jag brydde mej inte ett skvatt om den där vedhögen just där och då ;)

Taxin kom upp på gårdsplanen och jag trodde det var Mollie som var på väg hem, men icke sa Nicke, det var ett blomsterbud.
Vågligt av avsändaren att skicka mej 10 röda rosor. Mej veterligen betyder det nämligen -Vill du gifta dej med mej- Och nä jag är nog inte riktigt där än :)
Men blommorna var fina och tacksam är jag över att bli tänkt på. Så tack du hemliga beundrare.

Mollie kom hem med nästa taxi som kom upp på borggården. Vi åt middag i form av kyckling potatis och sås. Sen parkerade vi oss i soffan. Hon med paddan och jag med en bok. Fatta vilka glidare vi är just nu ;)
Till kvällsmaten satt vi och samtalade och det flög över mej hur lyckligt lottad jag var över att jag har henne i mitt liv. Jag sa det till henne. Jag sa att mitt liv hade varit bra torftigt om inte du funnits. Mollie svarade mej med:
-Jag är glad att du också finns mamma.
Den ungen alltså, jag blir alldeles varm.

Himma....livet.


Jockarp.

måndag 4 februari 2019

Smörgårdsbord av flator.....



Som lördagen såg ut började även söndagen.
Uppstigning, hopp i skidkläderna och iväg. Vi bjöds på mer snö och vägen till backen var sagolikt vacker. Vi fick stanna bilen flera gånger och bara titta på vackerheten.
Första åket stramade det rejält i vaderna. Hoppsan vad otränad man är, inte ok ;)
Mollie var även hon påverkad av det långa passet från föregående dag så vi tog det lugnt. Vi vände hem mot byn runt 13 snåret och vi kastade oss handlöst i soffan.
Jag fick dock hasa mej upp för att brassa söndagsmiddagen. Vi åt som små ponnyhästar sen la vi oss på soffan igen. Jag somnade en stund och vaknade rastlös och full av liv. Mollie var dock i ett lågt tempo så hon fick vara. Jag gick ut en sväng och pysslade med lite allt möjligt. Skönt att planlöst gå och titta till sina ägor :)
Vi har det bra vi.

Innan läggdags tog vi ett långt varmt skönt bad.
Vi parkerade oss en stund med läxan i soffan. Det var så mysigt att sitta i bara morgonrockarna i ett varmt hem när det utanför var flera minus och ett helt underljuvligt vinterlandskap.
Jag sög in mitt vackra hem och sa högt till Mollie. Herregud vad fint vi har det. Hon tittade på mej log och sa. Ja det har vi mamma.

Idag är det QX-galan, jag och min dejt är inbjuden. Men detta året prioriterar jag annat än att köra 100 mil tur och retur på vintervägar. Möjligt att jag är dum i huvudet som inte ta chansen till detta gigantiska smörgårdsbord av flator. Det kan ju vara så att hon är där.
Men och det är ett stort men. Hon som är ämnad för mej. Henne kommer jag ändå att möta i sinom tid. Jag kommer inte i att missa henne.
Möjligt att vägen blir lite längre innan vi möts men mötas kommer vi att göra ;)
Så jag sitter lugnt och guppar i båten. Ingen panik.

Nu har jag även löst logistiken med Mollie inför mitt tänka intervallpass. Tanken är start 04.30 onsdag morgon. Kan bli landsväg i stället för bergslöpning, oklart i detta nu. Tre lugna mil är det som är sagt och då är det som ska avverkas. That´s the law.....
Vidare paus sen två mil, ytterligare paus sen avslutas dagen med minst en mil till. Låter som en bra onsdag det där.

Morgonrockar oss ;)


Jockarp.

söndag 3 februari 2019

Wow vilken dag.....



Inget stämde när jag vaknade, jag saknade henne. Det var en stark känsla och jag ogillade den.
Jag fick bryta känslan med ett träningspass. Dojorna på sen iväg. Jag tog en kort men lite snabbare tur. Kroppen svarade fint. Hem igen och kaffe i kroppen. Vidare packade jag de saker vi behövde för dagen.

Och äntligen närmade sej klockan tio och jag körde in mot scouternas lokal. Jag smög tyst in för att inte störa och jag njöt av att se min dotter så full av liv och glädje.
Hon hoppade upp i min famn när hajken avslutades. Jag hade varit saknad jag med.

Vi packade in alla hennes saker i bilen, utom just termobyxorna dom skulle vi märka några timmar senare att vi glömt. Vi lämnade Sölvesborg och körde till Kristianstad och C4, ett shoppingcenter som myset besökt några gånger men för mej var det fösta gången. Hon älskar shopping och hon är ett fantastiskt smakråd till mej och till sej själv ;) Vi hade det supermysigt i provhytterna. Hon köpte en ny skidjacka, vantar och några nya tröjor. Jag slog till med linne, brallor och en popcorn maskin.
Vi fick sällskap av en vän och hans son. Mollies favvo ställe är det frusna yoggi haket så där slog vi oss ner allihop. Mysigt.

När vi shoppat klart och kom ut i bilen så upptäckte vi att termobrallorna saknades. Som den logistiker jag är fick jag tuppjuk på min dotter. Tanken var nämligen att vi skulle köra bums från Kristianstad till skidbacken. Detta fick nu omorganiseras i mitt huvudet och vi fick ta oss hem till byn igen. Morr.

Upp till skidbacken kom vi i alla fall och det var årets första åk som skulle klaras av. Mollie var fantastik. Hon var försiktig vilket jag uppskattade väldigt mycket. Vi började i den nya barnbacken, gick över till knappliften för att sen ta oss med ankarliften hela vägen upp. Inga problem. Lugnt och metodiskt.
Jag frågade Myset om hon ville vara med i träningsgruppen detta året och nja hon var osäker. Jag sa att vi kan ju testa och vill du inte så lämnar vi och kör hem.
Både hon och jag var med på hela träningen som varad till klockan 19. Då hade vi haft skidor på fötterna i över fem timmar och det kändes. Vi var helt slut båda två.

Mollie tjöt. Titta upp mamma, titta upp. Och jag tittade upp. Snön föll i stora flingor och mot ljuset i skidbacken var det så otroligt vackert. Snön följde oss sen hela vägen hem över bergen ända hem till Jockarp.
Middag åts och mellon startades på tv. Lite snask i soffan sen blev det tandborsten och vidare bums i bingen. Mollie somnade när huvudet mötte kudden.
Jag säger bara, WOW vilken dag. Värlsdsklass.

Liiiite paus.

Jockarp.

lördag 2 februari 2019

Mästerverk....

Fredagskneg....


Åkomman känns igen. Mollie har haft påhälsning i kroppen förr av mask, vilket inte är dödligt men trist.
För att stävja i bäcken i stället för i ån skulle vi in till apoteket på morgonen och hämta lite pillet. Vi möttes av informationen om att dessa piller var slut i hela landet. VA? Hur vanligt är detta egentligen? väldigt löd svaret.
Jag tvingades kontakta vårdcentralen för att få nåt medikamenter på recept i stället. Jag frågade sköterska om varför man fick mask och svaret på den frågan var från jorden. Jag måste alltså få Mollie till att sluta äta jord ;)
Även hon sa att det var en väldigt vanlig förekommande parasit. Vi pratade vidare om det och jag berättade att jag inte minns sen jag var barn att någon hade mask i min närhet. Nä sa hon men kanske att man inte var så observant då eller att man helt enkelt tålde lite mer. Ok sa ja, jag kände att jag inte behövde grotta ner mej mer i ämnet. Jag tackade för receptet och önskade en fin helg.

Jag körde bums till skolan och fick i min dotter en tablett. Jag passade samtidigt på att samtala lite med skolsköterskan om den kommande vaccinationen. Det är ett tag till men jag ville förbereda henne på att Mollie Vilhelmsson möjligen försöker ge sej på och välta hela skolan vid spruttillfället. Vi kom fram till att jag ska vara i närområdet om jag behöver komma till undsättning.

En löptur hann jag med under förmiddagen och det var ett mästerverk som visades upp framför mina ögon. Nyfallen snö täckte granarnas grenar och Bokskogens ståtliga och mörka stammar blev trolska mot den ljusa omgivningen. Det var en så gråmulen dag men det enda mitt inre förmedlade så var det ljus.
Jag önskade så att jag haft en löparkompis med mej som kunnat tagit en löpbild på mej just i det ögonblicket. Just när jag befann mej springandes i det där mästerliga mästerverk.

Eftermiddagspass i vedsvängen. Ett bra pass, ett roligt pass. Hem kom jag 22:00 på fredagskvällen. Hem till tomhet.
Det Månsagårdska palatset ekade tomt. Det kändes kallt och jag vet vad det berodde på. Lilla fröken Vilhelmsson fanns inte mellan dom fyra väggarna som hon brukar göra. Nej, hon befann sej på Hajk med Scoutkåren.
Det var en märklig känsla, en känsla som jag måste lära mej att hantera, För jag vet att det komma fler av dessa dagar.

Jag fick lite sällskap av den kära konstnären som kommit in och berikat vårt liv. Fröken Frank och jag samtalade en timme under kvällen och det var skönt att fokusera på annat än avsaknaden av min lilla scout.



Jockarp.