torsdag 30 november 2017

Popcornhjärna.....

Spillevinken...


Ännu en dag som började väldigt tidigt. Denna dag började med en sjuk smärta i foten, jag ogillar det skarpt. Det släppte som väl var efter att jag gått en stund, men helt ok är den inte. Foten alltså ;)
Jag var tvungen att åka på jobb och för att lösa logistiken med min dotter fick morfar rycka ut. Det var första gången han tog morgonpasset med Mollie och jag skulle mer än gärna varit en fluga på väggen och sett hur det gick till.
Det gick bra och jag hade inga tvivel om det, men Mollie berättade att han hade frågat henne väldigt mycket frågor under morgonbestyren :)
Hon kom i väg som hon skulle till skolan och hem kom hon också. Skönt.

Hon är fortfarande lite hostig och snuvig, tydligen är hon inte ensam om det, typ hela klassen är nedsatta av förkylning. Pigg är hon i alla fall.
Hon skulle i väg och köpa en ljusstake till att ha i sitt fönstret, hem kom hon utan stake och med ett par änglar. Hon berättade för mej:
Det är du och jag mamma. Det är så vackert att hon ser oss i saker som kommer i hennes väg. Jag blir varm i hjärtat av hennes ord.

Jag tog en löptur i mördabacken, det var behövligt och det bästa med min fotskada är att den inte hämmar mej i min träning, inte än i alla fall, smärtan kommer mer under vila.
Jag pratade i telefon en stund under löppasset vilket gjorde att det blev ett lugnt pass. Samtalet handlade om att göra eller inte göra. Och detta handlade inte om mej utan om min dotter. Hade det bara handlat om mej skulle jag kört efter förkortningen KBK (kör bara kör)
Jag funderade på det där varför man oroar sej så mycket. Men det är väl det som skiljer kon från kvigan kanske.
Jag är mamma och jag vill skydda mitt dotters hjärta....

På tal om KBK så samtalade jag med en man som liknade mitt huvud med en popcorngryta. Jo jag tackar jag ;)
Det är tydligen så att det bara poppar upp tankar, idéer, smarta lösningar och tokigheter runt mej just nu. Det verkar som om jag är extremt kul att vara med när jag är inne i detta stimmet. Och ja, jag håller faktiskt med. Jag skrattade åt i princip allt under dagen. Och det smittade hela min omgivning så till slut så räckte det att vi tittade på varandra sen tjöt vi alla av skratt. Hur underbart är inte det då?

Jag fick under dagen även klartecken till att gå en utbildning nästa år vilket gläder mej väldigt. Utbildningen är vid ett antal tillfällen under året vilket gör att jag har lite logistiska problem med Mollie som självklart måste lösas, men nä det tvivlar jag inte på, vill jag lösa det så löser jag det och jag vill lösa det. Busenkelt....

Nyansen grå färgade min dag och kväll fram till det blev helt svart ute och jag ogillar det. Jag behöver klart ljus sol och värme och det massivt. Men att titta på bilder med syrener, linne, småbrallor och solglajor gjorde att jag ändå kände att det är nära. Det kommer liksom närmare och närmare.
Vi ska bara göra några snöänglar först bara ;)

Vi två mot framtiden....


Snart dags igen ;)

Älskar att plocka blommor....




Jockarp.


onsdag 29 november 2017

Hemma hos.....

Humf, på en 7-årings nivå :)


Mollie har dragit på sej en liten förkylning, det gjorde att hon vaknade upp ett par gånger under natten, det betyder också att jag vaknade upp. Hon ville ha vatten och det fick hon, jag bolsade upp bakom hennes rygg så hon kom lite högre upp, det hjälpte.
Mej hjälpte det dock inte, jag förblev vaken.
Hon var pigg när hon vaknade vilket var skönt så hon åkte till skolan.

När jag hämtade henne efter avslutad dag så hade hon en ny bok med sej, tydligen hade dom haft besök från en bibliotekarie. Hon hann inte hoppa in i bilen förrän hon började läsa. Älskar min bokslukerska.

Vi käkade lite och sen chillade vi soffan. Det väntade simskola för Mollie och kvällslöpning på berget för mej så lite vila skadade minsann inte efter en hård dag.

Löpningen ja, jag sprang förbi platsen där jag bestämde mej för att jag skulle skriva min bok. Jag kände den där pirrande känslan nu som då. Den där känslan när man ger sej fan på att man ska klara av en sak samtidigt som man är väldigt osäker på om det verkligen ska gå. Det gick och jag kände en oerhörd stolthet när jag sprang förbi, det gör jag alltid när jag passerar platsen.
Jag passerade även den backe som jag sprang upp och ner i när Mollie låg i sin liggvagn och sov middag när hon var en liten tös. Jag flinade lite åt minnena att jag sprang där upp och ner som värsta byfånen, men sen drog jag upp för backen för allt vad tyget tålde. Så sjukt go känsla att känna att det inte fanns något motstånd. Det största problemet var när jag skulle ner för backen, det var kolsvart och jag höll på att hamna i periferin, för att slå av på tempot var ju inget jag funderade på att man kunde göra. Töffe.

Jag har fått nya följare på bloggen vilket alltid är roligt. En del är landsmän men jag har även upptäckt att en del kommer från granlandet Norge Väldigt roligt, jag hälsar er välkomna till ett liv pågår ;)

Mollie och jag har bestämt att vi ska göra en egen julkalender på instagram i år. Vi gillar att dela med oss av vårt liv och många gillar att ta del av vårt liv av olika anledningar, så det låter ju kanon så långt ;)
Vi kör på temat hemma hos....
Tanken är att vi varje dag från den 1/12-24/12 ska lägga upp filmsnuttar från vårt hem, vi har 11-15 rum i palatset (lite beroende på hur man räknar) Vi tänker oss insida så som utsida. Mollie älskar att gå husesyn och även att dela med sej av vårt hem, så vi kommer går all in här. Häng med oss om ni vill ;)



Jockarp.


tisdag 28 november 2017

QX Galan....

Här är början till där jag är idag..



Att Bonde söker fru drar med sej en massa andra roligheter än bara kärlek är ju helt klart. För kärlek fann jag men jag förlorade den snörpligt igen. Men det kan ju knappast programmet och produktionen anklagas för.

Nu är det dags att nominera till årets QX-gala och jodå flatan från Jockarp finns med bland förslagen. Och till helgen är det öppet att börja nominera.
Nominering eller ej och pris helt oviktig i sammanhanget. Det är galan jag ser framemot väldigt.
Jag garanterar att vi kommer vara det hetaste paret på galan, finstrasserna ska på och Heta Bonden från Jockarp kommer vara hetare än nånsin, det är ett löfte det :)

Det hade ju självklart varit allra roligaste om jag hade kunnat spatsera upp på röda matta hand i hand
 med kvinnan jag älskar men nu blir det inte så. (Hon hade lite andra planer) Utan min dejt kommer istället att vara mitt alldeles egna kärlekstroll.
Min dejt är redan uppbokad och jag räknar med att vi kommer få en kväll i världsklass.
För frispråkigare, öppnare och nyfiknare människa får man faktiskt leta ett bra tag för att finna.

Jag ser självklart detta som en chans att marknadsföra mej ännu mer. Mingel på vip:en där lär ju vara fler singelflator tänker jag. Och nä jag kommer inte sitta i ett hörn och glo, det ligger inte riktigt för mej det.

Men ja innan dess så går livet vidare utan glitter och glamour, jag har dock väldigt mycket att se framemot både i den Jockarpska myllan och i resten av världen. Jag utvecklas i en rasande fart just nu och jag bara följer med vågen. Jag har en framtidstro som saknar motstycke. Jag har så sjukt mycket energi men samtidigt ett lugn som jag saknat.
Jag är redo för resten av mitt liv. Och jag ser bara ljus just nu.



Jag letar ännu....



Jockarp.

måndag 27 november 2017

Sveriges vackraste leende....




Hopp i löpkläderna och ut på berget. Halv sju på morgonen är det just nu kolsvart så pannlampan fick följa med.
Jag var pigg och sugen på den där långturen och långtur blev det. Tre timmar sprang jag i ett härligt rus. Nya låtar på min spellista gjorde det hela ännu mer tillfredställande. Den sista milen repetade jag Darins låt Man över bord. När jag hörde texten var jag helt övertygad om att han sjöng om mitt liv dom senaste månaderna. Fantastisk låt minsann.

Hem och jag välte ner lite mat och kaffe. Myset skulle till en kompis så henne fick jag ge lift. Jag är inte riktigt van vid att hon är från mej när jag inte jobbar eller springer så att aktivera mej kan ibland bli lite trubbel utan henne.
Jag fick ett infall om ett bubbelbad,  så ja SPA:et i Jockarp öppnades upp. Gosse så skönt det var att bara plumsa runt i ett hett bad. Lyxigt värre.

Jag får så mycket komplimanger så jag blir nästan lite röd om öronen emellanåt av alla fina ord från alla fina människor.. Att få höra att jag är kvinnan med Sveriges vackraste leende är komplimang jag lätt kan leva med. Förvisso har jag tränat mycket och just nu ligger jag i hårdträning. Det finns så mycket vackert i mitt liv just nu så jag måste helt enkelt le ;)

Jag hämtade hem mitt mys, jag hade saknat henne. Hon ville dela med sej av allt hon gjort. Hon var som en radio och jag lyssnade och log. Vilka upplevelser hon haft dom timmarna vi var ifrån varandra.
När vi kom hem önskade jag lite hjälp med att klippa lite buskar, hon älskar att använda sekatören så hon gick bananas med den. Jag tittade på och flinade.

Middagen lagades och jag fick hjälp med dukningen. Vi åt groteskt, hela kycklingen åts upp av mej och Mollie. Helt otroligt.
Efterätt, japp glass i stora lass. Vi är ett par riktiga livsnjutare just nu ;)



Jockarp.

söndag 26 november 2017

Mollie surtant....

Humf...


Att vakna upp och möta en ilsk, tjurig och totalt avig liten sjuåring är inget jag blir speciellt upplyft av. Men även solen har sina fläckar och hon var väldigt fläckig.
Jag ger förslaget att åka i väg till ett Lekland och jag får bara en sur min tillbaka. Gahha hur trött blir man inte då?
Frukosten serverades på silverfatet, det var bara att komma till dukat bord, men kan man sätta sej på tväre så gör man det. I alla fall om man heter Mollie och har vaknat på helt fel sida.

Jag bad henne att gå in på sitt rum och tjura för jag var inte intresserad av att mitt glada humör skulle gå samma öde till mötes som hennes. Hon respekterade min önskan.
En minut senare kom hon och satte sej vid bordet, med sina hörselkåpor på sej. Jag blev så vansinnigt full i skratt, men jag lyckades på något märkligt sätt låta bli att skratta.

Hon smälte något och vi begav oss med våra vänner till leklandet. Barnen hade en bra lek, dom var iväg stora delar av tiden och lekte tillsammans. Mammorna satt under en filt och snicksnackade om livet. Det är ett bra samtalsämne det där ;)
Leken höll i sej ett par timmar sen bråkades det en aning och vi bröt beteendet genom att köra till gula M:et. Där bjöds det på ansiktsmålning för dagen, det var uppskattat.

Vi vände hemåt och vi fick ta tag i lite måsten. Städning av palatset, sugning av damm, golv torkades och lakan byttes. Det är absolut det värsta jag vet i hemmet. Jag avskyr det något så vansinnigt mycket. Under alla år har jag försökt att analysera varför jag tycker att det är så klöktråkigt att byta sängkläder. Än har jag inte kommit till någon bra förklaring till varför jag avskyr det som pesten.
Att lägga sej där på kvällen har jag dock inga problem med ;)

Vi satte oss vid bordet och började pyssla lite, vi målade och skrev ord. Vi bytte pysslet mot lite Tvtitt. Trekantiga gubbar med alldeles för stora ögon, jag förstår verkligen inte alla program som görs för barn idag, kanske är det så att vi vuxna inte ska begripa det.

Jag tog en spontantur till stan och juleljusen var uppsatta. Jag bara älskar trädet med dom rödlysande hjärtanen i. Jag blev så lycklig och jag kände en känsla av kärlek. Bara den känslan liksom, hur underljuvligt är inte det då? Så ljuvligt så jag var tvungen att sjunga en liten sång när jag gick förbi ;)

Mollie frågar om jag kunde natta henne, självklart blir mitt svar, jag älskar att ligga bredvid henne när hon ska sova.
Hon stryker med sina fingrar över min hand och känner ett ärr. Hon säger, du har ett ärr där mamma och jag har ett i pannan. Jag svarar med ett Mm och säger att det är skönt så länge ärren är på utsidan och inte på insidan.
Hon frågar, hur hamnar dom på insidan? Jag utvecklar det och berättar om olika sorger som kan göra att man får sår och ärr på insidan. Jag ger henne några exempel som hon kan relatera till.

Hon omfamnar mej i en stor kram och säger:
- Mamma! Jag är så glad över att du är min mamma.

Om dagen började tjurigt så var avslutningen på dagen desto vackrare, total lycka och glädje. Hon är så otroligt speciell och fin Mollie Mys Vilhelmsson.

Bättre humör....


Jockarp.

lördag 25 november 2017

Hjärthus....

Immigt värre ;)


Min superprinsessa lämnades vid taxin och jag tog en promenad på berget med hundarna. Det var grått och jag ogillar nyansen grå, men jag såg igenom det. Det doftade höst och jag gick till platsen där jag har utsikt över mitt hem och jag kände en enorm kärlek.
Jag stod bland små enbuskar och såg mitt hem och log tacksamt. Jag svor och sa. Satan Leonora du har världens bästa liv, världens vackraste hem som ligger i den underskönaste av byar. Du har en frihet som saknar motstycke. Du gör vad du vill när du vill, du har fått en liten prinsessa som förgyller hela ditt liv.

Jag plockade upp ett boklöv i handen, de fuktiga lövet kylde mina fingrar och jag tänkte på våren när knopparna brister och det börjar om.
Jag hade kunnat stå på den platsen i timmar, men jag ville ha ut mer av dagen än ett fuktigt boklöv i min hand.

En löptur på 13 km drog jag till med, en smärta på översidan av foten gäckar mej något och jag har en fundering på att ta en långtur på söndag. Läkning av fot ska alltså ske till dess är tanken. Så det blev ett lugnt pass.

Mollie avskyr att följa med att tanka bilen så för att hon skulle slippa så styrde jag upp med det och lite annat smått och gott innan hon kom hem med taxin från skolan.
Jag körde lite ved och jag har en vän som anser att jag har en fetisch gällande träd och ved. Möjligt säger jag men jag ser det mer som en terapi.
Jag terapiade mej med veden och jag börjar bli lite tjurig över att jag inte kan stänga dörren Louise, ja jag vet att det bara gått en månad sen hon lämnade mej och att jag kommit långt i min process men likväl känner jag hela tiden att jag vill öppna upp mitt hjärta till någon annan. Men än går det inte.
En klok kvinna beskrev mitt hjärta som ett hus, att jag skulle låta mina kvinnor få ett varsitt rum i mitt hjärta och någonstans ska jag försöka behålla ljuset dom gav mej och damma bort askan. Men jag vet inte hur jag ska göra. Frustrationen ökar i mitt inre...

När Mollie kom hem packade vi badväskan och drog iväg. Simglasögonen skulle testas. Min icke kaffedrickande vän med son mötte upp oss och vi hade supermysiga timmar i badet. Jag hade vid ett svag ögonblick lovat myset att jag skulle göra bomben med henne så det var minsann bara att ställa sej i startblocket och hoppa i väg. En uppblåst rutchekana låg och skvalpade mitt ute i bassängen och den fick jag också provåka. Jag ogillar det men ibland får jag göra saker för att min dotter ska fortsätta och tycka att jag är den coolaste mamman i världen ;)

Dusch och bastu och en kram sen skildes våra vägar med våra vänner. Myset och jag fortsatte vår sociala bana.
Vi körde till Tant N. Oj vilka samtal som leverarades den fredagskvällen. Det var verkligen all in på känslorna.
Vi käkade pizza, drack kaffe, lyssnade på musik, vi kramades och samtalen tog liksom aldrig slut. Klockan var efter elva innan vi var på Jockarpsk mark igen och sockertoppen var allt annat än pigg.
Hon rasade i säng.

Det var en väldigt fin och social fredag, det behövdes.

Ehh hopp, eller?


Jockarp.

fredag 24 november 2017

Skrytmåns.....



I går fick jag en fråga som jag hade väldiga problem att svara på, jag brukar sällan ha problem att finna ett svar. Men fråga jag fick av en människa jag mötte för första gången var:
Vad har du gjort i livet som du är allra mest stolt över?
Vad då frågade jag ska jag bara säga en sak?
Hehe sa mottagaren. Kör hela repotoaren då så får jag höra.
Jag flinade och började.

Jag började lite försynt med min dotter, att jag är väldigt stolt över att jag har henne. Att jag har henne själv och att hon blev till genom en insemination. Vidare fortsatte jag med att jag skrivit en bok trots att jag hade väldigt taskiga betyg i svenskaspråket när jag gick i skolan. En liten revansch liksom.
Jag rätade på ryggen något och berättade att jag sprungit tio Marathon och ett Ultralopp mellan Sälen och Mora, en sträcka på nio mil. Jag berättade min tid och log stolt.
Att jag varit med i lag-SM på min ponnytid. (vilket jag helt glömt, det bara poppade upp)
Jag berättade att jag var anledningen till att det finns ett natt och helgöppet dagis i kommunen.
Jag berättade att jag klättrat upp på Sveriges högsta berg.
Jag berättade att jag levde mitt liv i frihet som gay och att jag ser det som varje människas rättighet att älska vem man vill.
Jag berättade att jag tro på evig kärlek och att jag är stolt över att jag alltid stått vid sidan av den kvinnan jag älskar. Jag tror på en lösning på allt.
Att jag lärt mej att hantera min känslor och min energi trots att det bubblar och pyser och vissa antyder att jag skulle ha diagnosen ADHD.
Jag var nöjd med mej själv gällande att jag är en god kamrat, att min empati växt i takt med att jag blivit äldre.
Jag har blivit väldigt vacker på insidan och utsidan är jag så grymt nöjd med vilket jag aldrig trodde jag skulle säga som en blivande 41-åring.
Alla resor jag gjort, att jag vågat och framförallt kanske alla resor jag gjort med min dotter. Och ej heller förkasta den stora inre resan jag faktiskt gjort dom senaste sju åren. Det är nog den resan jag är allra stoltast över.
Jag sa tillslut till frågeställaren att jag är väldigt stolt och väldigt nöjd just nu och att jag faktiskt våga stå för att jag känner så gör mej också extremt stolt.

Jag var som ett rinnande vatten och frågeställaren tittade förvånat på mej när jag tog ett andetag och sa leende till mej.
- Har du mer Leonora.
Jag log jag med och sa det har jag säker men jag måste andas lite med ;)

Att jag älskar möten med nya människor är ingen hemlighet men detta var ändå en tio i topp. Att mötas för första gången och bara få lätta på trycket och våga ställa sej och "skryta" det var minsann en ny erfarenhet och jag gillar det. Jag tror jag ska ta efter vederbörande rättframhet och ställa fråga till alla nya människor jag möter, ställa frågan: Vad är du mest stolt över att du har åstadkommit i ditt liv?

Den 23/11 var annars en väldigt alldaglig dag. Jag satt i möten så baken domnade, jag var väldigt less på stillasittandet när jag lyfte ändan och körde för att hämta upp mitt mys på fritids.
Hon började bums med att försöka tragga hål i huvudet på mej om att ta med sej en kompis hem. Nepp det blir inget med det idag var mitt svar. Jag ville ha en lugn kväll ihop med min dotter och enbart med henne.

Hon mjuknade när vi kom hem och vi började att göra en spotyfi lista till henne. Mollies spellista heter den och den ska hon lyssna på när vi åker till Thailand. Jag är så glad över att hon älskar musik. Musik är så mycket, musik är glädje, musik är läkande, musik är kärlek och musik kan även också vara sorg. Musik är typ allt ;)

Vi har även ett annat intresse just nu och det är att spela in filmsnuttar och dela med oss av dom på instagram. Vissa seriösa några mindre seriösa. Men vi har verkligen superkul när vi gör det tillsammans så jag räknar med att vi kommer att plåga och glädja följarna ett tag till, i alla fall så länge vi ser det som skoj :)

Mollie nattades med två små kamphundar som vi sitter vakt till, jag hörde hon fnittrade inne på sitt rum och jag bara log.
För min egen del börjar åter kvällarna bli nätter innan jag sluter mina grönbruna ögon, anledningen är konvensationer i cybervärlden.

Filmtajm ;)


Jockarp.

torsdag 23 november 2017

Gränslös och oändlig kärlek....

Det vackraste...


Prinsessan af Månsagården fyllde sju år. Dagen började med att jag stod för skönsången vi gratulerar. Gosse så grant (not)
Ljuset blåstes ut och cocoskakan åts upp ;)
Hon öppnade sina paket och hon såg ut att vara den lyckligaste lilla tjejen i världen. Jag älskar att se hennes tacksamhet.

Sjuåringen åkte till skolan och jag åkte iväg för att få lite vägledning i livet. Jag har längtat så efter detta mötet. Det var en fantastisk sittning, vilken kvinna jag mötte en regnig grå novemberdag.
Jag har svaren inom mej men jag måste få huvudet och hjärtat att komma i balans, jag är inte där ännu och det pratade vi mycket om. Louise stör mitt hjärta väldigt mycket. Men en känslomänniska kan inte bara stänga av, det funkar inte så. Jag funkar inte så.
Mina änglar var väldigt speciella och min energi var enormt stark och jag känner det så väl, det sprakar om mej just nu så stark är min livsglädje. Jag ska vårda den ömt och se till att ingen ska kunna komma och suga i sej den från mej. Den är unik och den är min.
Tre timmar senare var jag proppfull med ord och känslor som var tvungna att landa.
Jag ringde en vän och lät det rinna av mej sen körde jag vidare på ett möte gällande skyddsverksamhet. Vilket var bra, lite distans.

Hem och firandet fortsatte med min prinsessa. Den 22/11 handlar inte bara om att fira min dotter, det är också en dag som jag varje år även gratulerar mej själv. Att jag ännu ett år överlevt och sett till så min dotter och jag haft ett bra år. Att vi klarat alla motgångar som varit under det gångna året. Hon har haft sina motgångar och jag mina. Bådas är lika viktigt att ta hänsyn till och respektera.
Jag gläds även att det gått ännu ett år där vi varit tillsammans mycket och starkare svetsats samman. Allt roligt vi har upplevt, all kärlek vi gett varandra. Det är mäktigt när man låter sej reflektera över det.
Varje år ser jag att plushögen är betydligt större än minushögen av mina känslor och mina upplevelser ihop med min dotter. Jag hoppas att även hon en dag reflekterar så som jag över de gångna åren.

Det är också en dag som jag minns tillbaka på till när jag låg i förlossningssalen och inget hellre önskade än att kvinnan jag älskade skulle komma tillbaka till mej och vara med när jag skulle föda vårt barn. Jag minns mitt sista sms jag skickade henne med texten: Jag är på BB nu och du är saknad.
Jag minns min stora sorg hur den blandades med glädje. Jag minns hur svårt det var att bena ut alla dessa känslor, kontrasterna från det totala mörkret till det klaraste ljuset.
Jag minns min mamma och min fantastiska fina vän Tant N som kämpade ihop med mej. När jag utförde det för mej arbetet som tvunget skulle göras. Det jobb som jag ville klara av så fort som möjligt till minsta möjliga smärta. Att totalt likgiltigt och med ett hjärta som var totalt söndertrasat av sorg föda ett barn till världen. Nä det var inte så vackert som bilden på den där tavlan som jag och min ex fru tillsammans målade på. Just då var det inget vackert alls.

Jag minns också det löftet jag ger mej själv och mitt ofödda barn. Löftet om att hon ska födas till denna värld och omfamnas av kärlek.
Det är ett löfte jag gav då och det är ett löfte jag kommer att hålla till min dotter så läge jag lever. Hon ska ha tydliga ramar i livet men hon ska aldrig känna sej oälskad av sin mamma.

Så grattis till oss <3
Nu ser jag fram emot ännu ett år som jag hoppas att jag ska kunna reflektera över den 22/11-18 om att det var det bästa året i vårt liv.

Festprissen....




Jockarp.

onsdag 22 november 2017

Har du tid med en kram.....

;)


Dagen började med att jag hittade min dotter i sängen med hörselkåporna på sej. Jag frågar henne hur länge hon haft dom på sej. Hela natten bli svaret. Du är inte klok på en fläck upplyste jag henne om och så blev det stora godmorgonkramen.
Hon lämnades vid taxin och jag tog en löptur, 5 minus, allt annat än ok, men sprang det gjorde jag.

Jag hade en frukostdejt på ett kafé utomsocknes så dit tog jag mej efter duschen. 9:00 checkade jag in och ca tre timmar senare hade vi fortfarande inte blurrat klart men det var ändå dags att bege sej hemåt. Jag konstaterade att jag har få men helt fantastiska vänner. Dom är så väldigt olika och det gillar jag skarpt.

Härom kvällen hade jag ett samtal med en annan vän och hon är en riktig vilding. Ju mer vi pratade ju mindre saker såg vi som omöjliga. När vi var i toppspinn sa jag plötsligt. Jag får fan inte dö nu alltså jag har så mycket kvar att styra upp, göra och utvecklas i. Hon flinade och rättade mej. Du får inte dö och inte heller bli kär. Hela din kreativitet läggs ju på hyllan när du blir kär.
Jag flinade och upprepade hennes ord. Inte dö och inte bli kär. Vi har en deal, ett tag i alla fall ;)
Jag var så fylld av energi och magmusklerna värkte av allt skratt när vi la på luren.

Jag reflekterade över samtalet under kvällen och det är verkligen så. Att livet ska levas och att kura ihop sej innanför fyra väggar utvecklar ingen. Jag behöver träffa folk, jag är ett socialt monster.
Jag funderad på att föreläsa, på att faktiskt fundera seriöst på det där radiopratandet, på att börja jobba inom försäljning, på att söka ett nytt jobb inom min bransch. Eller varför inte jobba med TV. Hur svårt kan det va?
Jag vet hur viktigt det är med kontakter och jag vet att det ofta ger ringa på vattnet. Jag kan träffa en människa i ett ärende men utgången kan bli en helt annan. Jag älskar det verkligen.
Nu är jag så nyfiken på vad som finns för mej bakom nästa krök, nästa backe så jag håller på att spricka.
Mollie blir större och större och livet växlar snabbt och jag är så sugen på mer.

Det finns så mycket energi och kraft i mej och jag är så extremt nyfiken och det är helt galet att inte använda det till något ruggigt bra.

Jag tror att mina tankar beror på att jag har min stadiga bas, jag har en trygghet, det gör att jag kan kasta mej ut på saker som är utanför lådan och veta att jag har min gård i Jockarp att falla tillbaka på. Jag är previlieged till tusen.

Jag vill att Mollie ska växa upp och se att det inte finns några begränsningar att hon kan göra och bli vad hon vill. Och om hon skulle vackla och inte våga i vissa situationer så kommer jag att finnas där och vara hennes mod. Jag kan lära och stötta henne precis som hon lär och stöttar mej.
Hon lärde mej en sak i går. Jag var stressad och med det något kortare i tonen. Jag morrade och sa att vi hade bråttom.
Hon kommer fram till mej, tittar med sina vackra bruna ögon och säger:
- Har du tid med en kram mamma?
Alltså den lilla tjejen slutar aldrig att förvåna mej. Gud var verkligen god när hon blev till.
Vi slog armarna om varandra och jag tänkte bara på hur otroligt lyckligt lottad jag var. Att mitt liv hade varit bra torftigt om jag inte hade Mollie Mys Vilhelmsson i mitt liv.
Min otroligt vackra och helt perfekta lilla dotter.

Eftermiddagen bestod av ett tioårs kalas för kamphunden Sigge. Efter det började vi köra ved. Mollie styrde traktorn och jag skötte pedalerna, allt tar väldigt mycket längre tid när myset är med men det gjorde mej inget.
Hon och mormor drog till simskolan och jag fortsatte att leverera i vedhögen. Mollie levererade hon med, fyra nya simmärken hade hon med sej hem. Hon är grym
Jag fick avbryta vedkörningen en stund för att hjälpa till att dra loss en häst som fastnat i lite fel läge i livet. Vi vände 600 kg häst. snacka om stålkvinnor ;)

Här är årets julkalendrar i palatset..
En till myset och en till mej ;)

Jockarp.

tisdag 21 november 2017

Jag är för bra för att vara singel...

Grötkocken...


Måndag morgon och jag skulle få den stora äran att följa med min dotter till skolan och medverka på gympans hinderbana. Det är stort för oss båda ;)

Men innan dess så skulle jag vara med på radion och jag tycker verkligen att det är roligt. Efter intervjun fick jag faktiskt frågan om jag kunde tänka mej att vara med i någon form i radio. Vad blev mitt svar tro?
Jo självklart, ett NEJ öppnar inga dörrar. Jag kickar verkligen på att göra saker som jag inte gör dagligdags. Det får mej att utvecklas, att övervinna mina uppmålade begränsningar. Jag har inga begränsningar och det är det jag vill visa mej själv och kanske även andra. Hopp i båten och ut på okänt vatten det är min melodi det :)

Intervjun blev bra vi tog formaliteteran först om varför det blev som det blev med Louise men sen gick vi över till lite roligheter och det var gällande min tänkta eller otänkta comeback i programmet, det blev mycket skratt.
Jag hörde på radiopratarna att dom gillade min formuleringar om att jag är för bra för att var singel.
Om någon är sugen på att höra på en del av intervjun så finns den på denna länken (förhoppningsvis, om jag nu gjort rätt vill säga)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=105&artikel=6825217

Hinderbanan ja. Min lilla prinsessa visar sin stolthet över sin mamma och jag är stolt över att känna det från henne. Hon var så otroligt lycklig över att jag var med på gympapasset.
Stolt och lite fundersam blev jag även över att det var en liten tjej som sa till mej att hon önskade att jag var hennes mamma.
Jag tror att det betyder väldigt mycket för både lärarna och alla eleverna att föräldrar medverkar och visar sitt intresse för skolan. Många föräldrar förstår nog faktiskt inte hur viktigt det är. Jag har heller inte fattat det förrän nu. Men nu gör jag det.
Jag var bara med på gympapasset sen drog jag vidare i livet. Jockarp och mitt älskade berg iförd löparskor. För dagen åkte mössan på huvudet, det var kyligt och jag är ovan vid kylan.

Jag mötte en man, en vän. Jag stannade och frågade hur det var. Han berättar då att han precis lämnat sin fru på operation för cancer. Fan denna fruktansvärda sjukdom, jag blir så trött.
Vi pratade om utsikterna för henne och om hur han mådde.
Han ställer sen frågan till mej om hur jag mår. Och ibland blir jag verkligen helt slagen av hur vacker mänskligheten kan te sej. Vilken man. Han var mitt uppe i sin oro över sin frus mående men likväl kunde han fråga mej hur mitt brusta hjärta klarat sej. Helt otrolig. Det var stort.

Vi sa till varandra att vi skulle vara rädda om oss sen pluggade jag in min lurar i öronen igen. Och låten som spelades när jag började springa igen var den fantastiskt vackra låten av Moa Lignell som just handlar om cancer och om att överleva och att återkomma till livet. Jag rös till lite där på min väg över att den kom upp i min lista just där och då. Men det var väl någon mening med det tänker jag.



Mitt mys kom hem med taxin och hon kände ett enormt sug att baka så ja baka baka liten kaka blev det.
Jag gillar det, lärandet i vardagslivet. Hon räknade msk, hon hällde upp i decilitersmått och hon skar exakt 50 g smör. Ugnen skulle stå på 175 grader och det fixade hon. Vi hade en supermysig stund i köket.

Vi har investerat i en ny dammsugare och den provkörde vi på kvällskvisten, det var ett riktigt odjur. Den sög så jag trodde att hela parketen skulle flyga upp. Mollie tyckte det var roligast att snurra in sladden och tänk att det tyckte jag med var lajbans när jag var liten. Så lika vi är ;)


Hon är bäst <3


Jockarp.

måndag 20 november 2017

Recension och ett uppriktigt förlåt....

På rull...


Jag vaknade och hörde att regnet öste ner. Jag låg kvar och lyssnade. Det är vackert, jag älskar att lyssna på regnet. Helst delar jag upplevelsen med den jag älskar men det gick bra i ensamheten också.
Min dotter kom in och kröp ner under täcket. Det är verkligen lyxigt att ha en dotter som älskar fysisk kontakt. Vi är så otroligt lika i det avseendet.

Dagen var blank och det är alltid lite trist tycket jag. Jag vill att livet ska levas, jag kan inte förmå mej att sitta i soffan en hel dag och bara glo rakt ut. Jag fungerar inte så och jag har noll förståelse för människor som gör det. Livet är kort.

Jag frågade Mollie om hon kände sej taggad för att åka lite bil. Jag älskar att köra bil och lyssna på bra musik. Det är en riktigt höjdare det.
Hon var på bettet och frågade vad jag hade tänkt mej, nja lite spontant föreslog jag Ullared för henne. 45 mil hej.
Okej mamma blev svaret och vi gick upp och styrade upp våra små morgonmåsten sen drog vi iväg.

Mollie kollade på tv och jag sjöng med i låtarna, drack kaffe och njöt av friheten. Vi mötte den fösta snön och min passagerare tjöt av lycka. Vi babblade lite om pulka och snöänglar och Thailandsresan. Det var fina samtal där i bilen.

Samtal ja, jag fick ett samtal på telefonen som jag blev väldigt glad över. Det var två kvinnor som hade ett vuxet och vackert samtal. (Hon och jag) Hon kände skuld men det gjorde jag allt för att hon skulle släppa. Vi pratade om barn och om livet.
Jag blev så oerhört glad över att hon hörde av sej. Det var stort. Och vi sa på återhörande. Ibland är ett litet samtal allt som behövs för att få saker bekräftat. Men många vågar inte ta steget. Denna kvinna vågade det. Tack.

Vi behövde verkligen inget i affären jo lypsyl och en nagelsax behövde vi. Men annars var jag mest sugen på att glo på folk, och folk det var det gott om. Helt hysteriskt. Hela parkeringen var proppfull och så även butiken.
Vi gjorde några timmar, vi käkade middag och gick ut från butiken utan lypsyl och nagelsax men ändå med fyra loppor mindre på kontot, visst är det väl märkligt ;)

Jag fick ett mail som gjorde mej oerhört stolt. Jag tror inte någon som inte själv skrivit en självbiografi kan förstå hur det känns att någon feedbackar ens bok och då även ens liv. Recensionen jag fick av denna kvinna var verkligen mäktig att få till sej. Jag börjar nu förstå vilka avtramp jag sätter i människors liv.
Delar av mailet kommer här....Stort tack.

Hej!

Fredagskvällen tillägnades din bok, skrev till dig tidigare att jag var imponerad av hur du skriver på bloggen.

Efter att ha läst din bok är imponerad bara förnamnet, tror hela känsloregistret för genom kroppen under läsningen. De kändes som en stormvind av kärlek, glädje, förtvivlan, förvirring, ledsamhet, ilska och förhoppning.

Att du har kunnat sätta alla känslor o händelser på print är fantastiskt, du var trots allt mitt i stormens öga.
Du har totalt utlämnat dig själv och gått rakryggad genom allt.

Jag är tacksam att få tagit del av din resa genom din bok. Tack.

Jag vill avsluta dagens inlägg med en ursäkt. Jag ska och kan inte skryta med om att jag har koll på alla socialamedier och hur det funkar fullt ut. (men jag lär mej) detta har nu ställ till det lite. Jag har nämligen hittat funktioner på både FB och Insta som göra att människor velat komma i kontakt med mej. Det gäller allt i från min resa till barn, till kommentarer om mitt utseende, att man gillar mina möbler till om jag kan tänka mej en middagsdejt. Allt detta har jag nu missa för att jag inte haft kunskapen.
Jag tänker att vi börjar om på noll där.
Dom som av någon anledningen (vilken som) vill kontakta mej gör det via mail. Leonoravilhelmsson@hotmail.com eller leonora@xn--underregnbgen-yfb.se

Tack och förlåt.



Lillchillaren ;)


Jockarp.
 

söndag 19 november 2017

Kalas och dans.....

Presentöppning...



Pinjata....
Det var helt svart när jag började min löptur. Jag drog upp på berget och jag körde med pannlampa dom första kilometrarna.
Att möta en ny dag med duggregnet mot mitt ansikte, vägen våt och ljuset vagt. Det var bara jag, musiken i mina öron, mina andetag, mitt hjärtas slag och mina inspirerande intressanta tankar. Det var 21 km njutning trots att jag bearbetade en hel hög med saker som kom upp i mitt inre.

Jag kom hem till en liten tjej som var i spinn, det väntade sju-års kalas och som hon längtat. Hon klädde på sej sin fina långklänning och hon var så otroligt fin.
Hon är så liten men ändå så stor.

Vi packade in alla sakerna och begav oss till stan, vi tog en vända till posten för att återigen leverera en laddning böcker till Adlibris. Vidare drog vi till pizzerian och beställde fyra gigantiska familjepizzor till kalaset. (Tre av dom blev inte uppätna.)
Vi körde vidare till gympasalen och Mollie chefade med mej med allt som skulle tas fram, det var bockar, madrasser, rep och ringar.
Vi satte ihop bänkar som var tänkta till matplats, det blev kanon det.
Min kära icke kaffedrickande vän kom till undsättning. När mitt liv kastas om från dag till dag så är det underljuvligt att ha vänner som ser det som självklart att stötta och hjälpa till. En vuxen läs jag hade varit för lite till 30 barn så hjälpen tog tacksamt emot.
Morfar var pizzbud vilket även det var vänligt. Allt flöt liksom på och det är jag glad för, jag ville nämligen att min lilla prinsessa skulle får ett kanonkalas. Det var viktigt för mej.

Hon fick en hel hög med fina presenter och hon är helt fantastisk. Hon samlade alla barnen i mittcirkeln på gympasalen och lät alla barnen få öppna varsin present. Vilka andra barn skulle gjort så? förmodligen inga. Detta är något hon själv kommit på och det är likadant varje år. Och varje år håller jag på att börja lipa när jag ser det. Hon är en väldigt speciell liten tjej den där Mollie Vilhelmsson.

Pinjatan likaså, hon brydde sej inte om att ställa sej i ledet över huvudtaget hon ställde sej bredvid och tittade på kompisarna när dom drog i snörena. När godiset välde ut kastade sej alla barnen i en enda stor hög och plockade godis.
Chips och läsk i hela salen, det krävdes sina kvinnor att hålla den ren.
Vi vände hem till lugnet i byn trötta, nöjda och glada. Jag älskar att se min dotter nöjd och glad.

Hon hade fått något slags ljusstavar så dom gick vi bananas med till musik. Danshattarna sattes på huvudet och vi körde stenhårt i över en timme. Vi hade verkligen galet kul.

Det var den lördagen det, den bara försvann typ.
Imorgon ska jag vara med i skolan men först blir det en intervju på radion, halv åtta på morgonkvisten och då ska jag försöka förklara vad som hänt i mitt liv dom senaste månaderna. Det kan bli givande det.


Fullt össss ;)


Jockarp.

lördag 18 november 2017

Meningen?....



Ibland vaknar jag och känner ett jättebehov av att skriva. Det skedde klockan fyra en morgon, tankar behövdes sättas på pränt för att blir begrundade och landa. Och vad var det för tankar då?

Jo det här med att jag har en övertygelse om att det som sker det sker och det sker av en anledning. Jag har fortsatt att snurra dom tankarna en del.
Jag tänker så här. Fem månader i en relation är ju en väldigt kort period av en människas liv. Men det måste ju varit menat på något sätt att min och Louise väg skulle korsas annars hade dom ju aldrig gjort det.
Jag tror att vi behövdes för varandra på något märkligt sätt. Just i detta nu tror jag att jag behövdes lite mer för henne än tvärt om.

Jag hoppas och tror att detta blir starten för henne, att hon får hjälp med sina problem så att hon ska kunna leva ett så normalt och bra liv som möjligt. Hon är ung och det vore sorgligt att inte vända skutan innan den sjunker helt. Jag tror att jag kanske var språngbrädan i det läget. Att äntligen förstår både hon och omgivningen att även med den tryggheten som jag kunde erbjuda så gick det inte.
Jag är helt övertygad om att Louise älskade mej på riktigt och att hon ville ha det livet som jag kunde ge henne, ett lugnt liv på landet med barn, en familj. Men som läget är så har hon inte förmågan att klara av det. Men kanske kommer det en dag, jag hoppas verkligen det.

Hon då, vad fyllde hon för funktion för mej. Jo, som sagt fem månader är en kort tid men likväl så lärde jag mej mer om mej själv än jag gjort på ett par år. (och då har jag ändå lärt mej mycket dom senaste åren)
Hon lärde mej att jag kan hantera negativ fysisk och psykisk påverkan från andra människor. Jag kom i kontakt men en del av mej som jag tycker väldigt mycket om. Att stå helt stadigt och tryggt när det viner till både fysiskt och psykiskt. Jag tog liksom inte betet att hamna i affekt. Jag tillät mej inte att provoceras. Och hade jag vetat hennes hemlighet då så hade jag stått ännu mer stadigt och varit ännu mer grundad och trygg i dom uppkomna situationerna. Då hade jag varit total i dom nya lägena jag ställdes inför.

När jag nu fått lite distans på det så ser jag hur otroligt mycket detta förhållande faktiskt gav mej. Faktum är att jag tror att detta förhållande har gett mej mer än något av mina andra förhållanden har gjort.
Jag har vuxit enormt. Här kan vi snacka personlig utveckling. Och faktiskt insikten om att se det.
Jag får väl helt enkelt skicka fröken Louise ett stort varmt tack för det ;)

Gällande öppenheten så gick jag så långt under ett samtal med en kvinna att jag frågade henne rakt ut om hon hade några psykiska defekter som hon funderade på att hemlighålla för mej, gör inte det i så fall var min vädjan.
Ja det kan tyckas att jag gick över gränsen där men vid närmare eftertanke så känns det ändå helt befogat och helt rätt. Jag måste vidta försiktighets återgärder
Denna nya kvinna som ska komma in i mitt och Mollies liv hoppas jag och självklart tror jag att hon ska leva med mej till slutet.
Att min samtalspartner började prata om en kurs uppe i Rättvik gjorde att jag blev på min vakt och kände att jag behövde fråga ännu mer, jag frågade på, jag behövde det.
Denna gången ska jag vara extremt tydlig med vad jag vill ha och vad jag förväntar mej i en relation. Jag tror att det kan vara bra.

Mitt huvud har avslutat relationen med Louise men hjärtat hänger inte riktigt med. Jag är skör och konflikt uppstår emellanåt mellan dessa delar och det är något jag ska vara extremt tydlig med så länge jag känner så. Jag kommer vara ärlig med det, ärlig både mot mej själv och andra människor som kommer i min väg. Så jobbar jag ;)



Jockarp.


fredag 17 november 2017

No Fear....

Muffins med extra allt ;)


Ja det där med att göra en bamsehöna av en lite gullig mjuk fjäder har jag upplevt mycket av den senaste tiden och det verkar bannemej fortsätta.
Jag skrev ett inlägg för några dagar sen där jag avslutade en mening i ironi och det var gällande min medverkan i TV programmet Bonde söker fru 2018.
Expressen anammade det och den kära programlederska högg bums. Hon gör verkligen allt för att lansera programmet och jag fetgillar det.
Hon frågade mej om jag var seriös och mitt svar var att jag skrev det just i ironi men att tidningen inte fattat det ;)
Men ju mer vi dialogiserade oss i ämnet desto närmare kom jag faktiskt att det vore helt okej. Vi skojade om att jag förmodligen skulle få ett gigantiskt kontakt att skriva på och det skulle vara väldigt tydligt vad som fick göras och inte göras. Jag flinade åt det men jag förstår ju.
Men helt ärligt tror jag inte att jag är i behov av mer marknadsföring för att finna min drömkvinna. Jag är helt övertygad om att hon vet vem och var jag är, hon ska bara våga ta steget fullt ut att göra sej sedd.
Men visst det hade sannerligen blivit sjukt bra TV. Ja jag tror att vi får ta oss en funderare på saken. Fortsättning följer alltså. (kanske)

Mollie följde med en klasskompis hem efter skolan och dom hade bakat muffins. Dessa muffins hade verkligen extra allt. Dom var underljuvliga i smaken. Det är så härligt när små blir större så dom kan vara med och leverera.


Rädslorövervinnare ;)

Jag hade djupa samtal på jobbet. Psykossocialarbetsmiljö. Människor intresserar mej enormt just nu och ju mer jag lär mej om olika människors känslor och tankar desto mer känner jag att jag måste byta jobba. Jag vill helt enkelt arbeta med människor.
Ja så nu drar alltså dom tankarna i gång igen. Men jag vet att jag har sjukt mycket att ge bara jag får chansen. Och den kommer jag att få ;)
Jag pratade med en äldre herre som jag har väldigt stor respekt för yrkesmässigt. Han tyckte att jag skulle fundera på att byta bana helt och ge mej in på försäljningsyrket. Supersocial och med det enkelheten att prata med olika typer av människor. Det skulle passa dej som handen i handsken fick jag till mej. Nja kanske det. Jag får nog ta mej en funderare på det helt klart.

Jag tog en löptur på berget när jag kom hem och visst det välde ut tankar och funderingar. Jag kände att jag inte ville tänka så för att få stopp på tankarna så jobbade jag med löpsteget i uppförslutet. Jag tryckte på enormt och jag kände hur mycket kraft jag hade i steget. Urkraften från Jockarp släpptes lös och jag bara njöt.

När jag kom hem var jag tillfredsställd och lugn. Mollie och jag bestämde oss för att köra till badhuset. Vi rotade bland badkläderna och jag hittade en strass som jag köpte för över tio år sedan. Den passade fortfarande, den var till och med i största laget.
Vi badade ett par timmar och lilla fröken övervann sin rädsla och hoppade från trampolinen, hon var grym.
Det kom fram en kvinna till mej och frågade om Mollie var min dotter, ja sa jag lite tveksamt och tänkte varför undrar hon det? Hon säger sen, vilken otroligt vacker och charmig lite tjej. Eh tack, ja visst är hon sa jag lite stolt men generat ;) Vilka människor det finns va?
Efter bad och bastu tog vi en vända till gula M:et, helfestligt en helt vanlig torsdag.
Jag fick en kram av en man på M:et så det blev liksom ännu bättre.

Sa jag att jag älskar livet?


Senaste badmodet, (för tio år sen) ;)


Jockarp.

torsdag 16 november 2017

Diplom.....

Hon har gjort en ny bok....


Är man snäll är man odödlig då blir man en ängel. Man kan till och med leva om sitt liv om man är snäll. Är man dum åker man ner. Ner vad då frågade jag nyfiket. Ja ner till djävulen säger hon då.
Detta är min dotters filosoferande under en bilfärd. Jag frågade henne vem hon pratat med gällande detta. Fröken sa det ena och sen har jag hört det på Androider. Aha då förstår jag precis, eller inte ;) Det är i alla fall väldigt stora och djupa funderingar just nu i unga fröken. Jag jag skulle vilja säga ogreppbara funderingar.

Jag hade ännu en toppendag arbetsmässigt. Jag pratade med så mycket människors så jag kände mej som ett socialt monster. Jag var som en kardborre, vart jag än gick fastnade jag i någon diskussion. Det var både med människor jag kände sen innan och även för mej helt främmande personer. Jag bara älskar det. Helt sliten i halsen när jag kom hem men det var det värt.

Lilla fröken Vilhelmsson hade varit hos frisören och klippt topparna en bit. Efter klippet hade hon och mormor gått på café, vilka lyxlirare. Jag var faktiskt lite avundsjuk. Hon var pigg och glad när jag kom innanför dörren och det kickar ju mej alltid lite extra. Livet blir mer lättlevt.

Hon fortsatte med sina planer för kalaset och jag försökte verkligen släppa det och bara lyssna på hennes planerande med halva örat, det är risk för hjärntvättning på hög nivå annars.

Diplom i läsläxa. Bra där!


Vi lagade middag ihop och stötningen av potatismosen skötte unga fröken Vilhelmsson och hon gjorde det väldigt bra. Jag älskar när jag får hjälp i köket.
Det känns som hon är mer med mej nu när det bara är hon och jag i palatset. Det känns som om hon vill vara nära mej så mycket hon bara kan och jag tycker det är supermysigt. När jag stod vid spisen och förberedde hoppade hon från diskbänken, upp och ner om och om igen.
Jag bara flinade åt henne, det är så mycket energi i hennes lilla kropp, och viss del av den måste pysa ut lite, det märks tydligt.

Vi läste läxan, hon är duktig och jag gillar att lyssna på henne när hon ljuda fram orden. Hon känner igen många ord nu och dom läser hon utan ljudning, det går framåt minsann. När det gäller matten är hon oslagbar. Jag fattar inte vad hon fått sitt mattehuvud ifrån. Jag suger verkligen på att räkna så det måste vara från den käre donatorns sida. Tack för det får jag väl säga.

Hon levererade en ny bok som hette sagan om dom sju små kattungarna och den onda hunden. Hon tejpade ihop bladen, hon skrev texten, hon ritade bilderna och på baksidan skrev hon informationen om att författaren till boken hette Mollie Vilhelmsson. Hon är helt underljuvlig. Två författare i palatset där den ena av oss skrivit en bok och den andra har skrivit ett dussin böcker. Vi kan vi ;)

Läsläxa...
Det var ju onsdag i går och med det var det ju dags för ett nytt program av bönnerna. Expressen var inte sena på bollen över att jag skrev (i ironi) att jag kunde tänka mej att söka till nästa års säsong. Det föranledde till att jag och den kära programlederska hade en dialog under kvällskvisten. En mycket trevlig dialog :) Mer om det i morgondagens inlägg.


Humf...

Jockarp.

onsdag 15 november 2017

Leende....

Mörkerlöpning....


Att vakna upp innan fem på morgonen och inse att klockan inte ringt på utsatt tid gjorde att min första tanke när jag satte fötterna på fiskbensparketen var. Attan nu blir det att ösa på. Min andra tanke var: Livet. Och jag log.

Jag kom in på bruket i tid och det väntade alkokontroll. Jag skulle agera dörrvakt. Jag mötte 300-400 personer under morgontimmarna och jag bara log.
Många frågade hur jag mådde efter allt som hänt och jag tror att det blev konflikt i huvudet på en del människor när jag leende sa att det var bra.
Jag förklarade i stora drag anledningen till att jag mådde bra. Att jag fått ta del av en hemlighet och den hemligheten hade personen som tänkt sej leva med mej tänkt att hålla just hemlig.
Det ihop med innehållet i hemligheten gjorde att jag kände en stor glädje över att jag just nu är singel. Så ja, jag log.

Jag fick så många kramar under alcokontrollen så jag tappade räkningen, jag bara log och konstaterade att de finns så många fina människor. Många uppmuntrade mej med ord om att du kommer snart hitta din prinsessa, hon som förtjänar dej Leonora. Jag bara log.

Jag fick styra upp lite saker skyddsmässigt och fick lite spydigheter slängt upp i ansiktet. Men ja det gick inte att få bort mitt leende. Jag förklarade bara milt att jag påpekar detta för att ni ska kunna komma hem till era nära och kära, jag säger inte detta för min skull. Det är ni som utsätter er för risken att inte komma hem i kväll inte jag. Dom förstod och jag fick ett leende tillbaka.

Jag körde till stan en runda, jag hittade ingen parkering och jag log åt det. Att det blev röd gubbe på trafikljuset när jag skulle gå över gatan fick mej att le. Jag kunde helt enkelt inte sluta att le.

Mollie åkte med mormor på simskola och jag tog på min pannlampa och löparskor och drog iväg på ett kolsvart berg och jag log.
Jag sprang ner med mina nya Acisc rakt ner i ett lerhål så dom var helt oigenkännliga. Vad hände? Jo jag log.

Like i´m Gonna Lose you Låten som spelades under kyssen mellan mej och Louise på Sundbyholmsslott kom upp i låtlistan och den borde knycklat ihop mitt hjärta till ett russin. Men jag var helt ren. Jag sjöng med i låten och kände bara. Ja jag älskade dej som om jag skulle förlora dej. Hjärtat var helt rent. Och jag log.

Jag kom hem och Mollie fortsätter att planerar sitt kalas och hon tjatar hål i huvudet på mej gällande allt som ska göras på kalaset. Men nä inte heller med ett hål i huvudet kunde jag för dagen sluta le.
Jag funderade över att det kommer komma en dag då jag inte kan le och det är ju hemsk men jag var faktiskt tvungen att le även åt det.

Min övertygelse är att skulle mitt hjärta slutat att slå den 14/11-17 så skulle jag bannemej haft ett leende på läpparna ;)



Jockarp.

tisdag 14 november 2017

Stolt och möter livet....

Våra husregler som hänger på toan....



Det där med att vara i en beroendeställning till andra människor, att jag haft känslan av att inte klara mej själv har plågat mej under sju års tid. Så länge jag varit mamma.
Men under en löptur med en vacker pianokonsert högt spelandes i mina öron hände det något. Och jag älskar verkligen när det träffar mej med full kraft.
De som skedde var just att jag förstod att klara mej själv det gör jag hur bra som helst. Jag löser allt som kommer upp i min och Mollies väg. Det är ju verkligen att klara sej själv det.

Vissa val jag gjort har varit mindre bra men jag har alltid fått ta hand om konsekvenserna själv. Det är aldrig någon annan som har sopat igen några spår för mej. Jag har varit nerbruten, sårad och mått allt annat än bra, men varje nederlag har jag tagit mej upp ifrån och det utan att döva mina sinnen med någon form av drog. Jag har analyserat, pratat och faktiskt vågat faca mina problem. Varje gång har huvudet varit lågt och jag har helst velat krypa ner under en sten, men på något sätt har jag puffat bort den där stenen och huvudet har blivit högre och ryggen rakare.
Min sårbarhet har blivit min styrka.

Jag har varit hård mot mej själv många gånger och oftast har det varit när det handlat om Mollie, att jag har känt mej otillräcklig. Men jag tänker sluta med det.
Jag gör nämligen allt för henne och det vet jag innerst inne. Jag jobbar 75% för att kunna vara med min dotter, hon är väldigt lite på fritids, hon slipper gå upp tidigt på morgonen. Hon får möjlighet att se världen, styrka av mej att försöka, hon våga och hon misslyckas, det finns utrymme för det i vårt liv. Jag ser att det växer fram en känslig och klok lite tjej och jag blir så enormt lycklig över att se att jag lyckats så bra.
Hon är empatisk och icke egoistisk. Hon visar sina känslor, hela registret och även där finns det utrymme. Hon får vara skogstokig på mej, hon får gråta, hon får gå undan på sitt rum och begära egentid. Hon får ro. Hon får testa, hon får smaka på ord och känslor och hon delar med sej av det till mej och jag bara älskar att få uppleva detta med henne.

Att jag ibland måste be om hjälp av föräldrar och vänner är inget problem för mej längre, jag förstår att det är så att det måste vara så. Det för att vi ska kunna leva ett bra, fint och fritt liv.
Att det ska ha tagit mej sju år för att förlika mej med denna känsla gör mej inget för just nu känner jag en inre frid som jag kommer att leva på väldigt länge.
Mollie är min akilleshäl så är det, men tillsammans blir vi starkare en den hårdaste diamanten i världen. Det är hon och jag för alltid det vet vi båda två. Och i det finner vi en trygghet.

Jag fick ett mail till mej, det låg i skräpposten men det var verkligen inget skräp, jag blev väldigt boostad och glad. Jag har svårt att greppa att människor känner så för mej, Tack.
Jag delar med mej av brevet här.

Halloj!
Du får säkert en hel del hälsningar via mejl, sociala medier osv och kanske börjar inkorgen välla över.
Skickar ändå några rader till dig.
Om du är trött på främmande människor nu får du trycka på deleteknappen när du vill under detta mejl :-)......
Nu vet jag inte om du tryckte på knappen, men kanske inte...


Började läsa din blogg för någon vecka sen, startade med de två första åren o hoppade sen till årets inlägg.
Jag blir imponerad av ditt sätt att skriva, ärligt, naket o utlämnande. De kan inte varit de enklaste att sätta orden på papper, men säkert nyttigt både för kropp o skäl. Starkt gjort. Ska inte ta för mycket av din tid, om du fortsatt läsa.
Du har varit med om saker under några år som andra inte går igenom under en livstid, att du ändå ser positivt på livet,  gör allt för din dotter och ger henne en fantastisk start i livet är imponerande.
Du har säkert hört de många gånger, men ditt leende kan få den gråaste dagen att bli ljus. Din styrka i kropp o knopp kan man bara drömma om att få ett uns av. Fortsätt vara du och tack för att du delar med dig av livet i jockarp.
Ska se till att införskaffa din bok och ser framemot en intressant läsning.
MVH K

Jag har ännu en gång gått ur skuggan och funnit ljuset. Jag har hittat nya stigar att gå.
Jag står just nu stolt och möter livet. Stolt över den jag är idag.
Och jag längtar efter livet.
Jag längtar efter snön så Mollie och jag kan göra snöänglar ihop. Jag längtar till den blommande vitsippebacken som jag kan kasta mej i.
Jag längtar till ljumma sommarkvällar när jag kan ligga på altanen och se konturerna på mitt älskade berget. Jag längtar till dom första höstdagarna när kängorna ska på fötterna. Ja jag längtar efter livet. Och ja, jag lever livet....Och jag lever det ihop med den bästa.

Prinsessan vinkar ;)


Jockarp.

måndag 13 november 2017

Chill.....

Mitt socker ;)


När det hänt stora sorgliga saker i mitt liv händer det emellanåt att jag vaknar upp i ångest. Det är vidrigt men jag har lärt mej att hantera det vilket är skönt. Jag vaknade upp i det stadiet på söndagsmorgonen.
Jag hoppade därför i mina Asics skor och drog upp på berget. Jag andades kylig luft och solen busade med mina ögon, hon var stark fröken sol.
Jag trummade på i ett bra tempo en timme och jag var vid väldigt gott mod när jag gick in genom palatsets port. Jag kände livet i mej igen. Jag var rustad väl inför en dag i positiv anda ihop med mitt mys.

Vi hade bestämt att vi skulle shoppa till hennes kalas och jag var helt införstådd med att hon skulle gå fullständigt bananas. Hon är helvild gällande planeringarna runt sitt kalas. Det varar i månader innan själva kalaset ska gå av stapeln.
Fullt med folk i butiken och många log och hälsade igenkännande. Jag kände dock inte dom vilket ibland gör mej lite förvirrad. Men jag förstår ju att dom tagit del av mitt liv på ett eller annat sätt.

Det var ju farsdag med vilket jag hade sådär lite lagom dålig koll på. Mollie hade dock bättre koll. Vi köpte en stock snus till morfar för att fira hans dag.
Vi blev bjudna på kaffe och det blev en chill och skön stund. Utan krav liksom.

Jag var tvungen att ta en vända till stan för att lämna av ett lass med böcker. Under regnbågen intresserar visst en hel del människor. Och det är bra den berör nämligen en viktig fråga i samhället Sverige.

Det är väldigt många som kommenterar på bloggen och det är väldigt trevligt. Att det också är väldigt många människor som  håller sej uppdaterade på mitt liv är även det fin och otroligt roligt. Självklart har ju antalet besökare ökat avsevärt nu efter allt som hänt, vilket jag kan ha förståelse för. Många som vill veta vad som hänt och vad som kommer att hända.
Sen finns det många som är i samma situation som jag, att ensamma ta hand om ett eller flera barn. Jag förstår att man kan hitta likheter och kanske även styrka genom att läsa om andra människor som är liknande livssituationer. Det är glädjande om jag kan inspirerar och att ge styrka.
Det är många gay personer som även dom kan finna samhörighet, livet som gay. Även om mitt liv inte är så gayigt. jag är mest en tjej som köper mjölk på ICA och önskar mej ett chill liv ;)

Självklart vet jag även vis av erfarenhet att det finns ett fåtal människor ute i vårt avlånga land som helst skulle vilja att jag stängde bloggen. Många försök har gjorts genom åren för att få stopp på ett liv pågår. Ingen har hittills lyckats.
Nä jag är inte redo än att stänga detta kapitel och kanske blir jag det aldrig.

Kvällen bestod av sällskapspel med fröken fuskare. Morr.
Vi lyssnade på musik och dansade lite, jag har saknat det vi dansade hela förra hösten, det är frigörande på något sätt. Vi får helt enkelt ta upp de igen.

Jag nattade min dotter och gick ut från hennes rum med kläder som skulle till tvättkorgen, hon ropade på mej och jag blev lite irriterade på henne för att hon inte släckte lampan och sov. Jag svarade henne med en retad röst. Ja Mollie vad är det.
Jag hör hennes lilla stämma säga.
Jag älskar dej mamma och god natt.
I det ögonblicket skulle hon kunna smälta alla världens isar. Den tjejen alltså. Jag bara log. Vilket privilegier att få dela livet med Mollie Vilhelmsson.

Ibland vill man bara ha det lite chill ;)


Jockarp.