underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

lördag 18 november 2017

Meningen?....



Ibland vaknar jag och känner ett jättebehov av att skriva. Det skedde klockan fyra en morgon, tankar behövdes sättas på pränt för att blir begrundade och landa. Och vad var det för tankar då?

Jo det här med att jag har en övertygelse om att det som sker det sker och det sker av en anledning. Jag har fortsatt att snurra dom tankarna en del.
Jag tänker så här. Fem månader i en relation är ju en väldigt kort period av en människas liv. Men det måste ju varit menat på något sätt att min och Louise väg skulle korsas annars hade dom ju aldrig gjort det.
Jag tror att vi behövdes för varandra på något märkligt sätt. Just i detta nu tror jag att jag behövdes lite mer för henne än tvärt om.

Jag hoppas och tror att detta blir starten för henne, att hon får hjälp med sina problem så att hon ska kunna leva ett så normalt och bra liv som möjligt. Hon är ung och det vore sorgligt att inte vända skutan innan den sjunker helt. Jag tror att jag kanske var språngbrädan i det läget. Att äntligen förstår både hon och omgivningen att även med den tryggheten som jag kunde erbjuda så gick det inte.
Jag är helt övertygad om att Louise älskade mej på riktigt och att hon ville ha det livet som jag kunde ge henne, ett lugnt liv på landet med barn, en familj. Men som läget är så har hon inte förmågan att klara av det. Men kanske kommer det en dag, jag hoppas verkligen det.

Hon då, vad fyllde hon för funktion för mej. Jo, som sagt fem månader är en kort tid men likväl så lärde jag mej mer om mej själv än jag gjort på ett par år. (och då har jag ändå lärt mej mycket dom senaste åren)
Hon lärde mej att jag kan hantera negativ fysisk och psykisk påverkan från andra människor. Jag kom i kontakt men en del av mej som jag tycker väldigt mycket om. Att stå helt stadigt och tryggt när det viner till både fysiskt och psykiskt. Jag tog liksom inte betet att hamna i affekt. Jag tillät mej inte att provoceras. Och hade jag vetat hennes hemlighet då så hade jag stått ännu mer stadigt och varit ännu mer grundad och trygg i dom uppkomna situationerna. Då hade jag varit total i dom nya lägena jag ställdes inför.

När jag nu fått lite distans på det så ser jag hur otroligt mycket detta förhållande faktiskt gav mej. Faktum är att jag tror att detta förhållande har gett mej mer än något av mina andra förhållanden har gjort.
Jag har vuxit enormt. Här kan vi snacka personlig utveckling. Och faktiskt insikten om att se det.
Jag får väl helt enkelt skicka fröken Louise ett stort varmt tack för det ;)

Gällande öppenheten så gick jag så långt under ett samtal med en kvinna att jag frågade henne rakt ut om hon hade några psykiska defekter som hon funderade på att hemlighålla för mej, gör inte det i så fall var min vädjan.
Ja det kan tyckas att jag gick över gränsen där men vid närmare eftertanke så känns det ändå helt befogat och helt rätt. Jag måste vidta försiktighets återgärder
Denna nya kvinna som ska komma in i mitt och Mollies liv hoppas jag och självklart tror jag att hon ska leva med mej till slutet.
Att min samtalspartner började prata om en kurs uppe i Rättvik gjorde att jag blev på min vakt och kände att jag behövde fråga ännu mer, jag frågade på, jag behövde det.
Denna gången ska jag vara extremt tydlig med vad jag vill ha och vad jag förväntar mej i en relation. Jag tror att det kan vara bra.

Mitt huvud har avslutat relationen med Louise men hjärtat hänger inte riktigt med. Jag är skör och konflikt uppstår emellanåt mellan dessa delar och det är något jag ska vara extremt tydlig med så länge jag känner så. Jag kommer vara ärlig med det, ärlig både mot mej själv och andra människor som kommer i min väg. Så jobbar jag ;)



Jockarp.


8 kommentarer:

  1. Wow! Vilka fantastiska ord som rinner av dig en tidig lördagsmorgon.
    Ibland är det en svår balansgång när huvudet vet en sak men hjärtat säger något helt annat. Man vill ju inte trycka bort den känslan heller trots att man vet att man borde.
    Allt händer utav en anledning och varje människa man möter har sin del i vårat livspussel, svårt att veta vilket bit i pusslet bara.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Ge dig själv en komplimang, leonora. Så respektfullt du skriver om Louise. Sällan jag fick uppleva någon att inte skriva massa skit utan att hålla en respektfull ton. Att gå vidare är att acceptera sitt förflutna, inte att ge upp sina mål. Man får vara ledsen och man får gråta, för att sedan kunna ta sig i kragen och gå vidare. Underskatta aldrig din förmåga att repa dig från sorg och smärta. Kram Jessica

    SvaraRadera
  3. Det finns en mening med allt, man får människor till sig som gåvor, som man antingen ska lära sig något av lr för att lära ut. Det är ofta på bekostnad av sig själv men som du skriver så utvecklas man på vägen. Jag har en enorm intuition, tills det kommer till kärlek...där slutar den fungera...Förälskelsen kickar igång nån kemisk reaktion i kroppen så allt slås ut, man blir som förlamad o endast hjärtat fungerar, hjärnan är helt bortkopplad. Underbart som f-n men det är när allt lulllull lagt sig o kroppen börjar då kontakt med alla organ o framförallt hjärnan som den stora utmaningen kommer. När man har ramlat ner fr de där magiska fluffiga rosa molnen. Det brukar ta tre-fem månader, det är först då man kan börja lära känna varandra på djupet. För i förälskelsefasen är man aldrig sig själv, det är ett tillstånd i rosarött skimmer.
    Ta hand om dig o din fölsedas-Sessa. Kram fr Karlskrona ♥️

    SvaraRadera
  4. Bra med egna tankar och reflektioner :)

    SvaraRadera
  5. Skräm inte bort din möjliga drömkvinna bara ;) Hon kanske har liknande upplevelser som du i sitt bagage...

    SvaraRadera
  6. Det gör ont när knoppar brister... Så så hon den kloka Karin ❤ personlig utveckling när den är som bäst. Rå och skör.
    Din generositet med dig själv och ditt inre får även mig att växa. Det ska du ha tack för. Keep up the good work 🙂
    //kram från Karlskrona

    SvaraRadera
  7. Ärlighet är det viktigaste. Det är nog den enda jag någonsin verkligen trott på. Det enda som är vettigt. Jag ahr genom åren absolut inte alltid varit ärlig, varken mot andra eller mig själv. Men att kunna släppa det, och förstå friheten i att bara på något sätt ge sig själv totalt. Och i gengäld få det man får just på grund av det; för sitt genuina ärliga jag, för att man inte dolde... det är verkligen det bästa.
    Allt du skriver känner jag att jag förstår, det är väldigt vackert och innerligt. Jag hoppas du träffar din "din"... och på något sätt hoppas jag att hon har en hel resväska med baggage, som hon är velig att dela, för du verkar vara en fin människa att dela med. (och i hemlighet är jag galet nyfiken på dig, but now is not the time ;) )

    SvaraRadera