Hoppet....

Jag vaknade upp av att jag trodde att hela stugan skulle lätta och flyga iväg över havet vidare mot Danmark. Det blåste galet och regnet piskade på fönsterna.
Jag älskar extremväder i alla fall när jag kan ta mej inomhus när jag vill. Det kunde jag. Så ja gav mej ut helt allena och gick ner till stranden för att titta på vågorna. Jag kunde inte låta bli att skratta när regnet formligen sköljde över mej. Jag är knäpp sa jag högt till mej själv sen sprang jag in i stugan igen ;)

En långfrukost följde sen började vi packa och röja i stugan. Det var dags att säga hej då för denna gången och förhoppningsvis på återseende snart.

Vi körde till ett hoppställe. Massa trampoliner och andra roligheter. Jag höll mej utanför studsandet på grund av en smärtande arm. Inga risker tas.
Mollie hoppade så svetten öste av henne men hon klagade på huvudvärk. Jag pytsade i henne lite vätska och hon kvicknade till en aning.

Efter en timmes hopp lämnade vi Halmstad och började tuffa hemåt. Det har varit en vecka med många mil i bilen och många olika platser har besökts. Det var skönt att rulla upp genom allén till palatset.
In med grejerna och Mollie började strategiskt placera sina kläder i sin garderob. Hon älskade sina ny plagg.
Jag fick ta tag i att sätta fyr i pannan, värme och varmt vatten behövdes. Även tvättmaskinen fick sej några rundor och sängkläderna byttes. Middag lagades och läsläxan lästes. Snacka om avkoppling ;)

Tidig sänggång. Jobb och skola väntar.

Jockarp.

Kanonhelg....

Vi lämnade byn fredag eftermiddag och hämtade upp våra vänner andra sidan berget. Vi tog oss till Halmstad och deras mysiga stuga precis vid havet och Östra stranden.
Vi slängde in grejerna och gick ut och ner på stranden bums. Det var ljummet i luften men helt folktomt. Vi plockade snäckor och skrev i sanden. Kidsen lekte lyftakompisleken, det gick fint för Mollie men för hennes något mindre killkompis gick det sämre. Mysets densitet är något högre ;)

Hem till stugan och vi började brassa Taco, det dukades i uterummet och ljusen tändes. Så himla mysigt.
Efter maten gick ungarna in och började spela spel men vi satt kvar och pratade till mörkret föll. Det var varmt och gott i stugan och stearinljusen var vårt enda ljus. En kväll helt i min smak.

Lördag morgon började med frallefrukost. Efter det begav vi oss till badhuset. Det var ett nytt plurr för oss och det var ett fint ställe. Tokmycket folk dock eftersom det var simskola. Mer än nödvändigt kan jag tycka.

Hem till stugan en sväng för en middagslur. Lite mat i magarna sen begav vi oss till Ullared. Det var vi inte ensamma om ;)
Fyra timmar senare och fem loppor fattigare lastade vi pinalerna i bilen. Alla var nöjda. Och kanske att jag var den nöjdaste bönan på hela Gekås, jag fick nämligen ett spontanbesök av en kvinna jag tycker väldigt mycket om.
Vi käkade en buffé ihop till trevliga samtal och närhet.

Puss, kram och hejdå på en parkering och vi började vår färd söderut medan hon började sin norrut.
Det sved en aning i mej men jag tvingade mej att se det positivt, att jag faktiskt än en gång fick möta henne.

Det blev sent i säng och Mollie slog ihop bums.
En händelserik dag var till ända.

Jockarp.

Flytta fokus....

Natten spenderade mestadels vaken, jag kunde inte låta bli att titta på den sovande kvinnan som låg där så tryggt och avslappnat bredvid mej.
Det är något magiskt över det. En varm mjuk kropp, lugna andetag, doften och så det svaga ljuset.
Min skörhet under dom tidiga morgontimmarna förstärker säkert ögonblicken som blir så starka för mej, men jag älskar att känna det. Det blir så brutalt vackert. Svårhanterligt men ljuvligt.
Just i det sköra ögonblicket brydde jag mej inte om framtiden. Även om tanken på framtiden gnager och smärtar i mej. Så var jag precis där, i vackerheten och inget skulle kunna förstöra det, inte då.
Jag la mej nära, min arm runt hennes midja, mitt ansikte nuddade hennes bara rygg. Jag log. Jag kunde inte låta bli.

I ett gårdskök satt vi mitt emot varandra och intog morgonkaffet. Hennes blåa ögon blev ännu blåare mot kaffemuggen av samma färg. Jag kunde inte sluta se på henne, hennes ögon förtrollar mej och jag släpper taget och låter det ske.

Men det där med avsked är inte min starka sida. Att behöva lämna någon som väcker liv i sovande rum i mitt inre är direkt plågsamt. Men för att kunna känna starkt vackert måste man också kunna känna starkt i motsatsen. Så någonstans i det där är jag tacksam.
Jag kände redan när jag passerat gårdens långa allén att jag saknade henne.

Att fylla dagarna är en bra medicin mot jobbiga saker. Jag är bäst på det.
När jag kom hem till mitt mys efter min utfärd så drog vi igång bums, lunch lagades och efter det tog vi kamphundarna med oss till sjön på berget. Där gick vi och småpratade och filosoferade. Hon är grym på att hjälpa mej flytta fokus.

Nu väntar ännu en utfärd mot västkusten, jag ska bara få hem min dotter från skolan sen lättar vi mot Östra stranden men fina vänner.
Jag ser en bra helg i spåkulan :)

Jockarp.

Nya kunskaper.....

Mollie åkte till skolan och jag for iväg på mitt håll. Jag hade packat väskan för en övernattning.
Även fikaväskan packades, planen var klar.
Jag drog väster ut.
Jag letade upp stället vi skulle inhysas på och medan jag väntade på mitt damsällskap pratade jag med ägarna till stället och jag tog mej en snabb husesyn.
Det var ett vackert ställe som valts ut (inte av mej)

Mitt sällskap kom och vi körde iväg några kilometer till ett krukmakeri. Där skulle vi prova på det fantastiska hantverket Drejning.
Jag var något skeptisk till om jag skulle fixa det men jag var ivrig över att få prova.
En trevlig man vid namn Anders hälsade oss välkomna och det var även han som var vår mentor.
Det såg ruskigt enkelt ut när han drejade, men så hade han pysslat med det i över fyrtio år, så kanske inte jättekonstigt.

Vi drog igång försiktigt och metodiskt och tja det blev inte så dumt. Tror det är lite min grej alltså ;)
Det är ett vackert hantverk, jag skapade något och leran var mjuk mot mina händer. Allt kändes så vackert.
Vi gjorde ett antal alster men bestämde oss för att behålla fem av dom, dessa ska nu torkas och glaseras sen får vi hämta upp dom, vilket ska bli väldigt spännande.
Anders tackades efter vi gjort ett litet studiebesök bland ugnarna som våra skålar ska grillas i i ca 4-5 dagar i temperaturen 1200 grader. Hett.

Vi drog vidare mot Mellbystrand, stranden är lättillgänglig och farbar med bil så kärran parkerades på sandstranden och vi åt en varsin räkmacka. Kaffe till det och ett blått hav mot grå himmel.
En fantastisk fin plats att sitta på tillsammans med en kvinna jag tycker om.

Jag hade planerat ytterligare ett besök men det hoppade vi i samråd över och tog oss tillbaka till vårt övernattningsställe.

Sammanfattningen av dagen blev lärorikt, gott, glatt, trevligt och passionerat. En dag i min smak alltså.

Våra alster....

Jockarp.

Hemfärd....

Ännu en brakfrukost vältes ner. Utcheckning och redo för färd söderut.
Vi tog ett stopp i skulpturparken Ekeberg innan vi rullade ut från stan. Jag gillar när man blandar konst med naturen, allt blir lite mer spännande då. Lite mer av en upptäcktsfärd.
Vi gick bara en liten sväng, parken är på 25 hektar och hade med all sannolikhet tagit några dagar att gå igenom.

Vi tuffade på i ett bra tempo och Svinesundsbron passerades och det kändes fint att vara på svensk mark.
E6:an i full fart i motig vind. Sex timmar senare rullade vi upp i allén till palatset.
Av med väskorna och in till city för att veckohandla, veckan börjar en dag senare för oss hemma men det är åter skoldags med allt vad det innebär.

Hem igen och vi lagade en utomordentligt god gryta, tillbehör blev nudlar som Mollie envisades att dom skulle blandas i. Så gör man på thairestaurangen informerade hon mej om.

Hon var kvar inne efter maten, själv tog jag tag i att sanera kärran efter utfärden, mer än behövligt både på in och utsidan. Nu är den åter tipptopp redo för nya äventyr.
Tvätt, tvättades och hängdes ut i det kraftiga vinden, det torkade snabbt trots den blyga temperaturen.

En kopp kaffe till läxläsning i soffan innan det var dags för tandborstning och lopplådan.
Min kväll avslutades med ett samtal, frustration och avslappning. Snabba vändningar ibland ;)

Jockarp.

Turisterna.....

Jag har rest runt hela jorden och med det bott på en mängd olika hotell, en del väldigt lyxiga. Men aldrig har jag sett en sån frukostbuffé som på Petter Stordalens hotell i Oslo. Det var bland det sjukaste. Allt från rysk kaviar till ekologiska morötter. Fisk i mängder och galet god knaperstekt bacon.
Marathon kräver en hel del näring så jag låg en del back på den fronten, men efter en timmes intag av frukostbuffén kände jag mej helt återställd.
Jag hade behövt lite vila men i stället gav vi oss ut. Vi ville se och lära känna staden lite mer.

Vi började med en båttur ut till Thor Heyerdahls museum som innefattade både kon-tiki och Ra.
Så fantastiskt att få uppleva båtarna live, förståelsen över vilket äventyr det måste varit blev med ens tydligare.
Att ge sej ut på dom stora haven med dom där flottarna gör man bara om man har en enorm övertygelse. Det hade Thor.

Vi gick över vägen till ännu ett museum, nu var det båten Fram. Ännu ett bevis på att en övertygelse en dröm kan förverkligas.
Fram byggdes för att ta sej till nordpoolen. Tanken var att skeppet skulle frysas in i isen och på så sätt ta sej med isen till nordpolen.
Det fina med museet var att man fick möjlighet att beträda skeppet, vi gick runt i kojerna, i maskin och uppe på däck. Mollie tyckte det var lite läskigt men samtidigt spännande.
Jag var mest fascinerad över att människor levde mellan 3-5 år på båten. Jag tror jag skulle fått fnatt.

Vi tog båten över fjorden och strosade upp mot slottet. Stort, vackert och pampigt. Vi pratade lite med vakterna, det är en ära för dom att spatsera tio steg och sen vända på klacken och spatsera åt andra hållet. Tror att jag fått fnatt även av den sysslan ;)

Vi tog spårvagnen vidare mot vigelandsparken. En fantastiskt fin park där det fanns över 200 skulpturer och den mest spektakulära var monoliten. De 17 meter höga granitblocket där 121 människor var uthuggnas var magnifikt. Alltså att hugga ut detta i en enda bit granit fick mej att häpna.

Vi lämnade parken, vi var nöjda med dagen som hade bjudit oss på mycket historia, kultur och galet vackert väder.
Middag avnöt vi ännu en kväll på Karl Johans gata sen blev det några rundor skip-bo. Läxläsning för unga fröken sen godnatt.

Jockarp.

Nummer 17......

Så sjukt trött.......

Marathon medalj nummer 17 skulle springas in till palatset i Jockarp. Det var planen men jag fattade ju att det inte gör sej själv. Och det blev jag varse bums efter start. Det saftades till med en uppförsbacke. Jag hade missat att kolla på banprofilen och fattade nog inte riktigt vad som väntade mej.
Solen sken, höstluften var hög, men det var branta lut både upp och nerför. Jag förstod att matchen skulle bli hård. Men jag älskar att slå i underläge, jag tuffade på och jag log.

Ett väldigt vackert lopp i en vacker stad. Vackra byggnader byttes ut mot småbåtshamnar med vackra segelbåtar. Jag passerade hamnen där den stora kryssaren Color Line låg och vilade inför nästa tur på öppet hav.
Jag tänkte på Tv-serien Rederiet och flinade rakt ut.

Vid 41 km stod Mollie och vinkade på mej. Hon skrek att jag skulle köra hårt. Jag log igen och jag korsade mållinjen med håret på armarna i givakt. Det är en fantastisk känsla.
Obeskrivbart, det måste upplevas. Kroppen totalt slutkörd, huvudet rensat och tomt och alla vackra människor.
Medaljen om min nacke och jag gick för att möta upp mitt mys.

Jag mådde bra, en lite stund i alla fall sen kom illamåendet och det slog till brutalt.
Siktet på ett stort träd, där lutade jag mej med ena armen och tömde magen. Svetten öste av mej och ögonen tårades. När innehållet var tömt lyfte jag blicken och jag möttes av ett busslast av japaner med sina kameror. Men va fan, kan man inte få spy i fred tänkte jag.
Jag kunde inte låta bli att börja flina åt hela situationen.

Hem till hotellet och Mollie ville bada i poolen, jag var måttligt sugen men jag är faktiskt mamma också och hon har sina behov. Vi busade i plurret en stund sen värmde jag min trötta kropp i bastun innan det blev en dunderskön dusch.

Jag välte i mej ett par resorb sen väntade en stor och svindyr pizza på en trivsam uteservering på Karl Johan.
Jag tittade på människorna som passerade och jag kände en enorm lycka.

Jockarp.

Tokig typ....

Vi lämnade byn tidigt och hade siktet inställt på staden Karlstad. Fem timmars körning på dryga sega vägar.
Mollie satt och spelade spel och jag spelade musik.
Vi kom fram lagom till lunch och jag välte i mej en mycket god pasta Carbonara sen drog vi oss vidare mot Sandgrund och Lars Lerins vackra konst.
vi strosade runt en timme på museet.

Vi gick ut och Mollie lekte lite på en närliggande lekplats sen var det in i bilen igen och vi rullade vidare mot Norge och Oslo som var dagens mål.

Vi checkade in på hotellet, slängde av väskorna och snabbt var vi ute igen. Jag var tvungen att hämta nummerlappen till maratonet. Givetvis fick jag fel adress så vi irrade runt med bilen på helt fel ställen. Att staden var enkelriktade eller totalt avstäning gjorde det hela ännu mer besvärligt.
När jag kom på misstaget försökte jag ta oss till rätt ställe men det var helt omöjligt för mej. Jag höll på att bli vansinnig innan jag ännu en gång parkerade kärran i Hotellets P-huset.

In i en taxi och mot Expo-mässan.
Lappen fick jag tag på men jag var tjurig.

Vi strosade vägen hem genom Oslos gator och tog en kaffe på, Karl Johans.
Ett tag under dagen avskydde jag Oslo men efter promenaden på den folktäta gatan blev jag på lite bättre humör och såg fram emot helgen i staden.

Tidigt hem till rummet, uppladdning i form av mängder med vätska och tidig sänggång.

Jockarp.

Dom goda tingen.....

"Good things happen to good people"
Ja men visst är det så....Och sleven av det icke goda har jag ju redan fått.

Saker som sker i vardagslivet reflekterar man sällan över, jag gör det ibland och när det sker träffar det ofta som en bomb i huvudet på mej.

För lite sömn efter nattjänst men vackert väder fick mej att pallra mej upp, kaffe intogs och jag gick ut på berget.
Och där, slog de mej att jag måste varit väldigt god ;) med full kraft träffades jag av vackerheten. Björkarna började skifta färg, gulnade blad framför mej, solen strålar skimrade mellan löven och träffade mina trötta ögon, jag kisade och jag log.
Jag kunde inte sluta le och ja det är en skön känsla.

Jag hade ingen tanke på att plocka svamp men när den ena gyllene godheten efter den andra kom i min väg var jag tvungen. Tröjan åkte av och där spatserade jag halvnaken på berget och plockade svamp. Jag kunde inte sluta le åt hela bilden.

Mollie kom hem från plugget och med sej hade hon en väninna. Jag satte mej på altanen och började rensa svamp, tjejerna studsade studsmatta och ännu en gång den dagen förstod jag det goda som var ämnat för mej. Jag log.

Jag körde hem vännen klockan sju och Mollie packade sin väska med kläder. Kvällsmaten intogs sen var hon redo för att hysas in ännu en natt på undantaget.
Jag gjorde mej redo för en natt i vedsvängen.

Och ja, den natten blev speciell. Ännu mera vackerhet och jag såg det, så tydligt. Jag log.
Ett samtal med en kvinna.
Hon får mej blyg och jag älskar det. Det är starkt.
Jag var brutalt trött men jag kunde inte sluta le och jag ville inte avsluta vårt samtal. Det är något speciellt.
Good things och jag är där, förtjänar det och jag ser en fortsättning på det.

Jockarp.

Plugghäst....

Det var skoldags för mej. En bra grej det där att föräldrarna får vara med en heldag i plugget varje termin.
Det första vi gjorde var att gå och tjena på mat-tanten och kolla upp vad som skulle serveras till lunch. Fisk och det lät perfekt det.
Första lektionen var matte, Mollie är grym på räkning. Vi är olika där, väldigt olika, hon imponerade stort på mej.
Rast och vi spelade King, väldans kul och jag var förvånad över att regler och domsluten följdes. En trevlig aktivitet där alla fick vara med, även jag ;)

Resten av dagen var det syslöjd för min och Mollies del. Det var roligt och för första gången i livet gjorde jag en makrame. Grymt imponerad av mej själv och även att jag kunde visa och hjälpa kidsen.
Innan fisken skulle intas så var de Cellolektion, det gick fin och Mollie var fokuserade och jobbade på.
Middagen intogs sen var det lite rast innan vi fortsatte med slöjdande.

Vi hämtade Cellon och en kompis som skulle följa med sen tackade vi för dagen.
Ner till stan för att gå till bibblan. Vi lärde oss nyheten (som är ett år gammalt) att låna böcker själv genom en station. Mollie fick sitt egna lånekort och hon var mäkta stolt över det.
Vi träffade även en journalist från Svenska dagbladet som skulle skriva om situationen i Sölvesborg angående Regnbågsflaggan.

Hem till byn och jag lagade käk till barnen och förberedde för scouterna. Dom skulle vara vid sina kojor i skogen men när jag körde dit dom så öppnade sej himlen och den höll sej öppen en timme. Vi vände hemåt och jag tog en löptur på berget medans Mollie spelade Skip-bo med mormor.

Nattjänst i vedsvängen väntade så jag kramade om mitt mys, sa god natt och drog vidare i livet.
Sammanfattningen, en bra dag och inte sämre blev den av att Herr Winnerbäck överraskade med att släppa en ny singel.

Jockarp.

Gravvård......

Ledig måndag och jag följde myset till taxin, hon pratade oavbrutet och det var skönt för jag kände mej inte så talförd.
Vi sa hej då sen drog jag iväg på berget i löparskorna. Jag kände mej väldigt stark, vilket var behövligt för vinden var även den enormt stark. Jag angrep mördabacken och jag funderade faktiskt på att ta den en gång till på vägen hem, men jag lät bli. Snart långlopp och krafterna behöv sparas.
Turen slutade på 10 km vilket kändes helt perfekt.

Jag tog en uppfräschning i form av dusch, kaffe och tandborstning. Jag var redo för resten av dagen.
Massage väntade mej och gosse vad skönt det är. Jag fattar inte att det skulle behöva ta mej så många år att inse de.

Hem igen och jag hade fullt upp till Mollie hux flux stod på gårdsplanen igen, dagarna bara rasslar iväg.
En helg utan henne gjorde att tiden prioriterades. Jag ville hitta på något med bara henne. Hon var en aning motsträvig till mina förslag men slutligen enades vi om Boön.
Vi packade fikaväskan och körde iväg. Och vilken eftermiddag vi fick.
Vi satt på klipporna precis intill vattnet och solen sken på oss. Vågorna skvalpade vid våra fötter och vinden ven bakom klipporna. Mollie satte sej tätt intill mej och käkade en sockerbulle. Hon pratade om politik och jag kunde inte låta bli att le.

Fikan var slut och vi gick vidare över klipporna, hon hoppade över vattenpölarna och jag var övertygad om att det skulle bli ett par blöta dojor hem men av nån märklig anledning klarade hon sej utan att trilla i.
Vi passerade den gamla gravplatsen och nyfiket läste hon på skylten, hon frågade mej vilka som var begravda där och om det kostade något att ha gravplatsen där. Hon hade tydligen diskuterar gravvård med någon från den äldre generationen. Jag svarade henne på frågorna, oklart om det var korrekta svar, men jag svarade efter bästa förmåga.

Vi parkerade oss ännu en gång på några klippor och det blev en vacker kväll, solen var låg och vi låg där på stenhällen och småpratade till det kluckande ljudet av vatten mot land.
Det var en sån där magisk måndag.
Världsklass.

Jockarp.

Chaffis.....

Tadaaaa...

Tycker mej klä i en lastbil...

Sena kvällar med trevliga samtal gör att mornarna inte är så särskilt behagliga.
Jag krigade mej upp ännu en morgon innan klockan parkerat sej på siffran fem. Mörkt och murrigt men fortfarande lite ljummet i luften.
Jag gick ut på trappan, sträckte på mej och vände blicken mot himlen. Det var stjärnklart. Jag kom på att jag saknat stjärnhimlen denna sommaren, vi har inte sovit ute under bar himmel alls lika mycket som vi brukar.
Det får bli ändring på det tänker jag.

Något jag gillar med mej själv är min nyfikenhet, att prova nya saker. Jag fick möjlighet till det under söndagsmorgonen. Under mitt 42-åriga liv har jag aldrig haft möjligheten att ratta en 24 meters långtradare. Den möjligheten såg jag och jag tog vara på den :) Jag tror att det skulle kunna bli min grej i mitt nästa liv.

Mollie var med mormor och dom hade åkt till stranden med hundarna. Mollie uppdaterade mej på att det saknades vatten och det var väldigt många döda maneter. Det blåste friskt på dom men hon gillade det starkt.

Under lunchen tändes grillen och vi hade en behaglig rast i arbetet. Trots blåsten så var det helt fantastiskt att sitta i vindskyddet, äta korv, samtala och blicka ut mot havet. 18:00 var jag åter hemma efter ännu ett långt pass med att förtjäna det dagliga brödet.

Mollie badade och efter det satte hon sej i soffan i sin lilla morgonrock och läste läxan. Vi satt väldigt nära varandra och det märktes tydligt att saknaden varit stor.
En fin avslutning på en lång arbetshelg.

Jag kunde köra kran med ;)

Jockarp.

Bokfest.....

Fredagskväll och Mollie skulle på tjejfest med övernattning. Jag lämnade henne och drog i väg till min vän andra sidan berget. Vi tog en skön promenad och landade på hennes trappa. Där satt vi och tittade på stormånen och åt smågodis och samtalade om livet. En helt fantastisk kväll.

Vi sa hej då och jag drog hem över berget. Gris, hjort, rådjur och räv var några varelser jag mötte på min färd.
Hem i bingen och jag funderade över om Mollie skulle ringa under natten och vilja hem. Det gjorde hon inte.
Jag hoppade upp innan klockan slog fem och lämnade byn för ett tolvtimmars arbetspass i vedsvängen.
Mycket strul medförde en väldigt sen frukost, men det gick desto snabbare till lunchen ;)

Jag fick rapport från mormor om att myset haft en härlig fest och övernattningen hade gått fint. Hon hade sovit mellan 02:00-08:00 lite snålt men är det fest så är det.
På bibblan var det bokfest och Mollie skulle självklart dit. Hon hade skött uppdraget med att läsa och skriva om böckerna och för det blev det snittar och champagne ;) Hon fick även med sej en bok hem som handlade om matlagning. Bra val tycker jag.

Jag fick ett samtal från tidningen QX gällande regnbågsflaggningen i min hemkommun. Självklart gav jag dom min syn på det hela. Viktig fråga för många.

När jag kom hem på kvällen spelade vi lite skip-bo, vi tog tag i läxan och även cellon fick sej en liten luftning.
Vi avnjöt en ostbricka sådär lite spontant. Jag känner att det är något jag måste prioritera. Det är supermysigt och Mollie provade faktiskt fler ostar än jag trodde och vissa gillade hon skarpt. En mysig och viktig kväll för oss båda.

Jockarp.

Det handlar om kärlek....

Det är inget ekonomist, inget politiskt, inget religiöst.
Det är sex färger och en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stoppa det?

Det var en regnig och gråmulen morgon, sådär dystert som höstmornar kan vara.
Men det var egentligen ingenting mot det mörker som mötte mej när jag läste tidningen. Samstyret i Sölvesborg hade beslutat om att inte längre hissa regnbågsflaggan på kommunhuset under pridefestivalen.

Det är sex färger och en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stoppa det?

Samstyret hade tagit beslut i frågan.
Att SD och KD har en filosofi att det endast är kärnfamiljer som räknas är en sak, men i samstyret finns två partier till var av ett är Moderaterna, som historiskt sett verkat för mångfalden. Jag undrar vad alla öppna moderater tänker just nu?
Jag är moderat och fredagen den 13:e september skämdes jag över att vara det. Varför hade ingen satt ner foten, förstod dom inte vikten av detta?

Det är sex färger en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stopp det?

Louise Erixon anser att det bara ska flaggas traditionsenligt i Sölvesborg. Flaggan med dom sex färgerna har prytt Sölvesborg stadshus sen år 2013 och för mej har det blivit en tradition. Men vi har inte samsyn där.

Det är sex färger en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stopp det?

Jag minns första gången jag såg flaggan vaja i vinden i min hemstad. Jag kände en enorm stolthet över att få vara en del av Sölvesborg.
Att lilla Sölvesborg hade modet att hissa flagga, jag var förvånad.
Det var stolthet, mod och kärlek.

För mej var det så mycket mer än bara en flagga på sin stång. Det var ett bevis på att jag bodde i en kommun som välkomnade alla, att man ansåg att mångfalden berikade vår kommun. Att man kunde älska vem man ville och alla var välkommen i vår stad. Och precis så har jag känt mej.
Nu vet jag inte.

Nils Åkesson. Det är killen som kan förändra Sverige. Tänk att han en dag kommer hem till sina föräldrar (Louise Erixon och Jimmie Åkesson) med en man och säger sej blivit blixtförälskad. Om det är så hoppas jag att han har modet och styrka att stolt våga stå upp för sin kärlek. Alla vågar inte det och samstyret i Sölvesborg gör minsann inte saken lättare precis.
Ibland får man tänka om och detta är ett bra läge att göra det. För det handlar om:

Sex färger en flagga för fred och kärlek.
Hur kan någon vilja stopp det?

Jockarp.

Jonglera....

Jag kände mej piggare och starkare och med det var jag redo för en testtur i löparskorna. Den första milen på 6 dagar.
Jag ska springa ett maraton nästa helg och hade det varit ett av mina första lopp så tror jag att paniken skulle knackat ganska hårt på dörren nu. Men nu är det mitt 17:e i ordningen och jag vet att jag klarar det om jag är frisk, även om jag inte legat i hårdträning sen ultra precis. Men nä jag är ganska lugn inför loppet.
Att träningspasset var lyckat och jag kände mej okej stärkte klart även det min tro på mej själv.

Veckan för övrig har innehållit ett utvecklingssamtal för Mollie i skolan.
Varje år har hon blivit ledsen på samtalen och i år ville hon inte ens gå. Hon blev ledsen innan vi ens var i närheten av det. Jag tror att det är en form av prestationsångest men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Eller om jag behöver göra något åt det. Det kanske växer bort. Hur som helst har hon i alla fall världens bästa och förstående fröknar, hon tvingades inte till det och vi vände hemåt mot byn igen.

Jag har hunnit med ett möte gällande logistik, mycket intressant, givande och även roligt. Annars har jag inte gjort många knop gällande arbete de senaste veckorna. Men nu väntar jobb hela helgen och även ett par dagar nästa vecka innan jag åter är ledig ;)

Vi skulle hämta mina föräldrar vid stationen efter en resa dom gjort och innan dess tog vi en promenad i stan, det var mörkt, regnigt och blåsigt. Mollie stod för samtalen och jag höll ordning på hundarna. Det var en mysig stund vi hade tillsammans.

Mollie och jag har blivit ovänner, vi har blivit sams. Vi har skrattat, kramats och jag har även gråtit en skvätt. En massa vackra saker har ramlat framför mej och jag har sett dom. Allt från blommor till mognade nypon, jag har tittat på molnen, havet, vågorna och jag har suttit på en stubbe och filosoferat. Det händer mycket på några dagar i det som kallas livet.

Men det mest sensationella är nog ändå att jag lärt mej att jonglera med tre bollar. Jag hade en mycket bra lärare inget snack om den saken, men jobbet har jag gjort själv. Jag har tränat och tränat. Och ja, det ger resultat. Nu kan jag, även om jag inte är proffs på det (än)
Det var en bra utmaning och mycket lärande om mej själv. Läran om att om jag tränar på en sak så blir jag bättre och tillslut bra.
Nu funderar jag på rubiks kub, gitarr spel eller dreja. Oklart vilket som kommer prioriteras först ;)

Jockarp.

Tomhetens tårar....

Jag är frisk men inte tillräckligt frisk för löpning så när jag lämnat myset i skolan tog jag kamphundarna med mej till havet.

Det var tomt på folk vilket gladde mej, jag orkade inte med människor, jag orkade knappt med mej själv. Jag var ensam och ensamt var bra. Just då.

Det var knappt så solen orkade genom molnen och det blåste friskt. Sommaren är historia och vi är inne i hösten, det märktes tydligt.
Jag kände en tomhet och en sorg när jag gick på stranden, över vad vet jag inte. Men jag förstod ju att jag behövde renas. Jag var gråtfärdig men jag kunde inte gråta, allt var i ett låst läge.

Jag satte mej på bryggan och lät stänket från vågorna träffa mina gympaskor. Havet var vilt och kallt, jag behövde det vilda, där utanpå, inuti behövde jag lugnet och jag sökte det.
Stilla satt jag och såg vågorna möta land, vinden busade med mitt hår, jag drog bort ett par strån som retade mitt öga.
Jag tog upp mina dinglande fötter och lät dom genom bryggan ta fast mark igen.
Jag var åter i rörelse, motvinden var kraftfull och den rev i min jacka, solens strålar mötte min kind för ett ögonblick och dom värmde. Jag såg ut mot havet och så äntligen kom dom, där i den kraftiga motiga blåsten men solens värmande strålar så kom dom äntligen, tårarna.
Jag välkommande dom, en tanke for förbi, varför gråter jag? jag fångade tanke och jag släppte den lika snabbt.
Jag behövd inget svar.

Jockarp.

Känna utan att känna......

Det är väldigt sällan jag träffar människor som får mej att känna väldigt mycket utan att egentligen känna personen. När det inträffar blir det extremt och det finns något bortom, stängda dörrar öppnas upp och tron på det vackra väcks.

Måndag och för mej betydde det dejt men en kvinna som genom samtal, text och även ett fysiskt möte fått mej nyfiken. Visst att jag är nyfiken på det mesta men när det gäller dejter så är jag väldigt svårflörtad, jag skulle idag aldrig gå på en dejt som jag inte tro skulle kunna leda till något mer. Jag gillar möten med nya människor men när det gäller att träffa min livskärlek så vill jag liksom ha mer kött på benen innan jag hoppar upp i sadeln.

Hon kom till palatset och middagen stod i princip på bordet, Mollie styrde upp med husesyn medan jag la den sista handen på såsen. Vi satte oss till bord och som den utomordentligt grymma värdinna jag är så skålade vi i vatten och rött vin och jag hälsade dejten välkommen till vår boning.

Lite kortspel och studsande på studsmattan innan efterrätten. Efter det tackade Mollie för sej och kröp till kojs.

Vi parkerade oss i soffan och halvliggandes samtalades det i timmar, en fantastiskt vacker kväll. Det var så enkelt, varmt och glädjefullt.

Vår natt varade fram till halv sex på morgonen och Mollie skulle upp sju. Jag var inte helt pigg just då ;)

Jag la mej igen, hennes kropp var bar. Naken hud under mina målande fingrar. Bland det vackraste jag vet är att måla bilder över naken hud. Ingen kan se vad jag målar men för mej är bilden glasklar. Jag målade och målade där i morgonljuset, bild efter bild. Jag log när jag insåg hur lyckligt lottade jag var.

Vi masade oss upp och kaffet intogs på palatsets trappa. Solen sken och höstluften var hög. Fåglarna kvittrade, en häst gnäggade. I allt det vackra satt jag bredvid en kvinna i en vit skjorta med hennes huvud lutad mot min axel. 

Det var så vackert så om någon skulle sett oss ovanifrån så skulle dom blivit väldigt avundsjuka, det var en vacker bild som talade trygghet, närhet och glädje.

Under eftermiddagen var det dags för hej då och jag blev väldigt sorgsen över att vi inte kan få en framtid ihop, men ibland käppar omständigheterna hjulen för mej.
Ja jag var faktiskt ledsen när hon körde genom allén och försvann i från mej.

Jag tillät mej vara frustrerar och ledsen en stund. Men efter en kvällspromenad med hundarna och samtal med en vän så kände jag att jag måste förändra bilden.

Att se på vårt möte som något fint och vackert. För det var precis de det var.
Så när jag gick till sängs ensam på kvällen log jag tacksamt över att jag får möjligheten att träffa vackra människor, människor som får mej att känna trots att jag inte känner dom.

Jockarp.

Förkylt.....

Det var allt annat än kanonform jag vaknade upp till. Halsen smärtade, snoret rann och huvudet kändes som det skulle flyga i luften.
Men det var bara att hasa sej upp, byrackaren skulle ut. Jag la mej på soffan och funderade över vad som hänt.
Jag minns inte sist jag var sjuk, jag har varit förskonad, senast jag inte var i högform var när jag gick med en mitella runt min brutna arm, men detta var något annat.

Jag gjorde inte många knop utan låg still tills Mollie bad om frukost. Jag gjorde frukost till henne och hinkade i mej ett par koppar svart, det vände en aning och jag tog tag i städning av palats. Hela nedervåningen dammsugandes, jag var nöjd över min bedrift.
Jag såg till att Mollie fick ett bad och håret tvättades. Tvätten viktes.

Våra vänner kom och med sej hade dom en delikat kaka, den satte vi tänderna i på altanen. Där satt jag och jämrade mej över att jag var förkyld och att jag har en stundande dejt, dålig kombo alltså.
Sjuksköterskevännen tipsade om att jag kanske skulle ta tempen och temp hade jag, lite för hög. Ovanligt men tydligen effektivt tryckte jag i mej ett par Alvedon på hennes ordination. Jag blev piggare.

Myset och jag behövde komma ut så vi tog kamphundarna till stranden för en promenad. Det var en perfekt kväll inte en människa som störde oss när vi sakta strosade fram i sanden.
Mollie ville leka lite på lekplatsen så det gjorde vi innan vi körde hem för att laga middag.
En bra dag trots förkylning.

Idag väntar dejt, (om hon nu lyckas ta sej till Jockarp vill säga.....:)

Jockarp.