underregnbågen.se

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 30 april 2018

Potentiell fru?

Humf.....


Tänk att jag vaknade upp utsövd i soffan. Campen var helt okej för denna gången. Solens strålar träffade mej hårt rakt i ögonen när jag gläntade min ögon. Jag hör min dotters första ord.
- God morgon mamma.
Jag smälter, hon är så underljuvlig. Vi stannade kvar i soffan en stund till och tv sattes på. En otroligt chill morgon.

Jag tog motvilligt tag i livet. Palatset städades och bilen tvättades. Sanslöst effektiv när den sidan sätts in. Bra där Leonora.

Min damdejt tre för veckan kom med nybakade frallor, kakor och en vacker blomma. Det dukades upp med godsaker på palatsets stora ekbord och vi hade en fantastisk trevlig stund. Samtal om gammalt och nytt. Efter matintaget gick vi ut och hängde med Mollie på studsmattan. Sommarväder och det gör allt så mycket mer lättlevt.
Fyra timmar senare kramades vi om och sa på återhörande inom en snar framtid.
Jag konstaterade att jag har väldens bästa vänner, få men helt perfekta ;)

Myset och jag drog vidare i livet. Mot Ekohallen, lite diverse pinaler inhandlades. Sånt där trist bra att ha pinaler.
Hemma igen tog jag en löptur, jag höll nere längd och tempo. Jag träffade på en bybo så där stannade jag en stund och tjitttjattade. Härligt när vädret är bättre, människor är ute och människor ler.
När jag kom hem till undantaget startades grillen upp. Gosse vad gott.

Ja på tal om dejter, nu är det en ny vecka vilket betyder nya möjligheter till möten. Och idag ska jag köra 120 mil tur och retur för att träffa en potentiell ny fru.
Det finns nog en och annan som tycker att jag är en knäppjeppe som kör så långt för att ta en promenad och äta middag med en kvinna. Det är okej att tycka det. Jag tycker annorlunda.
Jag tänker klart passa på att gratta knugen på hans födelsedag nu när jag ändå är i hans majestäts hood ;)



Jockarp.

söndag 29 april 2018

Två sidor av berget....



Dagar med jobb, jag jobbar sparsamt just nu vilket är behövligt. Jag vill vara med denna våren. Jag vill njuta, uppleva och se allt vacker runt mej. Men ett par pass under en fjortondagarsperiod skulle göras, fredag och lördag var bra dagar för det.

Under fredagen fick jag ett väldigt sorgligt sms om en tragisk händelse. Jag mådde dåligt över det och funderade på livet. Jag vet att livet ska levas och jag försöker göra det på mitt sätt, på de sättet som får mej att må bra. Att skratta, uppleva, utmanas, älska och älskas. Jag älskar livet.
Men vad är det som gör att vissa människor inte älskar livet och låter bli att leva det? 
Vad är det som gör att vissa människor väljer att inte leva?
Jag behövde komma ut för att stilla mina tankar och känslor. Jag behövde andas ny frisk luft.
Vi tog med oss kamphundarna ut på berget. Barnskratt och små hoppande pälsbollar bland vitsippor och mossbeklädda klippor gav mej den kraft jag behövde. Jag funderade över valen och mitt val är och har alltid varit att leva, inget snack om den saken. Men livet sätts onekligen i perspektiv när oväntade tragiska saker sker. Vad är viktigt och vad är oviktigt.

När jag gick och la men den kvällen tänkte jag på mina små problem gällande nattsömnen, matlådan, Mollies tjorviga tjocka hår. På andra sidan berget hade hela familjers liv slagits i spillror. Perspektiv på det? Jag blev lite småförbannad på mej själv som kunde tänka på mina små bekymmer mitt upp i andras sorg.
Men jag vände och försökte vara snäll mot mej själv, ingen mår bättre av att jag kastar skit på mej själv.

Lördagen i vedsvängen 12 h skulle avverkas och det gick fint, höjdpunkten för dagen var att Mollie och mormor kom och hälsade på. Mollie pratade i komradion och busade med mina kollegor. Hon var på ett strålande humör och det smittades av sej.
Dom lämnade oss för att köra och köpa lite nya kläder, jag fick ett samtal med rapport om vad som införskaffats.

Efter avslutat jobb tog jag en lätt löptur, det var en sån där lagom, ljummen ljuvlig kväll. En sån där kväll som man inte vill ska ta slut. Jag sög in livet. Kraft samlades.

Min vän som just nu går igenom helvetet på jorden ringde och jag hörde hennes ilska, frustration, sorg och smärta. Men jag hörde också värmen och kärleken och det inger ju trots allt hopp. Att finnas där för människor man älskar är så otroligt viktigt men också smärtsamt och jobbigt.
Samtalet avslutades men mycket hängde kvar i mej. Det bröts dock av något när jag ser Mollie som börjat bombarderar soffan med gosedjur.
Natten skulle genomföras i campande läge i soffan med tusen gosedjur, Mollie och hennes idéer. Jag bara skakar på huvudet och hänger på :)



Jockarp.

fredag 27 april 2018

Lammen....

Ruggigt gott.....


Det första löppasset efter maran var ett faktum. Jag vill känna på kroppen lite. Jag gav mej av så fort Mollie åkt till skolan. En liten tur på fem kilometer, det kändes utomordentligt bra, pulsen drog i väg något mot slutet av rundan och jag förstår det. Jag läker just nu. Men benen kändes fräschare än jag kunde förvänta mej och den inflammerade tån störde mej inte allt för mycket. Jag var dock så smart att jag tog skorna med störst storlek. Smart.

Hästarna skulle till granngården för att få ta del av det grönskade gräset som satt ordentlig fart. Det märks att min gamla dam just är det, gammal. Hon brukar dra i väg som ett pistolskott när hon kommer på bete, men nu luffsade hon lugnt iväg och tog en tugga grönt gräs. Det var vackert att se henne så nöjd över livet. Jag skänkte den en tanke, att hon varit en så väldigt stor del av mitt liv under en lång period i mitt liv. Men tiderna förändras och jag med den. Men vi har haft mycket fint i hop inget snack om den saken.

Dusch och vidare mot min lunchdejt. Att äta lunch men en av dom bästa precis intill Mörrumsåns vilda forsande vatten gav mej kraft. Det slog mej vilka fina vänner jag har. Mina närmaste vänner är verkligen helt kravlösa. Om vi inte hörs på en månad eller två så spelar de ingen roll. Vi gläds när vi ses och vi njuter av mötena. Att maten för dagen också var ruskigt god gjorde upplevelsen total.
En timme senare kramades vi om, jag var tvungen att köra hem. Mollie och en väninna skulle komma hem från skolan och deras plan var klar. Det skulle bakas.
Baket gick bra och fantasin flödade. muffinsarna pimpades med både choklad och jordgubbar. Det sattes även ljus i kakorna ;)

Vi fick besök från andra sidan berget och självklart fikade vi på muffinsen. När vännen åkt hem tog vi kidsen och drog till stranden, vi behövde luft och lite uteliv. Mollie hade bollen med sej och vi kastade lite gris. Det blåste och var kyligt så i stället för att strosa på stranden gick vi en liten sväng bland sommarstugorna. Mysigt.

Hem och det skulle bråkas lite i baksätet. Tydlig order från chauffören följde. Sluta eller åker ni ut båda två. Lammen satt sen snällt hela vägen hem. Avskyr trams i bilen och så är det farligt också. Morr.

Lite mat i magarna och innan nattningen gick vi till undantaget en sväng med några kakor. Hon är väldigt givmild min lilla dotter. Sånt gillar jag.

Barnen mot mammorna ;)


Jockarp.

torsdag 26 april 2018

Damdejter.....

Det viktiga....<3


Veckan innefattar inte mindre än tre fantastiska damdejter så när jag lämnat Myset vid taxin var det bara att dra i väg på träff.
Frukostdejterna har blivit ett trevligt inslag i mina vardags veckor. Det är bra med lite socialt umgänge när Mollie befinner sej i bänkar där hon bildar sej.
Vi var på plats på frukosthaket en timme tidigare än vanligt, det på grund av att jag inte skulle springa min morgontur.
Vi mumsade mat, drog kort, filosoferade och glodde på folk. Detta pysslade vi med i fyra timmar ;)

Vi sa hej då och jag for hem för att hämta matlådan, det väntade ett eftermiddagspass i vedsvängen.
De stora samtalsämnet för dagen var att vi hade fått vår välförtjänta bonus, det resulterad i en lön på över 75 loppor. Jag hade kollegor som frågade sej om det verkligen stämde. Självklart sa jag flinande, nu har vi äntligen fått den lön vi förtjänar ;) Och staten får en rejäl del av kakan med och det är ju fint. (not)

Det där marathonet som jag sprang häromdagen, det satte sina spår minsann. Jag har fått bekymmer med en inflammerad stortå, detta är självklart inget nytt fenomen för en löpare. Men det gör ruskigt ont innan trycket släpper. Jag fick utföra en operation på mej själv för att slippa smärtan. Äckel varning. Men det bara öste vätska ur tån på mej, aj.
Jag körde med ett gammalt husmorsknep. En bomullstuss med ättika på. En tejpbit över den. Sen spatserade jag tjusigt fram i livet igen ;) Jag räknar dock kallt med att jag inom en snar framtid enbart har nio tånaglar. Ja det är vardag för oss långdistansare. Sommarsandaler hejdå.

Mollie blev upphämtade av mormor och dom investerade i jordgubbar. Lilla fröken Vilhelmsson har nämligen en plan för dagen. Jag är något rädd för att jag innefattas i den planen. Hua.

Nu väntar damdejt två för veckan, en lunchdejt <3

Livet i sin enkelhet....


Jockarp.

onsdag 25 april 2018

Skämskeps och fjäsk....

Redo för plugget....


Mollie kommer inspringandes och kryper ner under täcket. Hon frågar hur min dag ser ut. Jag svarar henne att den är oplanerad.
Då tycker jag att du ska gå och lägga dej igen när du lämnat mej vi taxin och sen kan du ta en promenad till mormor och morfar.
Jag flinade lite och ruskade om hennes tjorviga hår och sa ja det skulle se nåt ut det va?
Nä upp och hoppa. Makaroner till frukost beställdes av prinsessan af Månsagården. Bara att göra då.

Jag hade glömt att ringa och avbeställ måndagens taxi till Mollie så jag fick minsann ta på skämskepsen på morgonen och be taxichefen om ursäkt för det inträffade. Mollie plockade en påsklilja till honom. Ja vi smörade på bra där, vi jobbar väldigt bra ihop lilla fröken och jag. Taxichefen flinade bara och informerade oss om att han inte var långsint ;)

Jag tog en promenad på berget, det var friskt, björk och bok spräcker sina knoppar i en ryslig fart och på marken är det som en matta av alla vitsippor. Jag frös om fingrarna, väldiga omslag i temperaturen denna våren för min del.
Kaffe på undantaget och vidare en sväng till stan.
Jag konstaterade att min bil var totalt nerkladdad av fågelskit så den var bara att dra igång tvätten när jag kom hem. Morr.

Lilla fröken kom hem från skolan och hon hade haft en toppen dag. Hon fick ett välbehövligt bad och håret tvättades och kammades. Hon var sötare än nånsin när håret sattes upp i en svans. Jag tycket om att se hennes ansikte vilket oftas skyms av en hög med hår.

Vi gick ut och lekte med hundarna, fyra kamphundar finns  på undantaget och Mollie gillar dom väldigt. Hon borstade dom och hon gosade med dom. Härligt att se.

Middag lagades och vi är inne i ett extremt födointag, jag tror att Mollie växer väldigt just nu. Två stora tallrikar var klämde vi ner med kött, potatis och sås. Himmelskt gott.

Resten av kvällen tog vi bara det väldigt slow. Nja jag hade lite problem med den sysslan och föreslog en tur till havet men det blev tvärstopp och jag fick respektera det tvärstoppet ;) Mollie hade ju faktiskt varit i skolan och jag hade varit ledig.



Jockarp.

tisdag 24 april 2018

Marigaste maran....

Cooola kärran ;)


Jag älskar sol och värme, i alla fall när jag sitter i en brassestol och smuttar på en kopp kaffe. Det är absolut inte lika roligt när jag ska springa ett Marathon.
Jag vaknade upp på loppdagen och redan klockan sex på morgonen var det varmt. Frukost och i tävlingskläderna.
Jag tog tunnelbanan till starten. Som vanligt luktade det liniment och det var ett myller av löpare. Jag pratade lite med en portugisare och vi var båda oroliga för värmen.
Själv vet jag med mej sen innan att det är min Akilles häl, jag får ofta bekymmer med magen när det är varmt.

Starten gick under hovrande helikoptrar. Det var en go känsla. Jag trummade på, kilometer efter kilometer, vips var de första fem avklarade, tio gick fint.
Vid tolv hände det dock något. Seg i hela kroppen och det bankade i huvudet. Vad händer? Var jag i väggen?
Jag trampade på men sakta, jag väntade på att kraften skulle komma och den kom, vid två mil kände jag igen kroppen igen.
Jag tror att min kropp fick en chock av värmen helt enkelt.
Jag njöt efter mina två mil och funderade på om det skulle vända igen.
Jag behövde inte fundera så länge. 30 grader varmt gjorde slutet av loppet till ett rent helvete.
Vid 34 km började jag kräka och jag fick inte stopp på det. Så fort jag började springa spydde jag. Där förändrades min bild av mitt lopp. Målet blev med ens målet. Allt annat var oviktigt. Jag skulle ha hem medaljen och jag skulle helst inte slå i backen.

8 km kan tyckas vara en liten bit, det brukar jag också vanligtvis tycka att det är. Men när man inte kan sluta kräka så är det en väldigt lång väg att ta sej. Vid 40 km orkade jag inte ens ta mej ut till kanten av vägen utan ställde mej rakt fram och lät gallan komma. Örk.
Mina underbara medlöpare klappade ryggen på mej och frågade hur det var?
Alla kämpade och krigade men sina trötta kroppar ändå fanns empatin och medmänskligheten där. Det var vackert.



Det fanns klart tid för mys och bus <3

Jag ringde och pratade lite med Mollie för att hämta kraft. Hon väntade på mej. Jag fick samtidigt rapport från målet om att jag skulle ta det lugnt. Många löpare raglade över mållinjen och ambulanserna körde i skytteltrafik och hämtade löpare för vidare transport och den transporten gick inte via målet.
Jag tog mej dom sista 500 meterna in i mål i ett tempo högre än gång. Men det fanns inte någon kraft kvar.

Jag har sprungit ett ultra lopp på nio mil i sträck, jag har sprungit 10 Marathon, jag har gjort det med smärta i fötterna, jag har gjort det med krossat hjärta och det har gjort fruktansvärt ont.
Men detta elfte marathonloppet satte alla andra lopp i skymundan. Detta lopp var ett rent helvete, värmen var obarmhärtig.

Detta var det första lopp jag sprungit som en tanke om att ge upp faktiskt passerade förbi. Jag fångade den inte, den tanken släppte jag fort som ögat.
Medaljen var målet och medaljen fick jag smaka på. Men det var en väldigt lång fight och jag hoppas verkligen att jag aldrig ska behöva må så igen under ett lopp.

Så vad lärde jag mej? nja det där med att springa i norrland i fem minus som uppladdning för ett lopp på 30 plus var inte så smart. Att jag kan ta mej fram kräkandes i 8 km på ren vilja var också en ny lärdom. Jag vet att jag har ett sjutusande psyke, men jag var faktiskt inte helt övertygad denna gången om att huvudet skulle vinna över min totalt utschasade kropp.
Ett lärorikt lopp alltså.

Nu är vi hemma i Jockarp igen, såren ska slickas och värmeträning ska inledas. Men först ska jag njuta av min bragd. För trots att detta var min allra sämsta Marathon tid så är jag så oerhört stolt över mej själv.

Jag är ostoppbar.

Stjärnmedalj, vad annars?



Jockarp.

fredag 20 april 2018

Min tjej.....

Det välkomnandet <3


Jag sover som en kratta just nu och jag funderar faktiskt på hur mycket kroppen klarar av. Jag funderar också på hur jag kan vara så sjukt pigg och fulla av energi, det verka vara en icke sinande källa.
Jag lät bli att träna, jag lät foten läka efter snedtrampningen, klokt kan tänkas.
En brakfrukost och ett samtal hem till min dotter.
Det första hon säger är att hon saknar mej, jag fick tårar i ögonen och mina läppar log tacksamt. Vilken lite tjej jag har ;)
Jag svarade med samma rader och att vi snart skulle ses. Jag lovade att komma hem till nattningen.

Dagen förflöt bra, jag hade en down period efter maten, jag var seg och ögonlocken kändes tunga som bly, men jag kämpade på.
Taxi till flyget och vi lyfte. Jag har flugit väldigt mycket i mitt liv men detta tog priset. Jag är helt övertygad om att pilotens skjorta pryddes med en skylt med informationen NY PÅ JOBBET. Det kändes som vi körde på en nyplöjd åker. Helt sjukt. Ner till Arlanda kom vi i alla fall och det levererades en och annan skrattattack i planet innan vi landade.

In i nästa plåtburk för färd till Ronneby. En timme senare stod jag redo att hoppa in i taxin som skulle ta mej hela vägen hem till palatset, till min väntande dotter.
Jag hann som utlovat hem till nattningen, ja jag hann faktiskt med en skattjakt innan det var dags att inta lopplådan.
Hon hade roat sej med att skriva små ledtrådar och när jag äntligen hittade rätt så stod det nyplockade påskliljor i ett ölglas ;) hon kan hon.
Jag kramade om henne och tackade för den vackra buketten.

Väl i sängen bad hon mej massera hårbottnen på henne, åhh så mysigt hördes det svagt från henne. Hon la till orden: Jag älskar dej mamma sen somnade hon tryggt och gott bland gosedjur med huvudet i min famn. Lycka.

Denna dagen började lika bomullsmjukt som gårdagen slutade. En magisk morgon med min dotter. Så njutbart. Helt friktionsfritt. Vi kramades om vid taxin och hon for till skolan. Jag kände ett väldigt sug efter att vara ledig så det var jag.
En liten lätt löptur där morgonsolen vräkte ner på mej, mina skor blev blöta av det daggvåta gräset och jag kunde inte på något sätt i världen låta bli att kasta mej i ett hav av vitsippor. Vi är där nu.....Jag njöt och jag log.
Och det verkar bannemej som att foten kommer hålla för massiv ansträngning. Må det bli så.

Nu väntar ännu en resa och det kommer bli bloggpaus i några dagar, men häng gärna med oss via instagram. Det kan tänkas bli en och annan uppdatering där ;)
Önskar en njutbar fredag.

Lättlevt...


Jockarp

torsdag 19 april 2018

Töffe....

Snö och bara ben.....


Att vakna upp halv tre på natten och få en ruskig lust till att springa är inte optimalt. Jag försökte somna om en stund men nepp det ville sej inte.
Jag klädde på mej mina nya småbyxor och löpardojor sen gick jag ner mot gymmet på hotellet.
Jag möttes av en låst dörr, morr.
Jag gick till bönan i receptionen och frågade vad det var för fel på mitt kort. Inget fel på den du men gymmet öppnar inte förrän klockan sex blev svaret.
Skämtar du blev mitt svar.
Nej det är larmat så det går inte att komma in förrän klockan sex.

Ja vad gör fröken Vilhelmsson då. Jo hon tar en löptur utomhus i stället. Töffe! vem springer i småbyxor i norrland klockan fyra på morgonen i fem minus? Jo jag.
Det var lite mysigt, jag sprang på cykelbanan längs med E4:an en bit och det var bara timmerbilar och jag som var ute och rörde på oss.
Jag sprang in till stan och kollade till hoppbacken, minnen från sommarens vistelse skakade mej lite. Men jag slog det ur hågen och fortsatte springa.

Hem och in i duschen, det kliade hysteriskt på baksida lår och i knävecken. Jag skrattade lite och skakade på huvudet och sa högt. Du är fan inte redig ;)
Hopp i säng men jag sov inte mer, men jag låg ner i alla fall. Jag gav upp igen och gick ner och satte mej till bords. Hotellfrukosten vältes ner. Den satt som en smäck.

Under dagen var jag på lite äventyr. Lagom kul att jag trampade ner i ett hål och fick ont i foten. Lägligare kunde ju inte det komma med tanke på mitt stundande Marathon. Gaaah jag blir tokig. Just nu hoppas jag på en extrem snabbläkning. Är det möjligt tro?

Kvällsaktivitet i form av Bowling och det var verkligen kul, jag levererade stort och jag tror att det beror på att alla andra drack öl och som den absolutist jag är så lät jag ju bli. Jag nöjde mej med att hålla en flaska lite ;)

JO jo.....


Jockarp.


onsdag 18 april 2018

Rumpan bar....

Skam den som ger sej. Nya fina ;)


Jo jo, att förstå att packningen inte riktigt blev som man tänkt sej kan ju göra att dagen förändras radikalt. Jag märkte att jag glömt mina löpabyxor hemma på torkstrecket, bra där....not.
Detta betydde att jakten sattes igång. Jag började att angripa en coop affär som låg bredvid hotellet som jag vistas på. Där kammade jag noll. Jag tjitttjattade lite med ett par bönor som jobbade där och bad om tips. En sportaffär förbi rondellen, ja det lät ju lovande.
Jag gick, jag hittade en skylt om info om att team sportia låg där. Men det var en bit och gå och min lunchrast var snart över.
Jag fick vackert vända.

När dagen avslutats så gick jag mot affären igen. Jag gick in och frågad om det fanns några löparbrallor. Mm vi har inte så mycket blev svaret. Nähä?
Två olika brallor lyckades dom raffsa fram och det var bara ett par som var i min storlek. Enklare beslut har jag nog aldrig behövt att fatta ;) 249 spänn fattigare luffsade jag tillbaka till hotellet och satte mej till bords och avnjöt middagen.

Jag hade rört mej sparsamt under dagen och jag kände att jag hade väldigt mycket kraft i kroppen. Jag gick ut för en kvällspromenad. Den slutade två timmar senare och då hade jag tagit mej genom hela staden ner till vattnet.
Det var en väldigt vacker kväll, kylig men vacker. Jag förundrades över att det var ljust så länge på kvällen. När jag var i Kiruna så var det typ kolsvart jämt. Detta passar mej bättre. Jag gillar denna delen av vårt land. Det är vackert. Kanske jag flyttar uppåt när jag blir större, vem vet?
Och norrlänningarna är verkligen inte inskränkta. Inte alla i alla fall.
Jag fick massa meddelande via instagram från människor som bor på platsen och som välkomnade mej till staden.
Att även någon sett mej när jag var på jakt efter mina småbyxorna och berättade det för mej tyckte jag var väldigt roligt.
Jag känner mej oerhört välkommen. Tack för det.
Och i kväll tänker jag testa stadens Bowlinghall. Man måste ju se sej om lite ;) Det väntar en hård kväll.

Kvällspromenad vid vattnet (eller isen)


Jockarp.

tisdag 17 april 2018

Hav och snö....

Min dag.....


Mollie är lik sin mor i många avseende, hon snöar in på saker. Och måndag morgon när livet i många hem rullar igång rutinmässigt med mackor och yoggi till frukost så bad min dotter om stek, potatis och sås ;)
Självklart smulan så ska du få det blev mitt svar.
Redo för dagen lämnade jag henne vid taxin. Vi klappade femman men våra händer och jag sa att jag älskade henne och att vi ses snart.
Det gör vi mamma fick jag till svar.

Ett lätt löppas på en mil innehållande mördabacken väntade mej och det var en underljuvlig känsla. Jag var stark som en björn.
Hem och uppstyrning med lite bilproblem i familjen. Efter det uppstyrandet körde jag till havet. Det var helt stilla när jag kom, jag lyssnade på måsarna skri, jag var helt ensam och det var precis det jag var ute efter. Lugnet.
Jag strosade runt vid vattenbrynet, ibland stannade jag till och tittade ut mot horisonten.
Jag satte mej på bryggan och spelade ett par låtar. När låten Spirit Bird med Xavier Rudd kom i lurarna höjde jag ljudet och slöt mina ögon. Jag kände den svaga vinden mot min ansikte, jag kände kittlandet av några hårstrån som bångstyrigt släppt från min hårsnodd. Jag kände doften av hav och tång.
När låten efter ca fem minuter ökade tempot och volymen blev högre kände jag en kraft som jag hade svårt att hantera, jag kände ett behov av att lyfta den största stenen vid stranden och kastade ut mot horisonten.
Jag kände hur det pumpade syresattblod runt i mina ådror. Min 58 kilos kropp kunde inte på något vis i världen sitta stilla längre. Jag reste mej, jag snurrade med armarna utsträckta, varv efter varv där på bryggan.
När textraden Keep fighting for your Children now keep fighting for your land kom så kunde jag inte hålla mej, det var så kraftfullt så håret på min kropp reste sej och jag skrattade och jag grät.

Jag lämnade stranden efter ett par timmar, jag hade samlat enorma mängde krafter. Mina energier var påfyllda till bristningsgränsen. Jag log och körde till ICA och köpte en liter mjölk.

Min dotter kom hem men vi hade ett kort möte, hon kom hem och jag skulle iväg. Taxin kom och hämtade mej, vidare mot flygplatsen. Mot huvudstaden. Pang upp pang ner. Vidare i ett nytt plan och upp till Norrland.
Det var ett par meter snö när vi landade, hua. Helt sjukt.
In i taxin igen och vidare mot hotellet.
Det avnjöts en mycket delikat middag och jag skrattade sjukt mycket. Vilket middagssällskap jag fick, det gick inte av för hackor ;)

En sen kväll men jag somnade leende.

Massvis med snö mötte oss....


Jockarp.

måndag 16 april 2018

Svinet....

Köttigt värre ;)


Dagen började tidigt, uppstigning halv sju, ett svin stod i farstun. Någon var tvungen att ta hand om det och det blev klart jag. Ja Mollie hjälpte till hon också men hon kom inte upphasandes förrän halv åtta.
Hon brukar gilla dessa sysslor, det är något speciellt när grisen kommer, så har det alltid varit, ända sen jag var liten, den traditionen vill jag gärna föra vidare till min dotter.
Hon hjälpte mej med påsarna och skriva text på köttbitarna så logistiken blir enkelt i frysboxen.

Jag såg det som en självklarhet att laga till en stek, färskare och fina kött får man leta efter.
Lilla fröken Vilhelmsson kom bums ut i köket när hon hörde att jag höll på med såsen, hon tog en smakbit på köttet och bad om mer. Ett helt lass på tallriken och klockan var inte ens tio ;) vi brydde oss inte ett dugg.
Smaken var himmelsk och vi njöt när det möra köttet smälte likt socker i munnen. Vilken kock.

Jag fick ett ryck jag var som en duracell kanin under förmiddagen, jag levererade stort. Jag funderade på de en flickvän sa till mej en gång när jag gick bananas fullständigt men hushållssysslorna. Har du fått ett dampanfall ;)
Jag flinade lite åt de hon sagt och kände bara att jag var sjukt effektiv och att det var skönt att få saker gjorda lite kvickt. Jag bytte sänkläderna i sängarna, tvätten fixades, jag vek och hängde och tvättade samtidigt. Jag styrde upp disken, dammsög och torkade golven. Jag log och sjöng. Livet på en pinne.

Mollie fixade med chokladpudding efter vi fått nys om att vi skulle får spontanbesök i palatset. Hon fixade och donade med namnskyltar, pyssel hej.
Kidsen spelade spel och vi drog kort. Vi hade grymt sjysta samtal, det är bra att snurra runt lite i skallen, man kommer ofta till högre nivåer tankemässigt när man ser ett kort och hör en text. Jag älskar när det fullständigt går i spinn i knoppen. Jag behöver det. Det är intressant att vissa människor kan framkalla och öppna upp den delen av mina tankar och funderingar medans andra människor stänger ner hela min tanke likt en off-knapp på en lampa. Intressant. Det analyserade jag under eftermiddagen när jag dukade fram middagen på bordet.
Jag var låg och jag var hög. En självklar företeelse i mitt liv. Jag avskyr det gråa, jag avskyr allt som ligger på linjen lagom gällande känslor. Svart-vitt, topp och dal. Det får mej att förbli levandes. Jag vill eller kan inte leva mitt liv i en gråzoon, helt omöjligt faktiskt.

Jag behövde ut och lufta mej lite så vi hoppade in i kärran och tog en torgarunda, fatta vilken känsla, att glida runt och titta på en nästa folktom småstad, sånt roade jag mej mycket med när jag var ung och nu har jag åter friheten att göra det och framförallt så vill jag göra det, i hop men Mollie ;) Vi är nog lite speciella i alla fall. Möjligt men vi har sjukt kul i varandras sällskap just nu. Så vi gör vad vi vill.

Nu ska väskan packas och jag har vissa problem med packningen. Ett par flygturer väntar. 100 mil norröver och det sägs vara snö, metervis. Jag får nog byta linne till vinterkappa. Nej jag har faktiskt ingen lust alls att åka dit men jag har ett uppdrag som ska slutföras.
Och inte nog med det, räknade lite på det och det ser ut som om jag har åtta flygningar framför mej de närmaste sju dagarna. Kanske ska skola om mej till flygvärdinna. Humf.

Vi hjälps åt...

Jockarp.


söndag 15 april 2018

Parkhäng......

Klapp klapp...


Vi lämnade palatset runt nio snåret, frukosten var nere och väskan packad.
Vi hämtade upp våra vänner och fortsatte vår färd söderut. Målet var Höör och dess djurpark med alla dom nordiska djuren.
Vi hade verkligen fantastiska timmar i parken. Vi tittade på djuren vi åkte traktor, vi grillade korv på björnberget. Det soliga läger gjorde det helt underjuvligt att mumsa korven och dricka kaffet. Vi gick högt upp i luften nära trädens kronor. Hängbroarna över varghägnet var spännande om än lite ostadigt.
Det åts glass, det klappades på svinen och hinderbanorna angreps. Det var lyckliga barn och det var lyckliga mammor. Vilken dag.

Ut i livet ;)



Ingen koskräck där inte...


Efter fyra timmar i parken vände vi hemåt, alla var gäspiga och ett lugn la sej över bilen. Det blev en mycket behaglig bilfärd med lite småprat och musiklyssnande.
Vi svängde inom affären för att köpa lite lördagsgodis. Kidsen var på toppenhumör så vi beslutade oss för att fortsätta hänga.
Vi följde med våra vänner och lördagsmyset tog fart.
Barnen spelade spel, mammorna drog kort och analyserade utfallet en stund.

Vi landade i soffan liggandes, vi filosoferade, lyssnade på musik och bara var. Vi samtalade om flickvänner, om kommande flickvänner ;) vi pratade om barn, sommaren, telefoner, framtiden och om hur bra livet faktiskt är. I mitt fall saknas en sak men det är en sak som i nuläget inte är allt för saknad. Situationen är hanterbar och jag mår bra precis där jag är just nu. Den känslan går inte av för hackor.
Att bara ligga rakt upp och ner och småprata om livet det var verkligen en lördagskväll helt i min smak.

Det blev en sen afton, vi var inte hemma på andra sidan berget förrän efter tio och det var bums hopp i lopplådan.
Jag kramade om min dotter och hon slocknade på ett ögonblick. Hon hade liksom jag haft en fantastisk fin dag med glädje och kärlek.


På spaning.


Jockarp.





lördag 14 april 2018

Gammal vänskap....



Det har rådigt förvirring i mitt liv dom senaste förmiddagarna. Mollie har åkt till skolan och jag har varit ledig. Jag hade vilodag från löpningen en av dagarna vilket gjorde mej något mer förvirrad. Så många timmar utan några måsten.
Humf vad gör man liksom? Jag är så ovan.

Men jag är väldigt rådig, jag gjorde mej i ordning, tog datorn med mej och körde in till stan, till ett café. Där satte jag mej vid ett fönsterbord, jag valde bordet med omsorg, solen nådde mej och smekte mina lår lite lagom lätt med sina härliga våriga strålar. Jag kunde se ut, se bilar, människor, träd, rörelse. Jag kunde se liv. Jag tycker om det.
Jag jobbade lite med en text och jag roade mej även med att läsa lite texter. En skön avslappnad stund utan några egentliga krav.

Dag två utan måsten sprang jag ett intervallpass, duschade och drämde iväg ett mess med frågan om förmiddagskaffe?
Svar kom:
- Jaaaaa.
Svaret kom från mannen i familjen, från en familj jag tycker väldigt mycket om, en familj där jag under perioden som höggravid och brustet hjärta fann en trygghet och ett lugnt hos. Dom öppnade sitt hem och jag var där väldigt ofta just under den svåra tiden.

Det var helt underljuvligt när dom bägge åter öppnade dörren och välkomnade mej med sina öppna famnar. Det kändes hemma.
Jag hade med mej en blombukett vilket uppskattades. Stora långa varma kramar. Leende vart jag än vände mej. Så otroligt härligt.
Vi satte oss runt bordet och vi pratade från våra hjärtan. Vilken dag säger jag bara. Så viktig.
Jag tackade för mej efter tre timmar, timmar som flugit förbi efter samtal om dåtid, nutid och framtid.

Vedsvängen två eftermiddagar och jag var full av energi. Jag har skrattat så otroligt mycket och jag har bjudit på mej själv så andra fått skratta.
Sa jag att jag älskar livet?

Min dotter har aktiverat sej och mormor med hundpromenader och badhushäng. Deras eftermiddagar har alltså också varit svårslagna. Lycka.


Sjukt lättlevt....

Jockarp.

torsdag 12 april 2018

Olagligt....

Äntligen klarar hon ta sej upp på kuben..


Myset vinkades av med i taxin och jag tog ett löppass. Mördabacken var saknade och jag drogs dit. Hon var en enkel match för dagen. Go känsla den där ostoppbara.
Hem och en vända i duschen, jag satte upp håret okammat, jag hade inte tid att kamma det, min dejt väntade mej.
Mot cafét och till frukosten. Jag parkerade kärran utanför och såg en lappLisa. Humf. Jag växlade några ord med Lisan och sa att jag kommer befinna mej på cafét och min bil står där, och så pekade jag. Är det några problem så får du säga till mej. Okej? Japp blev svaret.

Vi hade en fin frukost som varade i tre timmar, vi surrade och drog kort. Fina, ljusa och lätt tydda kort. Det kändes väl i mej, dom landade helt rätt. Skönt.
Vi tackade för oss och gick ut. Ingen p-bot på min bil men det gick inte lika bra för min vän som stått parkerad exakt lika länge som jag. 400 hundra spänn blev straffet för att hon inte blev lika bra kompis med LappLisan som jag. Och jag skrattade så jag höll på att göra i byxan över det inträffade. Ja hon blev väldigt sur ;)
Jag konstaterade i det ögonblicket att det kan löna sej att vara översocial, min sociala förmåga sparade 400 spänn åt mej...Bra där. Jag fortsatte och flina hela vägen till Mollies skola och inte blev det mindre kul när hon bombaderade mej med tjuriga mess över det inträffade.

Myset och jag drog till ICA och veckohandlade, vi tjitttjattade lite med personalen och diskuterade kaffepriserna, hej småstad.
Vidare upp till skolan igen för att hämta en liten lekkompis som skulle följa med hem till byn. Barnen går i samma klass men i olika grupper vilket gör att dom slutar olika tider, men detta var en bra lösning. hämta, handla hämta.

Tjejerna hade en super eftermiddag och jag satte mej i söderläge och tittade på dom när dom lekte ute i trädgården. Dom fixade mat själva, dom år och drog igång att spela spel. Fyra timmar senare vinkades kompisen av och myset och jag kollade till veckans läxa och sen blev det chillidill i soffan.



Jockarp.

onsdag 11 april 2018

Prestationsångest....



Uppstigning elva. Sparsamt med sömn alltså men jag kände mej redo att möta dagen. En löptur på 12 km i en fruktansvärd vind. Full storm.
Jag träffade på lite gubbar som jag var tvungen att stanna och växla några ord med, väldigt trevligt, ibland behöver jag en sociallöptur helt enkelt. Det blev en form av intervallträning. Toppen.

Mitt mys kom hem med taxin och vi hängde i solskenet ute en stund och efter en lång helg med arbete så kände jag ett enormt behov att vara med henne.
Vi spelade spel och Mollie bedyrade att det viktigaste med spel vara att delta inte att vinna, vi är på helt olika planhalvor där. Jag vill ogärna förlora. Och när det väl är skarpt läge så vet jag att hon också är helt ointresserad av att förlora i spel ;) Vi spelade Kalaha och vi spela två rundor, vi vann en varsin gång och det var ett väldigt bra läge att sluta just då.

När jag var på Mollies kvartsamtal så berättade fröken att hon är en riktig klippa i skolan, inga problem. Hon lär sej snabbt och har många vänner. Ett lite bekymmer var dock att hon hade en ångest av prestation emellanåt. Jag har funderat mycket på det, jag känner inte att jag pressar henne gällande lärande i skolan, det har inte behövts för att hon gillar det och gör allt frivilligt.
Jag funderar klart på vad detta kan komma ifrån. Slutsatsen är att jag tror, helt hypotetiskt alltså. Men att det handlar om skolan och grupptrycket. Att hon vill vara bäst, att hon vill vara längst fram i matten och hon vill läsa dom svåraste böckerna.
Jag tror att hon har en del av det i generna och även en del från den miljön hon vistas i. Att man vill bli bekräftad och visa vad man kan.
Jag analyserade min egen skolgång en aning och jag la fokus på annat, jag fick uppmärksamhet genom att vara busig, ja det funkade det med, problemet var kanske att jag inte lärde mej det jag förväntades lära mej.
Ja vi är helt klart olika där, junior och senior Vilhelmsson.

Men för att råda bot på hennes prestationsångest så har jag hittat en egen väg. Jag gör misstag, jag gör det aktivt, jag jonglerar lite med några ägg och "råka" tappa dom så dom landar i en enda stor äggröra på golvet, jag kan klippa fel i en tygbit med vilje, ibland räknar jag fel på ett busenkelt mattetal så hon får rätta mej lite, jag gör detta bara för att hon ska få se och höra att det går åt pipsvängen ibland och att det är helt okej.
Men jag gör även misstag utan avsikt. De skedde i går när jag skulle poppa popcorn till vårt gemensamma soffmys. Hela grytan höll på att brinna upp och både myset och jag skrattade så det rungade i hela palatset.
Hon tittar på mej och säger:
- Det gick inte så bra det där mamma.
Hehe nä verkligen inte men det är sånt som händer och nu har vi lärt oss något nytt idag med.
- Vad då frågade fröken nyfiken.
Att när man har en sån extremt grym spis så ska man inte sätta på full fart med olja och corn i kastrullen.
En ny kastrull och nya corn sen blev det minsann mysa av :)

Ajöss med den grytan....


Jockarp.

tisdag 10 april 2018

Sommarfeeling.....



Somliga dagar gör något speciellt med mej. Gårdagen var en sån dag.
Småbyxor och korttröja på sen bar det upp på berget. Det var 20 grader varmt och det var en löptur som jag inte ville skulle ta slut. Det var helt perfekt.
Jag funderade över hur mina senaste höstar och vintrar varit. Dom har verkligen varit hårda och svåra. Jag har befunnit mej ett slags vakuum. Separationer från människor jag älskar har smärtat mej hårt. Jag har försökt att finna ljuset och helt enkelt överleva, att se saker med positivistism har hjälp mej genom svåra tider. Jag vet att jag är bra på det, Att se det fina. Men hur ljust jag än ser på min tillvaro så blir det en högre nivå varje vår. Jag blir starkare, gladare och varje år känner jag att den ljusa vägen blir ännu ljusare. Om det kan vara att jag ser saker med tacksamma ögon, ja det skulle kunna vara så. Att jag får chansen ännu ett år att få uppleva det nya. Jag blir nyfiken, jag vill se vad som finns bakom knuten för mej, jag vill se vad vägarna leder mej. Ja kort och gott, jag vill leva.
Under 18 km njöt jag och funderade över min situation, jag var i ett rus, jag var kontrollerat  ostoppbar.




Jag hämtade upp mitt mys och jag hade varit smart nog att ta med hennes sandaler, jag såg glädje, hon älskar att vara sommarklädd. Jag var för dagen också sommarklädd. Helt underljuvligt.
Vi drog över berget till våra vänner, kaffe i solstolen. Vi tog en promenad, barnen kickbikade och vi gick till affären och köpte glass. Den avnjöts på stenmur bredvid kyrkan. Vi tog en sväng på kyrkogården, påskliljorna stod vackert gult intill gravstenarna. Det är vackert och ljust på gravplatserna men ändå en känsla av sorg. Skum känsla det där.

Myset och jag tackade för oss tog och hem till byn. Jag chillade på soffan en stund, det behövdes inför den sista natten i vedsvängen.
En tacknämlig dag helt klart. Pang ner i braigalådan med den.

För en vecka sen låg det snö här....


Jockarp.

måndag 9 april 2018

Vår-dag.....



Att jag bara sov ett par timmar efter en natt i vedsvängen gjorde mej absolut ingenting. Jag vaknade, gick upp och öppnade dörren. Bang. Våren slog emot mej. En sagolik känsla, en obeskrivbar känsla.
Jag gick sakta mot undantaget, jag hörde fågelsång och jag kände doften av hästskit. Jag drog in lukten och njöt av lantluften och det livet jag har i Jockarp. En sån dag ser jag bara ljus, det finns inte ett spår av något mörker och det är helt underljuvligt, jag tror jag hade ett leende på läpparna hela dagen.

Kaffe och en god kaka i söderläge, en bra start. Sockerkick hej.
Vi tackade för fikan och drog till havet. Som jag längtat efter tånglukten och friska vindar. Vågorna slog in och sanden yrde runt oss. Vi strosade längs kanten och tittade på snäckskalen som skvalpats in med vågorna. Vi kastade boll och frisbee. Vi lekte lite på lekplatsen och vi gungade ihop. Vi sprang längs vattenbrynet, vi plockade kottar, vi ställde oss på en plats där vinden inte nådde oss och vårsolen värmde oss. Det var banskratt och det var mammaskratt. Vi kramades och vi klättrade i träd. Ja den stunden innehöll så extremt mycket och det var så behövligt.



Hem till byn igen och vi käkade lunchen ute. Det där med att sätta sej på utemöblerna och äta utan att frysa baken av sej är ju fantastiskt, Både Mollie och jag njöt av vår mat och utsikten. Gensaren slängdes av när värmen stekte oss svettvarma.
Mollie sådde lite frön, persilja och rucola är nu i jorden. Vi spelade lite boll och hoppade lite studsmatta. Blommor plockades och känslan av omstart rusade igenom min kropp. Jag minns att jag förra året ansåg att det var mitt år. Och ja det var det nog i många hänseende. Det hände enormt mycket i mitt liv och jag fick älska och jag blev älskad. (En tid i alla fall)
Men det blev inte fulländat och det är det jag tror mej ha framför mej. Mina vägar ser så ljusa ut just nu, Det ser ut som att jag o princip kan välja vilken väg jag vill så kommer den att leda mej in i ljuset och att känna det gör mej så enormt tillfreds i mitt inre.

Mollie och jag har just nu världens bästa liv och vi förtjänar det oerhört mycket ;) Vi förtjänar ljuset. Och hon förtjänar verkligen tryggheten som hon har i sitt liv. Hon är så älskad.



Jockarp.

söndag 8 april 2018

Berget...

Inga berg är för höga för oss <3


Jag hade ställt klockan påringning 06:30 men nä jag kunde inte förmå mej att gå upp. Tanken var ett löppass ett långt sådant. Men nej jag var ur form. Anledningen oklar.
Jag vände på mej och faktiskt inträffade något som sälla sker i Leonora Vilhelmssons liv. Jag somnade om och sov till halv nio. Huvudvärk och en konstig känsla i kroppen men jag tog mej upp. Jag gick ut bums och våren mötte mej, Fågelsång och solsken, jag log.

Myset mötte mej i dörren till undantaget, gud så fin hon var. Jag tänkte. Är det verkligen min dotter det. Helt otroligt att jag är mamma till den lilla underverket. Ja det var en sån dag, jag var känslig och tacksam.
En kopp kaffe och en gemensam promenad med kamphundarna på berget. Vilken morgon.

Vi strosade hem och målade lite på några fina släta stenar, ett par nya konstverk på papper levererades också. Hon var på bettet lilla fröken.

Till lunch beställdes pannkakor och gosse vad jag brassade, självklart vände jag några i luften med, bara för att jag kunde liksom ;) Två stekjärn igång så ska det se ut.

Jag föreslog att vi skulle köra till havet, men det blev ännu en gång tvärstopp och ja, jag blev något sur. Funderar på att jag till sommaren ska tvärvägra när Mollie vill till stranden, bara för att hon ska få känna hur det känns ;) I stället tog vi en tur till miljöstationen, nästan lika vackert där som vid havet ju.
Jag fick hjälpa en av miljöpoliserna med att klättra ner i en container och plocka upp ett par eternitskivor som någon råkat kasta fel. När jag stod med sopor runt mej frågade jag henne lite på skoj om det var något mer hon ville jag skulle lyfta upp. Ja tack gärna blev svaret. Kan du ta dom där två stolarna med. Ehh men va f-n jag skojade typ bara. Men jag hivade upp dedär stolarna sen hoppade jag graciöst likt en antilop upp ur containern ;) Dagens goda gärning vad med det avklarat. Skönt.




Jockarp.

lördag 7 april 2018

Bröllop.....



Att leva med en sjuåring är väldigt svårt att beskriva i ord, men det händer väldigt mycket, både i det verkliga livet, saker man ser och kan ta på. Det är ett icke stillande flöde liksom.
Det händer mycket känslomässigt i mej som person. Att ena minuten ligga och vara behjälplig med pysselböckerna i form av att ha klisterlappar på alla fingrarna till det där med att mysa under morgonen. Ja det är verkligen en femetta det. Att ha min dotter nära mej, jag njuter av att lyssna på hennes problem, och glädjeämnen. Det blir en så skön blandning.
Det slog mej under morgon mysstunden att detta verkligen bara är till låns, detta är en tid som kommer försvinna och det alldeles för snart. När det slog mej gosade jag in mej än mer i det ljuvliga lilla väsenet. Jag log lite när en tanke svepte förbi, tanken om att hon är helt perfekt, att jag är helt perfekt och att vi är ren skär perfektion ihop. Hon och jag mot världen och världen kommer förlora. Den känslan är guld att börja dagen med.

Jag drog iväg på ett löppas, full storm men sol. Inget att klaga på alltså. I medvinden gick det rysligt fort, i motvinden var det stillastående. Jag älskar det. Lätthet-motstånd. Precis som livet.

Den nya kärran tvättades av lite snabbt, saltade vägar måste vara ett minne blott nu, så nu är vi redo för vårvägarna.
Vi lånade morfars bil och lastade den full med skit som skulle till miljöstationen, glada i hågen körde vi dit, för att mötas av stängda grindar. Morr. Ja bara att vända hem med möget igen.

Jag piffade till mej, lämnade myset på undantaget och mediterade i bilen under färden mot min dejt. Det är något speciellt det där med att sitta i en bil med bra musik och låta tankarna svepa förbi. Jag mår så otroligt bra av det.
Min dejt mötte mej i en vacker klänning och en varm kram följde. Vi åkte mot en restaurang. Thaimat och det var vrålgott och med trevlig sällskap och fantastiska samtal blev det helt perfekt.
Vi lämnade restaurangen mätta och belåtna och promenerade med havsutsikt mot teatern.
Vi möttes upp av ett par andra damer och vid ringningen gick vi in och tog plats.
Det kom fram en kvinna och sa att hon visste vem jag vad och hon frågade om mitt sällskap var en ny kvinna i mitt liv. Väldigt rak fråga minsann ;)

Teatern då? fantastisk. Ett par av figurerna var enastående bra, helt galet bra faktiskt. Jag var imponerad och väldigt tacksam över att jag var på plats och fick se på Figaros bröllop.
Jag vände hem mot byn och det blev en sen afton men det var det helt klart värt. Tack för det.



Jockarp.

fredag 6 april 2018

Kampradland....

Jobb ihop....


Förmiddag och kaos i huvudet, dagen var inte klar och jag hade inte löst logistiken för ett löppass på 15 km. Detta skavde i mej. Jag tog en kopp kaffe och fokuserade på uppgiften och självklart kom lösningen till mej. Det brukar bli så ;)
Min far jobbade med vedklyven och då kunde Mollie vara hemma själv på undantaget med kamphundarna. Skulle det vara något hon behövde hjälp med kunde hon bara springa ut till morfar. Smart.
Jag hade ett samtal med henne och pratade om ansvar och om att det var viktigt att vi kunde lita på varandra. Hon svarade bara glatt, jag ska inte använda spisen. Gahh tänkte jag, nä det ska du verkligen inte göra ;) Söta unge, hon börjar bli stor nu.
Jag gav mej ute på mitt pass och det utan mössa. Hej vår. 10 plus och det märktes minsann att jag inte var van vid värmen, svetten pumpade ur mej under största delen av rundan.

Hem, upphämtninga av mys, dusch och sen vidare i livet. Andra sidan av berget och där hämtades våra vänner upp sen drog vi till Kampradland. Det var lugnt på Ikea och vi började med en lunch. Sen släppte vi våra små gryn i Småland. Ikeas eget lekland. Mammorna gled chill runt och igenkännandefaktorn var för dagen enorm. Helt vansinnigt skulle jag vilja säga, jag kunde inte gå på någon avdelning utan att det var någon som påtalade att dom sett mej på tv. Ibland pratade dom med mej som vi känt varandra hela livet, helt sjuk känsla, men roligt.
En dam som stannade till och samtalade med mej, berättade att jag inte kan passeras obemärkt. Ja och så var vi där igen, tydligen märks jag och det tydligt. Humf.

Vi fick med oss en hel hög med grejer hem. Nytt bord, ny matta, ljus och härliga blommor. Perfekt blandning.
Eftersom jag avskyr själva byggandet av möbler så överlät jag helt enkelt det till andra. Jag fixade fikan i stället ;)
Allt blev toppen och jag var väldigt nöjd och ännu bättre ska det bli, jag är helt klart inne i ett flow just nu. Förändringens vindar blåser en lätt bris över Månsagården i Jockarp.

Mer jobb...


Ska jag dö ska jag ha levt.....

Jockarp.

torsdag 5 april 2018

Det bästa.....

;)


Jag var mitt vanliga jag, jag studsade upp innan klockan hade en chans att ringa. Jag väckte tuppen, klädde mej och drog på jobb. Det var ett väldigt drag i vedsvängen även denna dag, hysteriska mängder virke körs nu ut från våra skogar och någon (bland annat jag) ska ta hand om det.
Frukosten bestod av havregrynsgröt och det var jag som för dagen skulle vara kocken, jag får erkänna att den blev något hårdkokt, jag kunde inget annat göra än att flina åt det. Att man ens kan misslyckas med att koka havregrynsgröt ;)
Det där med gröt, självklart tog jag mej en funderare på just det, tänk så många människor förr i välden som åt och livnärde sej på just havregryn. Att dom inte dog av smaktristess är för mej en gåta. Det är ju ingen höjdare precis att äta renad gröt med mjölk. Lite kanel, sylt eller sirap kan ju pimpa det en del i nutid, men då?

Efter lunch var det dags för möte, det var inte det enklaste att gå inomhus och sätta sej när solen vräkte ner och tempen stod på 13 plus. Gosse vilken vändning vädermässigt. Nu finns det inga tvivel mer, nu måste snödroppar, vintergäck få slippa snö på sina färgade blomblad. Vår vare hälsad.
Mötet avslutades och jag hämtade upp mitt mys på fritids och där hade det varit bekymmer med kläderna, overallerna och vinterskorna hade varit på tok för varma. Mollie var rosig om kinderna och jag såg hur hon sprudlade av liv när hon hoppade fram mot bilen.

Hem en sväng, men nä vi ville röra oss lite. In i bilen och vi styrde söderut. Vi spelade hög musik, sjöng och klappade. Vi skrattade och höll varandra i handen, vi var så nära och det var så mycket kärlek, vilken lycka som svepte förbi. Vi stannade till och köpte en rockring till myset, den där ringen var typ all over the Place i bilen ;) Vi tog ett stopp i mataffären innan vi runt åtta snåret vände hemåt igen. En kanon eftermiddag och kväll alltså <3

Rockringande....


Jockarp.

onsdag 4 april 2018

Nya kärran.....



Jobb ännu en tidig morgon, jag var allt annat än pigg när jag hoppade i min jeans och en sliten t-shirt. Borstning av tänder och sen iväg.
Vi hade mycket att göra och när ens kollegor inte mår hundra topp så får man ta en för laget så att säga. Så vi andra krigade på så gott det gick. Att snöflingor singlade ner och det väldigt tätt gjorde inte saken precis bättre. Det var blixtehalt i vedsvängen.

Jag har under ett par nätter byggt om i palatset och även köpt olika nya bilar, (i mina tankar alltså) Jag yttrade även det där om en ny bil för mina kollegor och dom tyckte att jag skulle googla runt lite. Jag hittade en kärra på en firma inte så långt får mina hoods. Det passade perfekt, Jag slog dom en pling och frågade om den bilen var leveransklar under eftermiddagen. De kan den vara blev svaret. Bra då svänger jag inom.
Ja och vad hände, jo jag lämnade min Suv och fick med mej en helt annan kärra hem. Ett rejält hål i plånbörsen blev det med minsann. Men kostar det bara pengar så är det ju billigt ;)

Jag körde hem och lilla fröken Vilhelmsson ville provåka. Vi tog en torgarunda och sprätte lite i snön ;) Vi provade att prata lite i telefonen i bilen, nja jag har inte riktigt kläm på alla knapparna än men det har jag nog snart tänker jag. Hur svårt kan det vara.
Vi körde hem och parkerade och lastade in saker som är ett måste att ha i en bil. Såna saker är allt ifrån ficklampa, kniv, tamponger, hudkräm, halstabletter, tuggummi, paraply, signalkläder, vantar och lypsyl. Ett helt överlevnadnskit alltså, Ja så nu är vi redo för helt nya äventyr.

Jag tog ett löppass, för dagen valde jag ett intervallpass, det var tufft men kul, svårt var det också att hålla reda på alla tider så jag fick skriva ner tiderna på handen. Det var ett kort men intensivt pass vilket var skönt. Jag ville hinna med att mysa med Mollie och en kopp kaffe i soffan under en filt avslutade min dag.

En hjälpande hand :)

Jockarp.