Uppvakta och Uppvaktas....

Fredagen innefattade jobb och skola. Lite rutinvarning på det.
Mollie hade en kompis med sej hem från plugget och tjejerna var ute på studsmattan och flög runt. Jag placerade mej i söderläge en stund och lät solen göra mitt ansikte en aning rött. Jag kände inte för att göra någonting, faktiskt inte ens springa så jag lät bli ;)

Vi drog till stan och lämnade kompisen och vidare mot blomsterbutiken. Vår kärlek till blommor går knappt att hantera och Mollie och jag gick fullständigt bananas i butiken. Vi valde blommorna och dom bands till en galet vacker bukett.
Blommorna skulle vi glädja en annan familj med och visst är det väl vackert när blomgåvor uppskattas, det gjorde dessa.

Vi var hos våra vänner andra sidan berget och till mat serverades det pizza. Jag vräkte ner en hel vilket jag skulle få sota rejält för under natten. Jag drack en hel hink med vatten under dom få timmarna jag spenderade i sängen.

Innan klockan var fem på lördagsmorgonen stod jag givakt i dörren och njöt av den magisk vackerheten som Vesan och solljuset bjöd mej på. Att fåglarna sjöng hela sitt register för mej gjorde morgonen inte precis sämre. Det blev en sån där morgon som gör mej så otroligt tacksam över livet.

12 h i vedsvängen väntade. Timmarna gick bra men jag längtade hem till myset. Vad som väntade mej när jag kom hem hade jag inte en aning om. Då hade jag förmodligen längtat ännu mer.

Jag kom hem till en fantastiks bukett blommor som Mollie plockat i trädgården. Inte nog med det, hon hade gjort en bok om henne och mej. En bok som var fylld med känslor från första till sista blad. Jag blev helt rörd över hennes texter och bilder.
Jag ville vara nära henne hela tiden, Hon var också i behov av sin mamma, det märkte jag tydligt. Vi parkerade oss i soffan och bara satt där tillsammans och myste.
Vilken kväll.

Alltså HON. Hon har fattat det liksom <3

Jockarp.

Skogens vän....

Humf. Ja dom kvinnliga hormonerna kan ibland spöka loss ordentligt. Jag vaknade skör med en oroskänsla och en lightsmak av ångest. Förvisso vet jag vad det beror på men jag ogillar det så fruktansvärt mycket.
Det bästa är att jag vet att det går över och att jag faktiskt själv kan påverka det. Så har det inte alltid varit.

Jag klev upp och gick in till myset och kröp ner till henne under det varma täcket. Hon vaknar som solen själv vilket stärker mej. Men tårarna lurade ändå i vrån bara över att jag tänkte på att jag är mamma och jag har henne i mitt liv, tacksamheten. Men också att jag är så sårbar som är ensam med henne, oron över att inte kunna ge henne trygghet och rusta henne för hennes vuxna liv. Alla dessa känslor blandades i mitt inre halv sju en torsdagsmorgon i min dotters säng.
Jag tänkte: Leonora var inte så hård mot dej själv, du är bara en människa. Du har rätt att känna dej liten, svag och rädd. Och faktiskt så har du fixat 8 år av hennes liv och hittills har allt gått bra.
Ja att peppa sej själv är ju en bra grej att göra.

En annan bra grej som passar mej när jag är skör är att springa. Helt ensam på berget, jag öste på med den något dystra demonfyllda killen Lasse Winnerbäck i lurarna. Det var skönt med lite sällskap i dysterheten.
Jag hade ingen plan och jag brydde mej varken om hastighet eller längd. Jag sprang in på vägar jag aldrig annars springer på. Några var för mej helt okända.
Jag passerade Trollestenen, det var ett tag sen jag var på platsen, jag stannade och läste på stenen och jag tycker det är så vackert att den står där. Där på ett ställe där människor sällan passera men ändå är den så viktigt på något sätt.

Jag sprang förbi små torp där taken var gjorda av vass. Jag sprang över länsgränsen till Skåne och tillbaka, jag sprang över kallhyggen och jag sprang i täta skogar. Det var små stigar, det var marker där mina fötter landade på platser där ingen nånsin förut gått. Jag älskade blandningen och när jag kom hem igen var jag läkt.
Redo för en eftermiddag med min dotter alltså.

Och den eftermiddagen.
Mollie var lite trött men hon såg framemot att vi skulle fixa hennes tavlor så det pysslade vi med en stund. Nu ska morfar hjälpa oss att sätta upp dom. Vattenpass fram alltså.
Vi fnulade även på en ny inbjudan till ett pyjamasparty. Hon var så lycklig över att jag med entusiasm och leende gav klartecken för ännu ett party by lilla fröken Vilhelmsson.

Vi fick dra till ICA för matinvestering och min senilitet gjorde sej påmind bums när vi nådde parkeringen. Torsdag....Vilket betyder panschisrabatt. Humf. Bara att bita ihop alltså. Jag shoppade medan myset provsmakade salami, ost och lufttorkad skinka. Hon ville köpa allt ;)

Vårsolen värmde gott så när vi var hemma i byn igen gick vi ut och i söderläge intogs eftermiddagskaffet. Mollie och Sigge startade upp med vårbruket och det grävdes så bägge var fulla med jord. Mollie fick hoppa i badet och där låg hon och plaskade medans jag lagade middag.
Efter maten chillade vi i soffan, hon med Pokémon TV och jag med en bok.
Det blev en bra dag och de var viktigt, det väntar nämligen helgjobb för mej och då ser vi knappt röken av varandra.

Jockarp.

Livsviktigt....

Just det.....

Det är viktigt för mej, för min familj och för allmänheten i stort. Där är anledningarna till att jag körde iväg och gick en kurs i HLR. Jag har gjorde det säkert tio gånger i mitt liv men jag ser det som viktigare och viktigare med åren och framförallt sen jag blev mamma.
Vi gick igenom hjärt-lung räddning. Nu gäller 30-2 mitt på- Alltså 30 kompressioner av hjärtat och två andningar. Vi diskuterad hur vida det spelade så stor roll om det blev 25-35 och nä, det viktigaste är att man faktiskt gör något. Vi gick även åter igen igenom hur man ska handskas med matbitar som fastnat på fel ställe. Och det är en av mina största rädslor. Att Mollie skulle få något i halsen, eller att jag själv skulle få det när bara hon är i närheten, usch hemska tanke.

Vidare från denna utbildning till ett möte. Och något som kan göra mej oxtokig det är när människor vill hämma andra människors kreativitet. Det skedde på detta mötet och det rök ur öronen på mej av ilska.
Jag har många gånger fått bita ihop när Mollie får för sej att hon ska testa eller bygga något och visst ibland går hon till överdrift med sin kreativitet. Jag har ogillat det många gånger för jag ser allt jobb som hopar sej för mej när saken avslutas. Men jag har alltid försökt låta uppmuntrande till hennes idéer. Så när vuxna människor gör så mot varandra blir jag extra trött. Hur ska vi kunna komma framåt i samhället eller i oss själva om det inte finns utrymme för nytänk och prövande?

Kvällen avslutade jag i vedsvängen och det var förlösande att umgås med människor som jag tycker väldigt mycket om. Glada, kreativa och roliga människor, så tack för det.

Mollie Vilhelmsson hade ännu en gång besökt Pulken i Yngsjö för att se trandansen. Antal dansande tranor var upp mot 10 000 stycken. Coolt.
Mormor och morfar var med och innan fågelskådningen började så hade dom gått på restaurang. Hennes liv kan jag vara lite avis på ibland faktiskt ;)

Bara försök stoppa det va....

Jockarp.

Hokus pokus....

Dagen började med löpning på berget. Berget var solbeklätt men det blåste från alla håll. Jag drog iväg och kroppen kändes fräsch. Ibland springer man för kroppen och ibland för knoppen. Dagens löpning var stärkande för både och. Jag behövde ett långpass för känna mej trygg inför nästa Marathon, men samtidigt har jag varit rädd om min bak. Baken höll och turen slutade på 31 km.

Jag skulle ännu en gång till sköterska för att ta prover på mitt blod. Jag var lite låg i tankarna för jag kände en viss oro. Varför är mitt HB så dåligt som under 95 när jag är pigg som en mört?

Mm, det är nog så att en del tycker att det är hokus pokus det där jag varit med om. Jag sökte en idrottsmassör och fann en. Att han även pysslade med kraniosakral terapi och Osteopati var inget jag visste. Jag visste inte heller vad det var. När han började prata om en stressad diafragma och spända leverligament så snurrade det på i en hög hastighet i huvudet på mej.
Men han drogs till min lever och sist jag var på besök så fokuserade vi på lever, njurarna och min ömmande bak.
Jag berättade om mina dåliga blodvärden och han började stretcha lever med lätta mjuka händer. Han bad mej ta ett nytt HB inom ett par veckor och han var ganska övertygad om att en förändring skulle ha skett. För allt hänger liksom ihop. När jag lämnade honom så var det bra genomströmning i mina inre organ. Men vad vet jag om det?

Hur som, lite låg av oro var jag när jag gick in till sköterskan. Tre nya rör blod skulle tas och skickas på analys. Jag bad henne även ta blodtrycket (vilket var lågt) och ett snabbt HB som analyserades på plats.
Döm om min förvåning. På två veckor ha det höjts från 93-140. Smaka på den va. Kan vara en tillfällighet, men nja jag är skeptisk. Jag tror att min käre idrottsmassör har ett finger med i spelet.
Lycklig som en lärka lämnade jag i alla fall sjuksyrran och nu ska jag invänta svaren på proverna med stor nyfikenhet.

Arbete i vedsvängen och inget kändes tungt, jag var väldigt lättad.
På kvällen fick jag rapport från min dotter som varit på scouterna. Hennes kväll hade varit super. En bra dag för oss båda trots att vi inte var tillsammans.

Jockarp.

Mitt civilstånd?.....

Det bästa av mej är hon <3

Hon var pigg och vaknade i glädje. Hon skulle ta på sej sina nya kläder och visst är det väl något speciellt med det. Och hon var bedårande vacker under måndagsmorgonen.
Skumma frukostvanor är något som följt mysets liv och just nu ska hon ha spagetti till frukost, så spagetti och mjölk serverades.
Jag kramade om min dotter en lång stund och jag informerade henne om att jag ska jobba mycket denna veckan. Så för hennes del blir det häng med mormor och morfar stor del av dagen som inte innefattar skola.
Okej blev svaret.

Jag vinkade av henne vid taxin och drog iväg upp på berget. Jag har hållit distanserna korta ett tag för att min ömmande rumpmuskel ska få läka, det stramar en del men det verkar som den stabiliserat sej. Och jag håller mej utan värktabletter. Alltså var jag redo att testa lite längre sträcka. 15 km blev det och det verkade gå hem. Jag kände varken mer eller mindre av skadan. Skönt.

Jag kom hem nöjd och gjorde mej redo för ett eftermiddagspass i vedsvängen. Det blev en lättsam eftermiddag med mycket skratt.

Och nu är det så att jag får vääääldigt mycket frågor gällande min civilstatus.
Jag förstår att vissa människor är grymt nyfikna av sej (det är jag själv med) Men just nu har jag ett stort behov av att hålla mej under radarn gällande min eventuella relation.
Men så mycket kan jag säga om min tilltänkta. Hon är mörkhårig, hon har en förkärlek för hundar och hon åker tåg.
Fortsättning lär följa ;)

Mollie är en grym konstnär....

Jockarp.

Rädsla och löften.....

Mollie smakrådade mej, hon tyckte vi skulle

ha liknande tröjor.....

Löften ska hållas. Mollie var rädd när hon skulle ta sin spruta och jag hade satt ett ultimatum. Antingen tar du sprutan och vi åker iväg på utflykt eller låter du bli sprutan men då stannar vi hemma.
Jag funderade själv över hur fruktansvärt jobbigt det måste vara att stå inför det valet. Valet och beslutet låg på henne och hon övervann rädslan. Sprutan sattes i armen.

Så utflykt blev det. Vi lämnade östkusten och tog oss åt mot väst. I Falkenberg körde vi ut till havet. De blåste snålt, men vi njöt av naturen och av varandra. Vi ritade i sanden och sprang i kapp vid vattenbrynet.
När vi busat av oss styrde vi kärran mot Ullared och dessa gigantiska affär Gekås.
Jag vet att min dotter älskar shopping och hon är väldigt speciell. En kompis har precis fyllt år, så hon var tvungen att hitta en present till henne. Mormor och morfar gör så mycket fint för oss så dom skulle också ha presenter. Och så självklart kamphundarna Sigge och Lasse.
Jag luffsade med henne dit hon ville, hon klämde och kände, vände och vred. Hon ställde för och emot varandra. Slutligen var hon nöjd. Dag ett shoppade hon mest till andra. Vilket jag ser som vackert.

En stund vid havet....

Vi checkade in på hotellet och vi hade en superhärlig kväll ihop. Vi gjorde inte så mycket, jag läste och Mollie tittade på Pokémon men vi var så nära varandra och så närvarande.
Natt blev till dag och en brakfrukost vältes ner. Sen spände jag ögonen i min dotter och med ett snett leende sa jag med en supersträng röst:
- Idag handlar det om dej på varuhuset, det var du som tog sprutan och övervann din rädsla så nu handlar handlandet om dej.
- Okej mamma men vi kan ju göra det ihop.
- Självklart hjärtat.

Vi hängde på låset och barnavdelningen gapade tom när vi åkt upp. Mollie började tassa runt och känna på kläderna. Jag kom med förslag till henne om vad hon kunde prova men nånstans där kom jag på mej själv. Det är hon som ska bära kläderna och vill hon ha dom så vet jag att hon kommer bära dom med stolthet och glädje. Att kanske inte jag gillar dom är ju faktiskt mitt problem ;)
Så resten av shoppingen pekade hon på vad hon ville prova och då hjälpte jag bara till med att välja rätt storlek.
Hon tittade på högen av kläder hon valt och så tittade hon på en annan tröja. Jag förstod vad hon tänkte. Att hon fått så mycket så att hon skulle vara nöjd och inte fråga om hon fick prova den där tröjan. Jag såg det så tydligt hur hennes tankar gick och jag bara älskar den sidan hos henne.
Jag log och sa, duuuu den där tröjan där borta vad tycker du om den?
-Åhh den är superfin mamma, jag tänkte kanske att jag kan byta ut någon av dom andra tröjorna jag hittat mot just den där speciella.
Det kan du glömma sa jag.
Jag anade en besvikelse, jag mötte henne med ett leende och sa: Vill du ha den så ska du få den. Spring bort och prova den hjärtat....Hon kvittrade iväg lycklig som en lärka och jag bara log och tänkte. Det är min dotter det.

Vi lämnade varuhuset och tuffade hem, vi hann inte mer än komma innanför dörren i palatset förrän hon började slå in presenterna till mormor, morfar och kamphundarna. Sen brände hon i väg till undantaget med en hel kasse grejer.
Själv tog jag en behövlig löptur på berget iförd småbyxor.

Kvällen spenderade vi andra sidan berget hos goda vänner, spontant och supermysigt. Det blev en helg som innehöll mycket. Myset, familjen och vänner. Bra mix där.

Jockarp.

Backyard Ultra.....

Efter det extremt fina bemötandet där människor verkligen inte sparade på komplimangerna över min debuttext i tidningen var jag tvungen att växla några rader med min chef på tidningen.
Jag kände ett stort behov över förtydligandet att såna texter INTE kan levereras på löpandeband. Att jag kanske aldrig kommer leverera en text som jag blir så nöjd med igen.
Som journalist förstod hon men hon var även tydlig med tron om att det kommer jag visst att göra. Men att vissa saker måsta ta tid.
Mm känns ju bra att vi är överens ;)
Det som även var glädjande med min text var att andra läste texten och blev sugna på att bli en Lokalkorre. Bara det liksom.
Det är ju lite så att man behöver inte kunna för att börja men man måste ju våga börja.

Jag hann inte mer än slå upp ögonen i går morse förrän jag såg nästa text jag skrivit för korrarna i tidningen.
Jag träffade ju ett par härliga löpargrabbar häromdagen och dom ska arrangera ett ultralopp i Sölvesborg, Faktiskt ett ultralopp som alla kan springa. Och där väckte jag nog intresset hos en hel hög löpare. Bra i så fall. Gå in på http://backyardultrasbg.schoncoaching.se/ och läs mer.

Morgonen började förövrigt sakta, Mollie skulle ta en spruta på skolan så jag skulle följa med henne dit. Därför fick vi sovmorgon hon hade egen taxi för dagen.
Sprutan gick fint, förvisso gällde stenhård förhandling men hon är helt klart min hjälte. Hon gjorde det ännu en gång trots sin rädsla. Hon är bäst.

Jag kramade om henne och lämnad henne i skolan sen väntade det en tur med löparskorna på berget. Jag hade mycket att fundera över och jag gjorde det i småbyxor. Fatta den känslan då. Magiskt.

Myset kom hem och vi begav oss till undantaget för att hjälpa till med en duschkabin. Jag blev i behov av en påse att andas i. Jag avskyr verkligen saker som jag inte begriper.

Från duschen in i den nytvättade tyska skönheten. Mot Skåne, Åhus och Yngsjö. Vi började med en delikat måltid på en restaurang sen drog vi ner till Pulken. Första dagen för tranmatningen var ett faktum och hela himlen fylldes av tranor som gick ner för landning. Sjukt mäktigt att se och höra detta skådespel. Vi var på plats ungefär en timme, sen blev kylan för tuff och vi drog hem mot byn, lite chill i soffan sen var det lopplådan som gällde. Det hade varit en händelserik och väldigt bra dag.

Hon har koll...

Trandans....

Jockarp.

Lokalkorredebut....

Kort om korren.....

Igår kunde man ta del av och läsa min debuttext för Lokalkorrarna i en krönika. Om jag är nöjd med texten? Självklart. Och ja, jag tycker det är lite coolt att mina ord, formuleringar, tankar och tycken går att läsa i tidningen.
Feedbacken har verkligen inte låtit vänta på sej. Människor både kända och okända har hört av sej och delat med sej om vad dom tycker om min text. Vilket jag ser som helt fantastiskt. Att även Korrechefen undrade om jag kunde tänka mej att skola om mej gör ju att jag växer en aning till ;)
Krönikan ja, en i mitt och även andras tycke en viktig text. Här kommer den......

Leonora Vilhelmsson:

"Jag har ångrat mig många gånger efteråt”

Ibland tittar jag tillbaka i tiden och funderar över vad som egentligen hände. År 2018 var för mig ett år då vuxenmobbning legaliserades.

Det började med fotbolls-VM, detta som ska vara något fint. Att vi tillsammans står enade och stolta och hejar fram vårt lag och vårt land till framgångar. Detta som ska sporrat småkidsen till att börja lira boll och i förlängningen också gynna folkhälsan. Men något gick snett, väldigt snett.

Efter ett oschyst spel av Jimmy Durmaz som ledde till en frispark och det avgörande målet för Tyskland, vändes Sverige upp och ner. En förföljelse och ett extremt hat mot Jimmy Durmaz följde på sociala medier. Ett hat som ingen ska behöva utstå på grund av sitt arbete.

Jimmy Durmaz och tio andra svenskar skulle försvara Sveriges färger i ett fotbolls-VM. Han var en av elva spelare som utsetts, alltså en av Sveriges bästa fotbollsspelare. Ändå dög han inte. Människor som öppet uttryckte sitt hat var inte byxade att ta en plats i landslaget, ändå såg de sig ha rätten att hota och trakassera denne man.

Jag ställer mig frågan om Jimmy Durmaz vore min far, min bror eller min son skulle jag då behandlat honom på detta sätt?

Svar: Nej.

Vidare har vi det svenska riksdagsvalet. Jag som så många andra såg det som intressant att ta del av debattprogram under sommaren och hösten, allt för att försöka förstå. Men det jag såg var en stor skopa vuxenmobbning. Man såg sig ha rätten till att avbryta varandra på ett väldigt ofint sätt, det var höga röster, aggressivt och politikerna kastade paj på varandra.

Vi kunde också ta del av att Jimmie Åkesson (SD) fick motta dödshot för den politik han står för. Hans familj hotades till livet.

Jag ställer mig frågan om Jimmie Åkesson vore min far, min bror eller min son skulle jag då behandlat honom på detta sätt?

Svar: Nej.

Jag tänker tillbaka på en föreläsning som jag var på för ett tag sedan. Jag kom till Karlshamn med öppet sinne och såg det som intressant och spännande. Vad väntade mig? Ja, jag hade inte en aning.

Föreläsaren var Claes Schmidt/Sara Lund. För er som inte vet vem det är kan jag berätta att Claes Schmidt föddes som man 1949. Han och hans fru drev under 1993-2009 nöjeskomplexet Slagthuset i Malmö. 1989 avslöjade hans fru honom med att vara transvestit, men det skulle dröja 14 år innan Claes Schmidt gick ut offentligt och med det blev han känd i hela landet som Sara Lund.

Sara Lund har modet och styrkan att avskalat visa upp sig och berätta om det som i mångas ögon är ett onormalt liv.

Tyvärr är det jag minns mest från föreläsningen i Karlshamn är hur några i publiken började diskutera, tramsa, ifrågasätta och provocera.

Jag ställer mig frågan om Sara Lund vore min mor, min syster eller dotter skulle jag då behandla henne på detta sätt?

Svar: Nej.

Jag har ångrar mig många gånger efteråt; att jag inte ställde mig upp under föreläsningen och ifrågasatte beteendet från de personer som såg sig ha rätten att förstöra en föreläsning. Att jag inte ställde mig upp och ställde frågan; om det vore din mor, din far, din son eller din dotter som står och outar sitt liv där framme skulle du då betett dig så?

Jag är säker på att svaret på den frågan skulle varit ett stort NEJ.

Jag hoppas att alla människor börja tänka mer på sitt bemötande mot andra människor, att vi börjar se på människor likt det vi gör på vår mor, vår bror eller vår dotter.

Vi är alla lika mycket värda, vi ser bara på livet lite olika.

Stolt....

Jockarp.

Löparsnack....

Studiedag för myset vilket betydde sovmorgon. Och faktiskt hon sov till halv åtta. Bra där.
Frulle och en hundpromenad kickade igång vår förmiddag. Det var lite småkyligt på berget och vattnet forsade vilt fram i bäckarna. Vi gick i sakta mak och pratade om träd, kottar och dom bruna löven som låg klistrade där på marken.

In med kamphundarna och Mollie hoppade upp på fyrhjulingen och började harva ridbanan. Hon får bara köra på lågväxel och efter en stund bad hon mej köra så hon skulle få känna lite mer vind i håret. Hon tjöt rakt ut och det beror med högsta sannolikhet på att jag inte kör på lågväxel ;)

Vi hade en träff bokad för ett lokalkorreuppdrag och jag såg fram emot mötet väldigt. Jag skulle nämligen träffa ett par grabbar som precis som jag har ett brinnande intresse för löpning. Mollie var med och hon skötte sej exemplariskt, hon blev bjuden på lite Thaimat och var väldigt nöjd.
Vi pratade löpning och ultralopp i över en timme och det fanns inget som kunde få mej att inte vilja springa en sväng när jag kom hem ;)

Så medans myset var hos frissan och på fiket med mormor så sprang jag runt på berget och njöt av livet i mina Asics.

Vi kom hem ungefär samtidigt och middagen lagades gemensamt. Kyckling potatis och sås. Känn på den va.

Läxan lästes, mattetalen var redan avklarade, dom görs i en hastighet av ljusets typ.
Redo för ännu en dag i plugget alltså.

Löpning förenar....

Jockarp.

Min första kärlek....

Den snubben alltså....

En intressant dag som fick mitt huvud att gå i spinn totalt. Lars-Peter Loeld är föreläsare i ämnet tankeläsning och en av Europas bästa. Det jag fick uppleva under gårdagen var det sjukaste på bra länge.
Vi var över hundra personer i en lokal och det gjordes olika övningar som förbryllade huvudet på oss åskådare.

Jag ihop med två andra tjejer fick frågan om vi kunde medverka. Vi ställde oss på rad men Lars-Peter ändrade om ledet lite så jag kom sist.
Den fösta tjejen blev ombedd att tänka på ett resmål hon ville göra, den andra på en känd person och jag fick uppgiften att tänka på min första kärlek. Bara där tyckte jag att det var intressant, för varför omgrupperade han oss och varför fick just jag den frågan. Ödet?
Vi fick ett papper som vi skulle skriva ner våra svar på och Svaren blev New york, Madonna och Jessica.
Han började rita på ett blädderblock och han ritade Manhattans skyskrapor. Rätt på fråga ett alltså.
Fråga två levererade han även där rätt. Madonna.

Tredje frågan kvar och det var ja. Jag ombads först att tänka på månaden Jessica var född. Ok, Jag tänkte på April. Jag såg inte vad han skrev på blädderblocket men det gjorde publiken. Han bad mej tänka på datumet hon var född på och det var 6. Han skrev på blädderblocket. Vidare bad han mej tänka på första bokstaven i hennes namn vilket var J. Han skrev och bad mej tänka på den andra bokstaven vilken va E. Sen skrev han hela namnet på blädderblocket.
Han bad mej säga månaden, dagen och hennes namn sen fick jag vända mej mot blädderblocket. Rätt, rätt och rätt.
Att förvåningen var stor. Ja självklart. Hur var det ens möjligt?
Jag var tvungen att snacka lite med Loeld efter föreläsningen om hur det var möjligt. Han var hal som en ål och berättade inget som inte förvirrade mej än mer ;)

Jag tänkte mycket på det inträffade under kvällen, den enda pausen jag fick var när min dotter skulle på scoutceremoni och faktiskt på riktigt vigas in i scoutkåren. Det blev en fin stund och efteråt frågade jag Mollie om hon var nervös, svaret blev ja mamma, det var lite pirrigt. Hon fick en skjorta en mitella och fem märken som ska sys på skjortan. Stoltare tjej fanns inte att hitta.

Hon är bäst....

Jockarp.

Stretcha Levern...

Det är galet kul att vara med....

Jag hade en väldigt uppbokad måndag.

Arbete i form av riskanalyser och förberedelse för märkning av rör.

Jag hade även en tid bokad hos sjukgymnasten och hon kände och klämde på mej. Vi bytte besöksrummet för att ta oss till gymmet och där drog vi igång övningar som är grymt bra för rumpan. Jag fick slå med den lätta hammaren för min bak var öm. Men övningarna var lätta att förstå, nu gäller det bara att göra dom också ;)

Jag intervjuade en kille för mitt andra jobb, mitt lokalkorre jobb. Så galet kul, spännande och utvecklande. Jag möte människor i deras rätta miljöer, i deras andningshål, i det dom brinner för att göra och det är så coolt att se och höra deras berättelser.

Jag blir lycklig över att se hur lyckliga dom är över att få dela med sej av sina liv. 

Nu har jag tre texter klara och självklart kommer jag dela med mej då och då av texterna här på bloggen. (tror jag)

Nu spånar jag på nya intressanta möten och en och annan krönika ligger och mognar till sej i mitt inre. Ibland måste saker mogna innan jag är redo att förlösa dom med penna och papper.

Jag hade en tid bokad hos min massör, vilken är mycket mer än bara en massör. Han kände av mina flöden och för dagen stretchade han min lever som var extremt stel. När jag lämnade rummet så var genomströmningen väldigt god och förhoppningsvis kan mitt HB öka genom hans behandling. Njurarnas ligament fick sej en lite uppmjukning och min ömmande rumpa fick sej ännu en smörjelse. Jag tror på detta och jag vet att tro kan försätta berg.

Jag imponeras av det jag lär mej om min kropp, om att allt hänger ihop, tänk vad mycket jag inte visste och tänk vad mycket det är som jag inte vet ;)

Jockarp.

Hon&Jag.....

På rull i den tyska skönheten...

Den lilla palatsdelerskan fortsätter att vakna tidigt, men söndagsmorgonen kunde jag få henne att ligga still och mysa en stund innan hon skulle upp och fånga dagen. Tack för det.
Vi tog en gemensam frukost framför tv:n. Det är så sällan vi äter det första målet för dagen ihop. Men mitt löppass var inplanerat under eftermiddagen, så frulle blev det.

Vädret var gråmulet och jag känner en tendens att bli butter när solen liksom inte kommer fram. Vad är det han sjunger den käre Afzelius - Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan va svårt att tro när man inte ser den - Mm Så är det och vi behövde bryta den dystra dagen.
Vi packade badväskan och så hämtade vi upp en kompis till myset sen drog vi iväg.
En supermysig dag och efter fyra timmars bad så sken solen på oss när vi kom ut från badhuset. Fantastiskt.

Mollie var trött efter badet så hon somnade i bilen på vägen hem, jag lät henne sova en stund, det har ju varit tidiga mornar.
Väl hemma fick hon lite mat och sen väntade kalas för unga fröken. För den något äldre blev det ett pass på berget.
Jag hade känt redan innan på dagen att min kropp skrek efter lite motstånd, det känns liksom i musklerna när det varit för låg mängd träning.
Efter en mil i uppför och nerförsbackar kände jag ännu en gång den där extrema styrkan. Urkraften från Jockarp dundra på uppför och jag var brutalt stark, nerför vågade jag inte släppa på, lite på grund av min smärtande rumpa. Jag är rädd om den.
Men en vacker dag ska jag bara släppa på och de ser jag framemot och se resultatet av de.
Jag funderade på hur länge jag skulle våga ösa på i det höga tempo jag hade. Som långdistansare är jag lite rädd för att tappa kraft, jag behöver ju orka länge. Men det är något nytt och spännande som händer med min kropp och min löpning just nu och jag vill testa den lite.
Ska bara fixa med ändan och blodvärdet sen ska jag nog våga utmana mej själv lite mer. Och ja, jag längtar.

Något som bara sker cirka en gång om året inträffade under söndagskvällen. Och vad var det? jo. Leonora Vilhelmsson åt chips ;)
Det avslutade vår helg och tja, ännu några formidabelt braiga dagar har passerat i fröknarna Vilhelmssons liv. Och det är vi klart tacksamma för.
Något annat jag kände en enorm tacksamhet över var det faktum att jag är ensam med min dotter.
En händelse under dagen fick mej åter att reflektera över vilken enorm vinstlott jag drog den dagen när det stod klart att den andra föräldern till Mollie inte ville vara förälder till sitt barn.
Jag såg det inte då när jag var mitt uppe i förtvivlan och rädslan, men jag har sett det senare i livet och gårdagen påminde mej om att jag ska vara enormt tacksam över att det blev som det blev.
Det är Hon och jag och ingen kan någonsin ändra på det.

Nybadad och bastad....

Jockarp.

Svart&vitt.....

Dom två.....

06.00 hör jag min dotter. Hon har klätt på sej, bäddat sängen och spatserat in till mej. Och nej jag vill inte gå upp då. Hon flinar och säger nu är det morgon mamma. Jo tjena, nog har hon ärvt mitt morgonhumör och hon har även ärvt morgonpiggheten. Men det var lite för tidigt för min smak.

Jag var på ICA kvart över sju och köpte frallor, det väntade nämligen frukostbesök till palatset av två fagra damer. Mollie och jag dukade fram så allt var klart när gästerna kom. Ett par mysiga timmar runt bordet men god mat och samtal om livet. Mollie avlägsnade sej efter en stund, hon hade visst annat att göra ;)

Vi har en utfärd som innefattar hundar och tåg till sommaren, och innan vi klubbade idén var vi tvungna att provåka med kamphundarna. Mollie var behjälplig och det gick förvånansvärt bra. Kamphundarna diggade tågresan.

Min väg....

Mollie lämnades av hos en kompis och jag blir ofta något handfallen när det sker, jag är så ovan vid den extra tid som ska spenderas själv. Tanken var att låta löparskorna stå en dag till så benet läker, men nä jag var tvungen att ta en provtur. 7 små kilometer som innefattade mördabacken. Jag tog det lugn och lyssnade väldigt mycket på kroppen, men den sa inget och den strejkade inte. Glad var jag och skorna kändes grymma på mina fötter.
Hem och byte av skor. En häst behövde lite omvårdnad i form av medicin så det styrdes upp innan jag hoppade på cykeln för en tur. 2,5 mil blev det och jag tog det rysligt lugnt, jag cyklade till havet, där satte jag mej på en bänk och filosoferade. Jag funderade över hur många ändor som mött brädorna på bänken. Jag flinade lite åt tanken och såg ut mot horisonten. Och jag njöt.
Vidare cyklade jag in mot stan, förbi golfbanan och över bron. Jag stannade där jag fick lust och jag fotograferade. Jag såg min väg i svartvitt. En fin väg faktiskt.

Jockarp.

Tortyr....

Dom är redo när jag är....

När man inte kan ge sej ut på sitt tänkta långpass så förändras dagen radikalt. Jag hade hur mycket tid som helst innan jag skulle checka in för ett eftermiddagspass i vedsvängen.

Hela palatset städades, dammsugaren, moppen, dammvippan, ja allt var framme. Jag röjde upp bland mysets kramdjur och snart känner jag att vi måste bli redo för att röja hennes garderober, men jag behöver min dotter för den uppgiften, vi kommer leka, passar? passar inte? leken. Just nu är garderoberna sprängfyllda med en blandning av historia, nutid och framtid.

Jag och min far åkte på lite äventyr, vi kopplade släpen och körde till ett lager där vi skulle hämta en duschkabin, eftersom jag fötts med ett otrolig leende och en charm som saknar motstycke så fick jag gubbarna på fall på lagret. Detta genererade i lite nya kontakter och kanske även lite nyheter till mitt hem. Jag blev även lovad ett studiebesök på produktionsavdelningen. Jag älskar den sidan hos mej själv, den sidan som leder till upptäckande och lärande.

Släpen kopplades av och jag for till stan för att hämta mina nya springskor, beklämmande att jag inte kan använda dom just nu, det var en form av tortyr att, se, känna och prova utan att få dra en mil. Men snart, mycket snart ska det bli av tänker jag.

Jag hann med att styra upp en  hotellbokning till vårt kommande Ultralopp, jag informerade min partner om hotellbokningen och rev även av meningen, Nu är det "bara" loppet kvar ;) Vi är stölliga vi löpare....

Vedsvängen ja, kvällen resulterade i en enorm mängd kroppsarbete och även en skada. Jag fick en pinne flygande i nyllet som rev hål på min kind så blodvite uppstod. Riskfritt är det minsann inte bland pinnar och flis.

Mollie hade haft en toppenkväll med mormor och morfar, hon hade satt morfar i arbete med att sätta upp hyllor på sitt rum. Hon verkade väldigt nöjd när hon ringde mej och berättade in i minsta detalj var hyllor och tavlor sattes upp. Jag bara log åt hennes entusiasm när hon berättade. Det är en lycklig tjej jag delar palatset med.

Jockarp.

Hälsokontroll och gravid....

Myset.....

Jag är absolut knuten till den bästa företagshälsovården i omnejden.
Det var dags för kroppskontroll och det är alltid spännande att se om det skett någon förändring.
Jag har fått ett bekymmer med min ischiasnerv, jag känner igen symtomen, jag hade nämligen samma trubbel för ca sex år sedan, men då satt det i vänster skinka och inte som nu i den högra.
Jag hade sån röta att när jag små haltande kom in så var sjukgymnasten på plats, hon gav mej en tid till på måndag, även massagekillen ska får ett besök på eftermiddagen, så ja rehabiliteringen ser inga gränser.

Hälsan då? Jo under dom senaste tre åren har jag växt en cm från 166 till 167. Jag har även lagt på mej några klädsamma kilo från 58 till 62, hej knubbis.
Socker, kolesterol, var kanon, blodvärdet var fortfarande inte bra, och blodtrycket var lågt 80/50, det händer inte mycket i min kropp alltså ;)
Jag fick upp på testcykeln och eftersom jag har svårt att hålla klaffen stängd så svarade jag leendes på frågan om det var lättcyklat med ett japp busenkelt. Hej och hå. Då skruvades det på några KW motstånd till. Jag flinade och sa att det var fruktansvärt tungt och att jag var rädd för att klappa ihop. Nu var det sköterskan som flinade och sa:
Bara tryck på klenis :)
Resultatet var bra, riktigt bra. Och ihop med mina levnadsvanor som består av ok kost ingen tobak eller alkohol så låg jag ruskigt bra på testet. Tror minsann det är läge att löneförhandla lite nu ;)

Det blev en lång dag från hemmet, jag drog iväg innan åtta och var inte hemma igen förrän klockan 22. Mollie sov då som en liten gris.
Även hon hade haft en aktiv dag med skola och på kvällen hade hon stått som partyvärd på ett nio års kalas till kamphunden Lasse.
Igår var även den dagen som jag för nio år sedan låg på en brits på en klinik i Köpenhamn och blev gravid med mitt lilla underverk. En stor dag alltså....

Jockarp.

I plugget.....

Vi gillar våra tröjor ;)

En heldag med henne, hon den lilla speciella människan som berikar mitt liv. Hon som gör att jag aldrig känner mej ensam, hon som varje dag lär mej nya saker. Jag hade åter fått äran att följa med henne till skolan och vara med i hennes vardag. Jag är så otroligt tacksam för dom dagarna.

Vi drog in till skolan och vi började med ett av både mitt och Mollies favoritämne, gympa. Det var en toppen lektion som innefattade det mesta, läsa, räkna, strategier, avslappning, ansvar, glädje och en hel hög med rörelse. Både Mollie och Jag var dyngsvetta när lektionen var över.

Det bjöds på lite rast sen väntade Svenska lektion, vi fick lära oss om planeter, stjärnor, solen, månen och vår galax. Jag fick lära mej att solen blir ca 10 miljoner år sen kommer den att explodera i en supernova och sen är det liksom kört. Låter tungt men det positiva i det hela är att solen bara är futtiga fem miljoner år gammal, så än finns det alltså tid ;)

Mat vilket alltid är trevligt, en supergod Chicken Tikka Masala bjöds det på och nä jag skämdes inte utan jag festade loss med två portioner.

Jag skulle gå ut på rast men en elev som var på bushumör gjorde det en aning svårt för mej, jag saknade en sko. Jag log åt buset och letade till jag fann min dojja i lådan med kvarglömda saker.

Barnen hade gått exakt 300 dagar i skolan och det uppmärksammades, det bjöds på en tillbakablick om hur allt startade. Vi fick se den fösta uppgiften i matteboken och alla flinade åt den nu busenkla uppgiften. På fredag kommer det bli lite mer festligt då barnen ska fira sina 300 dagar i skolan, snopet att jag missar det.

Jag tog en lite tripp i löparskorna när vi kom hem från plugget, jag kände dock av en lite skada med en nerv som jag hade trubbel med för cirka sex år sedan, jag hoppas att det kommer repa sej inom det snaraste. 

Middag i form av stek, potatis och sås. Jag drog in 16 poäng av 20 möjliga. Helt okej alltså. När jag brassade käk gjorde Mollie en lyxkryssare, det känns precis som hon börja gillar idén om båtturen till vintern ;)

På kvällen chillade vi, tillsammans läste vi läxan och vi hann även med ett par rundor Skip-Bo. Det hade varit en fantastisk fin dag ihop med Mollie, hennes klasskompisar och hennes fröknar.

Nu längtar jag redan till höstterminens besök i plugget ;)

Mysets kryssare....

Jockarp.

Lyxkryssarna....

Kan funka fint det ;)

Några få timmars sömn, men det gör inget, det var dags för dygnsvändning.
Vädret var inte lika gemytligt som föregående dag och jag var måttligt sugen på att ge mej ut, men jag vet att jag mår så bra av det. Så i löparskorna och iväg.
Jag tror att dom flesta löpare känner igen sej i den känslan när man hoppar i sina skor och hela kroppen med det förstår att det är dags för rörelse. De sitter liksom i skorna på något märkligt sätt.
Jag tuffade på och ännu en dag förvånades jag över den enorma styrka jag har i löpningen. Helt ostoppbar och helt otröttat bara leker jag på min väg.

Jag hämtade upp mitt mys och jag älskar verkligen när jag får en idé och den omsätts till handling. De skedde i går och det slutade med att vi bokade en 12 dagars kryssning i Karibien över det kommande nyåret ;)
Trippen kommer att starta i Miami vidare tar vi oss till Jamaica, Colombia, Panama, Costa Rica, Mexiko, Bahamas och sen landstiger vi åter Miami. Jag tycker att det låter som en väldigt behaglig tripp, Mollie är dock något motsträvig men jag tror att hon inte riktigt förstått att detta inte är en lite fiskebåt vi ska tuffa runt på utan en flytande stad.

Tisdagskvällen bjöd unga fröken Vilhelmsson på scoutning och jag tog en timmes promenad inne i metropolen Sölvesborg.
Jag var sliten och trött och läget jag föredragit var liggandes, men förpliktelsen med att köra barn till aktiviteter gjorde att jag sattes i rörelse. Promenaden var frisk och duggregnet gjorde mej pigg. Musik i lurarna och styrka i kroppen gjorde att min mossighet i huvudet efter nattjobbet försvann. Bilden blev klarare. Ordination rörelse förespråkas mot det mesta.

Efter leverans till hemmet av en kompis till Mollie så drog vi hem till byn fortast möjligt, lite mat i magarna, tandborstning sen brakade vi i säng. Halv nio sov vi båda två som små kultingar under en värmelampa. God natt typ ;)

Vår tänkta rutt...

Jockarp.

Trevligt oväntat....

Livet upp&ner ;)

Fyra timmars sömn, på tok för lite men solen sken och jag kunde inte ligga kvar. Jag kände en enorm kraft i mina ben och min kropp vilket gjorde att hopp i löparkläderna och ut. Iklädd endast en tröja och ett par tights kände jag en enorm lätthet. Det går på rätt håll det är en sak som är säker. Jag drog upp i Mördabacken och jag hade så mycket i mina tankar att jag missade helt att jag sprungit upp för hela backen. Vips så var jag uppe. Jag log och fortsatte, mot Grundsjön och där slog det mej plötsligt att sjön ska jag använda för ett kommande projekt. Jag stannade och knäppte några bilder och jag passade på att njuta av lugnet och utsikten. Jag tuffade sen på ett schyst tempo och efter 15 km var jag hemma.

Mitt mys hämtades upp och med sej hem från skolan hade hon 2 väninnor, jag hade en tanke om att vila lite på eftermiddagen för min sista natt men nä så blev det inte. Istället tvättade jag bilen och dammsög den dunderfräsch på insidan.

Kidsen gapade om mat så det var bara att parkera sej vid spisen. Tre barn och tre olika smaker. Tre plattor på och jag kände mej som en riktig kineskock som brassade tre små rätter.

Kvällen skulle jag på uppdrag och det var med förväntan och spänning jag körde in till stan. Jag gillar det oväntade, när det är trevligt oväntat alltså.
Och vilka fantastiska timmar det bjöds på i en gympahall i Sölvesborg. Så mycket mod och glädje. Jag förundrades över vad människor kan och jag förundrades över vad jag själv faktiskt kan. Grymt imponerad av kvällen blev jag.
Nu ska jag sätta texten sen lämna över den för granskning, kul att vara igång.

Från gympahallen till vedsvängen, sista natten avklarade på detta varvet, nu är det nerförsbacke, två pass kvar sen ledig igen. Har jag sagt att jag älskar mitt jobb (eller, mina jobb)

Jockarp.

Uppdraget....

Solen....

Mitt glamorösa liv fortsätter, 24 h nattjänst är till ända, ett futtigt 8 h pass kvarstår sen är plågan över för denna gång ;)
Det blir väldigt lite tid över till annat men jag tycker ändå det är viktigt att jag håller tempot uppe och att Mollie får ett "normalt" liv trots mina ibland onormala arbetstider.

Söndag och det blåste snålt, men vad gjorde det när solen visade upp hela sin charm.
Vi tog en tur med cyklarna och vi småpratade om vad vi tyckte var lättaste av att åka skidor, cykla och promenerar. Mollie satte upp olika scenario och jag skulle svara. Jag älskar hennes fantiserande och hennes frågor.
Frusna om fingrar och rosiga om kinderna gick vi in i palatset igen och drog en filt om oss och började spela Skip-Bo. Det där med att mysa det är något vi är grymt bra på.

Jag hade lite förberedande jobb inför mitt kommande reportage till tidningen vilket jag tog tag i medans Mollie chillade till ett avsnitt av Pokémon.
Jag har lite svårt att veta hur jag ska lägga upp skrivandet, det är ett helt nytt forum för mej, men jag ser fram emot det med spänning. Och idag väntar mitt första möte för mitt första reportage och det är det som jag ser fram emot allra mest. Att få träffa människor.

Jag funderade på vad det är som gör att jag är så intresserad av så mycket.  Resultatet Jag kom fram till var att det där med att andra människor kan saker som inte jag kan, det imponerar oerhört mycket på mej och det är nog det som gör att jag tycker att det är så spännande med möten av människor. Det känns som att alla kan något som inte jag kan och jag vill ta del av just det.

Inför dagens uppdrag ska jag ta på mej träningskläder och jag hoppas innerligt att jag får vara med på ett litet hörn och testa sånt som andra kan men som jag själv inte behärskar (inte än i alla fall) Det återstår att se om jag kommer hem hel eller om jag får ta en tur till akuten ;)

In my hoooods....

Jockarp.

Lokalkorren.....

Ibland är hon så liten.....

Jag vaknar upp och känner närheten av min dotter, hon ligger bredvid mej i min säng. Hon hade under natten vaknat och hon var ledsen. Jag vallade in henne halvsovande till mej och jag la mej nära henne så hon skulle känna sej trygg. Hon somnade bums och sov som en stock till jag försiktigt smekte hennes nakna kropp och sa god morgon fröken.
Jag drog upp rullgardinen i rummet och släppte in det dunkla ljuset, våren närmar sej men jag kände känslan av höst.
Mollie sträcker på sej och ser sej förvirrat runt i rummet. Hon visste inte hur hon hamnat i min säng. Vi kramades god morgon sen startade vår dag. Frulle för fröken och påklädnad och så iväg mot skolan.

Jag hade hoppat i mina löparkläder och kände att jag verkligen förtjänade att springa runt på mitt älskade berg i några timmar. Utan egentlig plan drog jag iväg. Jag saftade till bums med mördabacken för att få igång pulsen och andningen. Jag fortsatte upp på berget och över till andra sidan, jag sprang förbi dom små byarna Håkanryd och Ynde, vidare upp på berget. Jag stannade till vid Ryssbergstugan och drack lite vatten. Jag kollade på min klocka som sa att jag sprungit 19 km. Jag funderade på om jag hade några måsten. Svaret blev nej så jag fortsatte springa. En mil till i benen och jag var åter vid mördabacken och hon gav mej inte ens motstånd efter den mängde km i benen och jag log.
När jag var hemma i byn igen konstaterade jag att jag sprungit 31 km och det hade bjudits på mer än 800 höjdmeter och ändå var jag pigg. Jag är i en ruskigt god form nu. Men jag vet att saker kan förändras snabbare än man tar ett andetag så jag är ödmjuk inför min goda form.

Jag hade ett möte med tidningen inplanerat under eftermiddagen. Myset och jag tog oss in till stan och till redaktionen för att få lite mer kött på benen om vad det handlade om. Det lät som om det skulle passa mej perfekt. Frihet under ansvar och möjlighet till att möta människor bakom titeln. Att få möjlighet att testa nya saker och samtidigt få utrymme för att skriva krönikor. Kan det bli bättre?

Jag har redan planerat in ett par olika evenemang och möten. Men självklart är jag intresserad av mer. Så en vädjan här på bloggen. Om du har något som du ser som intressant så är det med all sannolikhet även intressant för andra människor och då är det helt klart ett fall för Sölvesborgs Lokalkorre att skriva om. Så överös mej gärna med tips och idéer så att vi alla får en möjlighet att få ta del av de roligheter som händer i vår kommun eller i vårt län. Dra iväg era idéer på mail så hörs vi säkert inom det närmaste. Skicka det till Leonoravilhelmsson@hotmail.com Tack.

Jockarp.