lördag 31 mars 2018

Långpass....



Det händer ibland. Det där när ord och bild inte kan förklara, det räcker liksom inte till. Det händer ibland att saker måste upplevas för att förstås. Min morgon började så.
Om det var att jag var extra känslig det vet jag inte, men jag brukar vara skör under morgontimmarna. Extra känslig.
Att krypa ner och låta kroppen möta en naken liten barn kropp, när mjuka barn armarna omfamnar mej i en stor kram.
När jag drar in ett andetag genom näsan och känner doften av kärlek. Den kärleken som jag antar endast en mor kan känna till sin dotter. Jag blev tårögd av tacksamhet.
Att vi har friktioner ibland är inget konstigt och att jag ibland kan bli så massivt trött på Mollie och även över situationen över att ha henne själv, att ha det full ansvaret dygnets alla timmar året runt. Alla dom tillfällena när jag är rädd över att något ska hända henne, att jag inte ska klara att vara hennes styrka och mod om hon behöver det. När jag är sårbar och skör och ibland skräckslagen över att inte ha styrkan. Ja dom känslorna som skrämmer mej och dom som gör så ont.
När jag låg där och drog in doften, när jag kände hennes värme och trygghet. Ja då var jag stark och skör i samma ögonblick. Jag var så otroligt tacksam över att jag har henne i mitt liv.

Att detta oförklarliga i text och ord fortsatte under morgonpromenaden med hundarna gör bara min dag ännu vackrare.
Jag traskade upp på berget i orörd snö, varje steg jag tog gjorde avtryck, mina avtryck, avtryck av liv. Solen lekte i mitt ansikte och mina läpparna var leende. Det var så mycket livsglädje som passerade i min kropp, jag kunde känna hur det forsade runt i mina ådror. Vi störde ett par rådjur i deras frukost. Jag älskar dessa upplevelse, så nära och så vilt.

Mollie hade en kompis på besök och tjejerna pysslade så fint ihop. Jag tog tag i storstädningen. Jag pluggade i musik i öronen och drog igång.
Låten My My Love med Joshua Radin kom upp i listan och jag var inte beredd på smärtan, det gjorde så enormt ont i mej så jag blev helt överrumplad.
Den låten fick jag av en kvinna jag trodde var min framtid, det var ungefär ett år sen och jag var hennes hopp just då, vi blev varandras hopp.
Jag stängde inte av låten utan jag lät istället tårarna rinna ut med mina kinder när jag gick i mitt vackra hem sög damm och funderade på det som kunde varit. Vad jag skulle varit idag om omständigheterna varit annorlunda.

Lilla fröken kompis åkte hem och Myset gick till undantaget, jag tog en välbehövlig löptur på 28 km. Den satt som en smäck vill jag lova. Humöret och känslorna var på topp när jag åter kom hem till byn.
Pizzan stod på bordet, nu snackar vi service, lyxigt att bli lite bortskämd en och annan gång.
Kvällen blev chill i soffan men en ny film och dom söta små golden valparna som hittar på roliga upptåg. Mollie skrattade så jag trodde tapeterna skulle ramla ner.

Vi packade gemensamt väska för vår kommande tripp. Jag fick känslan av att Mollie skulle vara av betydligt fler dagar än jag ;)

Galet kul....


Jockarp.

fredag 30 mars 2018

Påskhare....

Mitt <3


Hoppsan, jag hade glömt att ställa klockan, alltså ljöd det ingen signal, jag glodde på uret och såg att hon var över sju. Attan vi hade försovit oss i sju minuter. Schemat brukar vara späckat under morgon. Men gemensamt fixade vi det, vi hann till taxin stod på gårdsplanen.
För dagen kläddes min dotter i sin kanindräkt och hon var söt som socker, jag bara log åt henne.

En promenad på berget med kamphundarna följde, det var full storm, lagom kul alltså. Detta blåsande fortsatte hela dagen och inte heller under torsdagsdygnet kunde jag hitta motivation till att ge mej ut på ett långpass. Men den som spar hon har ;)

I vedsvängen igen. Jag är helt öm i fingertopparna av allt asade på säckarna, men plikten framför allt. Löften ska hållas, vi är noga med det i vår familj.

Jag tror aldrig att jag ändrat planer så mycket som jag gjort denna påsken, men nu är vi iallafall på banan. Nu har vi klubbat vår påsk.
Så vi bokade hotell för bara myset och mej. Jag vet att hon älskar att bo på hotell så hon var verkligen inte svårflörtat. Följsam liten dam jag bor med just nu.

Vi lagade middag och när alla plattorna var på på min racer spis så stannade den plötslig, morr. Ner bland propparna för felsökning. Inga bekymmer där, jag fortsatte att rotorsaksanalysera det inträffade och hittade givetvis problemet, den som söker ska finna och så skeddes alltså. Problemet var huvudsäkringarna. Undantaget matas just nu med elpatroner och antagligen var de detta som överbelastade hela systemet. Det behövas säkras upp i det Månsagårdska palatset verkar det som. Maten blev i alla fall klar och det smakade himmelskt. Vi är grymma när vi sätter den sidan till :)

Nattningen blev en långdragen historia, men när hon väl somnade lågs det hullerombuller ;)

Njaha och idag är det Långfredag. Så vi får väl skänka Jesus en tanke, han gick ju ändå golgatan fram och hängde på korset för våra synder. Tack för det.

De där två :)



Jockarp.

torsdag 29 mars 2018

Färg i vårt hus...

Humf vad finns i ägget tro?


Solstrålarna vaknade upp i det Månsagårdska palatset. Vi var vårt vanliga milda jag. Mollie var så mjuk och kärleksfull så det gick nästan att ta på det. Jag älskar den känslan. Vi kramades och myste ordentligt innan det var dags för skolan och självklart fick det bägge kamphundarna vara med på ett hörn.

När hon lämnats tog jag dom bägge terrierna och drog ut på berget. Gosse så vackert det var. Fem minus, snön gnistrade i solen, himlen var klarblå. Jag såg mitt hem och jag såg bara ljus. Det var lite annat det än känslan från dagen innan det. Men jag kände mej som jag igen.

Jag hade planerat ett långpass på ca tre mil men med så mycket nyfallen snö kände jag bara att nä, det är tungt nog ändå att springa så långt och inte blir det då lättare med snö och isiga vägar. Jag drämde till med ett intervall pass, Det var faktiskt det första passet jag kände att jag inte orkade hålla Mister Skoogs order. Men nä det gick bara inte, det blåste hårt och jag lyckades inte få upp tempot i 4:50 under så lång tid som han ville. Något nedslagen var jag när jag kom hem men det vände snabbt, det är ju inte precis så att jag har en pistol riktad mot huvudet utan jag gör detta av egen fri vilja och jag vet redan att jag är bra, jag vill bara bli lite bättre ;)

Jag hämtade upp myset på skolan och vi körde och veckohandla, det är alltid kul att ha med henne affären, jag gillar det, det känns liksom som en familj.
40 minuter senare skulle vi hämta upp en klasskompis som slutade lite senare. Hem for vi och lastade ut maten och lastade in hundarna sen drog vi upp på berget.
Det var snorkallt men vi hade ett uppdrag. Tanken var egentligen att myset och jag skulle resa bort under påsken men vi ändrade oss i sista stund och då måste vi ju ha det lite påskfint. Så påskris skulle fixas.

Hem med riset och det pimpades med allt möjligt. Så mycket färg och det behövs. Jag behöver färg i mitt liv.

Och så är det ju så att vintern medför sej en hel del extra jobb. När kölden slår till har vissa husägare det tufft, dom behöver ved. Det var en syssla som Mollie och jag fick sköta under kvällen. Två mackar i kommunen var tomma på vedsäckar så 75 säckar körde vi iväg. Jag skulle kunna varit oxtokig på personen som planerade så illa men samtidigt vem vet hur vädret ska bli?


Så härligt med lite färg ;)


Jockarp.

onsdag 28 mars 2018

Upp&ner.....

Väldigt nöjda...


Dagen började helt fantastiskt och slutade likaså. Det var bara i mitten livet tedde sej en aning i nyansen mörkvitt.
Jag drog igång tidigt med ett löppass på en mil. Det var fortfarande mörkt när jag begav mej ut på mitt älskade berg. Snön yrde och la sej som nyspunnet socker framför mina fötter. Snacka om skiftningar. Från vårplöjda åkrar till snöfall på frusen mark.

Hem och fixa Mollie inför dagen, vi kramades hejdå vid taxin och informationen från mej till henne gällande upphämtningen under eftermiddagen framlades. Hon okejade infon och sen åkte hon.
Jag drog iväg på arbete, eller ja kanske inte arbete fysiskt, för dagen väntade skolbänken. Hemuppgifter för den där certifieringen jag går skulle styras upp. Det var lite småknivit men efter lite finurligande och även frågostund till andra så löste vi uppgifterna.

Jag drog vidare i livet och hämtade upp Mollie och redan bums började det knaka i fogarna en aning. Det första hon sa innan hon sa hej var.
- Får jag leka med en kompis i morgon.
Gaaaah möjligt att jag är lite känslig men ett hej vore minsann på sin plats när man inte setts på ett tag.
Hon tjatade och gnatade hela vägen hem, jag blev trött.
Vi hämtade kamphundarna, vi skulle vara hundvakt några dagar. Det fortsattes att tryckas på alla knappar på mej som gör att jag är mindre stolt både över henne och mej själv. Den onda cirkeln rullade alltså på.
Våra vänner kom och det fortsatte att rulla i den ogynnsamma cirkeln.
Vi köpte hem pizza och där lugnade det sej en aning men bara för stunden. Det var väl själva fan vad det skulle vara besvärligt. Ibland är det som om allt som kan gå fel verkligen går fel, eller är det så att man saknar motståndskraft så det är därför det känns så. Oklart i detta nu.

Klart var dock att i detta läget längtade jag massivt till att bara gå ut genom dörren, gå upp på berget och sätta mej på en stubbe och glo. Lägga mej i sängen och dra täcket över huvudet, att bara vara. Att köra till havet och sitta på en bänk. Ja typ i en vecka i sträck utan att någon kontakt med omvärlden. Jag var helt slut känslomässigt. Och snön bara vräkte ner. Jag såg dåligt med ljus just då och inte blir det precis ljusare då heller. Cirkeln behöves brytas, allt behövdes vändas.
Våra vänner lämnade oss och Mollie ville spela kort. Jag svarade att jag vill inte, jag orkar inte, jag känner inte för det och jag tänker inte göra det. Jag behöver ro och jag behöver lugn.
Svaret blev:
-Okej mamma, då myser vi lite i stället då.

Tack gode gud för det.
Där i det ögonblicket vände det. lugnet infann sej både i lilla och stora fröken Vilhelmsson.
Nattningen blev även den en magisk stund, hon läste läsläxan för mej och jag bara låg där och lyssnade på hennes i bland stakande och enformiga tonläge, jag älskar att höra henne läsa och lära sej. Jag bara log.
Boken avslutades och pillandet i hårbotten och i öronen tog över. Hon njuter väldigt av det, ja jag med ;)
En fin kväll alltså.
Jag lämnade min sovande dotter och började sortera lite bilder. Jag hittade en från förra våren när vi gled runt i evigheternas stad. Nja vi ser jag ganska glada ut ;)

Nästan exakt ett år sen. Rom <3



Jockarp.

tisdag 27 mars 2018

Inget är omöjligt....

Inget är omöjligt framför fröken T:s kamera...


Måndag igen vilket betyder uppstigning under tvång, vi får alltså inte ligga och dra oss så länge vi vill.
Vi fixade med allt och klädde oss, gick ut och var redo för taxin. Den kom inte. Humf. Jag slog en pling och fick reda på att något gått snett så myset hade helt enkelt missats. Vi blev erbjudna upphämtningen men vi tackade nej, jag stod redan med bilnycklarna i handen så jag ombesörjde själv hennes lift till plugget. Och jag njuter verkligen av det. Innan hon drog igen dörren med en smäll sa vi att vi älskade varandra och önskade varandra en toppen fin dag. Hon är bedårande den där lilla fröken.
Jag drog på jobb, det blev en bra dag, mycket socialiserande och mycket producerade. Jag tror minsann att det hör ihop.

Ett samtal från fritids och infon om att Mollie skulle följa med en väninna hem, min hjärna gick på högvarv, var det möjligt? hur såg vår kväll ut? En snabb analys och ett okejande. Hon skulle hämtas upp halv sex och det av mormor.




Jag drog hem och hoppade i löparkläderna. Jag hade kontakt med Coachen under dagen men än hade han inte skickat mej månadens program. Jag improviserade, 15 km och det i vårvintrig miljö. Jag kände doften av nyvänd jord, vårbruket var igång, men samtidigt mötte mitt ansikte små små snöflingor. Jag log och kände livet i mej. Jag tänkte att nu är jag nära att få uppleva ännu en underljuvlig vår. Hon är på väg.
Hemma var jag inte förrän närmare klockan sex men det var ändå så ljust. Jag älskar det. ljuset. Allt blir så mycket mer lättlevt.

Än en gång fick jag fantastiska levnadsglada, energiska, vackra bilder skickade till mej, hon gör något speciellt den där damen. Det är så mycket liv. Det blir så bra, något som egentligen bara är lek och bus. Jag är så otroligt tacksam....


Jockarp.

måndag 26 mars 2018

Hattar på sne.....

Me And My Gang ;)


Vaknade och var förvirrad, vad var klockan, inte för att jag behövde bry mej men jag ville ha koll. Jag fick kolla med fröken ur, jag hittade henne på nätet. Jag funderade klart på om hon fortfarande fanns att ringa och lyssna av. Tiderna har ju förändrats.

Det kom en helt naken liten tjej och kröp ner till mej i sängen och dessa stunder är värt så mycket. Hon la sej tätt mot mitt ansikte och sa att hon ville nosas. Våra näsor gnuggades emot varandra och vi log. Hon började messa med mormor och jag lämnade henne där tränandes med skrift och läs. Pannan väntade mej.

En lugn morgon, en skön morgon, helt utan stress och press.
Vi skulle på äventyr så när vi var redo hoppade vi in i bilden och så var vi på rull igen. Inom ett köpcenter för lite tuschpennor shopping och även en bukett blommor. Jag kände ett stort behov av just det, att ge bort en bukett fina blommor. Ibland är det så.

Dejt ja, just det var ju så det var. Och en fantastik sådan. mat, kaffe, pyssel, stoj och stim. Mollie gick bananas bland rekvisiterna och det hade en tendens till att balla ut fullständigt. Kameran åkte fram och Mollie ställde glatt upp. Så underljuvligt att se henne så full av bus och liv, det ihop med en människa som är helt ny i hennes värld.
Efter busandet fortsatte dejten på tropikariet, superfint och spännande och har man då även som vi möjlighet att röra sej backstage så blir det hela än mer intressant. Mollie fick vara med och mata fisk och haj. Coolt. Det var spännande att höra från marinbiologen om livet i akvariet om varför det var si eller så. Det är så lite jag vet, ändå tycket jag att jag vet en hel del :)
Vi strosade runt i ett par timmar, bland fågel, fisk och mittemellan, oh ja mittemellan fanns apor, eller lemurer, otroligt men jag hade en på min axel, häftig känsla. Mollie blev även hon erbjuden en lemur till sin axel men hon tackade för dagen nej. Hon har respekt för djuren och det är en fin egenskap det.

Vi lämnade Topikareiet och även vår dejt. Det avslutades med en stor varm kram och löfte om ett snart återhörande ;)
Myset och jag drog hem och väl hemma väntade bingen.
När vi låg där och småpratade så blarrade hon om dagen om att hon haft det bra, att hon uppskattade att komma hem och direkt lägga sej, det var lite mysigt. Att jag pillade henne i håret och kliade henne på ryggen. JA hon var verkligen nöjd och hon var verkligen tillfreds och så enormt trygg.
Jag kände ett lugn inom mej när jag pussade henne lätt på kinden innan jag lämnade hennes rum.

En dag som åker ner i braigalådan med en smäll.

Dom där två ;)


Jockarp.

söndag 25 mars 2018

Dejtdags ;)

När myset vill ha glass då släpper vi allt..


Lilla fröken tog sovmorgon så jag tassade runt själv i palatset under en timme i arla morgon. Så himla mysigt. Jag älskar mitt hem, jag vet att det snart kommer bli ännu mer hemtrevligt, mysigt och vackert. Det kommer bli perfekt.
Hon vaknade och kom yrvaket ut till mej i soffan och kröp upp i min famn. Hon kramade mej och jag kände hennes små mjuka barnhänder runt min nacke. Hennes hår var yvigt och tjorvigt. Jag misstänkte ett stort arbete med kammen.

Vi gick ut och på vägen upp till undantaget hittade hon små lila krokusar, dessa skulle plockas bums. Mormor blev glad över blommorna och dom sattes i vas. Jag drog ut på ett löppass. Ett behövligt distanspass, kroppen vara fräsch och pigg. Lättlevt helt enkelt.
17 km pang, sen var jag hemma.

Mollie hoppade i badet och det blev en snabbrengörning. Och borstandet av kalufs satte fart. Hon blev så fin så efter lite tannagnissel. En väninna kom på besök och och dom hade en fantastisk dag. Jag märkte knappt av dom, inte mer än när det var matdags, jag anar en viss frihet, den kommer smygande så sakteliga och jag njuter av dom gångerna jag känner det.
Bilen tvättades på både utsida och insida, så välbehövligt.
Jag gick in och gick bananas på dammsugaren en stund, men jag blev räddad av en vän. Vi satte oss och samtalade i stället, skönt. Och så var vi bara tvungna till att skapa konto till mej på ett par dejtingsidor. Min kunskap gällande sidorna var sparsamma så det kan sluta hur som helst tror jag, men roligt hade vi.
De som slog mej när jag svipade hit och dit det var hur mycket ensamma människor det finns i vårt avlånga land. Sorgligt.
Hon körde och jag började köra ved. Tjejerna lekte fortfarande. Perfekt.

Kvällen bestod av närhet och mys. Vi har ett bra liv nu, inget snack om den saken. Vi gör lite som vi vill utan att hänsyna oss allt för mycket för andra, vi behöver helt enkelt inte det. Vi sätter våra regler själva och vi planerar vårt liv ihop. Ingen annan har en chans där, inte än.

Ja och på tal om dejtingsidor och dejter så är det åter dags att åka på dejt. Jag har sett fram emot det väldigt mycket. Denna gången ska även myset få följa med vilket ska bli lite extra roligt.
Okej jag vet att det finns vissa bloggläsare som retar sej sjukt mycket på mina dejter, men det ger jag fullkomligt fan i. Jag ska dejta spettet idag, jag ska lyssna på hjärtat och försöka bena ut vad det vill säga mej.
Fortsättning följer, men önska mej gärna lycka till ;) Tack.

Korsordslösaren....


Jockarp.

lördag 24 mars 2018

Barncancer....

Hur kul får man ha??


Veckans arbete var tufft men ett grymt team och ett arbete mot samma mål genererade i en mängd fina och bra saker. Sammanfattningen av veckan är att jag är stolt över utfört arbete. Med den känsla är det helt okej att ta helg.
Vad mer som är okej är att det står i schemat att jag ska vara ledig i nio dagar. Schemat stämmer dock inte helt, ett par dagars arbete väntar under den lediga perioden. Men det känns som om jag kan ta de.

Kvällarna i slutet av veckan har varit fantastiska. Vi har lagat middag ihop med en annan liten familj. Allt blir betydligt mycket roligare när saker görs ihop. Mollie har hjälpt till med kockande. Och barnen fick välja fritt vad som skulle upp på tallrikarna. Mycket mys i soffan, närhet och skratt.
Mammorna har dragit kort och tjitttjattat om det, mysigt avslappnat och sköna stunder.
Jag har fått ruskigt många uppmaningar om att jag ska lyssna på hjärtat och ja den där cd-skivan som snurrar i skallen stör ibland mitt hjärtats dunkande, hårda, och ofta tydliga ljud. Men jag lyssnar....

Mollie har levererat stort i veckan. Skolan var med i ett löplopp för att samla in pengar till barncancerfonden. Toppen tycker jag, barnen pratar om det, att det finns barn som inte mår lika bra som dom själva gör och att det behövs pengar för att hjälpa dom.
Tanken var att man skulle ge en summa för varje varv som barnen sprang, vi i Jockarp valde 60 kr varvet och inte trodde väl jag att unga fröken Vilhelmsson skulle leverera så stort. Men hon knatade på och varvade 10 gånger. Bra där. Så 600 spänn sprang hon alltså in.

Hon har hängt med en kompis hem från skolan och det är alltid lika roligt att höra hur dom kokar ihop deras små träffar. Dom börjar bli stora nu och försöker lösa logistiken själva, men visst än är dom inte där ;) Men dom kämpar på.

Min sol....


Jockarp.

torsdag 22 mars 2018

Liten i världen....

Humf....


En solstråle letade sej fram till mitt ansikte, jag log. Jag funderade på var jag var, vilket håll i sängen låg jag på? jag ville inte kika, ville inte se, jag ville känna var jag befann mej. Jag log och kände. Men jag lyckades inte, jag fick tjuvikika lite, men bara lite. Detta var den vackra delen av morgonen.
När jag njutit dessa sekunder började den förbannade cd-skivan i huvudet att snurrar, den tog över min kropp, den snurrade fort och jag kunde inte stoppa tankarna, dom formligen kastades runt. Jag ville ju bara ligga kvar och njuta jag ville inte fundera på dåtid, nutid och framtid. Jag ville inte tänka på jobb, biltvätt, gråahår som pryder mitt huvud, inte heller mathandling, dusch av barn, dammiga fönsterkarmar, kaffedoft, vintekängor och semesterplanering. Nä jag ville bara vara helt stilla med tankar tomma.

-Mamma jag är vaken. Ännu en gång bröt hon mitt spinn i skallen. Dagen grydde och livet tog fart. Den formligen exploderar när lilla fröken Vilhelmsson känner sej redo. Gryningen, tankarna och känslorna har inte en chans att stanna till. Dagen börjar och tempot är skyhögt. Jag älskar det, jag älskar hennes livsgnista, hennes energier. Ett barns nyfikenhet, de naiva. Det orädda okomplicerade. Jag älskar det så och jag älskare det allra mest när jag ser det hos min egen dotter. Jag känner den där lyckan. Lyckan som ska vara självklart för små barn.

Hon vinkades av till skolan och jag skulle arbeta. Och det var verkligen en upplyftaden uppgift det. Jag har förmodligen världens bästa jobb ja ;) Jag har så vansinnigt roligt just nu. Alla människor som jag möter, som jag känner, eller lär känna. Det är fantastiskt det.
Att jag fick jobba till klockan åtta på kvällen var förvisso inget jag visste när jag på morgonen låg där med solens strålar i mitt ansikte och funderade över vilket håll jag låg på i sängen. Men det gick fint, vi hade roliga timmar och jag hade två matlådor med mej med olika smaskiga rätter, så det gick minsann ingen nöd på mej. Att jag även lyckades ta mej hem innan myset skulle nattas var även det en riktigt fullträff.
När jag nattade henne tänkte jag på hur viktiga vi är för varandra. Hon så lite i världen så stor <3

Hon.....



Jockarp.

onsdag 21 mars 2018

Vem är hon?


En rå kall vinterdag.

En kvinna klädd i en vit klänning där armar och ben är bara. Nakna fötter på ett kallt betonggolv i en nerlagd spritfabrik. Isande kallt. Piggigt skin på kroppen. Hackande tänder. Skakande muskler.

Kvinnan med bilden, så klar, så självklart i hennes huvud. Hon avlossar kameran med ett ljud av smatter.

Varma kramar och skratt. Musik.
Smutsigt, kallt och kargt. Magiskt ljus från stora fönster. Betongpelare som växer sej upp ur golvet, upp mot taket.
En hatt på huvudet över flätat hår. Kallt, varmt. Mörker, ljus. Dunkelt, rått, nyanser. Känslor. Bomullsmjuka rörelser. Känslor. Tufft, modigt. Rent, avskalat, kravlöst, naket och skört. Känslor.

En bild som säger mer än jag kan förklara, men den känslan som fanns när bilden togs känner bara jag.
Men hennes idéer blev något nytt för mej.

Än en gång ser jag något annat än vad som kanske syns vid första skymten. Sikten skymdes av mina förväntningar, mina tankar.
En smutsig fotsula är kanske det första man ser. Kanske? Men det finns så mycket mer. Så mycket fantasi, så många frågor.
Var har dom smutsiga fötterna gått, vart är dom på väg. Livet i rörelsen, klänningens veck av rörelsen. Vem är hon?
Jag kan ana en sorg i bilden, att sakta rör hon sej framåt, smutsig och tungt? Lämnar något där bakom sej. En dörr har stängts.
Jag kan samtidigt ana en lätthet, en spänst en glädje. En renhet med den vita klänningen, den i rörelse. Hon är på väg. Hon ger inte upp, hon är på väg framåt. Mot nya mål, nya världar. En rörelse i rätt riktning. Framåt, framåt, framåt. På väg till en ny dörr, en dörr hon vågar öppna med ömhet, ödmjukhet och nyfikenheten.
Äventyret har börjat.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att detta är den vackraste bilden som nånsin tagits på mej. Enastående, bedårande, häftig, mäktig, vacker och skör. Detta är helt klart ett mästerverk. Jag älskar den. Som jag älskar den.
Och kvinnan som tagit bilden hon är ta mej tusan ett fenomen.....

Det Månsagårdska palatset kommer inom kort att förändras ännu en gång. Det kommer bli så otroligt vackert. Nya dörrar ska öppnas, nu när dom gamla stängts.
Min tid är nu.



Stämmer ;)


Jockarp.

tisdag 20 mars 2018

Pytt och morr.....

Den morgonen.....


Kvart över sex drog dagen igång i form av ett löppass på en mil. Det var en helt fantastik vacker morgon, kallt men vackert. Solen steg över Vesan och jag var tvungen att stanna till och bara suga in det vackra som fanns framför mina ögon.
Jag angrep mördabacken och mötte ett snötäckt berg. Skillnaden var stor för nere på låglandet var det barmark. Det var snorhalt under snön vilket jag fick erfara.

Hem, dusch, kaffe och sen väntade det en dag i skolan men lilla fröken Vilhelmsson. Vilken dag säger jag bara.
Vi började med gympa, Mollie och jag var ihop hela tiden och hinderbanan löste vi galant. Lektionerna flöt på fint och jag är stolt över hur hon uppför sej.
Rasterna är speciella. Det var många som ville hänga med oss och dom tyckte det var ballt att Mollies mamma var i skolan.

Middag och det bjöds på pyttipanna. Vi välte i oss ett rejält lass. Jag frågade en liten dam som satt bredvid mej varför hon inte tog rödbetor till pytten. Det är äckligt och smakar bajs blev svaret. Min mat höll på att flyga ur munnen på mej när jag flinade åt hennes förklaring. Väldigt tydligt vad hon tyckte om det alltså.

Skolan slutade och vi drog iväg på andra uppdrag. Morötter till hästarna skulle fixas. Mollie skulle tvunget köra med säckakärran ett par varav och jag fick bära säckarna.
Vi drog inom Ekohallen och där skulle hon köpa nya blommor, hon är lik mej, hon kan snöa in på än det ena än det andra, just nu är det blommor.
När vi slulle lämna stället var det en trafikolycka så vi fick vackert sitta i bilen och hänga en stund. Trist men jag hoppas verkligen att det inte hände något allvarligt med chauffören.

Middag och chill för hela slanten under kvällen, jag morrade lite för det, jag hade ett enormt sug efter havet. Men Mollie tvärvägrade och än är vi inte där, där när hon kan vara hemma själv när jag har behov av återhämtning, när hämtningen behöver ske i naturen.




Jockarp.


måndag 19 mars 2018

Skymd sikt....



Camp på soffan, och ja en sak jag vet med all säkerhet det är att jag inte är en bra soffliggare. Jag avskyr det. Men Mollie gillar det och hon vill så gärna campa över ibland. Det betyder att även jag innefattas i den övningen.
Vad som dock var helt underljuvligt det var att vakna av att solens strålar lekte med mitt ansikte, jag skruvade på mej lite och öppnade ögonen försiktigt, det var ljust, så väldigt ljust. Jag låg och filosoferar en stund och så hör jag min dotters första ord.
- God morgon mamma.
Jag bara log.

Morgonen blev lugn, jag fixade i pannan, satte fyr så vi skulle få lite värme, jag satta på kaffet, tog min färdiga kopp och parkerade mej i soffan under täckte bredvid min lyckliga dotter.
Vi började hänga gubbe.

Solen fortsatte att vräka ner och vi kunde inte förmå oss att vara inne mer. Vi tittade till hästarna lite och promenerade runt i deras hage en stund. Mollie klippte lite grenar med sekatören, när hon tröttnade så drog hon iväg på cykeln en sväng. Själv satt jag i söderläge och brunade mej lite. Helt underljuvligt.

Klipp, klipp....


Ibland undrar jag om jag är klarsynt eller skyms min sikt av det jag vill se?
Det handlar ofta om att läsa av och förstå dom tecken jag får i livet. Att följa sin inre vägledare.
Att följa hjärta och magkänslan.
Jag tycker att jag är bra på att gå från känsla till handling. Det är inte alltid som det hamnar i god jord men då kan jag liksom bocka av det på min lista, från mitt känsloregister. Jag får hantera min besvikelse. Men jag går vidare.
Ibland känner jag något väldigt starkt som jag förr eller senare måste testa, jag får liksom inte ro förrän jag öppna upp den dörren. Ibland har detta dock inneburit att jag dragit ner brallorna på mej själv. Men när jag står där med brallorna nere så vet jag. Ja eller nej.
Vid ett nej drar jag upp brallorna igen och tackar för den tid jag fått uppta av deras liv. Jag dammar av mej och går vidare. Ja så fungerar jag när det handlar om saker och ting. Idéer som jag kläcker. Känslor och relationer är lite annat. Här vill jag verkligen se klart, eller känna starkt. Jag vill inte att min sikt och mina känslor ska skymmas av det jag vill se, det jag vill känna. Nä det ska vara glasklart. Jag vill inte testa något jag inte tror på, jag vill inte ens tänka på att testa något jag tror halvhjärtat på. Jag rivs och dras emellan saker ibland. Oklart helt enkelt.

Löpturer brukar vara förlösande i dessa lägen, det hjälper mej att finna vägen. Men det är när jag springer utan ett tydligt mål. Dagens löpning innefattade intervaller vilket krävde en viss koncentration. Så meditationen uteblev.

Hem och upphämtning av mys. Jag körde henne till en väninnan och vidare körde jag till Tant N. Vi parkerade oss i söderläge på altanen med kaffe och sen bara rasslade tiden i väg. Gosse vad jag älskar dessa sociala härliga träffar med vänner. Så behövligt. Känslorna vilar liksom, vilket kan vara väldigt behövligt ibland.

Nästa års vedhög ;)


Jockarp.

söndag 18 mars 2018

Förverkligade förväntningar?

Glädje....


Ännu en tidig morgon, uppstigning innan fem och iväg. 12 timmar i vedsvängen skulle avverkas, jag såg fram emot det sociala väldigt. Människor jag tycker om och hänga med.
Över 6 minus bjöds det på och det dröjde inte länge förrän snön vräkte ner. Jag kände ändå en tacksamhet över att befinna mej i södern. Jag fick till mej att det var 26 grader kallt i Rättvik, den platsen ville jag inte befinna mej på det kände jag tydligt ;)

Mollie var med mormor hela dagen och dom hade hunnit med en hel del. Först kalas och sen hade dom dragit till skidbacken. Myset hade dragit upp i ankarliften bums, hon åkte ner för hela backen, inga bekymmer. Det bordar gott för framtiden det.

Jag fixade mycket under min arbetsdag. Jag gjorde ett prov till en utbildning jag går och det kändes fint, jag tror jag drog in full pott på testet. Jag skulle faktiskt bli väldigt förvånad om jag skulle kugga, det finns liksom inte riktigt på min karta det :)

Mina närmaste veckor gällande jobb diskuterades, jag fick byta nattjänst mot dag. Ett nytt projekt står framför mej och det ska bli väldigt spännande om än lite jobbigt.
Jag konstaterade även att jag under sommarmånaderna kommer vara ledig i nio veckor. Just nu är alla dom veckorna oplanerade men känner jag mej och Mollie rätt kommer vi vara fullbokade när dagen för ledighet kommer. Det känns ändå fint att kunna ge henne en nästa helt ledig sommar. Hon är bortskämd och det ska hon vara.

Att umgås med män i 12 timmar kan ibland balla ut fullständigt och tja jag bjuder gärna själv upp till dans. Där bottnar vår vänskap, öppenhet och glädje att vara tillsammans.
När grabbarna pratade om vilka förväntningar dom hade inför lördagskvällen gällande sina fruar och flickvänner så log jag bara och önskade dom lycka till.
Jag berättade för dom att min tanke var att jag skulle hem, duscha, ta på mej något hett, ta lite parfym på mej, tända lite ljus och sen ha egensex.
Jag såg deras reaktioner och skratten väntade inte på sej. Jag skrattade så jag kiknade. Dom skakade på huvudet och la till orden om att jag inte var riktigt klok ;)
Jag fortsatte och flina och tillade att vi får väl se vilkens förväntningar som kommer att förverkligas.
En latjolördag med mycket tagande och givande...och självklart massor av skratt.

Heteroböna?


Jockarp.


lördag 17 mars 2018

Förälskad....



Det är ytterst sällsynt men ibland kommer den. Känslan av ensamhet. Det är inte hårt, inte ohanterbart men den ligger som en slags ridå över mitt glada lyckliga jag. Jag ogillar känslan starkt.
Jag är övertygad om att när jag hittar den biten, den perfekta biten som passar perfekt in i mitt liv. Då kommer jag aldrig att känna mej ensam igen, det borde inte vara så i en sund relation i alla fall.
När jag känner känslan att den kommer krypande på mej så hanterar jag den på olika sätt, ibland dansar och sjunger jag, ibland kryper jag ner bredvid min dotter och ibland frågar jag andra människor om dom känner sej ensamma och hur dom hanterar det. Det kan lätta lite på mina egna dystra känslor.
Ibland får jag svar som att jag känner mej ensam varje dag, men hellre det än att leva i en relation där jag inte mår bra. Ibland får jag svaret att jag är ensam men jag tycker om att vara ensam, den känslan kan jag också känna och det är inte ensamt för mej. Bara njutfull egotid med sej själv. Ibland får jag svaret att jag är ensam men inte så mycket ensam.
Jag tycker om att höra andras tankar och känslor, jag vill gärna ha dom utvecklade lite djupare för att försöka förstå om nån annan kan känna exakt det jag känner, den där känslan som är så svår att sätta ord på. Jag tror att två människor kan känna exakt samma känsla men likväl inte kunna beskriva känslan exakt. Det är intressant det där. Inte just ensamheten, men känslorna.

Jag somnade tidigt men vaknade innan midnatt. Ingen go känsla i mej, jag var ensam, en räddare i nöden, ibland kommer det ett mess precis när jag behöver det. Det kom ett klockan 24:00. Konversationen höll i sej ett par timmar och det var skönt, ensamheten dämpades. Jag kunde ändå inte somna så klockan fyra gjorde jag en pippi och la mej tvärt om i sängen. Jag somnade och vaknade en timme senare. Uppstigning och jobb väntade. Gaaaah jag brukar älska att sätta fötterna på golvet och känna livet i mej men denna morgon längtade jag faktiskt bara till jag skulle få gå och lägga mej igen.

Jobb i några timmar sen skulle jag hämta upp myset. På väg till skolan fick jag ett samtal från hennes fröken som berättade om en incident på skolan. Att Mollie blivit ledsen under en teaterföreställning. Tacksamheten är stor gällande återkopplingen gällande min dotter. Jag är så glad över hennes fröknar att dom förstår vad som är viktigt för Mollie och mej.
Vi pratade om det inträffade under färden hem och det var skönt att höra hennes egen upplevelse om det hela. Min önskan är att vi för alltid kommer att ha denna mor och dotter relationen. Att vi berättar om något tynger oss.

Jag hade lovat Mollie att jag skulle medverka i skolan på måndag och jag vill hålla mina löften. Detta löfte höll dock på att behövas brytas och det berättade jag för henne. Vi var ledsna båda två och jag berättade att jag skulle göra allt som stod i min makt för att kunna följa med hela dagen i skolan.
Innan fredagen blev kväll hade jag lyckats lösa det och ja, nu väntar alltså skolan för mej på måndag. Vi är lyckliga båda två. En glad fredag alltså :)

Min paradgren sattes på spisen. Helstekt kyckling, potatis och sås. Gosse vilken fredagsfeeling. Smarrigt värre.

Kvällen ägnade jag åt förälskelse. Jag har fått bilder som jag förälskat mej i. Alla bilder är så olika, så nakna, så vackra, så speciella att jag saknar ord. Jag vet vilken som är modellen/objektet men samtidigt skulle det kunnat varit vem som helst, bilderna lämnar så mycket till fantasin men är ändå så tydliga.
Jag fick en bild på ett par fötter, fotsulan på ena foten syntes, den var mörk av smuts. På kroppen bars en vit klänning och när jag tittade på bilden så såg jag hur klänningen rörde sej när fötterna förflyttades, det var mystiskt magiskt. Jag vill visa hela världen dessa fötter. Mina fötter.

Men inte än ;)



Jockarp.

fredag 16 mars 2018

Magknip.....

Terro i bilen.....


Jag planerar ofta mina lediga dagar en aning och torsdagen var inget undantag. Mollie skulle lämnas vid taxin och jag skulle ut och springa, efter det skulle jag få besök av en vän.
Schemat var uträknat väl. Men så ibland händer det att saker och ting förändras.
Jag gick ut med Mollie till taxin och hon verkade lite låg, hon hoppade in i bilen och jag sa att jag älskade henne. Hon började gråta. Men vad nu då? vad hände? Jag var frågande.
Hon berättade att hon fått ont i magen. Jag bältade av henne och hon fick hoppa ur taxin igen. Vi gick in i källaren och satte oss ner på trappan och pratade en lite stund. Magknipet gick över och jag tog henne i bilen och körde henne till skolan. Hon kvittrade som en lycklig lärka. Snacka om att känslan och humöret kan skifta fort.
I bilen sa jag till henne att det var bra att hon berättade för mej vad det var som tyngde henne och att det viktigaste var att vi pratade med varandra, om allt.

När hon hoppat ur bilen sa jag åter igen till henne att jag älskade henne och att hon var det bästa som hänt mej och jag önskade henne en fin dag. Innan hon slog igen dörren sa hon:
- Jag älskar dej mamma och du får också ha en fin dag.
Ja, hon kunde med dom orden smälta all världens glaciärer i det ögonblicket. Hon är så vacker min lilla dotter..

Jag vände hemåt leende. Ur bilen och löpturen drog igång. 8-10 km stod det på schemat och det i lugnt tempo. Det blev en behaglig tur och jag njöt av väder, vind, musik och min starka kropp. Lättlevt helt enkelt.

En vän kom över med frallebullar. En gemensam frukost, blurrande om allt som hänt den senaste veckan. Det var minsann inte lite det. Vi drog kort och analyserade och blurrade lite om det. Det var en skön avslappnad förmiddag. Det behövdes efter en lite ansträngande vecka.

När myset kom hem brydde hon inte sej om att ta av sej kläderna, nepp vi skulle köpa nya kläder. Jaha jo men då var det bara att ge sej iväg. Vi hade kul ihop i provhytten och hon blev överlycklig över sina inköp. Hon är så tacksam.

Hem en sväng sen laddade vi om, pang. Badhuset och som vi skrattade, vi sköt en badboll emellan oss och den övningen vara nästan en hel timme, till skratt och skvätt.
En helt underljuvlig eftermiddag alltså.

Hem och chill i soffan innan saga i säng väntade.

Supernöjd....


Jockarp.

torsdag 15 mars 2018

Dejt = träff.....

I bland är fika extra talande...


Lite mysande på morgonen men Mollie innan jag vinkade av henne för ännu en skoldag.
Jag drog vidare till Ronneby brunn för fortsatt konferens. Jag började med en stadig hotellfrukost, den satt fint den.

Föreläsarna fortsatte att levererar intressanta berättelser. Mycket var likt det som sker i vår värld, men vissa saker skiljer sej, det är spännande. Jag fick ännu mer cred för min presentation och självklart sträckte jag på mej lite extra och sög in alla fina ord. Jag är bra på att suga i mej fina saker just nu, det är min tur nu. Så är det.

Konferensen avslutades och jag vände hem mot byn. På med träningskläderna och iväg.
En Glada cirkulerade över mej en stund under löpturen och jag såg dess vackra färger och jag såg den gigantiska bredden mellan vingspetsarna. Den såg kraftfull ut. Jag funderade på vad den tänkte på när dän flög där över mej där jag sprang. Jag kom inte fram till något, inget mer än att jag flinade, skakade på huvudet och tänkte. Du begriper dej inte på vissa människor hur tror du då att du ska begripa dej på en helt annan art. Ja jag undra de ja. 

Och obegripheten lät inte vänta på sej. Jag fick en kommentar på bloggen i går och jag undrar om vederbörande hade missförstått eller den helt enkelt var totalt blåst i huvudet, kan ju vara att vederbörande bara vill provocera men jag förstår verkligen inte anledningen till det. Hål i huvudet kanske?
Personen undrade varför jag skrev dejt om någon som var gift med en man och har barn (Linda L och nu Tove) kommentarskrivaren tyckte att det var patetiskt.
För mej betyder ordet dejt träff, ett möte mellan människor. Och ja, jag har träffat både en som heter Linda L och en som heter Tove. Men jag har även varit på en dejt med en som heter Anders, det var jag förra tisdagen och idag har jag haft en frukostdejt med en böna vid namn Anna.

Möjligt att vi ser på ordet dejt på olika sätt. Men patetiskt kändes lite väl svårfångat för mej. Jag anser nog att det är patetiskt att skriva sån skit till människor man inte har någon som helst relation till. Ett tips är att försöka se saker lite mer positivt så kanske det finns annat vettigt att fokusera på i livet än mina dejter.

Jag brukar själv försöka fokuserade på det positiva och det gjorde jag även igår. Det var nämligen en annan bloggläsare som delade med sej om varför den läser min blogg. Om personen kände sej lite deppig så gick den in och läste min blogg och då blev personen glad och kände en styrka.
Sånt är ju fantastiskt att få till sej. Inget dömande över hur jag lever mitt liv utan helt enkelt bara finna en styrka.
Jag blir väldigt glad över såna ord, att jag kan förändra någons dag från moll till dur. Så stort tack.

Lilla fröken Vilhelmsson och jag tog en vända till stan för att handla. I hennes korg hamnade blåbär, salamichips, popcorn och en burk nutella. Jag flinade åt henne och frågade om dom gått igenom kostcirkeln i skolan. Hon bara vrålglodde på mej ;)
Vi lagade middag ihop och givetvis åt vi den med. Väldans gott. Lite häng i soffan och jag satt och studerade min dotter när utförde sina ticks som hon nu lagt sej till med. För några veckor sen började hon blinka väldigt mycket, vi tog en vända hos skolsystern och synen kollades. Inget fel där. Hon slutade med blinkandet men nu slänger hon med huvudet i stället.
Det som är lite speciellt i detta är att dom ticksen hon greja med nu, dom hade jag med när jag var liten. Jag känner igen det, jag vet att det går över så jag gör inte så mycket väsen av det, jag tror nämligen inte att det hjälper att påpeka det heller. Det verkar vara vanligt för barn i skolåldern och i dessa fall är ju "vanligt" bra :)

Hjälmtvång i bilen nu ;)


Jockarp.



onsdag 14 mars 2018

Rädsla, mod och styrka....


Hon <3

Presentationsdagen var kommen. Jag vet inte men jag brukar sällan vara spänd inför såna uppdrag, jag brukar vara väldigt trygg i situationerna. Men det var något som gjorde mej enormt ödmjuk inför att tala inför denna grupp. Anledningen kan vara att det var mest män på plats och med det oron över att dom inte skulle förstå den sköra känsliga biten i min presentationen. Men jag hade fel. Det gick super och jag fick enormt fin feedback.
- Håret reste sej på min kropp det var så känsligt Leonora.
- Jag blev tagen av din berättelse, så mycket känslor.
- Jag började nästan lipa.
Det var ord jag fick till mej från både kvinnor och män efter mitt anförande.
Ämnet var ju i sej inte så känslomässigt, det var ju inte som att outa sitt liv precis och prata om en period i livet som innefattade sorg och ledsamheter. Nej ämnet handlade om arbetsmiljö och ändå levererade jag en känslig berättelse. Helt otroligt.
Stolt? Ja självklart.

Vi åt lunch och vidare väntade det en guidad tur i vedvärlden. Fantastiskt att visa upp vilken fin anläggning vi har åstadkommit tillsammans.
På tal om att åstadkomma saker så drog jag iväg ett mail till en HR-direktör på en firma jag gillar väldigt mycket. Jag har funderat på detta mail sen i julas så det var inget impulsbeslut direkt.
Det var ett väl utförligt mail, men en förklaring vad jag ville, vad som skulle göras, vad målet skulle bli. Egentligen var mailet så bra skrivet så det skulle vara svårt att inte gå på min linje.
Men jag vet att ibland behöver man hjälp med en extra knuff. Jag tog därför tillfället i akt att lobba lite för min idé när jag gav en intervju under gårdagen. Det gäller att hålla farten uppe och låta dörrarna vara öppna.

När jag satt i bilen på väg hem så tänkte jag och log över vilken idésprutare jag är. Galna, fina, tokiga och fantastiska idéer. Jag tänkte på modet som också behövs ibland för att våga berätta och stå för sina tokiga idéer. Jag är grym på det ;)
Jag hoppas på en snar återkoppling och jag hoppas på att det blir av och att jag ska få dela med mej av händelserna här på bloggen. Jag älskar att dela med mej av roligheter.

På tal om roligheter.....
Idag är den den 14 mars och för åtta år sedan hände det en helt sagolikt, fantastiskt underljuvlig sak i mitt liv.
Det var dagen då jag för sjätte gången hoppade upp naken bland filtar och kuddar på en brits i Köpenhamn. Det var då min dåvarande sambo utförde det vackraste och finaste mirakel som är möjligt. Den var idag för åtta år sedan jag blev gravid med min stora, eviga kärlek.

Mollie Vilhelmsson, du är min rädsla, mitt mod, min styrka.
Min kärlek till dej är oändlig.


Vi tillsammans....

Jockarp.

tisdag 13 mars 2018

Ödets väg.....

Modellen är jag, otroligt.....


Ja jag tror mer och mer på ödet, förvisso låter ödet lite negativt i mina öron, varför vet jag inte. Men på det stora hela tror jag på att ödet är det förutbestämda, att det liksom hänger ihop. Många gånger snackar vi om att det var ödet som gjorde si eller gjorde så. Men nä ödet är nog redan bestämt. Så tror jag. Det är kanske så att ödet ibland behöver en liten knuff i rätt riktning för att det ska kunna bli det som var tänkte. Snurrigt? ja förmodligen men i min hjärna är det solklart ;)

Jag fick ett par väldigt fina bilder skickade till mej och jag häpnar. Jag är så otroligt vacker. Jag känner mej kvinnligare än jag någonsin gjort. Jag älskar min kvinnliga sida. Varför har jag inte bejakat den innan? Jag är en stolt kvinna och det skulle ta mej 41 år för att bli, hua vilken fördröjning va.

När jag såg det otroligt vackra i mej själv konstaterade jag att jag haft en väldig tur i livet, kan det vara ödet?
Jag har så mycket fint runt om mej. Jag skrev det till en vän. Jag skrev:
-Fatta vilken röta jag har haft i livet. Hon svarade mej då. Ja du har haft tur fast du har haft en del otur med.
Humf ja så är det men just då kunde jag inte se det där med oturen, jag såg bara det fina med alla nya möten jag gör med människor och allt fint som ramla över mej just nu. Jag undrar om jag knuffat ödet lite i sidan eller om det verkligen var förutbestämt allt detta. Var det kanske detta som varit meningen hela tiden? Att jag ska ha det tufft för att jag ska förflytta mej?

När jag lever i en relation så förflyttar jag mej, men väldigt långsamt, jag har inte det behovet riktigt, behovet av att korsa andras människors vägar.
Men när jag lever utan en vuxen kvinna då rör jag mej som eldknekten, jag är ostoppbar och på den vägen passerar jag mängder av människor, mötena blir ibland korta och avslutas där, ibland blir dom längre och håller i sej år ut och år in. Jag vet aldrig vilken som kommer klicka med mej fullt ut och finnas kvar i mitt liv. Det är spännande och det är otroligt vackert med dessa möten som tycks ske av ödet.

I en annan konversation med en ny bekantskap fick jag frågan om jag hade levt ett tufft liv innan Mollie kom. Det var en intressant fråga och jag fick fundera en sund på svaret. Jag svarade slutligen att jag hade nog levt ett problemfritt liv, med en aning för mycket fest ibland. Det grundade sej nog i att jag inte riktigt visste vem jag var. När jag kom underfund med att jag var gay så blev mitt liv enklare fast även svårare. Jag fortsatte att svara och skrev att jag alltid varit gränslös men jordad, vågat utmana mej själv men på ett kontrollerat sätt. Att jag sällan gjorde några idiotgrejer, inte mer än att jag ibland föll för fel brud ;)
Jag fick till svar rader som Eva Dahlgren sjunger. "oerfaret vild men inte farligt galen" jag gillar textraden väldigt.

Jag ser ju att jag fortsätter att utmana mej själv, puffa ödet lite i sidan, jag tror att det är något som kommer att finnas med mej hela livet. Att modella och att se på sej själv på ett annat sätt det är att växa för mej, jag utmanade mej själv på den där dejten. Även om jag var fullständigt trygg i situationen så var det en utmaning i sej att göra en sak som jag aldrig förut gjort. Men när jag ser bilderna som Tove skickar till mej så kan jag ingen annat göra än att älska mej själv för att jag gör saker som är långt utan för min vanliga värld. Jag ser ju hur vackert resultatet kan bli.


Så kvinnligt, så vackert och det är jag..




Jockarp.

måndag 12 mars 2018

Signalproblem....

Humf, nån slags lek....


Tidig söndag, en liten fröken kom och pockade på min uppmärksamhet redan klockan sex. Hej svejs sa jag är du redan vaken? är det någon annan vaken? ja en till. Ok då går vi ut i soffan med täcke och kudde och fortsätter mysa där. Tv sattes igång, jag tände lite ljus och drog igång kaffehurran.
Det var en mysig morgon där det blev fler och fler i soffan, sist kom min egen lilla prinsessa. Jag njöt när jag såg min nyvakna och något förvirrade dotter, hon kröp upp i min öppna famn.

Frukosten dukades upp, det var underljuvligt att fylla hela bordet med mat och runt det fullt av liv. Det åts och det pratades hej vilt om allt mellan himmel och jord, jag älskar det, deras öppenhet, jag speglar mej själv i det. En liten fröken berättade om en fadäs när hon var sjuk och satt i soffan och plötsligt råkade göra ner sej. Så ärligt, naket och ogenerat berättade hon om det för alla runt bordet. Sånt gillar jag, det är väl inte hela världen och det är väl inte så konstigt. Jag berättade att det händer även mej ibland att jag gör i brallan och det utan att jag är sjuk. Att det beror på att jag springer väldigt långt och ibland händer det en olycka. Dom flinade gott åt mej och jag flinade jag med ;) En speciell morgon alltså.

Vi lekte en massa lekar som jag inte riktigt förstod, det är 2018-tals lekar, jag är nog kvar i det ljuva 70 och 80-talet jag. Men jag försökte i alla fall.
Ett lite spontan bak hann vi med, det vi bakades åts upp, så var det med det.

Ut och klappning av hästar stod på schemat, efter det blev det bus på studsmattan till föräldrarna kom och hämtade upp sina för dagen små hjältar, dom hade fixat sin första övernattningen hos en kompis, det är stort det.

Myset och jag satte oss i soffan en stund och pratade om festen, hon verkade trött, trött på att ha fest. Men ja, ett stort MEN där för jag missförstod hennes signalerna totalt för redan under eftermiddagen drog hon igång igen  med sina planer för nästa fest. Gahh jag sa bara Nepp.

Jag aktiverade mej under eftermiddagen med att sanera palatset från spåren efter småfolkets framfart. Och den frågan jag ställde mej var. Varför är elsladden på en dammsugare så sjukt kort. Jag kommer liksom ingenstans förrän jag fick koppla om elkällan, jag höll på att få fnatt. Konstaterandet blev, längre sladd eller mindre hus.

Mollie ville ha taco till mat, det ville verkligen inte jag, men jag fick vackert stå till sidan för prinsessans önskemål. Vi åt och samtalade om helgen och om den kommande veckan, det var en mysig stund.

Ett härligt bad avslutade vår söndag och det är skönt att går in i en ny vecka med vetskapen om att kommunens renaste rumpa sitter på min dotter ;)




Jockarp.

söndag 11 mars 2018

Pyjamas party episod 2...

Någon form av kaos ;)


Vi hade fixat till Mollies pyjamasparty redan dagen innan och hon ville så gärna sova på madrassen på golvet. Helt okej för mej. När hon vaknade på morgonen och ropade på mej så kröp även jag ner under täcket på madrassen på golvet. Jag och en hög med gosedjur.
Så himla mysigt.
Vi åt en gemensam frukost och Mollie hängde vid tv en stund, jag tog på mej blåbyxorna och gick ut för att köra ved. Det var en underljuvlig dag, helt snöfritt nere på låglandet, värre var det på berget vilket jag fick erfara. Jag tog en löptur i halvmaraton längden. Det var flera centimeter snö på vissa ställen och på andra ställen hade tjälen släppt. Ja det var tungsprungit. Men dagen fortsatte att leverera vårkänslor så humöret var på topp.

Hem och upphämtning av mitt mys. Hon var i fin form inför eftermiddagen/kvällen och nattens begivenheter. Hon är fantastisk när hon är så förväntansfull, det riktigt kryper och pirrar i hela hennes lilla kropp. Jag älskar att se det.

Middag med ett toppengäng ;)


Barnen började ramla in och alla var förväntansfull och lite pirriga. Vi dansade, lekte lekar. Jag lagade en superdelikat middag till dom i form av strips och nuggets ;) Att sitta till bords med ett gäng 7-8 åringar är verkligen en upplevelse. Supermysigt att lyssna på dom och hur dom löser sina konversationer, med vem som ska prata och vem som ska vara tyst.
Jag dukade av och dom gick in på mysets rum. Jag satte mej i soffan efter att jag röjt upp efter middagen och återigen lyssnade jag på deras lek och samtal. Det var fina glada små barn.
En tjej kom ut till mej och berättade att det var första gången hon skulle sova över hos en kompis och hon var lite nervös över det.
Jag pratade lite med henne och vi pratade om att det är ju en första gång för allt och att nästa gång så är det ju andra gången du sover över hos någon kompis osv. Hon hoppade glatt in till dom andra så ja där var det liksom utagerat. Underbara.

En smäll av sockret från godiset kom ju och dom höll på att välta hela huset. Jag lät dom hållas en stund, men när det började bli lite väl livat fick jag avbryta, jag ville inte ha någon skada.
Vi gjorde oss redo för natten, jag borstade tänderna ihop med fyra små filurer och bara det var en upplevelse.
Sen väntade samtal till föräldrarna för att säga godnatt. Det blev lite känsligt och så klart slår ju längtan till lite extra när man hör mammas röst.
In i Campen, och en lite film, men någon klagade över att hon inte kunde somna när filmen var igång, vi bytte taktik. Sagostund. Att ligga tätt ihop och läsa saga för fyra små sagolyssnare det slår det mesta det, deras små kroppar slappnade av mer och mer och andningen blev lugnare, 2/4 slog ihop sina små under den stunden.
Lite oro i lägret så jag la mej närmare dom små som var oroliga, lugnet la sej och klockan 24 var minsann alla ner för räkning. En sen afton alltså, men en väldigt fin.

Mysigaste...


Jockarp.