Vem är hon?

En rå kall vinterdag.

En kvinna klädd i en vit klänning där armar och ben är bara. Nakna fötter på ett kallt betonggolv i en nerlagd spritfabrik. Isande kallt. Piggigt skin på kroppen. Hackande tänder. Skakande muskler.

Kvinnan med bilden, så klar, så självklart i hennes huvud. Hon avlossar kameran med ett ljud av smatter.

Varma kramar och skratt. Musik.
Smutsigt, kallt och kargt. Magiskt ljus från stora fönster. Betongpelare som växer sej upp ur golvet, upp mot taket.
En hatt på huvudet över flätat hår. Kallt, varmt. Mörker, ljus. Dunkelt, rått, nyanser. Känslor. Bomullsmjuka rörelser. Känslor. Tufft, modigt. Rent, avskalat, kravlöst, naket och skört. Känslor.

En bild som säger mer än jag kan förklara, men den känslan som fanns när bilden togs känner bara jag.
Men hennes idéer blev något nytt för mej.

Än en gång ser jag något annat än vad som kanske syns vid första skymten. Sikten skymdes av mina förväntningar, mina tankar.
En smutsig fotsula är kanske det första man ser. Kanske? Men det finns så mycket mer. Så mycket fantasi, så många frågor.
Var har dom smutsiga fötterna gått, vart är dom på väg. Livet i rörelsen, klänningens veck av rörelsen. Vem är hon?
Jag kan ana en sorg i bilden, att sakta rör hon sej framåt, smutsig och tungt? Lämnar något där bakom sej. En dörr har stängts.
Jag kan samtidigt ana en lätthet, en spänst en glädje. En renhet med den vita klänningen, den i rörelse. Hon är på väg. Hon ger inte upp, hon är på väg framåt. Mot nya mål, nya världar. En rörelse i rätt riktning. Framåt, framåt, framåt. På väg till en ny dörr, en dörr hon vågar öppna med ömhet, ödmjukhet och nyfikenheten.
Äventyret har börjat.

Jag vet inte vad jag ska säga mer än att detta är den vackraste bilden som nånsin tagits på mej. Enastående, bedårande, häftig, mäktig, vacker och skör. Detta är helt klart ett mästerverk. Jag älskar den. Som jag älskar den.
Och kvinnan som tagit bilden hon är ta mej tusan ett fenomen.....

Det Månsagårdska palatset kommer inom kort att förändras ännu en gång. Det kommer bli så otroligt vackert. Nya dörrar ska öppnas, nu när dom gamla stängts.
Min tid är nu.

Stämmer ;)

Jockarp.