Vi tog en pasta carbonara på en krog i kvarteret. Vi ville inte på långutflykt.
Lördagen började i sakta mak med en långfrukost sen begrav vi oss ut. London bjöd på regn men ljumt väder. Vi strosade runt, satt på café och åt galet god japansk ramen.
Tidigt i säng för att få så många timmars sömn som möjligt. Det gick sådär. Jag vaknade klockan tre sen var det liksom kört.
Fröken särbo sällskapade mej vid frukosten sen hoppade jag på bussen för att ta mej till starten.
Loppet då. Det var fantastiskt. Det var så längesen jag sprang och jag hade glömt den galet, varma och glädjefulla känslan av att springa och bli påhejad på storstadsgatorna.
Sol, 17 grader och 42000 springandes människor på Londons gator. Wow….
Eftersom det var så längesen jag sprang distansen tog jag det lugnt. Och detta kan har varit det mest lättsprugna lopp jag nånsin gjort. Jag höll mej springandes hela distansen och jag mådde förträffligt bra hela vägen till mål. När jag passerade Buckinghampalas så började jag lipa av stolthet. Att bli påhejad hela vägen in i mål är en så mäktig känsla så det går inte beskriva i ord. I mål på en tid an 04:11:20 ingen rekordtiden men känslan var magisk.
Jag fick min medalj om halsen och gick för att möta fröken särbo.
Hon stod väntandes vid ett monument men en bukett rosor till mej. Vilket välkomnande.
Vi tog oss hem, en dusch och sen var väldigt redo för mat. En mexikans resturang och det var makalöst gott. Vilken dag och vilken resa…..
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar