 |
| Jodå, de fanns en tid ;) |
Jag fick en kommentar igår här på bloggen som jag är frågande till, det var en person som var nyfiken på mitt stall.
Varför inte höra av sej, komma hit och se på den fantastiska anläggning och stilla sin nyfikenhet i stället för att skriva här.
Det är fullbelagat i nuläget 18 hästar är vad jag mäktar med, men studibesök ser jag ändå som möjligt, jag tar alla möjligheter att visa upp min borg och min vackra hembygd, så välkommen hit ;)
Jag fick andra kommentarer med, men faktiskt inte så många som ville kasta skit på mej för att jag lyfter det som vilken svensk som helst kan ta reda på.
Faktumet att SD är de tredje största partiet i dagsläget och faktiskt är det inte är läge att skälla på mej heller, för att de ser ut så är då rakt inte mitt fel.
Jag gillar ju nallebjörnen Fredde ;)
Nej istället var det försstående människor, som faktiskt valde att fatta och tolka mina ord för en gång skull som det var tänkt att tolkas.
Bra där! Glad jag blir.
Jag pysslade med att kolla igenom bloggen och de olika inläggen för att ha med mej vissa utvalda till min förhoppningsvis kommande mentor till boken.
De var känsligt och det är sjukt vad jag faktiskt gått igenom och förändrats på dessa år.
Och så mycket jag skrivit.
Jag tycker dock fortfarande att ex frun var bedårande vacker på bröllopsfotona och ja det sved till där lite i bröstet när jag såg på dom.
De första inlägget, minns ni det?
Då när allt rullades upp, när jag i första inlägget erkände mitt brott, jag erkände.
Hon har fortfarande inte gjort det.
Jag har kommit
fram till att jag levt ett lyckligt liv i 33 år 9 mån och 20 dagar, det var ju
synd att det inte varade längre, men som alla säger efter regn kommer
solsken....
Ska försöka berätta i korthet om vad som hänt i mitt liv och varför lyckan vänt mej ryggen.
Jag är en snart 34 årig tjej som har levt i hop med en tjej i över fem år, vi har varit lyckliga, ja de är klart att man har sina upp och nergånga, men de hör ju till. Vi har pratat om familj och barn i flera år och för ett år sen startade vår bebisresa. Eftersom att jag var den äldre i vårt förhållande och även den med fast jobb så var ju saken biff, vi skulle börja med mej. Men det blev jobbig och krånglig, de tog sex försök innan de till slut gick vägen, och vi var givetvis jättelyckliga, kommer ihåg de som i går när vi plussade den 27/3-10, de var en härlig känsla. Vi var så lyckliga och vi gladdes båda två åt de lilla livet som växte i min kropp.
Den 27/7-10 bestämde vi oss för att lova varandra evig trohet, jag var inte jättesugen på de, men var tvungen med tanke på barnet och för att min sambo skulle få adoptera de lilla knytet, sagt och gjort, vi sa ja till varandra på Djurgården i Stockholm, vi hade en fantstisk dag solen sken och vi hade med oss två vänner som vi träffade på vår förlovningsresa till Maldiverna, dom var våra vittnen.
Jag kände ett stort allvar i stunden då jag lovade att aldrig lämna min älsklings sida och jag sa ja, högt och myndigt, men med en nervös röst givetvis. Vi åt sen en underbar middag på mårten trotzig i gamla stan och livet kunde inte vara bättre.
Men alla mynt har sin baksida och tydligen även detta myntet som lovat mej evig trohet.
Den 12/9 när min fru visat att hon inte längre vill ta på varken mej eller på magen och inte viljat vara nära på ett tag så frågade jag rent ut vad problemet var, VARFÖR vill du inte vara nära mej, vill du INTE ha detta barnet längre? Man kan ju säga att hade jag veta vad hon tänkt att svara så hade jag nog aldrig ställt frågan, för jag hoppas verkligen att ingen annan människa på jorden ska få ett sådant svar slängt i ansiktet... Hon sa helt iskallt.
- Jag ville ha barnet för ett år sedan, men nu vet jag inte.
Hur tror ni man reagera på ett sånt svar? Min reaktion blev väldigt blandad, jag kände så många känslor i min kropp som jag aldrig annars känt, jag blev rädd, arg, ledsen , och inte minst besviken, jag slängde hennes pockert bok som hon höll på att läsa, den fick hon slängd i ansiktet, och sen fick hon även en lusing på axlen. Jag har nu i efterhand pratat men många människor som inte förstår att jag klarade hålla mej så kall som jag ändå gjorde, jag borde vält hela Blekinge enligt många.
Men eländet fortsatte, hon åkte till Stockholm på helgen den 17-19-9 och kom hem och packade sin väska och flyttade till sin syster, på tisdagen den21/9 fick jag ur henne att hon varit otrogen mot mej, första gången tre veckor efter att vi gift oss och sen en gång till på helgen när hon var i stockholm, Jag antar att hon berättade detta för mej för att hon ville att jag skulle slänga ut henne, men de gjorde jag inte,jag sa bara lugnt att detta måste vi kunna lösa för vår och för vårt barns skull, då säger hon bara, du måste vara knäpp som vill ha tillbaka en människa som varit otrogen mot dej, vid jag svara de måste väl ändå vara mitt beslut.
Helgen efter flyttar hon och de var väldigt upprivande att se en person som man levt och älskar bara vara helt likgiltig, iskall, hon flyttade nästan allt på en dag, vilket i sej var skönt, men måste man överdriva och ta med sej mjöl, te, och tamponger, är det inte lite väl magstarkt?
Men i min värld så är hon sjuk, ingen frisk människa gör så här mot någon annan, "kalla fötter" inför barnet eller en psykos, ja vad vet jag, men man kan inte bara gifta sej och sätta barn till världen, älska en person så mycket och sedan tre veckor senare vända ut och in på hela ens värld. Jag kan inte göra det iaf, jag älskar fortfarande henne, hon som gjort mej och vårt ofödda barn så ont..
Jockarp.
Ska försöka berätta i korthet om vad som hänt i mitt liv och varför lyckan vänt mej ryggen.
Jag är en snart 34 årig tjej som har levt i hop med en tjej i över fem år, vi har varit lyckliga, ja de är klart att man har sina upp och nergånga, men de hör ju till. Vi har pratat om familj och barn i flera år och för ett år sen startade vår bebisresa. Eftersom att jag var den äldre i vårt förhållande och även den med fast jobb så var ju saken biff, vi skulle börja med mej. Men det blev jobbig och krånglig, de tog sex försök innan de till slut gick vägen, och vi var givetvis jättelyckliga, kommer ihåg de som i går när vi plussade den 27/3-10, de var en härlig känsla. Vi var så lyckliga och vi gladdes båda två åt de lilla livet som växte i min kropp.
Den 27/7-10 bestämde vi oss för att lova varandra evig trohet, jag var inte jättesugen på de, men var tvungen med tanke på barnet och för att min sambo skulle få adoptera de lilla knytet, sagt och gjort, vi sa ja till varandra på Djurgården i Stockholm, vi hade en fantstisk dag solen sken och vi hade med oss två vänner som vi träffade på vår förlovningsresa till Maldiverna, dom var våra vittnen.
Jag kände ett stort allvar i stunden då jag lovade att aldrig lämna min älsklings sida och jag sa ja, högt och myndigt, men med en nervös röst givetvis. Vi åt sen en underbar middag på mårten trotzig i gamla stan och livet kunde inte vara bättre.
Men alla mynt har sin baksida och tydligen även detta myntet som lovat mej evig trohet.
Den 12/9 när min fru visat att hon inte längre vill ta på varken mej eller på magen och inte viljat vara nära på ett tag så frågade jag rent ut vad problemet var, VARFÖR vill du inte vara nära mej, vill du INTE ha detta barnet längre? Man kan ju säga att hade jag veta vad hon tänkt att svara så hade jag nog aldrig ställt frågan, för jag hoppas verkligen att ingen annan människa på jorden ska få ett sådant svar slängt i ansiktet... Hon sa helt iskallt.
- Jag ville ha barnet för ett år sedan, men nu vet jag inte.
Hur tror ni man reagera på ett sånt svar? Min reaktion blev väldigt blandad, jag kände så många känslor i min kropp som jag aldrig annars känt, jag blev rädd, arg, ledsen , och inte minst besviken, jag slängde hennes pockert bok som hon höll på att läsa, den fick hon slängd i ansiktet, och sen fick hon även en lusing på axlen. Jag har nu i efterhand pratat men många människor som inte förstår att jag klarade hålla mej så kall som jag ändå gjorde, jag borde vält hela Blekinge enligt många.
Men eländet fortsatte, hon åkte till Stockholm på helgen den 17-19-9 och kom hem och packade sin väska och flyttade till sin syster, på tisdagen den21/9 fick jag ur henne att hon varit otrogen mot mej, första gången tre veckor efter att vi gift oss och sen en gång till på helgen när hon var i stockholm, Jag antar att hon berättade detta för mej för att hon ville att jag skulle slänga ut henne, men de gjorde jag inte,jag sa bara lugnt att detta måste vi kunna lösa för vår och för vårt barns skull, då säger hon bara, du måste vara knäpp som vill ha tillbaka en människa som varit otrogen mot dej, vid jag svara de måste väl ändå vara mitt beslut.
Helgen efter flyttar hon och de var väldigt upprivande att se en person som man levt och älskar bara vara helt likgiltig, iskall, hon flyttade nästan allt på en dag, vilket i sej var skönt, men måste man överdriva och ta med sej mjöl, te, och tamponger, är det inte lite väl magstarkt?
Men i min värld så är hon sjuk, ingen frisk människa gör så här mot någon annan, "kalla fötter" inför barnet eller en psykos, ja vad vet jag, men man kan inte bara gifta sej och sätta barn till världen, älska en person så mycket och sedan tre veckor senare vända ut och in på hela ens värld. Jag kan inte göra det iaf, jag älskar fortfarande henne, hon som gjort mej och vårt ofödda barn så ont..
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar