fredag 2 november 2012

Årsdag rättegång...

Jo då, tankarna kom tillbaka ganska ofta under gårdagen, tillbaka till den dagen jag åter skulle få se min livs kärlek efter hon utsatt mej för diverse hjärtkrossande saker.
Jag skulle få se henne för första gången på över ett år.
Första gången efter jag tvingats till att gå tillbaka till reptilbeteendet. Att helt enkelt försöka överleva på något sätt.
Snopet för henne kanske, men överlevde gjorde jag.

Jag har i tre händelse i livet visat en styrka som jag inte visste jag besatt och dom tre saker har jag genomgått de sista två åren och alla har anknytning till min ex fru,
Den första handlar om när jag för första gången i livet skulle föda barn.
Jag hade aldrig mått sämre psykiskt,  jag har aldrig varit räddare någonsin i mitt liv, jag var livrädd.
Jag ville inte göra det men jag hade inget val. Barnet skulle förlösas.
Utan att bli hysterisk av varken min hjärna, hjärta eller av smärtan så födde jag ljudlöst ett barn.
Jag utförde det som skulle utföras och jag gjorde det lugnt och tyst.
Jag gick in i  mej själv och full fokus på uppgiften gjorde att allt annat hemskt och otäckt försvann.
Resten av den underbara historian vet ju alla om.
Mollie <3 föddes.

Den andra händelsen som inträffade för just ett år sen var när jag skulle få möta henne, min livs kärlek, efter denna illastinkandehistoria.
Hon hade gjort mej så fruktansvärt illa, ändå var det jag som anklagad inför rätten i Karlshamns tingsrätt.
Idag ser jag humoristiskt på det hela, men det hade jag kanske inte gjort om jag inte blivit friad.
Men där var jag så osäker på mina känslor för henne, jag var livrädd för att jag skulle känna kärlek till henne. De gjorde jag inte.
Jag tyckte synd om henne, men dom känslorna fick tryckas undan, jag skulle försvara mitt handlande, vilket nu var en bokkastning och en lusing på axeln.
Här är ännu en gång i livet jag trodde jag skulle agera annorlunda, kanske balla ut fullständigt av nervositet, bli vansinnig över allt skit hon för dagen spydde ut över mej.
Vilket jag säger, hade det varit sant så gjordes det tjänstefel i tingsrätten.
Nu var det inte sant och det fanns av de förklarliga skälen heller då inga bevis.
Men även denna gången, satt jag lugnt och stilla, inte ett darr på rösten, jag var förberedd. Full fokus på uppgiften.
Att jag sen efter de hela ballade ur totalt, men att springa runt i cirklar på en gräsmatta är en helt annan sak :)
Men jag höll i hop under en grymt pressad situation. Ja jag var stolt.

Och så den tredje gången.
De var när jag ännu ett år senare stötte ihop men min ex fru på pridefestivalen.
När jag med Mollie på armen stegade fram mot henne, när adrenalinet pumpade och fyllde varje cell i min kropp, när hon även denna gång provocerade mej, vad tanke var med det vet jag inte.
När jag var lugn och saklig, när jag frågade vad som hänt.
-Detta är ju inte du J.
När svaret kom om att hon levde livet.
Hon var så liten i mina ögon just den stunden, så lite och obetydelsefull.
Jag var så lugn på rösten när jag berättade mitt ärende, inombord rådde kaos.
Tankar, känslor och inte minst frågor.
Men jag behöll fokus.

Hon svajade, inte minst när vi började prata om hennes mormor och morfar, där kom jag under hennes skinn, då var hon sitt forna jag, där i det läget skymtade jag den kvinnan som jag älskat så innerligt.
I efterhand och senare reflektioner över händelsen så blev jag glad.
Hon finns, trotts allt finns den kvinnan kvar (om än väl dolt) Den kvinnan jag levt med, henne jag älskade, hon jag bildade familj med och hon jag lovade evig trohet.
Hon finns kvar.
Tack och lov för det, både för henne och för mej.

Ska jag rangordna dessa tre tillfällen så ligger dom nog redan i rätt ordning
Vi började med stålbadet i förlossningen.
Vidare rättegången som kändes som den heta grytan.
Och sist mötet med ex frun som satt med glaset med det dåliga vinet i, de kändes som den lilla askhögen.
Men alla dessa saker har påverkat mej enormt starkt och alla dessa saker har stärkt mej till den urstarka kvinna jag är idag.
Så många försök till att knäcka mej och varje gång har jag rest mej upp och borstat av dammet, vissa gånger tog det längre tid innan jag rest mej och varje gång har jag haft olika verktyg med mej.

Dessa verktyg stavas vänner och familj,(ja familjen har förvisso varit den samma) men vännerna har skilt sej åt, vilka som varit med och lyft upp mej.
Här är det allt från tant N som var med mej när Mollie föddes, till vänner som var behjälpliga att välja kläder till rättegången, när jag flög runt och tömde hela garderoberna på jakt efter en passande klädsel. (Och vad var passande?)
De har varit vänner som tagit hand om Mollie i olika situationer när jag varit ledsen, eller varit fokuserad på annat.
Det har varit vänner som jag kunnat lägga mitt huvud mot deras axlar, bara gråta och bli kramad av.
Det har varit vänner jag skrattat hysteriskt med i all min förtvivlan.
Och det har varit så många olika vänner som bara suttit tysta och lyssnat på mej när jag varit förtvivla och inte förstått.
Det är en enorm styrka i det..
Jag har många vänner, många olika vänner vilket gör att jag känner mej stark och trygg.
Inte minst så märktes de tydligt om vi går tillbaka till rubriken av detta inlägg - Rättegången.
De stödet jag fick för ett år sen där, det går minsann inte av för hackor....

Tack alla underbara människor som finns i mitt och Mollies liv.
Vi fortsätter nu framåt i full fart och då gärna med er vid vår sida :)


Jockarp.

2 kommentarer:

  1. Du är en kämpe, Leo! Puss och kram från mig och söderkisen :)

    SvaraRadera
  2. Tack raring.
    Ni vet att ni betyder mycket för mej/oss.
    Vi har gått igenóm en hel del ihop, gott och ont.
    Saknar er.
    Kram

    SvaraRadera