Dåtid, nutid, framtid...

Dåtid.

Det är den tiden som gjort mej till den jag är.
Det är då jag gjort mina största, allvarligaste och mognaste val och beslut i mitt liv.
Det var den tiden när jag gick i småskolan och försökte komma på vilken väg som var den rätta för mej, vilken utbildning skulle man söka, senare kom funderingar på vilket jobb man ville ha.
Och när man väl fått de jobbet som man tyckte var det bästa möjliga började tankarna snurra, är det allt som ska hända i mitt liv, är det så här de ska vara.
Då plötsligt slog den till som en blixt från klarblå himmel.
KÄRLEKEN.
Det var då allt föll på plats, det var så livet skulle se ut, man skulle dela allt med en person som man tyckte så mycket om, så man inte ville vara ifrån varandra en enda sekund till i livet.
Dåtid var när man gick ut med huvudet högt och sa.
- Hej här är jag och jag har valt att leva mitt liv på detta sättet, klarar ni inte av och hantera det så behöver jag inte ha er i mitt liv.
Man gjorde valet att flytta ihop
Skapandet av ett nytt liv, ja det var kanske de största valet man gjort och kommer att göra i sitt liv, och de var ett bra val.
Ett lite sämre val var kanske att gifta sej och lova en annan människa att stå vid dess sida i nöd och lust, evig trohet, ja ni vet hela konceptet med att gifta sej är ju faktiskt att man tror på kärleken för äktenskapet är ju ett livslångt åtagande.
De gick ju sådär med det.
Men allt det och mycket mer har format mej till den jag är när jag nu går in i nutiden.

Nutid.

Nu sitter jag här med ett underbart litet barn som jag inte hade en aning om hur jag skulle reda ut att hantera och uppfostra helt själv.
Men allt bara glider på, det känns som om man lever i en bubbla, man vet att man är här men ändå inte, som en vulkan av känslor som bara väntar på att få sitt utbrott.
Ett glädjens utbrott.
Jag förstår nu allt som andra föräldrar alltid har pratat om, den stora sanna kärleken, den kärleken man endast kan visa och ge till sitt barn.
Den kravlösa kärleken, att ha känslan av att man kan ge hur mycket som helst utan att kräva någonting tillbaka.
Det är helt fantastiskt i nutiden.

Framtid.

I framtiden har jag förhoppningsvis formats än mer till en icke egoistisk människa, till en person som bryr sej ännu mer om sina medmänniskor.
En stark och stolt individ.
En person som fortfarande vågar stå upp för vem man är, men ändå välja sina strider med omsorg.
En människa som värnar om sina nära och kära som är en god lyssnare och vän.
Och sist men inte minst en alldeles förträfflig mor till min dotter.
Och det ser ljust ut.

Men en sak som följt mej igenom dåtid, nutid och förmodligen kommer att följa med mej en väldigt lång tid om inte säga för alltid in i framtiden.
Det är mitt ärrade hjärta.
Hon har lyckats göra ett fruktansvärt djup sår i det, så djupt att det var på gränsen till att krossas helt, men läkningen har börjat, men frågan är.
Kommer tiden att räcka för att läka det helt.

Tid i Jockarp.