Jag gav honom mat och öppnade dörren sen satte jag av mot sovrummet igen.
Jag pussade igång mitt sängsällskap och vi låg och småpratade en stund.
De var den 14/8, ett datum jag väntat på och som jag markerat i min almanacka.
Varför? Jo möjligheten till startplats på Tokyomarathon släpps nämligen då. Anmälan öppnar och jag vill vara med.
Jag gick in på sidan och anmälde intresse. Nu kan jag bara vänta och hoppas.
Ja vi var ju redan vakna så vi gick upp och tog en kopp kaffe sen åkte springskorna på. Vi skulle möta dagen. Och gosse vilken morgon. Jag har saknar sommarmornarna. Nu känns det förvisso lite mer som höst men solen som steg över Vesan var magisk. Herrgud så vackert det var att stå och se dom dimmiga åkrarna och dra in doften av mogna sädesfält. När vi njutit klart drog vi iväg på berget. Det var varmare än vi trott så min tröja åkte minsann av.
Kaffe på det och jag vinkade av min tjej som skulle till jobbet. Det största barnet i familjen skulle ta tåget till skolan så jag färdtjänstade henne in till stationen.
Och så skulle då tanken ut ur källaren och en ny skulle sättas in. Ja det var ingen enkel grej att pilla ut en stor vattentank genom en trång källardörr, det underlättade givetvis av att vi har en traktor som kan lyfta.
Jag fixade med fika till hantverkarna innan jag skulle iväg och förtjäna det dagliga brödet.
Jag var hemma igen klockan 22 och jag fick avrapportering av tjejerna hur dagens handbollsträning varit. fysträning minsann.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar