Ljus och mörker…..

Dagens startades upp tidigt, vi hade en nybliven tonåring i huset och det skulle vi fira. Brickan med flagga, ljus, munk och varm choklad laddades. Ja ölkorv också ;) sen gick vi upp en våning, dörren öppnades och skönsången drog igång. 13-åringen blev glad och det blev hundarna också. Dom gillade pappret som gåvorna legat i.

Mollie skulle till plugget, hon var orolig. Ingen bra start. Men hon hoppade ut ur bilen.

Jag fortsatte till min vän andra sidan berget för en promenad, den var välbehövligt. Jag välte ur mej allt som hänt dom senaste veckorna och det var inte lite det.

Jag åkte hem efter promenaden och jag hade precis landat då samtalet kom. Mollie mådde inte bra och ville hem. Jag satte mej i bilen och körde och hämtade henne. Jag skulle stötta. Hon såg okej ut när jag kom och jag frågade hur det var? Om det var tufft idag? Och ja det var det.

När vi kom hem visade hon upp alla sina nya böcker hon fått. Hon läste och visade. Det höll hon på men en hel timme. Jag intresserade mej mer än vad jag faktiskt var. Men jag måste stötta allt som är positivt. Det var många ljusglimtar under eftermiddagen och det var så skönt att se. Hon behöver återhämtningen mer än nånsin.

Jag tänkte inte gå på föräldramötet som jag var inbjuden till, jag har varit i skolan för mycket och informationen har jag fått. Men jag fick ett Mail av den biträdande rektorn som gjorde att jag ändrade mej. Det fanns en möjlighet till ett kort möte. Det var jag och föräldrarna till en vän till Mollie som samtalade. Våra döttrar mår allt annat än bra av skolstarten och nu begär vi att en förändring måste ske. Det var ett tufft möte, det gnager hela tiden i mej hur jag kunde låta det gå så långt. Att Mollie skulle behöva må så dåligt utan att jag aktivt gjorde något. Men jag trodde att allt skulle förändras vid skolstarten. Det gjorde det ju men bara till det sämre.

Vi fick löfte om att det finns en möjlighet till en förändring men rektorn bad oss hålla ut tills på tisdag.

Hon sa även att om tjejerna ville vara hemma tills dess var det okej.

Efter handbollsträningen pratade jag med Mollie om allt som sagt och hänt och även att det fanns möjlighet för henne att vara hemma. Dock önskade jag att hon skulle gå dit. 

Den lilla krigaren sa att hon ska gå dit och försöka gå på vissa utvalda lektioner. 

Jag ser hur hon kämpar och jag är så otroligt stolt över henne. Att hon inte totalt ger upp.

Jag tryckte i mej några kanelbullar innan sänggång. Jag brydde mej nada att klockan var halv tio på kvällen. Jag behövde dom där bullarna.

Jockarp.