Vi tog en morgontur på berget, det för att rustas för dagen. Jag var så otroligt trött mentalt, min dotters mående gnager i mej all vaken tid, jag försöker lösa problemet all tid på dygnet. Jag var helt slut. Efter ett par backar där kroppen fått anstränga sej både muskulärt och där lungorna pressats. Mådde jag dåligt. Jag landade i en famn. En annan svettig kropp mot min, hennes kind mot min. Min näsa mot hennes hals och tårar som rann mot hennes axel. Vi stod där en stund tyst och kramades. Hon viskade i mitt öra att allt kommer bli bra. Att höra det från kvinnan jag älskar fick mej att andas ut, slappna av. Jag blev lättare, det kändes renare, friare. Vi fortsatte vår runda och jag såg vackerhet runt omkring mej. Jag var så tacksam.
Mollie väcktes när jag kom hem, hon var pigg och glad. Men det var inga garantier, låsningen brukar komma på vägen in till skolan i bilen. Jag var orolig.
Jag var glad men jag var ledsen. Ingen normaltfuntad mamma vill lämna sitt barn där man vet att det mår dåligt. Men jag hade inget val. Jag hade pressat henne dagen innan och hon var pressad när hon lämnade mej.
Att se henne lämna bilen efter jag kramat henne och sagt att jag älskar henne smärtade mej, men jag var ändå så lättad. Hon gick ju ut för egen maskin.
Vid tio fick jag ett samtal av kvinna som blivit Mollies trygghet i skolan. Hon hade tappat det, lämnat lektionen och gått till sin reträttplats. Där hade hon gråtit och skrikit ut sin frustration av sitt mående. Jag blev bedröva av informationen, smärtan växte i mej.
Halv tre skulle hon hämtas och jag hade inte hört något mer om hur dagen fortlöpt. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mej. Jag var på plats tidigt vid skolan och jag gick ur bilen och satte mej på en sten med ansiktet vänt mot vägen min dotter förväntades komma.
Hon kom ut och när hon såg mej så vinkade hon. Jag blev glad av det. Jag gick emot henne och såg ett svagt leende när våra blickar möttes. Hon såg okej ut.
När vi kom nära sa jag hej hjärtat hur har du haft det idag?
Hon svarade okej.
Jag trodde jag skulle bryta ihop där på plats. Min dotter sa att dagen varit okej trots att jag fått samtal på morgonen om att hon inte mådde bra.
Hon berättade att hon varit på alla lektioner utom halva NO lektionen får då hade hon inte mått bra. Hon sa att det börja lätta.
Det sa hon utan att jag frågade eller la några ord i hennes mun. Fatta den känslan i min kropp då.
Det kändes som jag kunde börja andas, att livet och glädjen kom tillbaka till mej. Jag såg på henne att hon var avslappnad när hon pratade med mej om skolan. Det på ett sätt jag saknat att se.
Herrgud vad lycklig jag var. Mollie pratade om skolan hela vägen hem och hon fortsatte när hon kom hem. Jag lyssnade noga och slängde in en nyfiken fråga här och där.
När alla i familjen kommit hem åt vi gemensamt middag sen väntade handbollsträning. Tanken var en promenad men Mollie ville jag skulle vara kvar. Inga problem, vi stannade på läktaren.
Hem, dusch och lite mat. Det hade varit en tuff dag känslomässigt. Men jag unnade mej ett leende innan jag somnade. Jag vet att faran inte är över men jag väljer ändå att försöka se ljusglimtarna så ljust det bara går.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar