Förmodligen har jag genomlevt dom tre tuffaste dygnen som mamma. Jag är så uppe i varv, hjärnan är som en högspänningsledning, kroppen spänd från topp till tå och nånstans där ska jag agera lugnt.
Ja, med en dotter som inte vill gå till skolan, en dotter som älskar skolan men inte kan känna sej trygg. Så många bitar, så många parametrar som måste stämma för att lugnet ska infinna sej. Just nu är det kaos och vi är ledsna båda två.
Hon kämpar och jag kämpar och nu kämpar även skolan. Vi är så många som försöker hitta lösningar för att allt ska lösas så smidigt som möjligt. I skrivande stund har jag precis lämnat av henne i skolan efter att i två timmar försökt hitta ett läge då jag faktiskt skulle kunna gå. Hon gråtandes och jag med tårarna brännandes bakom ögonvrån sa jag att jag älskar henne och att hon är grym. Sen gick jag.
Jag lämnade henne i trygga händer, både för henne och mej. En fantastisk kvinna som stått vid vår sida i två dagar och verkligen är den där klippan som jag tror och hoppas på att min dotter ska finna lugn med. Jag är så tacksamma för henne.
Men trots det rinner mina tårar. Hon min fantastiska kloka, rara dotter som är högpresterande i skolan. Så pass så att hon i framtiden sannolikt skulle kunna välja och vraka utbildningsväg och vidare arbete. Hon som är vetgirig och nyfiken. Att allt det där nu är som bortblåst och hon kryper längs väggarna, gömmer sej på toan och saknar glädjen helt. Den glädjen hon alltid haft. Ja det är plågsamt att se. Det som plågar än mer är att jag faktiskt inte ser nån lösning. Jag kan inte lösa detta, hon måste göra det, hon måste finna styrkan och modet. Satan vad ont det gör. Den enda som maler i mig huvud är. Hur hamnade vi här?
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar