tisdag 8 november 2016

Här vill jag leva, här vill jag dö...




Vårt hem vår borg....


En natt när jag var Don Quijote och slog mot alla världens väderkvarnar. Den var helt fruktansvärd då jag vaknade två timmar efter insomnandet och det var lögn att somna om. Självklart blev dagen otroligt tuff.
Jag körde till bruket och stämplade in tidigt. Jag var orolig i kroppen hela dagen, jag var ledsen och nerstämd och jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Jag gick mina egna rundor, jag ville inte vara bland folk, nästa sekund satt jag nästan i knäet och pratade med mina vänner. Jag ville vara själv och jag ville vara nära. Jag kände mej gråtmild och yber känslig. Ja de var en mycket märklig dag. Och nu vet jag anledningen till det, men måtte de inte bli någon repris på det.

Utstämpling och färd mot mysets skola, jag var trygg i mitt besök. Jag förväntar mej alltid det oväntade och det är en bra förutsättning.
Fröknarna var underbara och vi rätade ut det mesta. Vissa saker var missförstånd. Medans andra saker som jag och även dom oroade sej för att det skulle kunna bli större saker av vädrades.
Själva logistiken gällande kapprummen och krokarna till kläderna var en sak jag ogillade starkt vilket dom fick till sej. En sexåring kan ha det lite tufft med att flytta sina kläder till tre olika platser på en och samma dag. Ingen hade tänkt på det, men nu har vi det ;)
Fröknarna berättade att myset hade berättat om vårt nya hemförhållande och det var jag glad för. Glad för att hon är så öppen och lätt till känslor. Lik sin mor.
Vi avslutade sittningen med att tacka varandra för lyhördheten och snabb återkoppling. Att vi alla ser det som viktigt att Mollie har det bra. Dom tackade för förtroendet jag givit dom med att få ta hand om och skola min dotter. Jag räknar med en fortsatt god dialog.
Jag fick lite känslan av att bryts en pennspets så vässar vi den igen. Vi har något väldigt bra här. Så tack.

Grymt....


Under kvällen började Mollie åter igen att prata om min bok, hon ville göra en egen så vi hjälptes åt med det. Hon blev väldigt nöjd. Vi tog även ett par ex av min bok och slog in i fina paket. Hon tänkte ge ett varsitt ex till sina fröknar. Helt okej för mej.

Gällande mitt erbjudande om resan över nyår och min 40 år dag så rullar det in intressenter på löpande band, jag har inte fallit pladask än och jag har en plan B som det lutar åt just nu. De kommer hur som helt bli en helt fantastik och minnesvärd resa, det har jag bestämt.

Under nattningen av myset låg jag och tittade på det vackra taket i det Månsagårdska palatset. Jag funderade på den stora guldsked som även jag fötts med i min mun.
Palatset på över 300 kvadrat, vårt hem vår borg, vår trygga plats på jorden. Där vi kan leva i ro. Berget bakom ryggen och åkrarna framför med allt vad det ger oss. Värme, mat och rejält med klirr i skattkistan.
Jag har världens bästa jobb, fritt och rysligt bra betalt.
Ett kontaktnät som inte går av för hackor och människor som älskar mej endast ett stenkast från dörren.
Vi är fullt friska och starka som små björnar Och sen har jag ju myset.
Må du aldrig mera vara deppig Leonora Vilhelmsson, det var orden som klingade i mitt huvud när jag pussade min sovande dotter på kinden.
Så otroligt tacksam jag var i det ögonblicket.

Lite matkärlek ;)


Jockarp.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar